En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: forskningskommunikation (Sida 1 av 2)

Bör sociala medieplattformar censurera felinformation om COVID-19?

När coronaviruset för ett år sedan började spridas utanför Kina, sa WHO:s generaldirektör att vi inte bara kämpar mot en epidemi, utan även mot en infodemi. Termen syftar på snabb spridning av ofta falsk eller tvivelaktig information.

Medan stater bekämpar pandemin genom nedstängningar (lockdowns), bekämpar sociala medieplattformar som Facebook, Twitter och YouTube infodemin genom olika sorters nedstängning eller inramning av information. Innehåll kan förses med varningsskyltar och länkar till vad som anses vara trovärdiga informationskällor. Innehåll kan även plockas bort och i vissa fall kan konton stängas av.

I en artikel i EMBO Reports frågar sig Emilia Niemiec om det finns klokare sätt att hantera spridningen av medicinsk felinformation än genom att låta kommersiella aktörer censurera innehållet på egna sociala medieplattformar. Förutom att censur tycks motsäga idén om dessa plattformar som platser där alla fritt kan uttrycka sin åsikt, så är det oklart hur man avgör vilken information som är falsk och skadlig. Ska exempelvis forskare få använda YouTube för att diskutera möjliga negativa konsekvenser av de nedstängningar som genomförs? Eller bör sådant innehåll plockas bort som skadligt för pandemibekämpningen?

Om kommersiella medieaktörer på eget bevåg plockar bort innehåll, varför väljer de att göra det? Gör de det för att innehållet är vetenskapligt kontroversiellt? Eller för att det är opinionsmässigt kontroversiellt? Mitt under en pandemi med ett nytt virus är kunskapsläget dessutom inte alltid så klart som man kunde önska. Då är det naturligt att även vetenskapliga experter är oeniga i vissa viktiga frågor. Kan medieaktörer då fatta rimliga beslut om vad vi vet? I så fall har vi fått en ny instans som fattar viktiga beslut vad som ska betraktas som vetenskapligt bevisat eller välgrundat.

Emilia Niemiec förslår att ett klokare sätt att hantera spridning av medicinsk felinformation är att öka människors kunskap om hur sociala medier arbetar. Liksom om hur forskning och forskningskommunikation fungerar. Hon ger flera exempel på vad vi kan behöva lära oss om sociala medieplattformar och om forskning för att stå bättre rustade mot medicinsk felinformation. Utbildning som vaccin, med andra ord, som immuniserar oss mot felinformation. Denna immunisering bör helst ske så tidigt som möjligt, skriver hon.

Jag vill rekommendera Emilia Niemiecs artikel som ett eftertänksamt inlägg kring frågor som lätt väcker lika snabba som starka åsiktsreaktioner. Kanske är det inte minst där problematiken ligger. Pandemin skrämmer oss, vilket gör oss mentalt på helspänn. Utan den rädslan är det svårt att förstå den snabba spridningen av omotiverat starka åsikter om fakta. Rädslan i ett osäkert läge får oss att kräva kunskap, just för att den inte finns. Allt som inte pekar i den riktning som rädslan kräver, väcker omedelbar ilska. Rädsla och ilska blir en inre åsiktsmekanism som fattar blixtsnabba beslut om vad som är sant och falskt, just för att så mycket är osäkert.

Så kanske skulle jag drömma om ytterligare ett vaccin. Vi skulle nog behöva immunisera oss även mot rädslan och ilskan som osäkerheten orsakar i våra snabbt övertygelsebildande intellekt. Kan vi immunisera oss mot något så mänskligt som rädsla och ilska i ett osäkert läge? Eftertänksamheten i artikeln väcker i alla fall förhoppningar om det.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Niemiec, Emilia. 2020. COVID-19 and misinformation: Is censorship of social media a remedy to the spread of medical misinformation? EMBO Reports, Vol. 21, no 11, article id e51420

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Delning av stora genomiska datamängder kräver vidsynt forskningskommunikation

För att förstå hur våra gener inverkar på hälsa och sjukdom, på reaktioner på läkemedel, samt mycket annat, behöver forskare dela stora datamängder från människor i olika delar av världen. Detta gör genetikforskningen beroende av allmänhetens tillit och stöd.

Litar människor i allmänhet på forskningen? Är vi villiga att donera DNA och hälsoinformation till forskare? Är vi beredda att låta forskarna dela informationen med andra forskare, kanske i andra delar av världen? Även med forskare på vinstdrivande företag? Dessa och andra frågor undersöktes nyligen i den största studien hittills av allmänhetens inställning till att delta i forskning och dela genetisk information. Enkäten översattes till 15 språk och besvarades av 36 268 personer i 22 länder.

Majoriteten av de tillfrågade är ovilliga eller osäkra till att donera DNA och hälsoinformation till forskning. Generellt är de tillfrågade mest villiga att donera till forskande läkare, och minst villiga att donera till forskare i vinstdrivande verksamheter. Mindre än hälften av de tillfrågade säger sig ha förtroende för datadelning mellan flera användare. Studien avslöjar även skillnader mellan länder. I Tyskland, Polen, Ryssland och Egypten är exempelvis förtroendet för datadelning mellan flera användare betydligt lägre än i Kina, Indien, Storbritannien och Pakistan.

Studien innehåller många fler intressanta resultat. Människor som säger sig vara bekanta med genetik är exempelvis villigare att donera DNA och hälsodata. Särskilt de med personlig erfarenhet av genetik, exempelvis som patienter eller som medlemmar i familjer med ärftlig sjukdom, eller genom yrket. Emellertid säger en tydlig majoritet att de saknar bekantskap med begreppen DNA, genetik och genomik. Du kan ta del av samtliga resultat i artikeln, som nyss publicerades i The American Journal of Human Genetics.

Vilka praktiska slutsatser kan vi dra av studien? Artikelförfattarna framhåller vikten av att öka allmänhetens bekantskap med genetisk forskning. Forskarna behöver bygga förtroende för insamling och delning av data. De behöver delta i dialoger som gör det begripligt varför de delar stora datamängder globalt. Varför är det så viktigt? Likaså behöver det bli begripligare varför inte bara läkare kan utföra forskningen. Varför behövs samarbeten med vinstdrivande företag? Och vilken betydelse kan genetiska tekniker få för framtida patienter?

Välfungerande genomisk forskning behöver alltså välfungerande forskningskommunikation. Vad är då bra forskningskommunikation? Enligt artikeln handlar det inte om att pedagogiskt illustrera DNA-strängens uppbyggnad. Det handlar snarare om att begripliggöra genetikforskningens villkor och betydelse för sjukvården, patienterna och samhället, samt industrins roll i sammanhanget.

Personligen vill jag utrycka det så här. Bra forskningskommunikation gör oss vidsyntare. Vi behöver nämligen överblicka stora delar av våra egna samhällen. Vi behöver förstå våra roller och relationer till varandra i samhällen med olika men sammanvävda verksamheter, såsom forskning, sjukvård, industri och mycket mer. Behovet av vidsynt förståelse gäller även experterna, vars uppmärksamhet lätt insnävas av de egna specialintressena.

Låt mig i sammanhanget försiktigt varna för ryggmärgsreaktionen att tro att debatt skulle vara den självklara formen för forskningskommunikativa tankeutbyten. Även om debatter har en roll att spela, så fungerar de ofta som arenor för konkurrerande perspektiv, som alla vill snäva in vår blick. Det är nog det sista vi behöver, om vi vill öppna upp för vidsyntare förståelser av oss själva som människor, forskare, donatorer, företagare, sjukvårdspersonal och patienter. Hur hänger vi ihop med varandra? Hur är jag, som donator av DNA till forskarna, relaterad till patienterna som jag vill hjälpa?

Vi behöver ta oss en ordentlig funderare kring vad det betyder att tillsammans tänka fritt om gemensamma angelägenheter, såsom globalt delande av stora genomiska datamängder.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Middleton A., Milne R. and Almarri M.A. et al. (2020). Global public perceptions of genomic data sharing: what shapes the willingness to donate DNA and health data? American Journal of Human Genetics. DOI:https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2020.08.023

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Ansvarsfullt planerad forskningskommunikation

Akademisk forskning drivs av hur resultat sprids till kolleger via konferenser och publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Men forskningsresultat tillhör inte bara forskarsamhället. De tillhör hela samhället. Därför bör resultaten nå inte bara specialisterna i fältet eller i angränsande fält. De bör även nå utanför akademin.

Vilka finns därute? En homogen allmänhet? Nej, så enkelt är det inte. Kommunikation av forskning handlar inte om att forskarna först kommunicerar resultat inomvetenskapligt till varandra och sedan populärvetenskapligt till ”allmänheten”. Utanför akademin finns ingenjörer, företagare, politiker, myndighetsföreträdare, lärare, skolelever, forskningsfinansiärer, skattebetalare, sjukvårdspersonal… Utanför akademin finns vi alla, med våra olika erfarenheter, uppgifter och förmågor.

Forskningskommunikation är därför en strategiskt mer komplicerad uppgift än bara den att ”nå allmänheten”. Varför vill du kommunicera din forskning, vad gör den viktig? Vem kan finna din forskning viktig, vem vill du nå? Hur vill du kommunicera? När vill du kommunicera? Här finns inte bara en uppgift, utan många. Du måste tänka igenom din uppgift i varje enskilt fall. För uppgiften varierar med svaren på dessa frågor. Först när du kan tänka en smula strategiskt om uppgiften, kan du kommunicera forskning ansvarsfullt.

Josepine Fernow är en skicklig och erfaren forskningskommunikatör vid CRB. Hon arbetar med kommunikation i flera forskningsprojekt, däribland Human Brain Project och STARBIOS2. I det senare projektet, som handlar om ansvarsfull forskning och innovation (RRI), bidrar hon i en ny bok med argument för ansvarsfullt planerad forskningskommunikation: Achieving impact: some arguments for designing a communications strategy.

Josepine Fernows bidrag är, anser jag, mer än ett övertygande argument. Det är en ögonöppnande text som hjälper forskningsföreträdare att tydligare se sina relationer till samhället – och därmed sitt ansvar. Akademin är ingen kunskapsklippa i ett hav av okunniga lekmän. I samhället finns tvärtom erfarna människor, som på grund av vad de kan, kan ha glädje av din forskning. Det är lättare att tänka strategiskt om forskningskommunikation om du överblickar forskningens relationer till ett mångsidigt samhälle som redan är kunnigt. Texten öppnar den överblicken.

Josepine Fernow varnar även mot att överdriva betydelsen av din forskning. Biovetenskaplig forskning har möjlighet att i framtiden ge oss nya effektiva behandlingar av svåra sjukdomar, nya näringsrika och motståndskraftiga grödor och mycket mera. Eftersom vi alla är möjliga förmånstagare av sådan forskning, i egenskap av framtida patienter och konsumenter, kan vi vara benägna att tro på överdrivet hoppfulla budskap som överdrivet ambitiösa forskare förmedlar. Vi stirrar oss blinda på den möjliga framtida nyttan, i en farlig ringdans av alltmer orealistiska förhoppningar.

Ringdansen kallas hype. Hype kan i längden hindra din forskning genom förlorat förtroende. Hype kan också göra att din forskning kör fast i återvändsgränder eller tar oetiska genvägar. Den fantastiska framtida ”möjliga nyttan” grumlar ditt omdöme som ansvarsfull forskare.

Inom vissa forskningsfält är det extra svårt att undvika hype, eftersom överdrivna förhoppningar tycks inskrivna i fältets språk. Ett exempel är artificiell intelligens (AI), där det psykologiska och neurovetenskapliga språk som används om maskiner kan ge intryck av att förhoppningarna redan infriats. Genom att tala om maskiner i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om vissa maskiner redan tänkte som människor och fungerade som hjärnor.

Att kommunicera forskning ansvarsfullt är lika viktigt som svårt. Därför förtjänar uppgiften – dessa uppgifter – största uppmärksamhet. Läs Josepine Fernows argument för noga planerade kommunikationsstrategier och överblicka ansvaret.

Slutligen en påminnelse för alla intresserade: Projektet STARBIOS2 anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Fernow, J. (2019). Note #11: Achieving impact: Some arguments for designing a communications strategy, In A. Declich (Ed.), RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project, (pp. 177-180). Uppsala University. ISBN: 978-91-506-2811-1

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet

Mer om ansvarsfull forskning och innovation

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om ansvarsfull forskning och innovation (RRI, Responsible Research and Innovation). Vill du läsa mer om RRI, rekommenderas dagens engelska inlägg på The Ethics Blog: Science and society: a changing framework and the role of RRI.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Daniele Mezzana, samhällsforskare i projektet STARBIOS2.

Jag passar på att påminna om att projektet nyss publicerat en bok om RRI, samt anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

I dialog med samhällsvetare

Inspiration till ansvarsfull forskning och innovation

Vår inställning till vetenskapen förändras. Frågan är om vi längre kan tala högstämt om den i bestämd form singularis, eller ens om vetenskaper. Det tycks idag mer träffande att tala om forskningsaktiviteter som producerar nyttiga och tillämpbara kunskaper.

Vetenskapen har detroniserats, tycks det. Förr vördades den som fritt och självständigt sanningssökande. Vi bugade som inför en högre sanningsinstans. I dag kräver vi att den levererar nyttigheter och anpassar sig till samhället. Förändringen är motsägelsefull eftersom vi samtidigt vill kunna åberopa vetenskaplig expertis som högre auktoritetskälla. Ska vi böja oss för experterna eller korrigera dem om de inte levererar ”rätt kunskaper” eller ”önskvärda fakta”?

Ett sätt att aktivt hantera den riskabla förändringen är ansvarsfull forskning och innovation, RRI (Responsible Research and Innovation). Långsiktigt försöker man anpassa vetenskapen till nya samhälleliga krav. Som du hör av namnet är RRI delvis ett uttryck för samma attitydförändring. Man kunde tala om ansvarsfull detronisering av vetenskapen.

Somliga sörjer detroniseringen, andra gläds. Här vill jag bara förknippa RRI med den ändrade inställningen till vetenskap. RRI kan uppfattas som ett försök att ansvarsfullt genomdriva förändringen, som man i grunden bejakar. Den tvetydiga inställningen till vetenskaplig expertis, som nämndes ovan, visar hur viktigt det är att vi tar ansvar för människors förtroende för vad som numera alltså kallas forskning och innovation. För varför bör vi lyssna till företrädare för en sektor med så föga aktningsvärd benämning?

RRI har införts i europeisk forskning inom Horisont 2020. Flera projekt handlar specifikt om att implementera och studera RRI. Viktiga aspekter av RRI är genus och jämställdhet; publicering med öppen tillgänglighet; vetenskapsundervisning och forskningskommunikation; allmänhetens delaktighet; samt etik. Det handlar om att anpassa forskning och innovation till ett samhälle med nya krav och förhoppningar på vad som förr stolt benämndes vetenskapen.

En nyutkommen bok redovisar erfarenheter av implementering av RRI i ett antal biovetenskapliga organisationer runtom i världen. Boken är skriven inom projektet STARBIOS2, som med partners i Europa, Afrika, Syd- och Nordamerika planerat och genomfört RRI-satsningar och reflekterat över arbetsprocessen. Syftet i STARBIOS2 har varit att förändra organisationerna långsiktigt och strukturellt. Med boken vill man hjälpa läsare att själva formulera handlingsplaner och initiera strukturförändringar på de egna arbetsplatserna.

Boken beskrivs något missvisande som riktlinjer (”guidelines”). Några formulerade riktlinjer hittar du inte. Däremot hittar du något som kanske är mer hjälpsamt, nämligen självreflekterande exempel på hur man i praktiken arbetat med RRI-handlingsplaner. Du hittar konkreta förslag på hur man lyfter ansvar i forskning och utveckling. Du kan således läsa om sätt att stödja jämställdhet, utbyte med allmänhet och samhälle, öppen publicering, samt etik och forskningskommunikation. Läs och inspireras!

Avslutningsvis kan jag nämna att Etikbloggen, liksom etikverksamheten på CRB, kan betraktas som exempel på RRI. Jag hoppas återkomma längre fram med ett inlägg om forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Declich, Andrea. 2019. RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Antropomorfism inom AI kan begränsa tekniken

Antropomorfism tycks nästan tillhöra forskning om artificiell intelligens (AI). Ända sedan områdets begynnelse har maskiner beskrivits i termer som normalt beskriver mänskliga förmågor, som att förstå och att lära sig. Betoningen ligger på likheter mellan människor och maskiner, medan skillnader ofta slätas över. Som när man säger att maskiner kan göra samma saker som människor, som att fatta beslut och lösa problem, med den förment obetydliga skillnaden att maskinerna gör det ”automatiserat”.

Detta kan du läsa mer om i en upplysande diskussion om antropomorfism inom och omkring AI, skriven av Arleen Salles, Kathinka Evers och Michele Farisco, samtliga vid vid CRB och Human Brain Project. Artikeln är publicerad i AJOB Neuroscience.

Artikeln uppmärksammar särskilt så kallad hjärninspirerad AI-forskning, där teknikutvecklingen hämtar inspiration från vad vi vet om hjärnans funktionssätt. Här betonas banden mellan AI och neurovetenskap: band som anses avgörande för utvecklingen inom bägge forskningsfälten. Neurovetenskapen behöver inspiration från AI-forskningen, menar man, liksom AI-forskningen behöver inspiration från hjärnforskningen.

Artikeln varnar dock för att denna idé om ett släktskap mellan områdena förutsätter att vi redan accepterat en antropomorf tolkning av AI. Faktum är att hjärninspirerad AI utvidgar de begreppsliga dubbelexponeringarna genom att projicera inte bara psykologiska utan även neurovetenskapliga begrepp på maskiner. Man talar om artificiella neuroner, synapser och neurala nätverk i datorer. Som om man byggt in konstgjord hjärnvävnad i maskinerna.

En förbisedd risk med antropomorfism inom AI, skriver artikelförfattarna, är att den kan dölja väsentliga egenarter hos tekniken som gör den fundamentalt annorlunda mänsklig intelligens. Antropomorfism kan riskera att begränsa den tekniska utvecklingen inom AI, eftersom man låser sig vid den mänskliga hjärnan som priviligierad inspirationskälla för AI. Antropomorfism kan locka även hjärnforskningen att okritiskt använda AI som förebild för hur hjärnan fungerar.

Författarna förnekar naturligtvis inte att AI och neurovetenskap ömsesidigt befruktar varandra och bör samarbeta. Men för att samarbetet ska fungera väl, utan att riskera att hämma utvecklingen, behövs även filosofiskt tänkande. Vi behöver klargöra våra olikartade begrepp om människor och maskiner, hjärnor och datorer. Detta för att befria oss från tendensen att låsa oss vid likheterna, som kan vara mer verbala än reella. Vi behöver uppmärksamma även skillnader mellan människor och maskiner, lära oss att inspireras av olikheter.

Antropomorfism inom AI riskerar dessutom att uppmuntra till oansvarig forskningskommunikation, menar artikelförfattarna. Detta eftersom överdrivna förhoppningar (”hype”) ligger i själva språkbruket. Genom att tala om datorer i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om datorerna redan väsentligen fungerade som mänskliga hjärnor.

Filosofi kan därför bidra till ansvarsfullare kommunikationen om AI. Eftertänksam forskningskommunikation kan uppmärksamma överdrivna anspråk och förhoppningar som ligger i det antropomorfa språkbruket. Den kan motverka tendenser att överdriva likheter mellan maskiner och människor, som inte alltid går så djupt som orden får det att låta.

Skillnader kan kort sagt vara lika viktiga och lärorika som likheter. Inte bara i filosofi, utan även i vetenskap, teknikutveckling och ansvarsfull forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles, Kathinka Evers & Michele Farisco (2020) Anthropomorphism in AI, AJOB Neuroscience, 11:2, 88-95, DOI: 10.1080/21507740.2020.1740350

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Ärliga frågor granskar vår intellektuella synd

Pär SegerdahlVarför ska vi vara stolta över vår filosofiska tradition? Varför ska vi vörda Sokrates och andra stora tänkare? För att de stärkt förnuftet? För att de lärt mänskligheten att ställa känslorna åt sidan och i stället renodla fakta och logik?

Det låter som om vi borde vörda filosoferna för att de bepansrat människor. För att de gjort oss till sinnrika neurotiker utan kontakt med känslolivet.

Jag vågar påstå att det storartade hos dessa filosofer är ödmjukare, enklare och mänskligare. De hade en pinsamt tydlig medvetenhet om sina egna intellektuella synder. De hade modet att bekänna sina synder och granska dem mycket nära. De hade modet att känna sig själva.

Den ödmjukheten tror jag kännetecknar äkta tänkare från hela världen. Liksom Sokrates mitt i en replik kunde höra en inre röst hejda honom från att tala med intellektuell auktoritet om något ämne, såg Lao Tzu det som en sjukdom att tala som om vi visste vad vi inte vet.

Sådana tänkare talade knappast med intellektuell säkerhet. Åtminstone inte i sina mest kreativa stunder. De kände antagligen skam över det tvärsäkra tonläge som utmärker våra intellektuella diskussioner om prestigefulla ämnen. De talade nog snarare trevande och de resonerade undrande.

Vi är alla felbara. Filosofi är i själ och hjärta en medvetenhet om detta mänskliga faktum. Hur uttrycker sig denna medvetenhet hos en tänkande människa? Ofta genom frågor som öppet bekänner att jag vet att jag inte vet. En filosofisk undersökning är en serie bekännelser. En serie ärliga frågor som granskar vår vilja att besitta intellektuell kontroll över olika ämnen. Frågorna blir klarare i takt med att vi får upp ögonen för denna maktvilja hos oss själva. I takt med att vi ser hur böjelsen att intellektuellt föreskriva hur det måste vara, gör oss blinda för hur det är.

Vågar du och jag bekänna vår intellektuella synd? Vågar vi som akademiker erkänna att vi inte vet? Vågar vi tala trevande? Vågar vi resonera undrande?

Jag tror att vi gjorde oss själva och mänskligheten en stor tjänst om vi oftare vågade tala öppet i ett sådant tonläge. Men vi står inför en viljans svårighet. För som forskare förväntas vi ha koll på fakta och logik. Vi får väl inte betalt för att vara okunniga och irrationella? Då måste vi väl snarare sprida vårt vetande och vårt kunnande?

Naturligtvis! Men utan medvetenhet om vår syndfullhet, som kunde stoppa Sokrates mitt i en mening, så riskerar vi att bidra till sjukdomen som Sokrates bearbetade hos sig själv. Vi visar upp inte bara vad vi råkar veta, utan även en skinande fasad som ger sken av att vi har kontroll över sanningen om olika ämnen.

Vi riskerar kort sagt att bete oss som intellektuella fariséer, uppvisande en alltid lika välpolerad yta. Under den ytan förtvinar vi och samhället som vi vill bidra till. Vi tappar kontakten med det som faktiskt lever i oss. Det kvävs under våra allmänna doktriner om hur det måste ligga till. Intellektualism är en ödesdiger form av faktaförnekelse. I sin iver efter allmän sanningskontroll förnekar den vad som ligger oss närmast.

Bepansra dig inte med förnuftstro, som om sanningen kunde kontrolleras. Gör i stället som de största tänkarna ur hela mänsklighetens filosoferande historia. Öppna dig för vad du inte vet och ta det på blodigt allvar.

Du är större än ditt inbillade vetande. Känn dig själv.

Pär Segerdahl

Mer om sanningen kanske? Två aktuella lästips:

Nora Hämäläinen. 2019. Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. (Förlaget)

Ikaros, tidskrift om människan och vetenskapen 2019-2, temanummer: Sanning?

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

Att lära sig av det svåra

Pär SegerdahlI populärvetenskaplig litteratur kan forskning ibland låta bedrägligt enkelt: ”Förr trodde man att… Men när forskarna tittade närmare efter, så fann de att…” Det kan låta som om forskare inte behöver göra mycket mer än besöka arkiv eller laboratorier. Där tittar de närmare på saker och ting och upptäcker häpnadsväckande resultat.

Det är inget fel på denna populärvetenskapliga prosa. Det är spännande att läsa om nya forskningsresultat. Men prosan döljer ofta det svåra i forskningsarbetet, det fråge- och probleminriktade. Det är som sagt inget fel i detta. Läsare av populärvetenskap behöver sällan veta hur fysiker eller sociologer dagligen kämpar med att formulera sina frågor och rota i problemen. Läsarna är mer intresserade av nya rön om vår fascinerande värld.

Det finns dock akademiska fält där frågorna mer direkt berör oss alla och där frågorna står i centrum under hela forskningsprocessen. Två exempel är filosofi och etik. Här kan identifieringen av frågorna vara det viktiga. Idag utvecklas exempelvis genetiken rasande snabbt. Det innebär att den kommer närmare fler människor, närmare oss alla. Gentester kan numera köpas på internet och alltfler patienter kan komma att testas genetiskt inom sjukvården för att individanpassa behandlingen.

Att identifiera etiska frågor kring denna utveckling, att rota i problemen, att göra sig medveten om svårigheterna, kan vara själva huvudmomentet i etikforskningen. Sådant ”svårighetsarbete” kan göra oss bättre förberedda, så att vi agerar klokare.

Dessutom uppkommer etiska problem ofta i mötet mellan livs levande människor och nya tekniska möjligheter. Att identifiera dessa mänskliga frågor kan förutsätta att det språk som filosofin och etiken använder är mindre specialiserat, att det talar till oss alla, antingen vi är experter eller inte. Därför försöker många av inläggen här på Etikbloggen att tala direkt till människan inom oss alla.

Det kan låta märkligt att forskning som fördjupar sig i frågorna ska kunna hjälpa oss att agera klokt. Blir vi inte snarare handlingsförlamade av alla frågor och problem? Behöver vi inte tydliga etiska riktlinjer för att kunna agera klokt?

Jo, ibland behöver vi riktlinjer. Men de får inte överdrivas. Tänk på hur mycket klokare du själv fungerar när du gör något för andra gången (blir förälder för andra gången, till exempel). Varför fungerar vi klokare andra gången? Är det för att vi andra gången följer tydliga riktlinjer?

Vi växer av att utmanas av svårigheter. Filosofi och etik rotar i svårigheterna av precis detta skäl. För att vi ska växa, mogna, bli klokare. Enskilt och tillsammans, som samhälle. Jag känner ingen som vuxit som människa av att läsa riktlinjer.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

svåra frågor - Etikbloggen

« Äldre inlägg