Nytt begrepp om medvetandet utmanar språket

31 januari, 2018

Pär SegerdahlFör några veckor sedan rekommenderade jag en spännande artikel av Michele Farisco. Nu är det dags igen! Jag vill rekommendera ännu en artikel, där Farisco (tillsammans med Steven Laureys och Kathinka Evers) argumenterar ännu mer grundligt för ett nytt begrepp om medvetandet.

Artikeln i Mind & Matter är komplex och jag tvivlar på att jag kan göra den rättvisa. Jag måste utgå från egna erfarenheter. När Farisco ifrågasätter motsättningen mellan medveten och omedveten, liknar det nämligen något som jag skrivit om: motsättningen mellan människa och djur.

Motsättningar som fungerar utmärkt i vardagsspråket blir ofta ohållbara för vetenskapliga syften. I vardagen är motsättningen mellan människa och djur oproblematisk. Om ett barn berättar att det sett ett djur, så vet vi att det inte var en människa som barnet såg. Men för biologen vore idén om människan som ett icke-djur en absurditet. Biologin kan inte utgå från motsättningen mellan människa och djur, trots att den är i sin ordning i vardagsspråket. Motsättningen döljer kontinuiteter mellan oss och de andra djuren.

Farisco säger (om jag förstår honom) något liknande om neurovetenskapen. Även om motsättningen mellan medveten och omedveten fungerar i vardagsspråket, så blir den problematisk i neurovetenskapen. Den döljer kontinuiteter i hjärnans arbetssätt. Neurovetenskapen bör därför betrakta medvetandet och det omedvetna som former av en och samma företeelse i den levande hjärnan.

Om biologin talar om människan som ett av djuren, hur föreslår Farisco att neurovetenskapen talar om medvetandet? Här ställs vi inför språkliga utmaningar som kräver större våld på våra språkvanor än när människan beskrivs som ett av djuren.

Fariscos förslag är att vidga begreppet om medvetandet så att det innefattar även vad vi vanligen kallar det omedvetna (ungefär som biologen vidgar begreppet djur). Farisco menar alltså att hjärnan är medveten så länge den lever, även under djup sömn eller i koma. Men observera att han använder ordet i en ny mening! Han påstår inte vad det låter som om han påstod!

Hjärnan arbetar ständigt, antingen vi är medvetna eller inte (i vanlig mening). De flesta neurala processer är omedvetna och en förutsättning för medvetande (i vanlig mening). Farisco föreslår att vi använder ordet medvetande för alla dessa processer i den levande hjärnan. Tillstånden vi vanligen ställer mot varandra – medveten och omedveten – är alltså former av  samma företeelse, nämligen medvetandet i Fariscos vidgade mening (”consciousness” på engelska).

Farisco stödjer det vidgade begreppet om medvetandet på en stor mängd neurovetenskapliga rön, som jag inte kan gå in på i detta inlägg. Det enda jag vill göra här, är att påpeka att Fariscos utveckling av begreppet medvetande i neurovetenskapen antagligen är lika följdriktigt som biologins begrepp om människan som en djurart.

Låt inte de språkliga utmaningarna hindra dig från att se det följdriktiga i Fariscos förslag!

Pär Segerdahl

Farisco, M., Laureys, S. and Evers, K. 2017. The intrinsic activity of the brain and its relation to levels and disorders of consciousness. Mind and Matter 15: 197-219

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


Det omedvetna förtjänar moralisk uppmärksamhet

10 januari, 2018

Pär SegerdahlI höstas skrev Michele Farisco ett av de mest lästa inläggen på The Ethics Blog. Inlägget speglades senare av BioEdge.

Jag vill nu tipsa om en ny artikel där Farisco utvecklar sina tankar – läs den i tidskriften Philosophy, Ethics, and Humanities in Medicine.

Artikeln kommer säkert att väcka minst lika mycket uppmärksamhet som blogginlägget gjorde. Tillsammans med Kathinka Evers utvecklar nämligen Farisco ett sätt att tänka om det omedvetna som vid första påseende tycks kontroversiellt, men som vid närmare eftertanke ter sig alltmer trovärdigt. Den kombinationen är svårslagbar.

Vad handlar det om? Det handlar om patienter med hjärnskador, kanske efter en trafikolycka. Etiska diskussioner om dessa patienter fokuserar vanligen på eventuellt kvarvarande medvetande. Vi tänker nämligen att det finns en absolut skillnad mellan medvetenhet och omedvetenhet. Bara en medveten person kan uppleva välbefinnande. Bara en medveten person kan ha intressen. En patient med kvarvarande medvetande förtjänar därför en helt annan omtanke än en medvetslös patient. En helt annan uppmärksamhet vad gäller smärtlindring, lugn och ro, eller stimulans. – Varför skapa en varm och stimulerande miljö kring en patient som är helt omedveten om omgivningen?

I artikeln ifrågasätter Farisco den absoluta skillnaden mellan medvetenhet och omedvetenhet. Han redogör för neurovetenskaplig forskning som visar på två ofta förbisedda kopplingar mellan medvetna och omedvetna hjärnprocesser. Den första är att det omedvetna (åtminstone delvis) har de förmågor som anses etiskt relevanta när spår av kvarvarande medvetande diskuteras. Den andra kopplingen är att medvetna och omedvetna hjärnprocesser är ömsesidigt beroende. De formar varandra. Även omedvetet reagerar hjärnan unikt på familjemedlemmars röster.

Nu menar inte Farisco att detta bevisar att vi har en skyldighet att behandla omedvetna patienter som medvetna. Men den omedvetna hjärnan förtjänar moralisk uppmärksamhet. Kanske bör vi försöka bedöma även de omedvetna förmågor som kvarstår hos patienten. Kanske borde vi i vissa fall spela den musik som patienten älskade före olyckan?

Pär Segerdahl

Farisco, M. and Evers, K. The ethical relevance of the unconscious. Philosophy, Ethics, and Humanities in Medicine (2017) DOI 10.1186/s13010-017-0053-9

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


Neuroetik bortom medvetandet

23 oktober, 2017

Hur bör vi tänka etiskt om vården av patienter som, kanske efter en trafikolycka, ligger medvetslösa i sjukhussängen?

På den engelska versionen av Etikbloggen ifrågasätter Michele Farisco tendensen att fokusera enbart på eventuellt kvarvarande medvetande hos dessa patienter. Han hänvisar till forskning som pekar på att processer och tillstånd som vi förknippar med medvetandet förekommer även i den omedvetna hjärnan.

Därför frågar Michele Farisco: Borde vi inte tänka mer på att vårda även dessa patienters kvarvarande omedvetna, inte bara spåren av kvarvarande medvetande?

Läs inlägget på The Ethics Blog!

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


När ”neuro-” mötte ”-etiken”

13 juni, 2017

Pär SegerdahlTvå små ord dyker allt oftare upp före respektive efter namnet på vetenskapliga och professionella discipliner: neuro- och -etik. Här är några exempel: Neuromusikologi, neurojuridik, neuropedagogik. Bioetik, vårdetik, affärsetik.

Neuro- brukar betyda att neurovetenskapen kastar ljus över ämnet för disciplinen som ordet kombineras med. Neurovetenskapen kan belysa vad som sker i hjärnan när vi lyssnar till musik (neuromusikologi). Vad som sker i hjärnan när vittnen minns eller domare utvärderar bevisläget (neurojuridik). Vad som sker i barns hjärnor när de lär sig att skriva och räkna (neuropedagogik).

-etik brukar betyda att disciplinen som ordet kombineras med ger upphov till egna etiska problem, som kräver etisk reflektion och egna etiska riktlinjer. Även krig sägs kräva sin egen krigsetik!

På 1970-talet träffades neuro- och -etiken alldeles själva och bildade neuroetiken. Resultatet är ett tvetydigt möte mellan två små, men mycket expansiva ord. Vilket av orden gjorde framryckningen? Var ligger betoningen? Vad kastar ljus över vad?

Från början betonades -etiken. Neuroetik var helt enkelt neurovetenskapens etik. Liksom vårdetik är vårdprofessionens etik. Men snart visade även neuro- sin expansiva kraft. Idag är neuroetik inte bara ”neurovetenskapens etik” utan även ”etikens neurovetenskap”: neurovetenskap kan belysa vad som sker i hjärnan när vi står inför etiska problem. Betoningen växlar alltså fram och tillbaka mellan neuroetik och neuroetik.

Givetvis speglar de två ordens framryckningar och slutliga möte i neuroetiken den expansiva kraften i neurovetenskapen och etiken. Varför är dessa forskningsområden så expansiva? Delvis för att hjärnan är involverad i allt vi gör. Och för att allt vi gör kan ge upphov till etiska frågor. Mötet mellan neuro- och -etik var närmast oundvikligt.

Vad resulterade mötet i? I en enda disciplin, neuroetiken? Eller i två separata discipliner, neuroetiken och neuroetiken, som bara råkar stavas lika, men bör hållas åtskilda?

Såvitt jag förstår är strävan att hålla ihop neuroetiken som ett interdisciplinärt fält med en dialog mellan ”neurovetenskapens etik” och ”etikens neurovetenskap”. Detta förefaller klokt. Det är svårt att hålla isär vad som närmast ödesmättat förts samman. Neuroetiken skulle omedelbart anlägga sina neurovetenskapliga  perspektiv på neuroetiken. Liksom neuroetiken skulle ha sina etiska synpunkter på neuroetiken. Det är bara att gilla läget och ta fasta på denna ömsesidiga tendens att sprida ljus, genom att lära sig att samtala.

Mina funderingar föranleds av en intressant artikel i Bioethics skriven av Eric Racine, tillsammans med bland andra Michele Farisco vid CRB. Ämnet för artikeln är neuroetiken, det vill säga etikens neurovetenskap. Neuroetiken är förknippad med stora anspråk. Man har föreställt sig att neurovetenskapen kan bidra till en bättre teori om etiken. Att den kan ge upphov till en universell etik som överskrider politiska och kulturella skillnader. Att den kan utveckla en hjärn-baserad etik. Att den kan kasta ljus över mekanismer som är involverade i moraliska omdömen. Kanske kan neurovetenskapen snart lösa moraliska problem och omstöpa etiken i grunden!

Dessa storvulna anspråk har inte bara stimulerat förhastade övertolkningar av neurovetenskapliga experiment. De har även provocerat fram lika förhastade avfärdanden av neuroetiken och dess relevans för etiken. Syftet med artikeln är att stödja självbesinning genom ett antal metodologiska riktlinjer för etikens neurovetenskap. Dessa handlar bland annat om krav på begreppslig klarhet, på vetenskaplig validitet, på interdisciplinära metoder, och på återhållsamhet i tolkningen av resultat.

Med tanke på de kritiska resonemangen kring bland annat hajpade anspråk på neuroetiken, kunde man beskriva artikeln som en neuroetisk artikel om neuroetik. Skulle vi följa det språkliga mönster som jag beskrivit, så är artikeln alltså ett exempel på neuroetik-etik. Nej, det här går inte! Vi kan inte använda dessa expansiva ord för att neurotiskt noggrant ange vem som för tillfället råkar rycka fram på vems fält.

Jag väljer att helt enkelt beskriva artikeln som en neuroetisk artikel om neuroetik. Jag vill se den som ett exempel på den dialog som håller samman neuroetiken som ett interdisciplinärt fält.

Pär Segerdahl

Racine, E., Dubljevic´, V., Jox, R. J., Baertschi, B., Christensen, J. F., Farisco, M., Jotterand, F., Kahane, G., Müller, S. (2017). “Can neuroscience contribute to practical ethics? A critical review and discussion of the methodological and translational challenges of the neuroscience of ethics.” Bioethics 31: 328-337.

Detta inlägg på engelska

I dialog med naturvetare : www.etikbloggen.crb.uu.se


The New Yorker skriver om uppgivenhetssyndrom

29 mars, 2017

Pär SegerdahlFörra året skrev jag ett inlägg om uppgivenhetssyndrom hos barn i familjer som fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Jag beskrev en hypotes om syndromet som föreslagits av Karl Sallin, doktorand vid CRB inom området neuroetik och neurofilosofi.

En intuitivt näraliggande förklaring är att syndromet är en reaktion på långvarig stress och depression. En reaktion som utlöses när familjen får avslag på sin asylansökan. Men om förklaringen är riktig, borde syndromet förekomma i liknande omfattning även i andra länder som tar emot flyktingfamiljer. Det tycks det inte göra.

För att förstå vad som händer dessa barn bör vi, föreslog Karl Sallin, se det som en psykologisk reaktion som uppkommer i mötet mellan vissa kulturer och svenska kulturella förhållanden. En annan egenhet är nämligen att reaktionen förekommer främst i familjer från vissa delar av världen. Vi har att göra med en kulturbunden psykopatologi, menade Sallin i Frontiers in Behavioral Neuroscience.

Nu tar The New Yorker upp detta ”svenska” syndrom, i en lång artikel där även Karl Sallin intervjuas.

Artikeln innehåller en gripande beskrivning av hur ett av dessa barn insjuknar i samband med att familjen får avslag på sin asylansökan. Under flera månader är han sängliggande, inte kontaktbar, och måste sondmatas. När familjen får permanent uppehållstillstånd försöker man förmedla detta till pojken. Efter två veckor börjar han öppna ögonen. Efter ytterligare sju veckor ramlar slangen för sondmatning ut. Slutligen kan han återgå till skolan och börja berätta om sjukdomen.

Även artikeln i The New Yorker framhäver att det handlar om en kulturbunden psykopatologi. Men tendensen tycks vara att utpeka Sveriges krackelerande självbild som den relevanta kulturella kontexten för sjukdomen. Vi ser ”apatiska flyktingbarn” som symboler för vårt eget moraliska misslyckande att behandla dem och deras familjer humant. Vi sondmatar dem därför utan ytterligare behandling, i väntan på att familjen förhoppningsvis får sitt uppehållstillstånd. Det skapar en kultur där barn blir sjuka när deras familjer får avslag på sin asylansökan.

Det kan knappast vara hela förklaringen, för det blir då svårt att förstå varför det främst handlar om barn från vissa delar av världen. Och dessutom om barn som kommit tillsammans med sina familjer, inte om ensamkommande flyktingbarn. Den kulturella dynamiken tycks vara mer komplex än viljan att hitta syndabockar för syndromet kan hantera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Två forskare i neuroetik

5 december, 2016

Vår neuroetikgrupp vid CRB söker två disputerade forskare för att arbeta inom EU:s flaggskeppsprojekt, The Human Brain Project. Utlysningarna har två olika inriktningar.

Den ena forskningsuppgiften handlar om att studera den roll som miljö och kultur spelar för hjärnans utveckling och funktion. Läs mer och ansök.

Den andra forskningsuppgiften fokuserar på filosofiska och etiska utmaningar kring datorsimulering av kognitiva processer. Läs mer och ansök.

Det handlar i bägge fallen om tillfälliga, förnyelsebara halvtidsanställningar, med start den 1 februari 2017 (eller enligt överenskommelse). Har du frågor kan du vända dig till Kathinka Evers.

Sista ansökningsdag är 12 januari 2017.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Hjärnan utvecklas i samspel med kulturen

16 november, 2016

Pär SegerdahlHjärnan förändras dramatiskt under uppväxten. De neurala förändringarna sker i barnets samspel med omgivningen. Hjärnan blir en hjärna som fungerar i kulturen den utvecklas i. Berövas barnet viktiga mänskliga erfarenheter, som språk och omsorg, så berövas hjärnan sina möjligheter att utvecklas. Det kan leda till bestående skador.

Detta att hjärnan utvecklas i samspel med kulturen och blir en hjärna som fungerar i denna kultur, väcker frågan om vi kan förändra hjärnan genom att förändra kulturen den samspelar med under uppväxten. Kan vi utifrån neurovetenskaplig kunskap om hjärnan planera den neurala utvecklingen kulturellt? Kan vi påverka vår egen mänsklighet?

I en artikel i EMBO reports diskuterar Kathinka Evers och Jean-Pierre Changeux detta neurokulturella samspelstänkande. De betonar att våra samhällen formar våra hjärnor, samtidigt som våra hjärnor formar våra samhällen. Därefter diskuterar de vilka möjligheter detta öppnar för etiken.

Frågan i artikeln är om kunskap om dynamiken mellan hjärna och kultur kan användas för att ”proaktivt” skapa miljöer som formar barns hjärnor och gör dem exempelvis mindre våldsamma. Miljöer som gör dem till människor med etiska normer och reaktionsmönster som bättre möter dagens utmaningar.

Liknande projekt har länge genomförts i skolan, men här är alltså tanken att de planeras utifrån kunskap om hjärnans dynamik. Men även utifrån samhälleliga beslutsprocesser kring vilken etik som bör stödjas, vilka värden som på sikt är väsentliga för livet på denna planet.

Personligen tar jag främst åt mig av själva samspelstänkandet, som jag tror gäller en mängd företeelser. För inte bara hjärnan formas i samspel med kulturen. Det gör även växt- och djurliv, liksom klimatet – som i sin tur formar människan.

Kanske är det just samspelstänkande vi behöver: en samspelsetik. Samspelstänkande ger oss ansvar: Genom medvetenhet om en försummad natur; genom medvetenhet om vårt beroende av denna natur. Men dynamiken i tänkandet öppnar samtidigt för möjligheter som vi annars inte skulle ana.

Tro inte på nödvändighetspredikanter. Det kunde ha varit annorlunda. Det kan bli annorlunda.

Pär Segerdahl

Evers, K. & Changeux, J-P. 2016. ”Proactive epigenesis and ethical innovation: A neuronal hypothesis for the genesis of ethical rules.” EMBO reports 17: 1361-1364.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: