En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 2 av 19)

Filosofer i demokratiska samtal om etik, forskning och samhälle

Filosofer har en tvetydig ställning i kunskapssamhället som skulle kunna stödja demokratiska samtal där sanning och öppenhet förenas. Å ena sidan drivs filosofer av stark sanningssträvan. De ställer oftare frågor än de ger svar, och de ger inga svar förrän de anser sig ha rett ut frågorna grundligt och kan fastställa sanningen, för att tala en smula högtravande. Å andra sidan kan filosofer inte kommunicera sina slutsatser till samhället med samma auktoritet som empiriska forskare kan kommunicera sina resultat. Filosofiska tankegångar, hur stringenta de än kan tyckas vara, fungerar inte som vetenskaplig evidens. Det vore tveksamt om en filosof sa, ”En mycket klar tankegång som jag nyligen genomfört visar att…”, och förväntade sig att människor ska ta till sig slutsatsen, såsom vi förväntar oss att människor tar till sig resultat från empiriska studier.

Trots sin starka strävan att finna sanningen kan filosofer alltså sällan ”informera” om sanningarna som de anser sig ha funnit, utan måste lägga band på sig själva och framställa dessa sanningar som förslag, och sedan vädja till samtalspartnern att själv bedöma förslaget. Det vill säga, tänka själv. Viljan att kommunicera sina filosofiska slutsatser till andra mynnar alltså ut i samtal på mer eller mindre lika villkor, där mer eller mindre klara tankegångar utvecklas tillsammans under samtalets gång. Filosofens tvetydiga status i kunskapssamhället kan här fungera som en katalysator för samtal där strävan att tänka rätt, och viljan att tänka fritt, stödjer varandra.

Filosofins tvetydiga ställning i kunskapssamhället är tydlig i den medicinska etiken, eftersom filosofin där befinner sig i dialog med patienter, sjukvårdspersonal och medicinska forskare. I medicinsk etik förekommer ibland så kallade ”etikronder”, där en etiker besöker sjukhuset och diskuterar patientfall med personalen utifrån etiska perspektiv. Etikerns eller filosofens roll i dessa samtal är inte att dra de korrekta etiska slutsatserna och sedan informera personalen om det moraliskt rätta. Snarare stödjer filosofen, genom sin sanningssträvan och sina frågor, personalens egna etiska resonemang. Visst kan en och annan av filosofens egna slutsatser yttras i samtalet, men som förslag och som en vädjan till personalen att själv pröva om det kan vara så. Ofta är det viktigaste att identifiera de avgörande frågorna. Filosofens tvetydiga ställning kan i dessa sammanhang fungera som en katalysator för goda samtal.

Ett annat område där filosofins tvetydiga ställning i kunskapssamhället är tydlig är inom forskningskommunikation av etikforskning, som den vi gör här vid CRB. Visst genomför etiker empiriska studier av olika slag (enkäter, intervjuer och experiment). De kan då naturligtvis förvänta sig att människor (allmänheten eller relevanta grupper) tar till sig resultaten. Men dessa empiriska studier görs vanligen för att belysa någon etisk svårighet och för att på goda grunder dra etiska, normativa slutsatser. Återigen kan dessa slutsatser sällan kommuniceras som forskningsresultat, så även kommunikatören måste lägga band på sig själv och framställa slutsatserna som relevanta förslag att tänka och samtala vidare omkring. Kommunikationen blir inte bara informerande och förklarande, utan även eftertänksam. Den vädjar till mottagaren att tänka själv. Medvetenhet om filosofins tvetydiga ställning kan alltså stödja forskningskommunikation som väcker öppna frågor, vid sidan av att sprida och förklara vetenskapliga rön.

Eftersom politiska slutsatser baserade på vetenskapliga studier tycks ha en liknande tvetydig status som etiska och filosofiska slutsatser, skulle filosofin kunna inspirera även klokare demokratiska samtal om hur forskning bör omsättas i samhället. Inte minst gäller detta om kontroversiella frågor, som ofta polariserar och eggar debattdeltagare att göra starka anspråk på att äga den bästa evidensen och de stringentaste tankegångarna, som de menar belägger just deras positioner. Men en sådan kunskapsauktoritet om hur vi bör leva och utforma samhället finns knappast, även om vi strävar efter sanningen. Så snart vi samtalar med varandra kan vi bara framställa förslag och vädja till samtalspartnern att själv bedöma saken, liksom vi själva lyssnar till samtalspartnerns invändningar, frågor och förslag.

Stark sanningssträvan fordrar stor öppenhet. När vi filosoferar är dessa aspekter i bästa fall förenade. På så vis skulle filosofi kunna inspirera demokratiska samtal där människor faktiskt pratar med varandra och söker sanningen tillsammans. Inte bara gör sina röster hörda.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Nycklar till öppnare debatter

Vi är vana att tänka oss att forskning är antingen teoretisk eller empirisk, eller en kombination av teori och empiri. Jag vill föreslå att det även finns studier som varken är teoretiska eller empiriska, även om det först kan tyckas otänkbart. Denna tredje möjlighet förekommer ofta tillsammans med de andra två, som den då sammanvävs med utan att vi särskilt lägger märke det.

Vilken är denna tredje, till synes otänkbara möjlighet? Att tänka själv! Forskning löper sällan helt friktionsfritt. Med jämna mellanrum dyker oklarheter upp kring såväl teoretiska som empiriska utgångspunkter, som vi själva måste ta ställning till. Vi behöver då reflektera över våra utgångspunkter och kanske även ompröva dem. Jag syftar nu inte främst på hur nya vetenskapliga rön kan motivera omprövningar av hypoteser, utan på de kontinuerliga omprövningar som måste göras i forskningsprocessen som leder fram till dessa nya rön. Det sker så naturligt i forskningsarbetet, att man inte alltid tänker på att man som forskare även tänker själv. Omprövar sina utgångspunkter under arbetets gång. Att man tänker själv behöver givetvis inte betyda att man tänker ensam. Det sker ofta i samtal med kolleger eller på forskarseminarier. Men man har i dessa lägen inga självklara utgångspunkter att utgå ifrån. Oklarheterna gäller ju utgångspunkterna som man tagit för självklara, och man är därför hänvisad till sig själv, antingen man tänker ensam eller med andra.

Detta tankearbete, som vi paradoxalt nog inte alltid tänker på att vi gör, framhävs sällan i de färdiga studier som publiceras som vetenskapliga artiklar. Den slutliga publikationen ger därför inte en fullkomligt sann bild av hur forskningsprocessen såg ut i sin helhet, vilket naturligtvis inte är en invändning. Det vore tvärtom komiskt om självbiografiska detaljer framhävdes i vetenskapliga publikationer. Där kan man vanligen inte hänvisa till informella samtal med kolleger i korridorer eller seminarierum. Ändå sker dessa samtal, så snart vi stöter på oklarheter. Samtal där vi tänker själva, även när det sker tillsammans. Det vore knappast forskning annars.

Ser du hur vi själva fastnar i en oklar utgångspunkt, när vi har svårt att föreställa oss möjligheten av akademiskt arbete som varken är teoretiskt eller empiriskt? Vi utgår då från en bild av vetenskaplig forskning, som tar fasta på hur redan färdiga studier ser ut i artikelform. Man kan säga att vi utgår från en ”fasadkonception” om vetenskapligt arbete, som döljer en hel del av vad som i praktiken sker bakom fasaden. Detta kan vara svårt att förlika sig med för nya doktorander, som kan tro att forskare bara väljer sina teoretiska och empiriska utgångspunkter och sedan utarbetar dem. En doktorand kan känna sig dålig som forskare, för att arbetet inte stämmer med den bild man får av forskning genom att läsa färdiga artiklar, där allt verkar gå på räls. Om det gjorde det, vore det knappast forskning. Ändå tvingas forskare, när de söker finansiering och etikgodkännande, presentera sina projektplaner som om allt redan hade gått på räls. Det vill säga, som om forskningen redan vore färdig och publicerad.

Om vad jag skriver här får dig att ana hur lätt vi människor fastnar i oklara utgångspunkter, så har detta blogginlägg redan fungerat som ett enkelt exempel på den tredje möjligheten. I detta inlägg tänker vi själva-tillsammans om en oklar utgångspunkt, fasadkonceptionen, som vi inte tänkte på att vi utgick från. Vi öppnar våra ögon för ett antagande som vi först inte såg, eftersom vi betraktade allting genom det, som genom glasögonen på näsan. Sådan självgranskning av våra egna utgångspunkter kan ibland vara själva huvudsaken, nämligen i filosofiska studier. Där är frågorna i sig redan uttryck för oklara antaganden. Vi trasslar in oss i våra utgångspunkter. Men eftersom de sitter på näsan, trasslar vi även in oss i illusionen att frågorna handlar om något utanför oss, något som bara kan studeras teoretiskt och empiriskt.

Idag vill jag därför illustrera hur olika vi kan arbeta som forskare. Detta genom att föreslå läsning av två publikationer kring samma problematik, där den ena publikationen är empirisk, medan den andra varken är empirisk eller teoretisk, utan rent filosofisk. Den empiriska artikeln författades av kolleger vid CRB; den filosofiska av mig. Båda artiklarna berör etiska frågor kring donation av embryon för stamcellsforskning. Forskning som i framtiden kan leda till behandlingar av exempelvis Parkinsons sjukdom.

Den empiriska studien är en intervjustudie med personer som genomgått infertilitetsbehandling på IVF-klinik. De intervjuades kring hur de såg på överblivna nedfrysta embryon från IVF-behandling, på donation av överblivna embryon i allmänhet och för cellbaserad behandling av Parkinsons sjukdom i synnerhet, och mycket annat. Sådana empiriska studier är viktiga som underlag för etiska och juridiska diskussioner om embryonal stamcellsforskning, och om möjligheten att i framtiden vidareutveckla forskningen till behandlingar av sjukdomar som idag saknar effektiva behandlingar. Läs intervjustudien här: Would you consider donating your left-over embryos to treat Parkinson’s disease? Interviews with individuals that underwent IVF in Sweden.

Den filosofiska studien undersöker farhågor om exploatering av embryodonatorer till stamcellsforskning. Dessa farhågor måste diskuteras öppet och samvetsgrant. Men just för att frågor om exploatering är så viktiga, riskerar debatten om dem att polariseras kring motsatta utgångspunkter, som man inte ser och inte kan ompröva. Debatter löper ofta denna risk att låsa positionerna, i stället för att öppna sinnena. Den filosofiska studien beskriver sådana tendenser att vilseledas av våra egna begrepp när vi debatterar medicinsk forskning, läkemedelsindustri och risker för exploatering vid donation till forskning. Den vill klargöra förutsättningarna för en eftertänksammare och öppnare diskussion. Läs den filosofiska studien här: The Invisible Patient: Concerns about Donor Exploitation in Stem Cell Research.

Det är lätt att se den empiriska studiens relevans, eftersom den har resultat att hänvisa till i debatten. Trots studiens empiriska karaktär vågar jag föreslå att forskarna även ”filosoferade” om oklarheter som dök upp under arbetets gång, att de tänkte själva. Kanske är det inte fullt lika lätt att se relevansen av den rent filosofiska studien, eftersom den inte resulterar i nya fakta eller normativa positioner som man kan hänvisa till i debatten. Den hjälper oss bara att se hur vissa tankemässiga utgångspunkter begränsar vår förståelse, om de inte uppmärksammas och omprövas. Vad har vi för användning av sådana filosofiska övningar?

Kanske liknar användningen av filosofi användningen av en nyckel som passar i låset, när vi vill ut ur ett låst rum. Saken är bara den att vi i filosofin ofta behöver ”nyckeln” redan för att se att vi är inlåsta. Filosofiska nycklar smids således efter behov, för att hjälpa oss att se våra låsningar vid oklara utgångspunkter som behöver omprövas. Du kan inte hänvisa till sådana nycklar. Du måste använda dem själv, på dig själv.

Medan jag skrev detta ”nyckel”-inlägg publicerade flitiga kolleger vid CRB ytterligare en empirisk studie om användning av mänskliga embryonala stamceller för medicinska behandlingar. Denna gång en webbenkät bland ett slumpmässigt urval av svenska medborgare (referens och länk nedan). Författarna framhåller att även empiriska studier kan låsa upp polariserade debatter. Detta genom att komplettera engagerade debattörers synpunkter, som ibland kan få stort inflytande, med rön om allmänhetens och berörda gruppers synpunkter: röster som inte alltid hörs i debatten. Även empiriska studier fungerar således som nycklar till öppnare och eftertänksammare diskussioner. I detta fall är ”nycklarna” rön som man kan hänvisa till i debatter.

– Två slags nycklar, som på olika sätt kan bidra till öppnare debatter.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Bywall, K.S., Holte, J., Brodin, T. et al. Would you consider donating your left-over embryos to treat Parkinson’s disease? Interviews with individuals that underwent IVF in Sweden. BMC Med Ethics 23, 124 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00864-y

Segerdahl, P. The Invisible Patient: Concerns about Donor Exploitation in Stem Cell Research. Health Care Analysis 30, 240–253 (2022). https://doi.org/10.1007/s10728-022-00448-2

Grauman, Å., Hansson, M., Nyholm, D. et al. Attitudes and values among the Swedish general public to using human embryonic stem cells for medical treatment. BMC Med Ethics 23, 138 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00878-6

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Ger hjärnan utrymme för fri vilja?

Frågan om vi har en fri vilja har diskuterats i alla tider och överallt i världen. Kan vi påverka vår framtid eller är den förutbestämd? Om allt är förutbestämt och vi saknar fri vilja, varför skulle vi agera ansvarigt och med vilken rätt håller vi varandra ansvariga?

Det har funnits olika föreställningar om vad som förutbestämmer framtiden och utesluter fri vilja. Man har talat om ödet och om gudarna. Idag föreställer vi oss snarare att det handlar om nödvändiga orsakssamband i universum. Det tycks som om den materiella världens obönhörliga determinism måste utesluta den fria vilja som vi människor upplever oss ha. Om vi verkligen hade fri vilja, tänker vi, så skulle naturen behöva ge oss ett eget utrymme att bestämma i. Ett orsaksglapp där naturen inte bestämmer allt enligt sina lagar, utan låter oss agera enligt vår vilja. Men detta tycks motsäga vår vetenskapliga världsbild.

I en artikel i tidskriften Intellectica granskar Kathinka Evers vid CRB rimligheten av detta val mellan två extrema positioner: antingen strikt determinism som utesluter fri vilja, eller fri vilja som utesluter determinism.

Kathinka Evers närmar sig problemet ur ett neurovetenskapligt perspektiv. Just detta perspektiv har historiskt tenderat att stödja en av positionerna: strikt determinism som utesluter fri vilja. För hur kan hjärnan ge utrymme för fri vilja, om våra beslut är resultatet av elektrokemiska processer och av evolutionärt utvecklade program? Är det inte precis där, i hjärnan, som vår fria vilja omintetgörs av materiella processer som inte ger oss något utrymme?

Vissa författare som skrivit om den fria viljan ur neurovetenskapliga perspektiv har ibland förklarat bort friheten som ett slags hjärnans användarillusion: som en nödvändig illusion, som en fiktiv konstruktion. Somliga har menat att eftersom sociala grupper fungerar bäst när vi som individer antar oss vara ansvariga aktörer, så får vi finna oss i att trots allt behålla den här gamla illusionen vid liv. Den fria viljan är en fiktion som fungerar och behövs i samhället!

Denna inställning är osund, menar Kathinka Evers. Vi kan inte bygga våra samhällen på antaganden som motsäger vår bästa kunskap. Det vore absurt att hålla människor ansvariga för handlingar som de i själva verket inte har någon förmåga att påverka. Samtidigt håller hon med om att föreställningen om fri vilja är socialt viktig. Men om vi ska behålla föreställningen, så måste den vara förenlig med vår kunskap om hjärnan.

En av artikelns huvudpunkter är att dagens kunskap om hjärnan faktiskt skulle kunna ge ett visst utrymme för fri vilja. Hjärnan skulle kunna fungera bortom motsättningen mellan indeterminism och strikt determinism, föreslår åtminstone vissa neurovetenskapliga teorier. Det betyder inte att det skulle finnas icke-orsakade neurala händelser. Snarare föreslås en determinism där relationen mellan orsak och verkan är variabel, inte nödvändig och entydig, som vi vanligen föreställer oss. Såvitt jag förstår handlar det om att hjärnan har visat sig fungera mycket mer självständigt, aktivt och flexibelt än i bilden av den som ett slags programmerad maskin. Olika ingående nervsignaler kan stabilisera olika neurala kopplingsmönster i hjärnan, som stödjer samma beteendeförmåga. Och samma ingående nervsignal kan stabilisera olika kopplingsmönster i hjärnan som resulterar i samma beteendeförmåga. Trots stor variation i hur individers neurala kopplingsmönster stabiliseras, så stöds samma gemensamma förmågor. Denna modell av hjärnan är alltså deterministisk, samtidigt som den karaktäriseras av variabilitet. Den beskriver ett slags kalejdoskopiskt variabla orsakssammanhang i hjärnan mellan ingående signaler och resulterande beteenden och förmågor.

Kathinka Evers föreslår alltså hypotetiskt att denna variabilitet i hjärnan, om den är riktig, skulle kunna ge empiriskt belägg för att fri vilja är förenlig med determinism.

Läs den filosofiskt uppslagsrika artikeln här: Variable determinism in social applications: translating science to society.

Även om Kathinka Evers öppnar upp för att ett visst mått av fri vilja är förenlig med vad vi vet om hjärnan, så framhåller hon att neurovetenskapen ger oss alltmer ingående kunskap om hur vi betingas av nedärvda program exempelvis under puberteten, liksom av våra livsvillkor och erfarenheter under uppväxten. Vi bör alltså trots allt vara försiktiga med att berömma eller hålla varandra ansvariga, avslutar hon artikeln. Här hänvisar hon till stoikern Epiktetos, en av de tänkare som funderat över den fria viljan och som snarast betonade friheten från föreställningen om en fri vilja.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Evers Kathinka (2021/2). Variable Determinism in Social Applications: Translating Science to Society. In Monier Cyril & Khamassi Mehdi (Eds), Liberty and cognition, Intellectica, 75, pp.73-89.

Detta inlägg på engelska

Svåra frågor

Artificiell intelligens: stärka intelligens i människor eller skapa mänsklig intelligens i maskiner?

Ibland läser man artiklar i gränstrakten mellan filosofi och vetenskap som innehåller riktigt spännande visionära tankar, som det samtidigt är svårt att förstå och bedöma. Den tekniska utarbetningen av tankarna växer alltmedan man läser, och till slut vet man inte om man är kapabel att tänka självständigt omkring idéerna eller om det handlar om nya vetenskapliga rön och trender som man saknar expertis att bedöma.

Idag dristar jag mig till att rekommendera läsning av en sådan artikel. Inlägget måste av naturliga skäl bli kort. Men grundidéerna i artikeln är så pass intressanta att jag hoppas att några läsare av inlägget även blir läsare av artikeln och försöker förstå den.

Vad handlar artikeln om? Den handlar om ett alternativt sätt att närma sig de högsta anspråken inom artificiell intelligens. I stället för att försöka skapa maskiner som kan göra vad människor kan göra, maskiner med personligt medvetande och moral, fokuserar artikeln på möjligheten att skapa maskiner som stärker intelligensen hos redan medvetna, moraliskt tänkande människor. Denna idé är dock inte helt ny. Den har i funnits i över ett halvsekel inom exempelvis cybernetiken. Så vad är nytt i artikeln?

Något som jag själv slogs av var den medkännande rösten i artikeln, som annars inte är framträdande i AI-litteraturen. Artikeln fokuserar inte på att skapa supersmarta problemlösare, utan på att stärka våra band med varandra och med världen vi lever i. Exemplen som ges i artikeln handlar om bättre moraliska hänsynstaganden till människor långt borta, om bättre förutsägelser av naturkatastrofer i ett komplext klimat, samt om att återställa sociala kontakter hos människor som lider av depression eller schizofreni.

Men det originellaste i artikeln är kanske ändå förslaget att utvecklingen av dessa jag-stärkande maskiner skulle hämta inspiration från hur hjärnan redan upprätthåller kontakten med sin omgivning. Här bör man hålla i minnet att det handlar om matematiska modeller av hjärnan och om nyskapande sätt att tänka om hur hjärnan samspelar med omgivningen.

Det är frestande att se hjärnan som ett isolerat organ. Men hjärnan är via sinnen och nervbanor i ständigt dynamiskt utbyte med kroppen och världen. Du skulle inte uppleva världen om den inte gjorde ständigt nya avtryck i din hjärna och du ständigt agerade på de avtrycken. Denna intensiva interaktivitet på mängder av nivåer och tidsskalor syftar till att upprätthålla en stabil och begriplig kontakt med en omgivande värld. Tänkesättet i artikeln påminner mig om begreppet ”digital tvilling”, som jag tidigare bloggat om. Men här är det hjärnan som framstår som en neural tvilling med världen. Hjärnan liknar en kontinuerligt uppdaterad neural spegelbild av världen, som hjärnan samtidigt kontinuerligt förändrar.

Här börjar jag dock få svårt att riktigt begripa och bedöma tankarna i artikeln, särskilt beträffande den matematiska modell som antas beskriva hjärnans ”adaptiva dynamik”. Men som jag förstår saken, föreslår man möjligheten av att återskapa en liknande dynamik i intelligenta maskiner, som kan stärka vår förmåga att se komplexa mönster i vår miljö och vara i kontakt med varandra. En smula poetiskt kunde man kanske säga att det handlar om att stärka vårt neurala tvillingskap med världen. Ett slags neuralt-digitalt tvillingskap med omgivningen? Ett digitalt förstärkt neuralt tvillingskap med världen?

Mer vågar jag inte säga om den visionära artikeln. Kanske har jag redan tagit mig för stora poetiska friheter? Jag hoppas ändå att jag lyckats göra dig intresserad att läsa artikeln och bedöma den själv: Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain.

Jo, en sak vill jag avslutningsvis påpeka. Jag nämnde svårigheten att ibland förstå och bedöma spännande tankar som formuleras i gränstrakterna mellan filosofi och vetenskap. Är inte den svårigheten själv ett exempel på hur kontakten med omgivningen ibland försvagas? Här vet jag emellertid inte om jag skulle ha haft hjälp av digital intelligensförstärkning som raskt tog mig igenom de filosofiska svårigheter som man kan uppleva under läsning. Somliga frågor tycks väsentligen fordra tid, att man stannar upp och tänker efter!

Att ge sig själv tid att tänka är ett naturligt sätt att fördjupa kontakten med verkligheten, känt av filosofer i årtusenden.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Northoff G, Fraser M, Griffiths J, Pinotsis DA, Panangaden P, Moran R and Friston K (2022) Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain. Front. Comput. Neurosci. 16:892354. doi: 10.3389/fncom.2022.892354

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Självförtroende mitt i osäkerheten

Att känna självförtroende är naturligt när vi har kunskapen som uppgiften kräver. Däremot kan självförtroende bli skadligt om vi tror oss veta vad vi inte vet. Riktigt problematiskt kan det bli om vi gör en vana av att låtsas att vi vet. Kanske för att vi kräver det av oss själva.

Det finns även ett annat slags självförtroende, som kan förfalla onaturligt. Jag tänker på ett sällan uppmärksammat självförtroende, som kan vakna just när vi är osäkra på hur vi borde tänka och agera. Men hur kan självförtroende dyka upp när vi är osäkra? Det låter inte bara onaturligt, utan nästan ologiskt. Och var det inte skadligt att uppvisa självförtroende i sådana situationer?

Jag tänker på självförtroendet att vara precis så osäkra som vi är, för att osäkerheten är ett faktum som vi är säkra på: jag vet faktiskt inte. Det är lätt att förbise att även osäkerhet är en verklighet som kan undersökas hos oss själva. Ibland är det väsentligt att ta fasta på osäkerhetens faktum. Det är att ha hålla sig till fakta det också!

Vad händer om vi inte litar på osäkerheten när vi är osäkra? Jag tror att vi då gärna söker vägledning hos andra, som tycks veta vad vi inte vet. Det verkar inte bara naturligt, utan logiskt. Och visst är det rimligt att göra så, om relevant vetande verkligen finns någon annanstans. Att fråga andra, som kan bedömas veta bättre, fordrar även det ett betydande mått av självförtroende och gott omdöme, mitt i osäkerheten.

Men anta att vi instinktivt söker vägledning hos andra så fort vi är osäkra, för att vi inte vågar ta fasta på osäkerheten i sådana lägen. Vad händer om vi alltid springer bort från osäkerheten, utan att stanna upp och uppmärksamma den, som om ovisshet vore någonting otillåtet? I en sådan fördömande inställning till ovisshet kan kunskap och säkerhet bli ett krav som vi känner måste uppfyllas, inför oss själva och inför varandra, om så bara som en fasad. Vi är då tillbaka där vi började, i det låtsade vetandet, som nu riskerar att bli ett kollektivt högriskspel och inte bara en individuell dålig vana.

Kollektiva kunskapsspel kan naturligtvis fungera, om tillräckligt många inflytelserika spelare har kunskaperna som uppgifterna kräver och kunskaperna förmedlas välorganiserat. Kanske tänker vi att det borde vara möjligt att bygga ett sådant samhälle, ett säkert kunskapssamhälle. Frågan som jag undrar över är hur hållbart detta är i längden, om betoningen på säkerhet inte samtidigt betonar även osäkerheten och tvivlen. Inte för tvivlandets skull, utan för att även osäkerheten är ett faktum som behöver uppmärksammas.

I filosofi och etik är det ofta osäkerheten som framförallt driver arbetet. Det låter kanske konstigt, men även osäkerhet kan undersökas. Om vi ställer en trevande fråga om något som vi uppriktigt undrar över, kan snart klarare frågor vakna som vi fortsätter att undra över, och snart är undersökningen igång. Undersökningen vaknar till liv för att vi vågar lita på oss själva, för att vi vågar ge oss tid att tänka efter, mitt i osäkerheten, som kan bli till klarhet om vi inte springer iväg från den. I undersökningen kan vi naturligtvis märka att vi behöver mer kunskap om specifika frågor, kunskap som inhämtas från andra eller som vi själva tar fram genom empiriska studier. Men det är inte enbart specifik kunskap som upplyser undersökningen, utan arbetet med frågorna som uttrycker vår osäkerhet klargör oss själva och gör tänkandet klarare. Kunskapen får ett genomtänkt sammanhang, där den behövs, vilket upplyser kunskapen.

Ett ”rent” kunskapsspel är knappast hållbart i längden, om dess krav inte är öppna även för kunskapens andra sida, för ovissheten som kan vara svår att skilja från oss själva. En sådan öppenhet fordrar att vi litar inte bara på spelets regler, utan även på oss själva. Men vågar vi lita på oss själva när vi är osäkra?

Jag tror att vi vågar, om vi ser osäkerheten som ett faktum som kan undersökas och klargöras, i stället för att fördöma den som något farligt som inte borde få vara ett faktum. Det är då den kan bli farlig.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Faktaresistens, vår mänskliga natur och eftertänksamhet

Ibland gör vi alla motstånd mot fakta. Jag såg en cyklist ramla i vinterhalkan. När jag frågade om det gick bra var hon blixtsnabbt på benen och förnekade allt: ”Jag ramlade inte!” Det är mänskligt att förneka fakta. De kan göra ont och kan vara störande.

Vad gör vi motstånd mot? Det vanliga svaret är att faktaresistenta individer eller grupper gör motstånd mot fakta om vår omvärld, såsom statistiken om våldsbrott, om vaccinbiverkningar, om klimatförändringar eller om sjukdomars utbredning. Det blir då naturligt att bjuda motstånd mot faktaresistensen genom att kräva skärpning på kunskapens område. Människor borde lära sig att vända sig mer rigoröst mot världen de lever i! Problemet är att faktaresistenta attityder gör precis det. De är närmast förhäxade av världen och av orsakerna till vad som uppfattas som upprörande problem i den. Och nu förhäxas även vi av faktaresistensen och spekulerar om orsakerna till detta upprörande problem.

Vi anser naturligtvis att vårt motstånd är rättmätigt. Men vem anser inte det? Rättmätigt motstånd bemöts av rättmätigt motstånd, och snart tornar konflikten upp sig kring sin dubbla rättmätighetsspiral. Möjligheten att upplösa den blockeras av konflikten själv, för alla parter är lika rättmätiga motståndare till varandra. Alla hör sina egna inre röster varna dem från att erkänna sina fel, från att erkänna sin ovisshet, från att erkänna sitt mänskliga motstånd mot verkligheten, som när vi ramlar av cykeln och önskar att det aldrig hade hänt. Motståndarsidan skulle ju genast utnyttja tillfället! Snart är vår fadäs en skandal på sociala medier. Så vi gör som personen som ramlade av cykeln, vi förnekar allt utan att tänka efter: ”Jag hade inte fel, jag hade mitt eget faktaunderlag!” Att livet därmed blir lögnaktigt struntar vi i, för våra inre röster varnar oss från att erkänna vår ovisshet. Vi har minsann rätt att erkännas, insisterar våra röster, åtminstone som ett alternativ till ”den etablerade uppfattningen”.

Konflikter ger oss ingen tid för eftertanke. Ändå finns det egentligen ingenting som hindrar oss från att sätta oss ned, mitt i konflikten, och upplösa den inom oss själva. När vi ger oss tid att tänka efter själva, är vi friare att erkänna vår ovisshet och granska våra tankespiraler. Visst, denna filosofiska självgranskning löser inte konflikten mellan rättmätiga motståndare som tornar upp sig omkring oss som alltmer ogenomtränglig och verklig. Det upplöser bara konflikten inom oss själva. Men kanske att vår eftertänksamma filosofiska röst ändå ger en antydan om hur vi, bara genom att tillåta oss att sväva i ovisshet, redan ser konfliktens tomhet och är fria från den?

Om vi oftare vågade sväva i ovisshet, om det blev mer tillåtet att säga ”Jag vet inte”, om vi lyssnade mer uppmärksamt till eftertänksamma röster i stället för att tysta dem med högljudda kunskapsanspråk, så kanske även faktaresistensen minskar. Jag tror nämligen att faktaresistens inte minst är ett motstånd mot ett inre faktum. Mot ett enda inre faktum. Vilket faktum? Vår osäkerhet som människor, som vi inte tillåter oss själva. Men om du tillåter dig att falla i halkan, så behöver du inte förneka att du gjorde det!

Ett eftertänksammare sätt att vara människa borde vara möjligt. Vi formar samhällena som formar oss.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Inspirerad

Vad betyder det att inspireras av någon? Tänk på dessa inspirerade musikalbum där artister kärleksfullt hyllar en stor musiker genom att göra egna låttolkningar. Dessa tolkningar uttrycker ofta djup tacksamhet för inspirationen man fått från musikern. Liknande tacksamhet kan vi känna till inspirerande människor på många olika områden.

Varför inspireras vi av inspirerande människor? Här är en frestande bild. Den som inspirerar oss har något som vi saknar. Att vara inspirerad är att vilja ha vad den inspirerande har: ”Jag vill också kunna…”; ”Jag vill bli lika bra som…” och så vidare. Därför imiterar vi den som inspirerar oss, därför hårdtränar vi. Genom att imitera, genom att öva, kan den inspirerandes förmågor överföras till oss som saknar dem.

Detta kunde kallas en pneumatisk bild av inspiration. Den inspirerande är så att säga en luftbehållare med övertryck. Vi andra är behållare med undertryck. Tryckskillnaden orsakar inspirationen. Genom att imitera den inspirerande människan, utjämnas tryckskillnaden. Trycket vandrar över från den inspirerande till de inspirerade. Vi inandas luften som flödar från behållaren med övertryck.

Bilden är säkert delvis riktig, men hela sanningen om inspiration är den knappast. Jag är inte musiker. Det finns en stor tryckskillnad mellan mig och vilken musiker som helst. Varför orsakar inte denna tryckskillnad inspiration? Varför börjar jag inte imitera musiker, hårdträna så att något av musikernas övertryck överförs till mig?

Den pneumatiska bilden är inte hela sanningen, andra bilder av inspiration är möjliga. Här är en. Kanske väcks inspiration inte av olikhet, inte av att vi saknar vad den inspirerande har. Kanske väcks inspiration av likhet, av att vi anar ett djupt släktskap med den som inspirerar oss. När vi inspireras kan vi känna igen oss i den som inspirerar oss. Vi upptäcker något som vi inte visste om oss själva. Frön som vi inte trodde fanns inom oss börjar gro, när den inspirerande människan gör oss uppmärksam på att vi har samma känsla, samma passion, samma kreativitet… I det ögonblicket väcks inspirationen hos oss.

I denna alternativa bild av inspiration sker ingen överföring av förmågor från den inspirerande till de inspirerade. Förmågorna växer snarare spontant hos de inspirerade själva, när de anar sin likhet med den inspirerande. Hos den inspirerande har detta växande redan fullbordats. Kreativiteten har hunnit ta form, så att vi andra kan spegla oss i den och ana hur den gror i oss själva. Denna alternativa bild av inspiration ger även en alternativ bild av människans historia på olika områden. Vi är bekanta med historiska framställningar av hur föregångare inspirerat efterföljare, som om föregångarnas förmågor överfördes horisontellt i tiden. I den alternativa bilden är historien inte bara horisontell. Den har framförallt en vertikal djupdimension hos var och en av oss. Ett växande sker vertikalt i varje ny generation, ungefär som frön gror i jorden och växer mot himlen. Historien är, i denna alternativa bild, en serie av vertikalt växande, där det är svårt att skilja kreativiteten på djupet från imitationen på ytan.

Varför skriver jag ett inlägg om inspiration? Förutom att det är inspirerande att fundera över något så livsviktigt som inspiration, så vill jag visa hur obemärkt vi gör oss bilder av fakta. Vi ser inte att det faktiskt bara är bilder, som kunde ersättas av helt andra bilder. Detta har jag lärt mig av filosofen Ludwig Wittgenstein, som inspirerat mig att själv undersöka filosofiska frågor. Dessa frågor bygger överraskande ofta på hur vi fastnar i våra bilder av saker och ting. Låsningen vid bilderna hindrar oss från att se andra möjligheter och uppenbara fakta.

Dessutom vill jag visa att det verkligen gör skillnad om vi sitter fast i våra bilder eller öppnar oss för möjligheten av helt andra bilder. Det var länge sedan jag skrev om apspråksforskning på denna blogg, men försöket att lära apor mänskligt språk är ett exempel på vilken enorm skillnad det kan göra, om vi befriar oss från en bild som hindrar oss från att se möjligheten av andra bilder.

Försöken att lära apor mänskligt språk utgick från den första bilden, som framhäver skillnaden mellan den som inspirerar och den som inspireras. Man tänkte att eftersom apor saknar språkförmågan som vi människor har, så finns bara en möjlighet att lära apor mänskligt språk. Vi måste överföra språkförmågan horisontellt till aporna, genom att träna dem. Denna ”enda” möjlighet misslyckades så tydligt och väldokumenterat, att bara ett fåtal forskare därefter var öppna för resultaten från ett markant framgångsrikare, minst lika väldokumenterat försök, som utgick från den alternativa bilden av inspiration.

I det alternativa försöket såg forskarna en möjlighet som den första bilden gjorde det svårt att se. Om apor och människor dagligen lever tillsammans i en sammansvetsad grupp, så att de får möjlighet att känna igen sig i varandra, ana släktskap, så skulle språkfrön som vi inte visste fanns hos apor kunna inspireras att gro och växa spontant hos aporna själva. Vertikalt inom aporna, snarare än genom horisontell överföring, som när människor tränar djur. Faktum är att detta alternativa försök lyckades så väl, att det resulterade i en serie av spontant växande av språk hos apor. Allteftersom tiden gick, inspirerades nyfödda apor inte bara av människorna i gruppen, utan även av de äldre apor vars språkliga kreativitet hunnit ta form.

Vill du läsa mer om denna oväntade möjlighet av inspiration mellan arter, som antyder oanat släktskap, som när människor inspireras av varandra, hittar du en bokreferens nedan. Boken skrev jag för länge sedan med William M. Fields och Sue Savage-Rumbaugh. Båda har inspirerat mig – vilket jag är tacksam för – bland annat till detta blogginlägg, med sin alternativa bild av inspiration. Att jag återigen påminner om boken beror på att jag hoppas att tiden är mogen för filosofer, psykologer, antropologer, pedagoger, språkvetare, hjärnforskare och många andra, att inspireras av den oväntade möjligheten av människoinspirerad språklig kreativitet hos våra släktingar bland djuren.

För att avslutningsvis knyta ihop trådarna musik och språk hos apor, kan jag berätta att två stora musiker, Paul McCartney och Peter Gabriel, har besökt de språkinspirerade aporna. Bägge två spelade musik med aporna och Peter Gabriel och Panbanisha skapade även en låt tillsammans. Kan vi leva utan inspiration?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Segerdahl, P., Fields, W. & Savage-Rumbaugh, S. 2005. Kanzi’s Primal Language. The Cultural Initiation of Primates into Language. Palgrave Macmillan

Segerdahl, P. 2009. Djuren i kulturen: Hur naturligt kan våra husdjur leva? Göteborg: Daidalos.

Wittgenstein, L. 2020. Filosofiska undersökningar, översättning av Martin Gustafsson och Lars Hertzberg. Stockholm: Thales

Detta inlägg på engelska

Vi pratar med apor

Hjärninspirerad AI: mänsklig självbespegling?

Trots att användningarna av artificiell intelligens (AI) idag närmast exploderar på flera områden, så är tekniken i vissa avseenden mer begränsad än man kan tro. Det är inte konstigt. All teknik tenderar att vara både användbar och begränsad. Men när det gäller just AI finns en tendens att se varje begränsning som en defekt. Varför?

En jämförelse smyger sig vanligen in vår bild av AI: jämförelsen med människan. Rättare sagt så är detta en jämförelse inte med oss själva, utan med vår självbild som intelligenta varelser med en generaliserad problemlösningsförmåga, som vi antar har gjort oss mer anpassningsbara och framgångsrika än andra arter på planeten. Denna självbild jämförs med en bild av AI som teknisk renodling av denna mänskliga intelligens. Därför blir vi missnöjda med tekniken när den inte löser problem lika generaliserat och självständigt som vi föreställer oss att vi människor gör. Samtidigt kan vi bli missnöjda med oss själva, och kanske lite rädda, när vi upplever att AI löser vissa problem bättre än vi.

Idag talar man om hjärninspirerad AI som ett sätt att lösa de tekniska begränsningarna hos AI. Man söker alltså teknisk inspiration i forskningen om hur den mänskliga hjärnan fungerar. I ett inlägg på The Ethics Blog idag ställer Michele Farisco filosofiska frågor om denna användning av människohjärnan som förebild för AI-tekniken. Vad talar för att detta är den bästa vägen att utveckla tekniken? Många AI-system avviker redan från hur hjärnan arbetar. Kanske har tekniken större potential om vi låter den avvika från hur den biologiska hjärnan fungerar?

Michele Farisco ställer även frågor om vår tendens att spegla oss själva i idealiserade bilder av mänsklig och artificiell intelligens. En risk med detta självbespeglande är att det tudelar allt vi möter i antingen mänskligt eller omänskligt, intelligent eller ointelligent, perfekt eller defekt. Sådana tendenser i vår historia har inte varit harmlösa.

Läs Michele Fariscos blogginlägg som ställer frågor om AI och mänsklig självbespegling: Brain-inspired AI: human narcissism again?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vad är hållbarhet i framtiden?

Begreppsanalys när vi fastnar i tankar

När filosofer får frågan om vilken metod vi använder när vi filosoferar, så svarar vi gärna: vår viktigaste metod är begreppsanalys. Vi tillämpar begreppsanalys för att besvara filosofiska frågor som ”Vad är kunskap?”, ”Vad är rättvisa?”, ”Vad är sanning?” Vad vi då gör, är att vi föreslår allmänna definitioner av begreppen, som vi sedan stämmer av mot konkreta exempel, för att testa att definitionerna verkligen fångar alla enskilda fall av begreppen och bara dessa.

Problemet är att både den som frågar efter filosofins metod och den som svarar ”begreppsanalys” tycks anta att filosofin inte utmanas av djupt störande problem, utan definierar begrepp nästan på rutin. De allmänna frågorna ovan är ju knappt ens frågor, annat än rent grammatiskt. Vem ligger vaken och undrar ”Vad är kunskap, vad är rättvisa, vad är sanning, vad är godhet, vad är…?”

För att få sömnbrist av frågorna, för att frågorna ska bli levande filosofiska problem, för att vi ska störas, måste det till något mer än bara allmänt formulerade frågeställningar.

Dessutom, om det fanns en metod för att besvara filosofiska frågor, så borde frågorna redan vara besvarade. Jag menar, om det ända sedan Sokrates dagar funnits en metod som besvarar filosofiska ”Vad är?”-frågor genom att definiera begrepp, så kan det inte finnas så många frågor kvar att besvara. På sin höjd kan vi finputsa definitionerna, eller tillämpa metoden på begrepp som inte fanns för 2600 år sedan. I grund och botten borde filosofin inte ha särskilt många frågor kvar att utmanas av. Sedan antiken har vi ju en väl utprovad metod!

För att förstå varför filosofer fortsätter att undra, behöver vi förstå varför frågor som ytligt låter så sövande att vi somnar, ibland blir så djupt förbryllande att vi ligger vakna och tänker. Låt mig ge ett exempel som ger en glimt av filosofins djup, en glimt av det där otämjbara ”extra”, som håller filosofer vakna om nätterna.

Exemplet är en ”svensk” sjukdom, som uppmärksammats runtom i världen som någonting mycket märkvärdigt. Jag tänker på vad som först benämndes apati hos flyktingbarn, men som sedan fått benämningen uppgivenhetssyndrom. Sjukdomen drabbar vissa grupper av barn och ungdomar som söker asyl i Sverige. Barn från forna Jugoslavien och från centralasiatiska länder i forna Sovjet har varit överrepresenterade. Barnen förlorar kroppsliga och mentala funktioner och kan till slut varken röra sig eller kommunicera. De blir sängliggande, reagerar inte på smärta och måste tillföras näring genom sond. Mer än 1000 barn har drabbats av sjukdomen i Sverige sedan 1990-talet.

Konfronterade med denna sjukdom hos flyktingbarn, kan det kännas naturligt att tänka att tillståndet rimligen orsakas av traumatiska upplevelser i hemlandet och under flykten, samt av stressen att leva under utvisningshot. Det är inte orimligt att tänka så. Antagligen bidrar trauma och stress till sjukdomen. Det finns bara ett problem. Om detta vore orsaken, så borde uppgivenhetssyndrom förekomma hos flyktingbarn även i andra delar av världen. Flyktingbarn med traumatiska erfarenheter och stressande utvisningshot finns tyvärr inte bara i Sverige. Så varför drabbas (vissa grupper av) flyktingbarn av syndromet just i Sverige?

Vad är uppgivenhetssyndrom? Här har vi en fråga som på ytan inte låter mer utmanande än någon annan allmänt formulerad ”Vad är?”-fråga. Men frågan är idag ett utmanande filosofiskt problem, åtminstone för Karl Sallin, som skriver sin avhandling om syndromet här vid CRB, inom ramen för Human Brain Project. Vad är det där ”extra”, som gör frågan filosofiskt utmanande för Karl Sallin?

Det kan förefalla naturligt att tänka att det utmanande i frågan helt enkelt är att vi ännu inte vet svaret. Vi har inte alla fakta på bordet. Det är inte orimligt att tänka så. Kunskapsbrist bidrar naturligtvis till frågan. Det finns återigen bara ett problem. Vi anser oss redan veta svaret! Vi tänker att denna extrema form av uppgivenhet hos flyktingbarn naturligtvis måste orsakas av traumatiska erfarenheter och av stressen som utvisningshotet innebär. Till slut orkar de inte längre, utan stänger av! Om detta rimliga svar vore korrekt, så borde uppgivenhetssyndrom finnas inte bara i Sverige. Den filosofiska frågan uppkommer alltså för att det enda rimliga svaret kolliderar med uppenbara fakta.

Det är därför som frågan är filosofiskt utmanande. Inte för att vi inte vet svaret. Utan för att vi anser oss veta vad svaret måste vara! Svaret förefaller så rimligt, att vi knappt borde behöva forska mer om saken innan vi skrider till handling genom att lindra barnens stressande situation, som vi tänker är den enda tänkbara orsaken till syndromet. Och så blev det…

Riktlinjerna för personal i svensk hälso- och sjukvård betonar sedan några år familjens roll för tillfrisknande, liksom vikten av att arbeta för beviljat uppehållstillstånd. Riktlinjerna styrs av den till synes rimliga tanken att barnens tillfrisknande hänger på att man lindrar stressen som orsaker syndromet. Det finns återigen bara ett problem. Riktlinjerna fick aldrig någon positiv effekt på syndromet, trots att man försökte skapa lugn och stabilitet i familjen och arbetade för uppehållstillstånd. Syndromet fortsatte att vara en ”svensk” sjukdom. Varför är sjukdomstillståndet så envist kopplat till Sverige?

Ser du den filosofiska problematiken? Det handlar inte bara om brist på kunskap. Det handlar om att vi redan anser oss ha kunskap. Tanken att det måste handla om stress är så självklar för oss, att vi knappt märker att vi tänker den. Den förefaller omedelbart verklig. Vi har kort sagt kört fast i våra egna tankar, som vi upprepar gång på gång, trots att vi gång på gång krockar med fakta. Som en mygga som försöker ta sig ut genom en glasruta, men bara krockar, krockar, krockar.

När Karl Sallin behandlar frågan om uppgivenhetssyndrom som en filosofisk fråga, gör han därför något ytterst ovanligt, som det inte finns några rutinmässiga metoder för. Han riktar uppmärksamheten inte bara utåt mot sjukdomen, utan även inåt mot oss själva. Enbart mer empirisk forskning löser inte problemet. Lika lite som fortsatt krockande mot glasrutan löser myggans problem. Vi behöver stanna upp och granska oss själva.

Nu har detta inlägg blivit så långt, att jag måste sluta innan jag hinner beskriva Karl Sallins upplösning av gåtan. Kanske är det lika bra att vi inte rusar fram. Gåtor behöver tid, vilket vår otåliga tankeapparat sällan ger dem. Poängen om filosofins metod har förhoppningsvis ändå gått fram. Anledningen att filosofer analyserar begrepp, är att vi människor ibland fastnar i våra egna begrepp om verkligheten. I detta fall fastnar vi i vårt begrepp om uppgivenhetssyndrom som en stressjukdom. Kanske kan jag ändå säga så mycket, att Karl Sallins begreppsanalys av vårt tankemönster om syndromet upplöser känslan av att stå inför ett obegripligt mysterium. Syndromet står inte längre i konflikt med uppenbara fakta. Han visar dessutom att våra tankemönster kan ha bidragit till att sjukdomen blev så framträdande i Sverige. Vår uttalade tro att sjukdomen måste orsakas av stress, och våra försök att bota sjukdomen genom att lindra stressen, skapade en kulturell kontext där denna ”svenska” sjukdom blev möjlig. Kulturen påverkade psyket och hjärnan, som påverkade biologin i kroppen. I alla fall är det vad Karl Sallin föreslår: uppgivenhetssyndrom är en ”kultursjukdom”. Denna oväntade möjlighet befriar oss från tanken som vi fastnat i som det enda alternativet.

Så varför ställde Sokrates granskande frågor i Aten för 2600 år sedan? För att han upptäckte en metod som besvarar filosofiska frågor? Min gissning är att han gjorde det av samma skäl som Karl Sallin gör det idag. För att vi människor har en tendens att inbilla oss att vi redan vet svaren. När vi klart ser att vi inte vet vad vi trodde oss veta, befrias vi från att gång på gång kollidera med den verklighet som borde vara uppenbar.

I filosofin är det ofta svaret som är frågan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sallin, K., Evers, K., Jarbin, H., Joelsson, L., Petrovic, P. (2021) Separation and not Residency Permit Restores Function in Resignation Syndrome: A Retrospective Cohort Study. Eur Child Adolesc Psychiatry, 10.1007/s00787-021-01833-3

Sallin, K., Lagercrantz, H., Evers, K., Engström, I., Hjern, A., Petrovic, P. (2016) Resignation Syndrome: Catatonia? Culture-Bound? Frontiers in Behavioral Neuroscience, 10:7. 10.3389/fnbeh.2016.00007

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt

Filosofisk forskningskommunikation

Hur kommunicerar man om forskning med människor som inte är forskare? De vetenskapliga resultaten förutsätter ju vanligen ett komplicerat intellektuellt ramverk, som forskarna tillägnat sig genom lång utbildning och erfarenhet. Hur kan vi tala om deras forskning med människor som inte är forskare?

På CRB tar vi forskningskommunikation på allvar, så denna fråga följer oss dagligen. Ett vanligt sätt att lösa problemet är att ersätta forskarnas komplicerade intellektuella ramverk med enkla bilder, som människor i allmänhet är mer bekanta med. Ett exempel kunde vara att jämföra en kroppscell med en liten fabrik. Vi jämför alltså det obekanta med det bekanta, så att läsaren får en viss förståelse: ”Jaha, cellen fungerar alltså som en sorts fabrik”.

Att ge forskningsresultat ett begripligare sammanhang genom bilder, som ersätter forskarnas intellektuella ramverk, fungerar ofta bra. Vi använder ibland den metoden själva här på CRB. Men vi använder även ett annat sätt att rama in forskningen, så att den berör människor. Vi använder filosofiska reflektioner. Vi ställer frågor som man inte behöver vara expert för att undra över. Frågorna leder till tankegångar som man inte behöver vara specialist för att följa. Slutligen inlemmas forskningsresultaten i resonemangen. Vi påpekar då att en ny artikel kastar ljus över frågorna som vi tillsammans funderat kring. På så vis får forskningen ett begripligt sammanhang, nämligen i form av funderingar som vem som helst kan ha.

Vi kunde kalla detta filosofisk forskningskommunikation. Det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två sätt att göra forskning begriplig. När enkla bilder används, syftar de enbart till att få människor att (anse sig) förstå vad de inte är insatta i. Bilderna är utbytbara. Hittar man en bättre bild, så använder man genast den i stället. Bilderna är inte väsentliga i sig själva. Att vi jämför kroppscellen med en fabrik, uttrycker inte något djupt intresse för fabriker. Men de filosofiska frågor och reflektioner som vi på CRB inramar forskningen i, är väsentliga i sig själva. De är uppriktiga frågor och funderingar. De kan inte ersättas med andra frågor och resonemang, bara för att effektivt förmedla forskningsresultat. I filosofisk forskningskommunikation ger vi forskningen ett väsentligt sammanhang, som inte bara är ett utbytbart pedagogiskt hjälpmedel. Inramningen är lika viktig som det som inramas.

Filosofisk forskningskommunikation är extra viktig för oss på CRB, eftersom vi är ett centrum för etikforskning. Forskningen drivs av filosofiska frågor och funderingar, exempelvis inom Human Brain Project, som undersöker så tänkvärda företeelser som medvetande och artificiell intelligens. Även när vi utför empiriska studier, så är poängen med de studierna att belysa etiska problem och resonemang. I forskningskommunikationen tar vi fasta på detta samspel mellan det filosofiskt tänkvärda och det empiriskt resultatmässiga.

En annan skillnad mellan dessa sätt att kommunicera forskning, har att göra med jämlikhet. Eftersom de enkla bilderna som ska förklara forskning inte är väsentliga i sig själva, så blir sådan forskningskommunikation trots allt en smula ojämlik. Jämförelsen, som tycktes göra oss jämlika, är inte vad kommunikationen egentligen handlar om. Läsarens bekantskap med fabriker hjälper inte läsaren att ha egna synpunkter kring forskning. Filosofisk forskningskommunikation är annorlunda. Genom att de inramande filosofiska frågorna och funderingarna är väsentliga och menade på allvar, så möts vi på samma jämlika nivå. Alla kan tillsammans undra över samma ärligt ställda frågor. När forskning kommuniceras filosofiskt, är såväl kommunikatörer som forskare och icke-forskare jämbördiga.

Filosofisk forskningskommunikation kan därigenom fördjupa innebörden av forskningen, ibland även för forskarna själva!

Eftersom filosofisk forskningskommunikation förenar oss kring gemensamma frågor och funderingar, är den viktig i ett alltmer fragmenterat och specialiserat samhälle. Den hjälper oss att tänka tillsammans, vilket är lättare än man kan tro, om vi vågar öppna oss för våra egna frågor. Här förutsätter jag naturligtvis att kommunikationen är uppriktig, att den kommer från självständigt tänkande människor, att den inte bygger på några intellektuellt konstruerade tankemönster, som man måste vara filosofiexpert för att förstå.

I så fall skulle filosofiska forskningskommunikatörer behöva väcka även själva filosofin till liv, genom att uppriktigt ställa de mest levande frågorna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt

« Äldre inlägg Nyare inlägg »