Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: embryon (Sida 1 av 2)

Exakt när blir en människa till egentligen?

Newtons Vagga
18 februari, 2020 / / 2 kommentarer

Den som lagar maten brukar säga ”Nu är maten klar” när maten är klar. Men exakt när är maten klar egentligen? När äggklockan ringer? Potatisen är ju kokt då. Eller när kastrullen lyfts från spisen? Kokandet avbryts ju då. Eller när vattnet hälls bort? Potatisen friläggs ju från sitt tillagningsmedium då. Eller när potatisen hamnar på bordet? Den blir ju tillgänglig för gästerna runt bordet då. Men är maten verkligen tillgänglig för ätande innan den ligger på tallriken? Borde inte varje middagsgäst själv säga ”Nu är maten klar” när maten ligger på tallriken? Men om maten är för het, är den verkligen klar då? Borde inte någon runt bordet säga till när man inte längre bränner sig på tungan, ”Nu är maten klar”?

Ja, exakt när är maten klar egentligen? Du anar nog att frågan är lömsk. Själva ställandet av frågan ”exakt när egentligen?” omöjliggör systematiskt varje svar. Frågan bygger på att inte acceptera svaret. Den bygger på att föreslå ett klyftigare sätt att svara. Som inte accepteras för att man föreslår ett ännu klyftigare sätt att svara. Och så vidare. Frågor som systematiskt avfärdar svaret är inte vilka frågor som helst. De kan ge sken av djup, eftersom inget vanligt mänskligt svar duger. De kan ge sken av hög intellektuell nivå, eftersom frågeställaren tycks kräva att få veta exakt hur det egentligen ligger till. Sådana sällsynt vetgiriga frågor brukar kallas metafysiska.

Men vi upplever knappast frågan om exakt när maten egentligen är klar som viktig och djup. Vi ser tricket. Frågan är som en trilskande tonåring som nyss upptäckt hur man systematiskt rider på ord. Men ibland kan dessa verbalt ystra frågor ändå hamna på dagordningen och upplevas som viktiga att besvara. I bioetiken har frågan om människans tillblivelse blivit en sådan fråga. Exakt när blir en människa till egentligen?

Varför ställs frågan i bioetiken? Bakgrunden är naturligtvis att medicinska forskare etiskt och juridiskt inte får göra vad som helst med människor. Frågan vad som räknas som en människa får då betydelse. När blir ett befruktat ägg en människa? Omedelbart? Efter några veckor? Frågan kommer att avgöra vad forskare får göra med mänskliga embryon. Får de skörda stamceller från embryona och förstöra dem? Det råder oenighet om det.

När människor är oeniga vill de övertyga varandra genom att debattera. Frågan om tidpunkten för människans tillblivelse har debatterats i årtionden. Problemet är att frågan beter sig minst lika trilskande som frågan om när maten egentligen är klar. Frågans sken av djup och vetgirighet fungerar dessutom som intellektuellt lockbete. Vi tycks ju kunna avgöra exakt vem som egentligen har rätt. Alla debatters heliga graal!

Avgörandets stund kommer aldrig. Den heliga graal visar sig ständigt vara en hägring, eftersom frågan systematiskt avfärdar varje svar genom att förslå ännu klyftigare svar, precis som frågan om maten. Frågan om människans tillblivelse är numera så klyftig, att den inte kan återges med vanliga mänskliga ord. Filosofer tjänar sitt levebröd som intellektuella advokater, som ger debatterande klienter strategiska råd om metafysiska kryphål undan motståndarens senaste klurigheter. Så här kan det låta när filosofer ger metafysisk rådgivning till debattörer som vill hävda att människan blir till exakt vid befruktningen och inte en dag senare:

”Given the twinning argument, the conceptionist then faces a choice between perdurantist conceptionism and exdurantist conceptionism, and we argue that, apart from commitments beyond the metaphysics of embryology, they should prefer the latter over the former.”

Blir du sugen på att läsa mer? Läs då artikeln och bedöm själv frågans djup och allvar. Personligen önskar jag mognare sätt att hantera bioetiska konflikter än genom metafysisk rådgivning till trilskande debattörer.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Efird, D, Holland, S. Stages of life: A new metaphysics of conceptionism. Bioethics. 2019; 33: 529– 535. https://doi.org/10.1111/bioe.12556

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska

Etiska frågor när genetisk redigering närmar sig människan

2 december, 2019 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlGenteknik som redan används för att utveckla genetiskt modifierade organismer (GMO), skulle i framtiden kunna användas även kliniskt på människor. En sådan tillämpning vore genetisk modifiering av mänskliga embryon, där man redigerar gener som annars skulle orsaka sjukdom.

Givetvis väcker tanken på kliniska användningar av genmodifiering på människor både oro och debatt. Förutom frågor om säkerhet och effektivitet för människorna som direkt skulle beröras av behandlingarna, väcks stora frågor om mänsklighetens öde. När modifieringarna görs på könsceller eller på embryon, så förs ändringarna vidare till framtida generationer.

Något som ofta förbises i debatten, är etiska frågor om forskningen som skulle föregå sådana kliniska tillämpningar. För att utveckla gentekniker som är effektiva och säkra för människor, fordras ju forskning. Man måste bland annat testa teknikerna på mänskliga embryon. Men eftersom genetisk redigering görs bäst vid befruktningsögonblicket (görs den på embryot modifieras inte alltid alla celler), fordras antagligen ett stort antal donerade könsceller, där äggen befruktas i laboratoriet för att skapa genmodifierade embryon.

Emilia Niemiec och Heidi Carmen Howard, båda vid CRB, riktar uppmärksamheten mot dessa i tiden mer närliggande etiska utmaningar. De påpekar att redan forskningen, som föregår eventuella kliniska tillämpningar, måste beaktas och debatteras noga. Den väcker sina egna etiska frågor.

I en insändare till tidskriften Nature framhåller de det stora antal donerade ägg som forskningen antagligen skulle behöva. Äggdonation innebär påfrestningar och risker för kvinnor. Den ekonomiska kompensering de erbjuds kan dessutom fungera som otillbörlig lockelse för ekonomiskt utsatta kvinnor.

Emilia Niemiec och Heidi Carmen Howard skriver i inlägget att kvinnor som tar ställning till äggdonation bör få tillfälle att ordentligt sätta sig in i de etiska frågorna, så att de kan göra ett informerat beslut och delta i debatter om genetisk redigering. Jag tror att de har en bra poäng när de påminner om etiska frågor som väcks redan av det forskningsarbete som föregår eventuella kliniska tillämpningar.

En fråga som jag själv undrar över, är under vilka former vi kan samtala om djupt oroande framtidsscenarier. Hur skiljer vi mellan bild och verklighet, när oron startar en hel kärnreaktion av skrämmande bilder, som tycks besannade av ångesten de triggar? Hur kyler vi ner denna psykologiska reaktivitet utan att släcka det kritiska sinnet?

Kort sagt, hur tänker och samtalar vi klokt om angelägna framtidsfrågor?

Pär Segerdahl

Niemiec, E. and Carmen Howard, H. 2019. Include egg donors in CRISPR gene-editing debate. Nature 575: 51

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Vem tillhör oss?

2 oktober, 2019 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlBioetiken har ett problem med människorna, skriver filosofen Roland Kipke. Den måste nämligen fråga vem som tillhör vår moraliska gemenskap. Vem har rättigheter? Vem har mänsklig värdighet? Vem har sådan moralisk status som brukar tillskrivas friska vuxna människor? Vem har rätten till liv?

Frågan är: Vem tillhör oss? Räknas mänskliga embryon till gemenskapen? Nyfödda barn? Svårt dementa? Intelligenta djur?

En vanlig respons på frågan är att föreslå ett filosofiskt kriterium. Bioetiken har dominerats av två positioner. Den ena inkluderar alla människor i biologisk mening, embryon, nyfödda och svårt dementa. Alla som tillhör arten Homo sapiens tillhör den moraliska gemenskapen.

Den andra positionen anser att arttillhörigheten är irrelevant. Den fokuserar i stället på mentala förmågor som man menar utmärker en ”person”. Exempelvis rationalitet och självmedvetande. Därmed hamnar embryon, nyfödda barn och svårt dementa utanför gemenskapen. Däremot kan en rationell schimpans inträda. Alla personer tillhör den moraliska gemenskapen, oberoende av arttillhörighet.

Kipke visar hur bägge kriterierna tvingar oss att besvara frågan ”Vem tillhör oss?” på sätt som strider mot de flesta människors moraliska uppfattningar. Detta kunde möjligen accepteras om positionerna kunde stödjas av synnerligen starka argument, menar han. Men de argumenten saknas.

Vad ska en stackars filosofisk grindvakt då göra? Vem ska släppas in i gemenskapen? Vem ska hållas ute?

Lösningen på grindvaktens dilemma, föreslår Kipke, är vårt vanliga människobegrepp. När vi talar om ”människor” använder vi vanligen inget vetenskapligt begrepp om en biologisk art. Vårt alldagliga begrepp om människan har redan en moralisk dimension, påpekar han. Vi kan inte se en människa utan att se en levande person att akta som en medlem av vår gemenskap. Enligt denna tredje position tillhör alla människor den moraliska gemenskapen.

Problemet är bara att grindvakten behöver ett kriterium för att urskilja de mänskliga medlemmarna i gemenskapen. Det stämmer att vi har vardagliga användningar av ordet ”människa”. Det stämmer också att vi normalt inte har några svårigheter att urskilja en människa. Men innehåller dessa användningar verkligen ett kriterium som lämpar sig för mer filosofiska grindvaktssysslor? Kipke menar det. Han hävdar att det finns en ”levande mänsklig gestalt” eller ”kroppslig form”, särskilt i ansiktet, som lätt låter oss igenkänna en människa, till och med när hon är allvarligt skadad och deformerad.

Den ”levande mänskliga formen” skulle alltså vara kriteriet. Denna form gör oss till jämlikar i den moraliska gemenskapen.

Kipkes artikel är filosofiskt spännande och kritiken av de två dominerande positionerna avslöjande. Personligen undrar jag ändå om inte den fortfarande dominerande upptagenheten vid frågan ”Vem tillhör oss?” är en smula okänslig, ja omänsklig. Bioetiken arbetar med människors oro kring exempelvis genetik och stamcellsforskning. Oron uttrycks visserligen ofta i form av gränsdragningsfrågor. Människor som oroar sig för hur embryon förstörs i stamcellsforskning kan till exempel tala om embryot som en mänsklig individ eller potentiell person. Men att bemöta oron genom att ge sken av att vårt gemensamma språk innehåller ett kriterium som har auktoritet att urskilja medlemmarna i den moraliska gemenskapen, lugnar nog inte en orolig människa. Hon behöver mycket mer uppmärksamhet.

Jag frågar mig om vi inte behöver en bioetik som bemöter moralisk oro mer mänskligt kommunikativt, än bara som rent filosofisk gränsdragningsfråga. Borde vi inte använda vårt vanliga språk för att tillsammans tänka om frågorna som oroar oss? Att hänvisa till ett vanligt människobegrepp som om det vore en skiljedomare som kunde diktera svaren på bioetiska gränsdragningsfrågor för tankarna till en betydligt mindre gemenskap. En som är professionellt-intellektuellt upptagen av bioetiska gränsdragningsfrågor.

Är det inte att sätta bioetiken framför livet? Är det inte att spänna kärran framför hästen?

Pär Segerdahl

Kipke R. Being human: Why and in what sense it is morally relevant. Bioethics. 2019;00:1–11. https://doi.org/10.1111/bioe.12656

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Bioetik utan doktriner

24 september, 2019 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlÄnda sedan den här bloggen startade har jag med jämna mellanrum beskrivit hur bioetiska diskussioner ofta styrs av vår egen psykologi. På ytan ser debatterna ut som rent rationella undersökningar av sanningshalten hos vissa påståenden. Påståendena kan handla om riskerna med genetisk modifierade organismer (GMO), den genetiska informationens sällsynt privata natur, det mänskliga embryots moraliska status, eller exploatering av äggdonatorer till stamcellsforskning. Ämnena är, som du nog hör, känsliga. Bakom debatternas förnuftiga yta kan man ana djupt mänskliga känslor och reaktioner: oro, rädsla, ilska, ångest.

Har du varit rädd någon gång? Då vet du att rädslan lätt övergår i ilska gentemot det som du tror orsakar rädslan. Och vad händer med ilskan? Ilskan i sin tur uttrycker sig gärna i form av vassa argument mot det som du tror orsakar din rädsla. Du vill bevisa hur fel det som skrämmer dig är. Det måste fördömas, upphöra, förbjudas. Så börjar ofta debatter.

Debatten gömmer känslorna som driver den. Rädslan gömmer sig bakom ilskan, som gömmer sig bakom de slipade argumenten. Detta gömmande i flera steg skapar den skinande förnuftiga ytan. Det låter som om vi diskuterade sanningshalten hos rent intellektuella påståenden om verkligheten. Doktriner som måste försvaras eller kritiseras rationellt.

Som akademiker bidrar vi gärna till dessa debatter. Vi gör det med vår expertis och med vår förmåga att resonera riktigt. Det är bra. Debatter behöver saklighet och klar logik. Risken är bara att vi ibland, när debatterna bottnar i rädsla, bidrar till gömmandet av de mänskliga känslorna. Jag tycker mig se detta ske i åtminstone vissa bioetiska debatter.

Vad som behövs i dessa fall, tror jag, är att vi erkänner känslorna som driver debatterna. Vi behöver se och bearbeta dem. Även här krävs saklighet och klar logik. Men sakligheten riktas nu inte mot rena doktriner. Sakligheten riktas i stället omtänksamt mot känslorna och deras uttryck. Ungefär som vi kan prata klokt med ett oroligt barn, utan att försöka motbevisa barnet som om barnets oro byggde på falska doktriner om verkligheten.

Om vår saklighet inte erkänner känslorna och tar dem på allvar, så kommer känslorna att fortsätta att driva ändlöst polariserande debatter. Men om sakligheten omtänksamt riktas mot känslorna, mot själva motorn bakom polariseringen, så kan vi pausa den känsliga mekanismen och granska den i detalj. Åtminstone kan vi få den att reagera lite långsammare.

Vanemässigt skiljer vi mellan känsla och förnuft. Så snart en motsättning plågar oss, hoppas vi att förnuftet ska kora den rätta positionen. Vi tror inte att vi kan rikta förnuftet direkt mot känslorna och deras uttryck. Som om de vore alltför irrationella och därför måste tryckas ned, gömmas undan. Men som föräldrar är det precis så vi använder vår förmåga att resonera klokt: Vi pratar med barnets känslor. Ibland behöver vi agera så även gentemot våra egna känslor. Vi måste erkänna känslorna och ta väl hand om dem.

I den omtänksamma andan kan vi använda vår saklighet och vår klokhet på oss själva. Inte bara i bioetiken, utan överallt där mänsklig ömtålighet övergår i argumenterande oförsonlighet.

Genom att försiktigt upplösa doktrinerna som låser positionerna och förstärker de alltmer undangömda känslorna, kan vi börja bearbeta låsningarna. Då kan vi äntligen samtala klokt och sakligt om genetiken och stamcellsforskningen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt : www.etikbloggen.crb.uu.se

Stora frågor har inte små svar

20 december, 2017 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlVissa frågor upplever vi som ”större” än andra frågor. Vad är det att leva, existera – snarare än inte vara till? När börjar livet och när slutar det? Vad är en människa? Har livet en mening med oss eller är det vi som ger mening åt livet?

Det här är frågor som man inte väntar sig bestämda svar på, annat än på skämt. Det är undringar som man bär med sig och då och då konfronteras med. Märkligt nog kan man märka att man har en inställning till frågorna. Kanske en annan idag än för tio år sedan. Inställningen är inget bestämt svar, ingen doktrin om verkligheten som torra undersökningar kunde stödja eller kullkasta.

Bioetiken kommer ibland nära dessa stora frågor, nämligen när forskare studerar sådant som vi förknippar med mysteriet att vi lever, existerar, är. Ett exempel är embryonal stamcellsforskning, där forskare skördar stamceller från mänskliga embryon. Till och med förespråkare av sådan forskning kan uppleva att något är mycket känsligt med embryot. Jag skulle inte leva, inte vara till, inte existera, om det inte en gång funnits ett embryo…

Embryot förknippas alltså lätt med de stora frågorna om livet. Det betyder att även bioetiken måste hantera dessa frågor. Hur gör den det?

Vanligen genom att söka mycket bestämda svar på frågorna. Lite som supersmarta advokater som äntligen tar sig an de där dunkla gamla livsfrågorna för att få lite rätsida på dem.

Vet ni till exempel när en människa börjar existera? Två bioetiker studerade frågan såväl biologiskt som filosofiskt, och gav ett bestämt svar: En människa börjar existera sexton dagar efter befruktningen.

Fel, invände andra bioetiker. Även de studerade frågan grundligt men nådde ett annat bestämt svar: Människan börjar existera i befruktningsögonblicket. Enda undantaget är tvillingar. De börjar existera senare, men mycket tidigare än sexton dagar efter befruktningen.

Bioetikerna jag talar om här är mäkta stolta över att kunna ge bestämda svar på en så stor fråga om mänsklig existens. Men om stora frågor inte har små svar, annat än på skämt, så har man väl levererat svaret till priset av att förlora frågan?

Den fråga jag själv arbetar med just nu är hur bioetiken undviker att förlora frågorna som vi upplever som ”större” än andra frågor.

Pär Segerdahl

Smith, B. & Brogaard, B. 2003. Sixteen days. Journal of Medicine and Philosophy 28: 45-78.

Damschen, G., Gómez-Lobo, A. & Schönecker, D. 2006. Sixteen days? A reply to B. Smith and B. Brogaard on the beginning of human individuals. Journal of Medicine and Philosophy 31: 165-175.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Ta människors oro på allvar

19 september, 2017 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlJag skrev nyss ett inlägg om hur oro kan ta intellektet i besittning. Om hur oron, när den tolkas av tankar som försöker rationalisera oron, kan orsaka moralpanik.

Ett vanligt sätt att hantera människors oro i bioetiken är att ta oron på intellektuellt allvar. Man försöker hitta logiska skäl för eller emot att oron är ”korrekt”. Är embryot en liten person? Om det är en person, så är det korrekt att oroas av embryonal stamcellsforskning. Personer dödas då av forskarna, som närmast är mördare. Men om embryot inte är en person, utan bara en anhopning av celler, så saknas åtminstone ett logiskt giltigt skäl att oroa sig.

Alltså skrider bioetikerna till verket för att avgöra den metafysiska frågan om embryots status. Så att vi vet om det är intellektuellt korrekt att oroa sig eller inte! En anledning till detta intellektualiserade tillvägagångssätt, är antagligen samhällets behov av beslutsunderlag. Ska forskning med embryon tillåtas och i så fall i vilka former? Beslutsfattare behöver kunna motivera sina beslut med intellektuellt godtagbara skäl.

Alltså behandlar bioetiken människors oro som ett folkligt intuitivt tänkande som kanske inte alltid är helt logiskt eller faktaunderbyggt, men som man nog ska kunna få rätsida på. Detta för att tillfredsställa samhällets behov av intellektuellt beslutsunderlag som ”tar människors oro på allvar”.

Problemet med detta sätt att ta människors oro på allvar, är att oron hanteras först i intellektualiserad skepnad. Men oroas vi av logiska skäl? Är barn rädda för spöken för att de har en metafysisk princip i huvudet som tilldelar spöken farlig status? Kan barns rädsla hanteras genom att bevisa för dem att den metafysiska principen om spökens farlighet är bristfällig? Eller genom att påpeka för de små liven att det saknas evidens för existensen av varelser med de rysliga egenskaper som deras principer tilldelar ”spöken”?

Varför är många människor tveksamma till forskning med mänskliga embryon? Jag har inga definitiva svar, men tvivlar på att det skulle bero på några folkligt utbredda metafysiska doktriner om embryots status. Kanske har det snarare att göra med att embryot står i förbindelse med så mycket som är betydelsefullt för oss. Det är kopplat till graviditet, födelse, barn, familjebildande, liv och död. Kopplingen till dessa intima sidor av livet gör att man, utan att nödvändigtvis ha åsikten att embryoforskning är fel, ändå kan känna tveksamhet.

Embryoforskning är, genom dessa känsliga förbindelser, inte vilken forskning som helst. Frågan är: Hur tar vi den ofta oartikulerade tveksamheten på allvar? Hur tillbakavisar vi villfarelser och lugnar ner oss när tankarna börjar rusa iväg med oss? Hur gör vi det utan att släta över tveksamheten och utan att mästra varandra?

Jag gissar att bioetiken bör undvika att intellektualisera oro, upphöra att framställa oro som slutsatsen av ett metafysiskt resonemang. Om människor inte oroar sig på grund av några folkmetafysiska embryodoktriner, så har vi ingen anledning att debattera embryots status. I stället bör vi till att börja med uppriktigt fråga oss själva: Varifrån kommer tveksamheten?

Det vore att ta oss själva på allvar.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Moralpanik i intellektet

6 september, 2017 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlMoralpanik utvecklas antagligen i intellektet. Det är våra tankar som rusar iväg med oss. Mentala bilder gör så starkt intryck på oss, att vi tar dem för Verkligheten, för Sanningen, för Fakta. Tro inte att intellektet är iskallt och objektivt. Det kan koka av oroliga tankar.

Detta visar sig i bioetiken, där många frågor svettas ångest. Forskningsinformation om klonade djur, om nya tekniker för att redigera i arvsmassan, eller om embryonal stamcellsforskning, frammanar otäcka bilder av samhällsomstörtande forskning som hotar mänsklig moral. Paniken förutsätter ett känsligt intellekt. Där får bilderna sådana dimensioner, att vi inte längre kan se forskningen inramad i sina vardagliga sammanhang. Bilderna av forskningen tar i stället över intellektet som sanningens referensram. Alldagliga påpekanden, som kunde stödja besinning, framstår för intellektet som naiva.

Mina funderingar föranleds av en vetenskapsnyhet i National Geographic. Nyheten handlar om det första försöket i USA att genetiskt redigera mänskliga embryon. Forskarna använde så kallad CRISPR-teknik för att redigera bort en mutation som är associerad med ärftligt hjärtfel. Efter det lyckade försöket förstördes embryona.

När man tar del av sådan forskningsinformation, känner man onekligen oro i kroppen. Oron tar snart intellektet i besittning: Vad ska de göra härnäst? Utveckla nya supermänniskor som ser oss vanliga människor som lägre stående? Får vetenskapen verkligen ändra människans natur? NEJ, vi måste genast införa lagstiftning som definitivt förbjuder all genetisk redigering av mänskliga embryon!

Om intellektet kan koka av sådana ångestfyllda tankar, och om det vore oklokt att paniklagstifta på grundval av överhettade föreställningar, då tror jag att bioetiken behöver utveckla mer terapeutiska färdigheter än den har idag. Somliga bioetiska frågor behöver antagligen behandlas som ett slags intellektets sjukdomar. Bioetisk ångest uppkommer ofta, tror jag, när forskningskommunikation presenterar vetenskap som sanningens horisont, i stället för att ge vetenskapen en alldaglig, mänsklig horisont.

Nu kan det låta som om jag ensidigt tagit ställning för vetenskapen, genom att framställa kritiker som förblindade av moralpanik. Så är det inte, för moralpanikens andra sida är storhetsvansinnet. Hypade bilder av Stora Genombrott och Miralkelkurer kan lyfta hela forskningsfält. Mentala bilder som oroar de flesta av oss, stimulerar andra personlighetstyper. Måhända var Paolo Macchiarini  en sådan personlighet. Och kanske lyftes han fram i en vetenskapskultur präglad av vansinniga mentala förväntningar på forskningen och dess hjältar.

Vi behöver en terapeutisk bioetik som lugnar ner det oroliga intellektet.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Nobelpris i medicin med oväntad etisk sprängkraft

10 oktober, 2012 / / Inga kommentarer

Medicinpriset 2012 går till Shinya Yamanaka och Gordon B. Gurdon, som kullkastat antaganden om hur stamceller specialiseras till kroppsceller: till hudceller, tarmceller, nervceller…

Länge antog man att en specialiserad cell bara kan bilda ännu fler celler av samma sort. Tarmceller bildar fler tarmceller, men har förlorat förmågan att bilda nervceller eller hudceller.

Den enda celltyp som kan bilda alla celltyper i kroppen antogs vara den omogna embryonala stamcellen. Den innehåller förutsättningarna för att utveckla en HEL människa (eller annan organism), medan tarmcellen bara innehåller förutsättningar för att utveckla tarmarna.

Embryonala stamceller var alltså helt unika i det synsätt som nobelpristagarna ifrågasatt. Embryonala ”ur-celler” kan bygga en fullständig människa, medan de specialiserade cellerna glömt helheten och bara kommer ihåg delarna.

Vad nobelpristagarna på olika sätt visat, är att mogna specialiserade celler inte glömt resten av kroppen. Gurdon bytte ut cellkärnan i en grodas äggcell mot cellkärnan från en mogen cell. Den cellkärnan borde ha glömt hur man bygger en hel groda. Men äggcellen utvecklades till ett grodyngel. Den mogna cellkärnan hade inte glömt.

Yamanaka föddes samma år som Gurdon utförde grodexperimentet, 1962. Han använde 44 år senare genteknik för att visa att kroppens specialiserade celler inte glömt helheten. Han tog gener som håller stamceller omogna, och överförde dem till mogna, specialiserade celler. Dessa mogna celler återgick då till ett omoget tillstånd, och kunde därefter utveckla flera olika celltyper. Återigen stod det klart att den specialiserade kroppscellen inte glömt resten av organismen.

Nu till de etiska konsekvenserna av årets nobelpris i medicin:

Eftersom embryot innehåller förutsättningarna för hela människan, har det ofta ansetts kontroversiellt att använda mänskliga embryonala stamceller i stamcellsforskning.

Nobelpristagarna visar att man förmodligen kan göra en hel del stamcellsforskning utan kontroversiell användning av embryonala stamceller. Man kan använda tarmceller, eller någon annan mogen celltyp, eftersom man genetiskt kan programmera om dem till stamceller.

Detta har hittills uppfattats som den stora etiska konsekvensen av upptäckterna: man kan undvika de etiskt kontroversiella embryonala stamcellerna.

Men har inte fynden ännu större etisk sprängkraft? Skakar de inte om den unika status som den embryonala stamcellen antogs ha? Den är inte ensam om att kunna utveckla de olika celltyperna i en komplex organism, som människan. Tarmcellen har inte glömt hudcellen eller nervcellen.

Så snarare än att bara befria stamcellsforskningen från det etiskt kontroversiella beroendet av mänskliga embryonala stamceller, har nobelpristagarna framförallt pekat på att dessa celler inte är fullt så unika… och således kanske inte så kontroversiella att använda?

Jag säger inte att man måste ändra sitt tänkesätt på just detta vis. Men det är väsentligt att vetenskapliga upptäckter kan påverka vårt etiska tänkesätt. Etiken är ingen statisk sfär av eviga normer, utan är sammanvävd med hur vi lever och vad vi känner till om livet.

Årets nobelpristagare i medicin avslöjar oväntade egenskaper inte bara hos våra celler, utan även hos vår etik.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se

Kan moralisk övertygelse hitta hem till sin grund?

5 juli, 2012 / / Inga kommentarer

Jag blir inte kvitt frågan om den moraliska övertygelsens grund. Vi är helt säkra på vår sak: man får inte forska på mänskliga embryon… eller så får man göra det.

Varifrån kommer säkerheten i övertygelsen? Har den någon grund? Finns grunden inom oss? Finns den utanför oss?

Skälen vi anger brukar komma tillsammans med övertygelsen. Varje övertygelse har sin egen skara av skäl, så att säga. Nästan som om skälen vore vältaliga beundrare av övertygelsen.

Är det i själva verket övertygelsen som är grunden för skälen?

Eller är övertygelsen, tillsammans med skälen, en enhet? Så att vi borde fråga efter grunden för såväl övertygelsen som skälen för den?

Det måste i så fall vara en egendomlig grund, eftersom den inte sammanfaller med något av skälen vi kan ange för övertygelsen.

En tyst grund? En avgrund?

Hur kan en avgrund övertyga och stödja skäl?

Min fråga är visst ett helt fyrverkeri av frågor. – Hur hanterar man ett filosofiskt fyrverkeri?

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Forskningen rusar ifrån livsåskådningarna

20 juni, 2012 / / Inga kommentarer

Dagens vetenskap har befriats från kravet att allt vetande måste kunna sammanfattas i ett övergripande tankesystem. Forskning och livsåskådning går sedan något århundrade skilda vägar. Man brukar kalla det för vetenskapernas specialisering.

Specialiseringen har gett forskningen en enorm drivskjuts. Molekylärbiologin, för att bara ta ett exempel, ger oss idag kunskaper om livets processer som vore otänkbara om forskningen ännu drevs av ambitionen att all kunskap ska sammansvetsas i ett systematiskt tänkande om tillvaron.

Så genom att ge upp de stora tankeambitionerna, har vetenskapen nått resultat som är mer tänkvärda än någonsin. – Vilken oväntad utveckling.

Samtidigt innebär specialiseringen att det blivit svårt, nästan omöjligt, att förstå vari det tänkvärda egentligen består.

Vad ska vi dra för slutsatser från specialisternas rön om hjärnan; om stamceller; om genetik? Hur ska vi, efter så många år av teknisk specialisering, återkoppla forskningen till våra mer allmänmänskliga resonemang om livet?

Forskningen har blivit en del av våra moderna livsvillkor. Den besvarar knappast våra frågor. Den ger oss snarare nya: utan forskning skulle ingen undra över embryots status.

Det storstilat systematiska tänkandet har skjutits i sank av specialiseringen. Lyckligtvis kan vi tänka även utan ambitionen att bygga en systematisk livsåskådning.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

« Äldre inlägg