En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: filosofi (Sida 1 av 19)

Tid att glömma tiden

Ett tema i de senaste blogginläggen har varit vårt behov av tid. Patienter behöver tid för att bli lyssnade på; tid att ställa frågor; tid att bestämma om de vill ingå i kliniska studier och tid för mycket mer. Vårdpersonal behöver tid för att förstå patienternas situation; tid att hitta lösningar på ledgångsreumatikers individuella problem och tid för mycket mer. Detta tema, vårt behov av tid, fick mig att fundera över vad det är som är så fantastiskt med tid.

Det kunde vara frestande att genomföra tidsstudier av vårt behov av tid. Hur mycket tid behöver patienten få med läkaren för att uppleva sig lyssnad på? Hur mycket tid behöver sköterskan få med patienten för att uppleva sig ge god vård? Problemet med sådana studier är att de förstör det fantastiska med tid. Att ge patienten eller sköterskan den utmätta tid som tidsstudien föreskriver, är att snegla på klockan. Skulle du uppleva dig lyssnad på om den du talade med hade ett stoppur hängande runt halsen? Skulle du själv vara lyssnande om du väntade på larmsignalen från stoppuret runt din hals?

Tidsstudier besvarar inte vår fråga om vad vi behöver, när vi behöver tid. Om det verkligen var en viss tid vi behövde, säg femton minuter, så borde det inte göra någon skillnad om det hängde ett tickande stoppur runt halsen. Men det gör ju skillnad! Stoppuret stjäl vår tid. Så vad är det fantastiska med tid?

Jag tror att svaret är på god väg att uppenbara sig, just för att vi ger det tid att komma i sin egen takt. Vad vi behöver när vi behöver tid, är att glömma tiden! Det är det fantastiska med att få tid. Att vi inte längre tänker på den.

Återigen kan det vara frestande att göra tidsstudier. Hur mycket tid behöver patienten och läkaren för att glömma tiden? Återigen förstör tidsstudierna det fantastiska med tid. Hur? De inramar allt i tiden. De tvingar oss att tänka på tiden, även när poängen är att glömma tiden.

Vårt behov av tid handlar inte om utmätta tidskvantiteter, utan om den tidlösa kvaliteten att inte tänka på tiden. Att tänka på tid stjäl tiden från oss. Eftersom det egentligen inte handlar om tid, behöver det inte ta så lång tid.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Moralisk stress: vad kan covid-19-pandemin lära oss om begreppet?

Nybildade begrepp kan ibland tillfredsställa så angelägna språkliga behov, att de omedelbart ter sig som fullkomligt självklara. Moralisk stress är antagligen ett sådant begrepp. Det är inte många årtionden gammalt. Ändå framstod begreppet antagligen redan från början som en tyvärr alltför bekant verklighet för många med vårdyrken.

En intressant sida av dessa omedelbart självklara begrepp, är att de utan ansträngning hittar sina egna sina vägar genom språket, trots våra ansträngningar att definiera den rätta vägen. De är helt enkelt alltför slående i levande talspråk för att fångas i definitionernas stelbentare skriftspråk. Den första definitionen av moralisk stress var dock ganska rättfram. Så här enkelt definierade Andrew Jameton begreppet ”moral distress” (i min översättning):

”Moralisk stress uppstår när man vet vad som vore det rätta att göra, men institutionella begränsningar gör det nästan omöjligt att göra det rätta.”

Även om definitionen inte är skriftspråkligt invecklad, så hindrar den ändå begreppet från att tala fritt, som det självt vill. För vill vi inte spontant tala om moralisk stress även i andra situationer? Till exempel i situationer där två olika handlingar kan uppfattas som de rätta, men väljer vi den ena handlingen så utesluter det den andra? Eller i situationer där något annat än ”institutionella begränsningar” hindrar det rätta handlandet? Kanske en plötslig ökning av antalet patienter.

Här är en senare definition av moralisk stress, som lämnar mer öppet (av Kälvemark, Höglund och Hansson):

”Traditionella negativa stressymptom som uppstår på grund av situationer som har en etisk dimension där vårdgivaren känner att han/hon inte kan tillgodose alla intressen som står på spel.”

Denna definition låter begreppet att tala friare, i flera situationer än den första, även om den möjligen är skriftspråkligt något mer invecklad. Det är naturligtvis ingen invändning. En definition har andra funktioner än begreppet som definieras, den behöver inte vara slående som en sångrefräng. Men om vi jämför definitionerna så kan vi ana hur bägge uttrycker författarnas idéer om moral, och därmed om moralisk stress. I den första definitionen har författaren idén att moral är ett slags samvetsfråga och att moralisk stress uppstår när yrkets institutionella villkor hindar yrkesutövaren från att agera så som samvetet bjuder. Ungefär. I den andra definitioner har författarna idén att moral snarare är ett slags balanserande av olika etiska värden och intressen och att moralisk stress uppstår i situationer som hindrar avvägningarna från att förverkligas. Ungefär.

Varför uppehåller jag mig vid definitionernas skriftliga och idémässiga aspekter, trots att det knappast är en invändning mot en definition? Det har att göra med relationen mellan våra ord och våra idéer om våra ord. Lyckade ord hittar sina egna vägar i språket trots våra idéer om vägen. Med andra ord: trots våra definitioner. Jameton såväl myntade som definierade moralisk stress, men begreppet gick nästan omedelbart på egna ben. Jag vill helt enkelt påminna om att talspråklig spontanitet kan ha en egen auktoritet, en egen förankring i verkligheten, även när det handlar om nybildade begrepp som införts genom definitioner.

En viktig anledning till att det nybildade begreppet moralisk stress så omedelbart slog an är antagligen att det satte ord på angelägna problem för vårdpersonal. Problem som behövde uppmärksammas, diskuteras och hanteras. Ett sätt utveckla definitionen av moralisk stress kan därför vara att lyssna till hur vårdpersonal spontant använder begreppet om situationer de själva upplevt.

En studie i BMC Medical Ethics gör just detta. Tillsammans med tre medförfattare undersökte Martina E. Gustavsson hur svensk vårdpersonal (biträden, sköterskor, läkare med mera) beskrev moralisk stress under covid-19-pandemin. Efter att ha besvarat ett antal frågor ombads deltagarna att i ett fritextsvar beskriva situationer under pandemin då de upplevt moralisk stress. Dessa fritextsvar analyserades begreppsligt i syfte att formulera en förfinad definition av moralisk stress.

Ett övergripande tema i fritextsvaren visade sig vara: att hindras från att ge god vård till behövande patienter. Vårdpersonalen talade om en stor mängd hinder. De såg problem som behövde åtgärdas, men upplevde att de inte togs på allvar, att de var otillräckliga eller tvingades agera utanför sina kompetensområden. Vad stod i vägen för god vård? Deltagarna i studien talade bland annat om ovanliga villkor för beslutsfattande under pandemin, om spänningar i arbetsteamet (såsom kolleger som inte vågade arbeta av rädsla att smittas), om undermålig kommunikation med organisationsledningen. Allt detta skapade moralisk stress.

Men man talade även om själva pandemin som ett hinder. Prioriteringen av covid-patienter innebar att andra patienter fick sämre vård samt utsattes för smittrisk. Arbetet hindrades även av resursbrist, exempelvis på personlig skyddsutrustning, samtidigt som skyddsutrustningen hindrade personalen från att trösta oroliga patienter. Besöksrestriktionerna tvingade dessutom personalen att agera som vakter mot patienternas anhöriga och isolera smittade patienter från sina barn och partners. Slutligen hindrade pandemin god vård i livets slutskede. Även detta var moraliskt stressande.

Hur kan vårdpersonalens fritextsvar motivera en förfinad definition av moralisk stress? Martina E. Gustafsson och medförfattare betraktar definitionen ovan av Kälvemark, Höglund och Hansson som en bra definition att utgå från. Men en typ av situation som deltagarna i studien beskrev faller antagligen utanför den definitionen, nämligen situationen att inte bli tagen på allvar, att känna sig otillräcklig och maktlös. Studien föreslår därför följande definition, som inkluderar dessa situationer:

”Moralisk stress är den typ av stress som uppstår när man konfronteras med en moralisk utmaning, en situation där det är svårt att lösa ett moraliskt problem och där det är svårt att agera, eller man känner sig otillräcklig när man agerar, i enlighet med dina egna moraliska värden.”

Även här kan man ana en idé om moral, och därmed om moralisk stress. Man tänker sig att moral handlar om att lösa moraliska problem, och att moralisk stress uppstår när denna strävan möter utmaningar, eller när man känner sig otillräcklig i sina försök att lösa problemen. Definitionen kan betraktas som en förfinad idé om vad moralisk stress är. Den beskriver mer precist de relevanta situationer där vårdpersonalen spontant vill tala om moralisk stress.

Uppenbarligen kan vi lära oss mycket om begreppet moralisk stress genom erfarenheterna från covid-19-pandemin. Läs studien här, som innehåller många gripande beskrivningar av moraliskt stressande situationer under pandemin: “Being prevented from providing good care: a conceptual analysis of moral stress among health care workers during the COVID-19 pandemic.”

Avslutningsvis vill jag nämna två allmännare lärdomar om språk, som studien i mina ögon belyser. Den första är att vi lär oss mycket om våra begrepp genom svårigheterna att definiera dem. Studien tog detta ”definitionsmotstånd” på allvar genom att lyssna till hur vårdpersonal spontant talade om moralisk stress. Detta gav friktion som bidrog till att förfina definitionen. Den andra lärdomen är att vi ofta använder ord trots våra idéer om vad orden betyder eller borde betyda. Talspråklig spontanitet har en naturlig tyngd och auktoritet som vi lätt förbiser, men som vi har mycket att lära av – som i denna empiriska studie.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Gustavsson, M.E., von Schreeb, J., Arnberg, F.K. et al. “Being prevented from providing good care: a conceptual analysis of moral stress among health care workers during the COVID-19 pandemic”. BMC Med Ethics 24, 110 (2023). https://doi.org/10.1186/s12910-023-00993-y

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Konferens i medicinsk etik i Uppsala, 10–11 juni 2024

Sedan 2022 arrangeras en årlig konferens i medicinsk etik av svenska universitet. Den första konferensen arrangerades av Lunds universitet och den andra av Karolinska Institutet. Nästa konferens arrangeras den 10–11 juni 2024 av oss på Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet. Konferensnamn varierar med värduniversitet, vår konferens i juni heter således UMEC – Uppsala University Medical Ethics Conference. 

Vi välkomnar forskare i medicinsk etik i vid mening från såväl Sverige som andra länder och muntliga presentationer måste vara på engelska. Vill du presentera ditt arbete vid konferensen är du välkommen att skicka in ett abstract senast den 31 mars 2024. Vi är intresserade av såväl normativa ansatser som empiriska studier med normativ relevans för frågeställningar inom klinisk etik, folkhälsoetik, forskningsetik och medicinsk rätt.

Vi hoppas att du vill delta i konferensen. Mer information om abstract och presentation samt om konferenslokal och resmöjligheter hittar du här:

UMEC – Uppsala University Medical Ethics Conference.

Observera att informationen ännu är ofullständig och att fler detaljer kommer när vi närmar oss konferensdatum.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Neuroetik: låt inte namnet lura dig

Benämningar ger lätt bilden av att det benämnda är något avgränsat och självständigt: något som man kan fästa en etikett på. Om du vill lansera något och få uppmärksamhet – ”här är någonting alldeles nytt att räkna med” – är det således en god idé att genast skapa ett nytt namn som sprider bilden av något alldeles särskilt.

Trots detta kommer namn vanligen eftersläntrande. Det benämnda har redan hunnit ta form, utan att någon noterat det som någonting särskilt. I friheten från en särskiljande benämning har rötter haft tid att spridas och grenar att sträcka sig långt. Eftersom allt som fått frihet att växa inte är avgränsat och självständigt, utan rotat, sammanvuxet och i utbyte med omgivningarna, lägger människor till slut märke till det som något intressant, och ger det därför ett särskilt namn. Nya namn kan således ge en vilseledande bild av det benämnda som nyare och mer avgränsat och självständigt än det i själva verket är. När namnet anländer är det mesta redan förberett i omgivningarna.

I en öppen kommentar i tidskriften AJOB Neuroscience utvecklar Kathinka Evers, Manuel Guerrero och Michele Farisco ett liknande resonemang om neuroetiken. De kommenterar en artikel publicerad i samma nummer som presenterar neuroetik som ett nytt fält med bara 15 år på nacken. Artikelförfattarna bekymras av fältets ännu ofärdiga och isolerade karaktär och lanserar därför en vision om en ”translationell neuroetik”, som ska likna det där trädet som fått tid att växa samman med omgivningarna. I visionen beskrivs den nya versionen av neuroetiken således som integrerad, inkluderande och praktiskt verkningsfull.

I sin kommentar framhåller Kathinka Evers och medförfattare att det enbart är etiketten ”neuroetik” som funnits i 15 år. Den sorts frågor som neuroetiken arbetar med behandlades redan under 1900-talet inom tillämpad etik och bioetik, och vissa av de begreppsliga problemen har diskuterats i filosofin ända sedan antiken. Vidare har etikkommittéer hanterat neuroetiska frågor långt innan etiketten fanns. Sålunda betraktad är neuroetiken inget nytt och separat fält, utan snarare en sedan länge integrerad och samverkande underdisciplin till neurovetenskapen, filosofin och bioetiken – beroende på vilka omgivningar vi väljer att betona.

För det andra, påpekar kommentatorerna, är de tre egenskaperna hos en ”translationell neuroetik” – integrerad, inkluderande och verkningsfull – en förutsättning för att något ska kunna betraktas som ett vetenskapligt fält. Ett isolerat fält som inte inkluderar kunskap och perspektiv från omgivande vetenskaper och intresseområden, och som saknar praktisk verkan, är knappast vad vi idag ser som ett forskningsfält. De tre egenskaperna är därför inte helt lyckade som en vision om en framtida utveckling av neuroetiken. Om fältet alls ska förtjäna sitt namn måste egenskaperna redan genomsyra neuroetiken. Gör de det?

Ja, menar kommentatorerna om jag förstår dem rätt. Men för att vi ska se detta får vi inte luras av det särskiljande namnet, som ger bilden av något nytt, avgränsat och självständigt. Vi måste se att arbetet med frågorna pågått länge i flera olika filosofiska och vetenskapliga sammanhang. Redan när fältet fick sitt särskiljande namn var det integrerat, inkluderande och verkningsfullt, inte minst inom den akademiskt etablerade bioetiken. Vissa problematiska tendenser till isolering har visserligen funnits, men de sammanhängde med den särskiljande etiketten, eftersom den ibland användes av isolerade grupper för att presentera sina verksamheter som någonting alldeles nytt och särskilt att räkna med.

Den öppna kommentaren sammanfattas genom påpekandet att vi bör undvika frestelsen att se neuroetik som en ny, självständig och separat disciplin: frestelsen som namnet bidrar till. En sådan bild gör oss närsynta, skriver kommentatorerna, vilket paradoxalt nog kan göra det svårare att stödja de tre målsättningarna i visionen. Det är både riktigare och fruktbarare att betrakta neuroetik och bioetik som distinkta men inte separata fält. Om detta stämmer behöver vi inte lansera en ännu nyare version av neuroetiken under en ännu nyare beteckning.

Läs den öppna kommentaren här: Neuroethics & bioethics: distinct but not separate. Vill du läsa artikeln som kommenteras hittar du referensen längst ner i detta inlägg.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

K. Evers, M. Guerrero & M. Farisco (2023) Neuroethics & Bioethics: Distinct but Not Separate, AJOB Neuroscience, 14:4, 414-416, DOI: 10.1080/21507740.2023.2257162

Anna Wexler & Laura Specker Sullivan (2023) Translational Neuroethics: A Vision for a More Integrated, Inclusive, and Impactful Field, AJOB Neuroscience, 14:4, 388-399, DOI: 10.1080/21507740.2021.2001078

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Två filosofiska riktningar

Det finns många filosofiska riktningar och flera sätt att indela filosofin. Jag vill uppmärksamma två riktningar som aldrig brukar nämnas, men som jag tror utmärker filosofiskt tänkande. Trots att de saknar namn, är de två riktningarna så olika varandra att de kan få filosofer att himla med ögonen när de råkar stöta på varandra: ”Vad är detta för nonsens?”

Jag syftar inte på uppdelningen mellan analytisk och kontinental filosofi, som är en känd källa till himlande ögon. Jag syftar på en uppdelning som snarare gäller oss själva som tänkande varelser, vår filosofiska läggning så att säga.

Så tänk inte på kända filosofer eller på riktningarna som de anses representera. Nu handlar det bara om oss själva. Tänk på hur det är att diskutera en fråga som upplevs angelägen, till exempel: ” Varför har mänskligheten misslyckats med att skapa en fredlig värld?” Hur brukar vi reagera på sådana frågor? Jag vågar påstå att många av oss önskar att vi kunde besvara dem. Det ligger i frågans natur. En fråga fordrar ett svar, liksom en hälsning fordrar en hälsning tillbaka. Och eftersom svaret på en viktig fråga bör har samma angelägenhet som frågan, känns det mycket viktigt att svara. Detta får följden att diskussionen om frågan snart övergår i en diskussion om flera olika svar, som konkurrerar med varandra. Kanske att några särskilt engagerade deltagare argumenterar sinsemellan för och emot alltmer invecklade svarsalternativ i en hastighet som lämnar övriga på efterkälken. Det känns förnedrande att sitta där och inte kunna föreslå ett enda svar med tillhörande argument för att detta måste vara det rätta svaret.

Många av oss är nog även bekanta med hur vi efteråt, när vi får tid att tänka efter i lugn och ro, plötsligt kan se möjligheter som aldrig föresvävade oss under diskussionen: ”Så uppenbart, varför såg jag inte det!” När vi får tid att tänka efter själva är vi fria från en begränsning som styrde diskussionen. Vilken begränsning? Begränsningen att frågan måste besvaras och svaret försvaras som det rätta svaret. Varför blev vi så stimulerade att hitta svaret på frågan och försvara det mot konkurrenterna? Var det en bra fråga som gav upphov till alla dessa divergerande svar, som om någon kastat en tändsticka i ett fyrverkerilager? Redan i sin formulering skuldbelägger frågan människan för att inte kunna lösa sina konflikter. Är inte redan detta en konflikt? Frågan ställer oss mot mänskligheten, och när svaren och argumenten börjar hagla ställs även debattörerna mot varandra. Diskussionen blir ännu ett exempel på vår tendens att hamna på olika sidor i konflikter.

Om vi märker hur vår ädla filosofiska diskussion om världsfred hotar att urarta i samma stridigheter som vi debatterar och vi vill söka svaret på ett ansvarsfullare sätt, så kanske vi beslutar oss för att se över svaren och argumenten som samlats på hög. Vi klassificerar dem som positioner och tankeriktningar och övar oss på att identifiera dem för att undvika bekanta felslut, som klassificeras lika filosofiskt rigoröst. I framtiden ska detta trägna arbete äntligen leda oss till det definitivt rätta svaret, tänker vi. Men fokus är fortfarande på svaren och argumenten, snarare än på frågan som tände hela diskussionen. Diskussionen fortsätter att exemplifiera vår tendens att hamna i konflikt, men nu i termer av en rigorös filosofisk klassificering av de olika kända ståndpunkterna i frågan.

Skillnaden mellan de två riktningarna handlar om var vi lägger vår betoning: på frågan eller på svaret? Antingen känner vi att frågan driver oss, som ett startskott som får oss att springa efter svaret vid mållinjen. Svaret kan vara i termer av människans psyke, samhällets struktur, vår evolutionära historia och mycket annat. Eller så känner vi att frågan förlamar oss, som en elektrisk stöt som bedövar oss så att vi måste sätta oss ner vid startlinjen och granska frågan. Vad hände redan i frågan? Är inte jag också mänskligheten? Vem är jag att ställa frågan? Gör inte frågan en falsk åtskillnad mellan mig och mänskligheten, liknande de som görs i alla konflikter? Är det därför jag inte kan diskutera frågan utan att själv bli ett exempel på problemet?

Betrakta de två filosofiska läggningarna sida vid sida. Den ena upplever frågan som ett stimulerande startskott och springer efter svaret. Den andra upplever frågan som en bedövande elektrisk stöt och blir sittande vid startlinjen. Det kan inte överraska oss att dessa två filosofiska läggningar har svårt att förstå varandra. Om du betonar svaret och springer efter det, så förefaller kvardröjandet vid frågan inte bara ansvarslöst, utan även osportsligt och hämmande. Är det förbjudet att söka det rätta svaret på angelägna frågor? Betonar du däremot frågan och förblir sittande vid startlinjen, så förefaller det överilat att springa efter svaret, även om det sker under strängt ordnade former. Gick inte startskottet av för tidigt så att loppet måste ogiltigförklaras, trots att det i övrigt skedde enligt konstens alla rigorösa regler?

När vi betraktar de två läggningarna sida vid sida kan vi notera ytterligare en skillnad. Att betona svaret riktar vår uppmärksamhet mot frågans ämne: ”mänskligheten genom historien”. Att betona frågan riktar vår uppmärksamhet mot den frågande: mot mig själv. Återigen kan det knappast överraska oss att de två riktningarna har svårt att förstå varandra. Båda tycks undvika frågan!

Här vill man kanske invända att även denna distinktion mellan två filosofiska riktningar placerar människor på olika sidor i en konflikt. Men kanske kan vi känna igen oss i bägge tendenserna, även om vi lutar mer åt ena hållet? Är inte filosofiskt tänkande ofta en dialog mellan dessa tendenser? Blir vi inte fridsammare när vi ser de två filosofiska läggningarna sida vid sida? Kanske förstår vi varandra bättre när vi ser möjligheten av att betona såväl frågan som svaret. Vi anar plötsligt varför vi kan låta så olika när vi filosoferar, trots att vi alla är tänkande varelser, och vi behöver inte längre utbrista: ”Vad är detta för nonsens?”

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Filosofiskt förankrad psykoterapi

Filosofi betraktas ofta som opraktisk och oanvändbar. Samtidigt finns det ett terapeutiskt drag i filosofin. Sokrates utövade filosofi med människor han mötte i Aten. Han försökte övertala dem att inte bara måna om kroppen, pengarna och statens angelägenheter, utan att även undersöka sig själva och ta hand om själen. Detsamma kan sägas om stoikerna, som betonade att filosofi måste omsättas i praktiken och faktiskt förändra våra sätt att leva. De gav offentliga inspirationstal om vikten av att bringa ordning i våra kaotiska själar och de samtalade med människor om hur vi kan leva fullkomligt tillfredsställande liv. Hur opraktiskt och onyttigt är det?

Såväl Sokrates samtalskonst som stoikernas levnadsråd har inspirerat framväxten av kognitiva beteendeterapier. På senare tid har även asiatisk filosofi och meditation inspirerat psykoterapin i form av så kallad medveten närvaro (”mindfulness”), använd som metod för att hantera stress, oro och smärta. Emellertid finns en tendens att släta över det filosofiska inflytandet bakom dessa metoder, som om filosofi vore någonting opraktiskt och oanvändbart! Det finns en risk att man, i en strävan att uppvisa en kliniskt effektiv fasad, slätar över det filosofiska djupet, samtidigt som problemen man försöker behandla ofta sammanhänger med ytliga förhoppningar om snabba och effektiva lösningar.

Kan dagens psykoterapier mer öppet och direkt hämta inspiration från filosofin? Finns redan sådana broar till filosofin, som kan förstärkas? Vad utmärker dem i så fall? Dessa frågor undersöks av Sylvia Martin, forskare vid CRB och själv praktiserande psykoterapeut. I en översiktsartikel fokuserar hon på arbete med värden inom olika former av kognitiv beteendeterapi som en bro till filosofin som kunde förstärkas. Jag ska ge ett exempel från artikeln på sådant arbete, som antyder hur man kan stödja patienter att hitta ett mer stabilt tillfredsställande förhållningssätt till livet.

Många människor söker mening i livet genom olika mål och projekt, som de sedan försöker genomföra. De tror att lyckan kommer bara de får resa till Peking, hittar ett nytt jobb, köper ett hus eller får en hund. Målsättningar ger ingen stabil mening och tillfredsställelse. Tvärtom. Tillfredsställelsen när målsättningar förverkligas är kortvarig och övergår snart i tomhetskänsla som måste fyllas av nya spännande projekt. Det är naturligtvis inget fel med vare sig resor, jobb, hus eller hundar, men när det blir ett mönster att jaga nya mål kan det vara olyckligt. Snart fylls ett helt liv av mål som inte ger den stabila tillfredsställelse som man egentligen längtar efter. Mönstret att söka nya mål och projekt som ska ge mening och tillfredsställelse blir en förytligande livsstil, som det till slut blir svårt att ta sig ur. Men genom terapi kan man hjälpa människor att överblicka det olycksaliga mönstret. Exempelvis kan de få uppgiften att föreställa sig målsättningen att ”resa till Peking”: hur de sparar pengar till resan, lär sig kinesiska och planerar resan. De kan förställa sig allt roligt de gör i Peking. Men hur känns det att komma hem igen? Att komma hem är att återvända till meningslösheten och genast måste tomheten fyllas av nya projekt. Värden såsom medkänsla och sanning skiljer sig från målsättningar genom att mer likna en väg som aldrig tar slut. Värden kan odlas och fördjupas utan ände. Vägen blir målet, tillfredsställelsen ligger i vandringen, och den gäckande föreställningen om att ”äntligen finna tillfredsställelse” upplöses. Men allt detta förutsätter naturligtvis att inte även terapin uppfattas som om den vore en ”resa till Peking” som äntligen ska ge tillfredsställelse. Det finns inga enkla lösningar på meningslöshetens problem, såsom nya resor, nya jobb, nya hus… eller nya terapier.

Filosofisk förankring kan bidra till den fördjupning som krävs för att det psykoterapeutiska arbetet med värden inte ska bli ännu ett projekt som förstärker förytligande attityder till livet. Kanske att intrycket att filosofin är opraktisk och oanvändbar rentav sammanhänger med den rastlösa attityden att ett meningsfullt liv förutsätter målsättningar att effektivt förverkliga? Filosofin är inte ett projekt, utan en väg som håller hela livet. Läs Sylvia Martins översiktsartikel här: Using values in cognitive and behavioral therapy: a bridge back to philosophy.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Martin, S. Using values in cognitive and behavioral therapy: a bridge back to philosophy. Journal of Evaluation in Clinical Practice. 2023; 1- 7. doi:10.1111/jep.13872

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Uppmuntra barn att ta ansvar för andra?

Det händer att akademiker skriver visionära texter som belyser stora mänskliga utmaningar. En sådan filosofiskt visionär artikel bloggade jag om för några år sedan; en artikel där Kathinka Evers diskuterade samspelet mellan samhället och hjärnan. I artikeln utvecklade hon tanken att vi har ett ”proaktivt” ansvar att anpassa våra samhällen efter vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter. Framförallt betonade hon att dagens kunskap om hjärnans föränderlighet ger oss ett proaktivt ansvar för vår egen mänskliga natur, eftersom denna natur formas och omformas i samspel med samhällena vi bygger.

Idag vill jag rekommendera en visionär filosofisk artikel av Jessica Nihlén Fahlquist, en artikel som jag tror har beröringspunkter med Kathinka Evers text. Även här handlar det om vårt ansvar för stora mänskliga utmaningar, såsom klimat och framförallt folkhälsa. Även här handlar det om människans föränderlighet, inte minst under barndomen. Även här handlar det om att vara proaktiv (även om termen inte används). Men där Kathinka Evers utgår från neurovetenskapen, utgår Jessica Nihlén Fahlquist från dygdetiken och från samhällsvetenskaper som ser barn som sociala aktörer.

Jessica Nihlén Fahlquist framhåller att vi lever i komplexare samhällen och står inför större globala utmaningar än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Men även människan är komplex och kan under gynnsamma omständigheter utveckla stora förmågor till ansvarstagande. Dygdetiken har detta fokus på människan själv och på hennes karaktärsdrag, som kan odlas och utvecklas i olika hög grad. Dygdetiken kritiseras ibland för att inte vara tydligt handlingsvägledande. Men det är svårt att föreställa sig att vi kan hantera stora mänskliga utmaningar enbart genom vägledande regler och föreskrifter. Regler är aldrig lika komplexa som människan själv. Handlingsvägledande regler förutsätter att utmaningarna redan är under någon sorts kontroll och således inte är så osäkra längre. Inför komplexa utmaningar med stora osäkerheter kan vi behöva lära oss att lita på människan själv. Vågar vi lita på oss själva när vi ofta själva skapat problemen?

Här resonerar Jessica Nihlén Fahlquist på ett sätt som för tankarna till Kathinka Evers idé om ett proaktivt ansvar för våra samhällen och vår mänskliga natur. Nihlén Fahlquist förslår, om jag förstår henne rätt, att vi redan nu har ansvar att skapa miljöer som stödjer utvecklingen av mänskliga karaktärsegenskaper som i framtiden kan hjälpa oss att bemöta utmaningarna. Vi har redan nu ett ansvar att stödja utvecklingen av framtida ansvarstagande, kunde man säga.

Nihlén Fahlquist fokuserar på folkhälsoutmaningar och hennes resonemang utgår från pandemin och frågan om vaccination av barn. Föräldrar har rätten och plikten att skydda sina barn mot risker. Men rimligen kan föräldrar även anses vara förpliktade att inte vara överbeskyddande utan även beakta barnets utveckling av aktörskap och värderingar. Viruset som spreds under pandemin gav inga svåra symtom hos barn. Vaccination skyddar därför inte nämnvärt barnets egen hälsa, utan skulle göras med tanke på andra. Studier visar att barn kan vara kapabla att resonera i termer av ett sådant ansvar för andra. Barn som deltar i medicinsk forskning kan till exempel svara att de deltar bland annat för att hjälpa andra. Vågar vi uppmuntra kapabla barn att ta ansvar för folkhälsan genom att låta dem resonera om sin egen vaccination? Är det rentav så att vi bör stödja barn att odla ett sådant ansvar som en dygd?

Nihlén Fahlquist menar inte att barn själva har detta ansvar att låta vaccinera sig av solidaritet med andra. Men om vissa barn visar sig kunna resonera så pass moraliskt komplext om sin egen vaccination, kunde man säga att barnens ansvarstagande är någonting oväntat och beundransvärt, något som man inte kan begära av ett barn. Genom att uppmuntra och stödja det oväntade och beundransvärda hos barn, kan det med tiden bli ett förväntat ansvarstagande hos vuxna, föreslår Jessica Nihlén Fahlquist. Dygdetiken gör det meningsfullt att tänka i termer av sådana möjligheter, där människor kan förändras och växa med uppgiften. Vågar vi tro på sådana möjligheter hos oss själva? Om du inte väntar dig det oväntade kommer du inte att finna det, sa en visionär grekisk filosof vid namn Herakleitos.

Jessica Nihlén Fahlquists artikel är mångfasetterad och uppslagsrik. I detta inlägg har jag bara betonat en av hennes tankegångar, som jag hoppas gjort dig nyfiken på en angelägen akademisk text: Taking risks to protect others – pediatric vaccination and moral responsibility.

Sammanfattningsvis menar Jessica Nihlén Fahlquist att vaccination bör betraktas som en möjlighet för barn att utveckla sin ansvarskänsla och att föräldrar, skolor, vårdpersonal och folkhälsomyndigheter bör inkludera barn i debatter om etiska folkhälsofrågor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Jessica Nihlén Fahlquist, Taking Risks to Protect Others – Pediatric Vaccination and Moral Responsibility, Public Health Ethics, 2023;, phad005, https://doi.org/10.1093/phe/phad005

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden

När vanliga ord får vetenskapliga användningar

För några veckor sedan skrev Josepine Fernow ett angeläget blogginlägg om vetenskap och språk. Hon anknöt till en forskardebatt om begreppsliga utmaningar för neurovetenskapen, utmaningar som uppkommer när vanliga ord får specialiserade användningar i vetenskapen som tekniskt definierade termer.

I fallet som debatterades var det ordet ”medvetenhet” eller ”förnimmelseförmåga” (på engelska, ”sentience”) som importerats till det vetenskapliga studiet av hjärnan. En forskargrupp rapporterade att de kunnat fastställa att odlade neuroner från människa och mus har inlärningsförmåga och att de uppvisar ”sentience” i en simulerad spelvärld. Naturligtvis väckte det stort uppseende att några neuroner odlade i ett laboratorium kunde uppvisa medvetenhet! Men forskargruppen menade inte det som väckte uppmärksamhet. De menade något mycket tekniskt som bara en specialist på området kan förstå. Det uppseendeväckande var alltså snarast ordvalet.

När det uppseendeväckande ordvalet ifrågasattes av andra forskare, försvarade sig forskargruppen med att de definierat termen ”sentience” strängt vetenskapligt, så att alla borde ha förstått vad de menade, åtminstone kollegerna på området. Nå, nu är ju inte alla människor specialister på det relevanta området. Upptäckten – vad det nu var som upptäcktes – väckte således uppståndelse bland människor som om det handlade om en upptäckt av förnimmelseförmåga hos neuroner som odlats i ett laboratorium.

Forskargruppens inställning till sitt eget tekniska språkbruk liknar en attityd som jag för länge sedan stötte på hos en berömd språkteoretiker, Noam Chomsky. Så här sa Chomsky om det vetenskapliga studiet av språkets natur: ”… varje allvarligt förhållningssätt till studiet av språk avviker från det vanliga begreppet och ersätter det med något tekniskt begrepp”. Chomsky har naturligtvis rätt i att språkvetenskapen definierar sina egna tekniska begrepp om språk. Men man kan ana en viss hybris i uttalandet, för det låter som om bara en språkteoretiker kan förstå ”språk” på ett sätt som är värt allvarlig uppmärksamhet. Detta är ohållbart, för det väcker frågan vad ett tekniskt begrepp om språk är. I vilken mening är ett tekniskt begrepp ett begrepp om språk? Är det ett tekniskt begrepp om språk i den vanliga meningen? Eller är det ett tekniskt begrepp om språk i samma svårtillgängliga mening? I det senare fallet fall tycks det seriösa studiet av språk förfalla till ett navelskåderi som inte kommer åt språket.

För att ett tekniskt begrepp om språk ska vara ett begrepp om språk, måste våra vanliga begrepp beaktas. Annars upphör det tekniska begreppet att vara ett begrepp om språk.

Detta är kanske något att beakta även inom neurovetenskapen. Nämligen i den utsträckning som man där vill kasta ljus över företeelser som medvetande eller förnimmelseförmåga. Naturligtvis kommer neurovetenskapen att definiera sina egna tekniska begrepp om dessa företeelser, som i det debatterade fallet. Men om de tekniska begreppen ska fungera som begrepp om medvetande och förnimmelseförmåga, så kan man inte negligera vårt vanliga språkbruk.

Vetenskap är något mycket allvarligt och betydelsefullt. Men om dess särskilda betydelse stiger oss åt huvudet, så riskerar attityden att urholka vetenskapens stora betydelse för mänskligheten. Här kan du läsa tre neuroetikers syn på dessa viktiga språkfrågor: Conceptual conundrums for neuroscience.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att upplösa konflikterna där de uppkommer

Jag tror att många av oss upplever att det mänskliga samtalsklimatet blivit kyligare, att vi fått svårare att prata med varandra och komma överens. Det känns kallare än på länge bland människorna. Samtidigt eskalerar de globala utmaningarna. Vädertecknen talar för en varmare planet, samtidigt som människorna talar ett kallare språk. Det borde vara tvärtom. För att kyla ner planeten borde mänskligheten först bli varmare.

Hur kan bli mänskligheten varmare? Hur kan vi hantera motsättningarna som får vårt mänskliga klimat att likna ett kallt krig på flera fronter: mellan länder, mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män, och så vidare?

Observera vad som sker inom oss själva när frågan ställs och kräver sitt svar. Vi vänder omedelbart vår uppmärksamhet mot världen och mot de åtgärder som vi tänker skulle kunna lösa problemet där. En världsregering? Globalt bindande lagstiftning? Ett gemensamt mänskligt språk i ett globalt klasslöst samhälle som inte skiljer mellan kvinna och man, mellan hudfärger, mellan vän och främling?

Observera återigen vad som sker inom oss själva när vi analyserar frågan, antingen på detta universalistiska sätt eller på något annat sätt. Vi skapar nya motsättningar mellan oss själva som analytiker och världen där problemen antas uppstå. Själva frågan är en konflikt. Den skuldbelägger en värld som nödvändigtvis måste förändras. Därigenom uppstår nya konfliktytor mellan människor som argumenterar för motstridiga analyser och åtgärder. Fredsrörelse kommer att bekämpa fredsrörelse, och de som inte tar nödvändig ställning i dessa enorma ödesfrågor… ja, vad gör vi med dem?

Observera för tredje gången vad som sker inom oss själva när vi nu två gånger i rad riktat uppmärksamheten mot oss själva. Först noterade vi vår inre tendens att reagera utåtriktat. Sedan noterade vi hur denna utåtriktade tendens skapade nya motsättningar inte bara mellan oss själva och en skuldbelagd omvärld som måste förändras, utan också mellan oss själva och andra människor med andra analyser av en skuldbelagd värld som måste förändras. Vad ser vi alltså, när vi nu för tredje gången observerar oss själva?

Vi ser hur vi söker konflikternas uppkomst överallt utom hos oss själva. Även när vi skuldbelägger oss själva så talar vi som om vi vore någon annan än den som analyserar problemet och kräver åtgärder (”jag borde lära mig att hålla käften”). Ser du det utåtriktade mönstret inom dig? Det är som en mental armbåge som stöter bort en problematisk värld. Ser du hur konflikterna uppkommer inom oss själva, genom denna konstant utåtriktade reaktivitet? Vi tror att vi tar ansvar för världen omkring oss, men vi projicerar bara våra mentala reflexer.

Det fanns en gång en filosof som hette Sokrates. Han liknades vid en darrocka då han med sina oväntade frågor tycktes bedöva dem han samtalade med, så att de inte längre kunde reagera med världsvana analyser och skarpa argument. Han var noga med att påpeka att han själv var lika bedövad. Han såg nämligen den utåtriktade tendensen inom sig själv. Varje gång han fick syn på den blev han stum och stillastående. Ibland kunde han bli stående i timtal i något gathörn. Han såg konflikternas födelse i det mänskliga sinne som alltid tror sig veta, som alltid tror sig ha analysen och argumenten. Denna inre förlamning kallade han sin visdom och han beskrev den så här: ”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet”.

En så vist bedövad filosof kunde naturligtvis inte själv hysa någon konfliktfylldhet, eftersom han i samma ögonblick som den började ta form, skulle notera tendensen inom sig själv och bedövas. Han kunde konsten att upplösa konflikter där de uppkommer: inom oss själva. Fri från viljan att förändra en skuldbelagd värld, skulle han just därigenom ha revolutionerat allting.

Sokrates visdom kan tyckas alltför enkel för vår tids komplexa problem. Men med tanke på våra tre observationer av hur konflikterna uppkommer i det mänskliga sinnet, så ser du hur vi själva är upphovet till all komplexitet. Den enkla visdomen kan värma en mänsklighet som glömt bort att granska sig själv.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Förändrar sjukdomens svårighet den moraliska motivationen att agera?

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att knäcka koden i artikeln som jag nu ska försöka sammanfatta kort. Jag hoppas att inte redan rubriken jag valt är ett missförstånd. Moralfilosofi är inte lätt, men ämnet i artikeln är angeläget så jag vill ändå göra ett försök.

Sjukdom uppfattas i allmänhet som någonting dåligt, som ett ont. Om vi ska tala i termer av värde kan vi säga att sjukdom har negativt värde. Enskilda sjukdomsfall brukar skapa en moralisk motivation hos oss att mildra den sjukes negativa tillstånd. Hur stark denna motivation är beror på flera faktorer, men sjukdomens svårighetsgrad är en relevant faktor. Motivationen att agera ökar typiskt med sjukdomens svårighetsgrad.

Detta kommer naturligtvis inte som någon överraskning. Motivationen att mildra en människas förkylning är inte särskilt stark eftersom förkylning inte är ett svårt tillstånd. Lite snuva får man leva med. Men inför svårare tillstånd såsom blodförgiftning, diabetes och cancer så ökar den moraliska drivkraften att agera. ”Detta sjukdomstillstånd är mycket svårt” säger vi och känner att det är mycket angeläget att agera.

Så vad är problemet som motiverar artikeln? Om jag tolkar författarna rätt, så är problemet att det inte är så enkelt att omvandla detta självklara språkbruk till en regel att följa. Jag köpte nyligen en vattenkokare som levererades med denna varning: ”Fyll inte på med överdrivet mycket vatten”. Varningen är på sätt och vis självklar. Naturligtvis ska man inte fylla på med överdrivet mycket vatten! Drivkraften att hälla borde ha upphört innan vattennivån blev överdrivet hög. Trots att språkbruket är fullkomligt självklart så är regeln inte lika självklar, för när är vattennivån överdrivet hög? När borde vi sluta hälla?

Problemet med ordet ”svårighetsgrad” är likartat, eller så tolkar jag det i alla fall. ”Svårighetsgrad” är ett självklart språkligt verktyg när vi diskuterar sjukdom och det angelägna i att göra något åt sjukdomstillstånd. Men samtidigt är det svårt att definiera begreppet som en beskrivning av när sjukdomstillstånd är (mer eller mindre) svåra och när det är (mer eller mindre) angeläget att göra något åt dem. Somliga filosofer har därför kritiserat användningen av begreppet ”svårighetsgrad” i diskussioner om till exempel prioriteringar i vården. Situationen är i så fall paradoxal, eftersom ett självklart relevant begrepp skulle uteslutas för att det är oklart hur det kan omvandlas till en beskrivning att följa som om det vore en enkel regel.

Förstår jag artikeln rätt, så vill författarna försvara begreppet svårighetsgrad genom att visa att svårighetsgraden förändrar vår moraliska motivation att agera när någon är sjuk. Detta gör de genom att beskriva sex andra begrepp som mer vedertaget förändrar hur moraliskt angeläget det är att göra något åt tillståndet, däribland begreppen behov och bristande välbefinnande. Inget av de sex begreppen sammanfaller helt med begreppet svårighetsgrad, men när vi försöker bedöma hur de påverkar angelägenheten att agera så kommer vi ofta samtidigt att bedöma svårighetsgraden. Och när vi bedömer en sjukdoms svårighetsgrad så kommer vi ofta samtidigt att bedöma hur sjukdomen påverkar välbefinnandet, till exempel.

Författarnas slutsats är att begreppet svårighetsgrad är ett moraliskt relevant begrepp som bör beaktas i framtida diskussioner, eftersom svårighetsgraden förändrar den moraliska motivationen att agera. Jag kan dock ha missförstått resonemangen, så vill du vara på den säkra sidan kan du läsa artikeln här: Severity as a moral qualifier of malady.

Jag vill avsluta inlägget med en personlig sidokommentar: Jag är benägen att säga att den filosofiska svårigheten att definiera begreppet svårighetsgrad (när vi pratar om sjukdomstillstånd) liknar svårigheten att definiera begreppet överdrivet mycket (när vi pratar om vattennivåer). Vad som gör begreppen så användbara är deras stora följsamhet. Det är svårt att säga vad ”svår sjukdom” eller ”överdrivet hög vattennivå” är, eftersom det beror på så mycket. Följsamma ord som dessa liknar spårhundar som känsligt rör sig genom terrängen i alla möjliga relevanta riktningar. Men om vi försöker rekonstruera spårhundens känslighet i allmänna intellektuella ordalag, utan tillgång till hundens luktsinne, erfarenheter och instinkter, så hamnar vi i stora svårigheter.

Borde dessa filosofiska svårigheter motivera oss att göra oss av med hunden? Naturligtvis inte! Liksom vi lär oss oerhört mycket av att följa en spårhund så lär vi oss oerhört mycket av att följa orden ”svår sjukdom”, även om resan blir strapatsrik. Detta understryker artikelförfattarnas slutsats: svårighetsgrad bör betraktas som ett moraliskt betydelsefullt begrepp som även fortsättningsvis förtjänar vår uppmärksamhet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Solberg, C.T., Barra, M., Sandman, L. et al. Severity as a moral qualifier of malady. BMC Medical Ethics 24, 25 (2023). https://doi.org/10.1186/s12910-023-00903-2

Detta inlägg på engelska

Svåra frågor

« Äldre inlägg