Bioetik utan den deprimerades missförstånd

16 maj, 2018

Pär SegerdahlNär vi är deppiga gör vi ofta misstaget att vi skannar omgivningen för att finna orsaken till vårt tillstånd där. Man kunde tala om den deprimerades missriktade världslighet. Vi är övertygade om att något i världen gör oss deprimerade. Att vi själva skulle ha en roll i dramat ser vi som uteslutet: ”Jag är deprimerad för att han/hon/de/samhället är så himla…”

Självklart tror den deprimerade att vägen till lycka består i att undanröja de yttre orsakerna till nedstämdheten: ”Om jag bara slapp honom/henne/dem/samhället, så skulle jag må mycket bättre”. Så ser den deprimerades världslighet ut. Vi lyckas inte vända blicken inåt, för att se (och hantera) hur problemen uppkommer inom oss själva.

Främlingsfientlighet är antagligen ännu ett exempel på den deprimerades missförstånd. Vi kunde tala om den otrygges missriktade världslighet. Återigen skannar man omgivningen för att finna orsaken till otryggheten där. När man ”finner” den, så ”bevisar” man den samtidigt för sig själv, bortom allt tvivel. Så fort man tänker på invandring, attackeras man nämligen av stark otrygghet. Att man själv bär omkring på otryggheten ser man som uteslutet. ”Jag lider på grund av att samhället blir alltmer otryggt.”

Slutligen gör man politik av svårigheten att granska sig själv. Man vill undanröja orsaken till otryggheten man upplever: ”Om vi stoppar invandringen, så blir samhället säkrare och jag slipper känna otrygghet!” Så ser den otrygges missriktade världslighet ut.

Nu blir du nog överraskad, för även anti-främlingsfientlighet kan uppvisa den deprimerades missförstånd. Om vi inte hyser djup förståelse för hur främlingsfientlighet kan uppkomma inom en människa, så kommer vi att tro att det finns personer som i sin outgrundliga ondska fabricerar alternativ statistik om otryggheten i samhället. Dessa grupper måste bekämpas, tänker vi: ”Om det inte fanns främlingsfientliga grupper i samhället, så skulle jag må mycket bättre”. Så kan den gode motdemonstrantens världslighet se ut.

Ja, så där håller vi på, i vår missriktade världslighet, för att vi inte ser våra egna roller i dramat. Vi gör politik av våra inre tillstånd, som spiller över på världen som om de vore fakta som borde synas i statistiken. (Och därför ser vi dem i statistiken!)

Nu blir du kanske överraskad igen, för även bioetiken kan uppvisa den deprimerades missförstånd. Jag tänker på tendensen att göra etiken till en institution som upprätthåller moralisk ordning samhället. Visst behövs etisk reglering av biomedicinsk forskning, men ibland går kanske denna reglering en missriktad världslighets ärenden.

En person som upplever moraliskt obehag inför forskning kan tänka: ”Om forskarna inte dödade mänskliga embryon, så skulle jag må mycket bättre”. Ska vi göra reglering av detta inre tillstånd, genom att förbjuda embryonal stamcellsforskning? Eller vore det att missriktat projicera vårt inre tillstånd på världen?

Jag kan inte besvara frågan i detta inlägg; den kräver mycket mer uppmärksamhet. Jag vågar bara säga att vi oftare än vi tror är som deprimerade människor som söker tillståndets orsak i världen. Bara att kunna fråga om vi lever i den deprimerades missförstånd är stort nog.

Jag tänker mig att bioetiken borde kunna ställa den självgranskande frågan och söka praktiska vägar att hantera den inom oss själva. Så att vi inte spiller över på världen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se


Läs denna intervju med Kathinka Evers!

26 april, 2018

Genom filosofisk analys och begreppsutveckling bidrar Uppsala universitet starkt till den stora europeiska satsningen, Human Brain Project. Det handlar om nya sätt att tänka om hjärnan och medvetandet, som tar oss bortom motsättningar mellan medvetet och omedvetet; mellan medvetande och materia.

Vill du veta mer? Läs den fascinerande intervjun med Kathinka Evers: A continuum of consciousness: The Intrinsic Consciousness Theory

Kathinka Evers vid CRB i Uppsala leder arbetet kring neuroetik och neurofilosofi i Human Brain Project.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen


När rädslan för det dunkla slår knut på sig själv

25 april, 2018

Pär SegerdahlDunkelt skrivna texter gör oss arga. Först blir vi irriterade för att vi inte förstår. Sedan kommer rädslan: rädslan att bli lurad av skojare. Den rädslan är så stark att vi inte vågar titta närmare på den. I stället misstänker vi på allvar att det finns galenpannor som av outgrundliga skäl skriver hyllmeter av gallimatias. Bäst att förskansa sig i förnuftets högborg!

Visst finns det galenpannor som rabblar dumheter. Min egen farhåga i detta inlägg är att rädslan för det dunkla kan förytliga oss. Insiktsfullhet framstår nämligen lätt som dunkelhet. Det tar tid att smälta insiktsfulla texter. Ofta återkommer vi till dem under ett helt liv. Skänker vi oss inte den tiden, utan kräver omedelbar tillfredsställelse, avfärdar vi lätt texterna som dunkla och kanske även farliga.

Det finns ett ideal för att utrota all dunkelhet: Att skriva verbalt explicit, utan minsta hål i resonemangskedjan. Så fingranskas ofta de stora tänkarnas texter: Finns det förbisedda hål i argumenten där sanningen riskerar att rinna ut? Kan hålen täppas igen, eller sjunker skeppet med sin last av sanningsanspråk?

Ett problem med detta förnuftsideal är att det kan undergräva den egna läskunnigheten. Idealet kan få även helt vanliga texter att framstå som obskyra, vilket i sin tur förstärker rädslan att bli lurad av skojare; horder av dem. Plötsligt vill man korrigera hela mänskligheten, som tydligen ännu inte lärt sig hur man tar sitt förnuft till fånga.

Förnuftsidealet blir ett asketiskt krav hos en liten krets stålsatta, som skriver intrikat argumenterande texter till varandra; texter som blir obegripliga för resten av mänskligheten. Som ointagliga murar, skyddande förnuftets högborg.

Rädslan för det dunkla riskerar att göra oss både ytliga och obskyra. Ta därför hand om din rädsla! Det är också ett sätt att ta sitt förnuft till fånga. Kanske ett insiktsfullare sätt.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Att bli medveten om något

29 mars, 2018

Pär SegerdahlDet finns många beskrivningar av företeelsen jag uppmärksammar i detta inlägg. Här är några beskrivningar: Att uppmärksamma något; att notera; att lägga märke till; att slås av; att observera; att bli klar över; att inse; att bli medveten om något.

Alla är vi med om det. Med jämna mellanrum sker det som beskrivningarna pekar mot. Vi inser något, vi blir medvetna om något. Det kan handla om elementära saker, som att slås av hur blå himlen är. Det kan handla om känsliga saker, som att bli varse (ännu en beskrivning) hur självupptagna vi är eller hur ogint vi behandlar någon.

Vad vore livet om vi inte då och då blev medvetna om livet?

Det kan också handla om mer komplexa, filosofiska insikter. Som att bli klar över vad det innebär att förlåta någon. Förlåtelse kan inte beordras, lika lite vi kan beordra någon att vara glad. Orden ”Jag förlåter dig” låter kanske som en viljemässig handling som kan beordras, men enbart några tomma ord kommer att lyda ordern. Själva förlåtelsen kommer spontant, eller inte alls. Jag utbrister ”Jag förlåter dig” när jag med lättnad märker (ännu en beskrivning) att jag förlåtit; att jag inte längre tänker oförsonliga tankar etc.

Vad vore mänskligt liv utan dessa insikter om hur vi lever? Vad vore etiken?

Lika lite som förlåtelse kan beordras, kan medvetenhet beordras. ”Inse detta!” är ingen uppmaning, utan ren och skär desperation. Medvetenheten är lika skygg som förlåtelsen. Den kommer spontant, eller inte alls. Så snart en medvetenhet beordras, avkrävs, eller förutsätts, så krymper den till påbjuden norm för tanken. Så skapas trosgemenskaper, kyrkor, eller filosofiska skolor. Där bekräftar medlemmarna varandra och talar illa om ”de andra”, de insiktslösa, som måste uteslutas.

Med tanke på hur medvetenheten vägrar lyda order, kunde man se den som något radikalt. Den tar oss bortom alla normer och trosgemenskaper! Plötsligt inser vi något som överträffar allt vi trodde oss veta. Men försöker vi plumpt meddela andra våra insikter, bevisa dem som fakta, så reducerar vi vår fria öppna klarhet till tvingande slutna normer. Vår radikala frihet är omärkbar på ytan, vi kan inte skylta med den utan att förlora den.

Om medvetenheten är fri och omöjlig att fånga som faktum, betyder det att vi måste tiga om alla skygga insikter? Nej, filosofiskt arbete försöker att med ord locka fram dem i ljuset: hos oss själva och hos andra. Genom slående exempel, betraktelser, liknelser och träffande ordvändningar, försöker vi locka fram vad som radikalt vägrar lyda order. Detta är hemligheten bakom en äkta filosofisk undersökning. Den bevisar inte utan lockar fram sanningen. Huruvida undersökningen lyckas får var och en bedöma själv. I filosofin kan ingen säga, ”Elementärt, min käre Watson”. Men många yrkestänkare drömmer om det. De drömmer om de tvingande normerna för tanken. Förnuftstro är ren och skär desperation.

Detta inlägg kan tyckas innehålla orakeluttalanden om exempelvis förlåtelse. Men meningen är inte att någon ska tro på mig eller använda inlägget som norm för tanken. Uttalandena är till sist frågor människor emellan: Ser du också dessa drag, som jag ser hos förlåtelse och medvetenhet? Annars fortsätter vi att undersöka tillsammans. För i filosofin kan vi inte framtvinga sanningen, bara locka fram den. Den kommer spontant, eller inte alls.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Intellektuella vanor hindrar självgranskning

21 mars, 2018

Pär SegerdahlIntellektet är världsligt utåtriktat. Det försöker få ordning på fakta om världen. Även när det riktas inåt, mot vårt eget medvetande, där intellektet hör hemma, tolkar intellektet medvetandet som om det vore ett objekt i världen.

Intellektet blir aldrig medvetet om sig självt. Det expanderar alltid utåt, mot något annat.

Den kinesiske filosofen Konfucius gav en fantastisk bild av en självgranskande människa: ”Då bågskytten missar pricken på tavlan vänder han sig om och söker orsaken till sitt misslyckande hos sig själv.”

Intellektet är som en bågskytt som inte kan vända sig om. Om intellektet skulle försöka att granska sig självt, så skulle det tolka sig självt som ännu en måltavla att träffa med sina spetsiga pilar! Intellektet är oförmöget till visdom och vet inget om självkännedom. Intellektet kan bara avfyra projektiler mot världen, det kan bara expandera och erövra.

Jag skriver filosofi. Det betyder att jag alltid vänder mig om för att söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva. Jag skjuter sällan pil, och definitivt inte mot yttre måltavlor.

Samtidigt stöter detta inre arbete på hinder i akademiska vanor och ideal, som i hög grad är intellektuella och syftar till att få koll på fakta om världen. Jag kan exempelvis inte undersöka våra sätt att tänka, utan att belägga dessa tänkesätt genom att ange litteraturkällor som gör det troligt att tänkesätten faktiskt förekommer i världen (hos författarna x, y och z, till exempel).

Därigenom förvandlas tänkesätten till världsliga måltavlor som jag måste skjuta mot. Men jag ville ju vända mig om och söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva!

Vad behöver vi idag? Vi behöver något radikalt annat än bara faktakoll. Vi behöver lära oss konsten att vända oss om. Vi behöver lära oss att söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva. Intellektets ihärdiga skjutande av projektiler mot världen har blivit mänsklighetens mest utmärkande ovana – närmast det mänskliga tillståndet.

Tror ni att intellektet kan skjuta sig ur de kriser som dess egen skjutgladhet orsakar? Tror ni att det kan expandera sig ur de problem som dess egen expansion producerar?

Om Elon Musk tar oss till Mars, så löser han säkert alla våra problem!

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Förbered er på robottrams

26 februari, 2018

Pär SegerdahlI takt med att datorer och robotar tar över uppgifter som hittills bara kunnat utföras av människor, som att köra bil, kommer vi antagligen att utsättas för alltfler försåtliga språkliga glidningar från teknikens prästerskap.

Idén om intelligenta datorer, om medvetna robotar, är av någon anledning ohyggligt fascinerande. Vi ser oss själva som intelligenta och medvetna varelser. Tänk om robotar också kan vara intelligenta och medvetna! Faktum är att vi redan har sett dem (nästan): på bioduken. Snart ser vi dem kanske i verkligheten också (på riktigt)!

Tänk om artefakter som vi betraktat som dött mekaniska en vacker dag får livets karaktär! Tänk om vi skapar intelligent liv! Har vi tillräckligt många utropstecken för ett sådant mirakel?

Idén om intelligent liv i superdatorer kommer ofta tillsammans med idén att det finns ett test som kan avgöra om en superdator är intelligent. Det är lite som om jag ville göra idén om evighetsmaskiner trovärdig genom att tala om ett evighetsmaskin-test, uppfunnet av en supersmart matematiker på 1600-talet. Frågan om något är en evighetsmaskin är i princip avgörbar och alltså värd att beakta! Snart driver de kanske våra intelligenta, robotstyrda bilar!

Det finns en välkänd idé om ett intelligenstest för datorer, uppfunnet av den brittiske matematikern Alan Turing. Testet antas kunna avgöra om en maskin ”har vad vi har”: intelligens. Hur funkar testet? I princip handlar det om huruvida du kan skilja en dator från en människa – eller inte kan göra det.

Men det är väl ingen konst att skilja en dator från en människa? Nej, visst! Jag glömde säga att det finns dimridåer i testet, så att du varken ser, hör, känner, smakar eller luktar något! I princip skickar du in nedskrivna frågor i dimman. Ur dimman kommer nedskrivna svar. Men vem skrev/genererade svaren? Människa eller dator? Om du inte kan skilja de datorgenererade svaren från mänskliga svar – ja, då är det säkrast att du hukar, för då lurar en intelligent superdator i dimman!

Testet är alltså anpassat till datorn, som inte kan ha ett intelligent ansiktsuttryck eller se perplex ut, och som inte kan stöna ”Åh neej, vilken dum fråga!” Testet är anpassat till ett ingenjörsbegrepp om intelligent hantering av skrivna symbolsekvenser. Att den stackars testpersonen är en människa som inte alltid är säker på ”vem” som ”genererat” det skrivna svaret, döljer allt detta.

Dessa språkliga glidningar syns ovanligt tydligt i en artikel jag stött på via en ganska smart sökmotor. Artikeln frågar om maskiner kan vara medvetna. Och den svarar: Ja, och ett nytt Turing-test kan bevisa det.

Artikeln börjar med att hänryckas av medvetandet som ”vårt obeskrivliga och gåtfulla inre liv”. Medvetandet exemplifieras sedan med virveln av sensationer som väcks inom oss när vi äntligen återser vår käresta, hör ett underbart violinsolo, eller avnjuter en makalös måltid.

Efter denna extatiska hyllning av medvetandet, börjar anpassningarna av begreppet, så att det till slut bara är ett begrepp om maskinell informationshantering. Författarna ”visar” att medvetande inte förutsätter något samspel med omgivningen. Det förutsätter inte heller minnen. Medvetande förutsätter vidare inga känslor som ilska, rädsla eller glädje. Det förutsätter varken uppmärksamhet, självreflektion, språk eller förmåga att agera i världen.

Vad blir då kvar av medvetandet, som det nyss lät så läckert att ha? Svaret i artikeln är att medvetande har att göra med ”mängden integrerad information som en organism, eller en maskin, kan generera”.

Begreppet anpassas alltså gradvis till vad som skulle bevisas. Det blir slutligen något som föga överraskande kan karaktärisera en datamaskin. Efter att vi svalt denna anpassning, är det meningen att vi i slutet av artikeln återigen ska häpna och känna hänryckning över att en maskin kan ha ”detta gåtfulla inre liv” som vi har, medvetande: ”Åh, vilket utsökt violinsolo, för att inte tala om sniglarna, åh så ljuvligt att återses så här!”

Det nya Turing-test som författarna föreställer sig är såvitt jag förstår ett slags bildidentifierings-test: Kan en dator identifiera innehållet i en bild som ”ett rån mot ett affärsbiträde”? En medveten dator ska kunna identifiera bildinnehåll lika bra som en människa. Jag gissar att tanken är att uppgiften kräver supermycket integrerad information. Inga enkla tumregler av typen man + pistol + byggnad + rädd kund = rån. Det måste handla om så himla mycket integrerad information att datorn verkligen alldeles själv fattar att det är ett rån (och inte en femåring som leker med en leksakspistol).

Tron på testet förutsätter alltså att vi svalt anpassningarna av begreppet medvetande och börjat hänryckas av superstora mängder integrerad information som: ”Vårt obeskrivliga och gåtfulla inre liv”.

Den här typen av försåtliga språkliga glidningar kommer att attrahera oss ännu mer i takt med att robottekniken utvecklas. Tänk dig en android med mimik och röst som kan uttrycka intelligens och som kan stöna inför dumma frågor. Då har vi väl en intelligent och medveten maskin!

Eller bara en bedrägligare dimridå, en vandrande interaktiv superbioduk?

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Nytt begrepp om medvetandet utmanar språket

31 januari, 2018

Pär SegerdahlFör några veckor sedan rekommenderade jag en spännande artikel av Michele Farisco. Nu är det dags igen! Jag vill rekommendera ännu en artikel, där Farisco (tillsammans med Steven Laureys och Kathinka Evers) argumenterar ännu mer grundligt för ett nytt begrepp om medvetandet.

Artikeln i Mind & Matter är komplex och jag tvivlar på att jag kan göra den rättvisa. Jag måste utgå från egna erfarenheter. När Farisco ifrågasätter motsättningen mellan medveten och omedveten, liknar det nämligen något som jag skrivit om: motsättningen mellan människa och djur.

Motsättningar som fungerar utmärkt i vardagsspråket blir ofta ohållbara för vetenskapliga syften. I vardagen är motsättningen mellan människa och djur oproblematisk. Om ett barn berättar att det sett ett djur, så vet vi att det inte var en människa som barnet såg. Men för biologen vore idén om människan som ett icke-djur en absurditet. Biologin kan inte utgå från motsättningen mellan människa och djur, trots att den är i sin ordning i vardagsspråket. Motsättningen döljer kontinuiteter mellan oss och de andra djuren.

Farisco säger (om jag förstår honom) något liknande om neurovetenskapen. Även om motsättningen mellan medveten och omedveten fungerar i vardagsspråket, så blir den problematisk i neurovetenskapen. Den döljer kontinuiteter i hjärnans arbetssätt. Neurovetenskapen bör därför betrakta medvetandet och det omedvetna som former av en och samma företeelse i den levande hjärnan.

Om biologin talar om människan som ett av djuren, hur föreslår Farisco att neurovetenskapen talar om medvetandet? Här ställs vi inför språkliga utmaningar som kräver större våld på våra språkvanor än när människan beskrivs som ett av djuren.

Fariscos förslag är att vidga begreppet om medvetandet så att det innefattar även vad vi vanligen kallar det omedvetna (ungefär som biologen vidgar begreppet djur). Farisco menar alltså att hjärnan är medveten så länge den lever, även under djup sömn eller i koma. Men observera att han använder ordet i en ny mening! Han påstår inte vad det låter som om han påstod!

Hjärnan arbetar ständigt, antingen vi är medvetna eller inte (i vanlig mening). De flesta neurala processer är omedvetna och en förutsättning för medvetande (i vanlig mening). Farisco föreslår att vi använder ordet medvetande för alla dessa processer i den levande hjärnan. Tillstånden vi vanligen ställer mot varandra – medveten och omedveten – är alltså former av  samma företeelse, nämligen medvetandet i Fariscos vidgade mening (”consciousness” på engelska).

Farisco stödjer det vidgade begreppet om medvetandet på en stor mängd neurovetenskapliga rön, som jag inte kan gå in på i detta inlägg. Det enda jag vill göra här, är att påpeka att Fariscos utveckling av begreppet medvetande i neurovetenskapen antagligen är lika följdriktigt som biologins begrepp om människan som en djurart.

Låt inte de språkliga utmaningarna hindra dig från att se det följdriktiga i Fariscos förslag!

Pär Segerdahl

Farisco, M., Laureys, S. and Evers, K. 2017. The intrinsic activity of the brain and its relation to levels and disorders of consciousness. Mind and Matter 15: 197-219

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: