En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: RRI

Säkerställa framtiden redan från början

Tänk om det fanns en säker metod för att förutse och hantera framtida risker, allt som kunde gå fel med ny teknik till exempel. Då kunde vi ansvarsfullt navigera förbi alla farorna, vi kunde säkerställa framtiden redan nu.

Naturligtvis är det bara en dröm. Om vi hade en ”säker metod” för att redan från början utesluta framtida risker, skulle tiden snart springa ifrån den metoden, som då visade sig opålitlig i en ny tid. Eftersom vi litade på metoden, blev metoden för att hantera framtida risker snart själv en framtida risk!

Det går alltså inte att säkerställa framtiden redan från början. Betyder det att vi måste ge upp alla försök att ta ansvar för framtiden, eftersom varje metod en vacker dag missar något oförutsebart nytt och därför orsakar olyckor? Är det kanske bättre att inte försöka ta något ansvar alls, för att inte riskera att orsaka olyckor genom våra ofullkomliga säkerhetsåtgärder? Märkligt nog är det lika omöjligt att vara oansvarig inför framtiden som att vara ansvarig. Du skulle behöva anstränga dig minutiöst, så att du inte råkar tillaga en hälsosam frukost eller undvika en bilkollision. Snart önskar du att du hade en ”säker metod” som kunde förutse alla framtida faror som du måste undvika att undvika om du vill leva fullkomligt oansvarigt. Din oansvarighet för framtiden skulle bli ett oöverstigligt ansvar.

Förlåt om jag driver tids- och ansvarsbegreppen över bristningsgränsen, men jag tror faktiskt att många av oss har en naturlig böjelse att göra det, för att framtiden skrämmer oss. Ett aktuellt exempel är tendensen att tänka att någon ansvarig borde ha förutsett pandemin och genomfört kraftfulla motåtgärder redan från början, som säkerställt att det aldrig blev någon pandemi. Jag vill inte förneka att det finns fall där vi kan resonera så – ”någon ansvarig borde ha…” – men nu tänker jag på frestelsen att resonera så rent instinktivt, så fort något oönskat inträffar. Som om framtiden kunde säkerställas redan från början och oönskade händelser därför undantagslöst vore skandaler.

Nu är vi i ett nytt läge. På grund av pandemin har det blivit oansvarigt att inte förbereda sig (bättre än tidigare) för pandemirisker. Så ser vårt ansvar för framtiden ut. Det ändras med tiden. Ansvaret vilar i nuet, i vårt faktiska läge idag. Där har ansvaret för framtiden sitt hem. Det kan låta oansvarigt att säga så. Ska vi sitta med armarna i kors och invänta att det oönskade inträffar, för att först därefter få ett ansvar att undvika det i framtiden? Problemet är att denna invändning återigen driver begreppen över bristningsgränsen. Den leker med tanken att framtiden kan överblickas och säkerställas redan nu, ett tankemönster som i sig kan utgöra en risk. Ett samhälle där varje instans måste säkerställa framtiden inom sitt ansvarsområde, riskerar att sparka nedåt för att hålla eventuella oroselement utanför den säkerställda ordningen: ”Vår uppdragsgivare kräver att vi säkerställer att…, därför behöver vi ett intyg samt en personlig deklaration där du…”. Många skulle hamna utanför den säkerställda ordningen, vilket knappast tryggar någon ordning. Och eftersom oroselementen definieras genom konstruerade kriterier, som kanske implementeras i automatiserade administrationssystem, riskerar systemen inte bara att begå systematiska misstag i mötet med verkliga människor. De rentav inbjuder till falskspel med systemen.

Så hur tar vi ansvar för framtiden på ett i praktiken ansvarsfullt sätt? Låt oss först lugna ner oss inför utmaningen. Vi har ju konstaterat att det är omöjligt att inte ta ansvar! Bara genom att andas tar vi ansvar för framtiden, genom att laga frukost, genom att styra bilen. Ansvarstagande är så naturligt, att ingen behöver ta ansvar för det. Men hur tar vi ansvar för något så dynamiskt som forskning och teknikutveckling? De är ju redan i framtiden, tycks det, eller åtminstone i framkant. Hur kan vi förlägga ansvaret för en skön ny värld till nuet, som tycks passé redan från början? Måste inte ansvaret vara lika framtidsinriktat, lika mycket i framkant, eftersom forskning och teknik ständigt rör sig mot framtiden, där de gör framtiden annorlunda det omkörda nuet?

Återigen drivs begreppen över bristningsgränsen. Den som läser detta inlägg uppmärksamt kan dock notera en hoppingivande motsägelse. Jag har påpekat att det är omöjligt att säkerställa framtiden redan nu. Samtidigt påpekar jag att det är i nuet som ansvaret för framtiden ligger. Det är bara här som vi i praktiken tar ansvar för framtiden. Hur kan jag vara så ologisk?

Svaret är att det första påpekandet riktas mot vår intellektuella tendens att driva tids-och ansvarsbegreppen över bristningsgränsen, när vi känner oss osäkra inför framtiden och önskar att vi kunde kontrollera den redan nu. Det andra påpekandet påminner oss om hur lugnt tids- och ansvarsbegreppen fungerar i praktiken, när vi tar ansvar för framtiden. Det första påpekandet drar alltså en gräns för intellektet, som hysteriskt gärna vill totalkontrollera framtiden redan från början. Det andra påpekandet öppnar upp för praktiken att i varje ögonblick ta ansvar.

När vi tar ansvar för framtiden, så lär vi oss av historien så som den framträder i vårt nuvarande minne, vilket jag redan antytt. Erfarenheterna från pandemin gör det möjligt att nu ta ansvar för framtiden på ett annat sätt än tidigare. De inte alltid positiva erfarenheterna av artificiell intelligens gör det möjligt att nu ta bättre ansvar för framtida robotiseringar. Det märkliga är alltså att ansvarstagande förutsätter att det går snett ibland och att vi intresserar oss för det. Annars hade vi inget att lära oss av inför framtiden. Det är egentligen självklart. Ansvar är möjligt bara i en värld som inte är helt säkerställd från början, en värld där det oönskade inträffar. Så motsägelsefullt är livet. Vi kan aldrig renodla säkerheten enligt intellektets ensidiga krav, för säkerheten förutsätter det osäkra och det oönskade.

Mot denna filosofiska bakgrund vill jag rekommendera en artikel i Journal of Responsible Innovation, som diskuterar ansvarsfull forskning och utveckling i ett stort europeiskt forskningsprojekt, Human Brain Project (HBP): From responsible research and innovation to responsibility by design. Artikeln beskriver hur man inom HBP försökt vara förutseende och ta ansvar för den dynamiska forskningen och teknikutvecklingen inom projektet. Artikeln reflekterar inte minst över frågan hur man fortsätter att ta ansvar även när projektet avslutas, inom den europeiska forskningsinfrastruktur som planeras bli projektets produkt: EBRAINS.

Författarna är väl medvetna om att specifika reglerade ansatser själva kan bli en källa till problem, när de möter det nya och oförutsedda. Ansvaret för framtiden kan inte regleras. Det kan inte reduceras till konstruerade kriterier och föreskrifter. En av författarnas viktigaste slutsatser är att ansvaret från början behöver vara en integrerad del av forskningen och teknikutvecklingen, snarare än ett yttre ramverk. Ansvaret för framtiden fordrar flexibilitet och öppenhet, förutseende och engagemang, reflektion och vidsynthet. Men vad är det?

Personligen vill jag säga att det delvis handlar om att acceptera livets dubbelhet. Om vi inte vågar sväva i ovisshet, utan alltid kräver säkerhet och inget annat än säkerhet, så kommer vi garanterat att undergräva säkerheten. Genom att vara uppriktigt intresserade av det osäkra och oönskade, kan ansvarstagandet bli en integrerad del av forskningen och teknikutvecklingen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Bernd Carsten Stahl, Simisola Akintoye, Lise Bitsch, Berit Bringedal, Damian Eke, Michele Farisco, Karin Grasenick, Manuel Guerrero, William Knight, Tonii Leach, Sven Nyholm, George Ogoh, Achim Rosemann, Arleen Salles, Julia Trattnig & Inga Ulnicane. From responsible research and innovation to responsibility by design. Journal of Responsible Innovation. (2021) DOI: 10.1080/23299460.2021.1955613

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Etiskt ansvarsfull robotutveckling

Utveckling av nya tekniker hämtar ibland inspiration från naturen. Hur löser växterna och djuren problemet? Ett exempel är dagens robotik, där man vill utveckla bättre robotar på basis av vad neurovetenskapen vet om hjärnan. Hur löser hjärnan problemet?

Neurovetenskapen ser i sin tur nya möjligheter att testa sina hypoteser om hjärnan genom att simulera dem i robotar. Kanske kan man simulera hur områden i hjärnan samverkar vid Parkinsons sjukdom, för att bättre förstå hur patienters rörelseproblem orsakas.

Neurovetenskapligt inspirerad robotik benämns neurorobotik. Den befinner sig ännu i ett tidigt stadium, vilket gör neurorobotik till ett utmärkt område att vara etiskt och socialt mer förutseende än vi varit vid tidigare teknikutvecklingar. Det vill säga, vi kan redan nu börja identifiera möjliga etiska och sociala problem kring teknikutvecklingen och motverka dem innan de uppkommer. Vi kan exempelvis inte blunda för genus- och jämställdhetsfrågor, utan måste kontinuerligt reflektera över hur våra egna sociala och kulturella mönster återspeglas i tekniken vi utvecklar. Vi behöver öppna våra ögon för våra egna blinda fläckar!

Om detta etiska skifte i teknikutvecklingen kan du läsa mer om i en artikel i Science and Engineering Ethics (med Manuel Guerrero från CRB som en av författarna). Skiftet kallas ansvarsfull forskning och innovation och exemplifieras i artikeln med det Europeiska forskningsprojektet Human Brain Project.

Inom detta projekt samarbetar inte bara neurovetare och teknikexperter för att utveckla neurorobotiken. Även humanister och samhällsvetare ingår i samarbetet. Artikeln är själv ett exempel på detta breda samarbete. Emellertid är även implementeringen av ansvarsfull forskning och utveckling i ett tidigt stadium. Man behöver finna konkreta arbetsformer som gör det möjligt att inte bara förutse etiska och sociala problem och reflektera över dem, utan även agera och ingripa för att i praktiken påverka utvecklingen.

Från att ha varit ett ramverk kring forskning och utveckling, tycks etiken nu integreras alltmer i forskningen och utvecklingen. Läs artikeln om du vill fundera om denna övergång till en mer reflekterande och ansvarsfull teknikutveckling.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Aicardi, C., Akintoye, S., Fothergill, B.T. et al. Ethical and Social Aspects of Neurorobotics. Sci Eng Ethics 26, 2533–2546 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-020-00248-8

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Delning av stora genomiska datamängder kräver vidsynt forskningskommunikation

För att förstå hur våra gener inverkar på hälsa och sjukdom, på reaktioner på läkemedel, samt mycket annat, behöver forskare dela stora datamängder från människor i olika delar av världen. Detta gör genetikforskningen beroende av allmänhetens tillit och stöd.

Litar människor i allmänhet på forskningen? Är vi villiga att donera DNA och hälsoinformation till forskare? Är vi beredda att låta forskarna dela informationen med andra forskare, kanske i andra delar av världen? Även med forskare på vinstdrivande företag? Dessa och andra frågor undersöktes nyligen i den största studien hittills av allmänhetens inställning till att delta i forskning och dela genetisk information. Enkäten översattes till 15 språk och besvarades av 36 268 personer i 22 länder.

Majoriteten av de tillfrågade är ovilliga eller osäkra till att donera DNA och hälsoinformation till forskning. Generellt är de tillfrågade mest villiga att donera till forskande läkare, och minst villiga att donera till forskare i vinstdrivande verksamheter. Mindre än hälften av de tillfrågade säger sig ha förtroende för datadelning mellan flera användare. Studien avslöjar även skillnader mellan länder. I Tyskland, Polen, Ryssland och Egypten är exempelvis förtroendet för datadelning mellan flera användare betydligt lägre än i Kina, Indien, Storbritannien och Pakistan.

Studien innehåller många fler intressanta resultat. Människor som säger sig vara bekanta med genetik är exempelvis villigare att donera DNA och hälsodata. Särskilt de med personlig erfarenhet av genetik, exempelvis som patienter eller som medlemmar i familjer med ärftlig sjukdom, eller genom yrket. Emellertid säger en tydlig majoritet att de saknar bekantskap med begreppen DNA, genetik och genomik. Du kan ta del av samtliga resultat i artikeln, som nyss publicerades i The American Journal of Human Genetics.

Vilka praktiska slutsatser kan vi dra av studien? Artikelförfattarna framhåller vikten av att öka allmänhetens bekantskap med genetisk forskning. Forskarna behöver bygga förtroende för insamling och delning av data. De behöver delta i dialoger som gör det begripligt varför de delar stora datamängder globalt. Varför är det så viktigt? Likaså behöver det bli begripligare varför inte bara läkare kan utföra forskningen. Varför behövs samarbeten med vinstdrivande företag? Och vilken betydelse kan genetiska tekniker få för framtida patienter?

Välfungerande genomisk forskning behöver alltså välfungerande forskningskommunikation. Vad är då bra forskningskommunikation? Enligt artikeln handlar det inte om att pedagogiskt illustrera DNA-strängens uppbyggnad. Det handlar snarare om att begripliggöra genetikforskningens villkor och betydelse för sjukvården, patienterna och samhället, samt industrins roll i sammanhanget.

Personligen vill jag utrycka det så här. Bra forskningskommunikation gör oss vidsyntare. Vi behöver nämligen överblicka stora delar av våra egna samhällen. Vi behöver förstå våra roller och relationer till varandra i samhällen med olika men sammanvävda verksamheter, såsom forskning, sjukvård, industri och mycket mer. Behovet av vidsynt förståelse gäller även experterna, vars uppmärksamhet lätt insnävas av de egna specialintressena.

Låt mig i sammanhanget försiktigt varna för ryggmärgsreaktionen att tro att debatt skulle vara den självklara formen för forskningskommunikativa tankeutbyten. Även om debatter har en roll att spela, så fungerar de ofta som arenor för konkurrerande perspektiv, som alla vill snäva in vår blick. Det är nog det sista vi behöver, om vi vill öppna upp för vidsyntare förståelser av oss själva som människor, forskare, donatorer, företagare, sjukvårdspersonal och patienter. Hur hänger vi ihop med varandra? Hur är jag, som donator av DNA till forskarna, relaterad till patienterna som jag vill hjälpa?

Vi behöver ta oss en ordentlig funderare kring vad det betyder att tillsammans tänka fritt om gemensamma angelägenheter, såsom globalt delande av stora genomiska datamängder.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Middleton A., Milne R. and Almarri M.A. et al. (2020). Global public perceptions of genomic data sharing: what shapes the willingness to donate DNA and health data? American Journal of Human Genetics. DOI:https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2020.08.023

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Etik som förnyad klarhet om nya situationer

En artikel i tidskriften Big Data & Society kritiserar skarpt den form av etik som kommit att dominera forskning och utveckling inom artificiell intelligens (AI). Det handlar om samma ramverkstolkning av etiken som du kunde läsa om på Etikbloggen förra veckan. Men med en oroväckande skillnad. Snarare än att fungera som staket som sätter nödvändiga gränser för utvecklingen, riskerar ramverket att användas som etisk täckmantel av AI-företag, som vill undvika juridisk reglering av området. Genom att hänvisa till etisk självreglering – vackra deklarationer av principer, värdeord och riktlinjer – hoppas man kunna undvika juridisk reglering, som verkligen kunde sätta viktiga gränser för AI.

Problemet med AI-etik som ”mjuk etiklagstiftning” är inte bara att den kan användas för att undvika nödvändig juridisk reglering av området. Problemet är framförallt, menar SIENNA-forskarna som skrivit artikeln, att den formen av etik inte hjälper oss att tänka klart om nya situationer. Vad vi behöver, menar de, är en etik som ständigt förnyar vår blick för det nya. Det är nämligen så att AI ständigt ställer oss inför nya situationer: nya användingar av robotar, nya möjligheter för regeringar och företag att övervaka människor, nya former av teknikberoende, nya risker för diskriminering, samt utmaningar som vi kanske inte så lätt förutser.

Författarna betonar att en sådan ögonöppnande AI-etik kräver nära samarbete med samhällsvetenskaperna. Det är naturligtvis riktigt. Själv vill jag betona att en etik som förnyar vår blick för det nya, även måste vara filosofisk i ordets djupaste mening. För att klart se det nya och oväntade, kan du inte ens vila i din professionella kompetens, med sina etablerade metoder, teorier och begrepp. Du måste ifrågasätta dina egna intellektuella ramar. Du måste tänka själv.

Läs den redan uppmärksammade artikeln, som jag upplevde som frisk fläkt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Anaïs Rességuier, Rowena Rodrigues. 2020. AI ethics should not remain toothless! A call to bring back the teeth of ethics. Big Data & Society

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Etiska ramverk kring forskning

Ordet etiskt ramverk väcker tanken på något fast och avskiljande, som staketet runt trädgården. Forskningen som växer fram inom ramarna är dynamisk och ständigt ny. Men för säkerhets skull inramas den i ett etiskt ramverk, som sätter tydliga gränser för vad forskarna får göra i sitt arbete.

Att detta är en överförenklad bild, står klart efter läsning av en uppslagsrik diskussion av etiska ramverk i neurovetenskapliga forskningsprojekt, som Human Brain Project. Artikeln är skriven Arleen Salles och Michele Farisco vid CRB och är publicerad i AJOB Neuroscience.

Artikeln ifrågasätter inte bara bilden av etiska ramverk som statiska gränser för dynamisk forskning. Inspirerad av tankar inom så kallad ansvarsfull forskning och innovation (RRI), ifrågasätts även bilden att forskning kan avskiljas från omgivande etik och samhälle.

Forskare tenderar att betrakta forskning som deras egen angelägenhet. Det finns dock tendenser mot alltmer samarbete inte bara över disciplingränser, utan även med intressenter såsom patienter, industri och olika former av utomvetenskaplig expertis. Dessa tendenser gör forskning till en alltmer utspridd, gemensam angelägenhet. Inte bara i efterhand i form av tillämpningar, vilket förutsätter att själva forskningsinsatsen kan avskiljas. Utan redan när forskning initieras, planeras och genomförs.

Detta kunde låta hotfullt, som om främmande makter påverkade det fria sanningssökandet. Men det kan även ligga något hoppfullt i utvecklingen. Men för att se det hoppfulla, behöver vi befria oss från bilden av etiska ramverk som statiska gränser, separata från den dynamiska forskningsutvecklingen.

Med exempel från Human Brain Project försöker Arleen Salles och Michele Farisco visa hur etiska utmaningar i neurovetenskapliga projekt inte alltid kan kontrolleras i förväg, genom deklarerade principer, värden och riktlinjer. Även det etiska arbetet är dynamiskt och kräver levande intelligent uppmärksamhet. De försöker även visa hur denna etiska uppmärksamhet når rakt in i de neurovetenskapliga frågorna, begreppen och arbetssätten.

När forskning om mänskans hjärna inte är medveten om sina egna kulturella och samhälleliga villkor, utan tar dem för givna, kan det innebära att relevanta frågor inte ställs samt att forskningsresultat inte alltid får den giltighet som man antar.

Vi har alltså goda skäl att se etiska och samhälleliga reflektioner som levande delar av neurovetenskapen, snarare än som stela ramar omkring den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles & Michele Farisco (2020) Of Ethical Frameworks and Neuroethics in Big Neuroscience Projects: A View from the HBP, AJOB Neuroscience, 11:3, 167-175, DOI: 10.1080/21507740.2020.1778116

Detta inlägg på engelska

I dialog med forskare

Varför behöver forskningen mångfald?

Vilka vetenskapliga upptäckter som görs beror på de frågor som ställs. Och den som vill upptäcka något nytt behöver antagligen formulera en ny fråga. Eftersom alla människor har olika förförståelse och uppfattningar kommer de också formulera sina frågor på olika sätt. Den här veckan skriver Karin Grasenick och Julia Trattnig från Human Brain Project om fördelarna med mångfald inom en forskargrupp och tar upp exempel på när det spelar roll för att komma med nya rön inom neurovetenskaplig forskning. Till exempel drabbas (biologiska) män och kvinnor olika av både Parkinsons sjukdom och Covid-19, men andra faktorer som ålder, urprung och socioekonomiska faktorer spelar också roll. Och om forskare och ingenjörer tränar AI att diagnosticera hudtumörer med bilder på ljushylta patienter finns en risk att människor med mörk hud drabbas av försenad diagnos och faktiskt mister livet.

Karin Grasenick är samordnare för genus och mångfaldsfrågor inom Human Brain Project, ett stort europeiskt flaggskeppsprojekt och arbetar tillsammans med forskaren Julia Trattnig.

Vill du veta mer? Läs deras text Diversity in research: why do we need it? på the Ethics Blog!

Skrivet av…

Josepine Fernow är ansvarig för kommunikation kring frågor som rör forskningens relation till samhälllet Human Brain Project och leder kommunikationsarbetet hos Centrum för forsknings- & bioetik och i flera andra europeiska forskningsprojekt.

Kommer med lästips

Arbeta hemifrån under pandemin: förslag från Human Brain Project

Pandemin covid-19 har tvingat många att arbeta hemifrån, online via datorn. Omställningen har överraskat, både positivt och negativt. Vi har lärt oss att det fungerar att ha digitala personalmöten, seminarier och fikaraster, och att arbete hemifrån ibland kan innebära större arbetsro än på kontoret. Vi har också upptäckt hur mycket bättre stolen och skrivbordet är på jobbet, hur svårt det är att försöka vara professionell online från ett stökigt hem, och att arbete hemifrån ofta innebär mindre arbetsro än på kontoret!

I det europeiska Human Brain Project (HBP) har man länge arbetat digitalt, med regelbundna möten online. Så arbetade man långt innan pandemin slog till, eftersom projektet är ett samarbete mellan mer än 100 partnerinstitutioner i närmare 20 länder, även utanför Europa. Som ett led i projektets satsning på ansvarsfull forskning och innovation, gör man nu särskilda ansträngningar att digitalt inkludera alla, när så stor del av arbetet flyttat ut på internet.

I tidskriften Journal of Responsible Technology formulerar Karin Grasenick och  Manuel Guerrero från HBP rekommendationer baserade på erfarenheter från projektet. Det handlar om fyra områden: Hur underlättar vi sociala kontakter och familjelivet? Hur minskar vi stress och oro? Hur hanterar vi karriärsteg, roller och ansvar? Hur stödjer vi laganda och samarbete?

Läs den koncisa artikeln! Du kommer att känna igen din arbetssituation och inspireras av förslagen. Även efter pandemin kommer samarbete online att förekomma.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Karin Grasenick,  Manuel Guerrero, Responsible Research and Innovation& Digital Inclusiveness during Covid-19 Crisis in the Human Brain Project (HBP), Journal of Responsi-ble Technology(2020), doi: https://doi.org/10.1016/j.jrt.2020.06.001

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt

Ansvarsfullt planerad forskningskommunikation

Akademisk forskning drivs av hur resultat sprids till kolleger via konferenser och publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Men forskningsresultat tillhör inte bara forskarsamhället. De tillhör hela samhället. Därför bör resultaten nå inte bara specialisterna i fältet eller i angränsande fält. De bör även nå utanför akademin.

Vilka finns därute? En homogen allmänhet? Nej, så enkelt är det inte. Kommunikation av forskning handlar inte om att forskarna först kommunicerar resultat inomvetenskapligt till varandra och sedan populärvetenskapligt till ”allmänheten”. Utanför akademin finns ingenjörer, företagare, politiker, myndighetsföreträdare, lärare, skolelever, forskningsfinansiärer, skattebetalare, sjukvårdspersonal… Utanför akademin finns vi alla, med våra olika erfarenheter, uppgifter och förmågor.

Forskningskommunikation är därför en strategiskt mer komplicerad uppgift än bara den att ”nå allmänheten”. Varför vill du kommunicera din forskning, vad gör den viktig? Vem kan finna din forskning viktig, vem vill du nå? Hur vill du kommunicera? När vill du kommunicera? Här finns inte bara en uppgift, utan många. Du måste tänka igenom din uppgift i varje enskilt fall. För uppgiften varierar med svaren på dessa frågor. Först när du kan tänka en smula strategiskt om uppgiften, kan du kommunicera forskning ansvarsfullt.

Josepine Fernow är en skicklig och erfaren forskningskommunikatör vid CRB. Hon arbetar med kommunikation i flera forskningsprojekt, däribland Human Brain Project och STARBIOS2. I det senare projektet, som handlar om ansvarsfull forskning och innovation (RRI), bidrar hon i en ny bok med argument för ansvarsfullt planerad forskningskommunikation: Achieving impact: some arguments for designing a communications strategy.

Josepine Fernows bidrag är, anser jag, mer än ett övertygande argument. Det är en ögonöppnande text som hjälper forskningsföreträdare att tydligare se sina relationer till samhället – och därmed sitt ansvar. Akademin är ingen kunskapsklippa i ett hav av okunniga lekmän. I samhället finns tvärtom erfarna människor, som på grund av vad de kan, kan ha glädje av din forskning. Det är lättare att tänka strategiskt om forskningskommunikation om du överblickar forskningens relationer till ett mångsidigt samhälle som redan är kunnigt. Texten öppnar den överblicken.

Josepine Fernow varnar även mot att överdriva betydelsen av din forskning. Biovetenskaplig forskning har möjlighet att i framtiden ge oss nya effektiva behandlingar av svåra sjukdomar, nya näringsrika och motståndskraftiga grödor och mycket mera. Eftersom vi alla är möjliga förmånstagare av sådan forskning, i egenskap av framtida patienter och konsumenter, kan vi vara benägna att tro på överdrivet hoppfulla budskap som överdrivet ambitiösa forskare förmedlar. Vi stirrar oss blinda på den möjliga framtida nyttan, i en farlig ringdans av alltmer orealistiska förhoppningar.

Ringdansen kallas hype. Hype kan i längden hindra din forskning genom förlorat förtroende. Hype kan också göra att din forskning kör fast i återvändsgränder eller tar oetiska genvägar. Den fantastiska framtida ”möjliga nyttan” grumlar ditt omdöme som ansvarsfull forskare.

Inom vissa forskningsfält är det extra svårt att undvika hype, eftersom överdrivna förhoppningar tycks inskrivna i fältets språk. Ett exempel är artificiell intelligens (AI), där det psykologiska och neurovetenskapliga språk som används om maskiner kan ge intryck av att förhoppningarna redan infriats. Genom att tala om maskiner i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om vissa maskiner redan tänkte som människor och fungerade som hjärnor.

Att kommunicera forskning ansvarsfullt är lika viktigt som svårt. Därför förtjänar uppgiften – dessa uppgifter – största uppmärksamhet. Läs Josepine Fernows argument för noga planerade kommunikationsstrategier och överblicka ansvaret.

Slutligen en påminnelse för alla intresserade: Projektet STARBIOS2 anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Fernow, J. (2019). Note #11: Achieving impact: Some arguments for designing a communications strategy, In A. Declich (Ed.), RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project, (pp. 177-180). Uppsala University. ISBN: 978-91-506-2811-1

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet

Mer om ansvarsfull forskning och innovation

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om ansvarsfull forskning och innovation (RRI, Responsible Research and Innovation). Vill du läsa mer om RRI, rekommenderas dagens engelska inlägg på The Ethics Blog: Science and society: a changing framework and the role of RRI.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Daniele Mezzana, samhällsforskare i projektet STARBIOS2.

Jag passar på att påminna om att projektet nyss publicerat en bok om RRI, samt anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

I dialog med samhällsvetare

Inspiration till ansvarsfull forskning och innovation

Vår inställning till vetenskapen förändras. Frågan är om vi längre kan tala högstämt om den i bestämd form singularis, eller ens om vetenskaper. Det tycks idag mer träffande att tala om forskningsaktiviteter som producerar nyttiga och tillämpbara kunskaper.

Vetenskapen har detroniserats, tycks det. Förr vördades den som fritt och självständigt sanningssökande. Vi bugade som inför en högre sanningsinstans. I dag kräver vi att den levererar nyttigheter och anpassar sig till samhället. Förändringen är motsägelsefull eftersom vi samtidigt vill kunna åberopa vetenskaplig expertis som högre auktoritetskälla. Ska vi böja oss för experterna eller korrigera dem om de inte levererar ”rätt kunskaper” eller ”önskvärda fakta”?

Ett sätt att aktivt hantera den riskabla förändringen är ansvarsfull forskning och innovation, RRI (Responsible Research and Innovation). Långsiktigt försöker man anpassa vetenskapen till nya samhälleliga krav. Som du hör av namnet är RRI delvis ett uttryck för samma attitydförändring. Man kunde tala om ansvarsfull detronisering av vetenskapen.

Somliga sörjer detroniseringen, andra gläds. Här vill jag bara förknippa RRI med den ändrade inställningen till vetenskap. RRI kan uppfattas som ett försök att ansvarsfullt genomdriva förändringen, som man i grunden bejakar. Den tvetydiga inställningen till vetenskaplig expertis, som nämndes ovan, visar hur viktigt det är att vi tar ansvar för människors förtroende för vad som numera alltså kallas forskning och innovation. För varför bör vi lyssna till företrädare för en sektor med så föga aktningsvärd benämning?

RRI har införts i europeisk forskning inom Horisont 2020. Flera projekt handlar specifikt om att implementera och studera RRI. Viktiga aspekter av RRI är genus och jämställdhet; publicering med öppen tillgänglighet; vetenskapsundervisning och forskningskommunikation; allmänhetens delaktighet; samt etik. Det handlar om att anpassa forskning och innovation till ett samhälle med nya krav och förhoppningar på vad som förr stolt benämndes vetenskapen.

En nyutkommen bok redovisar erfarenheter av implementering av RRI i ett antal biovetenskapliga organisationer runtom i världen. Boken är skriven inom projektet STARBIOS2, som med partners i Europa, Afrika, Syd- och Nordamerika planerat och genomfört RRI-satsningar och reflekterat över arbetsprocessen. Syftet i STARBIOS2 har varit att förändra organisationerna långsiktigt och strukturellt. Med boken vill man hjälpa läsare att själva formulera handlingsplaner och initiera strukturförändringar på de egna arbetsplatserna.

Boken beskrivs något missvisande som riktlinjer (”guidelines”). Några formulerade riktlinjer hittar du inte. Däremot hittar du något som kanske är mer hjälpsamt, nämligen självreflekterande exempel på hur man i praktiken arbetat med RRI-handlingsplaner. Du hittar konkreta förslag på hur man lyfter ansvar i forskning och utveckling. Du kan således läsa om sätt att stödja jämställdhet, utbyte med allmänhet och samhälle, öppen publicering, samt etik och forskningskommunikation. Läs och inspireras!

Avslutningsvis kan jag nämna att Etikbloggen, liksom etikverksamheten på CRB, kan betraktas som exempel på RRI. Jag hoppas återkomma längre fram med ett inlägg om forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Declich, Andrea. 2019. RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?