Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: publiceringsetik (Sida 2 av 3)

Vad betyder författarordningen?

19 september, 2018 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlHur ska vi tolka uppräkningen av författarnamn i akademiska publikationer? Säger författarordningen något om hur mycket var och en bidragit till publikationen?

Efter att ha läst en artikel i ämnet av Gert Helgesson och Stefan Eriksson, inser jag att det inte finns någon ordentlig ordning på författarordningen. Första och sista positionen räknas ofta som de viktigaste. Men inte alltid. Till min förvåning behöver inte ens en förstaposition otvetydigt betyda huvudförfattarskap. Ibland tolkas asterisken vid namnet på författaren vars kontaktuppgifter anges, som tecken på huvudförfattarskap. Ibland betyder asterisken att författaren är underordnad och får sköta alla praktikaliteter kring publikationen.

Ibland har andrapositionen särskild betydelse. Ibland inte. Ibland har näst sista positionen en viss tolkning. Ibland en annan. Helgesson och Eriksson talar om grupptraditioner och de beskriver olika ämneskonventioner. Finns det verkligen inga riktlinjer att följa? Nej, faktiskt inte. Författarriktlinjer kan på sin höjd rekommendera författare att i god tid komma överens om författarordningen. Men eftersom riktlinjerna inte specificerar vad ordningen betyder, så blir innebörden av den överenskomna författarordningen oklar!

Med tanke på hur meriterande författarskap är i akademiska konkurrenssammanhang, är avsaknaden av ordning på den här punkten överraskande. Är frågan för känslig? Kommer en alltför tydlig ordning att leda till alltför tidskrävande strider mellan författare kring vem som borde stå först, sist, på andra plats, näst sist, med asterisk, utan asterisk, och så vidare?

Helgesson och Eriksson diskuterar olika förslag på förtydligad ordning. Ett förslag de stött på är att första- och sistapositionen vardera renderar 40 % av författarinsatsen. Resterade 20 % delas lika av författarna i mellanpositionerna. För fem författare skulle författarskapet alltså uppdelas: 40, 6.7, 6.7, 6.7 och 40 %. Förslaget avfärdas, eftersom sådana fasta värden är rättvisa bara om arbetsinsatserna faktiskt råkar fördelas just så (vilket är osannolikt).

Ett mer flexibelt system kunde vara att uppge de faktiska procentsatserna, från fall till fall. Men hur fastställs de faktiska procentsatserna? Olika författare bidrar kvalitativt olika: genom att planera studien; genom att analysera data; genom att författa textutkast. Vad väger tyngst?

Ett annat förslag är att inte tilldela författarordningen någon relativ betydelse. I stället beskrivs vad var och en bidragit med. Bidragskap i stället för författarskap, där bidraget beskrivs i absoluta termer snarare än relativa. Till exempel: ”Bidrog till planeringen av studien”, ”Bidrog till dataanalysen”, ”Bidrog till att skriva textutkast”. Ett problem med detta förslag, menar Helgesson och Eriksson, är att det i själva verket säger väldigt lite om de absoluta bidragen. ”Bidragit till planeringen av studien” kan betyda såväl substantiella som lättviktiga bidrag.

Artikeln avslutas med att ta ett steg tillbaka. För kanske tog vi ett steg i fel riktning när vi krävde dessa klarlägganden. Problematiken kring författarordningens betydelse förutsätter en individualistisk och konkurrensinriktad syn på vetenskap. Det finns idag även andra tendenser, som kanske är viktigare att ta fasta på. Exempelvis strävanden att göra vetenskapen öppen och samhälleligt ansvarsfull. Kanske bör vi undvika att fästa alltför stor vikt vid författarordningen?

Kanske bör fokus ligga på gemensamma bidrag till vetenskap och samhälle, snarare än på individuella meriter i konkurrensen om anställningar och forskningsanslag?

Så avslutas artikeln, med en fråga som manar till eftertanke.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. & Eriksson, S. Authorship order. Learned Publishing, 2018, doi: 10.1002/leap1191

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Rovdjurstidskrifter och etisk utbildning

5 juni, 2018 / / Inga kommentarer

Idag ger jag tre lästips. Först två artiklar i tidningen Curie, fint skrivna av Sara Nilsson, om fenomenet rovdjurstidskrifter:

De ger en klar överblick av företeelsen och kan vara upplysande inte bara för etablerade forskare och doktorander, utan för alla och envar. Detta händer nu! (Observera länkarna vidare till engelska översättningar av artiklarna.)

I båda artiklarna intervjuas Stefan Eriksson vid CRB, som inte bara forskar om rovdjurstidskrifter utan dessutom menar att vi bör sluta använda begreppet. Han föreslår att vi i stället talar om bedrägliga respektive lågkvalitativa tidskrifter. De är problematiska på olika sätt.

Kan man genom etisk utbildning dana forskare som inte faller för frestelsen att publicera sig i bedrägliga tidskrifter? Om inte, varför lyckas det inte? Kan neurovetenskapen kasta ljus över det? Mitt tredje lästips idag är ett inlägg på The Ethics Blog:

Där berättar Daniel Pallarés Domínguez om sitt postdoktorala projekt vid CRB. Han kommer att kritiskt undersöka ambitioner att förena neurovetenskapen med strävan att genom utbildning göra människor mer moraliska.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Att publicera bioetik 2018 – var och var inte?

2 maj, 2018 / / Inga kommentarer

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter – ofta kallade ”predatory journals” – som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2018 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2018 list

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt när forskare i bioetik överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Regler för författarskap bör preciseras

11 april, 2018 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlNyligen skrev jag om hedersförfattare i forskarvärlden. När jag försökte återge kriterierna för akademiskt författarskap, kände jag mig dum. Jag visste inte hur jag med egna ord skulle återge främst fjärde kriteriet, som på engelska lyder:

”Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.”

För att räknas som författare till en akademisk publikation, räcker det inte att man bidrar till forskningsarbetet, att man bidrar till skrivandet eller reviderandet av det intellektuella innehållet i texten, samt godkänner slutversionen. Man måste även uppfylla detta fjärde kriterium, som har att göra med ansvar kring oredlighet i forskning.

Men vad säger kriteriet? Efter att ha läst en debattartikel av Gert Helgesson och Stefan Eriksson i tidskriften Learned Publishing, förstår jag att det inte bara var min dumhet som orsakade svårigheten att återge fjärde kriteriet. Formuleringen är verkligen mångtydig, vilket kan bero på oenighet mellan författarna av kriteriet.

Helgesson och Eriksson konstaterar tre möjliga tolkningar av kriteriet:

  1. Läggs betoningen på de första tio orden (till och med första förekomsten av ”work”), tycks kriteriet säga att alla författare är ansvariga, eller bör hållas ansvariga, för alla delar av artikeln. Om oredlighet förekommit bör samtliga författare hållas ansvariga, även om de varit ovetande om vad som pågått.
  2. Fortsätter man att läsa, ändras betydelsen. Kriteriet tycks då säga att om oredlighet misstänks, så har alla författare ansvar att underlätta undersökningen av misstankarna (oberoende av vilken del av arbetet som misstankarna gäller).
  3. En tredje tolkningsmöjlighet går längre än den andra. Den innebär att en författare ska stödja undersökningar av oredlighet inte bara efter att artikeln skickats till tidskrift. En författare bör själv initiera sådana undersökningar redan under forsknings- och skrivprocessen, om denne anar oråd.

Det går inte att avgöra vilken tolkning som gäller. Helgesson och Eriksson anser att tredje tolkningen vore rimligast ur forskningsetisk synvinkel. Om det är denna tolkning som avses bör man vid nästa revidering av författarkriterierna göra detta språkligt tydligt, avslutar de debattartikeln.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. and Eriksson, S. Revise the ICMJE Recommendations regarding authorship responsibility! Learned Publishing 2018. doi: 10.1002/leap.1161

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Två åtgärder mot hedersförfattarkulturen

13 mars, 2018 / / 2 kommentarer

Pär SegerdahlInom akademin är det viktigt att veta vem som faktiskt bidragit som författare till de texter som publiceras. Dels för att författarskap är meriterande när forskare söker anställningar och forskningsmedel. Dels för att misstänkt oredlighet i forskning ska kunna utredas.

Därför finns publiceringsetiska regler för akademiskt författarskap. De betonar att en författare inte bara ska bidra till idéerna, insamlingen av data, eller analyserna bakom publikationen. En författare ska även bidra till själva skrivandet och reviderandet av texten. En författare ska vidare godkänna slutversionen av texten, samt ta ansvar för att arbetet som helhet genomförts samvetsgrant och korrekt.

Antalet författare till akademiska publikationer tenderar att öka. Som exempel på hur långt det kan gå, kan nämnas att under 2011 publicerades 140 vetenskapliga artiklar som vardera uppgav fler än 1.000 författare!

En anledning till de allt större antalen författare till varje publikation är givetvis att forskningen blir alltmer komplex och kräver allt större samarbeten. Mycket tyder dock på att antalet oförtjänta författarskap ökar. Man kunde tala om en hedersförfattarkultur inom akademin.

Det finns starka drivkrafter bakom hedersförfattarkulturen. Det kan handla om att stödja sammanhållningen i en forskargrupp genom att undvika det obekväma beslutet att utesluta medarbetare som bidragit minimalt till arbetet som publiceras. Det kan handla om skapa goda relationer till inflytelserika personer i forskarvärlden genom att ge dem författarskap; ibland kräver de det. Det kan handla om att öka chanserna att bli publicerad genom att ha ett berömt forskarnamn i författarlistan. Och eftersom det är prestige med stora forskningsprojekt, så ser en lång författarlista snygg ut. Den skapar ett tryck på tidskrifterna att publicera vad som uppenbarligen krävt så många kompetenta forskares bidrag – tänker man.

Vad göra åt saken? I en artikel med det numera modesta författarantalet fyra, framhålls att publiceringsetiska regler, som funnits länge och är välkända, uppenbarligen inte räcker. I tidskriften Insights skriver Stefan Eriksson, Tove Godskesen, Lars Andersson och Gert Helgesson att vi förmodligen behöver skapa psykologiska motkrafter mot hedersförfattarkulturen.

Närmare bestämt föreslås två enkla åtgärder som kan reducera de oförtjänta författarskapen inom akademin:

  1. När forskare söker anställningar, intervjua dem om deras bidrag till publikationer som de anför som meriter i ansökan. Om de enbart är hedersförfattare kan de kanske inte redogöra för artiklarna eller hur de bidrog till dem. Vetskap om att detta ingår i rekryteringsprocessen kan skapa ett psykologiskt tryck att undvika oförtjänta hedersförfattarskap.
  2. Dividera poängvärdet av författarskap och citeringar med antalet författare. Vetskap om att poängvärden beräknas på detta sätt skapar ett psykologiskt tryck att inte ta upp oförtjänta författare i författarlistan.

Det ligger nära till hands att invända att detta förslag i stället riskerar att exkludera medarbetare från att bidra som författare, trots att de mycket väl kunde ges tillfälle att fungera som välförtjänta medförfattare. Denna invändning bemöts givetvis i artikeln. I stället för att redogöra för författarnas försvar hoppas jag genom tystnad kunna locka dig som läser Etikbloggen att läsa den viktiga artikeln. Så att jag inte pådyvlar dig ett oförtjänt hedersläsarskap! Hur ofta säger vi inte att vi läst något jätteintressant, som vi i själva verket bara ögnat igenom eller fått refererat?

Jag vill understryka det rimliga i analysen att vi har att göra med en akademisk hedersförfattarkultur. Den försvinner inte om vi inte skapar motkrafter. Etiska publiceringsregler räcker inte, det står klart. Det bästa vore givetvis om vi alla blev helgon. I väntan på att det sker behövs psykologiska incitament att bete sig bra.

Pär Segerdahl

Eriksson, S., Godskesen, T., Andersson, L., Helgesson, G. (2018). How to counter undeserving authorship. Insights. 31(1), p.1. DOI: http://doi.org/10.1629/uksg.395

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Sluta prata om rovdjurstidskrifter?

22 november, 2017 / / 2 kommentarer

Pär SegerdahlIngen forskare har väl undkommit uppvaktningen via epost från tidskrifter som envetet erbjuder sig att publicera ens forskning. Haken är att vinstmotivet styr. Oftast tar de friskt betalt av författaren och den vetenskapliga granskning som utlovas är mer eller mindre en tom fasad. Bara du skickar in din text och är beredd att betala, så hugger de!

Företeelsen har fått en etablerad beteckning. Man talar om rovdjurstidskrifter. Beteckningen används såväl av forskare och traditionella förläggare som av bibliotekarier som vill varna sina användare för tidskrifterna. De ger sken av att vara vetenskapliga, men är det knappast.

Beteckningen börjar dock att ifrågasättas. Dels för att det finns forskare som själva utnyttjar dessa tidskrifter och därmed inte är några oskyldiga bytesdjur. Dels för att även etablerade tidskrifter och förlag ibland använder rovdjurstidskrifternas metoder, såsom envetna epostutskick och höga publiceringsavgifter. Det är problematiskt, men är beteckningen rimlig på dem?

Ett annat problem som påpekats är risken att vi överreagerar och misstänker även lovande tendenser inom den akademiska förlagsvärlden, såsom publicering med öppen tillgång (Open Access). Även här förekommer det att tidskrifter tar betalt av författarna, men syftet är lovvärt: att göra vetenskapliga publikationer öppet tillgängliga på internet, utan betalspärrar.

Hur ska vi då prata, om vi vill undvika att prata om rovdjurstidskrifter?

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över rovdjurstidskrifter inom medicinsk etik, bioetik och forskningsetik. De har även skrivit artiklar om problematiken. Men i en färsk debattartikel i Learned Publishing föreslår de att vi i stället pratar om två typer av problematiska tidskrifter: bedrägliga respektive lågkvalitativa tidskrifter.

Bedrägliga tidskrifter vilseleder författare, läsare och institutioner genom att uppge falsk information om den vetenskapliga granskningen, om redaktionen, om tidskriftens ”impact factor”, om kostnader i samband med publicering, med mera. Bedrägliga tidskrifter ska bekämpas via rättsväsendet.

Lågkvalitativa tidskrifter gör sig inte skyldiga till brottsliga handlingar. De är bara dåliga som vetenskapliga tidskrifter betraktade. Förutom låg vetenskaplig kvalitet kan de igenkännas på flera sätt. De kan exempelvis publicera artiklar inom ett löjligt brett fält (medicin och icke-medicin). De kan skicka ut förfrågningar till forskare inom ”fel” fält. De saknar strategier för att hantera forskningsfusk. Listan kunde göras lång.

Stefan Eriksson och Gert Helgesson poängterar att distinktionen mellan bedrägliga och lågkvalitativa tidskrifter gör det lättare att se vad vi faktiskt har att göra med. Och agera därefter. Somliga tidskrifter kan förknippas med handlingar som borde vara brottsliga. Andra tidskrifter utmärks snarare av sin låga kvalitet. Den skillnaden lyckas vi inte fokusera på, när vi pratar om rovdjurstidskrifter.

Dags alltså att lämna det färgstarka språkbruket kring rovdjur?

Pär Segerdahl

Eriksson, S. and Helgesson, G. (2017), Time to stop talking about ‘predatory journals’. Learned Publishing. doi:10.1002/leap.1135

Detta inlägg på engelska

Vi deltar i debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att publicera bioetik 2017 – var och var inte?

9 maj, 2017 / / Inga kommentarer

Det finns ett stort antal tveksamma tidskrifter – så kallade ”predatory journals” – som lockar forskare att publicera sig i dem. Dessa tidskrifter sätter egna ekonomiska intressen främst; att publicera sin forskning där ger ett tveksamt meriteringsvärde.

För att hjälpa forskare i bioetik (inte minst yngre och oerfarna) att hålla sig informerade om dessa tidskrifter, tillhandahåller Stefan Eriksson och Gert Helgesson en årligen uppdaterad lista över tveksamma tidskrifter. Listan för 2017 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog:

Tanken är inte att listan ska användas som checklista, utan som utgångspunkt när man överväger en lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Inte bara fakta, idéer behövs också

8 februari, 2017 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlNär ohederliga ”akademiska” tidskrifter publicerar artiklar utan fackgranskning. När websidor på nätet sprider fejkad information. När politiker talar om alternativa fakta. Då känner man onekligen ett behov av allmän skärpning.

Ett möjligt problem i den reaktionen är att vi snöper oss själva. Att vi inte vågar framkasta och pröva idéer om det läge vi hamnat i. Att vi inte vågar tänka, tolka och analysera. För att vi blivit rädda för att själva beslås med felaktigheter.

Vi gömmer oss i ett pansar av grå saklighet. För att inte på minsta sätt likna det som vi reagerar på.

Men varför uppträder dessa företeelser nu? Handlar det om internet? Om bortglömda väljargrupper? Om ekonomisk-politiska maktförskjutningar?

För att förstå detta och agera klokt behövs inte bara bra faktakoll. Det behövs också bra frågor, tankar, tolkningar och analyser av vårt läge. Om vi tar den uppgiften på allvar så tar vi också relevanta fakta på allvar när idéerna prövas.

Om vi reagerar med hyperkorrektion, med ett pansar av faktakoll, riskerar det att förtränga frågorna om hur vi bör tänka om saken. Vi förtränger vår egen osäkerhet: själva motivet för att tänka, tolka och analysera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Den skenbara akademin

29 november, 2016 / / 2 kommentarer

Pär SegerdahlVad kan man tro på? Frågan får ny aktualitet när IT-revolutionen gör det allt enklare att sprida information via kanaler som lyder andra lagar än de som hittills gällt inom journalistik och akademisk publiceringsverksamhet.

Det fria informationsflödet på nätet kräver ett kritiskt förhållningssätt. Den kritiska hållningen fordrar ändå en viss arbetsfördelning. Den fordrar tillgång till tillförlitliga kanaler: kunskapsinstitutioner som akademin och granskande institutioner som journalistiken.

Men vad händer med trovärdigheten hos dessa institutioner om de drunknar i havet av vederhäftigt designade sajter? Vad händer om IT-företagare startar vad som förefaller vara akademiska tidskrifter, men publicerar manuskript utan seriös kvalitetsgranskning, så länge forskarna betalar för servicen?

Denna skenbara akademi är redan här. Faktum är att just som jag skriver detta, får jag via email ett erbjudande från en av dessa nya aktörer. Mejlet börjar ”Hello Professor” och utlovar sedan osannolikt snabb granskning av manuskript och ett mycket vänligt bemötande.

Vad kan vi göra? Något slags motåtgärder behövs om det vi kallar kritik och kunskap ska behålla sin mening snarare än fungera som täckmantlar för något helt annat.

En åtgärd gjordes på den engelska versionen av denna blogg. Stefan Eriksson och Gert Helgesson publicerade ett inlägg på The Ethics Blog där de försöker göra forskare medvetna om den falska akademin. Förutom att diskutera dessa tendenser, listar de bedrägliga akademiska tidskrifter där intet ont anande bioetiker kan frestas publicera sig (lurade av skenet). De listar även tidskrifter som tar vetenskaplig publicering på allvar. Listorna ska uppdateras årligen.

I en artikel i tidskriften Medicine, Health Care and Philosophy (publicerad av Springer), fördjupar Eriksson och Helgesson granskningen av den falska akademin. Flera engagerade forskare har studerat företeelsen och artikeln presenterar och diskuterar vad vi känner till om dessa vetenskapligt ohederliga verksamheter. Dessutom föreslås en lista med kännetecken på problematiska tidskrifter, såsom ospecificerad redaktionskommitté, massutskick av erbjudanden att publicera manuskript (som mejlet jag fick) och icke-akademisk reklam på hemsidan.

En annan oroande trend, som diskuteras i artikeln, är att även vissa traditionella förlag anammat några av skenakademins praktiker (för det går ju att tjäna pengar på dem). Som att publicera dyra antologier i små upplagor (som biblioteken måste köpa in), eller att ge ut tidskrifter som ser ut att vara akademiskt granskade medicintidskrifter, men som i hemlighet sponsras av läkemedelsföretag.

Artikeln avslutas med tentativa förslag på motåtgärder: allt från bildande av kommittéer som håller uppsikt på dessa aktörer till skärpt lagstiftning och utveckling av programvara som snabbt identifierar tveksamma publikationer i forskares publikationslistor.

Internet är inte bara en snabb informationskanal, utan även en plats där digitalt sken får följare och blir samhällelig verklighet.

Pär Segerdahl

Eriksson, S. & Helgesson, G. 2016. ”The false academy: predatory publishing in science and bioethics.” Medicine, Health Care and Philosophy, DOI 10.1007/s11019-016-9740-3

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se

Att publicera bioetik – var och var inte?

19 april, 2016 / / Inga kommentarer

Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala universitetDet lär finnas mer än 8 000 tveksamma open-accesstidskrifter – så kallade ”predatory journals” – som lockar forskare att publicera sig i dem mot betalning. Dessa tidskrifter sätter sina egna ekonomiska intressen främst och ger forskarna som publicerar sig i dem ett tveksamt meriteringsvärde.

Vi menar att forskare har ett professionellt intresse och ansvar att hålla sig informerade om dessa tidskrifter. Yngre och oerfarna forskare behöver även varnas för tidskrifter där ett författar- eller redaktörskap kan vara menligt för karriären.

Gert Helgesson, professor i medicinsk etik vid Karolinska InstitutetDe listor över tveksamma tidskrifter som hittills sammanställts har två nackdelar: De listar tidskrifter inom samtliga akademiska fält och de listar inte de goda tidskrifterna. De senare får man söka efter på annat håll.

Vi har ställt samman några listor (inklusive en egen) över erkända tidskrifter på bioetikens område. För första gången har vi också skapat en lista över diskutabla tidskrifter inom vårt ämne: sådana som vi bedömer har så låg kvalitet att det inte är meriterande för bioetiker att publicera sig där.

Tanken är inte att listorna ska användas som checklistor, utan som utgångspunkt när man överväger en lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Listorna för 2016 finns nu publicerade i ett inlägg på The Ethics Blog. Där finner du även flera matnyttiga länkar och förslag på hur tveksamma tidskrifter kan identifieras. Vi välkomnar läsarnas kommentarer och avser att uppdatera listorna varje år.

Läs blogginlägget: Where to publish and not to publish in bioethics

Stefan Eriksson och Gert Helgesson

Läs mer om Stefan Erikssons arbete på CRB här

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »