Transhumanismen renodlar det mänskliga eländet

18 juni, 2019

Pär SegerdahlMänniskan är en eländig varelse. Vi gläds visserligen åt det nya välbetalda jobbet, men snart har vi lagt oss till med dyrare vanor, rikare vänner och vansinnigare arbetsuppgifter. Vi är tillbaka på ruta ett, missnöjda med livet och obekväma med oss själva. Varför kan livet aldrig vara riktigt bra?

Missnöjet får oss att vilja fly någon annanstans än där vi är. Fly från oron, från tristessen, från sjukdomarna, från åldrandet, från livets alla begränsningar, helst även från döden. Ständigt vill vi fly till vad vi tror blir en bättre plats. Lika ofta som vi återkommer till ruta ett.

Eländets eviga återkomst utmärker alltså det mänskliga tillståndet. Vi inbillar oss att allt äntligen ska bli perfekt, bara vi lyckas rymma från den nuvarande situationen, som vi tror begränsar oss och orsakar missnöjet. Resultatet är en strid ström av infall, som vi återigen känner oss begränsade av.

Ständigt denna ruta ett.

Transhumanismen är en intellektuell väckelserörelse som lovar att allt ÄNTLIGEN ska bli perfekt. Hur? Genom att fly människan själv – denna bristfälliga varelse, fångad i en biologisk kropp som begränsas av sjukdom, åldrande och död.

Hur ska det gå till? Genom att låta ny teknik förnya människan. Göra henne perfekt, så att hon inte längre lider av livets biologiska begränsningar. En skinande ny gränslös cyborg.

Vem köper frälsningsläran? Bokstavligen några av de rikaste teknikentreprenörerna i världen. De har redan tänjt gränserna så långt det går. De ser att det inte går att fly längre. Ständigt återkommer känslan av begränsning. Därför ser de ingen annan utväg än att fly från PRECIS ALLT. De investerar i rymdteknik för att kunna fly planeten. De investerar i artificiell intelligens och i djupfrysning av deras kroppar, för att i framtiden kunna fly kroppen, in i superdatorer som ÄNTLIGEN ska befria dem från ALLA livets begränsningar, inklusive sjukdom, åldrande och död.

Känner du igen mönstret? Transhumanismen är det mänskliga missnöjet. Den är eskapismen som ständigt leder tillbaka till ruta ett. Den är drömmen om ett högteknologiskt kvanthopp från missnöjet. Hur ser paradiset ut? Som en högteknologisk återkomst till ruta ett.

Ny teknik behövs för att lösa problem i världen. Men när tekniken sammankopplas med det mänskliga missnöjet fastar vi djupare i mönstret. Bara du själv kan befria dig från mönstret. Genom att inte längre fly till en ideal framtid. Det fungerar inte. Flykten till framtiden är mönstret för ditt elände.

Transhumanismen är eländets intellektuella renodling, inte vägen ut.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Att publicera bioetik 2019 – var och var inte?

3 juni, 2019

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem. Se upp!

Listan för 2019 finns nu publicerad på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2019 list

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt för forskare i bioetik som överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Ibland vill man inte bli tagen på allvar

1 april, 2019

Pär SegerdahlVad betyder det att ta något på allvar? Allvarligt talat tror jag inte att svaret är givet. En vanlig inställning är annars att allvarliga frågor måste ha givna svar, antingen/eller-svar. Utan bestämda antingen/eller-svar, så förfaller sanningssökande till ansvarslöst tyckande. Antingen är det mord när forskare destruerar embryon eller så är det inte mord (näven i bordet). Antingen är det moraliskt tillåtet att bedriva embryoforskning eller så är det inte tillåtet (näven i bordet).

Allvar är polariserat, kunde man säga. Om jag nu skulle ta detta polariserade allvar på samma allvar, vilket förefaller rimligt eftersom inget kunde vara allvarligare än allvaret självt, så måste jag fråga: Är allvar polariserat eller inte? Antingen är allvar polariserat eller så är det inte polariserat! Detta säger jag med emfas samtidigt som jag slår näven i bordet. Men själva frågan är ju polariserad. Min emfas och min kategoriska näve blir plötsligt komiskt pinsamma. Mina polariserande gester tycks rusa i förväg, redan besvarande frågan som jag trodde att jag ställde på allvar genom att göra gesterna. Vad hände? Nådde jag allvarets gräns där jag inte längre kan fråga allvarligt om allvarets natur utan att hamna i självmotsägelser?

Kanske nådde jag bara snusförnuftets gräns, där ett större allvar kan ta vid. Att motsäga sig själv behöver inte vara så illa som det låter. Jag visste kanske inte ens att jag existerade, förrän jag motsade mig själv. Mitt polariserade förnuft gick på grund. Grynnan var jag själv. Självmotsägelsen blev en självupptäckt. För det var ju inte så att två teser motsade varandra, så att vi nu seriöst måste utreda vilken av teserna som är den sanna tesen och vilken som är den falska tesen. Det var jag som motsades av hur jag själv slog näven i bordet och med emfas sa, ”antingen-eller”.

Låt oss vara tacksamma för självmotsägelsen. Den kan öppna våra ögon för ett annat allvar: självbetraktelsens allvar, där vi med Konfucius ord vänder oss om och söker orsaken till vårt misslyckande inom oss själva. Tack, kära självmotsägelse, du må vara pinsam, men just därför vet jag att jag lever och inte bara är en ståndpunktsmaskin som lika gärna kunde ersättas av en intelligent nätrobot!

Varför tar jag upp dessa märkvärdigheter? Kanske för att det vore tragiskt om vi missförstod tänkande som något överflödigt i en empiriskt grundad tidsålder. Schopenhauer var inne på något liknande, när han sa att ren empiri förhåller sig till tänkande som ätande till matsmältning och näringsupptag. När empirismen skryter om all kunskap som den skänkt mänskligheten, sa han, så är det som om munnen skulle skryta om hur den ensam höll kroppen vid liv.

Samtidigt tar jag en risk när jag på allvar försöker skriva ett blogginlägg om allvar. För blogginlägg tolkas ju lätt som åsikter, som munnen snabbt återger. Om du skulle återge inlägget, så skulle du närmast bli tvungen att polarisera innehållet som en avgränsad ståndpunkt, som antingen är riktig eller oriktig. Om vi däremot följde Schopenhauer råd, så skulle vi ge oss själva tid att tyst och stilla smälta inläggets märkvärdigheter i vårt eget tänkande. Något som reaktiva åsiktsmaskiner och nätrobotar inte kan göra.

Missförstå inte den skämtsamma tonen. Den menas på allvar för att undvika att bli tagen på allvar. En kinesisk tänkare, Chuang Tzu, ville inte uppfattas snusförnuftigt. Därför sa han till sina åhörare: Jag ska försöka tala några vårdslösa ord till er och jag vill att ni lyssnar till dem vårdslöst.

Chuang Tzu var en stor tänkare som inte ville bli tagen på litet allvar.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Verkligheten överträffar våra begrepp

20 mars, 2019

Pär SegerdahlEfter att ha tänkt ett tag kring donation av mänskliga ägg och embryon till stamcellsforskning, vill jag säga som i rubriken. Verkligheten överträffar våra begrepp om den. Det är inte så konstigt som låter. För om våra begrepp redan reflekterade verkligheten, så skulle ingen behöva forska eller tänka. Det skulle räcka att bara prata. Ett ändlöst argumenterande kunde ersätta all uppriktig strävan att förstå livet och världen.

Vad är det då med donation till stamcellsforskning, som får mig att vilja säga som i rubriken? Alla vet att bloddonation är en gåva till patienter. Detta gör bloddonation mänskligt begriplig. Människor vill hjälpa medmänniskor i nöd, även okända. Men hur är det med donation av ägg och embryon till stamcellsforskning? Begreppsligt går donationen inte till behövande patienter, utan till forskarna. Det gör donation till forskning mänskligt svårbegriplig. För inte är det väl så att människor tycker väldigt synd om forskare, som de därför vill stödja genom att donera till dem? Varför ställer donatorer upp för forskning?

Inte nog med att begreppet donation till forskning gör donationen mänskligt svårbegriplig. Begreppet får dessutom donationen att verka misstänkt exploaterande. Mottagaren av donationen är ju mäktigare än donatorn. Om forskningsresultat kommersialiseras, kan mottagaren dessutom göra vinst på arbetet som donationen möjliggör, utan att donatorn får del av vinsten. Så inte nog med att den bokstavliga tron på begreppet ”donation till forskning” gör viljan att donera svårbegriplig. Donationen ser dessutom suspekt ut. Somliga hävdar att vi bör hindra en alltmer kapitalstark life science-sektor från att exploatera självuppoffrande donatorer på detta vis.

Ändå doneras det, rimligen av egen fri vilja. Varför? Jag gissar att det ofta beror på att donatorn använder forskningen bara som mellanhand, för att kunna ge till patienten. Patienten är lika viktig vid donation till forskning som vid bloddonation, även om detta förhållande inte återspeglas i begreppet. Låt mig ge ett oväntat exempel på mellanhänder.

I vår tarmkanal lever omkring ett kilo bakterier. Utan dessa bakterier skulle våra kroppar inte kunna tillgodogöra sig flera av näringsämnena i maten. När vi sväljer maten, så är bakterierna i viss mening de första middagsgästerna, och våra kroppar måste tålmodigt vänta tills de ätit färdigt. Även om vi vet detta, så tänker vi sällan på att vi sväljer maten för att låta bakterier i magen äta först. Vi äter utan att tänka på arbetet som ”mellanhänderna” i magen måste utföra, för att näringen ska bli tillgänglig för kroppen.

Begreppet ”äta” reflekterar inte denna beroenderelation mellan oss och bakterierna. Det är ingen brist att begreppet inte gör det. Det vore tvärtom motbjudande om begreppet reflekterade bakteriernas arbete i tarmen. Vem skulle då vilja säga, ”Varsågod, nu äter vi”? Problem kan däremot uppstå om vi tror alltför bokstavligt på våra begrepp. Då inskränks vi av våra egna ord. Språket förkrymper vårt annars öppna sinne till en mental grotta, där orden kastar skuggor på väggen.

Jag ser alltså forskare som mellanhänder mellan donatorer och patienter. Jag hoppas att jag inte upprör känsliga personer om jag föreslår att forskarna är bakterierna som behövs för att göra donerat material tillgängligt för patienternas kroppar. Det är därför människor av egen fri vilja donerar till forskning. De anar forskningens karaktär av mellanhand. ”Donation till forskning” är i själ och hjärta en gåva till patienter.

Det är mer komplicerat än så. Enbart forskare kan nämligen inte agera mellanhänder. Uppgiften är alltför stor. För att donationen ska bli en gåva till patienter, behövs även en kapitalstark life science-sektor, ett sjukvårdssystem, och mycket mer. Och liksom bakteriernas funktion i våra magar fordrar en diet som reglerar balansen mellan bakterier, så behöver hela detta system av mellanhänder, från donator till patient, regleras och övervakas, så att alla aktörer fungerar väl tillsammans. Vi kan inte låta kvacksalvare sälja farliga eller overksamma medel till sjuka, och vi kan inte låta forskare få tillgång till donerat material hur som helst.

Donation till forskning är ett slående exempel på hur verkligheten överträffar våra begrepp. När vi befrias från övertron på begrepp – när vi tar oss ut ur grottan och ser ljuset – så blir donation till forskning äntligen mänskligt begriplig. Donatorn använder forskningen för att kunna ge till patienter. Donation till forskning slutar även att framstå som en suspekt uppgörelse mellan ojämlika parter, eftersom donatorn använder den relativt mäktiga direkta mottagaren för att kunna ge till en begripligare mottagare: patienten. Att försöka motverka exploatering genom att  betala donatorn stora summor, eller genom att ge donatorn andel i vinsten, skulle binda donatorn till fel mottagare: den som betonas i själva begreppet.

Donatorn använder som sagt inte bara forskningen för att nå patienten, utan ett helt system av mellanhänder, såsom industri, sjukvård och myndighetskontroll. Hela detta system av nyttiga samhällsbakterier är därför, i viss mening, underordnat donatorns vilja att hjälpa patienter. Rättare sagt, underordningen är en aspekt av relationen, precis som bakteriernas underordning gentemot mänskligt ätande. Vi kan alltid, om vi vill, se även den motsatta aspekten. Vem äter egentligen först och vem sist? Vem utnyttjar egentligen vem? Frågorna saknar entydiga svar, aspekterna övergår i varandra.

Med detta inlägg ville jag antyda en möjlighet att se större sammanhang, som vi kan försöka använda klokt i vårt tänkande, när vi ser hur begreppsligt renodlade ståndpunkter lätt förkrymper våra sinnen till mentala grottor.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Eftertänksamma samtal

19 november, 2018

Pär SegerdahlInför nya känsliga och oroande frågor, finns en ryggmärgsreaktion: Detta måste debatteras! Men är debatt alltid är rätt väg, om vi vill ta mänsklig oro på allvar?

Att somliga känner oro inför ny forskning och teknik, är ett faktum. Att andra inte är oroliga är även det ett faktum. Anta att dessa människor hanterar sina skillnader genom att debattera med varandra. Vad händer?

Vad som händer är att de lämnar den faktiska världen, som varierar lika mycket som människor är olika, och hamnar i en universell värld av rationella skäl. De oroliga tvingas här argumentera för sin oro: Alla förnuftiga människor borde känna oro! De som inte är oroliga, tvingas ge tunga motargument: Ingen förnuftig människa borde känna oro!

Debatt skapar alltså en antingen/eller-konflikt kring vad som först bara var en skillnad. Polariseringen ökar rädslan, vilket förstärker viljan att ha absolut rätt. Alla vill äga det unikt tvingande argumentet, som alla borde böja sig för. Men eftersom vi är olika, så blir debatten en förvirrande spegelsal. Den mångfaldigar överdrivna bilder av världen där vi tappar bort oss själva och varandra.

Själva oron, som darrande mänskligt faktum, har vi glömt. Det enda som engagerar oss är de förnuftiga skälen för och emot oron. Det enda som intresserar oss är vad alla borde känna. Är det att ta oron på allvar? Är det att ta oss själva på allvar?

Om ett barn är oroligt, så ber vi inte barnet att argumentera för sin oro, och vi tröstar inte barnet genom att motbevisa det. Vi försöker att ta hand om barnet, ta hand om oron det känner, som ömsinta föräldrar.

Jag leker med tanken att vi och våra samhällen skulle må bättre, om vi oftare undvek den där absoluta förnuftsvärlden. Genom sin universalitet låter den naturligtvis som en utopi av fred och enighet bland förnuftsvarelser. I själva verket skapar den ofta polarisering kring känsliga frågor, och förvirrar oss genom sina överdrivna bilder av världen. Kanske är det inte alltid så ädelt som vi tror, att dra ut i debatt för att strida för det rätta.

Vi är, oftare än vi tror, som barn. Det vill säga, vi är mänskliga. Därför behöver vi, oftare än vi tror, ta hand om oss själva. Som ömsinta föräldrar. Det är en annan instinkt, som i högre grad kunde prägla samtal om känsliga frågor.

Vi behöver vårda oss själva. Men hur? Vad är alternativet till debatt? I brist på bättre ord: Eftertänksamma samtal. Eller om du vill: Omtänksamma samtal. Snarare än att polarisera, välkomnas vi alla till den öppna andan, med våra faktiska skillnader.

Kanske är det så vi blir vuxna uppgiften att leva väl med varandra. Genom att ömsint behandla oss själva som barn.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Internationell hjärnforskning behöver kulturell medvetenhet

12 november, 2018

Pär SegerdahlIdag satsas miljardbelopp på att bygga upp enorma forskningssamarbeten om den mänskliga hjärnan. Australien, Kanada, Japan, Korea och USA har egna hjärnprojekt. Här i Europa har vi Human Brain Project, med en total budget på omkring en miljard euro under en tioårsperiod, 2013-2023.

Vetenskaplig forskning ses ofta som en verksamhet som står över kulturella skillnader. Men forskning om hjärnan berör så grundläggande sidor av den mänskliga existensen, att den inte kan bortse från skillnaderna. Exempelvis är föreställningen att hjärnan, som separat organ, skulle vara sätet för mänsklig identitet, för själslivet eller jaget, inte allmänt omfattad. Hjärnforskning berör djupt liggande kulturella idéer om mänskligt liv, vilket kräver ödmjuk filosofisk och etisk uppmärksamhet.

De internationella hjärninitiativen berör även andra kulturellt känsliga frågor, jämte frågor om mänsklig identitet. Uppfattningar om död och hjärndöd, om användning av apor i forskning, om personlig integritet och autonomi, om psykisk sjukdom, skiljer sig mellan kulturer. Exempelvis kan en sjukdomsdiagnos som i en kultur ses som väg till individuell behandling, i en annan kultur ses som risk att hela familjen döms till utanförskap.

Neuroetiker från länder som nu storsatsar på hjärnforskning möttes i Korea för att enas om etiska frågor som de internationella hjärnforskningsinitiativen bör beakta. Detta för att forskningen ska bedrivas ansvarsfullt, med medvetenhet om relevanta kulturella skillnader. Frågorna som neuroetikerna (däribland Arleen Salles) menar att hjärnforskningsprojekten bör beakta, sammanställs i en artikel i tidskriften Neuron.

Författarna nämner frågor om hur hjärnforskning kan orsaka stigma hos individer eller grupper, liksom frågor om hur kulturella föreställningar kan styra forskning och tolkning av resultat. De undrar hur hjärnvävnad får samlas in och sparas, samt hur vi etiskt bör betrakta robotar och datorsimulerade hjärnor. De nämner frågor om hur nya sätt att påverka hjärnan (elektriskt eller med substanser) kan påverka synen på ansvar och autonomi, samt frågor om hur vi bör dra gränsen mellan legitim och illegitim användning av tekniker från hjärnforskningen. Slutligen uppmärksammas frågor om rättvis tillgång till resultaten av forskningen.

Hur kan frågorna i praktiken diskuteras i de internationella hjärnforskningsinitiativen? Författarna förslår mer undervisning i neuroetik, dialog med forskare i humaniora och samhällsvetenskap, samt bättre forskningskommunikation och interaktion med allmänheten.

Inom det europeiska Human Brain Project går fyra procent av budgeten till etik och samhälle. Liknande satsningar på etisk reflektion vore önskvärda även i övriga hjärnforskningsinitiativ.

Pär Segerdahl

Global Neuroethics Summit Delegates. 2018. Neuroethics questions to guide ethical research in the international brain initiatives. Neuron 100, October 10, 2018.  https://doi.org/10.1016/j.neuron.2018.09.021

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se


Stödja vårdpersonal att lita på sig själv

3 oktober, 2018

Pär SegerdahlAnta att du vill lära dig ett språk, men kursen är överlastad av grammatisk terminologi. På lektionerna hör du knappast orden i språket du vill lära dig tala. De drunknar i alla grammatiska termer. Det är som om du hamnat på en kurs i allmän språkteori, snarare än i tyska.

Något liknande kan vårdpersonal ibland uppleva, när de konfronteras med vårdetik som undervisningsämne. Som vuxna människor har de redan förmågan att avkänna när allt är som det ska. Eller när något är på tok: När uppmärksamheten måste skärpas och åtgärder vidtas. (Vi gör det alla dagligen.) Men de kan behöva stöd att vidareutveckla denna mänskliga förmåga, för att hantera de särskilda situationer som utmanar i vården.

Tyvärr förmedlas inte alltid vårdetik som utveckling av förmågor vi redan har. I stället framställs etik som ett nytt ämne. Att vara etisk framställs som att ha kunskaper i detta särskilda ämne. Etik tycks handla om att resonera i termer av särskilda etiska begrepp och principer. Det är som om du hamnat på en kurs i allmän moralteori, snarare än i vårdetik. Och eftersom de flesta av oss inte vet ett skvatt om moralteori, tycks vi plötsligt etiskt okunniga. Självförtroendet sjunker.

Men lika lite som du behöver språkteori för att tala ett språk, behöver du moralteori för att fungera etiskt. Snarare är det tvärtom. Det är för att vi redan talar och fungerar etiskt, som det kan finnas intellektuella verksamheter som grammatik och moralteori. Kan vårdetik undervisas utan denna teoretiska bakvändhet?

En ny (gratis nedladdningsbar) bok diskuterar frågan: Rethinking Health Care Ethics. Boken är en kritik av hur vårdetik ofta framställs som särskilt ämne. En kritik som leder över i förslag på alternativ pedagogik. Boken bör vara högintressant för lärare i vårdetik, för etiker, och för alla som upplever att bilden av etik gör oss främmande för oss själva.

Vad som inte minst gör intryck på mig i denna bok är tilliten till människan. Grundvalen för etiken finns hos oss själva, inte i moralteorin. En vuxen människa har redan etiken i sig, utan att den verbaliseras som särskilda etiska begrepp och principer.

Visst behöver vårdpersonal särskild undervisning i vårdetik. Men det särskilda i undervisningen är de etiska utmaningarna i vården. Etiken själv är redan på plats, i form av högst levande människor, på väg in i vårdyrket.

Etiken behöver alltså inte införas som nytt ämne. Den behöver bara stöd att växa inom människor själva, för att bli mogen utmaningarna i vårdyrket.

Denna tillit till människan är ovanlig. Kontrollsystemen vill ständigt ta över oss.

Pär Segerdahl

Scher, S. & Kozlowska, K. 2018. Rethinking Health Care Ethics. Palgrave

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: