En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: publiceringsetik (Sida 1 av 3)

Vem publicerar sig i bedrägliga tidskrifter?

Vem vill publicera sin forskning i bedrägliga tidskrifter, så kallade rovdjurstidskrifter (”predatory journals”)? Tidigare har man trott att det huvudsakligen handlar om oerfarna forskare från låg- och medelinkomstländer. En ny studie av publiceringsmönster i svensk omvårdnadsforskning nyanserar bilden.

I studien granskades alla offentligt listade artiklar i omvårdnadsforskning kopplade till svenska högskolor under 2018 och 2019. Sedan identifierades vilka av dessa artiklar som publicerats i bedrägliga tidskrifter. Man hittade 39 sådana artiklar: 2,8 procent av samtliga artiklar. En betydande andel av dessa artiklar var publicerade av seniora akademiker.

Forskarna bakom studien framhåller tre problem med detta publiceringsmönster. Om seniora akademiker publicerar sig i bedrägliga tidskrifter, så bidrar de till att legitimera detta sätt att publicera omvårdnadsforskning, vilket hotar ämnets trovärdighet och gör gränsen mellan legitima och bedrägliga tidskrifter i ämnet suddig. Ett annat problem är att om somliga skaffar sig snabba publikationsmeriter med hjälp av bedrägliga tidskrifter, innebär det orättvisa när akademikers kvalifikationer jämförs, exempelvis vid tjänstetillsättningar. Slutligen kan mer seniora forskares publiceringsmönster vilseleda yngre forskare, exempelvis kan de tro att den snabba ”granskningsprocess” som bedrägliga tidskrifter erbjuder i själva verket är en form av effektivitet och alltså någonting lovvärt.

Forskarna som gjorde studien upptäckte även några fall en märklig företeelse, nämligen kapning av legitimt publicerade artiklar. I detta fall är artikelförfattarna oskyldiga. Deras redan publicerade artiklar kopieras och hamnar i rovdjurstidskrifterna, vilket får det att se ut som om erkända författare valde att publicera sig i där.

Vill du läsa mer, exempelvis om huruvida akademiker som publicerar sig i bedrägliga tidskrifter bör rapporteras, läs artikeln i Nursing Ethics. Ett möjligen positivt resultat är att antalet artiklar i bedrägliga tidskrifter minskade från 30 under 2018 till 9 under 2019. Förhoppningsvis kan undervisningsinsatser ytterligare minska förekomsten, avslutar artikelförfattarna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sebastian Gabrielsson, Stefan Eriksson, Tove Godskesen. Predatory nursing journals: A case study of author prevalence and characteristics. Nursing Ethics. First Published December 3, 2020, doi.org/10.1177/0969733020968215

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Oetiska forskningsartiklar bör dras tillbaka

Forskningsartiklar som visar sig bygga på fusk eller allvarliga brister dras givetvis tillbaka av tidskrifterna som publicerat dem. Att det finns en etablerad ordning för tillbakadragande är oerhört viktigt. Forskningen själv liksom tillämpningarna av den i samhället måste kunna lita på att publicerade fynd är korrekta och inte fabricerade eller förvanskade.

Men hur bör vi hantera artiklar som visar sig bygga på oetisk forskning? Exempelvis forskning på avrättade fångars kroppar? Eller forskning som utsätter deltagare för orimliga risker? Eller forskning som stöds av oacceptabla finansiärer?

I en ny artikel undersöker William Bülow, Tove E. Godskesen, Gert Helgesson och Stefan Eriksson huruvida akademiska tidskrifter har tydligt formulerade ordningar för tillbakadragande av artiklar som visar sig bygga på oetisk forskning. Granskningen visar att många tidskrifter saknar sådana etablerade ordningar. Detta introducerar godtycklighet och osäkerhet i systemet, menar de. Läsare kan inte lita på att publicerad forskning är etisk. De vet inte heller på vilka grunder som artiklar dras tillbaka eller står kvar.

För att motivera större klarhet diskuterar författarna fyra tänkbara argument för att oetiska forskningsartiklar bör dras tillbaka. Två argument anses särskilt bindande. Det första är att en sådan ordning kommunicerar att oetisk forskning är oacceptabel, vilket kan avhålla forskare från att agera oetiskt. Det andra argumentet är att tidskrifter som låter oetisk forskning slutföras genom att publicera den, och som drar nytta av detta, blir delaktiga i det oetiska förfarandet.  

Tillbakadragande av forskningsartiklar är en allvarlig sak och mycket graverande för forskarna. Därför är det väsentligt att tydliggöra vilka former och grader av oetiskt agerande som är tillräckliga för att motivera tillbakadragande. Författarna nämner som exempel forskning som bygger på allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, ofri forskning och forskning med oacceptabla finansieringskällor.

Artikeln avslutas med att rekommendera vetenskapliga tidskrifter att införa en klart formulerad ordning för tillbakadragande av oetiska forskningsartiklar: lika tydlig som ordningen kring bedräglig forskning. Bland annat bör alla tillbakadraganden markeras i tidskriften och skälen bakom tillbakadragandena bör preciseras i termer av både arten och graden av oetiskt agerande.

För fler detaljer i rekommendationen, läs artikeln i Journal of Medical Ethics.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Bülow, W., Godskesen, T. E., Helgesson, G., Eriksson, S. Why unethical papers should be retracted. Journal of Medical Ethics, Published Online First: 13 August 2020. doi: 10.1136/medethics-2020-106140

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att publicera bioetik 2020 – var och var inte?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2020 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2020 list.

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt när forskare i bioetik överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tycker om etik

När ordning skapar oordning

Vetenskapliga publikationer har ofta mer än en författare. Författarordningen blir då känslig sak för akademiker, eftersom den räknas. En bra författarposition räknas som en bra vetenskaplig merit. Författarordningen avgör även medelstilldelningen till författarens universitetsinstitution. En bra författarposition ger mer pengar till författarens institution.

Problemet är bara att det inte finns någon ordentlig författarordning. Olika forskningsområden har sina egna traditioner, som dessutom förändras över tid. I takt med att vetenskapliga artiklar skrivs gemensamt av alltfler medförfattare, börjar exempelvis de sista positionerna bli allt viktigare, eftersom de är synligare än massan i mitten. Plötsligt kan du känna dig stolt över att stå näst sist bland 20 författare.

Men anser den sakkunnige som ska bedöma din ansökan att det är meriterande att du står näst sist i författarlistan? Anser ditt universitet att en position näst sist ska ge mer pengar till institutionen än en position i mitten?

När alla vill räkna på en författaroordning som inte riktigt finns, så är det begripligt om det görs administrativa ansträngningar för att reglera författarordningen. I en artikel i tidskriften Research Ethics ger Gert Helgesson exempel på hur ett svenskt universitet infört egna nya regler för tilldelningen av ekonomiska medel på basis av bland annat position i författarlistan.

Gert Helgesson varnar för att en sådan administrativ ordning lätt ökar oordningen. Även om den bara syftar till att reglera medelstilldelningen, kan den bidra till en lokal tradition kring de författarpositioner som anses eftersträvansvärda. Fragmenteringen ökar snarare än minskar.

Att räknas eller inte räknas, det är frågan. Den leder oss rakt in i denna labyrint.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Gert Helgesson. “Authorship order and effects of changing bibliometrics practices.” Research Ethics. First Published January 21, 2020, https://doi.org/10.1177/1747016119898403

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att publicera bioetik 2019 – var och var inte?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem. Se upp!

Listan för 2019 finns nu publicerad på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2019 list

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt för forskare i bioetik som överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Vad betyder författarordningen?

Pär SegerdahlHur ska vi tolka uppräkningen av författarnamn i akademiska publikationer? Säger författarordningen något om hur mycket var och en bidragit till publikationen?

Efter att ha läst en artikel i ämnet av Gert Helgesson och Stefan Eriksson, inser jag att det inte finns någon ordentlig ordning på författarordningen. Första och sista positionen räknas ofta som de viktigaste. Men inte alltid. Till min förvåning behöver inte ens en förstaposition otvetydigt betyda huvudförfattarskap. Ibland tolkas asterisken vid namnet på författaren vars kontaktuppgifter anges, som tecken på huvudförfattarskap. Ibland betyder asterisken att författaren är underordnad och får sköta alla praktikaliteter kring publikationen.

Ibland har andrapositionen särskild betydelse. Ibland inte. Ibland har näst sista positionen en viss tolkning. Ibland en annan. Helgesson och Eriksson talar om grupptraditioner och de beskriver olika ämneskonventioner. Finns det verkligen inga riktlinjer att följa? Nej, faktiskt inte. Författarriktlinjer kan på sin höjd rekommendera författare att i god tid komma överens om författarordningen. Men eftersom riktlinjerna inte specificerar vad ordningen betyder, så blir innebörden av den överenskomna författarordningen oklar!

Med tanke på hur meriterande författarskap är i akademiska konkurrenssammanhang, är avsaknaden av ordning på den här punkten överraskande. Är frågan för känslig? Kommer en alltför tydlig ordning att leda till alltför tidskrävande strider mellan författare kring vem som borde stå först, sist, på andra plats, näst sist, med asterisk, utan asterisk, och så vidare?

Helgesson och Eriksson diskuterar olika förslag på förtydligad ordning. Ett förslag de stött på är att första- och sistapositionen vardera renderar 40 % av författarinsatsen. Resterade 20 % delas lika av författarna i mellanpositionerna. För fem författare skulle författarskapet alltså uppdelas: 40, 6.7, 6.7, 6.7 och 40 %. Förslaget avfärdas, eftersom sådana fasta värden är rättvisa bara om arbetsinsatserna faktiskt råkar fördelas just så (vilket är osannolikt).

Ett mer flexibelt system kunde vara att uppge de faktiska procentsatserna, från fall till fall. Men hur fastställs de faktiska procentsatserna? Olika författare bidrar kvalitativt olika: genom att planera studien; genom att analysera data; genom att författa textutkast. Vad väger tyngst?

Ett annat förslag är att inte tilldela författarordningen någon relativ betydelse. I stället beskrivs vad var och en bidragit med. Bidragskap i stället för författarskap, där bidraget beskrivs i absoluta termer snarare än relativa. Till exempel: ”Bidrog till planeringen av studien”, ”Bidrog till dataanalysen”, ”Bidrog till att skriva textutkast”. Ett problem med detta förslag, menar Helgesson och Eriksson, är att det i själva verket säger väldigt lite om de absoluta bidragen. ”Bidragit till planeringen av studien” kan betyda såväl substantiella som lättviktiga bidrag.

Artikeln avslutas med att ta ett steg tillbaka. För kanske tog vi ett steg i fel riktning när vi krävde dessa klarlägganden. Problematiken kring författarordningens betydelse förutsätter en individualistisk och konkurrensinriktad syn på vetenskap. Det finns idag även andra tendenser, som kanske är viktigare att ta fasta på. Exempelvis strävanden att göra vetenskapen öppen och samhälleligt ansvarsfull. Kanske bör vi undvika att fästa alltför stor vikt vid författarordningen?

Kanske bör fokus ligga på gemensamma bidrag till vetenskap och samhälle, snarare än på individuella meriter i konkurrensen om anställningar och forskningsanslag?

Så avslutas artikeln, med en fråga som manar till eftertanke.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. & Eriksson, S. Authorship order. Learned Publishing, 2018, doi: 10.1002/leap1191

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Rovdjurstidskrifter och etisk utbildning

Idag ger jag tre lästips. Först två artiklar i tidningen Curie, fint skrivna av Sara Nilsson, om fenomenet rovdjurstidskrifter:

De ger en klar överblick av företeelsen och kan vara upplysande inte bara för etablerade forskare och doktorander, utan för alla och envar. Detta händer nu! (Observera länkarna vidare till engelska översättningar av artiklarna.)

I båda artiklarna intervjuas Stefan Eriksson vid CRB, som inte bara forskar om rovdjurstidskrifter utan dessutom menar att vi bör sluta använda begreppet. Han föreslår att vi i stället talar om bedrägliga respektive lågkvalitativa tidskrifter. De är problematiska på olika sätt.

Kan man genom etisk utbildning dana forskare som inte faller för frestelsen att publicera sig i bedrägliga tidskrifter? Om inte, varför lyckas det inte? Kan neurovetenskapen kasta ljus över det? Mitt tredje lästips idag är ett inlägg på The Ethics Blog:

Där berättar Daniel Pallarés Domínguez om sitt postdoktorala projekt vid CRB. Han kommer att kritiskt undersöka ambitioner att förena neurovetenskapen med strävan att genom utbildning göra människor mer moraliska.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Att publicera bioetik 2018 – var och var inte?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter – ofta kallade ”predatory journals” – som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2018 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2018 list

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt när forskare i bioetik överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Regler för författarskap bör preciseras

Pär SegerdahlNyligen skrev jag om hedersförfattare i forskarvärlden. När jag försökte återge kriterierna för akademiskt författarskap, kände jag mig dum. Jag visste inte hur jag med egna ord skulle återge främst fjärde kriteriet, som på engelska lyder:

”Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.”

För att räknas som författare till en akademisk publikation, räcker det inte att man bidrar till forskningsarbetet, att man bidrar till skrivandet eller reviderandet av det intellektuella innehållet i texten, samt godkänner slutversionen. Man måste även uppfylla detta fjärde kriterium, som har att göra med ansvar kring oredlighet i forskning.

Men vad säger kriteriet? Efter att ha läst en debattartikel av Gert Helgesson och Stefan Eriksson i tidskriften Learned Publishing, förstår jag att det inte bara var min dumhet som orsakade svårigheten att återge fjärde kriteriet. Formuleringen är verkligen mångtydig, vilket kan bero på oenighet mellan författarna av kriteriet.

Helgesson och Eriksson konstaterar tre möjliga tolkningar av kriteriet:

  1. Läggs betoningen på de första tio orden (till och med första förekomsten av ”work”), tycks kriteriet säga att alla författare är ansvariga, eller bör hållas ansvariga, för alla delar av artikeln. Om oredlighet förekommit bör samtliga författare hållas ansvariga, även om de varit ovetande om vad som pågått.
  2. Fortsätter man att läsa, ändras betydelsen. Kriteriet tycks då säga att om oredlighet misstänks, så har alla författare ansvar att underlätta undersökningen av misstankarna (oberoende av vilken del av arbetet som misstankarna gäller).
  3. En tredje tolkningsmöjlighet går längre än den andra. Den innebär att en författare ska stödja undersökningar av oredlighet inte bara efter att artikeln skickats till tidskrift. En författare bör själv initiera sådana undersökningar redan under forsknings- och skrivprocessen, om denne anar oråd.

Det går inte att avgöra vilken tolkning som gäller. Helgesson och Eriksson anser att tredje tolkningen vore rimligast ur forskningsetisk synvinkel. Om det är denna tolkning som avses bör man vid nästa revidering av författarkriterierna göra detta språkligt tydligt, avslutar de debattartikeln.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. and Eriksson, S. Revise the ICMJE Recommendations regarding authorship responsibility! Learned Publishing 2018. doi: 10.1002/leap.1161

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Två åtgärder mot hedersförfattarkulturen

Pär SegerdahlInom akademin är det viktigt att veta vem som faktiskt bidragit som författare till de texter som publiceras. Dels för att författarskap är meriterande när forskare söker anställningar och forskningsmedel. Dels för att misstänkt oredlighet i forskning ska kunna utredas.

Därför finns publiceringsetiska regler för akademiskt författarskap. De betonar att en författare inte bara ska bidra till idéerna, insamlingen av data, eller analyserna bakom publikationen. En författare ska även bidra till själva skrivandet och reviderandet av texten. En författare ska vidare godkänna slutversionen av texten, samt ta ansvar för att arbetet som helhet genomförts samvetsgrant och korrekt.

Antalet författare till akademiska publikationer tenderar att öka. Som exempel på hur långt det kan gå, kan nämnas att under 2011 publicerades 140 vetenskapliga artiklar som vardera uppgav fler än 1.000 författare!

En anledning till de allt större antalen författare till varje publikation är givetvis att forskningen blir alltmer komplex och kräver allt större samarbeten. Mycket tyder dock på att antalet oförtjänta författarskap ökar. Man kunde tala om en hedersförfattarkultur inom akademin.

Det finns starka drivkrafter bakom hedersförfattarkulturen. Det kan handla om att stödja sammanhållningen i en forskargrupp genom att undvika det obekväma beslutet att utesluta medarbetare som bidragit minimalt till arbetet som publiceras. Det kan handla om skapa goda relationer till inflytelserika personer i forskarvärlden genom att ge dem författarskap; ibland kräver de det. Det kan handla om att öka chanserna att bli publicerad genom att ha ett berömt forskarnamn i författarlistan. Och eftersom det är prestige med stora forskningsprojekt, så ser en lång författarlista snygg ut. Den skapar ett tryck på tidskrifterna att publicera vad som uppenbarligen krävt så många kompetenta forskares bidrag – tänker man.

Vad göra åt saken? I en artikel med det numera modesta författarantalet fyra, framhålls att publiceringsetiska regler, som funnits länge och är välkända, uppenbarligen inte räcker. I tidskriften Insights skriver Stefan Eriksson, Tove Godskesen, Lars Andersson och Gert Helgesson att vi förmodligen behöver skapa psykologiska motkrafter mot hedersförfattarkulturen.

Närmare bestämt föreslås två enkla åtgärder som kan reducera de oförtjänta författarskapen inom akademin:

  1. När forskare söker anställningar, intervjua dem om deras bidrag till publikationer som de anför som meriter i ansökan. Om de enbart är hedersförfattare kan de kanske inte redogöra för artiklarna eller hur de bidrog till dem. Vetskap om att detta ingår i rekryteringsprocessen kan skapa ett psykologiskt tryck att undvika oförtjänta hedersförfattarskap.
  2. Dividera poängvärdet av författarskap och citeringar med antalet författare. Vetskap om att poängvärden beräknas på detta sätt skapar ett psykologiskt tryck att inte ta upp oförtjänta författare i författarlistan.

Det ligger nära till hands att invända att detta förslag i stället riskerar att exkludera medarbetare från att bidra som författare, trots att de mycket väl kunde ges tillfälle att fungera som välförtjänta medförfattare. Denna invändning bemöts givetvis i artikeln. I stället för att redogöra för författarnas försvar hoppas jag genom tystnad kunna locka dig som läser Etikbloggen att läsa den viktiga artikeln. Så att jag inte pådyvlar dig ett oförtjänt hedersläsarskap! Hur ofta säger vi inte att vi läst något jätteintressant, som vi i själva verket bara ögnat igenom eller fått refererat?

Jag vill understryka det rimliga i analysen att vi har att göra med en akademisk hedersförfattarkultur. Den försvinner inte om vi inte skapar motkrafter. Etiska publiceringsregler räcker inte, det står klart. Det bästa vore givetvis om vi alla blev helgon. I väntan på att det sker behövs psykologiska incitament att bete sig bra.

Pär Segerdahl

Eriksson, S., Godskesen, T., Andersson, L., Helgesson, G. (2018). How to counter undeserving authorship. Insights. 31(1), p.1. DOI: http://doi.org/10.1629/uksg.395

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg