Människan är inte bara en kategori

9 januari, 2019

Pär SegerdahlVi använder ofta ord som kategorier, som namn på prydliga grupper i världen. Människor och djur. Britter och tyskar. Kapitalister och kommunister. Kristna och muslimer. Jag vill belysa en svårighet vi kan råka in i, om vi försöker att hantera problemet mänskligt våld med utgångspunkt i denna utåtriktade saklighet.

Något som lätt händer, är nämligen att vi börjar leta efter den ideala subkategorin människor, som inte kan beskyllas för någon våldsamhet. Hittade vi bara en helt fredlig grupp människor någonstans i världen, så kunde den generaliseras till hela mänskligheten. Vi skulle skapa en ny evidensbaserad mänsklighet, som äntligen kunde leva fredligt. Våldets problem vore utraderat! Men var finns de fredliga människorna, som på vetenskapliga grunder kunde vägleda resten av mänskligheten?

Ett problem här, är att om vi finner de fredliga människorna, kanske på de brittiska öarna, eller i Himalaya, så måste alla andra människor på jordens yta omvändas till denna fredliga kategori. Det låter inte så hoppingivande! Tvärtom tycks vi på bekant manér återskapa konfliktytor mellan människor.

Redan sökandet efter evidens tycks våldsamt, eftersom det kommer att upprepa inte bara en utan alla beskyllningar om våldsamhet som någonsin haglat över människor. Det finns nämligen:

  • våldsamma kristna
  • våldsamma muslimer
  • våldsamma kapitalister
  • våldsamma anti-kapitalister
  • våldsamma tyskar
  • våldsamma britter

Det finns även våldsamma trombonister. Att det finns våldsamma demokrater vet vi, jämte våldsamma anti-demokrater. På sistone har vi överraskats av hur till och med buddhister kan förfölja oliktänkande och bränna helgedomar. Där ser man, inte ens buddhisterna är fredliga! Projektet att skapa en evidensbaserad fredlig mänsklighet tycks hopplöst.

Men låt oss vända på steken. Vi är ju trots allt alla människor:

  • kristna är människor
  • muslimer är människor
  • kapitalister är människor
  • anti-kapitalister är människor
  • tyskar är människor
  • britter är människor

Trombonister är människor, liksom demokrater, anti-demokrater och buddhister. Vi är alla människor. Låter det inte hoppfullare, när vi vänder på steken och konstaterar att vi alla är människor? Visst, det klingar hoppfullare. Men varför?

Är det kanske för att vi slutat att ställa grupper mot varandra och i stället talar högtidligt om människan som en enda universell kategori? Jag tror inte det. Problemet var ju från första början att det finns:

  • våldsamma människor

Det är inte alls svårt att misstro människan som universell kategori. Vore det inte bäst om människan bara försvann från jordens yta? Är det inte hemskt att vi är alla dessa människor som inkräktar på naturen? Det finns faktiskt de som anser att vi bör lämna människokategorin bakom oss och bli posthumana. Som om lösningen vore en ännu ofödd kategori.

Nej, jag tror att hoppfullheten, som vi nyss anade, snarare väcktes av att vi slutade tala om människan som kategori. Notera ordet vi människor. Vad betyder det att tala om oss människor? Jag tror att det betyder att vi inte längre talar om människan som kategori i världen. Inte ens högtidligt som universell kategori. Människan är snarare ”vi alla”, ”du och jag”, ”var och en av oss” – någonting mycket mer intimt.

När vi talar om människan inifrån oss själva, utpekas inte människan som världslig kategori för att vara våldsam. Snarare ser vi våldsamheten i oss själva. Jag ser våldsamheten hos mig själv, du ser den hos dig. Vi ser våldsamheten hos var och en av oss, vi ser den hos oss alla. Därmed blir ansvaret naturligt vårt eget mänskliga ansvar. Där finns hoppfullheten, tror jag, i inifrånperspektivet på det mänskliga. Det var närheten till oss själva som klingade så lovande, när vi konstaterade att vi alla är människor.

Jag stannar där. Jag ville bara påminna om detta elementära, att människan inte bara är en världslig kategori att kalkylera och laborera med. Kategorin människa kan göra oss blinda för oss själva som intimt levande, och därmed för våldet i oss och ansvaret för det.

Jag hoppas bara att påminnelsen inte triggat mer våld: ”Vad!? Skulle problemet ligga hos mig själv? Det var det fräckaste! Snälla, inberäkna inte mig i ditt patetiska vi.”

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

1 kommentar | I media, Tänkvärt | Taggat: , | Direktlänk
Publicerat av Pär Segerdahl

Faror med moraliska ord

11 december, 2018

Pär SegerdahlFilosofen Bernard Williams skilde mellan tjocka etiska begrepp som ”modig” och ”brutal”, som är både beskrivande och värderande, och tunna etiska begrepp som ”rätt” och ”fel”, som är rent värderande. ”Mord” och ”exploatering” är tjocka etiska begrepp som ibland spelar en central roll i etisk debatt. De har beskrivande innehåll, tillsammans med en negativ värdering: Mord och exploatering är fel.

Denna dubbelhet hos tjocka moraliska ord, deras beskrivande/normativa Janusansikte, gör dem till en pådrivande del av ordförrådet hos de flesta, om inte alla, ideologiska rörelser. Om du motsätter dig X, och kan bevisa att X faktiskt innebär mord eller exploatering (beskrivande aspekt), så har du omedelbart bevisat att X måste bekämpas (normativ aspekt). Tjocka etiska begrepp används ofta i konflikter för att legitimera våldsamma åtgärder mot människor som beskrivs som intriganta, mordiska, exploaterande, och mycket annat. Eftersom orden antas beskriva verkligheten som den är, så måste dessa farliga typer övervakas och vid behov omhändertas.

Tjocka moraliska ord låter sig alltså lätt nyttjas som ideologiska vapen. Den beskrivande aspekten låter oss ta sikte. Den värderande aspekten säger ”Eld!” Jag vill nämna ytterligare tre faror med tjocka etiska begrepp.

Dogmatism. Den första är att det är svårt att ifrågasätta deras tillämpning, eftersom det kan förefalla som om du ifrågasatte den värderande komponenten. Låt oss säga att du frågar om embryodestruktion verkligen kan sägas utgöra mord. I ögonen på dem som tar den beskrivningen för verkligheten, framstår du som en lömsk typ som argumenterar för att mord kan vara rätt! Bara detta att du tar upp frågan, oavsett hur eftertänksamt du gör det, placerar dig i eldlinjen. Din öppenhet kommer att vändas emot dig: ”Mord är inte något att vara öppen om!”

Rättfärdighet. En annan besvärlig egenskap hos tjocka etiska begrepp är att de utan större åthävor gör varje ideologisk rörelse godhjärtad. Alla ideologier är på den rätta sidan, oavsett vilken sida de är på, eftersom de kämpar för vad deras moraliska vokabulär förenar med det goda, och bekämpar vad deras vokabulär förenar med det onda. Alla ideologier har, med språklig automatik, rätten och plikten att vidta skarpa åtgärder mot vad deras dualistiska moraliska vokabulär identifierar som otillåtna tendenser i verkligheten. – Vilken sida för fred är du på?

Lidande. Ett tredje problem är att tjocka moraliska ord skapar lidande, i form av gnagande oro och misstankar. Eftersom vi inte är allvetande, så finns det mycket vi inte vet, exempelvis om embryonal stamcellsforskning. Tjocka etiska begrepp dyker här gärna upp i våra huvuden som ställföreträdare för verkligheten. De dyker upp som en inre röst som berättar för oss vad stamcellsforskning är. Detta är inget rent beskrivande ”är” utan ett dubbelbottnat, för vad rösten i huvudet säger att forskningen är, kan vara ett mardrömslikt, ”Det är mord”. Eftersom vi är okunniga om mycket, men inte om oron vi känner, så kan vi inte skaka av oss de dubbelbottnade orden som virvlar runt i huvudet. De tycks besannade av ångesten de skapar, och vi lider utan slut, fångade i en virvel av tjocka moraliska ord.

Att jag påpekar faror med tjocka moraliska ord, betyder inte att jag ifrågasätter deras beskrivande eller värderande innehåll. Mord är verklighet och ett allvarligt brott, detsamma gäller exploatering. Jag vill bara påminna om att det dubbelbottnade hos tjocka moraliska ord kan förvrida våra huvuden. Moraliskt språk kan göra oss våldsamma, dogmatiska, förnumstiga och ångestfyllda över stridsfrågor, som kanske existerar främst i våra beskrivningar av verkligheten.

Jag tror att de flesta av oss har fallit ner i sådana mörka hålor.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

1 kommentar | Tänkvärt | Direktlänk
Publicerat av Pär Segerdahl

Eftertänksamma samtal

19 november, 2018

Pär SegerdahlInför nya känsliga och oroande frågor, finns en ryggmärgsreaktion: Detta måste debatteras! Men är debatt alltid är rätt väg, om vi vill ta mänsklig oro på allvar?

Att somliga känner oro inför ny forskning och teknik, är ett faktum. Att andra inte är oroliga är även det ett faktum. Anta att dessa människor hanterar sina skillnader genom att debattera med varandra. Vad händer?

Vad som händer är att de lämnar den faktiska världen, som varierar lika mycket som människor är olika, och hamnar i en universell värld av rationella skäl. De oroliga tvingas här argumentera för sin oro: Alla förnuftiga människor borde känna oro! De som inte är oroliga, tvingas ge tunga motargument: Ingen förnuftig människa borde känna oro!

Debatt skapar alltså en antingen/eller-konflikt kring vad som först bara var en skillnad. Polariseringen ökar rädslan, vilket förstärker viljan att ha absolut rätt. Alla vill äga det unikt tvingande argumentet, som alla borde böja sig för. Men eftersom vi är olika, så blir debatten en förvirrande spegelsal. Den mångfaldigar överdrivna bilder av världen där vi tappar bort oss själva och varandra.

Själva oron, som darrande mänskligt faktum, har vi glömt. Det enda som engagerar oss är de förnuftiga skälen för och emot oron. Det enda som intresserar oss är vad alla borde känna. Är det att ta oron på allvar? Är det att ta oss själva på allvar?

Om ett barn är oroligt, så ber vi inte barnet att argumentera för sin oro, och vi tröstar inte barnet genom att motbevisa det. Vi försöker att ta hand om barnet, ta hand om oron det känner, som ömsinta föräldrar.

Jag leker med tanken att vi och våra samhällen skulle må bättre, om vi oftare undvek den där absoluta förnuftsvärlden. Genom sin universalitet låter den naturligtvis som en utopi av fred och enighet bland förnuftsvarelser. I själva verket skapar den ofta polarisering kring känsliga frågor, och förvirrar oss genom sina överdrivna bilder av världen. Kanske är det inte alltid så ädelt som vi tror, att dra ut i debatt för att strida för det rätta.

Vi är, oftare än vi tror, som barn. Det vill säga, vi är mänskliga. Därför behöver vi, oftare än vi tror, ta hand om oss själva. Som ömsinta föräldrar. Det är en annan instinkt, som i högre grad kunde prägla samtal om känsliga frågor.

Vi behöver vårda oss själva. Men hur? Vad är alternativet till debatt? I brist på bättre ord: Eftertänksamma samtal. Eller om du vill: Omtänksamma samtal. Snarare än att polarisera, välkomnas vi alla till den öppna andan, med våra faktiska skillnader.

Kanske är det så vi blir vuxna uppgiften att leva väl med varandra. Genom att ömsint behandla oss själva som barn.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

4 kommentarer | Tänkvärt | Taggat: , , , | Direktlänk
Publicerat av Pär Segerdahl

Prata med 5-åringar om forskning

23 oktober, 2018

Hur pratar man med barn om forskning? Och hur rekryterar man dem till att vara med i studier? För att barn ska få vara med i ett forskningsprojekt krävs att barnets föräldrar ger sitt tillstånd. Regelverket anger att barn i möjligaste mån ska ge sitt medgivande till att vara med och våra etikkommittéer kräver att vi delger barnen åldersadekvat information. Vården och forskarna tycker systemet är bra, och etiskt ”riktigt”.

Efter att ha rekryterat mängder av barn till olika forskningsprojekt har jag samlat på mig lite erfarenhet men också funderingar. Jag har knåpat ihop otaliga informationsbrev till barn i olika åldrar; alla har granskats och gått igenom etikkommitténs nålsöga. Men vad är egentligen ”åldersadekvat information”? Den ambitiösa pediatriska forskaren kan med stöd från utvecklingspsykologin och lite pedagogisk forskning på ett ungefär pricka rätt. På gruppnivå. Alltså, vad förstår barn på ett ungefär i ett givet åldersspann. Men på individnivå, hur rätt eller fel blir den ”åldersadekvata” informationen då? Søren Kirkegaard skrev i dikten Till eftertanke ”För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår”.

Idag sätter jag värde på långsamhet och ro när jag rekryterar barn till forskningsprojekt. Vi pratar om vad forskning är för något, de flesta 5-åringar har faktiskt en idé. Vi pratar om vad just det här projektet handlar om och vad vi vill att barnet ska bidra med. Kanske ritar eller tittar på nån bild. Och vi pratar om att man när som helst får ändra sig och sluta vara med, utan att nån blir arg sur eller ledsen. Och en massa annat… Sen, viktigast av allt, så får barnet berätta för mig vad vi pratat om och kommit överens om. Att verkligen förstå vad någon förstår, det tar lite tid. Unna dig den tiden…

Först när jag förstår att barnet verkligen förstått ber jag om underskrift på samtyckesblanketten.

Sara Frygner-Holm

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

1 kommentar | Tänkvärt | Taggat: , , , , , , , | Direktlänk
Publicerat av sarafrygnerholm

Stödja vårdpersonal att lita på sig själv

3 oktober, 2018

Pär SegerdahlAnta att du vill lära dig ett språk, men kursen är överlastad av grammatisk terminologi. På lektionerna hör du knappast orden i språket du vill lära dig tala. De drunknar i alla grammatiska termer. Det är som om du hamnat på en kurs i allmän språkteori, snarare än i tyska.

Något liknande kan vårdpersonal ibland uppleva, när de konfronteras med vårdetik som undervisningsämne. Som vuxna människor har de redan förmågan att avkänna när allt är som det ska. Eller när något är på tok: När uppmärksamheten måste skärpas och åtgärder vidtas. (Vi gör det alla dagligen.) Men de kan behöva stöd att vidareutveckla denna mänskliga förmåga, för att hantera de särskilda situationer som utmanar i vården.

Tyvärr förmedlas inte alltid vårdetik som utveckling av förmågor vi redan har. I stället framställs etik som ett nytt ämne. Att vara etisk framställs som att ha kunskaper i detta särskilda ämne. Etik tycks handla om att resonera i termer av särskilda etiska begrepp och principer. Det är som om du hamnat på en kurs i allmän moralteori, snarare än i vårdetik. Och eftersom de flesta av oss inte vet ett skvatt om moralteori, tycks vi plötsligt etiskt okunniga. Självförtroendet sjunker.

Men lika lite som du behöver språkteori för att tala ett språk, behöver du moralteori för att fungera etiskt. Snarare är det tvärtom. Det är för att vi redan talar och fungerar etiskt, som det kan finnas intellektuella verksamheter som grammatik och moralteori. Kan vårdetik undervisas utan denna teoretiska bakvändhet?

En ny (gratis nedladdningsbar) bok diskuterar frågan: Rethinking Health Care Ethics. Boken är en kritik av hur vårdetik ofta framställs som särskilt ämne. En kritik som leder över i förslag på alternativ pedagogik. Boken bör vara högintressant för lärare i vårdetik, för etiker, och för alla som upplever att bilden av etik gör oss främmande för oss själva.

Vad som inte minst gör intryck på mig i denna bok är tilliten till människan. Grundvalen för etiken finns hos oss själva, inte i moralteorin. En vuxen människa har redan etiken i sig, utan att den verbaliseras som särskilda etiska begrepp och principer.

Visst behöver vårdpersonal särskild undervisning i vårdetik. Men det särskilda i undervisningen är de etiska utmaningarna i vården. Etiken själv är redan på plats, i form av högst levande människor, på väg in i vårdyrket.

Etiken behöver alltså inte införas som nytt ämne. Den behöver bara stöd att växa inom människor själva, för att bli mogen utmaningarna i vårdyrket.

Denna tillit till människan är ovanlig. Kontrollsystemen vill ständigt ta över oss.

Pär Segerdahl

Scher, S. & Kozlowska, K. 2018. Rethinking Health Care Ethics. Palgrave

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen

1 kommentar | I forskardebatten, I professionen, Tänkvärt | Taggat: , , , , | Direktlänk
Publicerat av Pär Segerdahl

Filosofi i ansvarsfull forskning och innovation

22 augusti, 2018

Pär SegerdahlDet ärevördiga ämnet filosofi är knappast något som vi förknippar med banbrytande forskning och teknikutveckling. Kanske är det dags att vi ändrar på det.

Till att börja med kan vi släppa idén att filosofi är ett ärevördigt ämne. I stället kan vi tala om den filosofiska andan. Den som tänker själv (som filosofer gör) finner sig nämligen sällan tillrätta i avgränsade ämnen eller fält. Inte ens om de kallas filosofiska. Tvärtom, stöter en sådan människa på gränser som disciplinerar tanken, så undersöker hon gränserna. Och spränger dem, om så behövs.

Glöm den klassiska bildningens vördnadsfulla sätt att presentera filosofiämnet.

Filosofins anda är att undvika disciplinering, underkastelse, tradition och uppfostran. Den filosof som lydigt agerar som representant för en filosofisk skola, är knappast äkta. Filosof är den som i en anda av absolut oberoende ifrågasätter allt som utger sig för att vara sant och riktigt. Därför har det sagts att man inte kan lära sig filosofi, bara att filosofera. Så snart en filosofi utkristalliserar sig, väcks den filosofiska andan till liv och undersöker gränserna för vad som oftast visar sig vara en modefluga, som osjälvständiga intellekt anammar för att de inte vågar tänka själva. Inga tankesystem begränsar en fritt undersökande tänkare. Framförallt inte filosofin på modet.

Vad har denna filosofiska anda att göra med forskning och teknikutveckling? Kopplingen ser annorlunda ut än du nog först gissar. För det handlar inte om att accelerera utvecklingen genom att spränga alla gränser för den, utan om att ta ansvar för utvecklingen. Filosofiskt tänkande liknar nämligen inte ett överhettat forskningsområdes snabba idéflöde, eller en entreprenörs grandiosa framtidsvisioner. Tvärtom, en filosof vill lugnt och stilla undersöka det snabba idéflödet och de stora visionerna. Filosofins frihet är i grund och botten ett ansvar.

Ansvarsfull forskning och innovation (”Responsible Research and Innovation”) har blivit ett viktigt politiskt tema för Europeiska kommissionen. Man föreställer sig detta ansvarstagande som en interaktiv process, som engagerar sociala aktörer, forskare, och uppfinnare. Tillsammans ska de arbeta mot etiskt riktiga forskningsaktiviteter och produkter. Detta förutsätter att man även diskuterar bakomliggande samhällsvisioner, normer och prioriteringar.

Men för att detta ska fungera kan inte separata aktörer ensidigt driva egna agendor. Man måste kunna lugna ner sig själv, göra sig oberoende av sina fragmentariska särintressen. Man måste göra sig oberoende av sig själv! Lära sig att reflektera friare än man disciplinerats göra. Se större sammanhang än det egna lilla fältet. Denna filosofiska anda måste väckas till liv; den tankens frihet som i grunden är ett ansvar.

Konkreta exempel på detta ges i tidskriften Neuroethics. I en artikel beskriver Arleen Salles, Kathinka Evers och Michele Farisco den roll som filosofisk reflektion spelar i det europeiska flaggskeppsprojektet Human Brain Project. Här är filosofi och neuroetik inga bihang till den neurovetenskapliga forskningen. Tvärtom, genom att reflektera över neurovetenskapligt centrala begrepp, bidrar filosoferna i projektet till den övergripande självförståelsen i projektet. Inte genom att införa filosofi som särintresse, som konkurrerande ämne med egna begrepp, utan genom att öppet reflektera över de neurovetenskapliga begreppen och språkbruken. Förutsättningslöst klargöra frågorna som begreppen väcker.

Författarna beskriver tre områden där filosofin bidrar i Human Brain Projekt, just genom att väcka filosofins anda till liv. För det första, begreppsliga frågor kring kopplingar mellan hjärna och mänsklig identitet. För det andra, begreppsliga frågor kring kopplingar mellan hjärna och medvetande, samt mellan medvetenhet och omedvetenhet. För det tredje, begreppsliga frågor om kopplingar mellan neurovetenskaplig forskning och politiska satsningar, såsom fattigdomsbekämpning.

Låt oss släppa bilden av filosofin som ämne. För vi behöver filosofins anda.

Pär Segerdahl

Salles, A., Evers, K. & Farisco, M. Neuroethics (2018). https://doi.org/10.1007/s12152-018-9372-9

(Förresten, alla kan filosofera. Om du har andan, så är du filosof. En krävande utbildning i filosofi som separat ämne kan faktiskt vara ett hinder som du måste komma över.)

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen

1 kommentar | I forskardebatten, Tänkvärt | Taggat: , , , , | Direktlänk
Publicerat av Pär Segerdahl

Intellektuell asketism

7 augusti, 2018

Pär SegerdahlVi avfärdar magikerns anspråk på att stå i kontakt med andevärlden. Vi avfärdar prästens anspråk på att stå i kontakt med det gudomliga. Vi tror inte på övernaturlig kontakt med en renare värld bortom denna!

Ändå förekommer liknande anspråk i vår upplysta förnuftstradition. Även filosofer utlovade kontakt med en renare sfär. Skillnaden är att de beskrev den rena sfären i intellektuella termer. De utlovade kontroll av ”begrepp”, ”kategorier”, ”principer” och så vidare. De levde, i likhet med munkar och magiker, som asketer. De sökte makt över livet självt, men de gjorde det via intellektuell självdisciplin.

Om du vill fundera över asketism som ett drag i vår förnuftstradition, så kanske du vill ta en titt på en artikel jag skrivit: Intellectual asceticism and hatred of the human, the animal, and the material.

I artikeln försöker jag visa att filosofins ofta påtalade människocentrering är ett bländverk. Filosoferna idealiserade aldrig människan. De idealiserade något mycket exklusivare. De idealiserade det asketiskt renodlade intellektet.

Pär Segerdahl

Segerdahl, P. 2018. Intellectual asceticism and hatred of the human, the animal, and the material. Nordic Wittgenstein Review 7 (1): 43-58. DOI 10.15845/nwr.v7i1.3494

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen

1 kommentar | I forskardebatten, Tänkvärt | Taggat: , | Direktlänk
Publicerat av Pär Segerdahl

« Tidigare inlägg
%d bloggare gillar detta: