Att publicera bioetik 2018 – var och var inte?

2 maj, 2018

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter – ofta kallade ”predatory journals” – som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2018 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2018 list

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt när forskare i bioetik överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se


Regler för författarskap bör preciseras

11 april, 2018

Pär SegerdahlNyligen skrev jag om hedersförfattare i forskarvärlden. När jag försökte återge kriterierna för akademiskt författarskap, kände jag mig dum. Jag visste inte hur jag med egna ord skulle återge främst fjärde kriteriet, som på engelska lyder:

”Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.”

För att räknas som författare till en akademisk publikation, räcker det inte att man bidrar till forskningsarbetet, att man bidrar till skrivandet eller reviderandet av det intellektuella innehållet i texten, samt godkänner slutversionen. Man måste även uppfylla detta fjärde kriterium, som har att göra med ansvar kring oredlighet i forskning.

Men vad säger kriteriet? Efter att ha läst en debattartikel av Gert Helgesson och Stefan Eriksson i tidskriften Learned Publishing, förstår jag att det inte bara var min dumhet som orsakade svårigheten att återge fjärde kriteriet. Formuleringen är verkligen mångtydig, vilket kan bero på oenighet mellan författarna av kriteriet.

Helgesson och Eriksson konstaterar tre möjliga tolkningar av kriteriet:

  1. Läggs betoningen på de första tio orden (till och med första förekomsten av ”work”), tycks kriteriet säga att alla författare är ansvariga, eller bör hållas ansvariga, för alla delar av artikeln. Om oredlighet förekommit bör samtliga författare hållas ansvariga, även om de varit ovetande om vad som pågått.
  2. Fortsätter man att läsa, ändras betydelsen. Kriteriet tycks då säga att om oredlighet misstänks, så har alla författare ansvar att underlätta undersökningen av misstankarna (oberoende av vilken del av arbetet som misstankarna gäller).
  3. En tredje tolkningsmöjlighet går längre än den andra. Den innebär att en författare ska stödja undersökningar av oredlighet inte bara efter att artikeln skickats till tidskrift. En författare bör själv initiera sådana undersökningar redan under forsknings- och skrivprocessen, om denne anar oråd.

Det går inte att avgöra vilken tolkning som gäller. Helgesson och Eriksson anser att tredje tolkningen vore rimligast ur forskningsetisk synvinkel. Om det är denna tolkning som avses bör man vid nästa revidering av författarkriterierna göra detta språkligt tydligt, avslutar de debattartikeln.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. and Eriksson, S. Revise the ICMJE Recommendations regarding authorship responsibility! Learned Publishing 2018. doi: 10.1002/leap.1161

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Två åtgärder mot hedersförfattarkulturen

13 mars, 2018

Pär SegerdahlInom akademin är det viktigt att veta vem som faktiskt bidragit som författare till de texter som publiceras. Dels för att författarskap är meriterande när forskare söker anställningar och forskningsmedel. Dels för att misstänkt oredlighet i forskning ska kunna utredas.

Därför finns publiceringsetiska regler för akademiskt författarskap. De betonar att en författare inte bara ska bidra till idéerna, insamlingen av data, eller analyserna bakom publikationen. En författare ska även bidra till själva skrivandet och reviderandet av texten. En författare ska vidare godkänna slutversionen av texten, samt ta ansvar för att arbetet som helhet genomförts samvetsgrant och korrekt.

Antalet författare till akademiska publikationer tenderar att öka. Som exempel på hur långt det kan gå, kan nämnas att under 2011 publicerades 140 vetenskapliga artiklar som vardera uppgav fler än 1.000 författare!

En anledning till de allt större antalen författare till varje publikation är givetvis att forskningen blir alltmer komplex och kräver allt större samarbeten. Mycket tyder dock på att antalet oförtjänta författarskap ökar. Man kunde tala om en hedersförfattarkultur inom akademin.

Det finns starka drivkrafter bakom hedersförfattarkulturen. Det kan handla om att stödja sammanhållningen i en forskargrupp genom att undvika det obekväma beslutet att utesluta medarbetare som bidragit minimalt till arbetet som publiceras. Det kan handla om skapa goda relationer till inflytelserika personer i forskarvärlden genom att ge dem författarskap; ibland kräver de det. Det kan handla om att öka chanserna att bli publicerad genom att ha ett berömt forskarnamn i författarlistan. Och eftersom det är prestige med stora forskningsprojekt, så ser en lång författarlista snygg ut. Den skapar ett tryck på tidskrifterna att publicera vad som uppenbarligen krävt så många kompetenta forskares bidrag – tänker man.

Vad göra åt saken? I en artikel med det numera modesta författarantalet fyra, framhålls att publiceringsetiska regler, som funnits länge och är välkända, uppenbarligen inte räcker. I tidskriften Insights skriver Stefan Eriksson, Tove Godskesen, Lars Andersson och Gert Helgesson att vi förmodligen behöver skapa psykologiska motkrafter mot hedersförfattarkulturen.

Närmare bestämt föreslås två enkla åtgärder som kan reducera de oförtjänta författarskapen inom akademin:

  1. När forskare söker anställningar, intervjua dem om deras bidrag till publikationer som de anför som meriter i ansökan. Om de enbart är hedersförfattare kan de kanske inte redogöra för artiklarna eller hur de bidrog till dem. Vetskap om att detta ingår i rekryteringsprocessen kan skapa ett psykologiskt tryck att undvika oförtjänta hedersförfattarskap.
  2. Dividera poängvärdet av författarskap och citeringar med antalet författare. Vetskap om att poängvärden beräknas på detta sätt skapar ett psykologiskt tryck att inte ta upp oförtjänta författare i författarlistan.

Det ligger nära till hands att invända att detta förslag i stället riskerar att exkludera medarbetare från att bidra som författare, trots att de mycket väl kunde ges tillfälle att fungera som välförtjänta medförfattare. Denna invändning bemöts givetvis i artikeln. I stället för att redogöra för författarnas försvar hoppas jag genom tystnad kunna locka dig som läser Etikbloggen att läsa den viktiga artikeln. Så att jag inte pådyvlar dig ett oförtjänt hedersläsarskap! Hur ofta säger vi inte att vi läst något jätteintressant, som vi i själva verket bara ögnat igenom eller fått refererat?

Jag vill understryka det rimliga i analysen att vi har att göra med en akademisk hedersförfattarkultur. Den försvinner inte om vi inte skapar motkrafter. Etiska publiceringsregler räcker inte, det står klart. Det bästa vore givetvis om vi alla blev helgon. I väntan på att det sker behövs psykologiska incitament att bete sig bra.

Pär Segerdahl

Eriksson, S., Godskesen, T., Andersson, L., Helgesson, G. (2018). How to counter undeserving authorship. Insights. 31(1), p.1. DOI: http://doi.org/10.1629/uksg.395

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Sluta prata om rovdjurstidskrifter?

22 november, 2017

Pär SegerdahlIngen forskare har väl undkommit uppvaktningen via epost från tidskrifter som envetet erbjuder sig att publicera ens forskning. Haken är att vinstmotivet styr. Oftast tar de friskt betalt av författaren och den vetenskapliga granskning som utlovas är mer eller mindre en tom fasad. Bara du skickar in din text och är beredd att betala, så hugger de!

Företeelsen har fått en etablerad beteckning. Man talar om rovdjurstidskrifter. Beteckningen används såväl av forskare och traditionella förläggare som av bibliotekarier som vill varna sina användare för tidskrifterna. De ger sken av att vara vetenskapliga, men är det knappast.

Beteckningen börjar dock att ifrågasättas. Dels för att det finns forskare som själva utnyttjar dessa tidskrifter och därmed inte är några oskyldiga bytesdjur. Dels för att även etablerade tidskrifter och förlag ibland använder rovdjurstidskrifternas metoder, såsom envetna epostutskick och höga publiceringsavgifter. Det är problematiskt, men är beteckningen rimlig på dem?

Ett annat problem som påpekats är risken att vi överreagerar och misstänker även lovande tendenser inom den akademiska förlagsvärlden, såsom publicering med öppen tillgång (Open Access). Även här förekommer det att tidskrifter tar betalt av författarna, men syftet är lovvärt: att göra vetenskapliga publikationer öppet tillgängliga på internet, utan betalspärrar.

Hur ska vi då prata, om vi vill undvika att prata om rovdjurstidskrifter?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över rovdjurstidskrifter inom medicinsk etik, bioetik och forskningsetik. De har även skrivit artiklar om problematiken. Men i en färsk debattartikel i Learned Publishing föreslår de att vi i stället pratar om två typer av problematiska tidskrifter: bedrägliga respektive lågkvalitativa tidskrifter.

Bedrägliga tidskrifter vilseleder författare, läsare och institutioner genom att uppge falsk information om den vetenskapliga granskningen, om redaktionen, om tidskriftens ”impact factor”, om kostnader i samband med publicering, med mera. Bedrägliga tidskrifter ska bekämpas via rättsväsendet.

Lågkvalitativa tidskrifter gör sig inte skyldiga till brottsliga handlingar. De är bara dåliga som vetenskapliga tidskrifter betraktade. Förutom låg vetenskaplig kvalitet kan de igenkännas på flera sätt. De kan exempelvis publicera artiklar inom ett löjligt brett fält (medicin och icke-medicin). De kan skicka ut förfrågningar till forskare inom ”fel” fält. De saknar strategier för att hantera forskningsfusk. Listan kunde göras lång.

Stefan Eriksson och Gert Helgesson poängterar att distinktionen mellan bedrägliga och lågkvalitativa tidskrifter gör det lättare att se vad vi faktiskt har att göra med. Och agera därefter. Somliga tidskrifter kan förknippas med handlingar som borde vara brottsliga. Andra tidskrifter utmärks snarare av sin låga kvalitet. Den skillnaden lyckas vi inte fokusera på, när vi pratar om rovdjurstidskrifter.

Dags alltså att lämna det färgstarka språkbruket kring rovdjur?

Pär Segerdahl

Eriksson, S. and Helgesson, G. (2017), Time to stop talking about ‘predatory journals’. Learned Publishing. doi:10.1002/leap.1135

Detta inlägg på engelska

Vi deltar i debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se


Att publicera bioetik 2017 – var och var inte?

9 maj, 2017

Det finns ett stort antal tveksamma tidskrifter – så kallade ”predatory journals” – som lockar forskare att publicera sig i dem. Dessa tidskrifter sätter egna ekonomiska intressen främst; att publicera sin forskning där ger ett tveksamt meriteringsvärde.

För att hjälpa forskare i bioetik (inte minst yngre och oerfarna) att hålla sig informerade om dessa tidskrifter, tillhandahåller Stefan Eriksson och Gert Helgesson en årligen uppdaterad lista över tveksamma tidskrifter. Listan för 2017 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog:

Tanken är inte att listan ska användas som checklista, utan som utgångspunkt när man överväger en lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se


Inte bara fakta, idéer behövs också

8 februari, 2017

Pär SegerdahlNär ohederliga ”akademiska” tidskrifter publicerar artiklar utan fackgranskning. När websidor på nätet sprider fejkad information. När politiker talar om alternativa fakta. Då känner man onekligen ett behov av allmän skärpning.

Ett möjligt problem i den reaktionen är att vi snöper oss själva. Att vi inte vågar framkasta och pröva idéer om det läge vi hamnat i. Att vi inte vågar tänka, tolka och analysera. För att vi blivit rädda för att själva beslås med felaktigheter.

Vi gömmer oss i ett pansar av grå saklighet. För att inte på minsta sätt likna det som vi reagerar på.

Men varför uppträder dessa företeelser nu? Handlar det om internet? Om bortglömda väljargrupper? Om ekonomisk-politiska maktförskjutningar?

För att förstå detta och agera klokt behövs inte bara bra faktakoll. Det behövs också bra frågor, tankar, tolkningar och analyser av vårt läge. Om vi tar den uppgiften på allvar så tar vi också relevanta fakta på allvar när idéerna prövas.

Om vi reagerar med hyperkorrektion, med ett pansar av faktakoll, riskerar det att förtränga frågorna om hur vi bör tänka om saken. Vi förtränger vår egen osäkerhet: själva motivet för att tänka, tolka och analysera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Den skenbara akademin

29 november, 2016

Pär SegerdahlVad kan man tro på? Frågan får ny aktualitet när IT-revolutionen gör det allt enklare att sprida information via kanaler som lyder andra lagar än de som hittills gällt inom journalistik och akademisk publiceringsverksamhet.

Det fria informationsflödet på nätet kräver ett kritiskt förhållningssätt. Den kritiska hållningen fordrar ändå en viss arbetsfördelning. Den fordrar tillgång till tillförlitliga kanaler: kunskapsinstitutioner som akademin och granskande institutioner som journalistiken.

Men vad händer med trovärdigheten hos dessa institutioner om de drunknar i havet av vederhäftigt designade sajter? Vad händer om IT-företagare startar vad som förefaller vara akademiska tidskrifter, men publicerar manuskript utan seriös kvalitetsgranskning, så länge forskarna betalar för servicen?

Denna skenbara akademi är redan här. Faktum är att just som jag skriver detta, får jag via email ett erbjudande från en av dessa nya aktörer. Mejlet börjar ”Hello Professor” och utlovar sedan osannolikt snabb granskning av manuskript och ett mycket vänligt bemötande.

Vad kan vi göra? Något slags motåtgärder behövs om det vi kallar kritik och kunskap ska behålla sin mening snarare än fungera som täckmantlar för något helt annat.

En åtgärd gjordes på den engelska versionen av denna blogg. Stefan Eriksson och Gert Helgesson publicerade ett inlägg på The Ethics Blog där de försöker göra forskare medvetna om den falska akademin. Förutom att diskutera dessa tendenser, listar de bedrägliga akademiska tidskrifter där intet ont anande bioetiker kan frestas publicera sig (lurade av skenet). De listar även tidskrifter som tar vetenskaplig publicering på allvar. Listorna ska uppdateras årligen.

I en artikel i tidskriften Medicine, Health Care and Philosophy (publicerad av Springer), fördjupar Eriksson och Helgesson granskningen av den falska akademin. Flera engagerade forskare har studerat företeelsen och artikeln presenterar och diskuterar vad vi känner till om dessa vetenskapligt ohederliga verksamheter. Dessutom föreslås en lista med kännetecken på problematiska tidskrifter, såsom ospecificerad redaktionskommitté, massutskick av erbjudanden att publicera manuskript (som mejlet jag fick) och icke-akademisk reklam på hemsidan.

En annan oroande trend, som diskuteras i artikeln, är att även vissa traditionella förlag anammat några av skenakademins praktiker (för det går ju att tjäna pengar på dem). Som att publicera dyra antologier i små upplagor (som biblioteken måste köpa in), eller att ge ut tidskrifter som ser ut att vara akademiskt granskade medicintidskrifter, men som i hemlighet sponsras av läkemedelsföretag.

Artikeln avslutas med tentativa förslag på motåtgärder: allt från bildande av kommittéer som håller uppsikt på dessa aktörer till skärpt lagstiftning och utveckling av programvara som snabbt identifierar tveksamma publikationer i forskares publikationslistor.

Internet är inte bara en snabb informationskanal, utan även en plats där digitalt sken får följare och blir samhällelig verklighet.

Pär Segerdahl

Eriksson, S. & Helgesson, G. 2016. ”The false academy: predatory publishing in science and bioethics.” Medicine, Health Care and Philosophy, DOI 10.1007/s11019-016-9740-3

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: