Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: framtidsfrågor (Sida 1 av 12)

Att upplösa konflikterna där de uppkommer

snöbollskrig
9 maj, 2023 / / 1 kommentar

Jag tror att många av oss upplever att det mänskliga samtalsklimatet blivit kyligare, att vi fått svårare att prata med varandra och komma överens. Det känns kallare än på länge bland människorna. Samtidigt eskalerar de globala utmaningarna. Vädertecknen talar för en varmare planet, samtidigt som människorna talar ett kallare språk. Det borde vara tvärtom. För att kyla ner planeten borde mänskligheten först bli varmare.

Hur kan bli mänskligheten varmare? Hur kan vi hantera motsättningarna som får vårt mänskliga klimat att likna ett kallt krig på flera fronter: mellan länder, mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män, och så vidare?

Observera vad som sker inom oss själva när frågan ställs och kräver sitt svar. Vi vänder omedelbart vår uppmärksamhet mot världen och mot de åtgärder som vi tänker skulle kunna lösa problemet där. En världsregering? Globalt bindande lagstiftning? Ett gemensamt mänskligt språk i ett globalt klasslöst samhälle som inte skiljer mellan kvinna och man, mellan hudfärger, mellan vän och främling?

Observera återigen vad som sker inom oss själva när vi analyserar frågan, antingen på detta universalistiska sätt eller på något annat sätt. Vi skapar nya motsättningar mellan oss själva som analytiker och världen där problemen antas uppstå. Själva frågan är en konflikt. Den skuldbelägger en värld som nödvändigtvis måste förändras. Därigenom uppstår nya konfliktytor mellan människor som argumenterar för motstridiga analyser och åtgärder. Fredsrörelse kommer att bekämpa fredsrörelse, och de som inte tar nödvändig ställning i dessa enorma ödesfrågor… ja, vad gör vi med dem?

Observera för tredje gången vad som sker inom oss själva när vi nu två gånger i rad riktat uppmärksamheten mot oss själva. Först noterade vi vår inre tendens att reagera utåtriktat. Sedan noterade vi hur denna utåtriktade tendens skapade nya motsättningar inte bara mellan oss själva och en skuldbelagd omvärld som måste förändras, utan också mellan oss själva och andra människor med andra analyser av en skuldbelagd värld som måste förändras. Vad ser vi alltså, när vi nu för tredje gången observerar oss själva?

Vi ser hur vi söker konflikternas uppkomst överallt utom hos oss själva. Även när vi skuldbelägger oss själva så talar vi som om vi vore någon annan än den som analyserar problemet och kräver åtgärder (”jag borde lära mig att hålla käften”). Ser du det utåtriktade mönstret inom dig? Det är som en mental armbåge som stöter bort en problematisk värld. Ser du hur konflikterna uppkommer inom oss själva, genom denna konstant utåtriktade reaktivitet? Vi tror att vi tar ansvar för världen omkring oss, men vi projicerar bara våra mentala reflexer.

Det fanns en gång en filosof som hette Sokrates. Han liknades vid en darrocka då han med sina oväntade frågor tycktes bedöva dem han samtalade med, så att de inte längre kunde reagera med världsvana analyser och skarpa argument. Han var noga med att påpeka att han själv var lika bedövad. Han såg nämligen den utåtriktade tendensen inom sig själv. Varje gång han fick syn på den blev han stum och stillastående. Ibland kunde han bli stående i timtal i något gathörn. Han såg konflikternas födelse i det mänskliga sinne som alltid tror sig veta, som alltid tror sig ha analysen och argumenten. Denna inre förlamning kallade han sin visdom och han beskrev den så här: ”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet”.

En så vist bedövad filosof kunde naturligtvis inte själv hysa någon konfliktfylldhet, eftersom han i samma ögonblick som den började ta form, skulle notera tendensen inom sig själv och bedövas. Han kunde konsten att upplösa konflikter där de uppkommer: inom oss själva. Fri från viljan att förändra en skuldbelagd värld, skulle han just därigenom ha revolutionerat allting.

Sokrates visdom kan tyckas alltför enkel för vår tids komplexa problem. Men med tanke på våra tre observationer av hur konflikterna uppkommer i det mänskliga sinnet, så ser du hur vi själva är upphovet till all komplexitet. Den enkla visdomen kan värma en mänsklighet som glömt bort att granska sig själv.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Projekt om möjligheten av artificiell medvetenhet

Närbild av kameralins som reflekterar bilden av en borg
28 februari, 2023 / / Inga kommentarer

Vore det i princip möjligt att bygga en robot som inte bara uppför sig intelligent utan dessutom har medvetande? Denna hisnande fråga ska undersökas i ett 4-årigt europeiskt projekt om artificiell medvetenhet, koordinerat från Radboud University i Nederländerna.

I projektet samarbetar ingenjörer och datavetare med filosofer från CRB som arbetar inom området neuroetik. En av dessa filosofer är Michele Farisco, som du kanske redan läst om på Etikbloggen. Idag beskriver han projektet på den engelska versionen av denna blogg: A new project will explore the prospect of artificial awareness.

Filosoferna i projektet, däribland Kathinka Evers, kommer att skärskåda och analysera begreppet medvetande, samt identifiera indikatorer på medvetenhet som skulle kunna användas för att bedöma medvetenhet hos artificiella system. De kommer även att bidra till etisk analys av möjliga framtida scenarier.

Naturligtvis kommer Etikbloggen att följa arbetet i projektet!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Patientsynpunkter på behandling av Parkinsons sjukdom med embryonala stamceller

15 november, 2022 / / 1 kommentar

Stamceller som mycket tidigt efter befruktning tas från mänskliga embryon kan odlas som embryonala stamcellslinjer. Dessa embryonala stamceller kallas pluripotenta, då de kan differentieras till i stort sett alla kroppens celltyper (utan att kunna utvecklas till en individ). Det medicinska intresset för embryonala stamceller sammanhänger med möjligheten att använda dem för att återskapa skadad vävnad. En sjukdom man hoppas kunna utveckla stamcellsbehandling av är Parkinsons sjukdom.

I Sverige är det tillåtet att använda överblivna donerade embryon från IVF-behandling för forskningssyften. Däremot inte för att framställa medicinska produkter. Vägen mot eventuella framtida behandlingar kantas av juridiska och etiska oklarheter. Dessutom har embryots moraliska status debatterats mycket länge, utan att någon enighet i frågan uppnåtts.

I detta läge blir studier av människors uppfattningar kring användning av mänskliga embryonala stamceller för utveckling av medicinska behandlingar angelägna. Nyligen publicerades den första studien av patienters uppfattningar, den grupp som kan fungera som mottagare. Det handlar om en intervjustudie med sjutton Parkinsonpatienter i Sverige. Författare är Jennifer Drevin tillsammans med sex medförfattare.

Intervjudeltagarna var överlag positiva till att använda mänskliga embryonala stamceller för att behandla Parkinsons sjukdom. Man betraktade inte embryot som ett liv med mänskliga rättigheter, men såg samtidigt embryot som någonting speciellt. Man ansåg att embryot har stort värde för paret som vill bli föräldrar och betonade vikten av kvinnans eller parets fria och informerade samtycke till donation. Som patienter uttryckte man intresse av en behandling som inte begränsar vardagslivet genom exempelvis komplicerad daglig medicinering. Man var intresserad av bättre kognitiva och kommunikativa förmågor och ville bli mer oberoende: inte behöva be familjemedlemmar om stöd i vardagliga göromål. Behandlingens effektivitet ansågs viktig och man oroade sig för att stamcellsbehandling kanske inte skulle vara tillräckligt effektiv, eller ha biverkningar. 

Vidare uttrycktes oro över att donatorer kunde exploateras, exempelvis fattiga och utsatta grupper, och att ekonomisk kompensation kunde ha negativa effekter. Att tillåta donation enbart av överblivna embryon från IVF-behandling ansågs betryggande, då huvudsyftet inte skulle vara att tjäna pengar. Slutligen oroade man sig för att läkemedelsindustrin inte alltid skulle prioritera patienten framför vinsten och att dyra stamcellsbehandlingar kunde leda till samhälleliga och globala orättvisor. Misstankar om att företag inte kommer att använda embryon på ett etiskt sätt uttrycktes, och somliga ansåg att det var mer problematiskt att göra vinst på produkter från embryon än på andra medicinska produkter. Transparens kring processen att utveckla och använda medicinska stamcellsprodukter ansågs viktig.

Vill du ta del av fler resultat, läs studien här: Patients’ views on using human embryonic stem cells to treat Parkinson’s disease: an interview study.

Det kan vara svårt att dra generella slutsatser från studien och sammanfattningen ovan återger några av uttalandena i intervjuerna. Vi bör bland annat hålla i minnet att intervjuerna gjordes med ett mindre antal patienter som själva har sjukdomen samt att studien gjordes i Sverige. Författarna framhåller att studien kan hjälpa kliniker och forskare att utveckla behandlingar på sätt som tar hänsyn till patienters behov och oro. En bättre förståelse för människors attityder kan även bidra till samhällsdebatten och stödja utveckling av policy och lagstiftning.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Drevin, J., Nyholm, D., Widner, H. et al. Patients’ views on using human embryonic stem cells to treat Parkinson’s disease: an interview study. BMC Med Ethics 23, 102 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00840-6

Detta inlägg på engelska

I dialog med patienter

Attityder, normer och värderingar som kan påverka antibiotikaresistens

piller
11 oktober, 2022 / / 1 kommentar

Mänsklig användning av antibiotika skapar ett evolutionstryck som driver på utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier. Om antibiotika förlorar sin effektivitet så kan enkla infektioner bli livshotande och det blir svårare att behandla infektioner på sjukhus i samband med kirurgiska ingrepp eller andra behandlingar. Vi bör därför minska användningen av antibiotika och använda dem klokare.

Grekland ligger i toppen bland Europas länder när det handlar om användning av antibiotika. Detta trots att undersökningar visat att greker är medvetna om sambandet mellan överanvändning av antibiotika och antibiotikaresistens. Det är inte så överraskande som det kan låta. Andra undersökningar visar att enbart information inte räcker för att förändra människors beteende.

Eftersom omedvetenhet om problemet inte kan förklara överanvändningen av antibiotika i Grekland bör andra faktorer undersökas. I en artikel i BMC Public Health redovisar Dimitrios Papadimou, Erik Malmqvist och Mirko Ancillotti en intervjustudie (fokusgrupper) där man inventerade andra möjliga förklaringar, såsom attityder, normer och värderingar bland greker.

De grekiska deltagarna såg överkonsumtion av antibiotika som en befäst vana i Grekland. Det är lätt att få tillgång till antibiotika, man använder dem ofta utan läkarordination, ibland till och med som försiktighetsåtgärd. Dessutom föreskriver läkare flitigt antibiotika som pålitligt botemedel, menade deltagare. Även om man var kritisk mot detta mönster i Grekland kring antibiotikakonsumtion, så ansåg deltagare att det är moraliskt tveksamt att begränsa individens tillgång till potentiellt fördelaktiga antibiotikabehandlingar i namn av det allmänna bästa. Inte heller ville man förlägga ansvaret för hanteringen av antibiotikaresistens på individen. Hela samhället måste ta ansvar, menade deltagare, kanske framförallt statliga aktörer, vårdpersonal och livsmedelsproducenter. Slutligen uttryckte deltagare tvivel på möjligheten att effektivt hantera antibiotikaresistens i Grekland.

Ja, nog tycks det finnas flera faktorer än bara begränsad medvetenhet om problemet bakom konsumtionen av antibiotika i Grekland (och i andra länder). Om du önskar mer detaljer och diskussion, läs studien här: Socio-cultural determinants of antibiotic resistance: a qualitative study of Greeks’ attitudes, perceptions and values

Förhoppningsvis motiverar studien framtida kvantitativa undersökningar av attityder, normer och värderingar, med fler deltagare. Att ändra användningen av antibiotika är förmodligen som att ändra kursen på ett enormt fartyg. Att enbart vara medveten om den nödvändiga ändringen är inte tillräckligt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Papadimou, D., Malmqvist, E. & Ancillotti, M. Socio-cultural determinants of antibiotic resistance: a qualitative study of Greeks’ attitudes, perceptions and values. BMC Public Health 22, 1439 (2022). https://doi.org/10.1186/s12889-022-13855-w

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Artificiell intelligens: stärka intelligens i människor eller skapa mänsklig intelligens i maskiner?

Foto av Tara Winstead
20 september, 2022 / / 1 kommentar

Ibland läser man artiklar i gränstrakten mellan filosofi och vetenskap som innehåller riktigt spännande visionära tankar, som det samtidigt är svårt att förstå och bedöma. Den tekniska utarbetningen av tankarna växer alltmedan man läser, och till slut vet man inte om man är kapabel att tänka självständigt omkring idéerna eller om det handlar om nya vetenskapliga rön och trender som man saknar expertis att bedöma.

Idag dristar jag mig till att rekommendera läsning av en sådan artikel. Inlägget måste av naturliga skäl bli kort. Men grundidéerna i artikeln är så pass intressanta att jag hoppas att några läsare av inlägget även blir läsare av artikeln och försöker förstå den.

Vad handlar artikeln om? Den handlar om ett alternativt sätt att närma sig de högsta anspråken inom artificiell intelligens. I stället för att försöka skapa maskiner som kan göra vad människor kan göra, maskiner med personligt medvetande och moral, fokuserar artikeln på möjligheten att skapa maskiner som stärker intelligensen hos redan medvetna, moraliskt tänkande människor. Denna idé är dock inte helt ny. Den har i funnits i över ett halvsekel inom exempelvis cybernetiken. Så vad är nytt i artikeln?

Något som jag själv slogs av var den medkännande rösten i artikeln, som annars inte är framträdande i AI-litteraturen. Artikeln fokuserar inte på att skapa supersmarta problemlösare, utan på att stärka våra band med varandra och med världen vi lever i. Exemplen som ges i artikeln handlar om bättre moraliska hänsynstaganden till människor långt borta, om bättre förutsägelser av naturkatastrofer i ett komplext klimat, samt om att återställa sociala kontakter hos människor som lider av depression eller schizofreni.

Men det originellaste i artikeln är kanske ändå förslaget att utvecklingen av dessa jag-stärkande maskiner skulle hämta inspiration från hur hjärnan redan upprätthåller kontakten med sin omgivning. Här bör man hålla i minnet att det handlar om matematiska modeller av hjärnan och om nyskapande sätt att tänka om hur hjärnan samspelar med omgivningen.

Det är frestande att se hjärnan som ett isolerat organ. Men hjärnan är via sinnen och nervbanor i ständigt dynamiskt utbyte med kroppen och världen. Du skulle inte uppleva världen om den inte gjorde ständigt nya avtryck i din hjärna och du ständigt agerade på de avtrycken. Denna intensiva interaktivitet på mängder av nivåer och tidsskalor syftar till att upprätthålla en stabil och begriplig kontakt med en omgivande värld. Tänkesättet i artikeln påminner mig om begreppet ”digital tvilling”, som jag tidigare bloggat om. Men här är det hjärnan som framstår som en neural tvilling med världen. Hjärnan liknar en kontinuerligt uppdaterad neural spegelbild av världen, som hjärnan samtidigt kontinuerligt förändrar.

Här börjar jag dock få svårt att riktigt begripa och bedöma tankarna i artikeln, särskilt beträffande den matematiska modell som antas beskriva hjärnans ”adaptiva dynamik”. Men som jag förstår saken, föreslår man möjligheten av att återskapa en liknande dynamik i intelligenta maskiner, som kan stärka vår förmåga att se komplexa mönster i vår miljö och vara i kontakt med varandra. En smula poetiskt kunde man kanske säga att det handlar om att stärka vårt neurala tvillingskap med världen. Ett slags neuralt-digitalt tvillingskap med omgivningen? Ett digitalt förstärkt neuralt tvillingskap med världen?

Mer vågar jag inte säga om den visionära artikeln. Kanske har jag redan tagit mig för stora poetiska friheter? Jag hoppas ändå att jag lyckats göra dig intresserad att läsa artikeln och bedöma den själv: Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain.

Jo, en sak vill jag avslutningsvis påpeka. Jag nämnde svårigheten att ibland förstå och bedöma spännande tankar som formuleras i gränstrakterna mellan filosofi och vetenskap. Är inte den svårigheten själv ett exempel på hur kontakten med omgivningen ibland försvagas? Här vet jag emellertid inte om jag skulle ha haft hjälp av digital intelligensförstärkning som raskt tog mig igenom de filosofiska svårigheter som man kan uppleva under läsning. Somliga frågor tycks väsentligen fordra tid, att man stannar upp och tänker efter!

Att ge sig själv tid att tänka är ett naturligt sätt att fördjupa kontakten med verkligheten, känt av filosofer i årtusenden.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Northoff G, Fraser M, Griffiths J, Pinotsis DA, Panangaden P, Moran R and Friston K (2022) Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain. Front. Comput. Neurosci. 16:892354. doi: 10.3389/fncom.2022.892354

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Självförtroende mitt i osäkerheten

14 juni, 2022 / / 1 kommentar

Att känna självförtroende är naturligt när vi har kunskapen som uppgiften kräver. Däremot kan självförtroende bli skadligt om vi tror oss veta vad vi inte vet. Riktigt problematiskt kan det bli om vi gör en vana av att låtsas att vi vet. Kanske för att vi kräver det av oss själva.

Det finns även ett annat slags självförtroende, som kan förfalla onaturligt. Jag tänker på ett sällan uppmärksammat självförtroende, som kan vakna just när vi är osäkra på hur vi borde tänka och agera. Men hur kan självförtroende dyka upp när vi är osäkra? Det låter inte bara onaturligt, utan nästan ologiskt. Och var det inte skadligt att uppvisa självförtroende i sådana situationer?

Jag tänker på självförtroendet att vara precis så osäkra som vi är, för att osäkerheten är ett faktum som vi är säkra på: jag vet faktiskt inte. Det är lätt att förbise att även osäkerhet är en verklighet som kan undersökas hos oss själva. Ibland är det väsentligt att ta fasta på osäkerhetens faktum. Det är att ha hålla sig till fakta det också!

Vad händer om vi inte litar på osäkerheten när vi är osäkra? Jag tror att vi då gärna söker vägledning hos andra, som tycks veta vad vi inte vet. Det verkar inte bara naturligt, utan logiskt. Och visst är det rimligt att göra så, om relevant vetande verkligen finns någon annanstans. Att fråga andra, som kan bedömas veta bättre, fordrar även det ett betydande mått av självförtroende och gott omdöme, mitt i osäkerheten.

Men anta att vi instinktivt söker vägledning hos andra så fort vi är osäkra, för att vi inte vågar ta fasta på osäkerheten i sådana lägen. Vad händer om vi alltid springer bort från osäkerheten, utan att stanna upp och uppmärksamma den, som om ovisshet vore någonting otillåtet? I en sådan fördömande inställning till ovisshet kan kunskap och säkerhet bli ett krav som vi känner måste uppfyllas, inför oss själva och inför varandra, om så bara som en fasad. Vi är då tillbaka där vi började, i det låtsade vetandet, som nu riskerar att bli ett kollektivt högriskspel och inte bara en individuell dålig vana.

Kollektiva kunskapsspel kan naturligtvis fungera, om tillräckligt många inflytelserika spelare har kunskaperna som uppgifterna kräver och kunskaperna förmedlas välorganiserat. Kanske tänker vi att det borde vara möjligt att bygga ett sådant samhälle, ett säkert kunskapssamhälle. Frågan som jag undrar över är hur hållbart detta är i längden, om betoningen på säkerhet inte samtidigt betonar även osäkerheten och tvivlen. Inte för tvivlandets skull, utan för att även osäkerheten är ett faktum som behöver uppmärksammas.

I filosofi och etik är det ofta osäkerheten som framförallt driver arbetet. Det låter kanske konstigt, men även osäkerhet kan undersökas. Om vi ställer en trevande fråga om något som vi uppriktigt undrar över, kan snart klarare frågor vakna som vi fortsätter att undra över, och snart är undersökningen igång. Undersökningen vaknar till liv för att vi vågar lita på oss själva, för att vi vågar ge oss tid att tänka efter, mitt i osäkerheten, som kan bli till klarhet om vi inte springer iväg från den. I undersökningen kan vi naturligtvis märka att vi behöver mer kunskap om specifika frågor, kunskap som inhämtas från andra eller som vi själva tar fram genom empiriska studier. Men det är inte enbart specifik kunskap som upplyser undersökningen, utan arbetet med frågorna som uttrycker vår osäkerhet klargör oss själva och gör tänkandet klarare. Kunskapen får ett genomtänkt sammanhang, där den behövs, vilket upplyser kunskapen.

Ett ”rent” kunskapsspel är knappast hållbart i längden, om dess krav inte är öppna även för kunskapens andra sida, för ovissheten som kan vara svår att skilja från oss själva. En sådan öppenhet fordrar att vi litar inte bara på spelets regler, utan även på oss själva. Men vågar vi lita på oss själva när vi är osäkra?

Jag tror att vi vågar, om vi ser osäkerheten som ett faktum som kan undersökas och klargöras, i stället för att fördöma den som något farligt som inte borde få vara ett faktum. Det är då den kan bli farlig.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Kan konsumenter bidra till att motverka antimikrobiell resistens?

Mat. Foto av Fotoshoptofs på Pixabay.
5 april, 2022 / / 1 kommentar

Antimikrobiell resistens (AMR) uppkommer när mikroorganismer (bakterier, virus, med mera) överlever behandlingar med antimikrobiella läkemedel, såsom antibiotika. Men problemet orsakas inte bara av oklok användning av sådana läkemedel på människor. De används även i stor skala på djur i matproduktionen, vilket är en betydande orsak till AMR.

I en artikel i tidskriften Frontiers in Sustainable Food Systems diskuterar Mirko Ancillotti och tre medförfattare möjligheten att matkonsumenter kan bidra till att motverka AMR. En specifik möjlighet som de menar ofta förbises när information om AMR riktas brett till allmänheten.

En svårighet som uppkommer när AMR behöver hanteras av flera aktörer, såsom myndigheter, matproducenter, konsumenter och återförsäljare, är att aktörerna överlåter ansvaret på de andra. Konsumenter kan hävda att de gärna köper antibiotikasmarta varor om de saluförs i butik, medan återförsäljare kan hävda att de gärna säljer sådana matvaror om konsumenterna efterfrågar dem. Bägge parter kan dessutom skylla på hur exempelvis marknaden eller lagstiftningen styr dem. Ytterligare ett problem är att om en aktör, exempelvis myndigheterna, tar stort ansvar, så känner andra aktörer mindre eller inget ansvar.

Författarna av artikeln föreslår att en väg ut ur svårigheten kan vara att påverka konsumenter att ta individuellt ansvar för AMR. Mirko Ancillotti har tidigare funnit stöd för att människor bryr sig om antibiotikaresistens. Kanske kan en kombination av socialt tryck med stöd och uppmuntran engagera konsumenter att individuellt agera klokare ur ett AMR-perspektiv?

Författarna gör jämförelser med klimatrörelsen samt förslår digitala uppfinningar i butiker och online, som kan informera, utöva tryck samt stödja klokare matval. Exempelvis appar som hjälper konsumenter att se sitt inköpsmönster, föreslår produktalternativ, samt informerar om vad man ur ett AMR-perspektiv vinner genom att välja alternativet.

Läs artikeln med det konstruktiva förslaget att engagera konsumenter mot antimikrobiell resistens: The Status Quo Problem and the Role of Consumers Against Antimicrobial Resistance.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ancillotti, Mirko; Nilsson, Elin; Nordvall, Anna-Carin; Oljans, Emma. The Status Quo Problem and the Role of Consumers Against Antimicrobial Resistance. Frontiers in Sustainable Food Systems, 2022.

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Faktaresistens, vår mänskliga natur och eftertänksamhet

snöbollskrig
22 mars, 2022 / / 1 kommentar

Ibland gör vi alla motstånd mot fakta. Jag såg en cyklist ramla i vinterhalkan. När jag frågade om det gick bra var hon blixtsnabbt på benen och förnekade allt: ”Jag ramlade inte!” Det är mänskligt att förneka fakta. De kan göra ont och kan vara störande.

Vad gör vi motstånd mot? Det vanliga svaret är att faktaresistenta individer eller grupper gör motstånd mot fakta om vår omvärld, såsom statistiken om våldsbrott, om vaccinbiverkningar, om klimatförändringar eller om sjukdomars utbredning. Det blir då naturligt att bjuda motstånd mot faktaresistensen genom att kräva skärpning på kunskapens område. Människor borde lära sig att vända sig mer rigoröst mot världen de lever i! Problemet är att faktaresistenta attityder gör precis det. De är närmast förhäxade av världen och av orsakerna till vad som uppfattas som upprörande problem i den. Och nu förhäxas även vi av faktaresistensen och spekulerar om orsakerna till detta upprörande problem.

Vi anser naturligtvis att vårt motstånd är rättmätigt. Men vem anser inte det? Rättmätigt motstånd bemöts av rättmätigt motstånd, och snart tornar konflikten upp sig kring sin dubbla rättmätighetsspiral. Möjligheten att upplösa den blockeras av konflikten själv, för alla parter är lika rättmätiga motståndare till varandra. Alla hör sina egna inre röster varna dem från att erkänna sina fel, från att erkänna sin ovisshet, från att erkänna sitt mänskliga motstånd mot verkligheten, som när vi ramlar av cykeln och önskar att det aldrig hade hänt. Motståndarsidan skulle ju genast utnyttja tillfället! Snart är vår fadäs en skandal på sociala medier. Så vi gör som personen som ramlade av cykeln, vi förnekar allt utan att tänka efter: ”Jag hade inte fel, jag hade mitt eget faktaunderlag!” Att livet därmed blir lögnaktigt struntar vi i, för våra inre röster varnar oss från att erkänna vår ovisshet. Vi har minsann rätt att erkännas, insisterar våra röster, åtminstone som ett alternativ till ”den etablerade uppfattningen”.

Konflikter ger oss ingen tid för eftertanke. Ändå finns det egentligen ingenting som hindrar oss från att sätta oss ned, mitt i konflikten, och upplösa den inom oss själva. När vi ger oss tid att tänka efter själva, är vi friare att erkänna vår ovisshet och granska våra tankespiraler. Visst, denna filosofiska självgranskning löser inte konflikten mellan rättmätiga motståndare som tornar upp sig omkring oss som alltmer ogenomtränglig och verklig. Det upplöser bara konflikten inom oss själva. Men kanske att vår eftertänksamma filosofiska röst ändå ger en antydan om hur vi, bara genom att tillåta oss att sväva i ovisshet, redan ser konfliktens tomhet och är fria från den?

Om vi oftare vågade sväva i ovisshet, om det blev mer tillåtet att säga ”Jag vet inte”, om vi lyssnade mer uppmärksamt till eftertänksamma röster i stället för att tysta dem med högljudda kunskapsanspråk, så kanske även faktaresistensen minskar. Jag tror nämligen att faktaresistens inte minst är ett motstånd mot ett inre faktum. Mot ett enda inre faktum. Vilket faktum? Vår osäkerhet som människor, som vi inte tillåter oss själva. Men om du tillåter dig att falla i halkan, så behöver du inte förneka att du gjorde det!

Ett eftertänksammare sätt att vara människa borde vara möjligt. Vi formar samhällena som formar oss.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Kan neuro- och AI-etiken mötas?

Foto av Tara Winstead
8 mars, 2022 / / Inga kommentarer

I takt med att artificiell intelligens (AI) blir kraftfullare och används inom alltfler områden, växer behoven av etisk reflektion kring utvecklingen.

I ett inlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco idag att AI-etiken kan hämta inspiration från neuroetiken och att ett samarbete vore fruktbart. Några av frågorna som AI väcker är nämligen besläktade med frågor om intelligens och medvetande som undersökts inom neuroetiken. Vad betyder det att vara intelligent och i vilken mening kan maskiner tillskrivas intelligens? Vad betyder det att ha medvetande och är artificiellt medvetande tänkbart? Fundamentala frågor från de två etikområdena möts.

AI-utvecklingen har en tendens att väcka överdrivna förhoppningar och farhågor. Vi har även som människor en fantasifull tendens att projicera bilder av oss själva på tekniken. Sådana tendenser kan göra etikdiskussionen oklar och orealistisk. I blogginlägget föreslår Michele Farisco en arbetsmodell från neuroetiken, som kunde användas även inom AI-etiken för att hålla diskussionen klar och realistisk. Grundtanken är att börja med begreppsliga undersökningar för att belysa vad vi menar med vissa egenskaper när de tillskrivs AI, exempelvis autonomi. När vi klargjort begreppens tillämpbarhet på AI har vi en god grund att stå på för att undersöka den etiska relevansen och de normativa konsekvenserna av begreppen.

Vill du läsa blogginlägget så hittar du det här: How can neuroethics and AI join their forces? Inlägget bygger på en artikel som Michele Farisco nyligen publicerade med Kathinka Evers och Arleen Salles.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Farisco, M., Evers, K. & Salles, A. On the Contribution of Neuroethics to the Ethics and Regulation of Artificial Intelligence. Neuroethics 15, 4 (2022). https://doi.org/10.1007/s12152-022-09484-0

Vi hittar nya angreppssätt

Dags att reglera teknik som kan optimera människors egenskaper

21 december, 2020 / / 1 kommentar

Kanske har du också drömt om att vara mer än du är. Snabbare, smartare, modigare, starkare, eller kanske mer attraktiv? Det är inte länge sedan det bara var i science fiction som sådant var möjligt. Nu utmanar ny teknik som kan förändra våra kroppar och hjärnor våra föreställningar om vad som är normalt och abnormalt. Och gränserna mellan att behandla, förbättra och optimera suddas sakta ut. Under hösten har till exempel SVT-serien Framtiden runt hörnet lyft frågan i ett avsnitt om att optimera sig själv. 

Men det är inte många forskare eller företag som utvecklar läkemedel, proteser eller implantat som själva skulle hävda att de sysslar med att optimera människor, eller det som på engelska kallas human enhancement. Men teknologierna  de utvecklar kommer ändå att kunna röra sig från en domän till en annan. Våra kroppar kan förändras både funktionellt och kosmetiskt. Det finns både forskning och (icke evidensbaserad) behandling som syftar till att få oss att leva längre. Våra hjärnor kan också optimeras på olika sätt. Våra tankar och känslor kan förändras med läkemedel och terapi. Kanske kan man också förändra vår moral, både till det bättre och sämre. 

Den här spänningen kan vi känna igen från olika debatter om mer vanliga sätt att optimera människor. Doping inom idrotten till exempel. Eller studenter som använder ADHD-medicin för att plugga inför en stor tenta. Men det finns andra exempel på teknologier som kan användas för att optimera egenskaper. Vad händer om man förändrar människors moral eller använder cybernetiska implantat inom militären? Eller om friska individer får tillgång till neuroproteser för att förbättra minnet eller någon annan kognitiv funktion, när tekniken från början var avsedd för människor som skadats av neurologiska sjukdomar.  

Det har såklart funnits diskussion om hur etiken kring sådan utveckling ska regleras. Men eftersom väldigt få av de forskare och ingenjörer som utvecklar teknik som kan användas för att optimera olika egenskaper hos människor själva skulle säga att de är i optimeringsbranschen har initiativen inte varit så framgångsrika. Men kanske är tiden inne för etiska riktlinjer? Och då väcks frågan: hur gör man det på ett område som är brett, komplext och svårt att avgränsa? Ska det vara en uppsättning fristående allmänna riktlinjer för hela fältet, eller är det så spretigt att det kräver en reglering för varje fält eller domän? 

Ett försök till att svara på frågan kommer från SIENNA-projektet (Stakeholder-Informed Ethics for New technologies with high socio-ecoNomic and human rights impAct). Det är ett EU-projekt som fått i uppgift att utveckla den här typen av etiska regler och riktlinjer för tre väldigt olika teknikområden. Dels optimering av mänskliga egenskaper, men också av genetik och genomik, samt artificiell intelligens och robotik. Det kanske inte kommer som ett överraskning att det svåraste uppdraget varit just optimering. I närmare tre år har SIENNA kartlagt fältet, analyserat de etiska implikationerna, kartlagt lagstiftningen, studerat hur forskningsetikkommitteer hanterar de etiska frågorna, och kommit med förslag på olika sätt att förbättra befintlig lagstiftning. Input har kommit från olika typer av intressenter, experter och allmänheten. Representanter från industri, akademi och myndigheter har deltagit i olika workshops och granskat förslag. Allmänhetens syn på frågorna har undersökts i fokusgrupper i fem länder och kompletterats med en enkätundersökning där 11,000 personer i 11 länder från Europa, Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika fått svara på frågor om sina attityder till att använda olika teknologier för att optimera människors egenskaper eller prestationer. Resultatet är ett etiskt ramverk, som beskriver olika alternativ för hur det här arbetet kan översättas till praktisk etisk vägledning. 

Ramverket för optimering bygger på tre fallstudier som kan ge lite klarhet i vad som står på spel i ett väldigt spretigt fält: användandet av antidepressiva läkemedel, behandling av demens, och genetik. Fallstudierna lyfter fram olika typer frågor som sannolikt kommer att bli aktuella. Och de svårigheter som kommer med den komplexa uppgift som SIENNA nu står inför: att utveckla en etisk riktlinje för teknologier som används för att optimera mänskliga förmågor. 

Utvecklingen av många av de här teknologierna, deras applikationer och den potential för optimering de har, är fortfarande i sin linda. Så kanske är det här precis rätt läge att föreslå sätt för forskningsetikkommittéer att informera forskare om de etiska utmaningar som följer med den här potentialen att optimera människor? Och att uppmuntra forskarna att reflektera kring potentiella konsekvenser av att tekniken används för optimering i samband med att de ansöker om etikgodkännande för sin forskning.  

För den som vill vara med och påverka hur förslaget från SIENNA kommer att se ut finns möjligheten att delta i en remissrunda i mitten av januari nästa år. Mellan den 11-25 januari 2021 kommer projektets förslag för etisk reglering av teknologier som kan optimera våra egenskaper att finnas tillgängliga för kommentar. Men du kan också ge input till förslag som rör genomik, AI och robotik. Den som vill vara med rekommenderas besöka webbplatsen, www.sienna-project.eu.

Josepine Fernow

Skrivet av…

Josepine Fernow, koordinator vid Centrum för forsknings- och bioetik och kommunikationsledare i SIENNA-projektet.

SIENNA-projektets logotyp

Det här inlägget på engelska

« Äldre inlägg