En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: publiceringsetik (Sida 1 av 3)

Hur klart redovisas etikgodkännande och informerat samtycke i publicerade artiklar?

I en vetenskaplig artikel är det naturligtvis väsentligt att författarna beskriver studiens syfte, metoder och resultat. Men alla forskare har även ett forskningsetiskt ansvar att reflektera över etiska aspekter av arbetet och att planera och genomföra sina studier i enlighet med relevanta lagar och riktlinjer. Även studiens etiska tillvägagångssätt bör beskrivas i artikeln. Denna redovisning är inte lika omfattande som metodbeskrivningen, men vissa uppgifter om etikgodkännande och informerat samtycke bör anges med tillräcklig detaljrikedom. Om studien dessutom inneburit särskilda etiska utmaningar, kanske för att den involverat sårbara deltagare såsom svårt sjuka eller döende patienter, så bör man i artikeln redovisa hur man hanterat utmaningarna kring att till exempel inhämta informerat samtycke.

Även om vetenskapliga tidskrifter har som standard att uppgifter om etikgodkännande och informerat samtycke ska deklareras, så är det oklart hur väl kravet efterlevs i praktiken, av såväl författare som tidskriftsredaktörer. En grupp etikforskare, däribland Tove Godskesen, William Bülow och Stefan Eriksson knutna till CRB, undersökte nyss denna fråga inom ett relevant fält, nämligen forskning om palliativ vård och vård i livets slutskede. Patienter som deltar i sådan forskning kan betraktas som sårbara och forskningen på området innebär särskilda etiska utmaningar. Hur väl uppfyller vetenskapliga publikationer på området kraven på redovisning av etikgodkännande och informerat samtycke?

Etikernas undersökning gjordes på 169 empiriska studier i 101 tidskrifter, publicerade efter 1 januari 2019. Man begränsade sig till studier genomförda i Norge och Sverige, eftersom författargruppen var väl förtrogen med lagar och praktiker kring etikgranskning i dessa länder och därför kunde bedöma om artiklarna innehöll uppgifter om relevanta lagar och granskande myndigheter. För att betygsätta hur väl artiklarna redovisade etikgodkännande och samtycke skapade man en poängskala från 0 till 3. Artiklar helt utan redovisning fick 0 poäng och artiklar med minimal redovisning (av typen ”Etikgodkännade erhölls”) fick 1 poäng. Om artikeln innehöll klara och tydliga uttalanden om etikgodkännande respektive informerat samtycke samt en detaljuppgift (såsom namnet på myndigheten som gav godkännandet), så fick artikeln 2 poäng.

Originellt i undersökningen är de detaljerade kraven för att få högsta poäng. Kraven för 3 poäng är nämligen tänkta att fungera även som ett förslag på bästa praxis (”best practice”). Kraven förslås kunna ligga till grund för tydligare riktlinjer i framtiden till såväl författare som tidskriftsredaktörer. Vilka detaljuppgifter måste deklareras för att få 3 poäng? Det är inte några märkvärdigheter, utan helt rimliga uppgifter om man tänker efter. Man bör exempelvis avslöja granskningsnämndens identitet och etikgodkännandets diarienummer. Varför? För att vid eventuella oklarheter kunna kontakta nämnden för verifiering och frågor, för att läsare ska kunna se att forskningen är i enlighet med lagar och etiska riktlinjer, samt för att allmänheten ska kunna få tillgång till informationen. Man bör även nämna den lag enligt vilken beslutet om etikgodkännande fattades. Varför? Det visar att forskarna är etiskt kunniga och det hjälper redaktörer och granskare att i tveksamma fall jämföra uppgifterna med juridiska krav. Beträffande informerat samtycke bör man bland annat uppge vilken typ av samtycke man fått och från vem man fått samtycket. Varför? Så att man kan bedöma om procedurerna uppfyller etiska krav i det aktuella fallet. I forskning om palliativ vård kan till exempel både patienterna och deras familjer involveras i samtyckesprocessen. Även beträffande informerat samtycke bör relevant lagstiftning anges, för att visa att man känner till juridiska krav och för att möjliggöra kritisk granskning.

Kraven handlar alltså om helt rimliga uppgifter som det borde vara lätt att uppge. Men hur såg resultaten från undersökningen ut? Jag nöjer mig med att återge andelen artiklar som fick lägsta respektive högsta poäng. En inte försumbar andel av artiklarna innehöll inga redovisade uppgifter alls och fick 0 poäng: 5 % för etikgodkännande respektive 13 % för informerat samtycke. En större men fortfarande liten andel av artiklarna redovisade tillräckligt detaljerade uppgifter för att få högsta poäng: 27 % för etikgodkännande respektive 19 % för informerat samtycke.

Med tanke på att kraven för högsta poäng kan betraktas som rimliga och inte är särskilt betungande, så är resultaten nedslående. Den undermåliga redovisningen skapar osäkerhet om studiernas etiska stringens, skriver författarna i sin slutsats, vilket är särskilt besvärande för studier med sårbara deltagare, såsom patienter i palliativ vård och vård i livets slutskede, som fordrar särskilda etiska hänsynstaganden.

Vad kan vi göra åt saken? En vanlig åtgärd är undervisning i forskningsetik, vilket naturligtvis är viktigt. Men författarna föreslår att ett effektivare sätt att snabbt åstadkomma förändring är att vetenskapliga tidskrifter börjar ställa tydligare krav på hur etikgodkännande och informerat samtycke måste redovisas i artiklar för att komma ifråga för publicering. Så varför inte använda kraven för högsta poäng i denna undersökning som en mall? De är föreslagna som en rimlig beskrivning av bästa praxis. Läs undersökningen här: How do journals publishing palliative and end-of-life care research report ethical approval and informed consent?

I en ruta i artikeln återger författarna en föredömlig beskrivning av etikgodkännande och informerat samtycke, som innehåller detaljerna för poängnivå 3. Det slår mig hur klargörande det är att se ett bra exempel, så leta upp rutan i artikeln.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Godskesen, T., Vie, K.J., Bülow, W., Holmberg, B., Helgesson, G. and Eriksson, S. (2023), How do journals publishing palliative and end-of-life care research report ethical approval and informed consent? Learned Publishing. https://doi.org/10.1002/leap.1580

Detta inlägg på engelska

Tankar om författarskap

Att använda artificiell intelligens med akademisk integritet

AI-verktyg kan både förändra och producera innehåll såsom texter, bilder och musik. Verktygen blir dessutom alltmer tillgängliga som onlinetjänster. Ett exempel är verktyget ChatGPT, som du kan ställa frågor till och få välinformerade, logiskt resonerande svar från. Svar som verktyget dessutom kan korrigera om du påpekar fel och oklarheter. Du kan interagera med verktyget nästan som om du samtalade med en människa.

Ett sådant verktyg kan naturligtvis vara oerhört användbart. Det kan hjälpa dig att lösa problem och finna relevant information. Jag vågar gissa att responsen från verktyget dessutom kan stimulera kreativiteten och öppna sinnet för oväntade möjligheter, precis som samtal med människor brukar göra. Men liksom all teknik kan verktygen även missbrukas och studenter har redan använt ChatGPT för att klara sina inlämningsuppgifter.

Utmaningen inom utbildning och forskning är alltså att lära sig att använda dessa AI-verktyg med akademisk integritet. Det är inte automatiskt fusk att använda AI-verktyg. Sju deltagare i ett europeiskt nätverk för akademisk integritet (ENAI), däribland Sonja Bjelobaba vid CRB, skriver om utmaningen i en ledarartikel i tidskriften International Journal for Educational Integrity. Framförallt sammanfattar de tentativa rekommendationer från ENAI om etisk användning av AI i akademin.

En övergripande målsättning i rekommendationerna är att integrera rekommendationer om AI med andra besläktade rekommendationer om akademisk integritet. Således ska alla personer, källor och verktyg som påverkat idéer eller genererat innehåll tydligt anges – däribland användning av AI-verktyg. Lämplig användning av verktyg som påverkar textens form (som korrekturläsande verktyg, stavningskontroller och automatiserade synonymförslag) är i allmänhet acceptabla. Vidare kan ett AI-verktyg inte anges som medförfattare i en publikation, eftersom verktyget inte kan ta ansvar för innehållet.

Rekommendationerna betonar även vikten av utbildningsinsatser om etisk användning AI-verktyg. Läs rekommendationerna i sin helhet här: ENAI Recommendations on the ethical use of Artificial Intelligence in Education.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Foltynek, T., Bjelobaba, S., Glendinning, I. et al. ENAI Recommendations on the ethical use of Artificial Intelligence in Education. International Journal for Educational Integrity 19, 12 (2023). https://doi.org/10.1007/s40979-023-00133-4

Detta inlägg på engelska

Vi bryr oss om undervisning

Missbruk av medförfattarskap förblir ett problem trots utbildningsinsatser

I vetenskapen är korrekt uppgivet medförfattarskap väsentligt. Att vara transparent kring vem som gjort vad kan sägas tillhöra dokumenteringen av forskningen. Inkorrekt uppgivet medförfattarskap ger dock inte bara en skev bild av forskningen. Det skapar även orättvisor mellan forskare och påverkar orättmätigt vem som får anställning eller forskningsanslag. Därmed påverkas även vilken forskning som kommer att bedrivas och av vem.

Det finns internationellt rekommenderade regler för vad som räknas som medförfattarskap, exempelvis Vancouverreglerna för medicinska publikationer. Trots betydelsen av korrekt uppgivet medförfattarskap, och trots internationella riktlinjer, visar flera studier att avvikande praktiker är vanliga. Ett sätt att komma tillrätta med problemet är givetvis undervisningsinsatser. Doktorander vid medicinska fakulteter i Skandinavien får alltmer undervisning i publiceringsetik, och därmed i dessa regler. Har insatserna effekt?

Nyligen publicerades resultat från en webbenkät riktad till personer som nyligen doktorerat vid medicinska fakulteter i Danmark, Norge och Sverige. Studiens syfte var att utforska erfarenheter av och attityder till hantering av författarskap. Nästan hälften av de svarande uppgav att författarskapsreglerna inte följts fullt ut i minst en av studierna som ingick i avhandlingen. Ungefär en fjärdedel uppgav olämplig hantering av ordningsföljden av medförfattare i åtminstone en studie. Ändå uppgav majoriteten (96,7 %) att det är viktigt att Vancouverreglerna åtföljs.

Studiens slutsats är att trots större utbildningsinsatser i publiceringsetik vid Skandinaviska universitet, så fortsätter hanteringen av medförfattarskap att vara ett problem i medicinsk forskning. Man kan fråga sig varför problemet kvarstår trots insatserna, och trots den positiva attityden till författarskapsreglerna hos det stora flertalet svarande i studien.

I diskussionen av resultaten föreslår författarna att det antagligen inte är doktoranderna själva som bryter mot författarskapsreglerna, utan handledare och andra mer seniora forskare, som doktoranden är underordnad. Undervisningsinsatserna missar alltså en mycket relevant målgrupp. Författarna nämner därför en ny trend vid medicinska fakulteter i Sverige att införa obligatorisk undervisning i forskningsetik för handledare till doktorander. Samtidigt betvivlar de effektiviteten av enbart större undervisningsinsatser, eftersom författarskap kan betraktas som en akademisk valuta. Så länge som författarskap fungerar som ett slags karriärkapital för forskare, så kommer avvikande praktiker att förbli vanliga.

Om du vill veta mer, läs studien här: Misuse of co-authorship in Medical PhD Theses in Scandinavia: A Questionnaire Survey.

Då kan du även läsa om ett annat viktigt resultat. En större andel kvinnor svarade att den uppgivna ordningsföljden av medförfattare inte korrekt avspeglade bidraget i avhandlingen. En större andel kvinnor betonade även vikten av att följa reglerna för författarskap. Detta kan tyda på att kvinnor behandlas sämre än män i frågor om författarskap och därför lägger större vikt vid rättvist agerande, resonerar författarna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G., Holm, S., Bredahl, L., Hofmann, B., Juth, N. Misuse of co-authorship in Medical PhD Theses in Scandinavia: A Questionnaire Survey. Journal of Academic Ethics (2022). https://doi.org/10.1007/s10805-022-09465-1

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Att publicera bioetik 2022 – var och var inte?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2022 finns nu på The Ethics Blog: Where to publish and where not to publish in bioethics – the 2022 list

Tanken är att listan ska fungera som utgångspunkt för bioetikforskare som överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i. I inlägget hittar du även länkar till listor på tillförlitliga tidskrifter, samt till information om vad som utmärker tveksamma tidskrifter.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tycker om etik

Medförfattarskap när inte allas forskning inkluderas i artikeln

Frågor om författarskap tillhör de känsligaste yrkesangelägenheterna för forskare. Förutom att forskare lever och gör karriär på sina publikationer, så är det viktigt av vetenskapliga och forskningsetiska skäl att veta vilka som är ansvariga för innehållet i publikationerna.

Något som kan skapa oklarhet om vem som bör räknas som medförfattare till en vetenskaplig publikation, är att sådana publikationer vanligen redovisar forskningsarbete som väsentligen redan genomförts när man skriver artikeln. Många forskare kan ha bidragit till forskningsarbetet, men bara några av dem bidrar kanske till skrivandet av artikeln. Borde alla ändå räknas som författare? Eller bara de som bidrar till artikelskrivandet?

En internationell kommitté av redaktörer för medicinska tidskrifter har formulerat en rekommendation, som skapar större klarhet. Förenklat är rekommendationen den följande. Författarskap kan ges till forskare som tydligt uppfyller fyra kriterier. Man ska: (1) ha gjort betydande bidrag till forskningsstudien (t.ex. planering, eller insamling, analys och tolkning av data); (2) ha bidragit till artikelutkast (skrivit och reviderat intellektuellt innehåll); (3) ha godkänt slutversionen av artikeln; (4) ha accepterat ansvar för alla aspekter av arbetet genom att se till att frågor om noggrannhet och integritet utreds.

Vidare rekommenderas att forskare som uppfyller kriterium (1) bör inbjudas att delta i skrivprocessen, så att de kan uppfylla även kriterierna (2)(4) och därmed räknas som medförfattare.

Forskning går emellertid inte alltid enligt planerna. Ibland behöver planerna justeras under arbetets gång. Det kan innebära att någon av forskarna redan hunnit göra en betydande forskningsinsats, när forskargruppen beslutar att inte inkludera de resultaten i artikeln. Hur ska medförfattarskap hanteras i en sådan situation, när någons resultat faller bort ur publikationen?

Frågan diskuteras av Gert Helgesson, Zubin Master och William Bülow i tidskriften Science and Engineering Ethics. Bland annat med tanke på hur lätt oenighet om författarskap kan störa dynamiken i en forskargrupp är det viktigt att det finns en etablerad ordning kring författarskap, som hanterar situationer som denna.

Diskussionen i artikeln utgår från ett tänkt, konkret fall: I en forskargrupp ingår tre yngre forskare, Ann, Bo och Choi. De har alla fått individuellt ansvar för olika delar av planering och utförande av det empiriska arbetet. De arbetar många timmar i laboratoriet. När forskargruppen ser resultaten enas man om innehållet i artikeln som ska skrivas. Det visar sig då att Anns och Bos analyser är centrala för idén i artikeln, medan Chois analyser faller vid sidan av. Chois resultat inkluderas därför inte i artikeln. Bör Choi inkluderas som medförfattare?

Vi kan lätt tänka oss Choi bidra till artikelskrivandet, men hur är det med kriterium (1)? Om Chois resultat inte beskrivs i artikeln, har hon då gjort betydande bidrag till den publicerade forskningsstudien? Helgesson, Master och Bülow påpekar här att kriteriet är tvetydigt. Att göra betydande bidrag till en forskningsstudie kan naturligtvis betyda att man bidrar till resultaten som beskrivs i artikeln. Men det kan också betyda att man bidrar till forskningsprocessen som leder fram till artikeln. Den förra tolkningen utesluter Choi som medförfattare. Den senare tolkningen gör medförfattarskap möjligt för Choi.

Den mer inkluderande tolkningen är inte orimlig, eftersom forskning är en delvis osäker och prövande process. Men talar några starka skäl för den tolkningen? Ja, menar Helgesson, Master och Bülow, som anger två typer av skäl. För det första handlar det om öppenhet och ansvarighet kring forskningsprocessen: vad hände och vilka var involverade? Att utesluta Choi vore vilseledande. För det andra handlar det om vederbörligt erkännande av förtjänst och om rättvisa. Choi arbetade lika hårt i laboratoriet som Ann och Bo och bidrog lika mycket till forskningen som ledde fram till artikeln. Visst, artikelns syfte ändrades under resans gång och Chois bidrag blev irrelevant för innehållet i artikeln. Men hennes insats var fortfarande relevant för forskningsprocessen som ledde fram till artikeln. Hon gjorde dessutom ett bra arbete som forskare i gruppen: det förefaller orättvist om hennes goda arbete av en tillfällighet inte ska erkännas på samma sätt som de andra forskarnas.

Förslaget i artikeln är därför att första kriteriet för författarskap bör tolkas som betydande bidrag till forskningsprocessen som leder fram till artikeln, och att detta bör förtydligas i rekommendationen.

Artikeln diskuterar även möjliga motargument mot den mer inkluderande tolkningen av författarskapsrekommendationen. Vill du fördjupa dig i resonemangen och bilda dig en egen uppfattning, läs artikeln: How to Handle Co-authorship When Not Everyone’s Research Contributions Make It into the Paper.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G., Master, Z. & Bülow, W. How to Handle Co-authorship When Not Everyone’s Research Contributions Make It into the Paper. Sci Eng Ethics 27, 27 (2021). https://doi.org/10.1007/s11948-021-00303-y

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Vem publicerar sig i bedrägliga tidskrifter?

Vem vill publicera sin forskning i bedrägliga tidskrifter, så kallade rovdjurstidskrifter (”predatory journals”)? Tidigare har man trott att det huvudsakligen handlar om oerfarna forskare från låg- och medelinkomstländer. En ny studie av publiceringsmönster i svensk omvårdnadsforskning nyanserar bilden.

I studien granskades alla offentligt listade artiklar i omvårdnadsforskning kopplade till svenska högskolor under 2018 och 2019. Sedan identifierades vilka av dessa artiklar som publicerats i bedrägliga tidskrifter. Man hittade 39 sådana artiklar: 2,8 procent av samtliga artiklar. En betydande andel av dessa artiklar var publicerade av seniora akademiker.

Forskarna bakom studien framhåller tre problem med detta publiceringsmönster. Om seniora akademiker publicerar sig i bedrägliga tidskrifter, så bidrar de till att legitimera detta sätt att publicera omvårdnadsforskning, vilket hotar ämnets trovärdighet och gör gränsen mellan legitima och bedrägliga tidskrifter i ämnet suddig. Ett annat problem är att om somliga skaffar sig snabba publikationsmeriter med hjälp av bedrägliga tidskrifter, innebär det orättvisa när akademikers kvalifikationer jämförs, exempelvis vid tjänstetillsättningar. Slutligen kan mer seniora forskares publiceringsmönster vilseleda yngre forskare, exempelvis kan de tro att den snabba ”granskningsprocess” som bedrägliga tidskrifter erbjuder i själva verket är en form av effektivitet och alltså någonting lovvärt.

Forskarna som gjorde studien upptäckte även några fall en märklig företeelse, nämligen kapning av legitimt publicerade artiklar. I detta fall är artikelförfattarna oskyldiga. Deras redan publicerade artiklar kopieras och hamnar i rovdjurstidskrifterna, vilket får det att se ut som om erkända författare valde att publicera sig i där.

Vill du läsa mer, exempelvis om huruvida akademiker som publicerar sig i bedrägliga tidskrifter bör rapporteras, läs artikeln i Nursing Ethics. Ett möjligen positivt resultat är att antalet artiklar i bedrägliga tidskrifter minskade från 30 under 2018 till 9 under 2019. Förhoppningsvis kan undervisningsinsatser ytterligare minska förekomsten, avslutar artikelförfattarna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sebastian Gabrielsson, Stefan Eriksson, Tove Godskesen. Predatory nursing journals: A case study of author prevalence and characteristics. Nursing Ethics. First Published December 3, 2020, doi.org/10.1177/0969733020968215

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Oetiska forskningsartiklar bör dras tillbaka

Forskningsartiklar som visar sig bygga på fusk eller allvarliga brister dras givetvis tillbaka av tidskrifterna som publicerat dem. Att det finns en etablerad ordning för tillbakadragande är oerhört viktigt. Forskningen själv liksom tillämpningarna av den i samhället måste kunna lita på att publicerade fynd är korrekta och inte fabricerade eller förvanskade.

Men hur bör vi hantera artiklar som visar sig bygga på oetisk forskning? Exempelvis forskning på avrättade fångars kroppar? Eller forskning som utsätter deltagare för orimliga risker? Eller forskning som stöds av oacceptabla finansiärer?

I en ny artikel undersöker William Bülow, Tove E. Godskesen, Gert Helgesson och Stefan Eriksson huruvida akademiska tidskrifter har tydligt formulerade ordningar för tillbakadragande av artiklar som visar sig bygga på oetisk forskning. Granskningen visar att många tidskrifter saknar sådana etablerade ordningar. Detta introducerar godtycklighet och osäkerhet i systemet, menar de. Läsare kan inte lita på att publicerad forskning är etisk. De vet inte heller på vilka grunder som artiklar dras tillbaka eller står kvar.

För att motivera större klarhet diskuterar författarna fyra tänkbara argument för att oetiska forskningsartiklar bör dras tillbaka. Två argument anses särskilt bindande. Det första är att en sådan ordning kommunicerar att oetisk forskning är oacceptabel, vilket kan avhålla forskare från att agera oetiskt. Det andra argumentet är att tidskrifter som låter oetisk forskning slutföras genom att publicera den, och som drar nytta av detta, blir delaktiga i det oetiska förfarandet.  

Tillbakadragande av forskningsartiklar är en allvarlig sak och mycket graverande för forskarna. Därför är det väsentligt att tydliggöra vilka former och grader av oetiskt agerande som är tillräckliga för att motivera tillbakadragande. Författarna nämner som exempel forskning som bygger på allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, ofri forskning och forskning med oacceptabla finansieringskällor.

Artikeln avslutas med att rekommendera vetenskapliga tidskrifter att införa en klart formulerad ordning för tillbakadragande av oetiska forskningsartiklar: lika tydlig som ordningen kring bedräglig forskning. Bland annat bör alla tillbakadraganden markeras i tidskriften och skälen bakom tillbakadragandena bör preciseras i termer av både arten och graden av oetiskt agerande.

För fler detaljer i rekommendationen, läs artikeln i Journal of Medical Ethics.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Bülow, W., Godskesen, T. E., Helgesson, G., Eriksson, S. Why unethical papers should be retracted. Journal of Medical Ethics, Published Online First: 13 August 2020. doi: 10.1136/medethics-2020-106140

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att publicera bioetik 2020 – var och var inte?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2020 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2020 list.

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt när forskare i bioetik överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tycker om etik

När ordning skapar oordning

Vetenskapliga publikationer har ofta mer än en författare. Författarordningen blir då känslig sak för akademiker, eftersom den räknas. En bra författarposition räknas som en bra vetenskaplig merit. Författarordningen avgör även medelstilldelningen till författarens universitetsinstitution. En bra författarposition ger mer pengar till författarens institution.

Problemet är bara att det inte finns någon ordentlig författarordning. Olika forskningsområden har sina egna traditioner, som dessutom förändras över tid. I takt med att vetenskapliga artiklar skrivs gemensamt av alltfler medförfattare, börjar exempelvis de sista positionerna bli allt viktigare, eftersom de är synligare än massan i mitten. Plötsligt kan du känna dig stolt över att stå näst sist bland 20 författare.

Men anser den sakkunnige som ska bedöma din ansökan att det är meriterande att du står näst sist i författarlistan? Anser ditt universitet att en position näst sist ska ge mer pengar till institutionen än en position i mitten?

När alla vill räkna på en författaroordning som inte riktigt finns, så är det begripligt om det görs administrativa ansträngningar för att reglera författarordningen. I en artikel i tidskriften Research Ethics ger Gert Helgesson exempel på hur ett svenskt universitet infört egna nya regler för tilldelningen av ekonomiska medel på basis av bland annat position i författarlistan.

Gert Helgesson varnar för att en sådan administrativ ordning lätt ökar oordningen. Även om den bara syftar till att reglera medelstilldelningen, kan den bidra till en lokal tradition kring de författarpositioner som anses eftersträvansvärda. Fragmenteringen ökar snarare än minskar.

Att räknas eller inte räknas, det är frågan. Den leder oss rakt in i denna labyrint.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Gert Helgesson. “Authorship order and effects of changing bibliometrics practices.” Research Ethics. First Published January 21, 2020, https://doi.org/10.1177/1747016119898403

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att publicera bioetik 2019 – var och var inte?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem. Se upp!

Listan för 2019 finns nu publicerad på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2019 list

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt för forskare i bioetik som överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg