När ”neuro-” mötte ”-etiken”

13 juni, 2017

Pär SegerdahlTvå små ord dyker allt oftare upp före respektive efter namnet på vetenskapliga och professionella discipliner: neuro- och -etik. Här är några exempel: Neuromusikologi, neurojuridik, neuropedagogik. Bioetik, vårdetik, affärsetik.

Neuro- brukar betyda att neurovetenskapen kastar ljus över ämnet för disciplinen som ordet kombineras med. Neurovetenskapen kan belysa vad som sker i hjärnan när vi lyssnar till musik (neuromusikologi). Vad som sker i hjärnan när vittnen minns eller domare utvärderar bevisläget (neurojuridik). Vad som sker i barns hjärnor när de lär sig att skriva och räkna (neuropedagogik).

-etik brukar betyda att disciplinen som ordet kombineras med ger upphov till egna etiska problem, som kräver etisk reflektion och egna etiska riktlinjer. Även krig sägs kräva sin egen krigsetik!

På 1970-talet träffades neuro- och -etiken alldeles själva och bildade neuroetiken. Resultatet är ett tvetydigt möte mellan två små, men mycket expansiva ord. Vilket av orden gjorde framryckningen? Var ligger betoningen? Vad kastar ljus över vad?

Från början betonades -etiken. Neuroetik var helt enkelt neurovetenskapens etik. Liksom vårdetik är vårdprofessionens etik. Men snart visade även neuro- sin expansiva kraft. Idag är neuroetik inte bara ”neurovetenskapens etik” utan även ”etikens neurovetenskap”: neurovetenskap kan belysa vad som sker i hjärnan när vi står inför etiska problem. Betoningen växlar alltså fram och tillbaka mellan neuroetik och neuroetik.

Givetvis speglar de två ordens framryckningar och slutliga möte i neuroetiken den expansiva kraften i neurovetenskapen och etiken. Varför är dessa forskningsområden så expansiva? Delvis för att hjärnan är involverad i allt vi gör. Och för att allt vi gör kan ge upphov till etiska frågor. Mötet mellan neuro- och -etik var närmast oundvikligt.

Vad resulterade mötet i? I en enda disciplin, neuroetiken? Eller i två separata discipliner, neuroetiken och neuroetiken, som bara råkar stavas lika, men bör hållas åtskilda?

Såvitt jag förstår är strävan att hålla ihop neuroetiken som ett interdisciplinärt fält med en dialog mellan ”neurovetenskapens etik” och ”etikens neurovetenskap”. Detta förefaller klokt. Det är svårt att hålla isär vad som närmast ödesmättat förts samman. Neuroetiken skulle omedelbart anlägga sina neurovetenskapliga  perspektiv på neuroetiken. Liksom neuroetiken skulle ha sina etiska synpunkter på neuroetiken. Det är bara att gilla läget och ta fasta på denna ömsesidiga tendens att sprida ljus, genom att lära sig att samtala.

Mina funderingar föranleds av en intressant artikel i Bioethics skriven av Eric Racine, tillsammans med bland andra Michele Farisco vid CRB. Ämnet för artikeln är neuroetiken, det vill säga etikens neurovetenskap. Neuroetiken är förknippad med stora anspråk. Man har föreställt sig att neurovetenskapen kan bidra till en bättre teori om etiken. Att den kan ge upphov till en universell etik som överskrider politiska och kulturella skillnader. Att den kan utveckla en hjärn-baserad etik. Att den kan kasta ljus över mekanismer som är involverade i moraliska omdömen. Kanske kan neurovetenskapen snart lösa moraliska problem och omstöpa etiken i grunden!

Dessa storvulna anspråk har inte bara stimulerat förhastade övertolkningar av neurovetenskapliga experiment. De har även provocerat fram lika förhastade avfärdanden av neuroetiken och dess relevans för etiken. Syftet med artikeln är att stödja självbesinning genom ett antal metodologiska riktlinjer för etikens neurovetenskap. Dessa handlar bland annat om krav på begreppslig klarhet, på vetenskaplig validitet, på interdisciplinära metoder, och på återhållsamhet i tolkningen av resultat.

Med tanke på de kritiska resonemangen kring bland annat hajpade anspråk på neuroetiken, kunde man beskriva artikeln som en neuroetisk artikel om neuroetik. Skulle vi följa det språkliga mönster som jag beskrivit, så är artikeln alltså ett exempel på neuroetik-etik. Nej, det här går inte! Vi kan inte använda dessa expansiva ord för att neurotiskt noggrant ange vem som för tillfället råkar rycka fram på vems fält.

Jag väljer att helt enkelt beskriva artikeln som en neuroetisk artikel om neuroetik. Jag vill se den som ett exempel på den dialog som håller samman neuroetiken som ett interdisciplinärt fält.

Pär Segerdahl

Racine, E., Dubljevic´, V., Jox, R. J., Baertschi, B., Christensen, J. F., Farisco, M., Jotterand, F., Kahane, G., Müller, S. (2017). “Can neuroscience contribute to practical ethics? A critical review and discussion of the methodological and translational challenges of the neuroscience of ethics.” Bioethics 31: 328-337.

Detta inlägg på engelska

I dialog med naturvetare : www.etikbloggen.crb.uu.se


The New Yorker skriver om uppgivenhetssyndrom

29 mars, 2017

Pär SegerdahlFörra året skrev jag ett inlägg om uppgivenhetssyndrom hos barn i familjer som fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Jag beskrev en hypotes om syndromet som föreslagits av Karl Sallin, doktorand vid CRB inom området neuroetik och neurofilosofi.

En intuitivt näraliggande förklaring är att syndromet är en reaktion på långvarig stress och depression. En reaktion som utlöses när familjen får avslag på sin asylansökan. Men om förklaringen är riktig, borde syndromet förekomma i liknande omfattning även i andra länder som tar emot flyktingfamiljer. Det tycks det inte göra.

För att förstå vad som händer dessa barn bör vi, föreslog Karl Sallin, se det som en psykologisk reaktion som uppkommer i mötet mellan vissa kulturer och svenska kulturella förhållanden. En annan egenhet är nämligen att reaktionen förekommer främst i familjer från vissa delar av världen. Vi har att göra med en kulturbunden psykopatologi, menade Sallin i Frontiers in Behavioral Neuroscience.

Nu tar The New Yorker upp detta ”svenska” syndrom, i en lång artikel där även Karl Sallin intervjuas.

Artikeln innehåller en gripande beskrivning av hur ett av dessa barn insjuknar i samband med att familjen får avslag på sin asylansökan. Under flera månader är han sängliggande, inte kontaktbar, och måste sondmatas. När familjen får permanent uppehållstillstånd försöker man förmedla detta till pojken. Efter två veckor börjar han öppna ögonen. Efter ytterligare sju veckor ramlar slangen för sondmatning ut. Slutligen kan han återgå till skolan och börja berätta om sjukdomen.

Även artikeln i The New Yorker framhäver att det handlar om en kulturbunden psykopatologi. Men tendensen tycks vara att utpeka Sveriges krackelerande självbild som den relevanta kulturella kontexten för sjukdomen. Vi ser ”apatiska flyktingbarn” som symboler för vårt eget moraliska misslyckande att behandla dem och deras familjer humant. Vi sondmatar dem därför utan ytterligare behandling, i väntan på att familjen förhoppningsvis får sitt uppehållstillstånd. Det skapar en kultur där barn blir sjuka när deras familjer får avslag på sin asylansökan.

Det kan knappast vara hela förklaringen, för det blir då svårt att förstå varför det främst handlar om barn från vissa delar av världen. Och dessutom om barn som kommit tillsammans med sina familjer, inte om ensamkommande flyktingbarn. Den kulturella dynamiken tycks vara mer komplex än viljan att hitta syndabockar för syndromet kan hantera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Två forskare i neuroetik

5 december, 2016

Vår neuroetikgrupp vid CRB söker två disputerade forskare för att arbeta inom EU:s flaggskeppsprojekt, The Human Brain Project. Utlysningarna har två olika inriktningar.

Den ena forskningsuppgiften handlar om att studera den roll som miljö och kultur spelar för hjärnans utveckling och funktion. Läs mer och ansök.

Den andra forskningsuppgiften fokuserar på filosofiska och etiska utmaningar kring datorsimulering av kognitiva processer. Läs mer och ansök.

Det handlar i bägge fallen om tillfälliga, förnyelsebara halvtidsanställningar, med start den 1 februari 2017 (eller enligt överenskommelse). Har du frågor kan du vända dig till Kathinka Evers.

Sista ansökningsdag är 12 januari 2017.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Hjärnan utvecklas i samspel med kulturen

16 november, 2016

Pär SegerdahlHjärnan förändras dramatiskt under uppväxten. De neurala förändringarna sker i barnets samspel med omgivningen. Hjärnan blir en hjärna som fungerar i kulturen den utvecklas i. Berövas barnet viktiga mänskliga erfarenheter, som språk och omsorg, så berövas hjärnan sina möjligheter att utvecklas. Det kan leda till bestående skador.

Detta att hjärnan utvecklas i samspel med kulturen och blir en hjärna som fungerar i denna kultur, väcker frågan om vi kan förändra hjärnan genom att förändra kulturen den samspelar med under uppväxten. Kan vi utifrån neurovetenskaplig kunskap om hjärnan planera den neurala utvecklingen kulturellt? Kan vi påverka vår egen mänsklighet?

I en artikel i EMBO reports diskuterar Kathinka Evers och Jean-Pierre Changeux detta neurokulturella samspelstänkande. De betonar att våra samhällen formar våra hjärnor, samtidigt som våra hjärnor formar våra samhällen. Därefter diskuterar de vilka möjligheter detta öppnar för etiken.

Frågan i artikeln är om kunskap om dynamiken mellan hjärna och kultur kan användas för att ”proaktivt” skapa miljöer som formar barns hjärnor och gör dem exempelvis mindre våldsamma. Miljöer som gör dem till människor med etiska normer och reaktionsmönster som bättre möter dagens utmaningar.

Liknande projekt har länge genomförts i skolan, men här är alltså tanken att de planeras utifrån kunskap om hjärnans dynamik. Men även utifrån samhälleliga beslutsprocesser kring vilken etik som bör stödjas, vilka värden som på sikt är väsentliga för livet på denna planet.

Personligen tar jag främst åt mig av själva samspelstänkandet, som jag tror gäller en mängd företeelser. För inte bara hjärnan formas i samspel med kulturen. Det gör även växt- och djurliv, liksom klimatet – som i sin tur formar människan.

Kanske är det just samspelstänkande vi behöver: en samspelsetik. Samspelstänkande ger oss ansvar: Genom medvetenhet om en försummad natur; genom medvetenhet om vårt beroende av denna natur. Men dynamiken i tänkandet öppnar samtidigt för möjligheter som vi annars inte skulle ana.

Tro inte på nödvändighetspredikanter. Det kunde ha varit annorlunda. Det kan bli annorlunda.

Pär Segerdahl

Evers, K. & Changeux, J-P. 2016. ”Proactive epigenesis and ethical innovation: A neuronal hypothesis for the genesis of ethical rules.” EMBO reports 17: 1361-1364.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


Direktkommunikation med hjärnan: en ny bok

17 maj, 2016

Pär SegerdahlAtt hjärnan kan avbildas med avancerad teknik känner de flesta av oss till. Men utvecklingen går snabbt. Något som är mindre bekant är nya tekniska möjligheter att kommunicera direkt med hjärnan… eller hur man nu ska uttrycka det!

Även hos medvetslösa arbetar hjärnan. Man har kunnat avbilda responser i hjärnan på sådant som sker i omgivningen. I några fall har man upprättat kommunikation, där den ”medvetslösa” patienten svarar på ja/nej-frågor genom att tänka på en sak om svaret är ”ja” och på något annat om svaret är ”nej”. Detta aktiverar olika delar av hjärnan. Genom att forskarna/läkarna avläser vilken del av hjärnan som aktiveras, kan patienten svara på frågor och meddela sig med omvärlden. (Här är en tidigare post om detta.)

Ett annat exempel på denna utveckling är nya gränssnitt mellan hjärna och dator, där människor lär sig att styra en dator inte via musklerna, utan via elektroder inkopplade i hjärnan. Människor som inte kan kommunicera verbalt kan därmed få datorstöd. De kan även lära sig att styra proteser. Hjärnan är uppenbarligen exceptionellt formbar och interaktiv!

En ny antologi, med Michele Farisco och Kathinka Evers från CRB som redaktörer, går systematiskt igenom filosofiska, vetenskapliga, etiska och juridiska frågor som denna utveckling för med sig: Neurotechnology and Direct Brain Communication (Routledge, 2016).

Boken tar upp vetenskapliga och kliniska konsekvenser av möjligheten att kommunicera med patienter som kanske inte är fullt så medvetslösa som vi trott. Måhända borde vi snarare tala om förändrade medvetandetillstånd. Men även spädbarnsvård diskuteras, liksom etiska och juridiska frågor om auktoritet, informerat samtycke och integritet.

Boken riktar sig till forskare och doktorander i kognitionsvetenskap, neurologi, psykiatri, klinisk psykologi, medicin, medicinsk etik, medicinteknik, neuroetik, neurofilosofi och medvetandefilosofi. Den kan vara läsvärd även för sjukvårdspersonal och för en bredare allmänhet som intresserar sig för medvetandet.

Michele Farisco och Kathinka Evers arbetar båda i det europeiska flaggskeppsprojektet Human Brain Project.

(Här finner du mer information om boken och om redaktörerna.)

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


Sökandet efter medvetandet kräver begreppsliga klargöranden

16 mars, 2016

Michele FariscoDet är svårt att tänka på sig själv som en levande människa utan att referera till medvetandet. Vi definierar oss själva genom två särdrag: vi är vakna (vår medvetandenivå är mer än noll), och vi är medvetna om någonting (vårt medvetande är inte tomt).

Det är rimligt att tänka sig att hjärnan är nödvändig för att vi ska vara medvetna. Men därför är det också lockande att tänka att det går att förstå medvetandet genom att rätt och slätt observera vad som pågår i hjärnan. Men det räcker inte att göra empiriska undersökningar.

Neurovetenskapens metoder för att undersöka medvetandet har utvecklats enormt de sista årtiondena och vi har sett imponerande vetenskapliga och kliniska framsteg. De etiska och kliniska avtryck som utvecklingen ger debatteras och studeras flitigt. Men det saknas fortfarande en tillfredsställande begreppslig analys.

Detta blir tydligt när vi tittar på medvetandestörningar. Det är tillstånd när en persons medvetande är mer eller mindre svårt skadat. Oftast tänker vi på patienter i vegetativa tillstånd, där man kan se nivåer av medvetande utan något innehåll. Men det kan också handla om tillstånd med minimalt medvetande där innehållet och medvetandegraden fluktuerar.

Hur kan vi förklara dessa komplexa tillstånd? Det är lätt att tänka att empirisk forskning räcker för att ge vägledning om viktiga frågor, såsom medvetandets och medvetandestörningarnas natur. Sådan vetenskaplig kunskap är i grund och botten slutledd: den är baserad på jämförande bedömningar av kvarvarande medvetande hos hjärnskadade patienter.

Josepine FernowMen just på grund av kunskapens härledda natur tar neurovetenskapen formen av ett induktivt resonemang: Slutsatser om närvaron av medvetande dras utifrån data som samlats in med hjälp av neuroteknologi. Det här görs genom att jämföra data från hjärnskadade patienter med data från friska individer. Men de slutledningarna är giltiga först på basis av en tidigare definition av medvetande. Den definitionen har gjorts inom ramen för ett teoretiskt ramverk som kan vara antingen implicit eller explicit. Det ramverket förutsätts när slutsatser om medvetandet dras och måste därför vara väl utvecklat och genomtänkt. Det kommer ju att påverka slutsatserna som kan dras från empiriska data.

När det gäller medvetandestörningar finns det fortfarande ingen begreppsanalys som speglar komplexiteten i medvetandets nivåer, tillstånd och grader. Inom neurovetenskapen utgår man ofta från en funktionalistisk syn på medvetandet och ser det som synonymt med kognition, eller i alla fall baserat på kognition. Men studier av människor i koma visar det kanske inte är så. Istället verkar det som att medvetandet har sin grund i fenomenella funktioner hos hjärnan när den är i vilotillstånd.

För att empirisk neurovetenskap ska kunna bidra till att öka förståelsen av medvetandet behövs bidrag från filosofin. Det gäller både när vi försöker använda neuroteknologiska lösningar för att kommunicera med människor som varken har tillgång till tal eller beteende, och när vi försöker simulera den mänskliga hjärnan. Här kan neurovetarna bidra genom att ge filosoferna empiriska data som måste beaktas för att utveckla ett välgrundat ramverk inom vilket medvetandet kan definieras.

Påståendet att empirisk forskning helt på egen hand är en källa till objektiv kunskap är problematiskt. Just därför behöver filosofer samarbeta med naturvetare: Dels för att hjälpa till att förfina begreppen de behöver i sin forskning. Dels för att filosoferna också behöver dialogen med naturvetenskapen för att filosofin ska vara meningsfull.

Vi behöver en begreppslig strategi för att klargöra det teoretiska ramverk inom vilket neurovetenskapliga slutledningar görs. Det är en del av vårt arbete med neuroetik och neurofilosofi inom ramen för the Human Brain Project.

Michele Farisco och Josepine Fernow

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

 

 


Uppgivenhetssyndrom hos flyktingbarn – en ny hypotes

22 februari, 2016

Pär SegerdahlFörr talade man mer om dem: de så kallade apatiska barnen i familjer som söker asyl i Sverige. Du läste rätt: i Sverige, inte i andra länder.

Av allt att döma är barnen genuint sjuka. De spelar inte bara viljelösa, oförmögna att äta, tala och röra sig. De är i ett livshotande tillstånd och uppvisar inga reaktioner ens på smärtstimuli. Men varför har vi så många fall i Sverige och inte i andra länder?

Flera hundra fall har konstaterats, vilket föranledde Socialstyrelsen att 2014 införa en särskild diagnos: uppgivenhetssyndrom. Detta ”svenska” syndrom framstår dock som ett mysterium, nästan som en tankenöt att knäcka. Asylsökande familjer finns runt om i världen: varför uppträder detta syndrom i sådan omfattning i ett enda land?

Vill ni fundera mer om denna förbryllande fråga, rekommenderas en ny artikel i Frontiers in Behavioral Neuroscience, med Karl Sallin (doktorand vid CRB) som försteförfattare. Artikeln är visserligen lång och teknisk, men för den intresserade är den väl värd besväret. Den dokumenterar vad som är känt om syndromet och den föreslår en ny hypotes.

En vanlig förklaring av syndromet är att det handlar om en reaktion på stress och depression. Förklaringen låter intuitivt rimlig med tanke på dessa barns erfarenheter. Men om den vore riktig borde syndromet förekomma även i andra länder. Mysteriet kvarstår.

En annan förklaring är att modern försöker hantera sitt trauma, sin depression och sina behov, genom att projicera problemen på barnet. Barnet, som upplever modern som sin enda trygghet, anpassar sig omedvetet och uppvisar de symtom som modern behandlar barnet som om det hade. Denna förklaring kan även den förefalla rimlig, särskilt med tanke på en annan egenhet hos syndromet: det drabbar inte ensamkommande flyktingbarn, bara barn som anländer med sina familjer. Problemet är återigen: flyktingbarn i traumatiserade familjer finns runt om i världen. Så varför är syndromet vanligt bara i Sverige?

Nu till Sallins hypotes i artikeln. Hypotesen har två delar: en om själva sjukdomen eller diagnosen; och en om uppkomstförloppet, som även kan förklara den märkliga distributionen.

Efter en genomgång av symtom och behandlingsrespons föreslår Sallin att vi inte har att göra med en ny sjukdom. Den införda diagnosen ”uppgivenhetssyndrom” är därför olämplig. Vi har att göra med en känd diagnos: katatoni, som kännetecknas av samma viljelöshet; samma oförmåga att äta, tala och röra sig. Barnen tycks dessutom förbli medvetna, trots att de genom sin orörlighet förefaller medvetslösa. När de tillfrisknar kan de ofta berätta om sådant som hänt medan de var sjuka. De kan bara inte aktivera någon motorik. Hypotesen att det handlar om katatoni kan testas, föreslår Sallin, genom att prova behandlingar med kända responser hos katatoniska patienter, samt genom PET-undersökning av hjärnan.

Frågan är då: Varför uppkommer katatoni just hos flyktingbarn i Sverige? Den frågan tar oss till den andra delhypotesen, som har vissa beröringspunkter med teorin att mamman påverkar barnet psykologiskt att omedvetet uppvisa symptom: verkligen ha dem, inte bara simulera dem!

Här kan vi ha nytta av att jämföra med placebo- och noceboeffekter. Förväntar man sig att ett piller ska ha en viss effekt på hälsan, positiv eller negativ, kan effekten uppkomma även om pillret bara innehåller en medicinskt overksam substans. Antagligen är elöverkänslighet ett fenomen av denna art, med psykologiska orsaker: en noceboeffekt.

Artikeln ger ett antal exempel där man kan misstänka att katatoni-liknande tillstånd orsakats psykologiskt: oväntad, oförklarlig död efter cancerbesked; dödsepidemier i krigs- och fångeskapssituationer karaktäriserade av hopplöshet; mer eller mindre utdragna dödsförlopp efter att magiska dödshot uttalats (kända från flera kulturer).

Hypotesen är att flyktingbarnens livshotande katatoni orsakas psykologiskt, i en viss kulturell miljö. Alternativt kunde vi säga att katatonin orsakas i mötet mellan vissa kulturer och svenska förhållanden, eftersom den är vanligare hos barn från vissa delar av världen. Vi har att göra med en kulturbunden psykopatologi.

Sallin gör en jämförelse med ett utbrott av ”hysteri ”under senare delen av 1800-talet, i samband med att Jean-Martin Charcot blev berömd för sina förevisningar av hysteriska patienter, och färgstarka symtombeskrivningar spreds i pressen. Från början föreslog Charcot att hysterin hade organiska orsaker. Men när han senare började tala om psykologiska faktorer bakom symtomen, minskade antalet fall av hysteri.

(Jag kanske bör påpeka att Sallin framhåller att psykologiska orsaker inte ska förstås i termer av en själ/kropp-dualism.)

Det återstår naturligtvis att undersöka på vilka sätt mötet med svenska förhållanden bidrar till psykologiskt orsakad katatoni hos barn i vissa flyktingfamiljer. Men om jag förstår rätt tänker sig Sallin att spridningen i massmedia av symtombeskrivningar, och själva verksamheten att behandla ”barn med uppgivenhetssymtom”, kan vara väsentliga i sammanhanget.

Detta skapar i så fall ett etiskt problem, som nämns i artikeln. Det finns inget alternativ till att erbjuda dessa barn behandling: de klarar sig inte utan sondmatning. Men genom att erbjuda behandling orsakar man samtidigt nya fall.

Ja, naturligtvis måste dessa barn erbjudas vård. Men kanske att Sallin, bara genom att föreslå psykologiska orsaker bakom symtomen, redan bidragit till att minska antalet fall i framtiden. Under förutsättning att hans hypotes om en kulturbunden psykopatologi är sann, naturligvis.

Vilket fascinerande samspel mellan tro och sanning!

Pär Segerdahl

Sallin, K., Lagercrantz, H., Evers, K., Engström, I., Hjern, A., Petrovic, P., Resignation Syndrome: Catatonia? Culture-Bound? Frontiers in Behavioral Neuroscience 29, January 2016

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: