Har du sett små barn göra upprepade försök att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål (plastleksak för de minsta)? Man blir förbryllad: Ser de inte att det är omöjligt? Föremålet och hålet har ju olika form!
Ibland är vuxna människor lika förbryllande. Våra intellekt passar inte alltid verkligheten. Ändå tvingar vi på verkligheten våra tankar, trots att de har olika form. Ja, kanske är vi extra envisa just när det inte går. Detta inlägg handlar om ett sådant fall.
Herb Terrace är känd som psykologen som bevisade att apor inte kan lära sig språk. Han försökte själv lära schimpansen Nim teckenspråk, men misslyckades enligt egen utsago. När Terrace tittade närmare på videobanden, där Nim interagerade med sina mänskliga teckenspråkslärare, såg han hur Nim bara härmade lärarens tecken, för att få sin belöning.
Nyligen läste jag ett blogginlägg av Terrace, där han inte bara upprepar att hans forskning visar att apor inte kan lära sig språk. Det märkliga är att han även kritiserar sin forskning mycket hårt. Han skriver att han använde fel metod med Nim, nämligen den att ge honom belöningar när språkläraren ansåg att han gjort rätt tecken. Riktigt märkligt blir det när Terrace skriver att inte ens ett människobarn skulle lära sig språk med en sådan metod.
För mig är detta lika förbryllande som när ett barn envisas med att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål. Om Terrace använde fel metod, som inte skulle fungera ens på ett människobarn, då kan man väl inte säga att Project Nim visar att apor inte kan lära sig språk? Ändå resonerar han så, utan att uppleva att han motsäger sig själv. Ingen som läser honom verkar heller uppleva motsägelsen. Varför?
Gissningsvis för att de flesta av oss tror att människor inte kan lära djur någonting alls, om vi inte tränar dem med belöningar. Så eftersom Nim inte lärde sig språk med denna träningsmetod, så kan apor inte lära sig språk. Bättre metoder fungerar ju inte på djur, tänker vi. Om Terrace misslyckades, så måste alla misslyckas, tänker vi.
Men det finns en forskare som faktiskt provat en bättre metod i apspråksforskningen. Hon använde en ”metod” som fungerar med människobarn. Hon slutade träna aporna med hjälp av ett belöningssystem. Hon levde med aporna, som en förälder med sina barn. Och det lyckades!
Terrace nämner i princip aldrig den mer framgångsrika forskarens namn. Hon använde ju en metod som är omöjlig med djur: hon tränade dem inte. Därför kan hon inte ha lyckats, tänker vi.
Jag kan berätta att den framgångsrika forskarens namn är Sue Savage-Rumbaugh. För att se en rund verklighet bortom en fyrkantig tankevärld, behöver vi ompröva våra tankemönster. Vill du läsa en bok som försöker göra en sådan omprövning, kan jag rekommendera en filosofisk självkritik som jag skrev med Savage-Rumbaugh och hennes kollega William Fields.
Att filosofera är att lära oss att sluta påtvinga verkligheten våra vansinniga tankar. Då äntligen ser vi verkligheten som den är.
Segerdahl, P., Fields, W. & Savage-Rumbaugh, S. 2005. Kanzi’s Primal Language. The Cultural Initiation of Primates into Language. Palgrave Macmillan.
Publicerat av Pär Segerdahl 
