För mig som forskare i filosofi är mitt skrivande lika viktigt som mitt tänkande. Faktum är att skrivandet för mig alltid varit ett sätt att tvinga mig själv att sätta ord på mina tankar och idéer. Det har varit ett effektivt sätt för mig att se om mina idéer är begripliga, granska mina argument, och så vidare. Men i och med generativ artificiell intelligens (GenAI) har förutsättningarna för akademiskt skrivande förändrats, i filosofi såväl som andra ämnen. På nyhetssajten DailyNous rapporterades det nyligen om en artikel som publicerats i den välkända tidskriften Philosophy and Public Affairs, vilken till stor del var skriven av AI-verktyget Claude. Filosofen som står angiven som författare har förklarat att han fungerat som en generös forskningshandledare åt Claude. Publiceringen har, föga förvånande, gett upphov till en livlig debatt inom filosofiämnet. En fråga som väcks är huruvida vissa AI-verktyg som Claude och ChatGTP bör betraktas som medförfattare till akademiska artiklar. Mitt syfte med detta blogginlägg är inte att reda ut den frågan. I stället vill jag reflektera över olika idealtyper av akademiskt författarskap, vad dessa innebär för akademiskt skrivande i stort, och för användningen av generativ AI i synnerhet.
Inom publikationsetiken är det välkänt att synen på författarskap varierar mellan olika ämnen och forskningsfält. Inom vissa discipliner är normen fortfarande ”ett-verk-en-författare”, medan de flesta ämnesområden i hög grad präglas av större eller mindre forskningssamarbeten. På vissa håll förekommer gruppförfattarskap, medan man på andra håll betraktar författarskap utifrån individuella bidrag.
För att synliggöra olikheterna mellan olika disciplinära och ämnesmässiga perspektiv vill jag här göra en distinktion mellan två idealtyper av akademiskt författarskap. Dessa båda ideal ska inte förstås som uteslutande eller oförenliga med varandra. De ska inte heller förstås som faktiska beskrivningar av verkligheten. Tvärtom så är de idealtyper i Max Webers användning av begreppet. Som sådana används de här med syfte att skapa struktur i vad som kan uppfattas som en snårig brist på ordning, samt göra det möjligt för mig att fokusera diskussionen om akademiskt skrivande och GenAI på ett sätt som jag tror kan vara klargörande.
Det första idealtypen kallar jag den intellektuellt investerade författaren. Med intellektuellt investerad menar jag en författare som
- betraktar sin text som sin egen – det vill säga ser sig själv som textens skapare och upphovsperson, och
- bryr sig om texten, dess struktur och de idéer den avser att förmedla, samt är beredd att försvara texten vad gäller både form och innehåll, och
- känner ett personligt ansvar för eventuella fel eller brister i texten.
Dessa egenskaper kan betraktas som både nödvändiga och önskvärda egenskaper hos en författare. Om man inte betraktar texten som sin egen, eller inte bryr sig om de idéer den avser att utveckla, uppfyller man helt enkelt inte de kriterier för intellektuellt engagemang som följer av ett akademiskt författarskap.
Det andra idealet kallar jag för författaren som en ren rapportör. Enligt detta ideal innebär akademiskt författarskap endast att man eftersträvar en sanningsenlig och korrekt beskrivning av vad som har gjorts under forskningsprocessen – det vill säga vad som har utförts, varför och hur forskningen genomfördes, samt vilka resultaten blev. Utifrån detta ideal har den intressanta delen av forskningen redan ägt rum innan skrivandet tar vid, och författandet av en vetenskaplig artikel handlar bara om att skriva en sanningsenlig rapport.
Det ska poängteras att dessa båda idealtyper kan överlappa varandra. Det råder ingen direkt motsättning eller konflikt dem emellan. Den som skriver en sanningsenlig rapport kan samtidigt känna ett starkt personligt ansvar och engagemang för texten och betrakta sig själv som dess upphovsperson. Samtidigt anser jag att det finns goda skäl, framför allt från ett analytiskt perspektiv, att hålla isär de två idealen, eftersom de belyser olika aspekter av akademiskt författarskap – aspekter som är relevanta för i vilken grad användningen av AI-verktyg som Claude kan accepteras i akademiskt skrivande.
De som framför allt betraktar författarskap och akademiskt skrivande som en fråga om att sanningsenligt redogöra för vad som skett i forskningsprocessen, har en i huvudsak instrumentalistisk syn på texten. Textens värde beror på i vilken utsträckning den sanningsenligt rapporterar vad som hänt, samt hur väl detta kommuniceras till det akademiska samfundet i stort. De som däremot ser akademiskt författarskap som en fråga om att även vara intellektuellt investerad i texten, ser saken på ett lite annat sätt. Utifrån detta perspektiv är texten en intellektuell produkt och ett uttryck för ens eget intellektuella engagemang i den fråga som behandlas. På så sätt är texten inte enbart instrumentell. Den kan bland annat ge upphov till en känsla av stolthet eller personlig utveckling – en känsla som man inte upplever inför andras texter. Texten har alltså ett personligt värde för författaren, utöver huruvida och i vilken utsträckning den återspeglar verkligheten i det som redogörs för.
De två idealen har också betydelse för hur vi närmar oss frågan om i vilken utsträckning användningen av generativ AI bör uppmuntras inom akademiskt skrivande. För dem som i första hand betraktar författarskap på ett instrumentellt sätt är det inte självklart varför det är just de som måste skriva utkastet till en text. Det de främst behöver säkerställa är att det som redovisas i texten är korrekt, i meningen att det på ett tillförlitligt sätt återger den forskning som har genomförts. Ens ansvar som ”författare” handlar just om detta; hur texten har kommit till framstår som mindre relevant. Att använda generativ AI för att ta fram ett utkast till en forskningsartikel framstår därför som helt legitimt, förutsatt att inga andra externa etiska övertramp begås. Om vi däremot anser att akademiskt författarskap också kräver att författaren är intellektuellt engagerad, blir användningen av generativ AI mindre tilltalande. Eftersom detta ideal förutsätter att författarna betraktar sig själva som textens upphovspersoner, verkar det utesluta användningen av generativ AI – kanske redan i utkaststadiet.
Spelar det någon roll vilken idealtyp vi anser bör vara vägledande? Som redan nämnts finns det olika syn på författarskap inom olika forskningsområden. Även om det inte finns något nödvändigt krav på att ansluta sig till ett visst ideal inom ett specifikt fält, vill jag påstå att de två idealtyperna hänger samman med olika vetenskapliga praktiker. Författaridealet rapportör stämmer exempelvis väl överens med den författarpraxis som återfinns inom medicin och naturvetenskap. Inom dessa områden består forskningen av det arbete som utförs i laboratoriet, vid fältexperiment, genom observationer och så vidare. Forskningsartiklar inom dessa fält följer dessutom vanligtvis en bestämd struktur, och skrivandet är i detta sammanhang främst ett sätt att kommunicera forskning som redan har genomförts. Inom stora delar av humaniora förhåller det sig däremot annorlunda: här är skrivandet en del av själva forskningsprocessen, och författaren är djupt intellektuellt investerad i den. Att skriva är att forska. Texten utgör en lika stor del av forskningen som de resultat eller slutsatser man når fram till. Detta kan, tror jag, också förklara varför man inom vissa akademiska discipliner – liksom enskilda forskare – är mindre entusiastiska till användningen av generativ AI i forskningen.

Skrivet av…
William Bülow O’Nils, universitetslektor i biomedicinsk etik vid Centrum för forsknings- och bioetik.



