En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: samtycke (Sida 1 av 6)

Autonoma tillsammans

Autonomi är ett så omhuldat begrepp inom etiken, att jag knappt vågar skriva om det. Inte blir det lättare av att begreppet används för att omhulda människor. Minsta fel i ditt bruk av begreppet, och du riskerar att utpekas kanske inte som folkets fiende, men som individens!

I etiken betyder autonomi personlig autonomi: individens förmåga att förnuftigt styra över sitt eget liv. Denna förmåga riskerar ständigt att störas. Den störs om andra obehörigt påverkar dina beslut, om de styr över dig. Förmågan störs också om du inte är tillräckligt välinformerad och rationell för att styra dig själv. Exempelvis om du fattar beslut utifrån falsk och motsägelsefull information, eller om besluten styrs av dina manier och din svaga vilja. Det är ditt förnuft som ska styra ditt liv!

I en artikel i BMC Medical Ethics diskuterar Amal Matar, som doktorerat vid CRB, beslutssituationer i vården där detta individcentrerade begrepp om autonomi förefaller mindre användbart. Det handlar om beslut som ska fattas inte av individer, utan av två människor tillsammans: av par som planerar att bli föräldrar.

Ett par som tillsammans planerar en graviditet förväntas fatta gemensamma beslut. Kanske om genetiska tester samt åtgärder om barnet riskerar genetisk sjukdom. Vårdpersonalen har här som alltid ansvar att respektera och stödja patienternas autonomi. Men hur låter sig detta göras om besluten inte fattas av en enskild person, utan gemensamt av paret?

Personlig autonomi är ett idealiserat begrepp. Ingen människa är en ö, heter det. Detta blir extra tydligt när två människor planerar ett gemensamt liv. Om en partner börjar insistera på sin personliga autonomi, börjar nog relationen att upplösas. Ett försök att komma tillrätta med autonomibegreppets brist på realism har varit att utveckla idéer om relationell autonomi, som betonar hur individen som styr sitt liv väsentligen är relaterad till andra. Men som du hör knyts även den relationella autonomin till individen. Amal Matar finner det därför angeläget att ta ett steg till i realism. Åtminstone när det handlar om beslut som par förväntas fatta gemensamt.

Kan vi tala om autonomi inte bara på individens nivå, utan även på parets? Kan ett par som planerar en graviditet styra sitt liv genom att fatta beslut som är autonoma inte bara för var och en individuellt, utan även för dem tillsammans som ett par? Detta är Amal Matars fråga.

Inspirerad av hur man inom språkläran talar om språklig mening inte bara på ordets nivå, utan även på satsens nivå (där ord förenas), förslår Amal Matar ett nytt begrepp om par-autonomi (”couple autonomy”). Hon föreslår att par kan fatta gemensamma beslut som är autonoma både på individens och parets nivå.

Artikeln föreslår en definition av par-autonomi i tre steg. Först ska bägge parter vara individuellt autonoma. Sedan ska beslutet nås via en kommunikativ process, som uppfyller ett antal kriterier (ingen partner dominerar, tillräcklig tid ges, beslutet är samstämmigt). Slutligen tillåter definitionen att den ena partnern autonomt överlåter aspekter av beslutsprocessen till den andra.

Syftet med definitionen är inte att göra filosofisk revolution i etiken. Syftet är praktiskt. Amal Matar vill hjälpa såväl par som vårdpersonal att tala realistiskt om autonomi i de fall där besluten förväntas vara parens gemensamma. Att låtsas som om dessa beslut fattades parallellt av separata individer, gör det svårt att realistiskt bedöma och stödja beslutsprocessen. Den handlar om samspel.

Amal Matar avslutar artikeln, skriven tillsammans med Anna T. Höglund, Pär Segerdahl och Ulrik Kihlbom, med två fallbeskrivningar. Dessa fall visar konkret hur definitionen kan hjälpa vårdpersonal att bedöma och stödja autonomt beslutsfattande på parets nivå. I ena fallet undergrävs parets autonomi, i andra fallet förmodligen inte.

Läs artikeln som ett exempel på hur vi ibland kan behöva rucka på omhuldade begrepp för att kunna använda dem realistiskt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Matar, A., Höglund, A.T., Segerdahl, P. and Kihlbom, U. Autonomous decisions by couples in reproductive care. BMC Med Ethics 21, 30 (2020). https://doi.org/10.1186/s12910-020-00470-w

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Vi vet inte om cancerpatienter får bättre behandling när de deltar i studier

Hur vet vi det? Det är den återkommande frågan i en vetenskaplig kultur. Har vi stöd för vad vi påstår eller är det bara en åsikt? Finns det evidens?

Utveckling av nya cancerbehandlingar ger många exempel på den återkommande frågan. Läkemedelstillverkaren vill naturligtvis gärna kunna påstå att den nya behandlingen är effektivare än existerande alternativ och att doseringarna som rekommenderas ger god effekt utan alltför stora biverkningar. Men först måste frågan besvaras: Hur vet vi det?

Det räcker inte att ställa frågan en gång. Frågan måste upprepas för varje aspekt av behandlingen. Varje påstående om effektivitet, biverkningar och doseringar måste kunna stödjas genom svar på frågan. Hur besvaras frågan? Hur kontrollerar vi att det inte bara är åsikter? Genom kliniska studier på cancerpatienter som ställer upp som försökspersoner.

En ny forskningsetisk studie visar dock hur ett etiskt mycket känsligt påstående ofta upprepas i cancerforskningen, utan att frågan ”Hur vet vi det?” ställs och besvaras på ett tillfredsställande sätt. Vilket påstående? Det handlar om påståendet att det går bättre för cancerpatienter som ställer upp i kliniska studier än för cancerpatienter som får vanlig vård. Påståendet är etiskt känsligt, eftersom det kan motivera patienter att delta i studier.

I en stor intervjustudie undersökte etikerna först om påståendet förekommer bland läkare och sköterskor som arbetar med kliniska studier. Sedan undersökte de genom en systematisk litteraturgenomgång om påståendet har vetenskapligt stöd. Det uppseendeväckande svaret på frågorna är: Ja, påståendet är vanligt. Nej, påståendet saknar stöd.

Patienter som rekryteras till kliniska studier riskerar således att vilseledas av en vanlig men ogrundad åsikt om att forskningsdeltagande ger bättre behandling. Naturligtvis kan man tänka sig att patienter i forskning åtminstone får bättre indirekta effekter genom den stora uppmärksamhet som de får: bättre uppföljning, fler prover, mer samtal med läkare och sköterskor. Men indirekta effekter på behandlingsutfall borde ha synts i litteraturstudien. Beträffande mer subjektiva effekter påpekas i artikeln att betydelsen av större uppmärksamhet varierar med patienternas tillstånd och preferenser. För en mycket sjuk patient är det inte alltid en positiv erfarenhet att lämna alla de prover som forskningen behöver. Generellt kan man alltså inte säga att forskningsdeltagande ger positiva indirekta effekter.

Så skriver artikelförfattarna, däribland Tove Godskesen och Stefan Eriksson vid CRB, i den föredömligt klart skrivna artikeln i BMC Cancer: Are cancer patients better off if they participate in clinical trials? A mixed methods study. Tove Godskesen ledde studien bakom artikeln.

En etiskt viktig slutsats i artikeln är att om påståendet om bättre behandling används när patienter rekryteras till forskning, så får patienterna vilseledande information. I stället bör altruistiskt forskningsdeltagande betonas. Genom att delta i studier kan patienter stödja ny kunskap som möjliggör bättre cancerbehandlingar för framtida patienter.

Artikeln redovisar alltså för ett fall där frågan ”Hur vet vi det?” har svaret: ”Vi vet inte, det är bara en åsikt.” Men då vet vi åtminstone att vi inte vet! Hur vet vi det? Genom undersökningarna som redovisas i artikeln – läs den!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Zandra Engelbak Nielsen, Stefan Eriksson, Laurine Bente Schram Harsløf, Suzanne Petri, Gert Helgesson, Margrete Mangset and Tove E. Godskesen. Are cancer patients better off if they participate in clinical trials? A mixed methods study. BMC Cancer 20, 401 (2020). https://doi.org/10.1186/s12885-020-06916-z

Detta inlägg på engelska

I dialog med kliniker

Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Brett och djupt samtycke till biobanker

Pär SegerdahlEn ny artikel om samtycke för biobanker lyckas överraska mig. Hur? Genom att påpeka vad som borde vara uppenbart. Om vi vill bedöma vilket slags samtycke som fungerar bäst för biobanker, så bör vi utgå från biobanker och inte snegla bakåt mot traditionell medicinsk forskning.

Riskerna i traditionell medicinsk forskning är inte minst fysiska. Forskningsdeltagaren kan skadas av substanserna som prövas eller av ingreppen som görs. Deltagaren måste därför informeras om dessa fysiska risker, som är unika för det specifika projektet. Studiespecifikt informerat samtycke är därmed väsentligt i traditionell medicinsk forskning.

I biobanksforskning däremot är riskerna framförallt informationsrisker. Personliga data kan hamna i fel händer. Här är riskerna inte så mycket knutna till de specifika projekt som använder material från biobanken. Riskerna är snarare knutna till biobanken, till hur den är uppbyggd, leds och kontrolleras. Vill vi ge biobanksdeltagare etiskt skydd genom informerat samtycke, är det snarast information om biobanken de behöver, inte om specifika projekt.

I debatten om samtycke för biobanker har studiespecifikt samtycke fungerat som krav på vad informerat samtycke ska vara. Men i biobankssammanhang riskerar det kravet att ställa ett irrelevant krav. Deltagarna får fel skydd! Vad göra?

I stället för att snegla bakåt, som om studiespecifikt samtycke vore en evig norm för medicinsk forskning, formulerar författarna tre krav som är relevanta för dagens biobanker. För det första bör potentiella deltagare informeras om relevant risk och nytta. För det andra bör de få möjlighet att bedöma om forskningen på biobanksmaterialet är i linje med egna värderingar. Slutligen bör de ges etiskt skydd så länge de deltar, samt god möjlighet att regelbundet ompröva sitt deltagande.

I jämförelsen mellan de samtyckesformer som figurerat i debatten, kommer författarna fram till att brett samtycke särskilt väl uppfyller det första kriteriet. Eftersom risken inte är fysisk utan handlar om persondata som biobanken sparar, är information till deltagarna om själva biobanken relevantare än information om de specifika projekt som ansöker om biobankens tjänster. Det är vad brett samtycke levererar.

Däremot menar författarna att de två senare kriterierna inte uppfylls av brett samtycke. När potentiella deltagare inte informeras om specifika projekt blir det svårt att bedöma om sparat material används enligt deltagarnas värderingar. Och när tiden går (biobanksmaterial kan sparas i årtionden), kan deltagare rentav glömma att de gett prover och data till biobanken. Det underminerar värdet av rätten att dra tillbaka sitt samtycke.

Återigen, vad göra? Författarna föreslår en fördjupad form av brett samtycke, som ska tillfredsställa samtliga tre krav. För det första bör informationen till deltagarna innehålla en tydlig ram kring vilket slags forskning som får använda materialet, så att deltagarna kan bedöma om den är förenlig med egna värderingar, och så att framtida etikprövning kan bedöma om specifika projekt faller inom ramen. För det andra bör deltagarna regelbundet informeras om biobankens verksamhet, samt påminnas om att de fortfarande deltar och fortfarande kan dra tillbaka samtycket.

Etiska resonemang är svåra att sammanfatta. Vill du själv bedöma författarnas slutsats att brett och djupt samtycke är bäst när det handlar om biobanker, måste jag hänvisa till artikeln.

I det här inlägget ville jag främst framhålla originaliteten i författarnas sätt att diskutera samtycke: de formulerar nya relevanta kriterier, för att befria oss från gamla vanor. Det uppenbara är ofta det djupast överraskande.

Pär Segerdahl

Rasmus Bjerregaard Mikkelsen, Mickey Gjerris, Gunhild Waldemar & Peter Sandøe. Broad consent for biobanks is best – provided it is also deep. BMC Medical Ethics volume 20, Article number: 71 (2019)

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen

Skarp kritik av dynamiskt samtycke

Pär SegerdahlDagens biobanker blir allt större och det mänskliga biologiska material som sparas i frysarna kan användas allt långsiktigare i forskningen. Proverna kan användas inte bara i en studie, utan i flera olika. Inte bara i dagens forskning, utan även i framtida forskning. Detta skapar forskningsetiska spänningar.

Etiken kräver nämligen att forskningsdeltagare informeras om och samtycker till syftet i det specifika projekt som de tillfrågas om att delta i. Men när en stor biobank byggs upp, kan man av naturliga skäl ännu inte ge denna specifika information. Framtida forskningssyften finns ju ännu inte beskrivna. Inte  förrän forskare i framtiden planerar nya studier. Hur kan biobanksforskning i så fall bedrivas etiskt?

De senaste åren har en teknisk lösning lanserats. Gör forskningsdeltagare till IT-användare! Via sina datorer, plattor eller telefoner kan de kontinuerligt informeras om nya forskningsprojekt. Framför skärmen kan de ge sitt specifika samtycke, eller avstå från det, allteftersom nya projekt tar form och forskarna ansöker om tillgång till biobankens samlade prover. Lösningen benämns dynamiskt samtycke.

Dynamiskt samtycke låter onekligen som en smart internet-upplösning av de etiska spänningarna kring dagens allt större och långsiktigare biobanker. Inte nog med det, är den inte dessutom demokratisk och politiskt progressiv? Ger den inte forskningsdeltagare större makt över forskningen? Det är ju som om man lät alla dessa hundratusentals donatorer av biologiskt material folkomrösta om den framtida forskningens inriktning. Helt enkelt genom att bestämma över användningen av det egna biologiska provet.

Jag läste nyligen en skarp kritik av denna tro på en teknisk lösning av det etiska problemet. Artikeln är skriven av Alexandra Soulier vid CRB, och fokuserar på etiska och politiska konsekvenser av att förvandla forskningsdeltagare till brukare av de nya informations- och kommunikationsteknikerna (IKT). Här är några synpunkter från artikeln som jag vill lyfta fram:

Allmännyttan som vi förknippar med forskning är inte summan av isolerade individers privata preferenser framför datorskärmen. Dynamiskt samtycke står i ett spänningsförhållande till biobanksforskningens kollektiva och långsiktiga karaktär och till idén om forskningens allmännytta.

Om individuella IKT-användare genom sina privata beslut övertar de forskningsetiska nämndernas gemensamma diskussioner, överväganden och funktioner, kan styrningen av biobanker försämras. Detta utgör i sin tur en risk för deltagarna själva.

Dynamiskt samtycke gör forskningsdeltagare till en publik snarare än en allmänhet. Forskare kan vilja sälja in sina projekt hos denna publik genom smarta kommunikationskampanjer. Forskningsdeltagarna kommer då att behandlas som manipulerbara individer snarare än som en klok och förnuftig allmänhet.

Dynamiskt samtycke är ingen folkomröstning. Forskningsdeltagarna röstar inte om forskningspolitiska frågor. De uttrycker bara sina högst privata preferenser om sitt högst privata forskningsdeltagande, projekt för projekt, utan hänsyn till eventuella forskningspolitiska konsekvenser för biobankens långsiktiga verksamhet.

Forskningsdeltagare som inte vill tillbringa sina liv framför skärmen för att kontinuerlig fatta beslut om sitt deltagande i biobanksforskning kan tvingas välja möjligheten att via sin tekniska utrustning ge precis det öppna samtycke till framtida forskning som ursprungligen ansågs problematiskt. Hur kan det som ursprungligen betraktades som det etiska problemet tillåtas ingå i den till synes smarta lösningen?

Sammanfattningsvis kan man säga att den individcentrerade tekniska lösningen på biobanksforskningens etiska utmaningar kortsluter möjligheten att ta gemensamt politiskt och etiskt ansvar för dessa utmaningar.

Jag beklagar att jag inte lyckas göra Alexandra Soulier djuplodande diskussion rättvisa. Faktum är att det var längesedan jag läste en så skarp kritik av någonting överhuvudtaget. Läs den!

Pär Segerdahl

Soulier, Alexandra. Reconsidering dynamic consent in biobanking: ethical and political consequences of transforming research participants into ICT users. IEEE Technology and Society Magazine, June 2019: 62-70

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Vad sägs om personligt optimerad behandling?

Pär SegerdahlDet är välkänt att patienter som tillfrågas om deltagande i cancerstudier frestas av den terapeutiska missuppfattningen. De tror att de erbjuds en nyare och bättre behandling, när det i själva verket handlar om forskning kring en ännu oprövad behandling. När forskarna dessutom använder gentester för att utveckla personifierad cancerbehandling, kan ännu fler missuppfattningar uppkomma. Jag ska snart förklara. Men först, vad är personifierad cancerbehandling? Här är ett exempel.

Patienter vars tumör ska opereras kan genomgå förberedande strålning eller kemoterapi. Eftersom den förberedande terapin har kraftiga biverkningar, vill man undvika att ge den till patienter vars tumörer inte svarar på den. Utmaningen är att skilja patienter som svarar på behandlingen från patienter som inte gör det. Detta genom bland annat genetiska tester på tumörcellerna. Fungerar detta, så kan man skapa personifierad cancerbehandling. Patienter med ”rätt” tumörcellsgenetik får den förberedande terapin, medan patienter som enligt gentesterna bara får biverkningarna, utan effekt på tumörtillväxt, inte får terapin.

Vilka är då missuppfattningarna som kan uppkomma hos patienter som tillfrågas om deltagande i forskning om personifierad cancerbehandling? Här är några exempel.

Patienter som får höra att forskarna kommer att göra gentester kan känna ett genetiskt ansvar att ställa upp, med tanke på barn och barnbarn. De tror att testresultaten kan vara relevanta för nära släktingar, som kanske har samma sjukdomsgener. Men testerna görs på de muterade tumörcellerna och säger därför inget om nedärvd cancerrisk. En känsla av genetiskt ansvar kan alltså triggas av ordet ”genetik” och skapa en genetisk missuppfattning av forskning i personifierad cancermedicin.

Andra missuppfattningar har att göra med det positivt klingande språk som används för att beskriva personifierad medicin. Man talar om personligt ”optimerade” behandlingar, om ”skräddarsydda” behandlingar, om behandlingar som är anpassade ”för individen”. Språkbruket är inte avsett att vilseleda, men det är lätt att se hur ord som ”optimering” kan få patienter att tro att forskningsdeltagande innebär särskild behandlingsnytta.

Den största utmaningen är kanske att förklara forskningssyftet bakom det positiva språkbruket. Syftet är ju att i framtiden kunna skilja på patienter, att ”stratifiera” dem, som det mindre positivt heter. Personligt optimerad vård innebär faktiskt att vissa patienter inte får vissa behandlingar. Det är naturligtvis rimligt, om gentester kan visa att de inte har någon nytta av behandlingarna utan bara får biverkningarna. Men vad säger cancerpatienter själva om stratifierad cancerbehandling, där somliga patienter identifieras som behandlingsresistenta och därför inte erbjuds samma behandling som de andra? Slutligen, förstår patienterna att skräddarsydd behandling är studiens framtida syfte och inte något som de själva får pröva?

Kommunikationen med patienter som rekryteras till studier i personlig cancermedicin står inför extra stora utmaningar, eftersom patienterna frestas av ännu fler missuppfattningar än bara den välkända terapeutiska missuppfattningen.

Vill du veta mer? Läs den tyska studie som gav mig underlag till detta blogginlägg.

Pär Segerdahl

Perry, J., Wöhlke, S., Heßling, A.C., Schicktanz, S. 2017. Why take part in personalised cancer research? Patients’ genetic misconception, genetic responsibility and incomprehension of stratification—an empirical‐ethical examination. Eur J Cancer Care. https://doi.org/10.1111/ecc.12563

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

Patienter hittar vilseledande information på internet

Pär SegerdahlI så kallade fas 1-studier av substanser som i framtiden eventuellt skulle kunna användas för att behandla cancer, rekryteras cancerpatienter som forskningsdeltagare. Dessa har nästan alltid långt framskriden cancer som inte längre svarar på standardbehandlingen.

Att forskningsdeltagande skulle ha effekt på cancern är osannolikt. Syftet med fas 1-studier är att fastställa säkra doser samt undersöka bieffekter och andra säkerhetsfrågor. Detta för att sedan kunna gå vidare och undersöka substansens effektivitet på specifika cancerformer, men med andra forskningsdeltagare.

Med tanke på att patienter ofta söker information online om kliniska prövningar, ville Tove Godskesen, Josepine Fernow och Stefan Eriksson undersöka kvaliteten på den information som i dagsläget finns på internet om fas 1-prövningar i Sverige, Danmark och Norge.

Resultaten som redovisas i European Journal of Cancer Care är ganska alarmerande. Det allvarligaste problemet, som jag förstår det, är att informationen döljer riskerna för allvarliga biverkningar, samt på olika sätt antyder möjliga positiva behandlingseffekter. Denna brist på klarspråk är allvarlig. Vi har att göra med svårt sjuka patienter som lätt hyser orealistiska förhoppningar om nya behandlingsmöjligheter.

För att ge en bild av problematiken vill jag återge några exempel på typiska fraser som Godskesen, Fernow och Eriksson hittade i informationen på internet, samt deras förslag på lämpligare språkbruk. Det är lärorikt att se kontrasten mellan uttryckssätten.

Ett problem är att informationen talar om behandling, trots att det handlar om forskningsdeltagande. I stället för att skriva ”Om du är intresserad av behandlingen” kunde man skriva ”Om du vill delta i forskningen”. Snarare än att skriva ”Patienterna kommer att behandlas med X”, kunde man skriva ”Deltagarna kommer att ges X”.

Substansen som prövas beskrivs ibland som en medicin eller terapi. I stället kan man skriva ”Du kommer att få en substans som heter X”.

Ett annat problem är att man talar om studiedeltagande som en fördel och möjlighet för cancerpatienten. I stället för att skriva ”En fördel med deltagande i studien är att…”, kunde man skriva ”Studien kan leda till bättre cancerbehandlingar för framtida patienter”. Snarare än att skriva ”Denna behandling kan vara en möjlighet för dig”, vilket är grovt vilseledande i fas 1-studier, kunde man tydligare säga: ”Du kan delta i denna studie”.

Författarna prövade även läsbarheten av texterna man hittade på internet. Den danska webbplatsen skaccd.org klarade sig bäst, följd av norska helsenorge.no. Sämst klarade sig den svenska webbplatsen cancercentrum.se, där informationen var mycket kortfattad och bedömdes kräva en doktorsgrad för att vara begriplig.

Det är naturligtvis begripligt att det är svårt att tala begripligt om så svåra saker som cancerstudier. Inte bara patienterna som rekryteras som studiedeltagare hoppas på effektiv behandling. Hela vitsen med forskningen är effektiv cancerbehandling. Det är det yttersta sammanhanget för forskningen, horisonten man blickar mot.

Det är bara det att detta yttersta sammanhang ligger avlägset i framtiden och handlar om andra cancerpatienter än de som deltar i fas 1-studier. Därför är det viktigt att inte låta detta hoppfulla framtidsperspektiv prägla informationen till patienter där hopp vore orealistiskt.

Tala inte om behandlingar och möjligheter. Säg bara ”Du kan delta i denna studie”.

Pär Segerdahl

Godskesen, TE, Fernow J, Eriksson S. Quality of online information about phase I clinical cancer trials in Sweden, Denmark and Norway. Eur J Cancer Care. 2018;e12937. https://doi.org/10.1111/ecc.12937

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Prata med 5-åringar om forskning

Hur pratar man med barn om forskning? Och hur rekryterar man dem till att vara med i studier? För att barn ska få vara med i ett forskningsprojekt krävs att barnets föräldrar ger sitt tillstånd. Regelverket anger att barn i möjligaste mån ska ge sitt medgivande till att vara med och våra etikkommittéer kräver att vi delger barnen åldersadekvat information. Vården och forskarna tycker systemet är bra, och etiskt ”riktigt”.

Efter att ha rekryterat mängder av barn till olika forskningsprojekt har jag samlat på mig lite erfarenhet men också funderingar. Jag har knåpat ihop otaliga informationsbrev till barn i olika åldrar; alla har granskats och gått igenom etikkommitténs nålsöga. Men vad är egentligen ”åldersadekvat information”? Den ambitiösa pediatriska forskaren kan med stöd från utvecklingspsykologin och lite pedagogisk forskning på ett ungefär pricka rätt. På gruppnivå. Alltså, vad förstår barn på ett ungefär i ett givet åldersspann. Men på individnivå, hur rätt eller fel blir den ”åldersadekvata” informationen då? Søren Kirkegaard skrev i dikten Till eftertanke ”För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår”.

Idag sätter jag värde på långsamhet och ro när jag rekryterar barn till forskningsprojekt. Vi pratar om vad forskning är för något, de flesta 5-åringar har faktiskt en idé. Vi pratar om vad just det här projektet handlar om och vad vi vill att barnet ska bidra med. Kanske ritar eller tittar på nån bild. Och vi pratar om att man när som helst får ändra sig och sluta vara med, utan att nån blir arg sur eller ledsen. Och en massa annat… Sen, viktigast av allt, så får barnet berätta för mig vad vi pratat om och kommit överens om. Att verkligen förstå vad någon förstår, det tar lite tid. Unna dig den tiden…

Först när jag förstår att barnet verkligen förstått ber jag om underskrift på samtyckesblanketten.

Sara Frygner-Holm

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

Hoppas när det inte finns något hopp

Pär SegerdahlPatienter som deltar i fas-1-prövningar av nya cancerbehandlingar har själva långt framskriden cancer och befinner sig i livets slutskede. Att de skulle botas eller ens förlänga livet genom att delta i forskningen är närmast uteslutet. Inte bara för att de har framskriden cancer, utan också för att man i fas-1-prövningar testar säkerheten, biverkningarna, inte effektiviteten mot cancer.

Ändå säger många av patienterna att hopp är en viktig anledning för dem att delta. Detta är oroande ur ett etiskt perspektiv. Förstår de vad de samtycker till, när de ställer upp som försökspersoner i fas-1-prövningar? Har de blivit korrekt informerade?

I en artikel i Journal of Oncology Practice diskuterar Tove Godskesen frågan tillsammans med Ulrik Kihlbom. De menar att det är en norm inom cancervården att ge patienter hopp, och att denna norm kan göra att man vid rekrytering av forskningsdeltagare inte alltid motverkar hopp, utan snarare förstärker det.

Eftersom detta att stödja hopp hos patienterna ändå är mänskligt viktigt, är det inte helt lätt att finna en åtgärd mot problemet. Godskesen och Kihlbom går varsamt tillväga genom att urskilja tre sorters hopp som cancerpatienter kan hysa inför en fas-1-prövning.

Den första sorten är oberoende hopp: patienterna hoppas på något som är oberoende av om de blir botade, såsom att de som forskningsdeltagare får mer uppmärksamhet än andra patienter. Den andra sortens hopp är realistiskt hopp: patienterna förstår att det egentligen inte finns något hopp om bot eller förlängt liv, men de hoppas ändå, mot alla odds. Den tredje sorten är orealistiskt hopp: patienterna missförstår situationen och tror att de erbjuds en behandling som läkarna/forskarna tror kan hjälpa.

Det är rimligt att stödja oberoende samt realistiskt hopp i fas-1-prövningar, menar Godskesen och Kihlbom. Det är orealistiskt hopp som är etiskt oroande. Det bör motverkas när patienter rekryteras som forskningsdeltagare.

Att motverka orealistiskt hopp kräver större medvetenhet om normen att sprida hopp till cancerpatienter. Författarna beskriver hur en hoppfull inställning aktiveras samtidigt med cancerdiagnosen. Ord som behandling, hopp och botemedel framhävs omedelbart i samtalen med patienten. Risken är att orden används i samma hoppfulla anda också när deltagande i en fas-1-prövning diskuteras.

Ytterligare ett problem i sammanhanget är att patienter som deltar i fas-1-prövningar sällan får den palliativa vård som vore rimlig, givet sjukdomsläget. Det kan ge sken av att forskningsdeltagandet innebär en behandling av cancern. Kanske är det hoppfullhetsnormen som skapar motviljan mot att erbjuda palliativ vård. Man är rädd att man släcker allt hopp för patienterna genom att tala om palliativ vård. Den rädslan är problematisk, menar författarna.

Vilka åtgärder föreslår Godskesen och Kihlbom? För det första måste vi ställa extra höga krav på informationen till deltagare i fas-1-prövningar, så att denna utsatta patientgrupp inte riskerar att utnyttjas. För det andra bör informationen innehålla palliativa vårdformer som patienten kan välja. För det tredje bör patienten få palliativ rådgivning under hela fas-1-prövningen.

Genom att integrera forskningsdeltagande med palliativ vård minskar risken att orealistiskt hopp väcks hos denna patientgrupp. Att det handlar om forskning och inte om behandling blir tydligt.

Pär Segerdahl

Godskesen T. and Kihlbom, U. (2017), “I have a lot of pills in my bag, you know”: institutional norms in the provision of hope in phase I clinical cancer trials. Journal of Oncology Practice 13(10): 679-682. DOI: 10.1200/JOP.2017.021832

Detta inlägg på engelska

Samtycke baserat på förtroende snarare än information?

Pär SegerdahlSamtycke till forskningsdeltagande har två dimensioner. Å ena sidan vill forskaren göra något med deltagaren: vi vet inte vad förrän forskaren berättar. För att få samtycke måste forskaren informera om vad som ska göras, vilket syftet är, vilka riskerna och fördelarna är – så att den tillfrågade kan besluta om hen vill delta i forskningen.

Å andra sidan skulle den tillfrågade knappast lita på informationen och överväga att samtycka, om hen saknade förtroende för forskaren eller forskningsinstitutionen. Om förtroendet är starkt, kan den tillfrågade samtycka även utan att ta del av informationen. Antagligen sker detta ofta.

Detta att samtycke kan ges på grundval av förtroende har lett till att man börjat diskutera förtroendebaserat samtycke närmast som en egen samtyckesform, jämte informerat samtycke. En artikel i tidskriften Bioethics argumenterar exempelvis för att samtycke baserat på förtroende inte är moraliskt sämre än samtycke baserat på information. Samtycke baserat på förtroende stödjer autonoma, frivilliga och opåverkade val, samt skyddar mot utnyttjande i lika hög grad som samtycke baserat på information, menar författarna.

Jag tror att det är viktigt att förtroende lyfts fram som en dimension av samtycke till forskning. Samtycke baserat på förtroende behöver inte vara moraliskt sämre än samtycke baserat på noggrant studium av information.

Däremot blir jag förbryllad över tendensen att tala om förtroendebaserat samtycke närmast som egen samtyckesform, jämte informerat samtycke. Att forskaren tänker igenom de etiska aspekterna av sin forskning och berättar vad det handlar om förefaller mig vara ett sätt att manifestera ansvarsfullhet, respekt och trovärdighet.

Att noga planera och genomföra samtyckesproceduren är en etisk praktik som kan göra oss till bättre människor: vi förändras av vad vi gör. Den öppnar dessutom för den tillfrågade att säga, ”Tack, jag har förtroende för dig, jag behöver inte veta mer, jag ställer upp”. Information och förtroende går hand i hand.

Jag gissar att bakgrunden till talet om förtroendebaserat samtycke som något av en egen samtyckesform är en annan tendens: Tendensen att renodla ”information” som något rent kognitivt, samt människor som rationella beslutsfattare. Dessutom finns en tendens att reglera informationen som ”måste” ges.

Dessa tendenser att abstrahera och reglera ”information” har gjort informerat samtycke till något som ibland kan upplevas som en endimensionell byråkratisk procedur. Inget som gör oss till bättre människor, med andra ord!

Det vore olyckligt om vi etablerade två endimensionella samtyckesformer i stället för att se information och förtroende som två dimensioner av samtycke till forskning.

I en annan artikel i Bioethics presenteras en konkret modell för förtroendebaserat samtycke till biobanksforskning. Glädjande nog: I modellen ingår att man beredvilligt berättar om biobanksforskning. Bland annat berättar man varför man inte kan ange exakt vilken forskning de biologiska proverna kan komma att användas i, eftersom detta ligger i framtiden. I stället ger man bred information om vilken typ av forskning det kommer att handla om, samt framhåller att deltagaren kan begränsa användningen av det material denne donerar. Och mycket mer.

Information och förtroende tycks här gå hand i hand.

Pär Segerdahl

Halmsted Kongsholm, N. C., Kappel, K. 2017. Is consent based on trust morally inferior to consent based on information? Bioethics. doi: 10.1111/bioe.12342

Sanchini, V. et al. 2016. A trust-based pact in research biobanks. From theory to practice. Bioethics 4: 260-271. doi: 10.1111/bioe.12184

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg