En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: framtidsfrågor (Sida 1 av 11)

Självförtroende mitt i osäkerheten

Att känna självförtroende är naturligt när vi har kunskapen som uppgiften kräver. Däremot kan självförtroende bli skadligt om vi tror oss veta vad vi inte vet. Riktigt problematiskt kan det bli om vi gör en vana av att låtsas att vi vet. Kanske för att vi kräver det av oss själva.

Det finns även ett annat slags självförtroende, som kan förfalla onaturligt. Jag tänker på ett sällan uppmärksammat självförtroende, som kan vakna just när vi är osäkra på hur vi borde tänka och agera. Men hur kan självförtroende dyka upp när vi är osäkra? Det låter inte bara onaturligt, utan nästan ologiskt. Och var det inte skadligt att uppvisa självförtroende i sådana situationer?

Jag tänker på självförtroendet att vara precis så osäkra som vi är, för att osäkerheten är ett faktum som vi är säkra på: jag vet faktiskt inte. Det är lätt att förbise att även osäkerhet är en verklighet som kan undersökas hos oss själva. Ibland är det väsentligt att ta fasta på osäkerhetens faktum. Det är att ha hålla sig till fakta det också!

Vad händer om vi inte litar på osäkerheten när vi är osäkra? Jag tror att vi då gärna söker vägledning hos andra, som tycks veta vad vi inte vet. Det verkar inte bara naturligt, utan logiskt. Och visst är det rimligt att göra så, om relevant vetande verkligen finns någon annanstans. Att fråga andra, som kan bedömas veta bättre, fordrar även det ett betydande mått av självförtroende och gott omdöme, mitt i osäkerheten.

Men anta att vi instinktivt söker vägledning hos andra så fort vi är osäkra, för att vi inte vågar ta fasta på osäkerheten i sådana lägen. Vad händer om vi alltid springer bort från osäkerheten, utan att stanna upp och uppmärksamma den, som om ovisshet vore någonting otillåtet? I en sådan fördömande inställning till ovisshet kan kunskap och säkerhet bli ett krav som vi känner måste uppfyllas, inför oss själva och inför varandra, om så bara som en fasad. Vi är då tillbaka där vi började, i det låtsade vetandet, som nu riskerar att bli ett kollektivt högriskspel och inte bara en individuell dålig vana.

Kollektiva kunskapsspel kan naturligtvis fungera, om tillräckligt många inflytelserika spelare har kunskaperna som uppgifterna kräver och kunskaperna förmedlas välorganiserat. Kanske tänker vi att det borde vara möjligt att bygga ett sådant samhälle, ett säkert kunskapssamhälle. Frågan som jag undrar över är hur hållbart detta är i längden, om betoningen på säkerhet inte samtidigt betonar även osäkerheten och tvivlen. Inte för tvivlandets skull, utan för att även osäkerheten är ett faktum som behöver uppmärksammas.

I filosofi och etik är det ofta osäkerheten som framförallt driver arbetet. Det låter kanske konstigt, men även osäkerhet kan undersökas. Om vi ställer en trevande fråga om något som vi uppriktigt undrar över, kan snart klarare frågor vakna som vi fortsätter att undra över, och snart är undersökningen igång. Undersökningen vaknar till liv för att vi vågar lita på oss själva, för att vi vågar ge oss tid att tänka efter, mitt i osäkerheten, som kan bli till klarhet om vi inte springer iväg från den. I undersökningen kan vi naturligtvis märka att vi behöver mer kunskap om specifika frågor, kunskap som inhämtas från andra eller som vi själva tar fram genom empiriska studier. Men det är inte enbart specifik kunskap som upplyser undersökningen, utan arbetet med frågorna som uttrycker vår osäkerhet klargör oss själva och gör tänkandet klarare. Kunskapen får ett genomtänkt sammanhang, där den behövs, vilket upplyser kunskapen.

Ett ”rent” kunskapsspel är knappast hållbart i längden, om dess krav inte är öppna även för kunskapens andra sida, för ovissheten som kan vara svår att skilja från oss själva. En sådan öppenhet fordrar att vi litar inte bara på spelets regler, utan även på oss själva. Men vågar vi lita på oss själva när vi är osäkra?

Jag tror att vi vågar, om vi ser osäkerheten som ett faktum som kan undersökas och klargöras, i stället för att fördöma den som något farligt som inte borde få vara ett faktum. Det är då den kan bli farlig.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Kan konsumenter bidra till att motverka antimikrobiell resistens?

Antimikrobiell resistens (AMR) uppkommer när mikroorganismer (bakterier, virus, med mera) överlever behandlingar med antimikrobiella läkemedel, såsom antibiotika. Men problemet orsakas inte bara av oklok användning av sådana läkemedel på människor. De används även i stor skala på djur i matproduktionen, vilket är en betydande orsak till AMR.

I en artikel i tidskriften Frontiers in Sustainable Food Systems diskuterar Mirko Ancillotti och tre medförfattare möjligheten att matkonsumenter kan bidra till att motverka AMR. En specifik möjlighet som de menar ofta förbises när information om AMR riktas brett till allmänheten.

En svårighet som uppkommer när AMR behöver hanteras av flera aktörer, såsom myndigheter, matproducenter, konsumenter och återförsäljare, är att aktörerna överlåter ansvaret på de andra. Konsumenter kan hävda att de gärna köper antibiotikasmarta varor om de saluförs i butik, medan återförsäljare kan hävda att de gärna säljer sådana matvaror om konsumenterna efterfrågar dem. Bägge parter kan dessutom skylla på hur exempelvis marknaden eller lagstiftningen styr dem. Ytterligare ett problem är att om en aktör, exempelvis myndigheterna, tar stort ansvar, så känner andra aktörer mindre eller inget ansvar.

Författarna av artikeln föreslår att en väg ut ur svårigheten kan vara att påverka konsumenter att ta individuellt ansvar för AMR. Mirko Ancillotti har tidigare funnit stöd för att människor bryr sig om antibiotikaresistens. Kanske kan en kombination av socialt tryck med stöd och uppmuntran engagera konsumenter att individuellt agera klokare ur ett AMR-perspektiv?

Författarna gör jämförelser med klimatrörelsen samt förslår digitala uppfinningar i butiker och online, som kan informera, utöva tryck samt stödja klokare matval. Exempelvis appar som hjälper konsumenter att se sitt inköpsmönster, föreslår produktalternativ, samt informerar om vad man ur ett AMR-perspektiv vinner genom att välja alternativet.

Läs artikeln med det konstruktiva förslaget att engagera konsumenter mot antimikrobiell resistens: The Status Quo Problem and the Role of Consumers Against Antimicrobial Resistance.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ancillotti, Mirko; Nilsson, Elin; Nordvall, Anna-Carin; Oljans, Emma. The Status Quo Problem and the Role of Consumers Against Antimicrobial Resistance. Frontiers in Sustainable Food Systems, 2022.

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Faktaresistens, vår mänskliga natur och eftertänksamhet

Ibland gör vi alla motstånd mot fakta. Jag såg en cyklist ramla i vinterhalkan. När jag frågade om det gick bra var hon blixtsnabbt på benen och förnekade allt: ”Jag ramlade inte!” Det är mänskligt att förneka fakta. De kan göra ont och kan vara störande.

Vad gör vi motstånd mot? Det vanliga svaret är att faktaresistenta individer eller grupper gör motstånd mot fakta om vår omvärld, såsom statistiken om våldsbrott, om vaccinbiverkningar, om klimatförändringar eller om sjukdomars utbredning. Det blir då naturligt att bjuda motstånd mot faktaresistensen genom att kräva skärpning på kunskapens område. Människor borde lära sig att vända sig mer rigoröst mot världen de lever i! Problemet är att faktaresistenta attityder gör precis det. De är närmast förhäxade av världen och av orsakerna till vad som uppfattas som upprörande problem i den. Och nu förhäxas även vi av faktaresistensen och spekulerar om orsakerna till detta upprörande problem.

Vi anser naturligtvis att vårt motstånd är rättmätigt. Men vem anser inte det? Rättmätigt motstånd bemöts av rättmätigt motstånd, och snart tornar konflikten upp sig kring sin dubbla rättmätighetsspiral. Möjligheten att upplösa den blockeras av konflikten själv, för alla parter är lika rättmätiga motståndare till varandra. Alla hör sina egna inre röster varna dem från att erkänna sina fel, från att erkänna sin ovisshet, från att erkänna sitt mänskliga motstånd mot verkligheten, som när vi ramlar av cykeln och önskar att det aldrig hade hänt. Motståndarsidan skulle ju genast utnyttja tillfället! Snart är vår fadäs en skandal på sociala medier. Så vi gör som personen som ramlade av cykeln, vi förnekar allt utan att tänka efter: ”Jag hade inte fel, jag hade mitt eget faktaunderlag!” Att livet därmed blir lögnaktigt struntar vi i, för våra inre röster varnar oss från att erkänna vår ovisshet. Vi har minsann rätt att erkännas, insisterar våra röster, åtminstone som ett alternativ till ”den etablerade uppfattningen”.

Konflikter ger oss ingen tid för eftertanke. Ändå finns det egentligen ingenting som hindrar oss från att sätta oss ned, mitt i konflikten, och upplösa den inom oss själva. När vi ger oss tid att tänka efter själva, är vi friare att erkänna vår ovisshet och granska våra tankespiraler. Visst, denna filosofiska självgranskning löser inte konflikten mellan rättmätiga motståndare som tornar upp sig omkring oss som alltmer ogenomtränglig och verklig. Det upplöser bara konflikten inom oss själva. Men kanske att vår eftertänksamma filosofiska röst ändå ger en antydan om hur vi, bara genom att tillåta oss att sväva i ovisshet, redan ser konfliktens tomhet och är fria från den?

Om vi oftare vågade sväva i ovisshet, om det blev mer tillåtet att säga ”Jag vet inte”, om vi lyssnade mer uppmärksamt till eftertänksamma röster i stället för att tysta dem med högljudda kunskapsanspråk, så kanske även faktaresistensen minskar. Jag tror nämligen att faktaresistens inte minst är ett motstånd mot ett inre faktum. Mot ett enda inre faktum. Vilket faktum? Vår osäkerhet som människor, som vi inte tillåter oss själva. Men om du tillåter dig att falla i halkan, så behöver du inte förneka att du gjorde det!

Ett eftertänksammare sätt att vara människa borde vara möjligt. Vi formar samhällena som formar oss.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Kan neuro- och AI-etiken mötas?

I takt med att artificiell intelligens (AI) blir kraftfullare och används inom alltfler områden, växer behoven av etisk reflektion kring utvecklingen.

I ett inlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco idag att AI-etiken kan hämta inspiration från neuroetiken och att ett samarbete vore fruktbart. Några av frågorna som AI väcker är nämligen besläktade med frågor om intelligens och medvetande som undersökts inom neuroetiken. Vad betyder det att vara intelligent och i vilken mening kan maskiner tillskrivas intelligens? Vad betyder det att ha medvetande och är artificiellt medvetande tänkbart? Fundamentala frågor från de två etikområdena möts.

AI-utvecklingen har en tendens att väcka överdrivna förhoppningar och farhågor. Vi har även som människor en fantasifull tendens att projicera bilder av oss själva på tekniken. Sådana tendenser kan göra etikdiskussionen oklar och orealistisk. I blogginlägget föreslår Michele Farisco en arbetsmodell från neuroetiken, som kunde användas även inom AI-etiken för att hålla diskussionen klar och realistisk. Grundtanken är att börja med begreppsliga undersökningar för att belysa vad vi menar med vissa egenskaper när de tillskrivs AI, exempelvis autonomi. När vi klargjort begreppens tillämpbarhet på AI har vi en god grund att stå på för att undersöka den etiska relevansen och de normativa konsekvenserna av begreppen.

Vill du läsa blogginlägget så hittar du det här: How can neuroethics and AI join their forces? Inlägget bygger på en artikel som Michele Farisco nyligen publicerade med Kathinka Evers och Arleen Salles.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Farisco, M., Evers, K. & Salles, A. On the Contribution of Neuroethics to the Ethics and Regulation of Artificial Intelligence. Neuroethics 15, 4 (2022). https://doi.org/10.1007/s12152-022-09484-0

Vi hittar nya angreppssätt

Dags att reglera teknik som kan optimera människors egenskaper

Kanske har du också drömt om att vara mer än du är. Snabbare, smartare, modigare, starkare, eller kanske mer attraktiv? Det är inte länge sedan det bara var i science fiction som sådant var möjligt. Nu utmanar ny teknik som kan förändra våra kroppar och hjärnor våra föreställningar om vad som är normalt och abnormalt. Och gränserna mellan att behandla, förbättra och optimera suddas sakta ut. Under hösten har till exempel SVT-serien Framtiden runt hörnet lyft frågan i ett avsnitt om att optimera sig själv

Men det är inte många forskare eller företag som utvecklar läkemedel, proteser eller implantat som själva skulle hävda att de sysslar med att optimera människor, eller det som på engelska kallas human enhancement. Men teknologierna  de utvecklar kommer ändå att kunna röra sig från en domän till en annan. Våra kroppar kan förändras både funktionellt och kosmetiskt. Det finns både forskning och (icke evidensbaserad) behandling som syftar till att få oss att leva längre. Våra hjärnor kan också optimeras på olika sätt. Våra tankar och känslor kan förändras med läkemedel och terapi. Kanske kan man också förändra vår moral, både till det bättre och sämre. 

Den här spänningen kan vi känna igen från olika debatter om mer vanliga sätt att optimera människor. Doping inom idrotten till exempel. Eller studenter som använder ADHD-medicin för att plugga inför en stor tenta. Men det finns andra exempel på teknologier som kan användas för att optimera egenskaper. Vad händer om man förändrar människors moral eller använder cybernetiska implantat inom militären? Eller om friska individer får tillgång till neuroproteser för att förbättra minnet eller någon annan kognitiv funktion, när tekniken från början var avsedd för människor som skadats av neurologiska sjukdomar.  

Det har såklart funnits diskussion om hur etiken kring sådan utveckling ska regleras. Men eftersom väldigt få av de forskare och ingenjörer som utvecklar teknik som kan användas för att optimera olika egenskaper hos människor själva skulle säga att de är i optimeringsbranschen har initiativen inte varit så framgångsrika. Men kanske är tiden inne för etiska riktlinjer? Och då väcks frågan: hur gör man det på ett område som är brett, komplext och svårt att avgränsa? Ska det vara en uppsättning fristående allmänna riktlinjer för hela fältet, eller är det så spretigt att det kräver en reglering för varje fält eller domän? 

Ett försök till att svara på frågan kommer från SIENNA-projektet (Stakeholder-Informed Ethics for New technologies with high socio-ecoNomic and human rights impAct). Det är ett EU-projekt som fått i uppgift att utveckla den här typen av etiska regler och riktlinjer för tre väldigt olika teknikområden. Dels optimering av mänskliga egenskaper, men också av genetik och genomik, samt artificiell intelligens och robotik. Det kanske inte kommer som ett överraskning att det svåraste uppdraget varit just optimering. I närmare tre år har SIENNA kartlagt fältet, analyserat de etiska implikationerna, kartlagt lagstiftningen, studerat hur forskningsetikkommitteer hanterar de etiska frågorna, och kommit med förslag på olika sätt att förbättra befintlig lagstiftning. Input har kommit från olika typer av intressenter, experter och allmänheten. Representanter från industri, akademi och myndigheter har deltagit i olika workshops och granskat förslag. Allmänhetens syn på frågorna har undersökts i fokusgrupper i fem länder och kompletterats med en enkätundersökning där 11,000 personer i 11 länder från Europa, Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika fått svara på frågor om sina attityder till att använda olika teknologier för att optimera människors egenskaper eller prestationer. Resultatet är ett etiskt ramverk, som beskriver olika alternativ för hur det här arbetet kan översättas till praktisk etisk vägledning. 

Ramverket för optimering bygger på tre fallstudier som kan ge lite klarhet i vad som står på spel i ett väldigt spretigt fält: användandet av antidepressiva läkemedel, behandling av demens, och genetik. Fallstudierna lyfter fram olika typer frågor som sannolikt kommer att bli aktuella. Och de svårigheter som kommer med den komplexa uppgift som SIENNA nu står inför: att utveckla en etisk riktlinje för teknologier som används för att optimera mänskliga förmågor. 

Utvecklingen av många av de här teknologierna, deras applikationer och den potential för optimering de har, är fortfarande i sin linda. Så kanske är det här precis rätt läge att föreslå sätt för forskningsetikkommittéer att informera forskare om de etiska utmaningar som följer med den här potentialen att optimera människor? Och att uppmuntra forskarna att reflektera kring potentiella konsekvenser av att tekniken används för optimering i samband med att de ansöker om etikgodkännande för sin forskning.  

För den som vill vara med och påverka hur förslaget från SIENNA kommer att se ut finns möjligheten att delta i en remissrunda i mitten av januari nästa år. Mellan den 11-25 januari 2021 kommer projektets förslag för etisk reglering av teknologier som kan optimera våra egenskaper att finnas tillgängliga för kommentar. Men du kan också ge input till förslag som rör genomik, AI och robotik. Den som vill vara med rekommenderas besöka webbplatsen, www.sienna-project.eu.

Josepine Fernow

Skrivet av…

Josepine Fernow, koordinator vid Centrum för forsknings- och bioetik och kommunikationsledare i SIENNA-projektet.

SIENNA-projektets logotyp

Det här inlägget på engelska

”Samarbetsvillig”, ”trevlig” och ”pålitlig” robotkollega sökes

Robotar får alltfler funktioner på våra arbetsplatser. Logistikrobotar hämtar varorna på lagret. Militärrobotar desarmerar minorna. Skötarrobotar lyfter patienterna och kirurgiska robotar utför operationerna. Allt detta i samspel med mänsklig personal, som tycks ha fått sköna nya robotkolleger på sina arbetsplatser.

Med tanke på att somliga behandlar robotarna som bra kolleger och att bra kolleger bidrar till god arbetsmiljö, blir det rimligt att fråga: Kan en robot vara en bra kollega? Frågan undersöks av Sven Nyholm och Jilles Smids i tidskriften Science and Engineering Ethics.

Författarna behandlar frågan begreppsligt. Först föreslår de kriterier för vad en bra kollega är. Därefter frågar de om robotar kan leva upp till kraven. Frågan om en robot kan vara en bra kollega är intressant, eftersom den visar sig vara mer realistisk än vi först tror. Vi kräver nämligen inte lika mycket av en kollega som av en vän eller en livspartner, resonerar författarna. Många av kraven på bra kolleger har att göra med deras yttre beteende i specifika situationer på arbetsplatsen, snarare än med hur de tänker, känner och är som människor i livets många sammanhang. Ibland är en bra kollega bara någon som får jobbet gjort!

Vilka kriterier nämns i artikeln? Här återger jag med egna ord författarnas lista, som de framhåller inte är menad att vara fullständig. En bra kollega samarbetar för att uppnå mål. En bra kollega kan småprata och göra arbetet trevligt. En bra kollega mobbar inte utan behandlar andra respektfullt. En bra kollega stöttar efter behov. En bra kollega lär sig och utvecklas med andra. En bra kollega är alltid på plats och är pålitlig. En bra kollega anpassar sig efter hur andra mår och delar arbetsrelaterade värden. En bra kollega får gärna socialisera vänskapligt.

Författarna menar att många robotar redan idag lever upp till flera av dessa idéer om vad en bra kollega är, och att robotarna på våra arbetsplatser snart är ännu bättre kolleger. Kraven är, som sagt, lägre än vi först tror, eftersom de inte handlar så mycket om kollegans inre mänskliga liv, utan mer om pålitligt uppvisade beteenden i specifika arbetssituationer. Det är inte så svårt att tänka sig kriterierna omvandlade till specifikationer till robotutvecklarna. Ungefär som i en jobbannons, som listar beteenden som den sökande bör kunna uppvisa.

En butikschef för en mataffär i denna stad annonserade efter personal. Annonsen innehöll märkliga citationstecken, som avslöjade hur butikschefen sökte en människas fasad, snarare än det inre. Det är inte konstigt: att vara professionell är att kunna spela en roll. Butikens affärsidé var ”vi bryr oss om”. Denna idé skulle bli en positiv ”upplevelse” för kunderna i mötet med personalen. En hälsning, en nick, ett leende, ett allmänt trevligt bemötande, skulle skänka denna ”upplevelse” av att man i affären ”bryr sig om människor”. Alltså sökte man en person som, inom citationstecken, ”tycker om människor”.

Om personal kan sökas på detta sätt, varför skulle vi inte efterfråga ”samarbetsvilliga”, ”trevliga” och ”pålitliga” robotkolleger i samma anda? Jag är övertygad om att liknande krav redan förekommer som specifikationer när robotar designas för olika funktioner på våra arbetsplatser.

Livet är inte alltid djupt och innerligt, vilket robotiseringen av arbetslivet speglar. Frågan är vad som händer när ytorna blir så vanliga att vi glömmer citationstecknen omkring de mekaniska fasaderna. Alla är inte lika tydliga på den punkten som den ”människoälskande” butikschefen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Nyholm, S., Smids, J. Can a Robot Be a Good Colleague?. Sci Eng Ethics 26, 2169–2188 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-019-00172-6

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Vi formar samhällena som formar oss: vårt ansvar för den mänskliga naturen

Visionära akademiska texter är ovanliga – texter som belyser hur forskning kan bidra till de riktigt stora mänskliga frågorna. I en artikel i filosofitidskriften Theoria öppnar Kathinka Evers upp ett djupt visionärt perspektiv på neurovetenskapen och den mänskliga naturen. Vågar ni följa med?

I årtusenden har känsliga tänkare bekymrats över människan själv. Visst skapar vi välstånd och säkerhet åt oss. Men som inga andra djur har vi även en olycklig benägenhet att skapa elände åt oss själva (och andra livsformer). 1900-talet var extremt i bägge riktningarna. Vad är mekanismen bakom det mänskliga självskadebeteendet? Kan den belysas och förändras?

Som jag läser henne, ställer Kathinka Evers väsentligen denna stora mänskliga fråga. Hon gör det utifrån dagens neurovetenskapliga syn på hjärnan, som hon menar motiverar ett nytt sätt att förstå och påverka mekanismen bakom det storskaliga mänskliga självskadebeteendet. Väsentligt i den neurovetenskapliga synen, är att människohjärnan är byggd för att aldrig bli helt färdigbyggd. Liksom vi har ett unikt självskadebeteende, föds vi med unikt ofärdiga hjärnor. Dessa hjärnor är formbara under decennier och skulle behöva lika lång omsorg. De formas inte passivt, utan genom att aktivt finna nya, mer eller mindre lyckliga sätt att fungera i samhällena som vi utsätter oss för.

Eftersom våra hjärnor påverkar våra samhällen, kan man säga att vi bygger samhällena som bygger oss själva, i ett ständigt kretslopp. Mitt i detta känsliga utbyte mellan människa och samhälle står alltså hjärnan. Med sin kreativa formbarhet gör den många deterministiska anspråk på genetiken och människans ”medfödda” natur problematiska. Varför är vi som vi är? Delvis för att vi skapar samhällena som skapar oss så som vi är. I årtusenden har vi genererat oss själva via samhällena som vi byggt, okunniga om det hyperinteraktiva organet mitt i processen. Det är alltid bakom våra ögon.

Kathinka Evers poäng är att vi idag har vi så stor kunskap om hjärnans inneboende aktivitet, dynamik och variabilitet, att vi får ett nytt ansvar för vår egen natur. Hon uttrycker tekniskt läget så här: Dagens neurovetenskapliga kunskap om hjärnan ger oss ett naturalistiskt ansvar att vara epigenetiskt proaktiva. Om vi vet att vår aktiva och variabla hjärna stödjer en kulturell evolution bortom vårt genetiska arv, så får vi ett ansvar att påverka evolutionen genom att anpassa samhället till vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter.

Tanken på ett neurovetenskapligt ansvar att utforma samhällen som formar den mänskliga naturen i önskvärd riktning, kan låta som en uppmaning till en ny social ingenjörskonst. Artikeln utvecklar emellertid tanken om detta ansvar inom ramen för en samvetsgrann genomgång av liknande tendenser i vår historia, tendenser som ofta kretsat kring genetiken. Det handlar inte om att stödja ideologier som redan bestämt sig för hur människan bör vara. Det handlar snarare om att låta kunskap om hjärnan inspirera till sociala förändringar, där vi annars okunnigt skulle riskera att återskapa mänskligt elände. Sådan kunskap förutsätter givetvis samarbete mellan natur-, samhälls- och humanvetenskaperna, tillsammans med fri filosofisk reflektion.

I artikeln nämns exemplet ungdomsvåld. I vissa länder finns en politisk vilja att döma ungdomsbrottslingar som om de vore vuxna och även placera dem i vuxenfängelser. Idag vet vi att hjärnan under puberteten är i en utvecklingskris, där viktiga neurala kretsar förändras dramatiskt. Krisande ungdomshjärnor behöver särskild hänsyn. Men här riskerar de att placeras i precis sådana miljöer som vi kan räkna med genererar mer mänskligt elände.

Kunskap om hjärnan kan alltså motivera sociala förändringar som minskar det mänskliga självskadebeteende som bekymrat tänkare i årtusenden. Neurovetenskaplig självkännedom ger oss en nyckel till mekanismen bakom beteendet och ett ansvar att använda den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kathinka Evers. 2020. The Culture‐Bound Brain: Epigenetic Proaction Revisited. Theoria. doi:10.1111/theo.12264

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Mer om ansvarsfull forskning och innovation

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om ansvarsfull forskning och innovation (RRI, Responsible Research and Innovation). Vill du läsa mer om RRI, rekommenderas dagens engelska inlägg på The Ethics Blog: Science and society: a changing framework and the role of RRI.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Daniele Mezzana, samhällsforskare i projektet STARBIOS2.

Jag passar på att påminna om att projektet nyss publicerat en bok om RRI, samt anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

I dialog med samhällsvetare

Inspiration till ansvarsfull forskning och innovation

Vår inställning till vetenskapen förändras. Frågan är om vi längre kan tala högstämt om den i bestämd form singularis, eller ens om vetenskaper. Det tycks idag mer träffande att tala om forskningsaktiviteter som producerar nyttiga och tillämpbara kunskaper.

Vetenskapen har detroniserats, tycks det. Förr vördades den som fritt och självständigt sanningssökande. Vi bugade som inför en högre sanningsinstans. I dag kräver vi att den levererar nyttigheter och anpassar sig till samhället. Förändringen är motsägelsefull eftersom vi samtidigt vill kunna åberopa vetenskaplig expertis som högre auktoritetskälla. Ska vi böja oss för experterna eller korrigera dem om de inte levererar ”rätt kunskaper” eller ”önskvärda fakta”?

Ett sätt att aktivt hantera den riskabla förändringen är ansvarsfull forskning och innovation, RRI (Responsible Research and Innovation). Långsiktigt försöker man anpassa vetenskapen till nya samhälleliga krav. Som du hör av namnet är RRI delvis ett uttryck för samma attitydförändring. Man kunde tala om ansvarsfull detronisering av vetenskapen.

Somliga sörjer detroniseringen, andra gläds. Här vill jag bara förknippa RRI med den ändrade inställningen till vetenskap. RRI kan uppfattas som ett försök att ansvarsfullt genomdriva förändringen, som man i grunden bejakar. Den tvetydiga inställningen till vetenskaplig expertis, som nämndes ovan, visar hur viktigt det är att vi tar ansvar för människors förtroende för vad som numera alltså kallas forskning och innovation. För varför bör vi lyssna till företrädare för en sektor med så föga aktningsvärd benämning?

RRI har införts i europeisk forskning inom Horisont 2020. Flera projekt handlar specifikt om att implementera och studera RRI. Viktiga aspekter av RRI är genus och jämställdhet; publicering med öppen tillgänglighet; vetenskapsundervisning och forskningskommunikation; allmänhetens delaktighet; samt etik. Det handlar om att anpassa forskning och innovation till ett samhälle med nya krav och förhoppningar på vad som förr stolt benämndes vetenskapen.

En nyutkommen bok redovisar erfarenheter av implementering av RRI i ett antal biovetenskapliga organisationer runtom i världen. Boken är skriven inom projektet STARBIOS2, som med partners i Europa, Afrika, Syd- och Nordamerika planerat och genomfört RRI-satsningar och reflekterat över arbetsprocessen. Syftet i STARBIOS2 har varit att förändra organisationerna långsiktigt och strukturellt. Med boken vill man hjälpa läsare att själva formulera handlingsplaner och initiera strukturförändringar på de egna arbetsplatserna.

Boken beskrivs något missvisande som riktlinjer (”guidelines”). Några formulerade riktlinjer hittar du inte. Däremot hittar du något som kanske är mer hjälpsamt, nämligen självreflekterande exempel på hur man i praktiken arbetat med RRI-handlingsplaner. Du hittar konkreta förslag på hur man lyfter ansvar i forskning och utveckling. Du kan således läsa om sätt att stödja jämställdhet, utbyte med allmänhet och samhälle, öppen publicering, samt etik och forskningskommunikation. Läs och inspireras!

Avslutningsvis kan jag nämna att Etikbloggen, liksom etikverksamheten på CRB, kan betraktas som exempel på RRI. Jag hoppas återkomma längre fram med ett inlägg om forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Declich, Andrea. 2019. RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Maning till försiktighet med vaccin mot covid-19

Läkemedelsföretag vill snabbtillverka vaccin mot covid-19, med tester på människor och lansering på marknaden så snart som möjligt. I en debattartikel varnar Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB för risken att vi förlorar det större riskperspektivet: ”Tester på människor och en potentiellt för tidig massvaccination medför risker. Det är lätt att få tunnelseende och glömma tidigare liknande situationer,” skriver hon.

Bieffekter visar sig ibland först efter längre tid. Därför tar det tyvärr tid att utveckla säkra vaccin. Vi behöver utveckla vaccin, men även med nya vaccin behövs försiktighet.

Läs artikeln på Svenska Dagbladets debattsida: Gå försiktigt fram med vaccin mot covid-19

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi deltar i debatten

« Äldre inlägg