Uppgivenhetssyndrom hos flyktingbarn – en ny hypotes

22 februari, 2016

Pär SegerdahlFörr talade man mer om dem: de så kallade apatiska barnen i familjer som söker asyl i Sverige. Du läste rätt: i Sverige, inte i andra länder.

Av allt att döma är barnen genuint sjuka. De spelar inte bara viljelösa, oförmögna att äta, tala och röra sig. De är i ett livshotande tillstånd och uppvisar inga reaktioner ens på smärtstimuli. Men varför har vi så många fall i Sverige och inte i andra länder?

Flera hundra fall har konstaterats, vilket föranledde Socialstyrelsen att 2014 införa en särskild diagnos: uppgivenhetssyndrom. Detta ”svenska” syndrom framstår dock som ett mysterium, nästan som en tankenöt att knäcka. Asylsökande familjer finns runt om i världen: varför uppträder detta syndrom i sådan omfattning i ett enda land?

Vill ni fundera mer om denna förbryllande fråga, rekommenderas en ny artikel i Frontiers in Behavioral Neuroscience, med Karl Sallin (doktorand vid CRB) som försteförfattare. Artikeln är visserligen lång och teknisk, men för den intresserade är den väl värd besväret. Den dokumenterar vad som är känt om syndromet och den föreslår en ny hypotes.

En vanlig förklaring av syndromet är att det handlar om en reaktion på stress och depression. Förklaringen låter intuitivt rimlig med tanke på dessa barns erfarenheter. Men om den vore riktig borde syndromet förekomma även i andra länder. Mysteriet kvarstår.

En annan förklaring är att modern försöker hantera sitt trauma, sin depression och sina behov, genom att projicera problemen på barnet. Barnet, som upplever modern som sin enda trygghet, anpassar sig omedvetet och uppvisar de symtom som modern behandlar barnet som om det hade. Denna förklaring kan även den förefalla rimlig, särskilt med tanke på en annan egenhet hos syndromet: det drabbar inte ensamkommande flyktingbarn, bara barn som anländer med sina familjer. Problemet är återigen: flyktingbarn i traumatiserade familjer finns runt om i världen. Så varför är syndromet vanligt bara i Sverige?

Nu till Sallins hypotes i artikeln. Hypotesen har två delar: en om själva sjukdomen eller diagnosen; och en om uppkomstförloppet, som även kan förklara den märkliga distributionen.

Efter en genomgång av symtom och behandlingsrespons föreslår Sallin att vi inte har att göra med en ny sjukdom. Den införda diagnosen ”uppgivenhetssyndrom” är därför olämplig. Vi har att göra med en känd diagnos: katatoni, som kännetecknas av samma viljelöshet; samma oförmåga att äta, tala och röra sig. Barnen tycks dessutom förbli medvetna, trots att de genom sin orörlighet förefaller medvetslösa. När de tillfrisknar kan de ofta berätta om sådant som hänt medan de var sjuka. De kan bara inte aktivera någon motorik. Hypotesen att det handlar om katatoni kan testas, föreslår Sallin, genom att prova behandlingar med kända responser hos katatoniska patienter, samt genom PET-undersökning av hjärnan.

Frågan är då: Varför uppkommer katatoni just hos flyktingbarn i Sverige? Den frågan tar oss till den andra delhypotesen, som har vissa beröringspunkter med teorin att mamman påverkar barnet psykologiskt att omedvetet uppvisa symptom: verkligen ha dem, inte bara simulera dem!

Här kan vi ha nytta av att jämföra med placebo- och noceboeffekter. Förväntar man sig att ett piller ska ha en viss effekt på hälsan, positiv eller negativ, kan effekten uppkomma även om pillret bara innehåller en medicinskt overksam substans. Antagligen är elöverkänslighet ett fenomen av denna art, med psykologiska orsaker: en noceboeffekt.

Artikeln ger ett antal exempel där man kan misstänka att katatoni-liknande tillstånd orsakats psykologiskt: oväntad, oförklarlig död efter cancerbesked; dödsepidemier i krigs- och fångeskapssituationer karaktäriserade av hopplöshet; mer eller mindre utdragna dödsförlopp efter att magiska dödshot uttalats (kända från flera kulturer).

Hypotesen är att flyktingbarnens livshotande katatoni orsakas psykologiskt, i en viss kulturell miljö. Alternativt kunde vi säga att katatonin orsakas i mötet mellan vissa kulturer och svenska förhållanden, eftersom den är vanligare hos barn från vissa delar av världen. Vi har att göra med en kulturbunden psykopatologi.

Sallin gör en jämförelse med ett utbrott av ”hysteri ”under senare delen av 1800-talet, i samband med att Jean-Martin Charcot blev berömd för sina förevisningar av hysteriska patienter, och färgstarka symtombeskrivningar spreds i pressen. Från början föreslog Charcot att hysterin hade organiska orsaker. Men när han senare började tala om psykologiska faktorer bakom symtomen, minskade antalet fall av hysteri.

(Jag kanske bör påpeka att Sallin framhåller att psykologiska orsaker inte ska förstås i termer av en själ/kropp-dualism.)

Det återstår naturligtvis att undersöka på vilka sätt mötet med svenska förhållanden bidrar till psykologiskt orsakad katatoni hos barn i vissa flyktingfamiljer. Men om jag förstår rätt tänker sig Sallin att spridningen i massmedia av symtombeskrivningar, och själva verksamheten att behandla ”barn med uppgivenhetssymtom”, kan vara väsentliga i sammanhanget.

Detta skapar i så fall ett etiskt problem, som nämns i artikeln. Det finns inget alternativ till att erbjuda dessa barn behandling: de klarar sig inte utan sondmatning. Men genom att erbjuda behandling orsakar man samtidigt nya fall.

Ja, naturligtvis måste dessa barn erbjudas vård. Men kanske att Sallin, bara genom att föreslå psykologiska orsaker bakom symtomen, redan bidragit till att minska antalet fall i framtiden. Under förutsättning att hans hypotes om en kulturbunden psykopatologi är sann, naturligvis.

Vilket fascinerande samspel mellan tro och sanning!

Pär Segerdahl

Sallin, K., Lagercrantz, H., Evers, K., Engström, I., Hjern, A., Petrovic, P., Resignation Syndrome: Catatonia? Culture-Bound? Frontiers in Behavioral Neuroscience 29, January 2016

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


Våra publikationer om neuroetik och hjärnans filosofi

30 juni, 2015

Pär SegerdahlVid CRB arbetar en internationell, tvärvetenskaplig forskargrupp med etiska och filosofiska frågor kring det neurovetenskapliga studiet av människans medvetande och hjärna.

Som del av det europeiska Human Brain Project närmar de sig inte bara etiska frågor som uppkommer, eller som kan uppkomma, med utvecklingen och tillämpningen av neurovetenskapen. Inte minst utforskar de filosofiska frågor om exempelvis begreppen medvetande, mänsklig identitet och jaget.

För att ge en överblick över detta omfattande arbete gjorde vi nyligen en sammanställning av gruppens artiklar, böcker och bokkapitel. Den är tillgänglig online:

Rapporten innehåller även korta sammanfattningar av alla publikationer. – Ta en titt: Jag är säker på att du hittar mycket som fascinerar dig!

Jag kan tillägga att vi nyligen uppdaterade motsvarande rapporter om vårt arbete i biobanksetik och i vårdetik:

Även här hittar du sammanfattningar av våra intressanta publikationer inom dessa områden.

Pär Segerdahl

I dialog med naturvetare : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


Hur simulerar man hjärnan i en dator?

29 oktober, 2014

Att simulera hjärnan i en gigantisk dator – det låter onekligen som science fiction. Men ett stort EU-projekt (”Human Brain Project”) har faktiskt som ett av sina mål att simulera den mänskliga hjärnan i datorer.

Vad man kommer att åstadkomma under de tio år som projektet finansieras är antagligen simuleringar av mer begränsade hjärnfunktioner (ofta i mushjärnan). Men det stolta målet att simulera en mänsklig hjärna har nu formulerats i ett seriöst forskningsprojekt.

Men vad betyder det att ”simulera hjärnan”?

I en artikel i tidskriften Neuron diskuterar Kathinka Evers och Yadin Dudai principiella frågor om simulering av hjärnan. Kathinka Evers från CRB är ansvarig för den filosofiska forskningen inom EU-projektet och Yadin Dudai är neurovetare från Weizmann Institute of Science som även han arbetar i projektet.

I artikeln kombinerar de filosofiska och vetenskapliga utgångspunkter för att klargöra vilken typ av simulering som är relevant i projektet och vilka mål den kan ha. Flera av frågorna i artikeln är relevanta även för simulering av mer begränsade hjärnfunktioner. Exempelvis frågan om förmågan att simulera en hjärnfunktion i en dator innebär att man förstått den.

Mest tankeväckande är dock frågorna om det stora målet att simulera en hel mänsklig hjärna. Är det principiellt möjligt med tanke på att hjärnan är inbäddad i kroppen och står i ständigt växelspel med den? Är det möjligt med tanke på att hjärnan samspelar inte bara med kroppen utan även med en social omgivning?

Kan det vara så att man för att simulera hjärnan även måste simulera hjärnans samspel med kroppen och den sociala miljö som den fungerar i? Kathinka Evers menar det. Försöket att simulera hjärnan blir principiellt alltför begränsat om man inte från början utgår från att hjärnan är i ständigt samspel med en miljö som lika ständigt förändrar den.

Hjärnan måste förstås (och simuleras) som en ”erfarenhetshjärna”.

Anta att man en vacker dag lyckas simulera en interaktiv människohjärna i intensivt samspel med en kroppslig och social omgivning. Har man då simulerat hjärnan så väl att man skapat medvetande?

Frågorna i artikeln är många och hisnande – läs den!

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Samtal med till synes medvetslösa patienter

17 september, 2014

Ny forskning och teknik rubbar oss: rubbar hur vi lever, talar och tänker. Ett forskningsområde som kommer att rubba oss framöver är hjärnforskningen. Här ska ni få höra om märkliga upptäckter om några till synes medvetslösa patienter, upptäckter som man fortfarande inte vet hur man ska begripliggöra eller förhålla sig till.

En ung kvinna överlevde en bilolycka men fick så allvarliga skador att hon bedömdes vara i ett vegetativt tillstånd, utan medvetande. Men när man talade till henne och mätte hjärnaktiviteten, reagerade hjärnan som hos friska och fullt medvetna kontrollpersoner. Var hon medveten trots att hon föreföll att ligga i koma?

För att få mer klarhet bad man kvinnan att utföra två olika uppgifter i fantasin. Den ena uppgiften var att föreställa sig att hon spelade tennis, den andra att hon besökte sitt hem. Återigen reagerade hennes hjärna som hos de medvetna kontrollpersonerna.

Hon är inte enda fallet. Liknande responser har uppmätts hos flera patienter som enligt etablerade kriterier varit medvetslösa. Vissa har lärt sig att svara tillförlitligt på ja/nej frågor, som ”Heter din mor Yolande?” De svarar genom att i fantasin utföra olika uppgifter – låt säga, förställa sig att de knyter högerhanden för ”ja” och vickar på tårna för ”nej” – sedan avbildas hjärnresponserna.

Redan idag finns teknik som sammankopplar hjärna och dator. Människor lär sig att använda dessa ”neuro-proteser” utan muskelanvändning. Detta väcker frågan om man i framtiden kan komma att kommunicera med vissa patienter som idag skulle diagnostiseras som medvetslösa.

– Bör man i så fall fråga dessa patienter om informerat samtycke till olika behandlingar?

Här på CRB arbetar några forskare med sådana neuroetiska frågor, inom ramen för en gigantisk EU-satsning: Human Brain Project. Kathinka Evers leder arbetet med etiska och samhälleliga implikationer av hjärnforskningen, och Michele Farisco skriver sin (andra) avhandling inom projektet, handledd av Kathinka.

Michele Fariscos avhandling handlar om störningar av medvetandet. Jag läste nyss ett spännande bokkapitel som Michele skrivit tillsammans med Kathinka och Steven Laureys (en av neuroforskarna på området):

De redogör för utvecklingen på området och diskuterar möjligheten av informerat samtycke från vissa till synes medvetslösa patienter. De menar att informerat samtycke har mening bara om det finns en relation mellan läkare och patient, vilket förutsätter kommunikation. Detta villkor kan komma att uppfyllas om tekniken utvecklas och människor lär sig använda den.

Men det är fortfarande oklart om alla förutsättningar för informerat samtycke är uppfyllda. För att kunna ge informerat samtycke måste patienten förstå vad denne samtycker till. Detta brukar man kontrollera genom att be patienten att återge med egna ord vad läkaren sagt. Detta kan man inte göra genom ja/nej-kommunikation via neuroavbildning. Vidare måste patienten förstå att informationen gäller henne eller honom vid en viss tidpunkt, och det är oklart om dessa patienter, utan vardagliga livsförlopp, har den förståelsen. Slutligen måste patienten känslomässigt kunna värdera olika alternativ. Även kring detta villkor finns oklarheter.

Det kan tyckas tidigt att diskutera etiska frågor i anslutning till upptäckter som ännu inte ens är riktigt begripliga. Jag tror tvärtom att det kan bereda vägen för begriplighet. En avlutande personlig reflektion förklarar vad jag menar.

Det är frestande att tänka sig att neurovetenskapen först måste avgöra om patienterna ovan är medvetslösa eller inte, genom att besvara ”den stora frågan” hur medvetande uppstår, störs och upplöses i hjärnan. Först därefter kan vi förstå dessa märkliga upptäckter, och först därefter kan praktiska tillämpningar och etiska implikationer utvecklas.

Jag gissar att tillämpningarna och de mänskliga reaktionerna på dem snarare är spelplatsen för den begriplighet som krävs för vidare vetenskaplig utveckling. En hjärna ger inget samtycke, men kanske en till synes medvetslös patient med neuro-protes. Hur eventuell framtida teknikunderstödd kommunikation med sådana patienter gestaltar sig – ”rubbar oss” – kommer att prägla den fortsatta forskningen. Där avgörs i praktiken vad vi trodde att vetenskapen först måste avgöra genom att besvara en ”stor fråga”.

Etiken kommer inte alltid efter forskningen. Kanske går neuroetik och neurovetenskap hand i hand.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Doktorera vid Centrum för forsknings- och bioetik (CRB)

27 mars, 2013

Vi söker två nya doktorander till CRB:

1. Doktorand i forskningsetik/bioetik. Denna anställning har två möjliga projektinriktningar:

2. Doktorand i bioetik/medvetandefilosofi. Denna anställning har följande möjliga projektinriktningar:

  • (a) Begreppsliga och empiriska analyser av medvetandets natur och funktion i ljuset av modern neurovetenskap och medvetandefilosofi.
  • (b) Hur medvetande kan avläsas med hjälp av neuroteknologi.
  • (c) Kliniska studier av patienter med medvetandestörningar och etiska analyser av resultaten.

Läs mer om doktorandprojekten och om ansökan i länkarna ovan. Om du är intresserad så är du välkommen med din ansökan senast den 22 april 2013.

Pär Segerdahl

Vi vill ha bredd : www.etikbloggen.crb.uu.se


Vad betyder det att simulera hjärnan i datormodeller?

30 januari, 2013

I måndags kom den spännande nyheten att ett av de två flaggskeppsprojekt som EU-kommissionen beslutat stödja de närmaste tio åren är Human Brain Project.

Projektet är ett internationellt samarbete mellan mer än 80 forskningsinstitutioner. Det ska utveckla superdatormodeller för att simulera den mänskliga hjärnan. Modellerna ska hjälpa oss förstå hur hjärnan fungerar, liksom hjärnans sjukdomar. Man förväntar sig även att projektet ska ha praktiska tillämpningar i form av ny dator- och robotteknik, liksom nya behandlingar av hjärnans sjukdomar.

Extra glada och stolta är vi på CRB över att Kathinka Evers är med på skeppet, som en av divisionsledarna för etik och samhälle. Hon ska bland annat undersöka de filosofiska konsekvenser projektet kan få för förståelsen av mänsklig identitet och mänskligt medvetande.

En central fråga för Kathinka är vad det betyder att simulera en hjärna. Hjärnan har ju utvecklats i en miljö och är ständigt kopplad till ett sammanhang. Vad betyder det för försöket att simulera hjärnan? Hur kommer sammanhanget in i simuleringen av hjärnan?

Kartläggningen av den mänskliga arvsmassan i Human Genome Project ledde till djupare förståelse för hur viktig miljön är för genernas funktion. Kommer Human Brain Project på motsvarande sätt att leda till att vi betonar miljön som hjärnan samspelar med och fungerar i?

Etikbloggen kommer att följa Kathinkas arbete med denna och andra frågor om hjärnan med stort intresse.

(Här är en intervju jag gjorde med Kathinka i juni 2012.)

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: