Författare: Pär Segerdahl (Sida 49 av 50)

Datainspektionen stoppar LifeGene

20 december, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Bakslag för biobanksforskningen!

Datainspektionen beslutade förra veckan att det är mot lagen att samla in biologiska prover och hälsouppgifter till biobanken LifeGene. Karolinska Institutet föreläggs därför att sluta samla in fler uppgifter. Man får inte heller använda de uppgifter som redan samlats in. – Varför?

Det ”olagliga” sägs vara det oklart formulerade syftet med datainsamlingen i LifeGene: ”framtida forskning”. Ingen deltagare kan ge sitt samtycke till något så diffust, menar Datainspektionen.

Nå, det råkar nu vara poängen med den här typen av biobank!

LifeGene är inget specifikt forskningsprojekt och ingår inte i något forskningsprojekt. LifeGene är tänkt att utgöra infrastruktur för framtida forskningsprojekt. Forskare kan ansöka om att använda biobanken, för att studera exempelvis riskfaktorer för folksjukdomar.

Det specifika forskningssyftet kommer alltså in i ett senare skede av processen!

Man kan inte samla in hundratusentals prover och hälsouppgifter varje gång ett nytt forskningsprojekt vill göra ett ambitiöst studium av faktorer bakom folksjukdomarna. Därför ville man inom LifeGene bygga upp stående infrastruktur för framtida forskning.

Nu bedöms uppbyggnaden av sådan infrastruktur för biobanksforskning vara olaglig. För att syftet inte specificeras så som i projekten som senare ska använda biobanken!

Ett kategorimisstag, som filosofer säger när funtamentalt olika saker sammanblandas. I detta fall blandas forskningsinfrastruktur samman med forskningsprojekt.

Jag förväntar mig debatt i media om Datainspektionens beslut. Jag kommer att följa den på Etikbloggen.

Här är några tidigare inlägg om ämnet, som alla kretsar kring risken för det beslut som Datainspektionen nu fattat:

Jag sammanfattar två relevanta teman i blogginläggen:

Infrastruktur för biobanksprojekt kan inte behandlas som om den vore ett av projekten som ska använda den.
Mitt givna blodprov gör mig inte till försöksperson (som måste samtycka varje gång provet används).

LifeGene representerar en ny sorts verklighet i vardande. Det återstår för myndigheterna, för lagstiftaren och för oss alla att förstå den bättre!

Pär Segerdahl

Om rädslan för genmodifierade organismer… och om etik i tiden

14 december, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Visst låter det onaturligt: tomater i vilka forskare tillsatt en fiskgen!

Men knappast någon mat är ”naturlig”, inte ens den ekologiska. Redan farmor och farfar kokade gröt på onaturligt havre, och de var långt ifrån först! I årtusenden har människan förädlat sina grödor och avlat sina djur. Eller flyttat organismer till miljöer där de utvecklas annorlunda än i miljön de hämtades från. Modifierade organismer = mänsklig mat.

Förra veckan besökte jag ett möte om genetisk modifiering och mat (arrangerat av Vetenskap & samhälle, Uppsala universitet, och EU-projektet ComScience). Syftet var att engagera allmänheten att diskutera den forskningsdrivna samhällsutvecklingen. Jag lärde mig en hel del om genmodifierade organismer (GMO). Men mötet väckte också tankar. Inte bara om vad GMO är, utan också om vad etik är.

Mötet skulle knappast arrangerats om det inte funnits en moralisk hotbild kring genmodifierade organismer. På mötet visades en film som tog upp risker med GMO. Till exempel att grödor som tillförts gener för resistens mot skadedjur, skulle kunna sprida resistensen till andra organismer i naturen. Plötsligt får vi ”superskadedjur” och ”superogräs”.

Men liknande risker finns även med traditionellt modifierade organismer. Låt oss kalla farmors och farfars traditionellt modifierade råvaror i köket TMO. Vad är den principiella skillnaden mellan TMO och GMO? Vi hanterar riskerna med TMO, som även de kan ha problematiska miljöeffekter. Är riskerna med GMO principiellt annorlunda; är de övermänskliga?

GMO är i vissa avseenden mindre riskfyllt än TMO. Vid traditionell avel har man dålig kontroll på vilka egenskaper man får på köpet, när en viss egenskap förstärks. Men vid genetisk modifiering överförs bara de gener som skapar egenskapen man vill åt. Det kan handla om köldbeständighet; om resistens mot skadedjur; om omega 3-fettsyror i raps; om längre träfibrer…

Jag ser inte den principiella skillnaden mellan GMO och TMO. Det är oklart varför GMO hålls i karantän, medan TMO tillåts vara den naturligaste varan i våra matkassar. Visst finns risker som måste tas på största allvar, men de verkar inte övermänskliga.

Mötet om GMO gav mig alltså denna fråga:

Varför upplevs det som en principiell skillnad mellan TMO och GMO, när vi inte lyckas sätta fingret på den?

Nyckeln tror jag ligger i något som sades mot slutet av mötet, när det var dags att packa ihop och gå hem:

– Vi har ju inte hunnit diskutera de etiska frågorna!

Varpå någon annan sa:

– Vi har inte gjort annat än diskuterat etik. Vad menar du med ”etiska frågor”?

Svaret blev:

– Har vi rätt att modifiera organismer?

Personen uppfattade tydligen etik som tidlös etik om människans plats i kosmos. Ett absolut rättesnöre för mänsklig aktivitet. Ett övermänskligt perspektiv på det mänskliga. Ett närmast teologiskt perspektiv.

Den andra personen, som sa att mötet inte gjort annat än diskuterat etik, såg däremot etiken som tillhörande vår tid. Vi kan lika lite välja bort gentekniken som vi kan välja bort globaliseringen eller datatekniken eller medicinen. Tiden förändras till stor del bortom vår kontroll, trots att vi är så delaktiga i den. GMO ger oss visserligen nya möjligheter att kontrollera organismers egenskaper. Men framväxten av sådana tekniker (och av samhället som hyser dem) är samtidigt så oöverblickbar, att man kan se tiden som ett öde vi har att bära, så ansvarsfullt som möjligt.

Den principiella etiska skillnaden mellan TMO och GMO finns nog inte i verkligheten. Den dyker upp inom oss, när moralisk oro inför tidens gång i det moderna samhället får oss att återfalla i tidlös teologi om människans plats kosmos (jag har skrivit om detta i boken Djuren i kulturen).

Skillnaden är alltså att GMO stöter ut oss i det tidlösa perspektivet, där människans plats i kosmos måste fastställas för att hon inte ska hota existensens grundvalar. Hotet finns i detta uppväckta evighetsperspektiv inom oss. Medan den gamla TMO:n i skafferiet tillåter oss att förbli i tiden vi faktiskt lever i.

Jag gissar att det var svårigheten att känna igen den moderna moralens ansikte som fick människor för mer än hundra år sedan att säga, ”Om Gud är död, så är allt tillåtet”. De trodde att moral måste vara ett tidlöst rättesnöre.

Jag tror att samma svårighet orsakade mötets, ”Vi har ju inte hunnit diskutera de etiska frågorna!” Man kände inte igen vår tids etik. – Det återstår uppenbarligen för oss att lära känna den moderna moralens ansikte.

Pär Segerdahl

Är jag mitt blodprov?

7 december, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Om någon olovandes tar sig in i vår lägenhet, så gör sig denne skyldig till intrång. Även om inget stjäls eller förstörs. Ber personen däremot om lov, och jag svarar, ”visst, kom in och se hur vi har det” – så är besöket inget intrång.

Somliga menar att mitt blodprov är som lägenheten. Biobanksforskare som använder mitt blodprov gör sig lätt skyldiga till intrång… om de inte frågar först.

För att undvika alla dessa tusentals möjliga intrång, vill de som ser biobanksprover som något privat, att det ständigt knackas på dörrar: ”Knack knack, får vi komma in i ert blodprov?” Annars riskerar forskarna att bli som inkräktare i tusentals hem.

Det låter dramatiskt!

Det är klart att man inte tar blodprovet utan att först förklara syftet och be om tillåtelse. Men hur är det med blodprovet som redan lämnats, och som ligger där i biobanksfrysen? Liknar provet ett stycke lägenhet som jag myser i om kvällarna, ett stycke privatliv, ett stycke jag? Plötsligt klampar en hel forskargrupp in och glor på mig.

Det är något som inte stämmer här!

Biobanksprovet är väl till för att besökas av forskare? Det är meningen med biobanken. Det bör ha förklarats för mig när jag gav provet. Och forskarna som besöker provet tittar inte på mig. De kodifierar provet. Kopplingen till mig intresserar dem inte. Vad de är intresserade av är vad tusentals prover tillsammans kan säga om folksjukdomar; om riskfaktorer för sjukdom; om biverkningar; om nya behandlingar.

Den kodifierade massan av tusentals biobanksprover liknar knappast en samling privatbostäder som forskarna lätt gör intrång i (om de inte frågar först). Dessa prover utgör snarare ett gemensamt konstruerat publikt material om hälsa och sjukdom. Det är så biobanken är menad att fungera. Det är så proverna utforskas: som något allmänt och mänskligt, snarare än som något privat och personligt.

Om ett försäkringsbolag försökte sig på konststycket att bryta sig genom biobankens alla sekretessmurar för att ta reda på vilka sjukdomar enskilda provgivare riskerar att utveckla, så vore det ett olagligt intrång i provgivarnas privatliv. Men mot sådana intrång skyddas vi knappast av att forskarna regelbundet knackar på tusentals dörrar och ställer samma artiga fråga.

Var sker intrånget?

Jag vill säga att brevet som regelbundet skulle dimpa ner på min hallmatta, där forskarna (för att inte riskera blodprovsintrång) ber om samtycke, liknar ett intrång. Och till på köpet ett vilseledande intrång. Det ger en falsk bild av vad biobanksforskning är. Blodprovet är kodat och ingår i något publikt. Jag har redan gett det till forskningen. Jag har bidragit till ett allmänt hälsomaterial. – Varför regelbundet fråga mig om lov att forska om folksjukdomar?

Samtyckeskravet tillåter mig inte att helt sonika ge provet till biobanksforskningen. Kanske sker intrånget genom det ständiga knackandet på dörren som man antog skulle undvika intrång. Så märkliga kan etikens vägar vara.

Pär Segerdahl

Det dubbla ansvaret för djur och människor

29 november, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

När medicinsk forskning som involverar djurförsök planeras, så har djurskyddsetiska nämnder ansvar att bedöma om forskningsprojektet kan ha sådan medicinsk nytta att det motiverar djurförsöken. Nämnderna väger lidandet hos försöksdjuren mot nyttan som forskningen kan få för patienter.

Den numera nedlagda Djurskyddsmyndigheten införde för några år sedan en föreskrift mot djurförsök med immunisering av råttor och möss. Sådana djurförsök är en betydelsefull del av den medicinska forskningen. Stora patientgrupper har fått behandlingar som resultat av sådan forskning och nya behandlingar kan förväntas för sjukdomar som orsakar lidande hos patienter.

Jag antar att myndigheten drevs av en stark ansvarskänsla för djurskyddet. Men genom föreskriften hindrade man i praktiken en viktig del av den medicinska forskningen i Sverige, som nu kan göras enbart efter dispens från Jordbruksverket. Ett brinnande patos för djurskydd tycks ha inneburit att man förbisett ansvaret för stora patientgrupper.

Exemplet dök upp i söndagens debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Artikeln författades av Mats G. Hansson vid CRB, tillsammans med Rikard Holmdal (professor i medicinsk inflammationsforskning) och Anne Carlsson (förbundsordförande i Reumatikerförbundet). Artikeln uppmärksammades i såväl TV som press och gav upphov till många inlägg i kommentarfältet till nätversionen av artikeln.

I artikeln förstärks exemplet av att de förbjudna djurförsöken jämförs med vanliga vaccinationer av människor. Det verkar naturligtvis orimligt att en procedur som de flesta svenskar genomgått inte är tillåten på råttor och möss annat än om forskarna fått särskild dispens. Men är det så enkelt? Immuniserar man försöksdjur bara för att testa injektionsmetoder, eller för att provocera fram en reaktion?

Som jag tolkar artikeln är syftet att belysa en drastisk förändring av en myndighets makt över djurskyddet, och därigenom över forskningen. Där etiska nämnder vägde djurs lidande mot forskningens värde för patienter, har myndigheten infört en djurskyddsföreskrift med allmän tillämpning (som myndigheten kan ge dispens ifrån). Myndigheten har därigenom gjort det svårt att väga in forskningens nytta för lidande patienter. Ett ensidigt ansvarstagande har genomdrivits. Poängen är knappast att dagens djurskydd förbjuder försök som inte ens är plågsamma, antar jag. Ansvaret väger väl tungt åt bägge hållen?

Pär Segerdahl

Om djurskydd och forskningsnytta på Brännpunkt

27 november, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Enligt djurskyddslagen ska försöksdjurs lidande vägas mot försökens förväntade nytta. På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt skriver idag Mats G. Hansson vid CRB tillsammans med Rikard Holmberg (professor i medicinsk inflammationsforskning) och Anne Carlsson (förbundsordförande för Reumatikerförbundet) att djurskyddet i Sverige blivit alltför ensidigt. Vi måste våga väga in forskningens nytta när vi bedömer försöksdjurens lidande, annars förbiser vi ansvarslöst stora patientgruppers lidande, menar författarna. – Läs och fundera över denna svåra ansvarsfråga!

Pär Segerdahl

Taiwanesiska forskare tvingas kasta biobanksprover?

23 november, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Taiwanesiska forskare kan tvingas förstöra miljoner biobanksprover på grund av svårigheter att samla in samtycke. Läs mer här.

Nyheten illustrerar ett tema i tidigare blogginlägg (som här, här och här). Förra året introducerades ny etisk reglering av biobanker i Taiwan. Syftet var att skydda försökspersoner. Men eftersom det är en dyr, tidskrävande och osäker procedur att kontakta miljoner provlämnare långt efter att de lämnat sina prover, kan resultatet bli att deras prover förstörs. Därmed förhindas, försämras eller omintetgörs forskning om utbredda sjukdomar som det rimligen ligger i provgivarnas intresse att se utforskade. Etisk reglering och samtyckesordningar kan uppenbarligen själva skapa etiska problem!

Pär Segerdahl

EU-domstolens utslag mot patent på embryonala stamcellslinjer

22 november, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Vissa nya möjligheter LÅTER onekligen bisarra. Att man skulle kunna tillverka ”stamcellsmedicin” från mänskliga embryon till exempel, och patentera dessa produkter och tjäna pengar på dem – det kan verka otäckt! Man ser för sin inre syn hur giriga företag plockar ut stamceller ur mänskliga embryon. Sedan spolas de utnyttjade pyttemänniskorna i vardande ut i vasken, medan företaget tjänar pengar på den patenterade produkten, den så kallade stamcellslinjen.

Tar man fasta på en sådan instinktiv reaktion, så blir man glad av nyheten förra månaden att Europiska unionens domstol tagit ställning mot dessa otäckheter. Det ska inte gå att ta patent på något som kräver att mänskliga embryon förstörs. Skönt när etiken vinner över vinstintressena! Så reagerade i alla fall en bioetikgrupp från Oxford (Anscombe Bioethics Centre; läs intervju med en av representanterna här).

Vad är det för ”etik” som vunnit här, egentligen? Christian Munthe skrev på sin blogg i våras om de ovanligt dåliga argument som föregick domstolsutslaget. Domaren som arbetade med frågan utgick (som ofta görs) från att patentansökningar inte kan godkännas om de gäller företeelser som strider mot allmän god moral. Men sedan argumenterade domaren (om jag förstår rätt) som om proceduren att ta fram stamcellslinjer från embryon kan uppfattas som jämförbar med dödandet av krigsfångar i forna Jugoslavien för att tjäna pengar på deras organ. Eftersom det senare går mot allmän moral, gör det förra det också. Onekligen en drastisk bild! Minst lika drastisk som pyttemänniskorna i vasken.

Människor förstår i allmänhet tillräckligt mycket om krigsfångar för att reagera moraliskt på övergrepp mot dem. Reaktionen är så att säga välgrundat moralisk. Men utveckling av stamcellsbehandlingar är något okänt för de flesta av oss. När vi reagerar, reagerar vi ofta på våra FANTASIBILDER av vad embryonala stamceller kan vara. Detta är en moralisk svårighet i ett snabbt föränderligt samhälle. Etiken fordrar ofta att vi sätter oss in i alldeles nya företeelser. Jämför vi det nya med ett gammalt skräckkabinett riskerar vi att bli ”skenmoraliska”.

Företaget Geron beslöt nyligen att avsluta sin prövning av en nyutvecklad behandling av ryggmärksskadade patienter med nervceller utvecklade från embryonala stamceller. Man angav ekonomiska sparbehov. Men nedläggningen kan samtidigt tjäna som exempel på vad det Europeiska domstolsutslaget kan leda till. Frestelsen att tänka om embryonal stamcellsbehandling som om den liknade användningen av organ från krigsfångar kan medföra att denna patientgrupp inte kan behandlas effektivt. Har etiken verkligen vunnit genom domstolsutslaget, eller har den snarare lidit ett nederlag?

Etiskt tänkande om embryonala stamceller kräver öppenhet inför det nya; en vilja att lära vad man inte redan vet. Men det förutsätter också att stamcellsforskare vill och kan informera om det nya. Ett exempel på det senare är Stem Cells Update 2011, som nyligen hölls i Uppsala. Ledande stamcellsforskare träffades för att diskutera såväl inbördes som med allmänheten. Ett exempel på de ansträngningar som kan krävas för att undvika problematiska jämförelser är en artikel i tidskriften Stem Cells, skriven av Mats G. Hansson vid CRB tillsammans med tre medförfattare, bland annat en ledande stamcellsforskare.

– Jag vet, artikeln är på en tekniskt avancerad nivå. I väntan på inlägg som sammanfattar tankarna mindre tekniskt, kan den ändå tjäna som varning mot frestande lättvindliga jämförelser.

Pär Segerdahl

Att diskutera etik

17 november, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Ett av de mest förbryllande filosofiska problem man brottas med har att göra med detta bloggande: vad betyder det att diskutera etik i dagens läge? Vitsen med att resonera om viktiga problem är väl rimligen att finna svar på frågorna. Men vad vore ett allmängiltigt svar på etiska frågor som löper rakt ned i våra djupaste inställningar? Inte kan väl moderna etikdiskussioner förutsätta en gammal idé om att ”den sanna moralen” finns (även om vi ännu inte upptäckt vilken)?

Nej, knappast. Så varför diskuterar vi, om vi inte tror att den sanna moralen kan upptäckas? Är det inte som att leta efter en nål i en höstack, när vi inte längre tror att det finns någon nål? – Har den moderna människan blivit tokig, som söker vad hon slutat tro på?

Nej, vi är knappast tokiga när vi diskuterar livsviktiga frågor. Vi vore tokiga om vi inte gjorde det. Så vad gör vi när vi diskuterar etiska frågor idag?

Jag har inget riktigt svar, men jag kan föreslå en annan liknelse än nålen i höstacken. Anta att den moderna människan spelade ett brädspel med den märkliga egenskapen att brädet förändras allteftersom tiden går. Reglerna gäller det gamla brädet, så med jämna mellanrum blir det heta diskussioner om hur reglerna bör omskrivas för att gälla det nya brädet. När man söker dessa nya regler tror man givetvis inte att ”de sanna” reglerna redan finns, men måste upptäckas. Utgångspunkten är ju att reglerna som fanns blivit inaktuella!

I den andan kan man kanske diskutera etik, och med emfas föreslå och argumentera för sina svar. När stamcellsforskningen uppkom, när man började bygga upp stora biobanker utan att specificera forskningen som ska använda banken, så förändrades brädet. Därför diskuterar vi biobanksetik, i ett nytt läge, utan att vara sökare efter en evig sanning som vi inte längre tror på.

Men anta att någon invände att själva förändringen av brädet kan vara omoralisk? Att etik inte kan handla om att anpassa sig till ständigt nya bräden. Att ”modern” framtidsorienterad etik är… ryggradslöst amoralisk!

Ja, då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag misstänker att man kan tala om en ”traditionell” och en ”modern” etisk tendens som är så olika att de knappt kan befatta sig med varandra. Den förra fördjupar sig i givna livsformer (som om de vore vårt öde). Den senare bearbetar ständigt nya livsformer (som om förändring vore vårt öde). Båda tenderar att se den andra tendensen som ett tillkortakommande.

Eller överdriver jag skillnaderna mellan dessa etiska tendenser? Har jag vilseletts av mina egna liknelser? – Kommentera gärna!

Pär Segerdahl

Forskningsetik i nytt läge

11 november, 2011 / Pär Segerdahl / Inga kommentarer

Med det här inlägget vill jag ge en vink om ett återkommande tema på denna blogg. På CRB forskar vi (bland mycket annat) om etiska problem som dagens etiska granskningspraxis ger upphov till. Man kan säga att vi är självkritiska forsknings- och bioetiker. Vi undersöker om forskningsetiken själv bidrar till nya etiska problem, samtidigt som den hanterar gamla.

Forskningsetiken utvecklades i ett annat landskap än dagens. Utgångspunkten var omänsklig: ohyggliga experiment med koncentrationslägerfångar under andra världskriget. Därefter flera forskningsskandaler där försökspersoner led skada i olika delar av världen. Förenklat kan man säga att forskningsetiken handlade om att skydda människor mot att bli indragna i farlig forskning. Ett sådant etiskt skydd var kravet att människor inte får användas som försökspersoner om de inte informerats om projektet och eventuella risker, och givit sitt samtycke. Ett annat skydd var en lagstiftad etisk granskningsapparat där etikgranskningsnämnder kan avslå studier som bedöms vara etiskt problematiska.

Etisk granskning och samtyckesordningar är väsentliga delar av dagens medicinska forskning. Men därmed förändrar de utgångspunkten för dagens forskningsetik. Om gårdagens hotbild främst var övergrepp på försökspersoner, dyker nya risker upp idag. Man kan i flera fall fråga om försökspersoner överbeskyddas mot sitt eget intresse. Om jag drabbas av brusten kroppspulsåder vill jag få bästa behandlingsmetod. Men personer som drabbas av ett sådant tillstånd kan ofta inte ge samtycke till deltagande i forskning. Därför avslogs nyligen en studie som ville jämföra två förekommande behandlingsmetoder. Etikskyddet skapar här självt en etisk problematik.

Vi tog upp sådana här självkritiska etikfrågor på konferensen ”Is Medical Ethics Really in the Best Interest of the Patient?” förra året. Samma tema togs upp i en artikel i Läkartidningen i våras. Jag kan berätta att flera artiklar är på gång. Jag kommer att reflektera kring dem allteftersom de publiceras.

Pär Segerdahl

Etikens röster

8 november, 2011 / Pär Segerdahl / 2 kommentarer

Det är väl rimligt om jag på en etikblogg funderar lite över vad etik är!

Om jag skulle förklara ordet ”etik” och fick använda bara en mening, skulle jag kanske säga att etik är ett annat ord för ”de viktigaste frågorna i livet”. Frågor som håller oss vakna om nätterna brukar vara etiska. Var jag feg när jag…? Är det min uppgift att…? Är jag självisk om jag inte…? Är det rätt att…?

När vi (efter sömnlösa nätter) finner svaren på sådana ”superangelägna” frågor, repar vi mod och talar plötsligt som gudar, som om vi såg det rätta och kunde informera människorna. Snart gör vi tyvärr en nedslående upptäckt. Andra invänder med samma myndiga stämma! Förvirrade av den oväntade upptäckten återgår vi till ett blygsamt, ”Enligt min mening”. Bara för att nästa dag tala som sanningsskådande gudar igen!

Filosofer har i årtusenden upplevt den växlande moraliska rösten som pinsam. Vi talar ju som om vi var i målbrottet, än myndigt, än barnsligt. Rationalister (som Platon och Kant) tog fasta på den myndiga rösten. Om vi får fatt på förnuftet, så får den myndiga stämman det stabila vuxna stöd den behöver. All oenighet upplöses med rationella skäl. Relativister (som Nietzsche) tog fasta på den barnsligare rösten. Det finns ingen absolut sanning, den myndiga rösten ljuger. Det sanna är att tala utifrån sig själv.

Filosoferna har inte lyckats upphäva vårt moraliska målbrottstillstånd. Som moraliska varelser förblir vi i målbrottet, och vi borde inte skämmas över det. Jag hoppas att bloggarna här ska innehålla många målbrottsväxlingar!

– Vill du lyssna på några av etikens röster? På Urplays hemsida finner du ett panelsamtal, ”Mänskliga kvarlevor – spara eller begrava?”, arrangerat av Historiska museet. En journalist, en bioetiker (Malin Masterton från oss på CRB), en arkeolog, en tidigare diskrimineringsombudsman, och en museichef samtalar om hur vi bör hantera de mänskliga kvarlevor som fyller våra museer.

Pär Segerdahl

Författare: Pär Segerdahl (Sida 49 av 50)

Datainspektionen stoppar LifeGene

Om rädslan för genmodifierade organismer… och om etik i tiden

Är jag mitt blodprov?

Det dubbla ansvaret för djur och människor

Om djurskydd och forskningsnytta på Brännpunkt

Taiwanesiska forskare tvingas kasta biobanksprover?

EU-domstolens utslag mot patent på embryonala stamcellslinjer

Att diskutera etik

Forskningsetik i nytt läge

Etikens röster

ETIKBLOGGEN

MÖT VÅR REDAKTÖR

FÖLJ CENTRETS ARBETE

SENASTE INLÄGGEN

NYCKELORD PÅ ETIKBLOGGEN

UTFORSKA ARKIVEN

NOT FLUENT IN SWEDISH?

SENASTE KOMMENTARERNA