Filosofer har en tvetydig ställning i kunskapssamhället som skulle kunna stödja demokratiska samtal där sanning och öppenhet förenas. Å ena sidan drivs filosofer av stark sanningssträvan. De ställer oftare frågor än de ger svar, och de ger inga svar förrän de anser sig ha rett ut frågorna grundligt och kan fastställa sanningen, för att tala en smula högtravande. Å andra sidan kan filosofer inte kommunicera sina slutsatser till samhället med samma auktoritet som empiriska forskare kan kommunicera sina resultat. Filosofiska tankegångar, hur stringenta de än kan tyckas vara, fungerar inte som vetenskaplig evidens. Det vore tveksamt om en filosof sa, ”En mycket klar tankegång som jag nyligen genomfört visar att…”, och förväntade sig att människor ska ta till sig slutsatsen, såsom vi förväntar oss att människor tar till sig resultat från empiriska studier.
Trots sin starka strävan att finna sanningen kan filosofer alltså sällan ”informera” om sanningarna som de anser sig ha funnit, utan måste lägga band på sig själva och framställa dessa sanningar som förslag, och sedan vädja till samtalspartnern att själv bedöma förslaget. Det vill säga, tänka själv. Viljan att kommunicera sina filosofiska slutsatser till andra mynnar alltså ut i samtal på mer eller mindre lika villkor, där mer eller mindre klara tankegångar utvecklas tillsammans under samtalets gång. Filosofens tvetydiga status i kunskapssamhället kan här fungera som en katalysator för samtal där strävan att tänka rätt, och viljan att tänka fritt, stödjer varandra.
Filosofins tvetydiga ställning i kunskapssamhället är tydlig i den medicinska etiken, eftersom filosofin där befinner sig i dialog med patienter, sjukvårdspersonal och medicinska forskare. I medicinsk etik förekommer ibland så kallade ”etikronder”, där en etiker besöker sjukhuset och diskuterar patientfall med personalen utifrån etiska perspektiv. Etikerns eller filosofens roll i dessa samtal är inte att dra de korrekta etiska slutsatserna och sedan informera personalen om det moraliskt rätta. Snarare stödjer filosofen, genom sin sanningssträvan och sina frågor, personalens egna etiska resonemang. Visst kan en och annan av filosofens egna slutsatser yttras i samtalet, men som förslag och som en vädjan till personalen att själv pröva om det kan vara så. Ofta är det viktigaste att identifiera de avgörande frågorna. Filosofens tvetydiga ställning kan i dessa sammanhang fungera som en katalysator för goda samtal.
Ett annat område där filosofins tvetydiga ställning i kunskapssamhället är tydlig är inom forskningskommunikation av etikforskning, som den vi gör här vid CRB. Visst genomför etiker empiriska studier av olika slag (enkäter, intervjuer och experiment). De kan då naturligtvis förvänta sig att människor (allmänheten eller relevanta grupper) tar till sig resultaten. Men dessa empiriska studier görs vanligen för att belysa någon etisk svårighet och för att på goda grunder dra etiska, normativa slutsatser. Återigen kan dessa slutsatser sällan kommuniceras som forskningsresultat, så även kommunikatören måste lägga band på sig själv och framställa slutsatserna som relevanta förslag att tänka och samtala vidare omkring. Kommunikationen blir inte bara informerande och förklarande, utan även eftertänksam. Den vädjar till mottagaren att tänka själv. Medvetenhet om filosofins tvetydiga ställning kan alltså stödja forskningskommunikation som väcker öppna frågor, vid sidan av att sprida och förklara vetenskapliga rön.
Eftersom politiska slutsatser baserade på vetenskapliga studier tycks ha en liknande tvetydig status som etiska och filosofiska slutsatser, skulle filosofin kunna inspirera även klokare demokratiska samtal om hur forskning bör omsättas i samhället. Inte minst gäller detta om kontroversiella frågor, som ofta polariserar och eggar debattdeltagare att göra starka anspråk på att äga den bästa evidensen och de stringentaste tankegångarna, som de menar belägger just deras positioner. Men en sådan kunskapsauktoritet om hur vi bör leva och utforma samhället finns knappast, även om vi strävar efter sanningen. Så snart vi samtalar med varandra kan vi bara framställa förslag och vädja till samtalspartnern att själv bedöma saken, liksom vi själva lyssnar till samtalspartnerns invändningar, frågor och förslag.
Stark sanningssträvan fordrar stor öppenhet. När vi filosoferar är dessa aspekter i bästa fall förenade. På så vis skulle filosofi kunna inspirera demokratiska samtal där människor faktiskt pratar med varandra och söker sanningen tillsammans. Inte bara gör sina röster hörda.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Vi vill ha dialog
Senaste kommentarer