Ibland vill man inte bli tagen på allvar

1 april, 2019

Pär SegerdahlVad betyder det att ta något på allvar? Allvarligt talat tror jag inte att svaret är givet. En vanlig inställning är annars att allvarliga frågor måste ha givna svar, antingen/eller-svar. Utan bestämda antingen/eller-svar, så förfaller sanningssökande till ansvarslöst tyckande. Antingen är det mord när forskare destruerar embryon eller så är det inte mord (näven i bordet). Antingen är det moraliskt tillåtet att bedriva embryoforskning eller så är det inte tillåtet (näven i bordet).

Allvar är polariserat, kunde man säga. Om jag nu skulle ta detta polariserade allvar på samma allvar, vilket förefaller rimligt eftersom inget kunde vara allvarligare än allvaret självt, så måste jag fråga: Är allvar polariserat eller inte? Antingen är allvar polariserat eller så är det inte polariserat! Detta säger jag med emfas samtidigt som jag slår näven i bordet. Men själva frågan är ju polariserad. Min emfas och min kategoriska näve blir plötsligt komiskt pinsamma. Mina polariserande gester tycks rusa i förväg, redan besvarande frågan som jag trodde att jag ställde på allvar genom att göra gesterna. Vad hände? Nådde jag allvarets gräns där jag inte längre kan fråga allvarligt om allvarets natur utan att hamna i självmotsägelser?

Kanske nådde jag bara snusförnuftets gräns, där ett större allvar kan ta vid. Att motsäga sig själv behöver inte vara så illa som det låter. Jag visste kanske inte ens att jag existerade, förrän jag motsade mig själv. Mitt polariserade förnuft gick på grund. Grynnan var jag själv. Självmotsägelsen blev en självupptäckt. För det var ju inte så att två teser motsade varandra, så att vi nu seriöst måste utreda vilken av teserna som är den sanna tesen och vilken som är den falska tesen. Det var jag som motsades av hur jag själv slog näven i bordet och med emfas sa, ”antingen-eller”.

Låt oss vara tacksamma för självmotsägelsen. Den kan öppna våra ögon för ett annat allvar: självbetraktelsens allvar, där vi med Konfucius ord vänder oss om och söker orsaken till vårt misslyckande inom oss själva. Tack, kära självmotsägelse, du må vara pinsam, men just därför vet jag att jag lever och inte bara är en ståndpunktsmaskin som lika gärna kunde ersättas av en intelligent nätrobot!

Varför tar jag upp dessa märkvärdigheter? Kanske för att det vore tragiskt om vi missförstod tänkande som något överflödigt i en empiriskt grundad tidsålder. Schopenhauer var inne på något liknande, när han sa att ren empiri förhåller sig till tänkande som ätande till matsmältning och näringsupptag. När empirismen skryter om all kunskap som den skänkt mänskligheten, sa han, så är det som om munnen skulle skryta om hur den ensam höll kroppen vid liv.

Samtidigt tar jag en risk när jag på allvar försöker skriva ett blogginlägg om allvar. För blogginlägg tolkas ju lätt som åsikter, som munnen snabbt återger. Om du skulle återge inlägget, så skulle du närmast bli tvungen att polarisera innehållet som en avgränsad ståndpunkt, som antingen är riktig eller oriktig. Om vi däremot följde Schopenhauer råd, så skulle vi ge oss själva tid att tyst och stilla smälta inläggets märkvärdigheter i vårt eget tänkande. Något som reaktiva åsiktsmaskiner och nätrobotar inte kan göra.

Missförstå inte den skämtsamma tonen. Den menas på allvar för att undvika att bli tagen på allvar. En kinesisk tänkare, Chuang Tzu, ville inte uppfattas snusförnuftigt. Därför sa han till sina åhörare: Jag ska försöka tala några vårdslösa ord till er och jag vill att ni lyssnar till dem vårdslöst.

Chuang Tzu var en stor tänkare som inte ville bli tagen på litet allvar.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Verkligheten överträffar våra begrepp

20 mars, 2019

Pär SegerdahlEfter att ha tänkt ett tag kring donation av mänskliga ägg och embryon till stamcellsforskning, vill jag säga som i rubriken. Verkligheten överträffar våra begrepp om den. Det är inte så konstigt som låter. För om våra begrepp redan reflekterade verkligheten, så skulle ingen behöva forska eller tänka. Det skulle räcka att bara prata. Ett ändlöst argumenterande kunde ersätta all uppriktig strävan att förstå livet och världen.

Vad är det då med donation till stamcellsforskning, som får mig att vilja säga som i rubriken? Alla vet att bloddonation är en gåva till patienter. Detta gör bloddonation mänskligt begriplig. Människor vill hjälpa medmänniskor i nöd, även okända. Men hur är det med donation av ägg och embryon till stamcellsforskning? Begreppsligt går donationen inte till behövande patienter, utan till forskarna. Det gör donation till forskning mänskligt svårbegriplig. För inte är det väl så att människor tycker väldigt synd om forskare, som de därför vill stödja genom att donera till dem? Varför ställer donatorer upp för forskning?

Inte nog med att begreppet donation till forskning gör donationen mänskligt svårbegriplig. Begreppet får dessutom donationen att verka misstänkt exploaterande. Mottagaren av donationen är ju mäktigare än donatorn. Om forskningsresultat kommersialiseras, kan mottagaren dessutom göra vinst på arbetet som donationen möjliggör, utan att donatorn får del av vinsten. Så inte nog med att den bokstavliga tron på begreppet ”donation till forskning” gör viljan att donera svårbegriplig. Donationen ser dessutom suspekt ut. Somliga hävdar att vi bör hindra en alltmer kapitalstark life science-sektor från att exploatera självuppoffrande donatorer på detta vis.

Ändå doneras det, rimligen av egen fri vilja. Varför? Jag gissar att det ofta beror på att donatorn använder forskningen bara som mellanhand, för att kunna ge till patienten. Patienten är lika viktig vid donation till forskning som vid bloddonation, även om detta förhållande inte återspeglas i begreppet. Låt mig ge ett oväntat exempel på mellanhänder.

I vår tarmkanal lever omkring ett kilo bakterier. Utan dessa bakterier skulle våra kroppar inte kunna tillgodogöra sig flera av näringsämnena i maten. När vi sväljer maten, så är bakterierna i viss mening de första middagsgästerna, och våra kroppar måste tålmodigt vänta tills de ätit färdigt. Även om vi vet detta, så tänker vi sällan på att vi sväljer maten för att låta bakterier i magen äta först. Vi äter utan att tänka på arbetet som ”mellanhänderna” i magen måste utföra, för att näringen ska bli tillgänglig för kroppen.

Begreppet ”äta” reflekterar inte denna beroenderelation mellan oss och bakterierna. Det är ingen brist att begreppet inte gör det. Det vore tvärtom motbjudande om begreppet reflekterade bakteriernas arbete i tarmen. Vem skulle då vilja säga, ”Varsågod, nu äter vi”? Problem kan däremot uppstå om vi tror alltför bokstavligt på våra begrepp. Då inskränks vi av våra egna ord. Språket förkrymper vårt annars öppna sinne till en mental grotta, där orden kastar skuggor på väggen.

Jag ser alltså forskare som mellanhänder mellan donatorer och patienter. Jag hoppas att jag inte upprör känsliga personer om jag föreslår att forskarna är bakterierna som behövs för att göra donerat material tillgängligt för patienternas kroppar. Det är därför människor av egen fri vilja donerar till forskning. De anar forskningens karaktär av mellanhand. ”Donation till forskning” är i själ och hjärta en gåva till patienter.

Det är mer komplicerat än så. Enbart forskare kan nämligen inte agera mellanhänder. Uppgiften är alltför stor. För att donationen ska bli en gåva till patienter, behövs även en kapitalstark life science-sektor, ett sjukvårdssystem, och mycket mer. Och liksom bakteriernas funktion i våra magar fordrar en diet som reglerar balansen mellan bakterier, så behöver hela detta system av mellanhänder, från donator till patient, regleras och övervakas, så att alla aktörer fungerar väl tillsammans. Vi kan inte låta kvacksalvare sälja farliga eller overksamma medel till sjuka, och vi kan inte låta forskare få tillgång till donerat material hur som helst.

Donation till forskning är ett slående exempel på hur verkligheten överträffar våra begrepp. När vi befrias från övertron på begrepp – när vi tar oss ut ur grottan och ser ljuset – så blir donation till forskning äntligen mänskligt begriplig. Donatorn använder forskningen för att kunna ge till patienter. Donation till forskning slutar även att framstå som en suspekt uppgörelse mellan ojämlika parter, eftersom donatorn använder den relativt mäktiga direkta mottagaren för att kunna ge till en begripligare mottagare: patienten. Att försöka motverka exploatering genom att  betala donatorn stora summor, eller genom att ge donatorn andel i vinsten, skulle binda donatorn till fel mottagare: den som betonas i själva begreppet.

Donatorn använder som sagt inte bara forskningen för att nå patienten, utan ett helt system av mellanhänder, såsom industri, sjukvård och myndighetskontroll. Hela detta system av nyttiga samhällsbakterier är därför, i viss mening, underordnat donatorns vilja att hjälpa patienter. Rättare sagt, underordningen är en aspekt av relationen, precis som bakteriernas underordning gentemot mänskligt ätande. Vi kan alltid, om vi vill, se även den motsatta aspekten. Vem äter egentligen först och vem sist? Vem utnyttjar egentligen vem? Frågorna saknar entydiga svar, aspekterna övergår i varandra.

Med detta inlägg ville jag antyda en möjlighet att se större sammanhang, som vi kan försöka använda klokt i vårt tänkande, när vi ser hur begreppsligt renodlade ståndpunkter lätt förkrymper våra sinnen till mentala grottor.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Eftertänksamma samtal

19 november, 2018

Pär SegerdahlInför nya känsliga och oroande frågor, finns en ryggmärgsreaktion: Detta måste debatteras! Men är debatt alltid är rätt väg, om vi vill ta mänsklig oro på allvar?

Att somliga känner oro inför ny forskning och teknik, är ett faktum. Att andra inte är oroliga är även det ett faktum. Anta att dessa människor hanterar sina skillnader genom att debattera med varandra. Vad händer?

Vad som händer är att de lämnar den faktiska världen, som varierar lika mycket som människor är olika, och hamnar i en universell värld av rationella skäl. De oroliga tvingas här argumentera för sin oro: Alla förnuftiga människor borde känna oro! De som inte är oroliga, tvingas ge tunga motargument: Ingen förnuftig människa borde känna oro!

Debatt skapar alltså en antingen/eller-konflikt kring vad som först bara var en skillnad. Polariseringen ökar rädslan, vilket förstärker viljan att ha absolut rätt. Alla vill äga det unikt tvingande argumentet, som alla borde böja sig för. Men eftersom vi är olika, så blir debatten en förvirrande spegelsal. Den mångfaldigar överdrivna bilder av världen där vi tappar bort oss själva och varandra.

Själva oron, som darrande mänskligt faktum, har vi glömt. Det enda som engagerar oss är de förnuftiga skälen för och emot oron. Det enda som intresserar oss är vad alla borde känna. Är det att ta oron på allvar? Är det att ta oss själva på allvar?

Om ett barn är oroligt, så ber vi inte barnet att argumentera för sin oro, och vi tröstar inte barnet genom att motbevisa det. Vi försöker att ta hand om barnet, ta hand om oron det känner, som ömsinta föräldrar.

Jag leker med tanken att vi och våra samhällen skulle må bättre, om vi oftare undvek den där absoluta förnuftsvärlden. Genom sin universalitet låter den naturligtvis som en utopi av fred och enighet bland förnuftsvarelser. I själva verket skapar den ofta polarisering kring känsliga frågor, och förvirrar oss genom sina överdrivna bilder av världen. Kanske är det inte alltid så ädelt som vi tror, att dra ut i debatt för att strida för det rätta.

Vi är, oftare än vi tror, som barn. Det vill säga, vi är mänskliga. Därför behöver vi, oftare än vi tror, ta hand om oss själva. Som ömsinta föräldrar. Det är en annan instinkt, som i högre grad kunde prägla samtal om känsliga frågor.

Vi behöver vårda oss själva. Men hur? Vad är alternativet till debatt? I brist på bättre ord: Eftertänksamma samtal. Eller om du vill: Omtänksamma samtal. Snarare än att polarisera, välkomnas vi alla till den öppna andan, med våra faktiska skillnader.

Kanske är det så vi blir vuxna uppgiften att leva väl med varandra. Genom att ömsint behandla oss själva som barn.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Internationell hjärnforskning behöver kulturell medvetenhet

12 november, 2018

Pär SegerdahlIdag satsas miljardbelopp på att bygga upp enorma forskningssamarbeten om den mänskliga hjärnan. Australien, Kanada, Japan, Korea och USA har egna hjärnprojekt. Här i Europa har vi Human Brain Project, med en total budget på omkring en miljard euro under en tioårsperiod, 2013-2023.

Vetenskaplig forskning ses ofta som en verksamhet som står över kulturella skillnader. Men forskning om hjärnan berör så grundläggande sidor av den mänskliga existensen, att den inte kan bortse från skillnaderna. Exempelvis är föreställningen att hjärnan, som separat organ, skulle vara sätet för mänsklig identitet, för själslivet eller jaget, inte allmänt omfattad. Hjärnforskning berör djupt liggande kulturella idéer om mänskligt liv, vilket kräver ödmjuk filosofisk och etisk uppmärksamhet.

De internationella hjärninitiativen berör även andra kulturellt känsliga frågor, jämte frågor om mänsklig identitet. Uppfattningar om död och hjärndöd, om användning av apor i forskning, om personlig integritet och autonomi, om psykisk sjukdom, skiljer sig mellan kulturer. Exempelvis kan en sjukdomsdiagnos som i en kultur ses som väg till individuell behandling, i en annan kultur ses som risk att hela familjen döms till utanförskap.

Neuroetiker från länder som nu storsatsar på hjärnforskning möttes i Korea för att enas om etiska frågor som de internationella hjärnforskningsinitiativen bör beakta. Detta för att forskningen ska bedrivas ansvarsfullt, med medvetenhet om relevanta kulturella skillnader. Frågorna som neuroetikerna (däribland Arleen Salles) menar att hjärnforskningsprojekten bör beakta, sammanställs i en artikel i tidskriften Neuron.

Författarna nämner frågor om hur hjärnforskning kan orsaka stigma hos individer eller grupper, liksom frågor om hur kulturella föreställningar kan styra forskning och tolkning av resultat. De undrar hur hjärnvävnad får samlas in och sparas, samt hur vi etiskt bör betrakta robotar och datorsimulerade hjärnor. De nämner frågor om hur nya sätt att påverka hjärnan (elektriskt eller med substanser) kan påverka synen på ansvar och autonomi, samt frågor om hur vi bör dra gränsen mellan legitim och illegitim användning av tekniker från hjärnforskningen. Slutligen uppmärksammas frågor om rättvis tillgång till resultaten av forskningen.

Hur kan frågorna i praktiken diskuteras i de internationella hjärnforskningsinitiativen? Författarna förslår mer undervisning i neuroetik, dialog med forskare i humaniora och samhällsvetenskap, samt bättre forskningskommunikation och interaktion med allmänheten.

Inom det europeiska Human Brain Project går fyra procent av budgeten till etik och samhälle. Liknande satsningar på etisk reflektion vore önskvärda även i övriga hjärnforskningsinitiativ.

Pär Segerdahl

Global Neuroethics Summit Delegates. 2018. Neuroethics questions to guide ethical research in the international brain initiatives. Neuron 100, October 10, 2018.  https://doi.org/10.1016/j.neuron.2018.09.021

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se


Stödja vårdpersonal att lita på sig själv

3 oktober, 2018

Pär SegerdahlAnta att du vill lära dig ett språk, men kursen är överlastad av grammatisk terminologi. På lektionerna hör du knappast orden i språket du vill lära dig tala. De drunknar i alla grammatiska termer. Det är som om du hamnat på en kurs i allmän språkteori, snarare än i tyska.

Något liknande kan vårdpersonal ibland uppleva, när de konfronteras med vårdetik som undervisningsämne. Som vuxna människor har de redan förmågan att avkänna när allt är som det ska. Eller när något är på tok: När uppmärksamheten måste skärpas och åtgärder vidtas. (Vi gör det alla dagligen.) Men de kan behöva stöd att vidareutveckla denna mänskliga förmåga, för att hantera de särskilda situationer som utmanar i vården.

Tyvärr förmedlas inte alltid vårdetik som utveckling av förmågor vi redan har. I stället framställs etik som ett nytt ämne. Att vara etisk framställs som att ha kunskaper i detta särskilda ämne. Etik tycks handla om att resonera i termer av särskilda etiska begrepp och principer. Det är som om du hamnat på en kurs i allmän moralteori, snarare än i vårdetik. Och eftersom de flesta av oss inte vet ett skvatt om moralteori, tycks vi plötsligt etiskt okunniga. Självförtroendet sjunker.

Men lika lite som du behöver språkteori för att tala ett språk, behöver du moralteori för att fungera etiskt. Snarare är det tvärtom. Det är för att vi redan talar och fungerar etiskt, som det kan finnas intellektuella verksamheter som grammatik och moralteori. Kan vårdetik undervisas utan denna teoretiska bakvändhet?

En ny (gratis nedladdningsbar) bok diskuterar frågan: Rethinking Health Care Ethics. Boken är en kritik av hur vårdetik ofta framställs som särskilt ämne. En kritik som leder över i förslag på alternativ pedagogik. Boken bör vara högintressant för lärare i vårdetik, för etiker, och för alla som upplever att bilden av etik gör oss främmande för oss själva.

Vad som inte minst gör intryck på mig i denna bok är tilliten till människan. Grundvalen för etiken finns hos oss själva, inte i moralteorin. En vuxen människa har redan etiken i sig, utan att den verbaliseras som särskilda etiska begrepp och principer.

Visst behöver vårdpersonal särskild undervisning i vårdetik. Men det särskilda i undervisningen är de etiska utmaningarna i vården. Etiken själv är redan på plats, i form av högst levande människor, på väg in i vårdyrket.

Etiken behöver alltså inte införas som nytt ämne. Den behöver bara stöd att växa inom människor själva, för att bli mogen utmaningarna i vårdyrket.

Denna tillit till människan är ovanlig. Kontrollsystemen vill ständigt ta över oss.

Pär Segerdahl

Scher, S. & Kozlowska, K. 2018. Rethinking Health Care Ethics. Palgrave

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


Filosofi i ansvarsfull forskning och innovation

22 augusti, 2018

Pär SegerdahlDet ärevördiga ämnet filosofi är knappast något som vi förknippar med banbrytande forskning och teknikutveckling. Kanske är det dags att vi ändrar på det.

Till att börja med kan vi släppa idén att filosofi är ett ärevördigt ämne. I stället kan vi tala om den filosofiska andan. Den som tänker själv (som filosofer gör) finner sig nämligen sällan tillrätta i avgränsade ämnen eller fält. Inte ens om de kallas filosofiska. Tvärtom, stöter en sådan människa på gränser som disciplinerar tanken, så undersöker hon gränserna. Och spränger dem, om så behövs.

Glöm den klassiska bildningens vördnadsfulla sätt att presentera filosofiämnet.

Filosofins anda är att undvika disciplinering, underkastelse, tradition och uppfostran. Den filosof som lydigt agerar som representant för en filosofisk skola, är knappast äkta. Filosof är den som i en anda av absolut oberoende ifrågasätter allt som utger sig för att vara sant och riktigt. Därför har det sagts att man inte kan lära sig filosofi, bara att filosofera. Så snart en filosofi utkristalliserar sig, väcks den filosofiska andan till liv och undersöker gränserna för vad som oftast visar sig vara en modefluga, som osjälvständiga intellekt anammar för att de inte vågar tänka själva. Inga tankesystem begränsar en fritt undersökande tänkare. Framförallt inte filosofin på modet.

Vad har denna filosofiska anda att göra med forskning och teknikutveckling? Kopplingen ser annorlunda ut än du nog först gissar. För det handlar inte om att accelerera utvecklingen genom att spränga alla gränser för den, utan om att ta ansvar för utvecklingen. Filosofiskt tänkande liknar nämligen inte ett överhettat forskningsområdes snabba idéflöde, eller en entreprenörs grandiosa framtidsvisioner. Tvärtom, en filosof vill lugnt och stilla undersöka det snabba idéflödet och de stora visionerna. Filosofins frihet är i grund och botten ett ansvar.

Ansvarsfull forskning och innovation (”Responsible Research and Innovation”) har blivit ett viktigt politiskt tema för Europeiska kommissionen. Man föreställer sig detta ansvarstagande som en interaktiv process, som engagerar sociala aktörer, forskare, och uppfinnare. Tillsammans ska de arbeta mot etiskt riktiga forskningsaktiviteter och produkter. Detta förutsätter att man även diskuterar bakomliggande samhällsvisioner, normer och prioriteringar.

Men för att detta ska fungera kan inte separata aktörer ensidigt driva egna agendor. Man måste kunna lugna ner sig själv, göra sig oberoende av sina fragmentariska särintressen. Man måste göra sig oberoende av sig själv! Lära sig att reflektera friare än man disciplinerats göra. Se större sammanhang än det egna lilla fältet. Denna filosofiska anda måste väckas till liv; den tankens frihet som i grunden är ett ansvar.

Konkreta exempel på detta ges i tidskriften Neuroethics. I en artikel beskriver Arleen Salles, Kathinka Evers och Michele Farisco den roll som filosofisk reflektion spelar i det europeiska flaggskeppsprojektet Human Brain Project. Här är filosofi och neuroetik inga bihang till den neurovetenskapliga forskningen. Tvärtom, genom att reflektera över neurovetenskapligt centrala begrepp, bidrar filosoferna i projektet till den övergripande självförståelsen i projektet. Inte genom att införa filosofi som särintresse, som konkurrerande ämne med egna begrepp, utan genom att öppet reflektera över de neurovetenskapliga begreppen och språkbruken. Förutsättningslöst klargöra frågorna som begreppen väcker.

Författarna beskriver tre områden där filosofin bidrar i Human Brain Projekt, just genom att väcka filosofins anda till liv. För det första, begreppsliga frågor kring kopplingar mellan hjärna och mänsklig identitet. För det andra, begreppsliga frågor kring kopplingar mellan hjärna och medvetande, samt mellan medvetenhet och omedvetenhet. För det tredje, begreppsliga frågor om kopplingar mellan neurovetenskaplig forskning och politiska satsningar, såsom fattigdomsbekämpning.

Låt oss släppa bilden av filosofin som ämne. För vi behöver filosofins anda.

Pär Segerdahl

Salles, A., Evers, K. & Farisco, M. Neuroethics (2018). https://doi.org/10.1007/s12152-018-9372-9

(Förresten, alla kan filosofera. Om du har andan, så är du filosof. En krävande utbildning i filosofi som separat ämne kan faktiskt vara ett hinder som du måste komma över.)

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


Förarlös trafiketik

20 juni, 2018

Pär SegerdahlRobotbilar styrs av datorprogram med stora mängder trafikregler. Men i trafiken sker inte allt friktionsfritt enligt reglerna. Plötsligt springer ett barn ut i vägen. Två personer försöker hjälpa en cyklist som kollapsat på vägen. En bilist försöker göra en U-sväng på en alltför smal väg och blir stående på tvären.

Förutsatt att robotbilarnas program lyckas kategorisera trafiksituationerna via bildinformation från bilens kameror, så måste programmen välja lämpliga körbeteenden för robotbilarna. Ska bilarna bryta mot viktiga trafikregler genom att exempelvis styra in på trottoaren?

Det är mer komplicerat än så. Anta att en vuxen person promenerar på trottoaren. Bör den vuxnes liv äventyras för att rädda barnet? Eller för att rädda cyklisten och de två hjälpsamma?

Konstruktörerna av självkörande bilar har en svår uppgift. De måste programmera bilarnas val av körbeteende i etiskt komplexa situationer som vi kallar oväntade, men som konstruktörerna måste förutse långt i förväg. De måste så att säga redan i fabriken bestämma hur bilmodellen ska bete sig i framtida ”helt oväntade” trafiksituationer. Kanske tio år senare. (Jag förutsätter att programvaran inte uppdaterats; men även uppdaterad mjukvara innebär att man förutser vad vi normalt ser som oväntat.)

På ett samhälleligt plan försöker man nu enas kring etiska regler för hur framtida robotbilar bör bete sig i tragiska trafiksituationer där det kanske inte går att helt undvika skador eller dödsfall. En kommission initierad av tyska transportministeriet föreslår exempelvis att robotbilarnas passagerares liv aldrig får offras för att rädda livet på ett större antal personer i trafiksituationen.

Vem skulle för övrigt köpa en robotbil som är programmerad att offra ens liv? Vem skulle ta en sådan robottaxi? Samtidigt är vi kanske som förare beredda att offra oss, när vi faktiskt konfronteras med oväntade trafiksituationer. Några forskare bestämde sig för att undersöka saken. Du kan läsa om studien i ScienceDaily, eller läsa forskningsartikeln i Frontiers in Behavioral Neuroscience.

Forskarna använde VR-teknik (Virtual Reality) för att utsätta försökspersoner för etiskt svåra trafiksituationer. Sedan studerade man försökspersonernas val av trafikbeteende. Forskarna fann att försökspersonerna var överraskande villiga att offra sig själva för att rädda andra. Men de tog även hänsyn till potentiella trafikoffers ålder samt var beredda att styra in på trottoaren för att minimera antalet trafikoffer. Detta strider mot normer som vi håller viktiga i samhället, som att åldersdiskriminering inte får förekomma och att oskyldigas liv bör skyddas.

Folk är kort sagt benägna att köra bil på ett politiskt inkorrekt sätt!

Varför gjordes studien? Såvitt jag förstår för att de trafiketiska regler som nu föreslås centralt inte tar hänsyn till empiriska data om hur levande förare är benägna att köra sina bilar i etiskt svåra trafiksituationer. Robotbilarna kommer att fatta etiska beslut som kan göra ägarna av bilarna missnöjda med sina bilar; moraliskt missnöjda!

Forskarna förespråkar dock inte att förarlösa bilar bör reagera på etiskt komplexa trafiksituationer så som levande människor gör det. Men diskussionen om förarlös trafiketik bör ta hänsyn även till data om hur levande människor är benägna att köra sina bilar i trafiksituationer där det kanske inte går att undvika olyckor.

Låt mig komplettera empirin med några filosofiska funderingar. Något som slår mig när jag läser om förarlös trafiketik, är nämligen detta att ”det oväntade” försvinner som realitet. En levande förare som försöker hantera en plötslig trafiksituation hanterar något som mycket påtagligt händer just nu. Robotbilen fattar däremot beslut som tickar fram lika förutbestämt som varje annat beslut; som att stanna vid rött ljus. Trafiketiken är bara ytterligare programvara som robotbilen utrustats med på fabrik (eller vid uppdatering av programvaran).

Vad får det för konsekvenser?

En levande förare som plötsligt hamnar i en svår trafiksituation konfronteras (som sagt) med något som sker just nu. Föraren får bära ansvaret för sitt agerande i detta intensiva ögonblick under resten av sitt liv. Även om en medtrafikant rationellt offras för att rädda livet på tio, så kommer föraren att bära bördan av detta dödsfall, drömma om det, fundera över det. Och om föraren fattar ett dumt beslut som skadar fler än det räddar, så kan det ändå vara möjligt att med tiden försonas med det, just för att situationen var så oväntad.

Detta gäller däremot inte för robotbilen, som programmerats på fabrik enligt riktlinjer från trafikmyndigheterna. Vi skulle kanske vilja säga att robotbilen var förprogrammerad att offra vår systers liv, där hon helt oskyldigt kom gående på trottoaren. Hade bilen styrts av en levande människa, så hade vi blivit arga på föraren. Men efter en tid hade vi möjligen kunnat börja försona oss med förarens beteende. Det var ju en oväntad situation! Och föraren lider själv av sitt agerande!

Men om det var en robotbil som betedde sig perfekt enligt tillverkarens program och myndigheternas rekommendationer, då kanske vi skulle ha sett det som en skandal att bilen var förprogrammerad att styra in på trottoaren, där vår syster oskyldigt kom gående.

Ett skäl som anförs för förarlösa bilar är att de, genom att minimera den mänskliga faktorn, kan minska antalet trafikolyckor. Det är möjligt att de kan. Men kanske har vi, just för att den mänskliga faktorn minimeras, mindre överseende med hur de programmerats att rädda liv i etiskt svåra situationer. Inte nog med att de är förprogrammerade. De bär inte heller det ansvar som levande människor tvingas bära. Även för rationella beslut.

Nåväl, vi kommer säkert att finna oss tillrätta med de förarlösa bilarna. Men en annan fråga bekymrar mig ännu. Om det levande nuet försvinner som realitet i de förarlösa bilarnas etikmjukvara, har det inte redan försvunnit i den etik som föreskriver moraliskt rätt och fel för oss levande?

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: