En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: stamceller (Sida 1 av 3)

Exakt när blir en människa till egentligen?

Den som lagar maten brukar säga ”Nu är maten klar” när maten är klar. Men exakt när är maten klar egentligen? När äggklockan ringer? Potatisen är ju kokt då. Eller när kastrullen lyfts från spisen? Kokandet avbryts ju då. Eller när vattnet hälls bort? Potatisen friläggs ju från sitt tillagningsmedium då. Eller när potatisen hamnar på bordet? Den blir ju tillgänglig för gästerna runt bordet då. Men är maten verkligen tillgänglig för ätande innan den ligger på tallriken? Borde inte varje middagsgäst själv säga ”Nu är maten klar” när maten ligger på tallriken? Men om maten är för het, är den verkligen klar då? Borde inte någon runt bordet säga till när man inte längre bränner sig på tungan, ”Nu är maten klar”?

Ja, exakt när är maten klar egentligen? Du anar nog att frågan är lömsk. Själva ställandet av frågan ”exakt när egentligen?” omöjliggör systematiskt varje svar. Frågan bygger på att inte acceptera svaret. Den bygger på att föreslå ett klyftigare sätt att svara. Som inte accepteras för att man föreslår ett ännu klyftigare sätt att svara. Och så vidare. Frågor som systematiskt avfärdar svaret är inte vilka frågor som helst. De kan ge sken av djup, eftersom inget vanligt mänskligt svar duger. De kan ge sken av hög intellektuell nivå, eftersom frågeställaren tycks kräva att få veta exakt hur det egentligen ligger till. Sådana sällsynt vetgiriga frågor brukar kallas metafysiska.

Men vi upplever knappast frågan om exakt när maten egentligen är klar som viktig och djup. Vi ser tricket. Frågan är som en trilskande tonåring som nyss upptäckt hur man systematiskt rider på ord. Men ibland kan dessa verbalt ystra frågor ändå hamna på dagordningen och upplevas som viktiga att besvara. I bioetiken har frågan om människans tillblivelse blivit en sådan fråga. Exakt när blir en människa till egentligen?

Varför ställs frågan i bioetiken? Bakgrunden är naturligtvis att medicinska forskare etiskt och juridiskt inte får göra vad som helst med människor. Frågan vad som räknas som en människa får då betydelse. När blir ett befruktat ägg en människa? Omedelbart? Efter några veckor? Frågan kommer att avgöra vad forskare får göra med mänskliga embryon. Får de skörda stamceller från embryona och förstöra dem? Det råder oenighet om det.

När människor är oeniga vill de övertyga varandra genom att debattera. Frågan om tidpunkten för människans tillblivelse har debatterats i årtionden. Problemet är att frågan beter sig minst lika trilskande som frågan om när maten egentligen är klar. Frågans sken av djup och vetgirighet fungerar dessutom som intellektuellt lockbete. Vi tycks ju kunna avgöra exakt vem som egentligen har rätt. Alla debatters heliga graal!

Avgörandets stund kommer aldrig. Den heliga graal visar sig ständigt vara en hägring, eftersom frågan systematiskt avfärdar varje svar genom att förslå ännu klyftigare svar, precis som frågan om maten. Frågan om människans tillblivelse är numera så klyftig, att den inte kan återges med vanliga mänskliga ord. Filosofer tjänar sitt levebröd som intellektuella advokater, som ger debatterande klienter strategiska råd om metafysiska kryphål undan motståndarens senaste klurigheter. Så här kan det låta när filosofer ger metafysisk rådgivning till debattörer som vill hävda att människan blir till exakt vid befruktningen och inte en dag senare:

”Given the twinning argument, the conceptionist then faces a choice between perdurantist conceptionism and exdurantist conceptionism, and we argue that, apart from commitments beyond the metaphysics of embryology, they should prefer the latter over the former.”

Blir du sugen på att läsa mer? Läs då artikeln och bedöm själv frågans djup och allvar. Personligen önskar jag mognare sätt att hantera bioetiska konflikter än genom metafysisk rådgivning till trilskande debattörer.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Efird, D, Holland, S. Stages of life: A new metaphysics of conceptionism. Bioethics. 2019; 33: 529– 535. https://doi.org/10.1111/bioe.12556

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska

Vem tillhör oss?

Pär SegerdahlBioetiken har ett problem med människorna, skriver filosofen Roland Kipke. Den måste nämligen fråga vem som tillhör vår moraliska gemenskap. Vem har rättigheter? Vem har mänsklig värdighet? Vem har sådan moralisk status som brukar tillskrivas friska vuxna människor? Vem har rätten till liv?

Frågan är: Vem tillhör oss? Räknas mänskliga embryon till gemenskapen? Nyfödda barn? Svårt dementa? Intelligenta djur?

En vanlig respons på frågan är att föreslå ett filosofiskt kriterium. Bioetiken har dominerats av två positioner. Den ena inkluderar alla människor i biologisk mening, embryon, nyfödda och svårt dementa. Alla som tillhör arten Homo sapiens tillhör den moraliska gemenskapen.

Den andra positionen anser att arttillhörigheten är irrelevant. Den fokuserar i stället på mentala förmågor som man menar utmärker en ”person”. Exempelvis rationalitet och självmedvetande. Därmed hamnar embryon, nyfödda barn och svårt dementa utanför gemenskapen. Däremot kan en rationell schimpans inträda. Alla personer tillhör den moraliska gemenskapen, oberoende av arttillhörighet.

Kipke visar hur bägge kriterierna tvingar oss att besvara frågan ”Vem tillhör oss?” på sätt som strider mot de flesta människors moraliska uppfattningar. Detta kunde möjligen accepteras om positionerna kunde stödjas av synnerligen starka argument, menar han. Men de argumenten saknas.

Vad ska en stackars filosofisk grindvakt då göra? Vem ska släppas in i gemenskapen? Vem ska hållas ute?

Lösningen på grindvaktens dilemma, föreslår Kipke, är vårt vanliga människobegrepp. När vi talar om ”människor” använder vi vanligen inget vetenskapligt begrepp om en biologisk art. Vårt alldagliga begrepp om människan har redan en moralisk dimension, påpekar han. Vi kan inte se en människa utan att se en levande person att akta som en medlem av vår gemenskap. Enligt denna tredje position tillhör alla människor den moraliska gemenskapen.

Problemet är bara att grindvakten behöver ett kriterium för att urskilja de mänskliga medlemmarna i gemenskapen. Det stämmer att vi har vardagliga användningar av ordet ”människa”. Det stämmer också att vi normalt inte har några svårigheter att urskilja en människa. Men innehåller dessa användningar verkligen ett kriterium som lämpar sig för mer filosofiska grindvaktssysslor? Kipke menar det. Han hävdar att det finns en ”levande mänsklig gestalt” eller ”kroppslig form”, särskilt i ansiktet, som lätt låter oss igenkänna en människa, till och med när hon är allvarligt skadad och deformerad.

Den ”levande mänskliga formen” skulle alltså vara kriteriet. Denna form gör oss till jämlikar i den moraliska gemenskapen.

Kipkes artikel är filosofiskt spännande och kritiken av de två dominerande positionerna avslöjande. Personligen undrar jag ändå om inte den fortfarande dominerande upptagenheten vid frågan ”Vem tillhör oss?” är en smula okänslig, ja omänsklig. Bioetiken arbetar med människors oro kring exempelvis genetik och stamcellsforskning. Oron uttrycks visserligen ofta i form av gränsdragningsfrågor. Människor som oroar sig för hur embryon förstörs i stamcellsforskning kan till exempel tala om embryot som en mänsklig individ eller potentiell person. Men att bemöta oron genom att ge sken av att vårt gemensamma språk innehåller ett kriterium som har auktoritet att urskilja medlemmarna i den moraliska gemenskapen, lugnar nog inte en orolig människa. Hon behöver mycket mer uppmärksamhet.

Jag frågar mig om vi inte behöver en bioetik som bemöter moralisk oro mer mänskligt kommunikativt, än bara som rent filosofisk gränsdragningsfråga. Borde vi inte använda vårt vanliga språk för att tillsammans tänka om frågorna som oroar oss? Att hänvisa till ett vanligt människobegrepp som om det vore en skiljedomare som kunde diktera svaren på bioetiska gränsdragningsfrågor för tankarna till en betydligt mindre gemenskap. En som är professionellt-intellektuellt upptagen av bioetiska gränsdragningsfrågor.

Är det inte att sätta bioetiken framför livet? Är det inte att spänna kärran framför hästen?

Pär Segerdahl

Kipke R. Being human: Why and in what sense it is morally relevant. Bioethics. 2019;00:1–11. https://doi.org/10.1111/bioe.12656

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Bioetik utan doktriner

Pär SegerdahlÄnda sedan den här bloggen startade har jag med jämna mellanrum beskrivit hur bioetiska diskussioner ofta styrs av vår egen psykologi. På ytan ser debatterna ut som rent rationella undersökningar av sanningshalten hos vissa påståenden. Påståendena kan handla om riskerna med genetisk modifierade organismer (GMO), den genetiska informationens sällsynt privata natur, det mänskliga embryots moraliska status, eller exploatering av äggdonatorer till stamcellsforskning. Ämnena är, som du nog hör, känsliga. Bakom debatternas förnuftiga yta kan man ana djupt mänskliga känslor och reaktioner: oro, rädsla, ilska, ångest.

Har du varit rädd någon gång? Då vet du att rädslan lätt övergår i ilska gentemot det som du tror orsakar rädslan. Och vad händer med ilskan? Ilskan i sin tur uttrycker sig gärna i form av vassa argument mot det som du tror orsakar din rädsla. Du vill bevisa hur fel det som skrämmer dig är. Det måste fördömas, upphöra, förbjudas. Så börjar ofta debatter.

Debatten gömmer känslorna som driver den. Rädslan gömmer sig bakom ilskan, som gömmer sig bakom de slipade argumenten. Detta gömmande i flera steg skapar den skinande förnuftiga ytan. Det låter som om vi diskuterade sanningshalten hos rent intellektuella påståenden om verkligheten. Doktriner som måste försvaras eller kritiseras rationellt.

Som akademiker bidrar vi gärna till dessa debatter. Vi gör det med vår expertis och med vår förmåga att resonera riktigt. Det är bra. Debatter behöver saklighet och klar logik. Risken är bara att vi ibland, när debatterna bottnar i rädsla, bidrar till gömmandet av de mänskliga känslorna. Jag tycker mig se detta ske i åtminstone vissa bioetiska debatter.

Vad som behövs i dessa fall, tror jag, är att vi erkänner känslorna som driver debatterna. Vi behöver se och bearbeta dem. Även här krävs saklighet och klar logik. Men sakligheten riktas nu inte mot rena doktriner. Sakligheten riktas i stället omtänksamt mot känslorna och deras uttryck. Ungefär som vi kan prata klokt med ett oroligt barn, utan att försöka motbevisa barnet som om barnets oro byggde på falska doktriner om verkligheten.

Om vår saklighet inte erkänner känslorna och tar dem på allvar, så kommer känslorna att fortsätta att driva ändlöst polariserande debatter. Men om sakligheten omtänksamt riktas mot känslorna, mot själva motorn bakom polariseringen, så kan vi pausa den känsliga mekanismen och granska den i detalj. Åtminstone kan vi få den att reagera lite långsammare.

Vanemässigt skiljer vi mellan känsla och förnuft. Så snart en motsättning plågar oss, hoppas vi att förnuftet ska kora den rätta positionen. Vi tror inte att vi kan rikta förnuftet direkt mot känslorna och deras uttryck. Som om de vore alltför irrationella och därför måste tryckas ned, gömmas undan. Men som föräldrar är det precis så vi använder vår förmåga att resonera klokt: Vi pratar med barnets känslor. Ibland behöver vi agera så även gentemot våra egna känslor. Vi måste erkänna känslorna och ta väl hand om dem.

I den omtänksamma andan kan vi använda vår saklighet och vår klokhet på oss själva. Inte bara i bioetiken, utan överallt där mänsklig ömtålighet övergår i argumenterande oförsonlighet.

Genom att försiktigt upplösa doktrinerna som låser positionerna och förstärker de alltmer undangömda känslorna, kan vi börja bearbeta låsningarna. Då kan vi äntligen samtala klokt och sakligt om genetiken och stamcellsforskningen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt : www.etikbloggen.crb.uu.se

Ibland vill man inte bli tagen på allvar

Pär SegerdahlVad betyder det att ta något på allvar? Allvarligt talat tror jag inte att svaret är givet. En vanlig inställning är annars att allvarliga frågor måste ha givna svar, antingen/eller-svar. Utan bestämda antingen/eller-svar, så förfaller sanningssökande till ansvarslöst tyckande. Antingen är det mord när forskare destruerar embryon eller så är det inte mord (näven i bordet). Antingen är det moraliskt tillåtet att bedriva embryoforskning eller så är det inte tillåtet (näven i bordet).

Allvar är polariserat, kunde man säga. Om jag nu skulle ta detta polariserade allvar på samma allvar, vilket förefaller rimligt eftersom inget kunde vara allvarligare än allvaret självt, så måste jag fråga: Är allvar polariserat eller inte? Antingen är allvar polariserat eller så är det inte polariserat! Detta säger jag med emfas samtidigt som jag slår näven i bordet. Men själva frågan är ju polariserad. Min emfas och min kategoriska näve blir plötsligt komiskt pinsamma. Mina polariserande gester tycks rusa i förväg, redan besvarande frågan som jag trodde att jag ställde på allvar genom att göra gesterna. Vad hände? Nådde jag allvarets gräns där jag inte längre kan fråga allvarligt om allvarets natur utan att hamna i självmotsägelser?

Kanske nådde jag bara snusförnuftets gräns, där ett större allvar kan ta vid. Att motsäga sig själv behöver inte vara så illa som det låter. Jag visste kanske inte ens att jag existerade, förrän jag motsade mig själv. Mitt polariserade förnuft gick på grund. Grynnan var jag själv. Självmotsägelsen blev en självupptäckt. För det var ju inte så att två teser motsade varandra, så att vi nu seriöst måste utreda vilken av teserna som är den sanna tesen och vilken som är den falska tesen. Det var jag som motsades av hur jag själv slog näven i bordet och med emfas sa, ”antingen-eller”.

Låt oss vara tacksamma för självmotsägelsen. Den kan öppna våra ögon för ett annat allvar: självbetraktelsens allvar, där vi med Konfucius ord vänder oss om och söker orsaken till vårt misslyckande inom oss själva. Tack, kära självmotsägelse, du må vara pinsam, men just därför vet jag att jag lever och inte bara är en ståndpunktsmaskin som lika gärna kunde ersättas av en intelligent nätrobot!

Varför tar jag upp dessa märkvärdigheter? Kanske för att det vore tragiskt om vi missförstod tänkande som något överflödigt i en empiriskt grundad tidsålder. Schopenhauer var inne på något liknande, när han sa att ren empiri förhåller sig till tänkande som ätande till matsmältning och näringsupptag. När empirismen skryter om all kunskap som den skänkt mänskligheten, sa han, så är det som om munnen skulle skryta om hur den ensam höll kroppen vid liv.

Samtidigt tar jag en risk när jag på allvar försöker skriva ett blogginlägg om allvar. För blogginlägg tolkas ju lätt som åsikter, som munnen snabbt återger. Om du skulle återge inlägget, så skulle du närmast bli tvungen att polarisera innehållet som en avgränsad ståndpunkt, som antingen är riktig eller oriktig. Om vi däremot följde Schopenhauer råd, så skulle vi ge oss själva tid att tyst och stilla smälta inläggets märkvärdigheter i vårt eget tänkande. Något som reaktiva åsiktsmaskiner och nätrobotar inte kan göra.

Missförstå inte den skämtsamma tonen. Den menas på allvar för att undvika att bli tagen på allvar. En kinesisk tänkare, Chuang Tzu, ville inte uppfattas snusförnuftigt. Därför sa han till sina åhörare: Jag ska försöka tala några vårdslösa ord till er och jag vill att ni lyssnar till dem vårdslöst.

Chuang Tzu var en stor tänkare som inte ville bli tagen på litet allvar.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Verkligheten överträffar våra begrepp

Pär SegerdahlEfter att ha tänkt ett tag kring donation av mänskliga ägg och embryon till stamcellsforskning, vill jag säga som i rubriken. Verkligheten överträffar våra begrepp om den. Det är inte så konstigt som låter. För om våra begrepp redan reflekterade verkligheten, så skulle ingen behöva forska eller tänka. Det skulle räcka att bara prata. Ett ändlöst argumenterande kunde ersätta all uppriktig strävan att förstå livet och världen.

Vad är det då med donation till stamcellsforskning, som får mig att vilja säga som i rubriken? Alla vet att bloddonation är en gåva till patienter. Detta gör bloddonation mänskligt begriplig. Människor vill hjälpa medmänniskor i nöd, även okända. Men hur är det med donation av ägg och embryon till stamcellsforskning? Begreppsligt går donationen inte till behövande patienter, utan till forskarna. Det gör donation till forskning mänskligt svårbegriplig. För inte är det väl så att människor tycker väldigt synd om forskare, som de därför vill stödja genom att donera till dem? Varför ställer donatorer upp för forskning?

Inte nog med att begreppet donation till forskning gör donationen mänskligt svårbegriplig. Begreppet får dessutom donationen att verka misstänkt exploaterande. Mottagaren av donationen är ju mäktigare än donatorn. Om forskningsresultat kommersialiseras, kan mottagaren dessutom göra vinst på arbetet som donationen möjliggör, utan att donatorn får del av vinsten. Så inte nog med att den bokstavliga tron på begreppet ”donation till forskning” gör viljan att donera svårbegriplig. Donationen ser dessutom suspekt ut. Somliga hävdar att vi bör hindra en alltmer kapitalstark life science-sektor från att exploatera självuppoffrande donatorer på detta vis.

Ändå doneras det, rimligen av egen fri vilja. Varför? Jag gissar att det ofta beror på att donatorn använder forskningen bara som mellanhand, för att kunna ge till patienten. Patienten är lika viktig vid donation till forskning som vid bloddonation, även om detta förhållande inte återspeglas i begreppet. Låt mig ge ett oväntat exempel på mellanhänder.

I vår tarmkanal lever omkring ett kilo bakterier. Utan dessa bakterier skulle våra kroppar inte kunna tillgodogöra sig flera av näringsämnena i maten. När vi sväljer maten, så är bakterierna i viss mening de första middagsgästerna, och våra kroppar måste tålmodigt vänta tills de ätit färdigt. Även om vi vet detta, så tänker vi sällan på att vi sväljer maten för att låta bakterier i magen äta först. Vi äter utan att tänka på arbetet som ”mellanhänderna” i magen måste utföra, för att näringen ska bli tillgänglig för kroppen.

Begreppet ”äta” reflekterar inte denna beroenderelation mellan oss och bakterierna. Det är ingen brist att begreppet inte gör det. Det vore tvärtom motbjudande om begreppet reflekterade bakteriernas arbete i tarmen. Vem skulle då vilja säga, ”Varsågod, nu äter vi”? Problem kan däremot uppstå om vi tror alltför bokstavligt på våra begrepp. Då inskränks vi av våra egna ord. Språket förkrymper vårt annars öppna sinne till en mental grotta, där orden kastar skuggor på väggen.

Jag ser alltså forskare som mellanhänder mellan donatorer och patienter. Jag hoppas att jag inte upprör känsliga personer om jag föreslår att forskarna är bakterierna som behövs för att göra donerat material tillgängligt för patienternas kroppar. Det är därför människor av egen fri vilja donerar till forskning. De anar forskningens karaktär av mellanhand. ”Donation till forskning” är i själ och hjärta en gåva till patienter.

Det är mer komplicerat än så. Enbart forskare kan nämligen inte agera mellanhänder. Uppgiften är alltför stor. För att donationen ska bli en gåva till patienter, behövs även en kapitalstark life science-sektor, ett sjukvårdssystem, och mycket mer. Och liksom bakteriernas funktion i våra magar fordrar en diet som reglerar balansen mellan bakterier, så behöver hela detta system av mellanhänder, från donator till patient, regleras och övervakas, så att alla aktörer fungerar väl tillsammans. Vi kan inte låta kvacksalvare sälja farliga eller overksamma medel till sjuka, och vi kan inte låta forskare få tillgång till donerat material hur som helst.

Donation till forskning är ett slående exempel på hur verkligheten överträffar våra begrepp. När vi befrias från övertron på begrepp – när vi tar oss ut ur grottan och ser ljuset – så blir donation till forskning äntligen mänskligt begriplig. Donatorn använder forskningen för att kunna ge till patienter. Donation till forskning slutar även att framstå som en suspekt uppgörelse mellan ojämlika parter, eftersom donatorn använder den relativt mäktiga direkta mottagaren för att kunna ge till en begripligare mottagare: patienten. Att försöka motverka exploatering genom att  betala donatorn stora summor, eller genom att ge donatorn andel i vinsten, skulle binda donatorn till fel mottagare: den som betonas i själva begreppet.

Donatorn använder som sagt inte bara forskningen för att nå patienten, utan ett helt system av mellanhänder, såsom industri, sjukvård och myndighetskontroll. Hela detta system av nyttiga samhällsbakterier är därför, i viss mening, underordnat donatorns vilja att hjälpa patienter. Rättare sagt, underordningen är en aspekt av relationen, precis som bakteriernas underordning gentemot mänskligt ätande. Vi kan alltid, om vi vill, se även den motsatta aspekten. Vem äter egentligen först och vem sist? Vem utnyttjar egentligen vem? Frågorna saknar entydiga svar, aspekterna övergår i varandra.

Med detta inlägg ville jag antyda en möjlighet att se större sammanhang, som vi kan försöka använda klokt i vårt tänkande, när vi ser hur begreppsligt renodlade ståndpunkter lätt förkrymper våra sinnen till mentala grottor.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

Större och mindre etik

Pär SegerdahlEtik kan handla om stora, nästan religiösa frågor. Ska forskare tillåtas skörda stamceller från mänskliga embryon och sedan destruera embryona? Etik kan också handla om snävare, närmast professionella frågor. Hur bör framtagning av embryonala stamcellslinjer regleras? Den senare frågan liknar frågan: Hur bör flygindustrin regleras?

Större och mindre etik kan ha svårt att förstå varandra, trots att de behöver prata ibland. Exempelvis kan den större etiken vara misstrogen mot läkemedelsforskning och industri, och förbise hur omsorgsfullt ansvarsfulla de oftast är. Och hur strängt övervakade de är, som tillverkare av passagerarflygplan. Varken läkemedels- eller flygplanstillverkare får slarva med säkerheten!

Den mindre etiken kan i sin tur misstro den större etiken. Forskare och läkemedelsproducenter kan, genom sin professionella inställning, uppleva större etiska frågor som lika vaga och avlägsna som nebulosor. Detta faktum, att större och mindre etik kan ha svårt att ens höra varandra, skapar behov av en enklare, mer uppriktigt frågvis hållning, som aldrig faller till ro inom några gränser, antingen de är snävare eller vidare. Kom ihåg att även större perspektiv ofta förfaller till regleringar av hur människor bör tänka. De krymper.

Läkemedelsforskning och industri behöver reglering, det är lika viktigt som säkerhetsarbetet i flygindustrin. Men vi behöver även tänka stort om människan och livet. För att hålla etiken vid liv behövs nybörjaranda, ständigt förnyad uppriktighet. Låter det svårt? Det enda vi behöver göra är att ställa frågorna vi verkligen undrar över, i stället för att dölja dem bakom en säker fasad.

Inget kunde vara lättare. Frågan är om vi vågar. De ärligaste frågorna öppnar de största perspektiven.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Bioetik utan den deprimerades missförstånd

Pär SegerdahlNär vi är deppiga gör vi ofta misstaget att vi skannar omgivningen för att finna orsaken till vårt tillstånd där. Man kunde tala om den deprimerades missriktade världslighet. Vi är övertygade om att något i världen gör oss deprimerade. Att vi själva skulle ha en roll i dramat ser vi som uteslutet: ”Jag är deprimerad för att han/hon/de/samhället är så himla…”

Självklart tror den deprimerade att vägen till lycka består i att undanröja de yttre orsakerna till nedstämdheten: ”Om jag bara slapp honom/henne/dem/samhället, så skulle jag må mycket bättre”. Så ser den deprimerades världslighet ut. Vi lyckas inte vända blicken inåt, för att se (och hantera) hur problemen uppkommer inom oss själva.

Främlingsfientlighet är antagligen ännu ett exempel på den deprimerades missförstånd. Vi kunde tala om den otrygges missriktade världslighet. Återigen skannar man omgivningen för att finna orsaken till otryggheten där. När man ”finner” den, så ”bevisar” man den samtidigt för sig själv, bortom allt tvivel. Så fort man tänker på invandring, attackeras man nämligen av stark otrygghet. Att man själv bär omkring på otryggheten ser man som uteslutet. ”Jag lider på grund av att samhället blir alltmer otryggt.”

Slutligen gör man politik av svårigheten att granska sig själv. Man vill undanröja orsaken till otryggheten man upplever: ”Om vi stoppar invandringen, så blir samhället säkrare och jag slipper känna otrygghet!” Så ser den otrygges missriktade världslighet ut.

Nu blir du nog överraskad, för även anti-främlingsfientlighet kan uppvisa den deprimerades missförstånd. Om vi inte hyser djup förståelse för hur främlingsfientlighet kan uppkomma inom en människa, så kommer vi att tro att det finns personer som i sin outgrundliga ondska fabricerar alternativ statistik om otryggheten i samhället. Dessa grupper måste bekämpas, tänker vi: ”Om det inte fanns främlingsfientliga grupper i samhället, så skulle jag må mycket bättre”. Så kan den gode motdemonstrantens världslighet se ut.

Ja, så där håller vi på, i vår missriktade världslighet, för att vi inte ser våra egna roller i dramat. Vi gör politik av våra inre tillstånd, som spiller över på världen som om de vore fakta som borde synas i statistiken. (Och därför ser vi dem i statistiken!)

Nu blir du kanske överraskad igen, för även bioetiken kan uppvisa den deprimerades missförstånd. Jag tänker på tendensen att göra etiken till en institution som upprätthåller moralisk ordning samhället. Visst behövs etisk reglering av biomedicinsk forskning, men ibland går kanske denna reglering en missriktad världslighets ärenden.

En person som upplever moraliskt obehag inför forskning kan tänka: ”Om forskarna inte dödade mänskliga embryon, så skulle jag må mycket bättre”. Ska vi göra reglering av detta inre tillstånd, genom att förbjuda embryonal stamcellsforskning? Eller vore det att missriktat projicera vårt inre tillstånd på världen?

Jag kan inte besvara frågan i detta inlägg; den kräver mycket mer uppmärksamhet. Jag vågar bara säga att vi oftare än vi tror är som deprimerade människor som söker tillståndets orsak i världen. Bara att kunna fråga om vi lever i den deprimerades missförstånd är stort nog.

Jag tänker mig att bioetiken borde kunna ställa den självgranskande frågan och söka praktiska vägar att hantera den inom oss själva. Så att vi inte spiller över på världen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Stora frågor har inte små svar

Pär SegerdahlVissa frågor upplever vi som ”större” än andra frågor. Vad är det att leva, existera – snarare än inte vara till? När börjar livet och när slutar det? Vad är en människa? Har livet en mening med oss eller är det vi som ger mening åt livet?

Det här är frågor som man inte väntar sig bestämda svar på, annat än på skämt. Det är undringar som man bär med sig och då och då konfronteras med. Märkligt nog kan man märka att man har en inställning till frågorna. Kanske en annan idag än för tio år sedan. Inställningen är inget bestämt svar, ingen doktrin om verkligheten som torra undersökningar kunde stödja eller kullkasta.

Bioetiken kommer ibland nära dessa stora frågor, nämligen när forskare studerar sådant som vi förknippar med mysteriet att vi lever, existerar, är. Ett exempel är embryonal stamcellsforskning, där forskare skördar stamceller från mänskliga embryon. Till och med förespråkare av sådan forskning kan uppleva att något är mycket känsligt med embryot. Jag skulle inte leva, inte vara till, inte existera, om det inte en gång funnits ett embryo…

Embryot förknippas alltså lätt med de stora frågorna om livet. Det betyder att även bioetiken måste hantera dessa frågor. Hur gör den det?

Vanligen genom att söka mycket bestämda svar på frågorna. Lite som supersmarta advokater som äntligen tar sig an de där dunkla gamla livsfrågorna för att få lite rätsida på dem.

Vet ni till exempel när en människa börjar existera? Två bioetiker studerade frågan såväl biologiskt som filosofiskt, och gav ett bestämt svar: En människa börjar existera sexton dagar efter befruktningen.

Fel, invände andra bioetiker. Även de studerade frågan grundligt men nådde ett annat bestämt svar: Människan börjar existera i befruktningsögonblicket. Enda undantaget är tvillingar. De börjar existera senare, men mycket tidigare än sexton dagar efter befruktningen.

Bioetikerna jag talar om här är mäkta stolta över att kunna ge bestämda svar på en så stor fråga om mänsklig existens. Men om stora frågor inte har små svar, annat än på skämt, så har man väl levererat svaret till priset av att förlora frågan?

Den fråga jag själv arbetar med just nu är hur bioetiken undviker att förlora frågorna som vi upplever som ”större” än andra frågor.

Pär Segerdahl

Smith, B. & Brogaard, B. 2003. Sixteen days. Journal of Medicine and Philosophy 28: 45-78.

Damschen, G., Gómez-Lobo, A. & Schönecker, D. 2006. Sixteen days? A reply to B. Smith and B. Brogaard on the beginning of human individuals. Journal of Medicine and Philosophy 31: 165-175.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Ta människors oro på allvar

Pär SegerdahlJag skrev nyss ett inlägg om hur oro kan ta intellektet i besittning. Om hur oron, när den tolkas av tankar som försöker rationalisera oron, kan orsaka moralpanik.

Ett vanligt sätt att hantera människors oro i bioetiken är att ta oron på intellektuellt allvar. Man försöker hitta logiska skäl för eller emot att oron är ”korrekt”. Är embryot en liten person? Om det är en person, så är det korrekt att oroas av embryonal stamcellsforskning. Personer dödas då av forskarna, som närmast är mördare. Men om embryot inte är en person, utan bara en anhopning av celler, så saknas åtminstone ett logiskt giltigt skäl att oroa sig.

Alltså skrider bioetikerna till verket för att avgöra den metafysiska frågan om embryots status. Så att vi vet om det är intellektuellt korrekt att oroa sig eller inte! En anledning till detta intellektualiserade tillvägagångssätt, är antagligen samhällets behov av beslutsunderlag. Ska forskning med embryon tillåtas och i så fall i vilka former? Beslutsfattare behöver kunna motivera sina beslut med intellektuellt godtagbara skäl.

Alltså behandlar bioetiken människors oro som ett folkligt intuitivt tänkande som kanske inte alltid är helt logiskt eller faktaunderbyggt, men som man nog ska kunna få rätsida på. Detta för att tillfredsställa samhällets behov av intellektuellt beslutsunderlag som ”tar människors oro på allvar”.

Problemet med detta sätt att ta människors oro på allvar, är att oron hanteras först i intellektualiserad skepnad. Men oroas vi av logiska skäl? Är barn rädda för spöken för att de har en metafysisk princip i huvudet som tilldelar spöken farlig status? Kan barns rädsla hanteras genom att bevisa för dem att den metafysiska principen om spökens farlighet är bristfällig? Eller genom att påpeka för de små liven att det saknas evidens för existensen av varelser med de rysliga egenskaper som deras principer tilldelar ”spöken”?

Varför är många människor tveksamma till forskning med mänskliga embryon? Jag har inga definitiva svar, men tvivlar på att det skulle bero på några folkligt utbredda metafysiska doktriner om embryots status. Kanske har det snarare att göra med att embryot står i förbindelse med så mycket som är betydelsefullt för oss. Det är kopplat till graviditet, födelse, barn, familjebildande, liv och död. Kopplingen till dessa intima sidor av livet gör att man, utan att nödvändigtvis ha åsikten att embryoforskning är fel, ändå kan känna tveksamhet.

Embryoforskning är, genom dessa känsliga förbindelser, inte vilken forskning som helst. Frågan är: Hur tar vi den ofta oartikulerade tveksamheten på allvar? Hur tillbakavisar vi villfarelser och lugnar ner oss när tankarna börjar rusa iväg med oss? Hur gör vi det utan att släta över tveksamheten och utan att mästra varandra?

Jag gissar att bioetiken bör undvika att intellektualisera oro, upphöra att framställa oro som slutsatsen av ett metafysiskt resonemang. Om människor inte oroar sig på grund av några folkmetafysiska embryodoktriner, så har vi ingen anledning att debattera embryots status. I stället bör vi till att börja med uppriktigt fråga oss själva: Varifrån kommer tveksamheten?

Det vore att ta oss själva på allvar.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Moralpanik i intellektet

Pär SegerdahlMoralpanik utvecklas antagligen i intellektet. Det är våra tankar som rusar iväg med oss. Mentala bilder gör så starkt intryck på oss, att vi tar dem för Verkligheten, för Sanningen, för Fakta. Tro inte att intellektet är iskallt och objektivt. Det kan koka av oroliga tankar.

Detta visar sig i bioetiken, där många frågor svettas ångest. Forskningsinformation om klonade djur, om nya tekniker för att redigera i arvsmassan, eller om embryonal stamcellsforskning, frammanar otäcka bilder av samhällsomstörtande forskning som hotar mänsklig moral. Paniken förutsätter ett känsligt intellekt. Där får bilderna sådana dimensioner, att vi inte längre kan se forskningen inramad i sina vardagliga sammanhang. Bilderna av forskningen tar i stället över intellektet som sanningens referensram. Alldagliga påpekanden, som kunde stödja besinning, framstår för intellektet som naiva.

Mina funderingar föranleds av en vetenskapsnyhet i National Geographic. Nyheten handlar om det första försöket i USA att genetiskt redigera mänskliga embryon. Forskarna använde så kallad CRISPR-teknik för att redigera bort en mutation som är associerad med ärftligt hjärtfel. Efter det lyckade försöket förstördes embryona.

När man tar del av sådan forskningsinformation, känner man onekligen oro i kroppen. Oron tar snart intellektet i besittning: Vad ska de göra härnäst? Utveckla nya supermänniskor som ser oss vanliga människor som lägre stående? Får vetenskapen verkligen ändra människans natur? NEJ, vi måste genast införa lagstiftning som definitivt förbjuder all genetisk redigering av mänskliga embryon!

Om intellektet kan koka av sådana ångestfyllda tankar, och om det vore oklokt att paniklagstifta på grundval av överhettade föreställningar, då tror jag att bioetiken behöver utveckla mer terapeutiska färdigheter än den har idag. Somliga bioetiska frågor behöver antagligen behandlas som ett slags intellektets sjukdomar. Bioetisk ångest uppkommer ofta, tror jag, när forskningskommunikation presenterar vetenskap som sanningens horisont, i stället för att ge vetenskapen en alldaglig, mänsklig horisont.

Nu kan det låta som om jag ensidigt tagit ställning för vetenskapen, genom att framställa kritiker som förblindade av moralpanik. Så är det inte, för moralpanikens andra sida är storhetsvansinnet. Hypade bilder av Stora Genombrott och Miralkelkurer kan lyfta hela forskningsfält. Mentala bilder som oroar de flesta av oss, stimulerar andra personlighetstyper. Måhända var Paolo Macchiarini  en sådan personlighet. Och kanske lyftes han fram i en vetenskapskultur präglad av vansinniga mentala förväntningar på forskningen och dess hjältar.

Vi behöver en terapeutisk bioetik som lugnar ner det oroliga intellektet.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg