Herb Terrace om schimpansen Nim – ser du motsägelsen?

23 mars, 2020

Pär SegerdahlHar du sett små barn göra upprepade försök att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål (plastleksak för de minsta)? Man blir förbryllad: Ser de inte att det är omöjligt? Föremålet och hålet har ju olika form!

Ibland är vuxna människor lika förbryllande. Våra intellekt passar inte alltid verkligheten. Ändå tvingar vi på verkligheten våra tankar, trots att de har olika form. Ja, kanske är vi extra envisa just när det inte går. Detta inlägg handlar om ett sådant fall.

Herb Terrace är känd som psykologen som bevisade att apor inte kan lära sig språk. Han försökte själv lära schimpansen Nim teckenspråk, men misslyckades enligt egen utsago. När Terrace tittade närmare på videobanden, där Nim interagerade med sina mänskliga teckenspråkslärare, såg han hur Nim bara härmade lärarens tecken, för att få sin belöning.

Nyligen läste jag ett blogginlägg av Terrace, där han inte bara upprepar att hans forskning visar att apor inte kan lära sig språk. Det märkliga är att han även kritiserar sin forskning mycket hårt. Han skriver att han använde fel metod med Nim, nämligen den att ge honom belöningar när språkläraren ansåg att han gjort rätt tecken. Riktigt märkligt blir det när Terrace skriver att inte ens ett människobarn skulle lära sig språk med en sådan metod.

För mig är detta lika förbryllande som när ett barn envisas med att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål. Om Terrace använde fel metod, som inte skulle fungera ens på ett människobarn, då kan man väl inte säga att Project Nim visar att apor inte kan lära sig språk? Ändå resonerar han så, utan att uppleva att han motsäger sig själv. Ingen som läser honom verkar heller uppleva motsägelsen. Varför?

Gissningsvis för att de flesta av oss tror att människor inte kan lära djur någonting alls, om vi inte tränar dem med belöningar. Så eftersom Nim inte lärde sig språk med denna träningsmetod, så kan apor inte lära sig språk. Bättre metoder fungerar ju inte på djur, tänker vi. Om Terrace misslyckades, så måste alla misslyckas, tänker vi.

Men det finns en forskare som faktiskt provat en bättre metod i apspråksforskningen. Hon använde en ”metod” som fungerar med människobarn. Hon slutade träna aporna med hjälp av ett belöningssystem. Hon levde med aporna, som en förälder med sina barn. Och det lyckades!

Terrace nämner i princip aldrig den mer framgångsrika forskarens namn. Hon använde ju en metod som är omöjlig med djur: hon tränade dem inte. Därför kan hon inte ha lyckats, tänker vi.

Jag kan berätta att den framgångsrika forskarens namn är Sue Savage-Rumbaugh. För att se en rund verklighet bortom en fyrkantig tankevärld, behöver vi ompröva våra tankemönster. Vill du läsa en bok som försöker göra en sådan omprövning, kan jag rekommendera en filosofisk självkritik som jag skrev med Savage-Rumbaugh och hennes kollega William Fields.

Att filosofera är att lära oss att sluta påtvinga verkligheten våra vansinniga tankar. Då äntligen ser vi verkligheten som den är.

Pär Segerdahl

Segerdahl, P., Fields, W. & Savage-Rumbaugh, S. 2005. Kanzi’s Primal Language. The Cultural Initiation of Primates into Language. Palgrave Macmillan.

Detta inlägg på engelska


Artificiell intelligens och det levande medvetandet

2 mars, 2020

Pär SegerdahlEtikbloggen kommer med flera inlägg om artificiell intelligens framöver. Idag vill jag bara göra en liten iakttagelse av någonting märkvärdigt.

Förra århundradet präglades av rädsla för människans medvetande. Vårt psyke föreföll lika mystiskt som själen, lika överflödigt i en vetenskaplig tidsålder som Gud. I psykologin frodades behaviorismen, som definierade psykologiska ord i termer av kroppsliga beteenden, som kunde studeras vetenskapligt i laboratoriet. Det levande medvetandet behandlades som en relik från en svunnen vidskeplig tid.

Vad är då så märkvärdigt med artificiell intelligens? Plötsligt tycks man avguda medvetandet. Man vältrar sig i psykologiska ord, åtminstone när man talar om vad datorer och robotar kan göra. Dessa maskiner ser och hör, de tänker och talar. De till och med lär sig själva.

Betyder detta att rädslan för medvetandet upphört? Knappast, för när man inom artificiell intelligens använder psykologiska ord såsom se och höra, tänka och förstå, så är orden inte psykologiska längre. Att datorer ”lär sig” är ett tekniskt begrepp som datorexperterna definierar i sina laboratorier.

När företrädare för artificiell intelligens vältrar psykologiska ord över robotar, så upprepar de alltså hur behavioristerna definierade människans psyke i termer av någonting annat. De psykologiska orden får nya maskinella betydelser, som överskuggar ordens betydelser hos levande människor.

Tänk på det, nästa gång du undrar om robotarna kan bli medvetna i framtiden. Utvecklingen bygger på rädslan för medvetandet. Vad du undrar är alltså inte om robotar kan bli medvetna. Du undrar om ditt eget medvetande kan vara vidskepelse. Märkvärdigt, eller hur?

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Exakt när blir en människa till egentligen?

18 februari, 2020

Pär SegerdahlDen som lagar maten brukar säga ”Nu är maten klar” när maten är klar. Men exakt när är maten klar egentligen? När äggklockan ringer? Potatisen är ju kokt då. Eller när kastrullen lyfts från spisen? Kokandet avbryts ju då. Eller när vattnet hälls bort? Potatisen friläggs ju från sitt tillagningsmedium då. Eller när potatisen hamnar på bordet? Den blir ju tillgänglig för gästerna runt bordet då. Men är maten verkligen tillgänglig för ätande innan den ligger på tallriken? Borde inte varje middagsgäst själv säga ”Nu är maten klar” när maten ligger på tallriken? Men om maten är för het, är den verkligen klar då? Borde inte någon runt bordet säga till när man inte längre bränner sig på tungan, ”Nu är maten klar”?

Ja, exakt när är maten klar egentligen? Du anar nog att frågan är lömsk. Själva ställandet av frågan ”exakt när egentligen?” omöjliggör systematiskt varje svar. Frågan bygger på att inte acceptera svaret. Den bygger på att föreslå ett klyftigare sätt att svara. Som inte accepteras för att man föreslår ett ännu klyftigare sätt att svara. Och så vidare. Frågor som systematiskt avfärdar svaret är inte vilka frågor som helst. De kan ge sken av djup, eftersom inget vanligt mänskligt svar duger. De kan ge sken av hög intellektuell nivå, eftersom frågeställaren tycks kräva att få veta exakt hur det egentligen ligger till. Sådana sällsynt vetgiriga frågor brukar kallas metafysiska.

Men vi upplever knappast frågan om exakt när maten egentligen är klar som viktig och djup. Vi ser tricket. Frågan är som en trilskande tonåring som nyss upptäckt hur man systematiskt rider på ord. Men ibland kan dessa verbalt ystra frågor ändå hamna på dagordningen och upplevas som viktiga att besvara. I bioetiken har frågan om människans tillblivelse blivit en sådan fråga. Exakt när blir en människa till egentligen?

Varför ställs frågan i bioetiken? Bakgrunden är naturligtvis att medicinska forskare etiskt och juridiskt inte får göra vad som helst med människor. Frågan vad som räknas som en människa får då betydelse. När blir ett befruktat ägg en människa? Omedelbart? Efter några veckor? Frågan kommer att avgöra vad forskare får göra med mänskliga embryon. Får de skörda stamceller från embryona och förstöra dem? Det råder oenighet om det.

När människor är oeniga vill de övertyga varandra genom att debattera. Frågan om tidpunkten för människans tillblivelse har debatterats i årtionden. Problemet är att frågan beter sig minst lika trilskande som frågan om när maten egentligen är klar. Frågans sken av djup och vetgirighet fungerar dessutom som intellektuellt lockbete. Vi tycks ju kunna avgöra exakt vem som egentligen har rätt. Alla debatters heliga graal!

Avgörandets stund kommer aldrig. Den heliga graal visar sig ständigt vara en hägring, eftersom frågan systematiskt avfärdar varje svar genom att förslå ännu klyftigare svar, precis som frågan om maten. Frågan om människans tillblivelse är numera så klyftig, att den inte kan återges med vanliga mänskliga ord. Filosofer tjänar sitt levebröd som intellektuella advokater, som ger debatterande klienter strategiska råd om metafysiska kryphål undan motståndarens senaste klurigheter. Så här kan det låta när filosofer ger metafysisk rådgivning till debattörer som vill hävda att människan blir till exakt vid befruktningen och inte en dag senare:

”Given the twinning argument, the conceptionist then faces a choice between perdurantist conceptionism and exdurantist conceptionism, and we argue that, apart from commitments beyond the metaphysics of embryology, they should prefer the latter over the former.”

Blir du sugen på att läsa mer? Läs då artikeln och bedöm själv frågans djup och allvar. Personligen önskar jag mognare sätt att hantera bioetiska konflikter än genom metafysisk rådgivning till trilskande debattörer.

Pär Segerdahl

Efird, D, Holland, S. Stages of life: A new metaphysics of conceptionism. Bioethics. 2019; 33: 529– 535. https://doi.org/10.1111/bioe.12556

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se


Julblogginlägg om kontemplation och vida horisonter

19 december, 2019

Pär SegerdahlVad betyder det att vara kontemplativ? I ett samtal behandlar filosofen Ludwig Wittgenstein frågan genom en kontrast: professionella racingförare. En framgångsrik racingförare har ett mål i sikte: att slå hastighetsrekord. Det är inte fel att ha en så tydlig målbild. Det krävs som professionell racingförare. Men attityden kapslar in sinnet. Alla frågor som inte tar dig närmare målet blir irrelevanta. Tänk dig att föraren diskuterar förbättringar av förgasaren med mekanikerna. Hur skulle stämningen i garaget förändras om en frågvis Sokrates plötsligt dök upp och stillsamt undrade över sportens mening? Ändlösa frågor utan minsta relevans för justeringarna av förgasaren! En förare som vill bli världsmästare kan inte stanna upp och kontemplera olika möjligheter för mänskligt tävlande. Framförallt inte möjligheten av en värld där ingen försöker slå hastighetsrekord. Vem är den här token? Sokrates måste lämna verkstaden.

Det är som sagt inget fel på racingförarens attityd, den är naturlig och ofta ofrånkomlig. Den har glädjens dynamik i sig (och frustrationens). Men när den blir alltför förhärskande inskränks något annat: blicken för det oväntade, öppenheten för det okända. Stora frågor utan givna svar ses som obskyra, irrelevanta och kanske även farliga, eftersom de saknar tävlingsnytta och minskar farten. Förgasarinställningarna måste premieras. Livet som tävling får inte förloras ur sikte. Det kunde riskera lagandan och konkurrensfördelarna. Om vi gemensamt dryftade alltför många stora och tankeväckande frågor, kunde det rentav förleda ungdomen. Den nya generationen förlorar styrfarten som samhället behöver. Unga individer förlorar förmågan att identifiera sig med de specifika mål som framgångsrika karriärer på livets arenor kräver. Sokrates måste lämna samhället.

Är fria tankar inget annat än onyttiga tokerier? Litet och stort, nyttigt och onyttigt, är två teman som löper genom en av den kinesiska filosofins stora böcker, Chuang Tzu. Boken börjar med en historia om en enorm fisk, som snart förvandlas till en enorm fågel, båda så osannolikt stora att man vill säga att de överstiger alla mått. Den enorma fågeln kontrasteras mot två mindre varelser, en cikada och en liten duva, som inte för sina liv kan begripa vitsen med den stora fågeln. Fågeln närmast sammansmälter med himlen själv. Kan det verkligen kallas fågel, som inte flyger från buske till buske? De små varelserna lyckas inte förstå den stora fågeln. Den saknar ytterkonturer, precis som Sokrates ändlösa frågande. Ett besläktat tema i Chuang Tzu är nyttan av det onyttiga. I boken förekommer flera knotiga och illaluktande träd, som genom sin oanvändbarhet för mänskliga ändamål får frihet att växa och bli stora. ”Everyone knows the usefulness of the useful”, skriver Chuang Tzu, ”but no one knows the usefulness of the useless”. Vem läser Chuang Tzu i dagens Kina?

Kanske kan vi säga att Chuang Tzu driver det kontemplativa självgranskandet så långt, att jaget förlorar sina konturer och blir ett med himlen, precis som den stora fågeln. Den visdom som kan höras hos Chuang Tzu öppnar sig mot det oändliga. Detta gränslöst stora låter sig aldrig infångas av läror, doktriner eller livsåskådningar. Det kan aldrig inskrivas i en filosofi eller en religion. ”To use what has a boundary to pursue what is limitless is dangerous”, varnar Chuang Tzu. Dogmatismen är lika gammal som visdomen som öppnar oss för det okända. Det gränslösa överträffar kort sagt varje doktrin om ”det gränslösa”. Om vi vågar leva med så vida horisonter, kan vi kanske förstå röster som denna, ”Plunge into the unknown and the endless and find your place there!” Fullkomligt oanvändbara ord, som just därför kan vara användbara i en tid som främst förstår användbarheten av det användbara.

När filosofier, religioner och livsåskådningar får så tydliga konturer att de närmast fungerar som kulturella normer eller partipolitiska program, snöper de friheten hos det oändliga, som vi sökte i sin oanvändbarhet. När sökandet däremot ifrågasätter allt som begränsar sinnet, kan kontemplationen befria jaget från sin inkapsling: ofrihetens inre förutsättning.

Kan detta rentav möjliggöra en mänsklighet där ingen hävdar egna intressen mot andra? Utan skarpa konturer kring jaget finns ju ingen annan att hävda sig mot. Finns ens någon exploaterbar omvärld att förorena? Vi skulle låta världen (och varandra) vara. En så makalös harmoni låter sig inte formuleras som målbild, utan att vi återigen begränsar friheten och blir inkapslade varelser, som cikadan och duvan. ”The understanding of the small cannot be compared to the understanding of the great”.

Är detta glada nyheter eller är det bara oanvändbara tokerier?

Pär Segerdahl

The Book of Chuang Tzu. (Translated by Martin Palmer.) Penguin Books, 1996

Ludwig Wittgenstein, Rush Rhees, Gabriel Citron, (ed.). 2015. Wittgenstein’s Philosophical Conversations with Rush Rhees (1939–50): From the Notes of Rush Rhees. Mind 124: 1–71.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker det otänkbara


Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

11 december, 2019

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Etiska frågor när genetisk redigering närmar sig människan

2 december, 2019

Pär SegerdahlGenteknik som redan används för att utveckla genetiskt modifierade organismer (GMO), skulle i framtiden kunna användas även kliniskt på människor. En sådan tillämpning vore genetisk modifiering av mänskliga embryon, där man redigerar gener som annars skulle orsaka sjukdom.

Givetvis väcker tanken på kliniska användningar av genmodifiering på människor både oro och debatt. Förutom frågor om säkerhet och effektivitet för människorna som direkt skulle beröras av behandlingarna, väcks stora frågor om mänsklighetens öde. När modifieringarna görs på könsceller eller på embryon, så förs ändringarna vidare till framtida generationer.

Något som ofta förbises i debatten, är etiska frågor om forskningen som skulle föregå sådana kliniska tillämpningar. För att utveckla gentekniker som är effektiva och säkra för människor, fordras ju forskning. Man måste bland annat testa teknikerna på mänskliga embryon. Men eftersom genetisk redigering görs bäst vid befruktningsögonblicket (görs den på embryot modifieras inte alltid alla celler), fordras antagligen ett stort antal donerade könsceller, där äggen befruktas i laboratoriet för att skapa genmodifierade embryon.

Emilia Niemiec och Heidi Carmen Howard, båda vid CRB, riktar uppmärksamheten mot dessa i tiden mer närliggande etiska utmaningar. De påpekar att redan forskningen, som föregår eventuella kliniska tillämpningar, måste beaktas och debatteras noga. Den väcker sina egna etiska frågor.

I en insändare till tidskriften Nature framhåller de det stora antal donerade ägg som forskningen antagligen skulle behöva. Äggdonation innebär påfrestningar och risker för kvinnor. Den ekonomiska kompensering de erbjuds kan dessutom fungera som otillbörlig lockelse för ekonomiskt utsatta kvinnor.

Emilia Niemiec och Heidi Carmen Howard skriver i inlägget att kvinnor som tar ställning till äggdonation bör få tillfälle att ordentligt sätta sig in i de etiska frågorna, så att de kan göra ett informerat beslut och delta i debatter om genetisk redigering. Jag tror att de har en bra poäng när de påminner om etiska frågor som väcks redan av det forskningsarbete som föregår eventuella kliniska tillämpningar.

En fråga som jag själv undrar över, är under vilka former vi kan samtala om djupt oroande framtidsscenarier. Hur skiljer vi mellan bild och verklighet, när oron startar en hel kärnreaktion av skrämmande bilder, som tycks besannade av ångesten de triggar? Hur kyler vi ner denna psykologiska reaktivitet utan att släcka det kritiska sinnet?

Kort sagt, hur tänker och samtalar vi klokt om angelägna framtidsfrågor?

Pär Segerdahl

Niemiec, E. and Carmen Howard, H. 2019. Include egg donors in CRISPR gene-editing debate. Nature 575: 51

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen


Ärliga frågor granskar vår intellektuella synd

21 oktober, 2019

Pär SegerdahlVarför ska vi vara stolta över vår filosofiska tradition? Varför ska vi vörda Sokrates och andra stora tänkare? För att de stärkt förnuftet? För att de lärt mänskligheten att ställa känslorna åt sidan och i stället renodla fakta och logik?

Det låter som om vi borde vörda filosoferna för att de bepansrat människor. För att de gjort oss till sinnrika neurotiker utan kontakt med känslolivet.

Jag vågar påstå att det storartade hos dessa filosofer är ödmjukare, enklare och mänskligare. De hade en pinsamt tydlig medvetenhet om sina egna intellektuella synder. De hade modet att bekänna sina synder och granska dem mycket nära. De hade modet att känna sig själva.

Den ödmjukheten tror jag kännetecknar äkta tänkare från hela världen. Liksom Sokrates mitt i en replik kunde höra en inre röst hejda honom från att tala med intellektuell auktoritet om något ämne, såg Lao Tzu det som en sjukdom att tala som om vi visste vad vi inte vet.

Sådana tänkare talade knappast med intellektuell säkerhet. Åtminstone inte i sina mest kreativa stunder. De kände antagligen skam över det tvärsäkra tonläge som utmärker våra intellektuella diskussioner om prestigefulla ämnen. De talade nog snarare trevande och de resonerade undrande.

Vi är alla felbara. Filosofi är i själ och hjärta en medvetenhet om detta mänskliga faktum. Hur uttrycker sig denna medvetenhet hos en tänkande människa? Ofta genom frågor som öppet bekänner att jag vet att jag inte vet. En filosofisk undersökning är en serie bekännelser. En serie ärliga frågor som granskar vår vilja att besitta intellektuell kontroll över olika ämnen. Frågorna blir klarare i takt med att vi får upp ögonen för denna maktvilja hos oss själva. I takt med att vi ser hur böjelsen att intellektuellt föreskriva hur det måste vara, gör oss blinda för hur det är.

Vågar du och jag bekänna vår intellektuella synd? Vågar vi som akademiker erkänna att vi inte vet? Vågar vi tala trevande? Vågar vi resonera undrande?

Jag tror att vi gjorde oss själva och mänskligheten en stor tjänst om vi oftare vågade tala öppet i ett sådant tonläge. Men vi står inför en viljans svårighet. För som forskare förväntas vi ha koll på fakta och logik. Vi får väl inte betalt för att vara okunniga och irrationella? Då måste vi väl snarare sprida vårt vetande och vårt kunnande?

Naturligtvis! Men utan medvetenhet om vår syndfullhet, som kunde stoppa Sokrates mitt i en mening, så riskerar vi att bidra till sjukdomen som Sokrates bearbetade hos sig själv. Vi visar upp inte bara vad vi råkar veta, utan även en skinande fasad som ger sken av att vi har kontroll över sanningen om olika ämnen.

Vi riskerar kort sagt att bete oss som intellektuella fariséer, uppvisande en alltid lika välpolerad yta. Under den ytan förtvinar vi och samhället som vi vill bidra till. Vi tappar kontakten med det som faktiskt lever i oss. Det kvävs under våra allmänna doktriner om hur det måste ligga till. Intellektualism är en ödesdiger form av faktaförnekelse. I sin iver efter allmän sanningskontroll förnekar den vad som ligger oss närmast.

Bepansra dig inte med förnuftstro, som om sanningen kunde kontrolleras. Gör i stället som de största tänkarna ur hela mänsklighetens filosoferande historia. Öppna dig för vad du inte vet och ta det på blodigt allvar.

Du är större än ditt inbillade vetande. Känn dig själv.

Pär Segerdahl

Mer om sanningen kanske? Två aktuella lästips:

Nora Hämäläinen. 2019. Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. (Förlaget)

Ikaros, tidskrift om människan och vetenskapen 2019-2, temanummer: Sanning?

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


%d bloggare gillar detta: