En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: medvetandet

Kan subjektiviteten förklaras objektivt?

Föreställningen om ett medvetet universum besjälat av icke-observerbara upplevelser framställs idag nästan som en vetenskaplig hypotes. Hur är det möjligt? Bidrar kosmologernas hypoteser om att universum är fyllt av mörk materia och mörk energi till att göra tanken på ett universum fyllt av ”mörkt medvetande” nästan trovärdig?

Jag ställer frågan för att jag själv förundras av hur föreställningen att elementarpartiklar har elementära upplevelser plötsligt blivit akademiskt rumsren. Föreställningen om alltings besjälade natur brukar kallas panpsykism och anses ha företrätts av flera filosofer i historien. Panpsykismens påstått vetenskapliga status motiveras idag genom att framhålla två klassiska filosofiska misslyckanden att förklara medvetandet. Materialismen har inte lyckats förklara hur medvetandet kan uppstå ur icke-medveten materia. Dualismen har inte lyckats förklara hur medvetandet, om det är separat från materien, kan interagera med den fysiska verkligheten.

Mot denna nedslående bakgrund framställs panpsykismen som en attraktiv, rentav elegant lösning på medvetandeproblemet. Hypotesen är att medvetandet finns fördolt i universum, som en fundamental icke-observerbar egenskap hos materien. Förespråkarna av denna eleganta lösning föreslår att detta ”mörka medvetande” i universum är ytterst blygsamt. Medvetandet finns i varje elementarpartikel i form av ofattbart oansenliga elementarupplevelser. Dessa oansenliga upplevelser förenas och förstärks i hjärnans nervsystem, vilket ger upphov till vad vi känner som vårt kraftfulla mänskliga medvetande, med sina stormande känslor och tankar.

Denna motivering av panpsykismen som elegant lösning av ett stort vetenskapligt problem förutsätter emellertid att det verkligen finns ett stort vetenskapligt problem att ”förklara medvetandet”. Är inte utgångspunkten en smula märklig, att även subjektiviteten måste förklaras som vilken objektiv företeelse som helst? Även dualismen tenderar att objektifiera medvetandet, eftersom den framställer medvetandet närmast som ett parallelluniversum till vårt fysiska universum.

De alternativa förklaringarna är således alla lika objektifierande. Antingen reduceras subjektiviteten till rent materiella processer, eller så förklaras subjektiviteten som ett separat mentalt parallelluniversum, eller så hypostaseras subjektiviteten som ”mörkt medvetande” i universum: som elementära upplevelseartade kvaliteter hos materien. Kan vi inte låta subjektiviteten vara subjektivitet och objektiviteten vara objektivitet?

Det fanns en gång en filosof som hette Immanuel Kant. Han såg hur vår ständigt objektifierande subjektivitet går i baklås, när den försöker förstå sig själv utan att dra gränser för sitt eget objektifierande sätt att närma sig alla frågor. Vi börjar då likna katter som utsiktslöst jagar sina egna svansar: än åt höger, än åt vänster. Båda riktningarna är lika frustrerande. Finns det en elegant lösning på den snurriga kattens problem? Nu vill jag inte påstå att Kant definitivt avslöjade medvetandeproblemet som en intellektuell fälla, men han påvisade betydelsen av att självkritiskt granska vår projektiva, ständigt objektifierande utåtriktadhet. Om vi levde lika gränslöst expansivt som vi förklarar allting objektivt, skulle vi snart förpesta planeten… är det inte precis vad vi gör?

Under en filosofilektion försökte jag visa studenterna hur vi kan fångas av skenbara problem, av pseudoproblem som naturligtvis inte är vetenskapliga problem, eftersom de får oss att likna katter, som jagar sina egna svansar utan att inse utsiktslösheten. En student gillade inte vad hon upplevde som en godtycklig begränsning av vetenskapens enorma landvinningar, så hon invände: ”Men om det är vetenskapens uppgift att förklara alla stora problem, då måste den försöka förklara även dessa gåtor”. Invändningen liknar motiveringen av panpsykismen, som antar att det är vetenskapens uppgift att förklara allting objektivt, även subjektiviteten, oberoende av hur hopplöst frågorna snurrar i våra huvuden.

Den snurriga kattens problem har en enkel lösning: sluta jaga svansen. Människan däremot behöver klart inse hopplösheten i sitt eget snurrande för att kunna stoppa det. Därför behöver människan filosofera för att leva väl på denna planet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vill du läsa mer om panpsykism, här är två länkar:

Does consciousness pervade the universe?

The idea that everything from spoons to stones is conscious is gaining academic credibility

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Artificiell intelligens och medvetande

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg diskuterar Michele Farisco idag en hisnande fråga om artificiell intelligens (AI): kan vi skapa medvetna maskiner?

Michele Farisco menar att frågan förutsätter att vi först klargör vad vi menar med medvetande. Han ger exempel på definitioner som använts i diskussionen om medveten AI och konstaterar att de föga överraskande definierar medvetande i termer av olika former av beräkningar inom informationsbehandling. Uppenbarligen bäddar man som man vill ligga. Det vill säga, man definierar sina termer efter den typ av svar man söker. Är det ett filosofiskt uppriktigt sätt att närma sig frågan?

Michele Farisco menar att vi måste närma oss frågan om medveten AI med stor försiktighet och eftertänksamhet. Annars riskerar viktiga filosofiska frågor att försvinna ur sikte bakom en begreppslig slöja av förhastade språkliga analogier mellan det mänskliga och det maskinella.

Läs Michele Fariscos inlägg på The Ethics Blog: Can AI be conscious? Let us think about the question.

Vi söker klarhet

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

En ovanligt stor fråga

Ibland är de intellektuella anspråken på vetenskapen så stora att de riskerar att skymma den egentliga forskningen. Detta tycks hända inte minst när anspråken förknippas med någon stor prestigefull fråga, som livets ursprung eller medvetandets natur. Genom att betona den stora frågan, vill man ofta visa att modern vetenskap är bättre lämpad än äldre mänskliga traditioner att besvara livets gåtor. Bättre än filosofin till exempel.

Jag tänker på detta när jag läser en kort artikel om en sådan gåta: ”What is consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers”. Artikeln av Christof Koch ger intrycket att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen fastställer inte bara var i hjärnan medvetandet uppkommer (man tycks redan hittat en misstänkt), utan även de unika mekanismer som där ger upphov till – allt du någonsin upplevt. Åtminstone om man ska tro på en av de fundamentala teorierna om saken.

Att läsa om upptäckterna bakom identifieringen av var i hjärnan medvetandet uppkommer är lika spännande som att läsa en pusseldeckare. Man förstår att här görs viktig forskning om de effekter som bortfall eller stimulering av olika delar av hjärnan kan ha på människors upplevelser, mentala förmågor och personligheter. Även beskrivningen av en ny teknik och matematisk algoritm för att avgöra om patienter är medvetna eller inte är spännande och tyder på att forskningen gör fascinerande framsteg, som kan få viktiga användningar i sjukvården. Men när matematisk symbolism används för att antyda en möjlig fundamental förklaring till allt du någonsin upplevt, blir artikeln lika svår att förstå som den dunklaste filosofiska text från svunna tider.

Eftersom även företrädare för vetenskapen ibland gör filosofiska anspråk, nämligen när de vill besvara prestigefulla gåtor, är det kanske klokare att öppna sig för filosofin, i stället för att konkurrera med den. Filosofi består nämligen inte bara i att spekulera kring stora frågor. Filosofi handlar även om att ödmjukt klargöra frågorna, som annars tenderar att växa bortom alla rimliga gränser. Sådan öppenhet för filosofin blomstrar inom Human Brain Project, där några av mina filosofiska kolleger vid CRB samarbetar med neurovetare för att begreppsligt klargöra frågor om medvetandet och hjärnan.

Något som jag själv undrade över vid läsningen av den vetenskapligt spännande men samtidigt filosofiskt ambitiösa artikeln, är idén att medvetandet är allt vi upplever: ”Det är melodin som fastnat i huvudet, chokladmoussens sötma, tandvärkens dunkande smärta, den intensiva kärleken till ditt barn och den bittra vetskapen om att alla känslor en dag kommer att upphöra”. Vad betyder det att ta ett så allomfattande anspråk på allvar? Vad är i så fall inte medvetande? Om allt vi kan erfara i själva verket är medvetande, från smaken av chokladmousse till anblicken av stjärnorna på himlen och våra mänskliga kroppar med sina olika organ, var är den objektiva verklighet som vetenskapen vill relatera medvetandet till? Är även den i medvetandet?

Om medvetandet är vår ständiga utgångspunkt, om allt vi erfar som verkligt är medvetande, blir det oklart hur vi kan behandla medvetandet som en objektiv företeelse i världen jämte kroppen och andra ting. Nu talar jag naturligtvis inte om den vetenskapliga forskningen om hjärnan och medvetandet, utan om det gränslösa intellektuella anspråket att vetenskapen förr eller senare upptäcker de neurala mekanismerna som ger upphov till allt vi någonsin kan uppleva.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Christof Koch, What Is Consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers, Nature 557, S8-S12 (2018) https://doi.org/10.1038/d41586-018-05097-x

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Det svåra problemet om medvetandet

Kan subjektiva upplevelser av hur kaffe smakar eller hur polarkyla känns reduceras till materiella samband i hjärnan? Varför har vi sådana subjektiva upplevelser? (En termostat kan reglera värme utan att uppleva hur värme eller kyla känns.)

Detta har betraktats som ett extra stort filosofiskt problem om medvetandet. Det har därför benämnts det svåra problemet, ”the hard problem of consciousness”. I ett inlägg på The Ethics Blog frågar Michele Farisco om problemet kan mjukas upp. Han diskuterar två besläktade tänkesätt, som skulle kunna mjuka upp problemet genom att betrakta medvetandet som ett kulturellt begrepp.

Michele Farisco påpekar att en uppmjukning av medvetandeproblemet riskerar att skapa svåra etiska problem. Etiken förutsätter att människor är medvetna, kännande och tänkande. Ett kulturellt uppmjukat medvetandeproblem riskerar att relativisera etiska frågor om exempelvis vård i livets slutskede.

Läs inlägget: The hard problem of consciousness: please handle with care!

Michele Farisco samarbetar med filosofer, kognitionsforskare, neurovetare och datorvetare i Human Brain Project.

Svåra frågor

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Indikatorer på medvetande

Frågan om vi kan veta om någon faktiskt är medveten eller inte, är inte rent filosofisk. Patienter med svåra hjärnskador kan ibland antas bibehålla ett visst medvetande, även om de inte kan visa detta genom beteende. Hur kan vi då veta om en sängbunden patient, som kanske inte ens kan blinka, har någon nivå av medvetande?

I ett blogginlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco provisoriskt sex indikatorer på medvetande. Tanken är att indikatorerna kan fastställas inte bara genom att iaktta patienters beteende, utan även genom andra kliniska undersökningar och genom tekniska gränssnitt som möjliggör samspel mellan människa och maskin.

Vill du veta mer, läs inlägget: Are you conscious? Looking for reliable indicators.

Forskningen som Michele Farisco skriver om är ett samarbete mellan filosofer, kognitionsforskare, neurovetare och datorvetare i Human Brain Project.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Ett utsträckt begrepp om medvetandet och en etik för hela hjärnan

Pär SegerdahlNär vi besöker en nyopererad patient, så undrar vi antagligen: Har hon återfått medvetandet? Frågan är viktig för oss. Är svaret jakande så finns hon mittibland oss, vi kan umgås. Är svaret nekande så är hon frånvarande, det går inte att umgås. Vi kan bara vänta och hoppas att hon återvänder till oss.

Michele Farisco vid CRB föreslår i en ny avhandling ett mer utsträckt begrepp om medvetandet. Enligt detta begrepp är vi medvetna i princip utan avbrott, så länge hjärnan lever. Det låter kontroversiellt. Inte minst låter det okänsligt för den enorma betydelse som det har för oss i vardagen huruvida någon är medveten eller inte.

Kanske ska jag genast förklara att det inte handlar om att förändra våra vanliga sätt att tala om medvetandet. Michele Farisco föreslår snarare ett nytt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. Vetenskapen behöver ibland använda bekanta ord på obekanta sätt. Biologin kan till exempel inte tala om människor och djur som ett motsatspar, så som vi vanligen gör det. För biologin är människan ett av djuren. Liksom biologin sträcker ut begreppet djur till människan, sträcker Michele Farisco ut begreppet medvetande till hela den levande hjärnan.

Varför kan ett utsträckt begrepp om medvetandet vara rimligt i neurovetenskapen? Ett enkelt svar är att hjärnan fortsätter att vara aktiv, även när vi i vanlig mening förlorar medvetandet och förmågan att umgås. Hjärnan fortsätter att umgås med signalerna från kroppen och från omgivningen. Neurala processer som håller oss levande fortsätter, om än i modifierade former. Den till synes livlösa kroppen i sjukhussängen ger alltså en dålig bild av den omedvetna hjärnan. Den kan vara mycket aktiv. Faktum är att vissa typer av hjärnprocesser är extra aktiva just under vila när hjärnan inte reagerar på yttre stimuli.

Ytterligare faktorer talar för ett utsträckt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. En är att även när vi är medvetna, i vanlig mening, så sker mängder av hjärnprocesser omedvetet. Dessa processer gör ofta samma arbete som medvetna processer gör, eller stödjer medvetna processer, eller har formats av medvetna processer. När vi tittar neurovetenskapligt på hjärnan, blir vår svartvita motsättning mellan medveten och omedveten svår att urskilja. Då kan det vara rimligare att tala om kontinuiteter, om nivåer av samma medvetande, alltid inneboende i den levande hjärnan.

Neurovetenskapen kan alltså vinna på att inte överta vårt vanliga medvetandebegrepp. Skillnaden som är så absolut när vi besöker en nyopererad patient – är hon medveten eller inte? – är inte lika svartvit för den som studerar hjärnan.

Menar Michele Farisco att neurovetenskapen inte bör göra någon som helst skillnad mellan vad vi vanligen kallar medveten och omedveten, mellan att vara närvarande och frånvarande? Nej, den skillnaden måste neurovetenskapen naturligtvis fortsätta att utforska. Men skillnaden kan ses som en modifikation av i grunden samma slags medvetande, av i grunden samma slags hjärnaktivitet. Neurovetenskapen behöver kunna studera skillnader utan att bli offer för en svartvit motsättning. Ungefär som biologin behöver göra skillnader mellan människan och andra djur, även när begreppet djur utsträcks till människan.

Poängen är således att neurovetenskapen behöver vara öppen för såväl skillnad som kontinuitet. Med användning av engelskans rika ordförråd föreslår Michele Farisco en distinktion som är svår att översätta. Han föreslår en neurovetenskaplig distinktion mellan ”aware and unaware consciousness”. Den fångar bägge aspekterna, skillnaden och kontinuiteten.

Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp har även etiska konsekvenser. Det kan motivera en etik för hela hjärnan, inte bara för den i vanlig mening medvetna hjärnan. Frågan är inte längre bara huruvida patienten är medveten eller inte. Frågan är på vilken nivå patienten är medveten. Vi kan behöva ta hänsyn till även i vanlig mening omedvetna hjärnprocesser. Exempelvis genom att tala lugnt och vänligt kring patienten, trots att hon inte tycks höra, eller genom att spela musik som patienten brukar uppskatta.

Vi ska kanske inte nöja oss med att vänta och hoppas att patienten återvänder till oss. Hjärnan är redan här. På flera nivåer kan denna hjärna fortsätta att umgås, trots att patienten inte tycks reagera.

Vill du veta mer om Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp och etik för hela hjärnan, läs avhandlingen som han försvarade nyligen. Då kan du även läsa om nya tekniska möjligheter att kommunicera med patienter som lider av svåra medvetandestörningar, samt om nya möjligheter att diagnostisera sådana störningar.

Du kan även läsa pressmeddelandet från Uppsala universitet.

Pär Segerdahl

Farisco, Michele. 2019. Brain, consciousness and disorders of consciousness at the intersection of neuroscience and philosophy. (Digital Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Medicine 1597.) Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Detta inlägg på engelska

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

Läkemedelsberoende som individuell och samhällelig rubbning

Pär SegerdahlIdag rekommenderar jag ett inlägg på den engelska versionen av den här bloggen. Michele Farisco skriver där om läkemedelsberoende som mer än bara en individuell rubbning. Han skriver om läkemedelsberoende som samhällsrubbning: Drug addiction as a mental and social disorder.

Som exempel nämns opioidkrisen i USA, där flera miljoner amerikaner blivit beroende smärtstillande opioidläkemedel. Michele Farisco menar att en orsak till epidemin är den falska åsikten att opioidläkemedlen inte orsakar beroende. Åsikten spreds bland läkare, där läkemedelsföretag tycks ha spelat en roll i åsiktsspridningen. Läkarna spred sedan åsikten vidare till allmänheten, inte minst genom att bekymmerslöst föreskriva opioidläkemedel.

Michele Fariscos tanke, som jag förstår den, är alltså att opioidkrisen delvis orsakats av en åsiktsepidemi: Det ofta omedvetna spridandet av föreställningen att opioidläkemedlen inte är beroendeframkallande. Man kunde säga att samhällsrubbningen på opinionsplanet, pådriven av ekonomiska intressen, medverkade till drogberoendet hos miljoner amerikaner.

Michele Fariscos blogginlägg anknyter till en artikel som han skrivit tillsammans med filosofen Kathinka Evers och neurovetaren Jean-Pierre Changeux. Du hittar länk till artikeln nedan.

Pär Segerdahl

Farisco M, Evers K and Changeux J-P (2018) Drug Addiction: From Neuroscience to Ethics. Front. Psychiatry 9:595. doi: 10.3389/fpsyt.2018.00595

Våra publikationer om neuroetik och hjärnans filosofi

Pär SegerdahlVid CRB arbetar en internationell, tvärvetenskaplig forskargrupp med etiska och filosofiska frågor kring det neurovetenskapliga studiet av människans medvetande och hjärna.

Som del av det europeiska Human Brain Project närmar de sig inte bara etiska frågor som uppkommer, eller som kan uppkomma, med utvecklingen och tillämpningen av neurovetenskapen. Inte minst utforskar de filosofiska frågor om exempelvis begreppen medvetande, mänsklig identitet och jaget.

För att ge en överblick över detta omfattande arbete gjorde vi nyligen en sammanställning av gruppens artiklar, böcker och bokkapitel. Den är tillgänglig online:

Rapporten innehåller även korta sammanfattningar av alla publikationer. – Ta en titt: Jag är säker på att du hittar mycket som fascinerar dig!

Jag kan tillägga att vi nyligen uppdaterade motsvarande rapporter om vårt arbete i biobanksetik och i vårdetik:

Även här hittar du sammanfattningar av våra intressanta publikationer inom dessa områden.

Pär Segerdahl

I dialog med naturvetare : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

Vad betyder det att simulera hjärnan i datormodeller?

I måndags kom den spännande nyheten att ett av de två flaggskeppsprojekt som EU-kommissionen beslutat stödja de närmaste tio åren är Human Brain Project.

Projektet är ett internationellt samarbete mellan mer än 80 forskningsinstitutioner. Det ska utveckla superdatormodeller för att simulera den mänskliga hjärnan. Modellerna ska hjälpa oss förstå hur hjärnan fungerar, liksom hjärnans sjukdomar. Man förväntar sig även att projektet ska ha praktiska tillämpningar i form av ny dator- och robotteknik, liksom nya behandlingar av hjärnans sjukdomar.

Extra glada och stolta är vi på CRB över att Kathinka Evers är med på skeppet, som en av divisionsledarna för etik och samhälle. Hon ska bland annat undersöka de filosofiska konsekvenser projektet kan få för förståelsen av mänsklig identitet och mänskligt medvetande.

En central fråga för Kathinka är vad det betyder att simulera en hjärna. Hjärnan har ju utvecklats i en miljö och är ständigt kopplad till ett sammanhang. Vad betyder det för försöket att simulera hjärnan? Hur kommer sammanhanget in i simuleringen av hjärnan?

Kartläggningen av den mänskliga arvsmassan i Human Genome Project ledde till djupare förståelse för hur viktig miljön är för genernas funktion. Kommer Human Brain Project på motsvarande sätt att leda till att vi betonar miljön som hjärnan samspelar med och fungerar i?

Etikbloggen kommer att följa Kathinkas arbete med denna och andra frågor om hjärnan med stort intresse.

(Här är en intervju jag gjorde med Kathinka i juni 2012.)

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen