När vi pratar om normer förbiser vi ofta en högre norm i mänskligt samspel. Jag tänker på normen att ha kunskap, kravet att veta. Varför säger jag att kunskap är en högre norm? För att normer förutsätter vår kunskap om dem. Om vi inte kände till de normer som gäller skulle de ligga vid sidan av vägen. De skulle ligga i diket och fel normer skulle styra oss längs vägen. Att vara en god förälder, till exempel, förutsätter att vi tillägnat oss normerna för gott föräldraskap och förstår vad de kräver av oss. Vi tycks leva under detta överordnade krav på kunskap om gällande normer. Så skamsna vi känner oss när vi är okunniga om vad som gäller och alla andra tycks veta.
Om kunskapens norm genomsyrar mänskligt samspel så kan den också prägla vårt omedvetna rollspel i livets olika sammanhang. Vi märker inte hur våra gester, tonfall och beteenden ofta ofrivilligt styrs av det överordnade kravet att veta vad som gäller. Kravet på kunskap, som skulle hålla oss på vägen, kan paradoxalt nog leda oss in i lögnens labyrinter. Rädslan och skammen över att inte veta är så outhärdlig att vi instinktivt flyr från vår okunnighet genom att uppvisa en säker fasad. Inte minst inför oss själva. Vi inbillar oss att vi vet vad vi inte vet, och lösa antaganden blir fasta övertygelser. Kravet på kunskap ger på så vis upphov till sin motsats, den alstrar skuggvärldar som vi tar för vår verklighet.
Filosofi brukar förklaras som kärleken till visdom. Kanske skulle man kunna säga att denna kärlek, ända sedan Platons dagar, har yttrat sig i att filosofer alltid tagit kunskapens norm på särskilt stort allvar. I det här inlägget vill jag påpeka hur detta allvar inbjuder till två möjliga filosofiska uppgifter, som kompletterar varandra. En uppenbar uppgift, som direkt svarar mot normen, är naturligtvis att kritiskt granska hur vi lever upp till kunskapsnormen. Falska och grundlösa kunskapsanspråk identifieras och ersätts av mer genomtänkta. Till denna filosofiska uppgift hör även att utveckla ett systematiskt kunskapssökande tillvägagångssätt som mer rigoröst tar oss närmare normen.
Denna filosofiska uppgift är dock inte enkel, för det är oklart hur kunskapens norm ska tolkas. Vad är kunskap? Vad innebär det att ha kunskap om växt- och djurliv eller om statsmannakonst och samhälle? Vad innebär det att ha kunskap om rätt och fel eller om vackert och fult? Ända sedan Platons dagar har filosofer varit oeniga om vad det innebär att leva upp till kunskapens norm och de har diskuterat vilket kunskapssökande tillvägagångssätt som bäst säkerställer att vi närmar oss normen snarare än rör oss bort från den. Filosofiska skolor har kritiserat varandra som okunniga om vad kunskap är, och därmed okunniga om hur vi bäst söker kunskap. Så även om filosofer verkligen ofta identifierar falska påståenden och ger goda skäl för mer genomtänkta ståndpunkter, så fungerar filosofin inte riktigt som en högre domstol som auktoritativt reder ut mänskliga meningsskiljaktigheter om sant och falskt, rätt och fel. Den uppvisar ofta samma typ av mänskliga meningsskiljaktigheter som den känner ett ansvar att reda ut på ett systematiskt sätt. Filosofer har ibland upplevt sina återkommande meningsskiljaktigheter som något av en skandal i filosofin och som en kris för hela mänskligheten. Hur är kunskap möjlig om inte ens filosofin lyckas leva upp till den överordnade norm som den tar så allvarligt?
Men kunskapens norm öppnar som sagt också upp för annan möjlig filosofisk uppgift, som kompletterar den förra. Den andra uppgiften är att konfrontera kunskapsnormens mörka sida genom att undersöka hur kravet på kunskap även alstrar skuggvärldar. För liksom alla normer har den högre kunskapsnormen en tendens att alstra sin motsats. Förväntningen som ställs på oss att veta vad som gäller utlöser en allt snabbare reflex att dölja vår osäkerhet bakom en säker fasad. Denna obemärkta reflex blir en omedveten vana. Det känns så obehagligt att stå där med tomma kunskapsluckor, att vi rutinmässigt fyller luckorna med uppfattningar om allt möjligt som vi egentligen inte vet så mycket om. Temat har berörts i ett tidigare inlägg: Hälsoinformation när kunskapsluckorna redan är fyllda. Inlägget handlade om svårigheten att nå ut med ny hälsoinformation när våra kunskapsluckor paradoxalt nog inte är tomma utan är fyllda med uppfattningar som motsätter sig informationen.
Filosofins andra uppgift – att uppmärksamma kunskapsnormens skuggsida – innebär att vi öppnar oss för vår egen ovisshet. Vi ger inte efter för den flyktsrespons som kunskapsnormen aktiverar när vi känner osäkerhetens obehag. Vi gömmer oss inte bakom en fasad, utan erkänner uppriktigt och ödmjukt: jag vet inte. I stället för att ge sken av att vi lever upp till normen finner vi oss vid kunskapsanspråkens absoluta nollpunkt. Bara från denna lägsta punkt kan vi fritt granska hur den högre normen alstrar skuggvärldar i våra sätt att tänka, tala och leva. Denna uppgift är inte heller lätt. Den som lever i en skuggvärld är omedveten om att det bara är en skuggvärld, eftersom skuggbilden har blivit verklighetens förebild. Den filosofiska uppgiften att belysa hur dessa skuggor uppstår och får spela huvudrollen som verklighetens arketyp, förutsätter därmed en viss frihet från kunskapsnormen. Att enbart skärpa normens krav ger ett tveksamt skydd mot vår faktaresistens, eftersom redan själva normen tenderar att alstra de skuggbilder som den skulle utesluta. Därför är filosofins ödmjukare uppgift att belysa hur kunskapsnormen alstrar skuggvärldar inom oss själva.
Sammanfattningsvis vill jag säga att filosofin – kärleken till visdom – har två kompletterande uppgifter. Om vi inte uppmärksammar den mörka sidan av kunskapsnormen finns det en risk att betoningen på den ljusa sidan lockar oss tillbaka in bland skuggorna. Kärleken till visdom är större än kravet på kunskap. Utan att fördöma eller skambelägga belyser kärleken till visdom kunskapsnormens mörka sida – så att vi äntligen kan säga, med Sokrates: ”det som jag inte vet, det tror jag inte heller att jag vet.”
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Vi tänker om tänkande
Jag tycker att du pekar på något viktigt i hur kunskapskravet kan producera just den säkerhet som det var tänkt att motverka. Men jag undrar om vi därmed bör kalla kunskap för en högre norm. Kanske är relationen mellan kunskap och normativitet mer komplicerad.
Att normer förutsätter att vi på något sätt kan orientera oss i dem betyder inte nödvändigtvis att vi måste ha kunskap om normerna i den starkare, explicita bemärkelsen. En människa kan exempelvis handla som en god förälder utan att kunna formulera vilka normer som gör handlingen god. Det tycks finnas en skillnad mellan att veta vad som gäller, att förstå vad en situation kräver och att kunna handla väl i den. Om den skillnaden suddas ut riskerar kunskapsnormen själv att bli en skuggvärld: vi börjar tro att det är vår artikulerade säkerhet om normen som gör oss moraliskt orienterade.
Det leder också till en paradox i ditt resonemang. Om kunskapsnormen driver oss att fylla våra kunskapsluckor med övertygelser vi egentligen saknar grund för, är problemet kanske inte bara att människor misslyckas med kunskapsnormen. Det kan vara så att själva föreställningen om att vi måste veta skapar de epistemiska och moraliska förhållanden under vilka vi börjar låtsas veta.
Här tycker jag att Sokrates blir särskilt intressant. ”Jag vet att jag inte vet” är inte bara en lägre grad av kunskap, utan kan förstås som ett slags motstånd mot föreställningen att varje situation måste kunna bemästras genom ett kunskapsanspråk. Kanske är den filosofiska ödmjukheten därför inte kunskapsnormens lägsta punkt, utan ett sätt att förändra vår förståelse av vad det innebär att vara normativt orienterad överhuvudtaget.
Det väcker i sin tur en fråga: behöver vi verkligen en högsta norm för att kunna handla rätt eller är det just vår vilja att finna en sådan överordnad norm som ibland producerar de skuggvärldar vi sedan behöver filosofin för att upptäcka?
Kanske är kärleken till visdom därför större än både kunskap och ovisshet: den består inte i att slutligen veta vad som gäller, utan i att kunna förbli ansvarig inför det som ännu inte låter sig reduceras till ett säkert vetande.
Tack för din (som vanligt) fina kommentar. Jag tänker mig att själva föreställningen om att vi måste veta är kunskapsnormen. Jag tror att du är något viktigt på spåret när du identifierar den djupaste problematiken i detta att vara normativt orienterad, liksom i att Sokrates möjligen ifrågasatte föreställningen att varje situation måste bemästras genom kunskapsanspråk. Ändå hyllas han ofta som den filosof som med överlägsen skarpsinnighet försökte lära människor att bemästra varje situation genom kunskapsanspråk – även om försöken ofta utmynnade i konstaterandet att man misslyckades: vi saknar kunskap om det som vi ansåg oss veta. Kanske är detta ”misslyckande” snarare ett ögonblick av befrielse från föreställningen om att vi måste behärska livet genom kunskapsanspråk?
Jag tror att du här sätter fingret på något som gör kunskapsnormen ännu mer intressant. Om föreställningen ”vi måste veta” också innebär att vi måste kunna bemästra livet genom kunskapsanspråk, så kanske det sokratiska misslyckandet inte alls är ett misslyckande i vanlig mening. Det kan vara själva brytpunkten där en annan form av orientering blir möjlig.
Det intressanta är då att Sokrates inte nödvändigtvis ersätter okunskap med kunskap. Han förändrar snarare relationen mellan människan och hens anspråk på att veta. När den som trodde sig veta upptäcker att hen inte vet, förlorar hen inte bara ett påstående, hen förlorar en viss föreställning om sin egen position i världen. Hen behöver inte längre upprätthålla illusionen att situationen är behärskad bara för att kunna handla i den.
Och kanske är det här vi behöver skilja mellan att vara normativt orienterad och att vara normativt säker. Vi kan behöva orientera oss, men det följer inte att orienteringen måste vila på ett avslutat kunskapsanspråk. Kanske kan ansvar tvärtom uppstå just när vi inser att vår orientering aldrig helt kan garanteras av kunskap. Att säga ”jag vet inte” behöver då inte vara att lämna det normativa fältet, utan att träda in i det på ett annat sätt.
Det får mig också att tänka att den verkliga motsatsen till kunskapsnormen kanske inte är okunskap. Okunskap kan fortfarande vara något vi försöker övervinna för att åter kunna säga ”nu vet jag”. Den djupare motsatsen skulle kanske snarare vara en beredskap att handla och tänka utan att först kräva den säkerhet som skulle göra handlingen helt behärskad.
I den meningen blir Sokrates märkligt radikal. Han tycks inte bara visa att vi vet mindre än vi tror, utan att själva behovet av att kunna säga ”jag vet” kan vara en del av det som hindrar oss från att se vad situationen faktiskt kräver. Det sokratiska samtalet skulle då inte primärt producera kunskap, utan ibland befria människan från kravet på att hens liv måste vara grundat i den sorts kunskap som gör anspråk på full kontroll.
Och då kanske frågan om den högsta normen får en annan karaktär. Kanske behöver vi inte hitta en norm som står högst över alla andra, utan snarare förstå varför vi så gärna vill att en sådan norm ska finnas. Behovet av en högsta norm kan själv vara ett uttryck för samma kunskapsnorm: en önskan att till slut kunna stå på säker mark och veta hur livet ska levas.
Kanske är filosofins uppgift därför inte alltid att ge oss den säkrare grunden, utan ibland att visa oss varför vi trodde att vi behövde en sådan grund från början. Det skulle göra det sokratiska ”jag vet att jag inte vet” till något mer än epistemisk ödmjukhet. Det blir ett avbrott i själva kravet på behärskning och kanske just därför ett slags befrielse.
Bra talat! Och om Sokrates var märkligt radikal så kan vi alla vara det – helt enkelt genom att stanna upp och granska oss själva i stället för att låta tankarna rusa som vanligt. Så finner vi oss själva, snarare än vad vi brukar tänka om oss själva.
Tack, Pär! Det får mig faktiskt att tänka vidare på frågan om vad vi menar med ”det goda”. När jag nu läser Aristoteles Nicomachean Ethics möter jag en annan version av samma problem. Han diskuterar bland annat hur människor kan uppfatta olika saker som goda beroende på sin situation: Den sjuke kan uppfatta hälsa som det goda, medan den fattige kan uppfatta pengar som det goda. Men Aristoteles nöjer sig inte med detta, utan frågar vidare om det finns något högre eller mer allmänt gott som inte bara förändras med våra omständigheter.
Det tycker jag knyter an fint till det du skriver om att stanna upp och granska oss själva. Kanske behöver vi inte bara fråga om vi vet, utan också vad vi menar när vi säger att något är gott. Det vi spontant kallar gott kan vara beroende av vår situation, våra behov och våra föreställningar. Filosofin kan då hjälpa oss att stanna upp även inför våra egna värderingar: inte bara ”vet jag detta?”, utan också ”varför framstår detta för mig som gott?”
Tack för detta! Jag tror att filosofin även kan stanna upp inför våra frågor. Den kan vända frågorna mot oss själva. I stället för att fråga ”Vad är det goda?” kan jag fråga mig själv: ”Varför undrar jag över ’det goda’? Hur tänker jag när jag känner att ’det goda’ är någonting svårgripbart? Vilka är mina förväntningar på ’det goda’ när jag uppfattar att de exempel på ’det goda’ som människor brukar ge inte lever upp till mina krav?” Förvånansvärt ofta är vi själva roten till de problem som vi tror måste lösas. När vi ser det, klingar frågan bort utan att behöva besvaras.
Tack, Pär. Jag uppskattar verkligen den här tanken, särskilt förskjutningen från att försöka besvara frågan till att stanna upp inför varför vi överhuvudtaget ställer den.
Det får mig att tänka vidare på frågan om ”det goda”. När jag läser Aristoteles slås jag av hur lätt det är att ta frågan ”Vad är det goda?” som om det självklart vore ett problem som måste lösas genom att hitta ett högre eller mer allmänt svar. Men din kommentar får mig att undra om vi ibland börjar för långt fram. Kanske borde vi först fråga: varför upplever jag att det måste finnas ett sådant svar? Vad förväntar jag mig egentligen att ”det goda” ska vara?
Det blir särskilt intressant eftersom det vi kallar gott ofta förändras med situationen. Hälsa kan framstå som det goda för den sjuke, pengar för den fattige och något helt annat för någon annan. Aristoteles ser denna variation som en anledning att söka efter något mer allmänt. Men kanske kan man också vända frågan åt andra hållet: varför måste variationen innebära att vi saknar det egentliga svaret?
Där tycker jag att din tanke om att vi själva ibland är roten till problemen blir väldigt stark. Vi kanske inte bara saknar svaret på en svår fråga; vi kan också ha skapat svårigheten genom våra förväntningar på vad ett svar måste vara. Vi vill gärna att ”det goda” ska vara något tillräckligt allmänt, säkert och gripbart för att kunna fungera som grund. När det inte låter sig fångas på det sättet uppfattar vi det som ett problem som måste lösas.
Kanske är filosofins uppgift då ibland inte att ge oss ett bättre svar, utan att hjälpa oss upptäcka vad vi förutsatte när vi började kräva ett svar. Och när vi ser det kan frågan, som du säger, klinga bort, inte för att den har fått ett svar, utan för att vi inte längre behöver ställa den på exakt samma sätt.
Jag tycker att det är en väldigt fin bild av vad filosofiskt tänkande kan vara: inte bara att finna svar, utan att upptäcka när våra egna frågor har byggt den vägg som vi sedan försöker klättra över.
Du är verkligen intuitiv och snabbtänkt. Vill du läsa en filosofibok där detta sätt att arbeta sätts i verket och kommenteras, rekommenderar jag Ludwig Wittgensteins Filosofiska undersökningar.
Tack!
Det ska jag absolut kolla upp. Jag har faktiskt tänkt snart börja läsa ”The Great Philosophers: From Socrates to Turing”, där Wittgenstein har ett eget kapitel. Det känns därför som ett bra tillfälle att börja närma mig honom lite mer.
Men jag ska definitivt läsa Filosofiska undersökningar också. Det du beskriver, att filosofin faktiskt sätter det här sättet att arbeta i praktiken, gör mig särskilt nyfiken på den.
Tack för rekommendationen!