Vi styrs oftare än vi tror av gamla tankemönster. Som filosof finner jag det spännande att se hur mentala mönster fångar oss, hur vi fastnar i dem, och hur vi kan ta oss ur dem. Med den blicken läste jag nyligen ett bokkapitel om något som brukar kallas forskning med dubbla användningsområden, ”dual-use research”. Även här finns tankemönster att fastna i.
I kapitlet diskuterar Inga Ulnicane hur man tagit ansvar för hjärnforskning med dubbla användningsområden inom Human Brain Projekt (HBP). Jag läser kapitlet som ett filosofiskt drama. De europeiska regler som styr HBP, styrs i sin tur av tankemönster om vad problemet med dubbla användningar består i. För att kunna ta verkligt ansvar för projektet, behövde man därför inom HBP tänka sig fri från mönstren som styrde regleringen av projektet. Ansvaret blev en filosofisk utmaning: att öka medvetenheten om verkliga problem kring dubbla användningar av hjärnforskning.
Traditionellt handlar ”dubbla användningsområden” om civila respektive militära användningar. Genom regeln att forskningen i HBP uteslutande ska fokusera på civila användningsområden, kan man säga att regleringen av projektet själv styrdes av detta tankemönster. Det finns naturligtvis stora militära intressen i hjärnforskning, inte minst för att forskningen gränsar till informationsteknik, robotteknik och artificiell intelligens. Resultat kan användas för att öka soldaters stridskraft. De kan användas till effektivare underrättelseverksamhet, kraftfullare bildanalys, snabbare hotdetektering, precisare robotvapen och för att tillfredsställa många andra militära behov.
Problemet är att det finns fler problematiska behov än militära. Forskningsresultat kan även användas till att manipulera människors tankar och känslor i andra syften än militära. De kan användas till att övervaka befolkningar och styra deras beteende. Det går inte att säga en gång för alla vilka problematiska lockelser som hjärnforskningen kan väcka, även bortom det militära området. En enda god idé kan sätta fart på flera dåliga idéer på många andra områden.
Därför föredrar man inom HBP att tala om nyttiga respektive skadliga användningsområden, snarare än om civila respektive militära. Denna öppnare förståelse av ”det dubbla” innebär att man inte en gång för alla kan identifiera problematiska användningsområden. I stället krävs kontinuerlig diskussion bland forskare och andra aktörer samt allmänheten för att öka medvetenheten kring olika möjliga problematiska användningar av hjärnforskning. Vi behöver hjälpa varandra att se de verkliga problemen, som kan dyka upp på helt andra områden än vi förväntar oss. Eftersom problemen sällan kan inringas nationellt, utan rör sig över gränser, behövs dessutom globalt samarbete mellan satsningar på hjärnforskning runtom i världen.
Inom HBP fann man att ytterligare ett tankemönster styrde regleringen av projektet och gjorde det svårare att ta verkligt ansvar för forskningen i projektet. Definitionen av problematiken i styrdokumenten hämtades nämligen från EU:s exportkontrollbestämmelser, som inte är helt relevanta för forskning. Även här fordras större medvetenhet, så att vi inte fastnar i tankemönster om vad som eventuellt skulle kunna ha dubbla användningsområden.
Min personliga slutsats är att mänskliga utmaningar inte bara orsakas av bristande kunskap. De orsakas även av hur vi lockas att tänka, av hur vi upprepar till synes självklara tankemönster. Vår tendens att fasta i mentala mönster gör oss omedvetna om verkliga problem och möjligheter. Därför borde vi ta människans filosofiska dramatik på större allvar. Vi behöver upptäcka betydelsen av att filosofera oss fria från vår självförvållade fångenskap i lockande sätt att tänka. Detta gjorde man i Human Brain Project, menar jag, när man utmanades av vad det verkligen kan betyda att ta ansvar för hjärnforskning med dubbla användningsområden.
Läs Inga Ulnicanes upplysande kapitel, The governance of dual-use research in the EU. The case of neuroscience, som även nämner andra mönster som kan styra tänkandet om forskning med dubbla användningsområden.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Ulnicane, I. (2020). The governance of dual-use research in the EU: The case of neuroscience. In A. Calcara, R. Csernatoni, & C. Lavallée (Editors), Emerging security technologies and EU governance: Actors, practices and processes. London: Routledge/Taylor & Francis Group, pages 177-191.
Vi tänker om tänkande
Senaste kommentarer