En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: filosofi (Sida 1 av 20)

Är detta verkligen sant?

Varför är sanningsfrågan så fantastisk? En vanlig inställning är att frågan kan få oss att försäkra oss om att våra åsikter verkligen är korrekta innan vi uttalar dem. Genom att hålla oss så välinformerade som möjligt, genom att granska våra åsikter så att de bildar ett så stort och sammanhängande system som möjligt av väl övervägda åsikter, kan vi med gott samvete göra vad vi alla har en tendens att göra: ge luft åt våra åsikter.

Att låta sanningsfrågan skärpa kraven på hur vi bildar våra åsikter är naturligtvis viktigt. Men de skärpta kraven riskerar samtidigt att förstärka våra attityder till de åsikter som vi anser uppfyller kraven. Vi har inte längre bara rätt, så att säga, utan rätt på rätt sätt, enligt konstens strängaste regler. Om någon ger luft åt slarvigt bildade åsikter, så känner vi omedelbart att vi måste bemöta villfarelserna genom att uttala våra mer rigorösa uppfattningar om saken.

Att bemöta villfarelser är naturligtvis viktigt. En risk är dock att de som ofta förklaras otillräckligt rigorösa snart lär sig hur man uppvisar en rigorös fasad. Eller rentav struntar i de strängare kraven eftersom man ju hursomhelst har rätt, och därmed även har rätten att köra över dem som hursomhelst har fel!

Vår ädla inställning till sanningsfrågan slutar kanske inte alltid så fantastiskt, utan kan leda till ett hårdare åsiktsklimat. Så hur kan sanningsfrågan vara fantastisk?

De flesta av oss har en tendens att tänka att våra åsikter om världen motiveras av allt störande som händer i den. Vi kan rentav tänka att det är vår godhet som får oss att ha åsikterna, att det är vår känsla för rättvisa som får oss att uttala dem. Dessa tendenser förstärker våra åsikter, spänner dem som fjädrarna i en mekanism. Liksom vi har en knäreflex som får benet att sparka, tycks vi ha en kunskapsreflex som får munnen att gå, om jag får uttrycka mig drastiskt. Så snart en åsikt tagit form, tror vi att vi vet att det är så. Vi lever i våra huvuden och världen tycks översvämmas av allt vi tänker om den.

”Är detta verkligen sant?” Anta att vi ställde den frågan lite oftare, just när vi upplever att vi måste få ge luft åt vår åsikt om världsläget. Vad skulle hända? Antagligen stannar vi upp för ett ögonblick … och kan oväntat ana att det enda som får oss att känna att vi måste uttala åsikten, är åsikten själv. Om någon ifrågasätter åsikten, känner vi genast tvånget att ge luft åt fler åsikter, som enligt vår åsikt bevisar den första åsikten.

”Är detta verkligen sant?” För ett kort ögonblick kan sanningsfrågan ta andan ur oss. Tvånget att ge luft åt våra åsikter om världsläget kommer av sig och vi kan rikta frågan till oss själva: Varför känner jag ständigt böjelsen att uttala mina åsikter? Åsikterna är ärliga, jag tänker verkligen så här, jag hittar inte på vilka åsikter som helst. Men tänkandet av åsikterna har en bedräglig form, för när jag tänker mina åsikter så tänker jag givetvis att det är så. Åsikterna formerar sig som den verklighet som jag reagerar på. – Eller som en stoisk tänkare sa:

”Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta.” (Epiktetos)

”Är detta verkligen sant?” Att förstummas av den frågan kan få ett helt moln av åsikter att kondensera till en droppe klarhet. För när vi tystnar kan vi plötsligt se hur kunskapsreflexen sätter inte bara munnen i rörelse, utan hela världen. Så vem tar sanningen på allvar? Kanske den som inte tar sina åsikter på allvar.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Varför ställer vetenskapen frågan om artificiellt medvetande?

Möjligheten av medveten AI uppfattas alltmer som en legitim och angelägen vetenskaplig fråga. Detta intresse har uppstått efter en lång historia av vetenskapliga tvivel på möjligheten av medvetande inte bara hos andra djur, utan ibland rentav hos människan. Själva begreppet medvetande ansågs under en period vara vetenskapligt suspekt. Men nu ställs alltså frågan om medveten AI inom vetenskapen.

För den som är intresserad av hur en så halsbrytande fråga kan besvaras filosofiskt och vetenskapligt, vill jag rekommendera ett intressant AI-filosofiskt tankeutbyte i den franska tidskriften Intellectica. Tankeutbytet (som är på engelska) kretsar kring en artikel av två filosofer, Jonathan Birch och Kristin Andrews, som under flera år diskuterat medvetande inte bara bland däggdjur, utan även bland fåglar, fiskar, bläckfiskar, kräftdjur, reptiler, groddjur och insekter. De två filosoferna skiljer noga mellan psykologiska frågor om vad som kan göra oss emotionellt lockade att tro att ett AI-system är medvetet, och logiska frågor om vad som filosofiskt och vetenskapligt kan räknas som evidens för medveten AI. Det är till detta logiska perspektiv som de vill bidra. Hur kan vi avgöra om ett artificiellt system verkligen är medvetet; inte bara förföras till att tro det för att systemet emotionellt övertygande speglar beteendet hos subjektivt upplevande människor? Deras grundtanke är att vi först bör studera medvetande hos ett brett spektrum av djurarter bortom däggdjuren. Dels för att människohjärnan skiljer sig alltför mycket från (dagens) artificiella system för att fungera som lämplig utgångspunkt, men framförallt för att sådan bred jämförelse kan hjälpa oss att identifiera de väsentliga dragen hos medvetandet: drag som kunde användas som markörer för medvetande i artificiella system. De två filosofernas förslag är alltså att vi, genom att utgå från olika former av djurmedvetande, bättre kan förstå hur vi filosofiskt och vetenskapligt bör söka evidens för eller emot medveten AI.

En av mina kollegor vid CRB, Kathinka Evers, även hon filosof, kommenterar artikeln. Hon uppskattar Birch och Andrews diskussion som filosofiskt klargörande och ser förslaget att närma sig frågan om medveten AI via studium av medvetandeformer hos ett brett spektrum djurarter som väl underbyggt. Hon menar dock att ett antal frågor fordrar mer uppmärksamhet. Bland annat frågar hon om inte övergången från kol- till kiselbaserade substrat fordrar större uppmärksamhet än Birch och Andrews ger den.

Birch och Andrews föreslår ett tankeexperiment där en robotråtta beter sig exakt som en verklig råtta. Den klarar samma kognitiva och beteendemässiga tester. De antar vidare att råtthjärnan avbildats exakt i roboten, neuron för neuron. I ett sådant fall, menar de, vore det inkonsekvent att inte acceptera samma smärtmarkörer som gäller för råttan även för roboten. Fallen är lika, menar de, övergången från kol till kisel ger inte tillräckliga skäl för att betvivla att robotråttan kan känna smärta när den uppvisar samma drag som markerar smärta hos den verkliga råttan. Men fallen är ju inte lika, påpekar Kathinka Evers, för den verkliga råttan är, till skillnad från roboten, levande. Om liv är väsentligt för medvetande så är det inte inkonsekvent att betvivla att roboten kan känna smärta ens i detta tankeexperiment. Någon kunde givetvis förknippa liv med medvetande och hävda att en robotråtta som uppvisar de väsentliga dragen för medvetande också måste betraktas som levande. Men om syftet är att identifiera vad som logiskt kan fungera som evidens för medveten AI så kvarstår problemet, menar Kathinka Evers, för vi behöver då klargöra hur relationen mellan liv och medvetande ska undersökas och hur begreppen ska definieras.

Kathinka Evers föreslår alltså flera frågor av relevans för vad som logiskt kan räknas som evidens för medveten AI. Men hon ställer också en mer grundläggande fråga, som kan anas genom hela hennes kommentar. Hon frågar varför frågan om konstgjort medvetande alls ställs inom vetenskapen idag. Ett av Birch och Andrews syften var som sagt att undvika att svaret styrs av psykologiska tendenser att tolka en AI som övertygande speglar mänskliga känslor som om den vore medveten. Men Kathinka Evers frågar, som jag läser henne, om inte detta logiska syfte möjligen kommer för sent. Är inte redan frågan en frestelse? AI är tränad på människogenererade data för att spegla mänskligt beteende, påpekar hon. Söker vi måhända filosofisk och vetenskaplig evidens kring en fråga som tycks betydelsefull bara för att vi har en psykologisk tendens att identifiera oss med våra digitala spegelbilder? För att en fråga ska betraktas som vetenskaplig och värd att finansieras krävs vanligen något slags initialt empiriskt stöd, men det finns överhuvudtaget ingen evidens för möjligheten av medvetande hos icke-levande entiteter såsom AI-system. Frågan om en AI kan vara medveten har inte mer empiriskt stöd än frågan om vulkaner kan uppleva sina utbrott, påpekar Kathinka Evers. Risken är stor att vi vetenskapligt försöker besvara en fråga som saknar vetenskaplig grund. Hur försiktigt vi än söker det efterlängtade svaret, så tycks frågan oförsiktig.

Jag kommer att tänka på myten om Narcissus. Efter en lång historia av avvisanden av andras kärlek (andras medvetande), förälskade han sig slutligen i sin egen (digitala) spegelbild, sökte hopplöst att krama den, och plågades sedan av en evig längtan efter bilden. Är du där? Kommer spegelbilden att svara? En AI kommer säkert att generera en respons som talar till våra mänskliga känslor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Birch Jonathan, Andrews Kristin (2024/2). To Understand AI Sentience, First Understand it in Animals. In Gefen Alexandre & Huneman Philippe (Eds), Philosophies of AI: thinking and writing with LLMs, Intellectica, 81, pp. 213-226.

Evers Kathinka (2024/2). To understand sentience in AI first understand it in animals. Commentary to Jonathan Birch and Kristin Andrews. In Gefen Alexandre & Huneman Philippe (Eds), Philosophies of AI: thinking and writing with LLMs, Intellectica, 81, pp. 229-232.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Kan konstgjort medvetande skapas, är det ens tänkbart?

Hur otroligt det än kan låta så finns det faktiskt ingenjörsmässiga försök att skapa medveten artificiell intelligens. Med tanke på att uppfinnare också försökt att skapa evighetsmaskiner, finns skäl att tänka efter. Kan artificiellt medvetande verkligen skapas? Är ”idén” ens tänkbar? Dessa frågor ställs av Michele Farisco, i ett inlägg på den engelskspråkiga versionen av denna blogg.

Ett sätt att tänka efter kring den här typen av intellektuellt lockande idéer är att föreställa sig jämförbara exempel som är klart meningsfulla, som kanske redan finns eller åtminstone är tekniskt möjliga att skapa. Drömmen om en evighetsmaskin kan till exempel jämföras med försök att minimera friktionen i ett gyroskop, så att det fortsätter att snurra häpnadsväckande länge utan ytterligare energitillförsel. Den intellektuella tjusningen i idén om en perpetuum mobile kan naturligtvis stimulera kreativiteten och de mest oväntat energieffektiva lösningar ser dagens ljus, även om det inte handlar om ”evighetsmaskiner”. Samtidigt kan dessa jämförbara exempel, som faktiskt är tekniskt genomförbara eller kanske rentav existerar, hjälpa oss att hantera intellektets tendens att ibland förlora sig i sina egna drömmar. Vi får någonting konkret verkligt att jämföra med, en vaken kontrast till vad vi drömmer om.

Michele Farisco gör något liknande med idén om artificiellt medvetande. Han definierar en begränsad aspekt av vad vi kallar medvetande, en aspekt som redan idag kunde skapas i form av en AI-robot. Den aspekt han avgränsar är inte förmågan att ha upplevelser (eller subjektiva erfarenheter), utan snarare en förmåga att välja ut relevant information från omgivningen och använda informationen för att uppnå specifika mål. Han lägger till ytterligare några krav på processen, som du kan läsa mer om i hans inlägg: Conceivability and feasibility of artificial consciousness. Där hittar du även länk till artikeln som inlägget utgår från.

I själva verket har ett robotsystem som är medvetet i denna begränsade mening redan skapats, enligt Michele Farisco, nämligen inom CAVAA-projektet där han arbetar. Roboten hanterar information på ett sätt som kan anses uppfylla definitionen som antyddes ovan. Michele Farisco hänvisar till robotexemplet för att hjälpa oss att tänka mer vaket om konstgjort medvetande, men just för att exemplet är så bra kunde man också uppfatta roboten som ett lovande steg mot drömmen om konstgjort medvetande.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi söker klarhet

Behovet av självkritisk expertis vid offentlig policyutveckling

Akademiker rekryteras ofta som experter i kommittéer med uppgift att ta fram riktlinjer för offentliga verksamheter, till exempel sjukvården. Det är naturligtvis viktigt att policy-dokument för offentliga verksamheter baseras på kunskap och förståelse av problemen. Samtidigt är rollen som expert långt ifrån självklar, för problemen som behöver lösas är inte rent akademiska och låter sig inte avgränsas så som forskare avgränsar sina forskningsfrågor. En kunnig akademiker som accepterar uppdraget som expert har därför anledning att känna sig både säker och osäker inför uppdraget. Det vore olyckligt annars. Detta rör även omgivningens förväntningar på experten, inte minst uppdragsgivarens. Experten bör få utrymme att påtala eventuella oklarheter i kommitténs uppdrag samt att även vara osäker i sin roll som expert. Återigen vore det olyckligt annars. Men om expertrollen är så motsägelsefull att den rymmer både säkerhet och osäkerhet, både kunskap och självkritik, hur ska vi förstå den?

En realistisk utgångspunkt för diskussion kring frågan är en artikel i Politics & Policy, skriven av Erica Falkenström och Rebecca Selberg. De gjorde en empirisk fallstudie av etiska problem kring skapandet av svenska riktlinjer för intensivvården under coronapandemin: ”Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden.” Expertgruppen bestod av 11 män, alla läkare eller filosofer. Här är givetvis bristen på mångfald problematisk. Den yrkesgrupp som påtagligast kommer i kontakt med de organisatoriska utmaningarna inom sjukvården, sjuksköterskorna, till stor del kvinnor, fanns inte representerade i gruppen. Inte heller innehöll expertgruppen några samhällsvetare, som hade kunnat bidra med kunskap om strukturella problem i svensk sjukvård redan innan pandemin utbröt, såsom problem relaterade till att äldrevården i Sverige administreras separat av kommunerna. Patienter på kommunala äldreboenden tillhörde de hårdast drabbade grupperna under pandemin. De presenterades i policy-dokumentet som en svag grupp som helst borde hållas borta från sjukhusen (där den mest avancerade sjukvården ges), och i stället skötas på plats på äldreboendena. En problematisk sida av detta var att gruppen äldre patienter i kommunal omsorg inte fick tillgång till kompetent medicinsk bedömning av sina individuella möjligheter att klara intensivvård, vilket möjligen kan betraktas som diskriminerande. Denna minskning av antalet patienter i behov av intensivvård kan i sin tur ha gett regionerna som ansvarar för intensivvården anledning att hävda att de hade tillräckliga resurser. Om ett av syftena med riktlinjerna dessutom var att minska stressen hos sjukvårdspersonal, kan man undra vilken inverkan som riktlinjerna hade på stressen hos den kommunalt anställda personalen på äldreboendena.   

Författarna identifierar etiska problem på tre områden: kring utgångspunkterna för arbetet med de nationella riktlinjerna, kring innehållet i dokumentet, samt kring implementeringen av riktlinjerna. De diskuterar även ett alternativt politisk-filosofiskt sätt att närma sig rollen som expert, som kunnat motverka problemen som beskrivs i fallstudien. Detta alternativa filosofiska tillvägagångssätt, ”engaged political philosophy”, kontrasteras mot en mer konventionell filosofisk expertroll, som enligt det alternativa synsättet överbetonar filosofins roll. Bland annat genom att låta filosofisk teori definiera problematiken utan att uppmärksamma sammanhanget tillräckligt. I stället bör öppnare frågor ställas. Varför blev problemet en offentlig angelägenhet just nu? Vilka är positionerna och vad driver människor isär? Genom att utgå från sådana öppna frågor om sammanhanget kan den politiskt engagerade filosofen identifiera värden som står på spel, fakta om den aktuella situationen och dess historiska bakgrund, och möjliga samtida alternativ. Samt inkludera olika former av relevant expertis. En bredare förståelse för sammanhanget som skapade problemet kan även hjälpa myndigheter och experter att förstå när det vore bättre att inte föreslå en ny policy, påpekar författarna.

Själv tänker jag att risken att experter överbetonar sina egna kunskapsformers betydelse möjligen är allmänt utbredd och inte unik för filosofin. Ett alternativt förhållningssätt till rollen som expert kräver sannolikt öppenhet för rollens grundläggande motsägelse: experten både vet och vet inte. Ingen akademisk disciplin kan göra exklusivt anspråk på en sådan självkritisk medvetenhet, även om självgranskning kan beskrivas som filosofisk i en vid mening som tar oss bortom akademiska gränser.

Jag rekommenderar artikeln i Politics & Policy som fruktbar fallbeskrivning för vidare forskning och reflektion om utmaningar i rollen som expert: Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Falkenström, E. and Selberg, R. (2025), Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19. Politics & Policy, 53: e12646. https://doi.org/10.1111/polp.1264

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Columbo i Aten

En av de mest tidlösa TV-deckarna är antagligen Columbo. Peter Falk spelar där en frågvis poliskommissarie som ibland tycks så långt bortom vanlig tideräkning, att han kan få Los Angeles att likna antikens Aten, där en lika frågvis filosof brydde sig lika lite om sitt yttre.

Jag hoppas att du sett Columbo någon gång. Jag tar mig också friheten att inleda inlägget med att avslöja varför jag vill skriva om honom. För att han inte bara avslöjar mördarna utan samtidigt befriar dem från att leva insnärjda i sina egna lysande planer. Du minns kanske det ovanliga upplägget i serien, att vi omedelbart får veta vem förövaren är. Mördarna i serien utmärks inte bara av sin höga sociala och ekonomiska status, utan även av sin höga intelligens (och sin övertro på den). Innan mordet sker får vi följa hur genialiskt mördaren planerar sitt dåd. Syftet är att ge sken av att ha vattentätt alibi, att undvika att lämna oavsiktliga spår på mordplatsen, samt att lämna spåren som tydligt utpekar någon annan. Allt är perfekt uttänkt: PANG! I nästa scen släntrar Columbo in på mordplatsen i sin slitna rock och med en cigarr som vanligen slocknat. I ett avsnitt anländer han med ett kokt ägg i fickan som han knäcker mot mordvapnet när han inte hunnit äta frukost.

Mordet var bara förspelet. Nu börjar episoden på allvar, samspelet mellan den tankspridde Columbo och den skärpta mördaren som planerat allt i detalj och nu känner sig oövervinnelig. Särskilt med tanke på att poliskommissarien som leder utredningen uppenbarligen bara är en förvirrad stackare som ständigt fumlar efter anteckningsblock och penna och ställer ovidkommande frågor. Det här klarar jag snart av, tänker mördaren.

Columbo vet ofta omedelbart vem mördaren är. Han kan avslöja detta i ett avslutande samtal med mördaren där båda oväntat kan finna varandra och tala öppenhjärtigt, nästan som gamla vänner. Snart börjar även mördaren förstå att Columbo vet, trots att kommissariens tankspridda uppsyn först gjorde detta osannolikt. Vanligen rubbas dock inte mördarens självförtroende av att veta att Columbo vet, för allt är ju perfekt uttänkt: Columbo ”vet” utan att kunna bevisa någonting! Columbo ligger ofta sömnlös och undrar över mördarens alibi och motiv, eller om till synes ovidkommande detaljer på mordplatsen: de ”lösa trådändar” som Columbo ofta talar om, utan att mördaren förstår varför. De verkar alltför triviala för att beröra den sinnrika planen! Mördaren tycks nästan njuta av att se Columbo rådbråka sin hjärna med ovidkommande detaljer som omöjligtvis kan bevisa vad båda redan ”vet”. Mördaren anar inte att Columbos ovisshet snart bär frukt.

Slutligen lyckas Columbo knyta ihop trådändarna som mördaren inte såg betydelsen av (de såg ju så torftiga ut i jämförelse med den eleganta planen). När Columbo avslöjar hur alibit bara var skenbart, hur de uppenbara spåren avsiktligt placerats på mordplatsen, samt mördarens billigt själviska motiv, så förväntar sig mördaren att bli anhållen av Columbo. ”Nej, det kommer andra och anhåller dig senare”, säger Columbo som plötsligt tycks ointresserad av alltsammans. Columbo verkar bara ha velat avslöja den illusoriska verklighet som mördaren skapade för att vilseleda alla. Mördaren är den som först går i fällan. För att få allt att se verkligt ut måste mördaren redan från första akten leva strängt enligt den lömska planen. Kanske är det därför som mördaren ofta tycks dra en lättnadens suck i slutakten. Columbo avslöjar inte bara brottslingen, utan befriar samtidigt det kriminella sinnet från att ständigt leva instängt i sina egna beräkningar.

I samtalet på slutet tycks den annars så aktiva mördaren bedövad av Columbo, lugn och utan vinnarleende. Även mördaren är för första gången lyckligt tankspridd.

Hur lyckas Columbo avslöja den dolska planen? Vi tänker gärna att Columbo lyckas avslöja mördaren för att Columbo är ännu listigare. Om Columbo bytte sida och planerade brott så kunde ingen avslöja honom! Han vore en superintelligens som kunde tillfredsställa varje önskan, som anden i lampan. Ibland tycks även mördaren tänka i sådana banor och erbjuder Columbo anställning och lysande karriär. Med Columbo som medhjälpare vore mördaren oslagbar. Men Columbo verkar inte bry sig mer om sin framtid än om sitt yttre: ”No, never, I couldn’t do that.” Han älskar sitt arbete, förklarar han, men ger knappast intryck av att vara en poliskommissarie, utan tas ibland för en uteliggare som vänligt ombes att avlägsna sig från mordplatsen. Nunnor kan erbjuda honom mat och kläder. Är det i själva verket Columbo som sprider det vilseledande skenet? Är det han som har den överlägset slugaste planen? Är hans tankspridda uppenbarelse bara en ironisk förställning för att lura mördaren i fällan?

Columbo har säkert nytta av sin avväpnande enkelhet och tankspridda uppsyn. Men även om vi ibland ser honom gillra fällor för mördaren, så ser vi honom aldrig förklä sig till en lösdrivare. När hans fru givit honom en finare rock tycks han uppriktigt besvärad av den, som om han vore utklädd. Är Columbos förvirring trots allt uppriktig? Är det förvirringen han älskar med sitt arbete? Är det rentav förvirringen som så småningom avslöjar mördarens vattentäta plan?

Columbos kollegor är inte förvirrade. De följer polisspelets regler och har snart exakt den övertygelse som mördaren planerat åt dem enligt handboken: mördaren saknar motiv, har vattentätt alibi och kan inte bindas vid mordplatsen. Teknisk bevisning pekar tvärtom tydligt i annan riktning. Om kollegorna ledde utredningen skulle mördaren redan ha strukits från listan över misstänkta. Så här kan en poliskollega klaga när han upplever att Columbo sinkar utredningen genom att inte följa den kriminella spelledarens plan:

Sergeant Hoffman: Now what do you think Lieutenant, do you really think that Deschler didn’t shoot Galesko in the leg?

Columbo: I’ll tell you something, Sergeant, I don’t know what to think.

Skadeskjutne Galesko är i själva verket mördaren. Han sköt sig själv i benet efter att ha dödat Deschler, för att få mordet att se ut som självförsvar mot ”hustruns kidnappare”. Hustrun har Galseko redan mördat, efter att ha iscensatt kidnappningen och placerat ut spåren som utpekar Deschler. Varför mördade Galesko hustrun? För han kände att hon förmörkade hans lysande framtid. Mördarna i TV-serien planerar inte bara sina dåd, utan även sina liv. Utan idéer om lysande framtidsutsikter skulle de sakna motiv att planera mord.

Varken mördaren eller kollegan tvivlar, utan sover gott. Endast Columbo är vaken: ”I don’t know what to think.” Därför försöker han knyta ihop lösa trådändar. I likhet med filosofen Sokrates i antikens Aten, vet Columbo att han inte vet. Därför plågar han mördaren (och kollegorna) med sina enerverande frågor som inte tillhör spelet utan snarare kretsar omkring det. Nu vill du nog rikta Columbos berömdaste replik mot mig: ”Oh, just one more thing!” För sa jag inte att Columbo omedelbart vet vem mördaren är? Jo, det sa jag. Columbo ”vet” redan vem mördaren är. Hur? Vet han det genom sin överlägsna intelligens som blixtsnabbt avslöjar alltsammans? Nej, utan för att mördaren inte reagerar som någon som inte vet. När mördaren informeras om mordet reagerar mördaren märkligt: som någon som redan vet. Bristen på förvirring är mördarens kännemärke.

När Columbo avslöjat härvan av tankar som redan i första akten snärjde mördaren, går förövaren i fängelse utan att klaga. Handbojor är överflödiga när de egentillverkade äntligen låsts upp. Columbo har lugnat det kriminella sinnet. Brottslingen är fri från mordplanen som skulle säkra framtidsplanen. Plötsligt är allting verkligt, bara verkligt.

Bara en sak till: Ha en riktigt god jul och planera inte för mycket!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Dialogen mellan Hoffman och Columbo är från episoden Negative Reaction (1974). Tillbakavisandet av karriärerbjudandet är från The Bye-Bye Sky-High I.Q. Murder Case (1977).

Bilden är AI-genererad i Microsoft Designer av Ashkan Atry.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Varför försöka skapa medveten AI?

Trots att det är oklart vad det kan innebära att tala om ”medveten AI” så finns det en vilja att skapa ”det”. Vad kunde vi tänka oss att fördelarna med medveten AI vore? Varför försöka skapa subjektiv erfarenhet i AI-system? Vad kunde vi förvänta oss av en sådan strävan? Detta är frågor som Michele Farisco diskuterar på den engelska versionen av denna blogg.

Michele Farisco nämner flera möjliga svar på frågorna. Till exempel kunde strävan efter artificiellt medvetande bidra till bättre kunskap om biologiskt medvetande och till bättre teknisk prestanda hos AI-system. Han reflekterar även över möjliga etiska och samhälleliga effekter av medveten AI. Man kunde till exempel hoppas att medveten AI skulle hjälpa människan att förutse negativa konsekvenser av långsiktiga beslut och bidra till en mer hållbar och etisk utveckling. Men om mänskligt medvetande inte lyckats med detta, utan tvärtom ofta visar prov på själviskhet och närsynthet, varför skulle artificiellt medvetande lyckas bättre?

Dessa frågor är naturligtvis hypotetiska, men eftersom det faktiskt finns en vilja att skapa ”medveten AI” behöver de ställas. Läs Michele Fariscos engelska blogginlägg här: Why should we try to build conscious AI?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi ställer frågor

Filosofi på en stol

Filosofi är en ovanlig verksamhet, bland annat för att den i så hög utsträckning kan bedrivas stillasittande. Filosofer behöver inga forskningsfartyg, laboratorier eller arkiv för att arbeta med sina frågor. Bara en stol att sitta på. Varför är det så?

Svaret är att filosofer granskar våra sätt att tänka, och vi är aldrig någon annanstans än där vi är. En stol tar oss precis så långt vi behöver: till oss själva. Filosoferandet på stolen kan naturligtvis se självupptaget ut. Hur kan vi lära oss någonting väsentligt av ”tänkare” som varken tycks förflytta sig eller se sig omkring i världen? Om vi råkar se dem där de sitter alldeles stilla på stolen och tänker, så kan de onekligen se ut att vara avskärmade från den komplexa värld som vi andra måste leva och orientera oss i. Genom sitt fokus på mänskligt tänkande kan filosofin tyckas bortse från vår mänskliga värld och inte vara till någon glädje för oss andra.

Vad vi förbiser med en sådan invändning mot filosofin, är att vår komplexa mänskliga värld i hög utsträckning redan reflekterar våra mänskliga sätt att tänka. I den utsträckning som dessa sätt att tänka är förvirrade, begränsade, ensidiga och orättvisa, kommer även vår värld att vara förvirrad, begränsad, ensidig och orättvis. När vi lever och rör oss i denna mänskliga värld, som reflekterar våra sätt att tänka, kan man då inte säga att vi lever en smula inåtvänt, utan att vi noterar det? Vi agerar i en värld som återspeglar oss själva, däribland bristerna i våra sätt att tänka.

I så fall är det kanske inte så introvert att sätta sig ner och granska dessa sätt att tänka? Tvärtom tycks detta kunna befria oss och världen från mänskliga tankemönster som ibland begränsar och förvränger våra perspektiv utan att vi inser det. Naturligtvis vidgar även forskningsfartyg, laboratorier och arkiv våra perspektiv på världen. Men det visste vi redan. Jag ville bara öppna ögonen för en mer oväntad möjlighet: att även en stol kan ta oss långt, om vi bedriver filosofi på den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Ödmjukhet inför frågan om artificiellt medvetande

Möjligheten av artificiellt medvetande har på senare tid blivit en fråga som alltfler tar på allvar. Utan att fundera alltför länge kring vad det kan betyda, frågar somliga redan ”När kan vi förvänta oss det?”, som om man spekulerade kring lanseringen av en ny, tekniskt avancerad produkt: medveten AI. Parallellt med denna förväntan om stora teknikframsteg poängteras även möjligheten av stora filosofiska framsteg. Om vi lyckas konstruera medvetna maskiner, som har upplevelser, känslor och självkännedom, då kan vi väl även sägas förstå vad det betyder att vara till, vad det innebär att existera?

Nja, om medvetandet är så fundamentalt att det omfattar allt som vi uppfattar, känner och tänker, om medvetandet är vår existens, så att säga, vilket tycks förutsättas i dessa stora anspråk, så är väl även dessa anspråk innefattade i medvetandet, utan att det erkänns? För hur kan man drömma om resor utanför medvetandet, för att långt där ute förklara tillvarons gåta, om medvetandet redan omfattar allt som vi uppfattar, känner, tänker eller drömmer om att kunna göra? Sådana ”långresor” kan man väl spekulera om bara om man glömmer var spekulerandet redan måste ske och vara hemma, enligt samma anspråk? Den anspråksfulle långresenären glömmer sig själv hemma, vill jag säga: glömmer existensen som skulle förklaras.

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg skriver Michele Farisco om behovet av kunskapsmässig ödmjukhet inför frågan om artificiellt medvetande. Hans överväganden kunde beskrivas som vetenskapliga självbetraktelser, i det att han utgår från vad dagens vetenskap vet om biologiskt medvetande, liksom om hjärnan, som vetenskapen funnit är väsentlig för medvetande. Han utesluter inte att medvetande kan uppkomma på andra sätt, exempelvis i maskiner. Men för att klargöra frågorna om tänkbarheten och genomförbarheten av artificiellt medvetande, så behöver vi utgå från dagens vetenskapliga kunskap om hjärna och medvetande: som ett slags riktmärke eller referensmodell. Han påpekar flera egenskaper hos hjärnan som kan bedömas väsentliga för medvetande, men som dagens AI väsentligen saknar. Samtidigt som detta motiverar ödmjukhet, kan skillnaderna mellan hjärna och AI inspirera bättre forskning om artificiellt medvetande, menar Michele Farisco, som försiktigt vill hålla dörren öppen för andra former av medvetande än vårt eget.

Läs blogginlägget här: Artificial consciousness and the need for epistemic humility.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kommer med lästips

Att hitta vägen när det inte finns någon

En svårighet för skrivande akademiker är att hantera den dubbla författarrollen att både veta och inte veta, både visa vägen och inte hitta den. Det finns en förväntan på sådana författare, att de redan från början borde ha kunskapen som de skriver om, att de redan från början borde veta vägen som de upplyser andra om. Som läsare gläds vi naturligtvis och känner tacksamhet över att få ta del av författarnas kunskaper och klarsyn.

Men skrivande akademiker skriver vanligen för att någonting slagit dem som förbryllande. De skriver av samma skäl som läsarna läser: för att de saknar kunskapen och klarsynen som krävs för att hitta vägen genom frågorna. Denna brist stimulerar dem att forska och skriva. Vägen som inte fanns, tar form när de ger sig i kast med frågorna.

Denna dubbla författarroll bekymrar ofta studenter som för första gången ska skriva uppsats eller avhandling. De kan lätt uppleva sig som otillräckligt kunniga för att ha rätt att gripa sig an arbetet. Eftersom de saknar expertisen som de tror krävs av akademiska författare redan från början, följer väl att de ännu inte är mogna att påbörja arbetet? Studenter förlamas lätt av kunskapskraven som de ställer på sig själva. Därför döljer de sina frågor i stället för att ge sig i kast med dem.

Det kommer alltid som en överraskning, att vägen faktiskt tar form så snart vi frågar efter den. Vem vågar tro det? Forskning är ett dynamiskt samspel med frågorna: med okunnigheten och oklarheten. En skrivande akademiker är inte främst någon som vet väldigt mycket och därför kan visa andra vägen, utan någon som vågar och rentav stimuleras av denna dubbelhet av att både veta och inte veta, både hitta vägen och inte hitta den.

Om vi har något viktigt att lära oss av de forskande författarna, så är det kanske detta att levande kunskap inte låter sig separeras som ren kunskap och inget annat än kunskap. Kunskap står alltid i samspel med sin motsats. Därför har uppsatsskrivande studenter redan det viktigaste för att kunna skriva utforskande, nämligen frågorna som de undrar över. Dölj inte frågorna utan låt dem stå i centrum. Låt texten kretsa kring vad du inte vet. Kunskap utan kontakt med okunskap är död. Den löser ingens problem, den besvarar ingens fråga, den avlägsnar ingens förvirring. Så låt frågorna gro i textens mylla, så tar vägen snart form.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Tankar om författarskap

Föremål som beter sig mänskligt

Ja, så kunde man betrakta vissa former av artificiell intelligens, som föremål som beter sig mänskligt. Det krävs dock inte mycket för att vi människor ska personifiera icke-levande ting. Vi blir arga på bilen som inte startar eller på vädret som inte låter oss ha picknick, som om de var emot oss. Barn personifierar spontant enkla leksaker och kan beskriva relationen mellan geometriska former som ”den lilla cirkeln försöker fly från den stora triangeln”.

Vi stöter allt oftare på artificiell intelligens som designats för att ge mänskligt intryck, exempelvis i form av chattbottar för kundservice när du handlar online. Sådan AI kan rentav utrustas med personliga karaktärsdrag, en persona som blir en viktig del av kundupplevelsen. Chattbotten kan föreslå ännu fler produkter åt dig och effektivt generera merförsäljning utifrån data som insamlas om dig. Inte konstigt att intresset för att utveckla människolik AI är enormt. Delvis har det naturligtvis med användarvänlighet att göra, men samtidigt kommer en AI som du finner personligt attraktiv att fånga din uppmärksamhet. Du kanske rentav fattar tycke för chattbotten eller känner att det vore oartigt att stänga av. Under tiden som chattbotten har din uppmärksamhet exponeras du för alltmer anpassad reklam och får alltfler paketerbjudanden.

Detta och mycket mer kan du läsa om i en artikel om mänskliga relationer till AI designad för att ge ett mänskligt intryck: Human/AI relationships: challenges, downsides, and impacts on human/human relationships. Författarna diskuterar ett stort antal exempel på sådan AI, allt från chattbottarna ovan till vårdrobotar och AI som erbjuder psykoterapi, eller AI som människor chattar med för att motverka ensamhet. Möjligheterna är stora, men det är även utmaningarna och de möjliga nackdelarna, vilket artikeln framhäver. 

Särskilt intressant är kanske ändå insikten om hur effektivt AI kan skapa förvirring genom att exponera oss för objekt som utrustats medmänskliga responsmönster. Vår naturliga tendens att förmänskliga icke-mänskliga ting möter högteknologiska ansträngningar att producera föremål som är konstruerade för att bete sig mänskligt. Här handlar det inte längre om att fantasifullt projicera sociala relationer på icke-mänskliga ting, som i det geometriska exemplet ovan. I samspel med AI-föremålen reagerar vi på subtila sociala signaler som föremålen utrustas med. Vi kan rentav känna ett moraliskt ansvar för sådan AI och sörja när företagen avslutar eller modifierar den.

Författarna manar till försiktighet så att vi inte övertolkar AI-föremål som personer. Samtidigt varnar de för risken att vi, genom att undvika empatiska reaktioner, blir mindre känsliga för verkliga personer i nöd. Sannerligen förvirrande!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Zimmerman, A., Janhonen, J. & Beer, E. Human/AI relationships: challenges, downsides, and impacts on human/human relationships. AI Ethics (2023). https://doi.org/10.1007/s43681-023-00348-8

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

« Äldre inlägg