Att lära sig av det svåra

11 september, 2019

Pär SegerdahlI populärvetenskaplig litteratur kan forskning ibland låta bedrägligt enkelt: ”Förr trodde man att… Men när forskarna tittade närmare efter, så fann de att…” Det kan låta som om forskare inte behöver göra mycket mer än besöka arkiv eller laboratorier. Där tittar de närmare på saker och ting och upptäcker häpnadsväckande resultat.

Det är inget fel på denna populärvetenskapliga prosa. Det är spännande att läsa om nya forskningsresultat. Men prosan döljer ofta det svåra i forskningsarbetet, det fråge- och probleminriktade. Det är som sagt inget fel i detta. Läsare av populärvetenskap behöver sällan veta hur fysiker eller sociologer dagligen kämpar med att formulera sina frågor och rota i problemen. Läsarna är mer intresserade av nya rön om vår fascinerande värld.

Det finns dock akademiska fält där frågorna mer direkt berör oss alla och där frågorna står i centrum under hela forskningsprocessen. Två exempel är filosofi och etik. Här kan identifieringen av frågorna vara det viktiga. Idag utvecklas exempelvis genetiken rasande snabbt. Det innebär att den kommer närmare fler människor, närmare oss alla. Gentester kan numera köpas på internet och alltfler patienter kan komma att testas genetiskt inom sjukvården för att individanpassa behandlingen.

Att identifiera etiska frågor kring denna utveckling, att rota i problemen, att göra sig medveten om svårigheterna, kan vara själva huvudmomentet i etikforskningen. Sådant ”svårighetsarbete” kan göra oss bättre förberedda, så att vi agerar klokare.

Dessutom uppkommer etiska problem ofta i mötet mellan livs levande människor och nya tekniska möjligheter. Att identifiera dessa mänskliga frågor kan förutsätta att det språk som filosofin och etiken använder är mindre specialiserat, att det talar till oss alla, antingen vi är experter eller inte. Därför försöker många av inläggen här på Etikbloggen att tala direkt till människan inom oss alla.

Det kan låta märkligt att forskning som fördjupar sig i frågorna ska kunna hjälpa oss att agera klokt. Blir vi inte snarare handlingsförlamade av alla frågor och problem? Behöver vi inte tydliga etiska riktlinjer för att kunna agera klokt?

Jo, ibland behöver vi riktlinjer. Men de får inte överdrivas. Tänk på hur mycket klokare du själv fungerar när du gör något för andra gången (blir förälder för andra gången, till exempel). Varför fungerar vi klokare andra gången? Är det för att vi andra gången följer tydliga riktlinjer?

Vi växer av att utmanas av svårigheter. Filosofi och etik rotar i svårigheterna av precis detta skäl. För att vi ska växa, mogna, bli klokare. Enskilt och tillsammans, som samhälle. Jag känner ingen som vuxit som människa av att läsa riktlinjer.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

svåra frågor - Etikbloggen


Skarp kritik av dynamiskt samtycke

28 augusti, 2019

Pär SegerdahlDagens biobanker blir allt större och det mänskliga biologiska material som sparas i frysarna kan användas allt långsiktigare i forskningen. Proverna kan användas inte bara i en studie, utan i flera olika. Inte bara i dagens forskning, utan även i framtida forskning. Detta skapar forskningsetiska spänningar.

Etiken kräver nämligen att forskningsdeltagare informeras om och samtycker till syftet i det specifika projekt som de tillfrågas om att delta i. Men när en stor biobank byggs upp, kan man av naturliga skäl ännu inte ge denna specifika information. Framtida forskningssyften finns ju ännu inte beskrivna. Inte  förrän forskare i framtiden planerar nya studier. Hur kan biobanksforskning i så fall bedrivas etiskt?

De senaste åren har en teknisk lösning lanserats. Gör forskningsdeltagare till IT-användare! Via sina datorer, plattor eller telefoner kan de kontinuerligt informeras om nya forskningsprojekt. Framför skärmen kan de ge sitt specifika samtycke, eller avstå från det, allteftersom nya projekt tar form och forskarna ansöker om tillgång till biobankens samlade prover. Lösningen benämns dynamiskt samtycke.

Dynamiskt samtycke låter onekligen som en smart internet-upplösning av de etiska spänningarna kring dagens allt större och långsiktigare biobanker. Inte nog med det, är den inte dessutom demokratisk och politiskt progressiv? Ger den inte forskningsdeltagare större makt över forskningen? Det är ju som om man lät alla dessa hundratusentals donatorer av biologiskt material folkomrösta om den framtida forskningens inriktning. Helt enkelt genom att bestämma över användningen av det egna biologiska provet.

Jag läste nyligen en skarp kritik av denna tro på en teknisk lösning av det etiska problemet. Artikeln är skriven av Alexandra Soulier vid CRB, och fokuserar på etiska och politiska konsekvenser av att förvandla forskningsdeltagare till brukare av de nya informations- och kommunikationsteknikerna (IKT). Här är några synpunkter från artikeln som jag vill lyfta fram:

Allmännyttan som vi förknippar med forskning är inte summan av isolerade individers privata preferenser framför datorskärmen. Dynamiskt samtycke står i ett spänningsförhållande till biobanksforskningens kollektiva och långsiktiga karaktär och till idén om forskningens allmännytta.

Om individuella IKT-användare genom sina privata beslut övertar de forskningsetiska nämndernas gemensamma diskussioner, överväganden och funktioner, kan styrningen av biobanker försämras. Detta utgör i sin tur en risk för deltagarna själva.

Dynamiskt samtycke gör forskningsdeltagare till en publik snarare än en allmänhet. Forskare kan vilja sälja in sina projekt hos denna publik genom smarta kommunikationskampanjer. Forskningsdeltagarna kommer då att behandlas som manipulerbara individer snarare än som en klok och förnuftig allmänhet.

Dynamiskt samtycke är ingen folkomröstning. Forskningsdeltagarna röstar inte om forskningspolitiska frågor. De uttrycker bara sina högst privata preferenser om sitt högst privata forskningsdeltagande, projekt för projekt, utan hänsyn till eventuella forskningspolitiska konsekvenser för biobankens långsiktiga verksamhet.

Forskningsdeltagare som inte vill tillbringa sina liv framför skärmen för att kontinuerlig fatta beslut om sitt deltagande i biobanksforskning kan tvingas välja möjligheten att via sin tekniska utrustning ge precis det öppna samtycke till framtida forskning som ursprungligen ansågs problematiskt. Hur kan det som ursprungligen betraktades som det etiska problemet tillåtas ingå i den till synes smarta lösningen?

Sammanfattningsvis kan man säga att den individcentrerade tekniska lösningen på biobanksforskningens etiska utmaningar kortsluter möjligheten att ta gemensamt politiskt och etiskt ansvar för dessa utmaningar.

Jag beklagar att jag inte lyckas göra Alexandra Soulier djuplodande diskussion rättvisa. Faktum är att det var längesedan jag läste en så skarp kritik av någonting överhuvudtaget. Läs den!

Pär Segerdahl

Soulier, Alexandra. Reconsidering dynamic consent in biobanking: ethical and political consequences of transforming research participants into ICT users. IEEE Technology and Society Magazine, June 2019: 62-70

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Transhumanismen renodlar det mänskliga eländet

18 juni, 2019

Pär SegerdahlMänniskan är en eländig varelse. Vi gläds visserligen åt det nya välbetalda jobbet, men snart har vi lagt oss till med dyrare vanor, rikare vänner och vansinnigare arbetsuppgifter. Vi är tillbaka på ruta ett, missnöjda med livet och obekväma med oss själva. Varför kan livet aldrig vara riktigt bra?

Missnöjet får oss att vilja fly någon annanstans än där vi är. Fly från oron, från tristessen, från sjukdomarna, från åldrandet, från livets alla begränsningar, helst även från döden. Ständigt vill vi fly till vad vi tror blir en bättre plats. Lika ofta som vi återkommer till ruta ett.

Eländets eviga återkomst utmärker alltså det mänskliga tillståndet. Vi inbillar oss att allt äntligen ska bli perfekt, bara vi lyckas rymma från den nuvarande situationen, som vi tror begränsar oss och orsakar missnöjet. Resultatet är en strid ström av infall, som vi återigen känner oss begränsade av.

Ständigt denna ruta ett.

Transhumanismen är en intellektuell väckelserörelse som lovar att allt ÄNTLIGEN ska bli perfekt. Hur? Genom att fly människan själv – denna bristfälliga varelse, fångad i en biologisk kropp som begränsas av sjukdom, åldrande och död.

Hur ska det gå till? Genom att låta ny teknik förnya människan. Göra henne perfekt, så att hon inte längre lider av livets biologiska begränsningar. En skinande ny gränslös cyborg.

Vem köper frälsningsläran? Bokstavligen några av de rikaste teknikentreprenörerna i världen. De har redan tänjt gränserna så långt det går. De ser att det inte går att fly längre. Ständigt återkommer känslan av begränsning. Därför ser de ingen annan utväg än att fly från PRECIS ALLT. De investerar i rymdteknik för att kunna fly planeten. De investerar i artificiell intelligens och i djupfrysning av deras kroppar, för att i framtiden kunna fly kroppen, in i superdatorer som ÄNTLIGEN ska befria dem från ALLA livets begränsningar, inklusive sjukdom, åldrande och död.

Känner du igen mönstret? Transhumanismen är det mänskliga missnöjet. Den är eskapismen som ständigt leder tillbaka till ruta ett. Den är drömmen om ett högteknologiskt kvanthopp från missnöjet. Hur ser paradiset ut? Som en högteknologisk återkomst till ruta ett.

Ny teknik behövs för att lösa problem i världen. Men när tekniken sammankopplas med det mänskliga missnöjet fastar vi djupare i mönstret. Bara du själv kan befria dig från mönstret. Genom att inte längre fly till en ideal framtid. Det fungerar inte. Flykten till framtiden är mönstret för ditt elände.

Transhumanismen är eländets intellektuella renodling, inte vägen ut.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Att främja folkhälsan kräver ansvar, medkänsla och ödmjukhet

10 juni, 2019

Jessica Nihlén FahlquistFolkhälsoarbete fokuserar på förebyggande av sjukdom och främjande av hälsa på en kollektiv nivå, det vill säga hälsan hos befolkningen som helhet. Detta särskiljer folkhälsa från medicinsk vård och läkare-patient-relationen.

I vården diskuterar läkaren risker och nytta med behandlingar direkt med patienten. Folhälsomyndigheter måste istället basera sina analyser på en kollektiv riskvägningsprincip, där risker och nytta vägs för befolkningen som helhet. Ett exempel är beskattning av cigaretter eller information i syfte att minska övervikt och obesitas.

Även om de generaliseringar och det kollektiva fokus som finns inom folkhälsoområdet är nödvändiga och syftet är gott riskerar man att förbise individers intressen, värderingar och rättigheter. Ett exempel är den nationella och internationella amningspolicyn och hur den kan påverka de mödrar, homosexuella föräldrar samt adoptivföräldrar som inte kan amma sina spädbarn. Normen att amning är bäst för alla barn är väldigt stark och studier visar att kvinnor som inte kan amma känner sig som otillräckliga mödrar som riskerar att skada sina barn. Det kan också förekomma att ett par vill dela föräldraskapet på ett jämlikt sätt och därför väljer att flaskmata på grund av sina värderingar.

Det kollektivistiska fokus som råder baseras på en utilitaristisk princip där konsekvenser i termer av hälsorelaterad nytta för befolkningen är det främsta målet och det som visar huruvida en intervention varit framgångsrik. Det främsta värdet är effektivitet.

Utöver detta utilitaristiska perspektiv finns också ett delvis kontrasterande perspektiv som fokuserar på mänskliga rättigheter och då särskilt hälsa och liv som rättigheter. Dessutom diskuterar forskare idag hälsa ur rättviseperspektiv, de lyfter fram den socioekonomiska och utbildningsmässiga ojämlikhet som existerar både lokalt och internationellt.

Man skulle kunna tro att bilden av folkhälsoarbetet är komplett med dessa olika perspektiv. Men det finns goda skäl att hävda att ett perspektiv saknas i dessa diskussioner, nämligen dygdetiska hänsyn. Mer specifikt menar jag att tre dygder bör uppmärksammas: ansvar/ansvarsfullhet, medkänsla och ödmjukhet.

Även om syftet är gott, finns risken att individers och minoriteters intressen, värderingar och rättigheter förbigås i kollektivistiskt folkhälsoarbete. Myndigheter och tjänstemän har relativt stor makt i förhållande till enskilda människor. En balans mellan det goda för kollektivet och respekten för individens val och värderingar bör därför eftersträvas. Detta kräver ett visst mått av ansvarsfullhet.

Dessutom behövs ett visst mått av medkänsla, det vill säga en beredskap att tänka och agera på ett känslomässigt engagerat sätt för att förstå och uppmärksamma politikens effekter på enskilda människor. Detta blir tydligt i fallet med amningspolitikens effekter på de som inte kan amma, eller som på grund av sina värderingar inte vill amma.

Slutligen behövs en viss ödmjukhet eftersom folkhälsoarbete inte bara handlar om vetenskaplig evidens och fakta utan även om värderingar. Detta gäller exempelvis frågan om mässlingsvaccin. Att vaccinet är säkert och effektivt kan vi fastställa med hjälp av vetenskap. Men huruvida vi bör införa tvångsvaccinering är en fråga om värderingar. Det bör vara möjligt att respektera människors värderingar utan att kompromissa med vetenskaplig evidens.

Dessa tre dygder kan utmärka de professionella tjänstemän som arbetar med folkhälsa och dessa bör kunna uppmuntras och stödjas av de myndigheter som dessa arbetar för.

Jessica Nihlén Fahlquist

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


Filosofisk neuroetik i Human Brain Project

15 maj, 2019

Pär SegerdahlRuntom i världen görs storsatsningar på hjärnforskning, en utveckling som fordrar etisk eftertanke. Tyvärr reduceras denna så kallade neuroetik ibland till enbart tillämpad etik. Men utvecklingen i neurovetenskapen väcker även grundläggande filosofiska och begreppsliga frågor om hjärnan och medvetandet. De etiska frågorna kan inte särskiljas från dessa filosofiska frågor. Utan begreppslig klarhet förstår vi inte de etiska utmaningarna.

Detta har man tagit fasta på i det europeiska flaggskeppsprojektet Human Brain Project. I ett inlägg på The Ethics Blog skriver Arleen Salles idag om betoningen av filosofi och begreppsanalys i projektets etikkomponent.

Läs inlägget: Neuroethical reflection in the Human Brain Project

Pär Segerdahl


Genetisk riskinformation: repliker och scenanvisningar

23 april, 2019

Pär SegerdahlUtanför sina praktiska sammanhang blir enkla meddelanden snabbt obegripliga. Tänk på hur det kan vara att hitta en komihåglapp: ”Glöm inte disken!” – Vilken disk? Risken är stor att vi hittar på ett sammanhang. Obegripliga meddelanden väcker fantasin.

Meddelanden om genetisk risk behöver på samma sätt praktiska sammanhang, som ger mening åt informationen och hindrar tankarna från att löpa iväg. Informationen behöver bli en del av ett större drama. Annars väcks bara fantasin: ”Kraftigt förhöjd risk för bröstcancer” – Vadå kraftigt förhöjd? Vadå bröstcancer? Vadå risk?

Svårigheten att förstå och dra nytta av genetisk riskinformation handlar nog delvis om sammanhangslöshet. Möjligheterna att producera riskinformation växer snabbt. All denna information väntar på sina konkreta dramer: på sammanhangen där människor kan ställa konkreta frågor och få praktiska upplysningar. Pedagogiska metoder för att förklara procentsiffror kan inte ersätta förlusten av sammanhang. Människor som får genetisk riskinformation behöver veta mer om sjukdomen som de riskerar att utveckla. De vill kanske veta om de borde meddela arbetsgivaren om risken. De vill kanske veta om något kan göras för att minska risken. De vill kanske veta hur man lever med sjukdomen, eller med risken att få den. Hur påverkas familjen? Kan man arbeta med sjukdomen? Bör man oroa sig eller är det rimligt att hoppas slippa sjukdomen? Och så vidare.

Välfungerande genetisk riskinformation har kort sagt två dimensioner. Dels en individuell dimension: ”Du har kraftigt förhöjd risk för…”. Dels en allmän dimension: Praktiska anvisningar om allt möjligt som människor behöver veta och som man annars fantiserar om.

Eller för att tala teater: Den individuella dimensionen, riskmeddelandet, är repliken. Den allmänna dimensionen är scenanvisningarna. Genetisk riskinformation består av såväl repliker som scenanvisningar.

När vi diskuterar huruvida genetisk riskinformation ger människor makt över sin hälsa eller bara oroar dem, när vi diskuterar riskinformationens begriplighet, så bör vi hålla ordning på dessa båda dimensioner hos informationen. Diskuterar vi replikerna eller scenanvisningarna? Eller diskuterar vi replikerna tillsammans med sina scenanvisningar?

Vilken dimension av riskinformationen är mest relevant för den enskilde? Måhända är riskrepliken mest en anledning att gå vidare till scenanvisningarna? Den dramatiska repliken talar kanske främst till sjukvårdspersonalen, medan den enskilde behöver scenanvisningarna.

Man skulle inte kunna arbeta på teatern utan att skilja mellan replik och scenanvisning. Kanske gäller något liknande för genetisk riskinformation.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


Bok om mat och etik

8 april, 2019

Pär SegerdahlEfter att i två bloggposter ha använt matsmältning som liknelse, passar det bra att rekommendera en ny bok som bokstavligen handlar om mat och ätande. Den är skriven av min kollega Anna T. Höglund, som vanligen skriver om vårdetik.

Frågor om produktion och konsumtion av mat har väl aldrig varit känsligare. Mängder av aktörer vill fånga vår uppmärksamhet och övertyga oss om hur vi bör äta, om vi vill tänka på hälsan, djuren, miljön och klimatet.

Börjar du bli stressad av alla synpunkter på ätande? Börjar du känna mat-skam? Då tror jag att du kan finna stöd och tröst i Anna T. Höglunds bok. Hon skriver nämligen inte som ännu en i raden av aktörer som vill fånga din uppmärksamhet och påverka ditt beteende i en bestämd riktning. Hon tar ett steg bakåt och frågar sig hur vi kan resonera och äta klokt, givet alla dessa olikartade perspektiv på ätande och matval.

Att vara mat-etisk är inte detsamma som att ha en övertygelse om hur vi bör äta. Anna T. Höglund skriver att ställningstagandena som vi möter i kokböcker eller debattböcker om mat sällan bygger på särskilt genomtänkta avvägningar mellan de olika värden som står på spel. Ofta framhävs ett enskilt värde, som man argumenterar för utan att nämna andra värden som därmed offras.

Utan att tala om för oss hur vi bör äta, försöker Anna T. Höglund hjälpa oss att själva ställa frågorna och finna svaren genom eget tänkande. Mat gör oss alla till filosofer!

Boken heter Vad ska vi äta? Om mat och etik. Den innehåller även ett kapitel om mat-etiken genom historien (från antiken och bibeln till moderniteten och dagens debatter), samt ett kapitel om mat, genus och skapandet av identitet.

Pär Segerdahl

Höglund, Anna T. 2019. Vad ska vi äta? Om mat och etik. Stockholm: Appell Förlag. ISBN: 978-91-984959-3-5

Pragmatiska studier utan informerat samtycke? Läs THE ETHICS BLOG

Kommer med lästips - Etikbloggen

 


%d bloggare gillar detta: