Att glida utmed ett sluttande plan

11 april, 2017

Pär SegerdahlI debatter om dödshjälp, abort eller embryonal stamcellsforskning förekommer ofta resonemang i termer av det sluttande planet. Här är ett exempel på ett sådant resonemang:

Om vi tillåter läkarassisterat självmord i livets slutskede, så förskjuts moralen i sjukvården i farlig riktning. Snart kan läkarassisterat självmord komma att praktiseras även på människor som inte är i livets slutskede och som inte begär det. Även om det inte går så långt, så kommer allmänhetens förtroende för sjukvården att urholkas. Därför måste läkarassisterat självmord i livets slutskede förbjudas.

Att resonera om framtiden är viktigt. Vi behöver bedöma konsekvenser av att tillåta nya praktiker. Men hur bedömer vi framtiden på ett trovärdigt sätt?

I en artikel i Medicine, Health Care, and Philosophy menar Gert Helgesson, Niels Lynøe och Niklas Juth att många resonemang i termer av det sluttande planet inte är empiriskt underbyggda, utan bygger på värdemässiga faktaantaganden. Den som anser att alla former av dödshjälp är absolut fel, anser att läkarassisterat självmord i livets slutskede är ett fatalt steg i farlig riktning. Därför antar man att steget kan följas av fler steg i samma farliga riktning. Slår man in på fel väg, hamnar man ju allt längre fel. Det tycks ofrånkomligt att första steget följs av andra steget…

Problemet är bara att detta siande av framtiden bygger på den ursprungliga moraliska tolkningen. Den som inte är övertygad om fataliteten i det ”första” steget, har inte samma böjelse att se det just som ett ”första steg” med en inneboende tendens att leda till ”nästa steg” och slutligen till katastrofen.

Att resonera i termer av sluttande plan kan ibland upplevas som om man själv befann sig på ett sluttande plan. Ens tankar glider skräckfyllda iväg mot stupet. Kanske innehåller artikeln av Helgesson, Lynøe och Juth en analys av detta fenomen. Det sluttande planet har blivit ett cirkelresonemang, där siandet av katastrofala följdverkningar styrs av den moraliska tolkning som man försvarar med hänvisning till det sluttande planet.

Att resonera i termer av sluttande plan är inte fel i sig. Ibland befinner sig utvecklingen på ett sluttande plan. Men det är en resonemangsform som fordrar försiktighet, för ibland är det de egna tankarna som glider iväg utmed ett sluttande plan.

Och det kan få konsekvenser.

Pär Segerdahl

Helgesson, G., Lynøe, N., Juth, N. 2017. Value-impregnated factual claims and slippery-slope arguments. Medicine, Health Care, and Philosophy 20: 147-150.

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden - etikbloggen


Stamceller: unikt biobanksmaterial?

8 mars, 2017

Pär SegerdahlStamceller är kanske inte det första vi tänker på som biobanksmaterial. Men visst kan även stamceller utgöra biobanksmaterial och det finns biobanker som fokuserar på just stamceller. Användningen av detta biobanksmaterial har dock har några unika egenskaper.

Stamcellsforskare behandlar inte bara data från mänskligt material. Materialet i sig behandlas och kan transplanteras till forskningsdeltagare. Kommersialisering av stamcellsforskning innebär dessutom att celler deriverade från donerad mänsklig vävnad kan komma att ingå i produkter på en marknad. Detta ger upphov till etiska och juridiska frågor.

Tillåter lagen patentering av cellinjer som härrör från mänskligt donerat material? Är handel med sådant material laglig? En annan fråga gäller forskningsdeltagares rätt att när som helst dra tillbaka sitt samtycke. Mänsklig embryonal stamcellsforskning använder stamceller från donerade överblivna embryon från IVF-behandling. Hur långt sträcker sig embryodonatorers rätt att dra tillbaka sitt samtycke? Måste transplantat med mognade celler avlägsnas från försökspersoner, om embryodonatorn återkallar sitt samtycke? Och om forskare delar stamcellslinjer med företag: är dessa företag villiga att investera i utveckling av stamcellsprodukter om donatorer när som helst kan dra tillbaka sitt samtycke?

En annan svårighet handlar om syftet som embryodonatorer ombeds att samtycka till. Enligt lagen kan överblivna embryon doneras endast för forskningsändamål (eller till andra IVF-patienter). Men medicinsk forskning förlorar sin mening om resultaten inte kan kommersialiseras. Den når då inte patienterna. Det är viktigt att informera donatorer om detta bredare sammanhang kring embryodonationen. Innebär den informationen att samtycket blir bredare än lagen tillåter? Eller finns det stöd, eftersom man inte använder embryon i produktutvecklingen, utan deriverat material?

Svaren på dessa frågor beror troligen på om man kan skilja mellan donerade embryon och cellmaterial som deriverats från embryon (genom användning av uppfunna tekniker). Även mer filosofiska frågor väcks om hur vi ska betrakta embryon, stamcellslinjer, mognade celler och mänsklig vävnad.

Pär Segerdahl

En tidigare version av denna text publicerades i Biobank perspectives.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


Stamcellsterapi förblir en behandlingsform

28 februari, 2017

Pär SegerdahlDet finns en bild av stamcellsbehandling: Den är i harmoni med kroppens eget sätt att fungera. Skadad vävnad nyskapas så som kroppen alltid nyskapar vävnad, genom att stamceller mognar till nya kroppsceller.

Patienter kan då hoppas på en kropp utan spår av sjukdom, en helad kropp som sköter sig själv så som en frisk kropp gör. Det verkar nästan som om det inte handlar om någon behandling alls, eftersom kroppen återställer sig själv, på sitt eget naturliga sätt.

Stamcellsterapi är säkerligen ett viktigt steg mot effektiv behandling av flera i nuläget obotliga sjukdomar. Metoderna kan också sägas bygga på kroppens eget sätt att nybilda vävnad.

Jag tror ändå att vi bör betona att det handlar om behandlingar jämte andra, med risker och fördelar. Celler transplanteras till patienter vars immunförsvar kan reagera. Implantaten kan behöva kontrolleras regelbundet, till och med bytas ut. Transplantationen kan gå fel. Och så vidare.

Det handlar inte om metoder som ”övergår” all sjukdomsbehandling genom att stödja kroppens naturliga sätt att läka sig själv. Det handlar även fortsättningsvis om behandling av patienter, snarare än om ”frälsning från sjukdom”.

Frälsarretorik är farlig. Den lockar fram magiker och tron på dem. Den rättfärdigar offer i den stora sakens namn. Den skadar vårt omdöme.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Inte bara fakta, idéer behövs också

8 februari, 2017

Pär SegerdahlNär ohederliga ”akademiska” tidskrifter publicerar artiklar utan fackgranskning. När websidor på nätet sprider fejkad information. När politiker talar om alternativa fakta. Då känner man onekligen ett behov av allmän skärpning.

Ett möjligt problem i den reaktionen är att vi snöper oss själva. Att vi inte vågar framkasta och pröva idéer om det läge vi hamnat i. Att vi inte vågar tänka, tolka och analysera. För att vi blivit rädda för att själva beslås med felaktigheter.

Vi gömmer oss i ett pansar av grå saklighet. För att inte på minsta sätt likna det som vi reagerar på.

Men varför uppträder dessa företeelser nu? Handlar det om internet? Om bortglömda väljargrupper? Om ekonomisk-politiska maktförskjutningar?

För att förstå detta och agera klokt behövs inte bara bra faktakoll. Det behövs också bra frågor, tankar, tolkningar och analyser av vårt läge. Om vi tar den uppgiften på allvar så tar vi också relevanta fakta på allvar när idéerna prövas.

Om vi reagerar med hyperkorrektion, med ett pansar av faktakoll, riskerar det att förtränga frågorna om hur vi bör tänka om saken. Vi förtränger vår egen osäkerhet: själva motivet för att tänka, tolka och analysera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Hur ska vi tänka om saken?

24 januari, 2017

Pär SegerdahlOmdebatterade frågor brukar handla om hur vi ska se på viktiga saker som samtidigt är mångfasetterade. Skolan är viktig. Men det finns många sätt att tänka om skolans betydelse; många sätt att resonera om hur den bör utformas för att utföra de viktiga uppdrag som vi tänker att den har.

Så hur ska vi tänka om saken?

Frågan är reflexiv. Den handlar om saken, men samtidigt om hur saken ska beskrivas. Hur ska vi spegla viktiga saker i våra sätt att resonera om dem? Det är i denna reflexiva dimension vi debatterar skolan, sjukvården, yttrandefriheten, eller stamcellsforskningens etik. Det är en svårnavigerad dimension där vi lätt blir vilsekomna, men även kan försöka finna vägen och bli klokare.

Filosofer har känt sig särskilt ansvariga för denna reflexiva dimension. De har tänkt om hur vi tänker om tingen, om jag får uttrycka det så. De har tänkt om tänkande. Jag gör det nu, genom att försöka förstå omdebatterade frågor i termer av en svårnavigerad reflexiv dimension. Jag vet inte hur lyckat det är. Risken är att ”om-dimensionen” framstår som en separat sfär av rena idéer om tingen (absoluta rättesnören för hur vi bör tänka)

Jag vill inte återuppfinna platonismen. Jag vill bara påpeka att när vi debatterar något, så resonerar vi inte bara om saken, utan även om hur vi resonerar om den. Vi arbetar på oss själva. Debatter som saknar den självmedvetenheten brukar bli låsta, dogmatiska.

Ett namn på arbetet med denna självmedvetenhet kunde vara bildning, men arbetet kunde även kallas självkritik eller tänkande. Jag tror att det gör skillnad om samtalen i ett samhälle präglas av inställningen att ”sakfrågan” även inkluderar oss själva. Ansvaret börjar där.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Läkemedelsindustrin och altruismen

16 januari, 2017

Pär SegerdahlJag går och funderar över en vanlig ryggmärgsreaktion mot läkemedelsindustrin. Jag kan också ha den, så det här är en granskning av min egen reaktion.

Reaktionen är en olustkänsla inför att en aktör inom hanteringen av något så mänskligt viktigt som hälsa och sjukdom är en mångmiljardindustri med ekonomisk vinst som övergripande mål.

Går det verkligen att kombinera affärsmässighet med en äkta vilja att bota sjuka?

Låt oss jämföra med en annan industri, som utstrålar mer godhjärtad vilja att bota, nämligen alternativmedicinen. Även här säljs produkter till människor med olika krämpor. Det är helt klart en marknad med affärstänk. Ändå utstrålar aktörerna på denna marknad mer människokärlek. Det kan ibland rentav framstå som om produkterna tillverkades och såldes av ren godhet!

Vad är det som gör att affärsmässigheten i detta fall tycks så förenlig med en god vilja att bota? Min gissning är att det beror på den starka tron på produkternas helande effekter. Jag förnekar inte att många av produkterna har välgörande effekter. Min poäng är bara att tron på de goda effekterna står i förgrunden och gör att tillhandahållandet av produkterna kan framstå som en etisk handling av ädla aktörer.

Läkemedelsindustrin skiljer sig från alternativmedicinen bland annat genom att den inte får genomsyras av denna tro på produkternas helande effekter. Det är faktiskt olagligt för läkemedelsindustrin att agera så ädelt och godhjärtat som alternativmedicinens aktörer. Det kunde inbjuda till kvacksalveri.

Läkemedelsindustrin agerar på en hårt reglerad marknad. Det finns särskild lagstiftning för läkemedelsprodukter och särskilda myndigheter som övervakar industrin. Att tillfredsställa kvalitets- och säkerhetskraven på produkterna kräver ofta decennier av forsknings- och utvecklingsarbete. Detta innebär stora investeringskostnader, vilket förutsätter vinster.

Det är så vi löst problemet med att tillhandahålla säkra och effektiva läkemedel via sjukvården. Genom att ha en läkemedelsindustri som inte genomsyras av god tro eller god vilja, men som däremot är starkt reglerad och kontrollerad. Produkterna ska fungera och tillfredsställa kvalitetskraven, punkt slut. Övertygelser och goda avsikter är irrelevanta.

Forskning, läkemedelsindustri och sjukvård utgör tillsammans ett reglerat system för hantering av hälsa och sjukdom. I detta system kan forskare drivas av nyfikenhet och företag av vinstintresse, samtidigt som läkare vill bota sina patienter och forskningsdeltagare vill stödja forskning som kan leda till effektivare behandlingar.

Poängen jag försöker göra är att ryggmärgsreaktionen nog förbiser just denna fördelning av drivkrafterna: För att ett helt system ska fungera gott behöver inte varje aktör i systemet sätta goda syften främst. Det kan tvärtom riskera hela systemet.

Det finns ingen anledning att förhärliga läkemedelsindustrin. Det är tvärtom viktigt att ifrågasätta den, exempelvis marknadsföringen av produkterna, som ibland försöker skapa just den tro som inte får styra utvecklingen och godkännandet av produkterna.

Industrin är inte altruistisk. Den drivs av vinstintresse. Men genom sin plats i systemet kan den möjliggöra altruism och god vilja.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Hjärnan utvecklas i samspel med kulturen

16 november, 2016

Pär SegerdahlHjärnan förändras dramatiskt under uppväxten. De neurala förändringarna sker i barnets samspel med omgivningen. Hjärnan blir en hjärna som fungerar i kulturen den utvecklas i. Berövas barnet viktiga mänskliga erfarenheter, som språk och omsorg, så berövas hjärnan sina möjligheter att utvecklas. Det kan leda till bestående skador.

Detta att hjärnan utvecklas i samspel med kulturen och blir en hjärna som fungerar i denna kultur, väcker frågan om vi kan förändra hjärnan genom att förändra kulturen den samspelar med under uppväxten. Kan vi utifrån neurovetenskaplig kunskap om hjärnan planera den neurala utvecklingen kulturellt? Kan vi påverka vår egen mänsklighet?

I en artikel i EMBO reports diskuterar Kathinka Evers och Jean-Pierre Changeux detta neurokulturella samspelstänkande. De betonar att våra samhällen formar våra hjärnor, samtidigt som våra hjärnor formar våra samhällen. Därefter diskuterar de vilka möjligheter detta öppnar för etiken.

Frågan i artikeln är om kunskap om dynamiken mellan hjärna och kultur kan användas för att ”proaktivt” skapa miljöer som formar barns hjärnor och gör dem exempelvis mindre våldsamma. Miljöer som gör dem till människor med etiska normer och reaktionsmönster som bättre möter dagens utmaningar.

Liknande projekt har länge genomförts i skolan, men här är alltså tanken att de planeras utifrån kunskap om hjärnans dynamik. Men även utifrån samhälleliga beslutsprocesser kring vilken etik som bör stödjas, vilka värden som på sikt är väsentliga för livet på denna planet.

Personligen tar jag främst åt mig av själva samspelstänkandet, som jag tror gäller en mängd företeelser. För inte bara hjärnan formas i samspel med kulturen. Det gör även växt- och djurliv, liksom klimatet – som i sin tur formar människan.

Kanske är det just samspelstänkande vi behöver: en samspelsetik. Samspelstänkande ger oss ansvar: Genom medvetenhet om en försummad natur; genom medvetenhet om vårt beroende av denna natur. Men dynamiken i tänkandet öppnar samtidigt för möjligheter som vi annars inte skulle ana.

Tro inte på nödvändighetspredikanter. Det kunde ha varit annorlunda. Det kan bli annorlunda.

Pär Segerdahl

Evers, K. & Changeux, J-P. 2016. ”Proactive epigenesis and ethical innovation: A neuronal hypothesis for the genesis of ethical rules.” EMBO reports 17: 1361-1364.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: