En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 1 av 39)

Självförtroende mitt i osäkerheten

Att känna självförtroende är naturligt när vi har kunskapen som uppgiften kräver. Däremot kan självförtroende bli skadligt om vi tror oss veta vad vi inte vet. Riktigt problematiskt kan det bli om vi gör en vana av att låtsas att vi vet. Kanske för att vi kräver det av oss själva.

Det finns även ett annat slags självförtroende, som kan förfalla onaturligt. Jag tänker på ett sällan uppmärksammat självförtroende, som kan vakna just när vi är osäkra på hur vi borde tänka och agera. Men hur kan självförtroende dyka upp när vi är osäkra? Det låter inte bara onaturligt, utan nästan ologiskt. Och var det inte skadligt att uppvisa självförtroende i sådana situationer?

Jag tänker på självförtroendet att vara precis så osäkra som vi är, för att osäkerheten är ett faktum som vi är säkra på: jag vet faktiskt inte. Det är lätt att förbise att även osäkerhet är en verklighet som kan undersökas hos oss själva. Ibland är det väsentligt att ta fasta på osäkerhetens faktum. Det är att ha hålla sig till fakta det också!

Vad händer om vi inte litar på osäkerheten när vi är osäkra? Jag tror att vi då gärna söker vägledning hos andra, som tycks veta vad vi inte vet. Det verkar inte bara naturligt, utan logiskt. Och visst är det rimligt att göra så, om relevant vetande verkligen finns någon annanstans. Att fråga andra, som kan bedömas veta bättre, fordrar även det ett betydande mått av självförtroende och gott omdöme, mitt i osäkerheten.

Men anta att vi instinktivt söker vägledning hos andra så fort vi är osäkra, för att vi inte vågar ta fasta på osäkerheten i sådana lägen. Vad händer om vi alltid springer bort från osäkerheten, utan att stanna upp och uppmärksamma den, som om ovisshet vore någonting otillåtet? I en sådan fördömande inställning till ovisshet kan kunskap och säkerhet bli ett krav som vi känner måste uppfyllas, inför oss själva och inför varandra, om så bara som en fasad. Vi är då tillbaka där vi började, i det låtsade vetandet, som nu riskerar att bli ett kollektivt högriskspel och inte bara en individuell dålig vana.

Kollektiva kunskapsspel kan naturligtvis fungera, om tillräckligt många inflytelserika spelare har kunskaperna som uppgifterna kräver och kunskaperna förmedlas välorganiserat. Kanske tänker vi att det borde vara möjligt att bygga ett sådant samhälle, ett säkert kunskapssamhälle. Frågan som jag undrar över är hur hållbart detta är i längden, om betoningen på säkerhet inte samtidigt betonar även osäkerheten och tvivlen. Inte för tvivlandets skull, utan för att även osäkerheten är ett faktum som behöver uppmärksammas.

I filosofi och etik är det ofta osäkerheten som framförallt driver arbetet. Det låter kanske konstigt, men även osäkerhet kan undersökas. Om vi ställer en trevande fråga om något som vi uppriktigt undrar över, kan snart klarare frågor vakna som vi fortsätter att undra över, och snart är undersökningen igång. Undersökningen vaknar till liv för att vi vågar lita på oss själva, för att vi vågar ge oss tid att tänka efter, mitt i osäkerheten, som kan bli till klarhet om vi inte springer iväg från den. I undersökningen kan vi naturligtvis märka att vi behöver mer kunskap om specifika frågor, kunskap som inhämtas från andra eller som vi själva tar fram genom empiriska studier. Men det är inte enbart specifik kunskap som upplyser undersökningen, utan arbetet med frågorna som uttrycker vår osäkerhet klargör oss själva och gör tänkandet klarare. Kunskapen får ett genomtänkt sammanhang, där den behövs, vilket upplyser kunskapen.

Ett ”rent” kunskapsspel är knappast hållbart i längden, om dess krav inte är öppna även för kunskapens andra sida, för ovissheten som kan vara svår att skilja från oss själva. En sådan öppenhet fordrar att vi litar inte bara på spelets regler, utan även på oss själva. Men vågar vi lita på oss själva när vi är osäkra?

Jag tror att vi vågar, om vi ser osäkerheten som ett faktum som kan undersökas och klargöras, i stället för att fördöma den som något farligt som inte borde få vara ett faktum. Det är då den kan bli farlig.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Etiskt ansvarsperspektiv på bättre vård av patienter med hjärnskador

Michele Farisco har i flera artiklar och bloggposter diskuterat utmaningen att diagnostisera de medvetandestörningar som patienter med hjärnskador kan råka ut för (såsom ”icke-responsivt vakenhetssyndrom” och ”minimalt medvetandetillstånd”). I den mån patienterna uppvisar beteenden kan dessa vara svåra att tolka. Det är därför ofta svårt att ställa diagnos och att göra en prognos.

På The Ethics Blog diskuterar Michele Farisco idag kliniska riktlinjer i Europa och USA som syftar till att göra vården av denna patientgrupp mer enhetlig och till bättre nytta för patienterna. Bland annat rekommenderas att man kombinerar observation av patienternas beteende med användning av teknisk mätutrustning som kan avbilda aktivitetsmönster i hjärnan.

I blogginlägget, liksom i en artikel som han skrivit med Arleen Salles, betonar Michele Farisco att riktlinjerna behöver översättas till klinisk praktik på ett etiskt genomtänkt sätt. Detta för att undvika att riktlinjerna, trots goda avsikter, ska leda till ojämlik vård. Exempelvis har inte alla sjukhus de resurser som krävs för att komplettera diagnosen med tekniskt avancerade avbildningar av hjärnan. Att tillämpa riktlinjerna är dessutom en komplex process som involverar många aktörer på flera olika nivåer, från administration till vårdpersonal. Tillämpningen av riktlinjerna förutsätter därför en tydlig plan, som identifierar vem som har ansvar för vad, samt hur aktörerna ska samverka.

Michele Farisco skissar en modell med tre ansvarsnivåer som han menar kan stödja en etiskt genomtänkt tillämpning av riktlinjerna i klinisk praxis. Vill du veta mer om hur riktlinjerna kan införas etiskt ansvarsfullt, läs blogginlägget här: An ethical strategy for improving the healthcare of brain-damaged patients.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Farisco, Michele; Salles, Arleen. American and European Guidelines on Disorders of Consciousness: Ethical Challenges of Implementation, Journal of Head Trauma Rehabilitation: April 13, 2022. doi: 10.1097/HTR.0000000000000776

Kommer med lästips

Skyddsåtgärder när biobanksforskning följer den allmänna dataskyddsförordningen

Den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) innebär en skärpning av EU:s dataskyddsregler. Dessa regler gäller inte bara företags behandling av personuppgifter. De gäller generellt, även för vetenskaplig forskning, vilket i många fall kunde innebära allvarliga inskränkningar av forskningen. GDPR medger dock flera undantag när det handlar om forskning som annars sannolikt skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras.

Sådana undantag medges bara om lämpliga skyddsåtgärder, som är i enlighet med förordningen, finns på plats. Men vilka åtgärder kan krävas? Artikel 89 i förordningen nämner tekniska och organisatoriska åtgärder för att kunna iaktta principen om uppgiftsminimering: fler personuppgifter än vad som behövs för ändamålen får inte behandlas. I övrigt specificerar inte Artikel 89 vilka skyddsåtgärder som krävs, eller vad det betyder att åtgärderna ska vara i enlighet med förordningen.

Inom biobanksforskning och genetisk forskning krävs stora mängder biologiska prover och hälsorelaterade data. Personuppgifter kan behöva sparas under lång tid och återanvändas av nya forskargrupper för nya forskningsändamål. Detta skulle inte vara möjligt om inte förordningen medgav undantag från regeln att personuppgifter inte får sparas längre än nödvändigt och för syften som inte specificeras vid datainsamlingen. Men frågan kvarstår, vilka skyddsåtgärder kan krävas för att medge undantag?

Frågan tas upp av Ciara Staunton och tre medförfattare i en artikel i Frontiers in Genetics. Artikeln börjar med att diskutera förordningen och hur man kan tolka kravet att skyddsåtgärderna ska vara ”i enlighet med GDPR”. Därefter föreslås sex möjliga skyddsåtgärder för biobanksforskning och genetisk forskning. Förslaget grundas på en noggrann genomgång av ett antal dokument som reglerar hälsoforskning.

Här vill jag främst rekommendera läsning för alla som arbetar med frågan om lämpliga skyddsåtgärder i biobanksforskning och genetisk forskning. Jag nöjer mig därför med att nämna att de föreslagna skyddsåtgärderna handlar om (1) samtycke, (2) oberoende granskning och tillsyn, (3) ansvarsfulla processer, (4) klart redovisad policy kring alla aspekter av databehandlingen, (5) datasäkerhet, samt (6) träning och utbildning.

Vill du veta mer om de föreslagna skyddsåtgärderna hittar du artikeln här: Appropriate Safeguards and Article 89 of the GDPR: Considerations for Biobank, Databank and Genetic Research.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ciara Staunton, Santa Slokenberga, Andrea Parziale and Deborah Mascalzoni. Appropriate Safeguards and Article 89 of the GDPR: Considerations for Biobank, Databank and Genetic Research. Frontiers in Genetics. 18 February 2022 doi: 10.3389/fgene.2022.719317

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Att använda överblivna embryon för att behandla Parkinsons sjukdom: uppfattningar bland den svenska allmänheten

Användning av mänskliga embryon inom stamcellsforskning kan skapa moraliskt obehag, eftersom embryona vanligen förstörs när forskarna extraherar stamceller från dem. Betraktar man embryot som ett potentiellt liv, så kan detta uppfattas som att en mänsklig livsmöjlighet släcks.

Samtidigt syftar stamcellsforskning till att stödja mänskligt liv genom utveckling av behandlingar av sjukdomar som idag saknar effektiv behandling. Inte alla ser heller embryot som ett potentiellt liv. När stamcellsforskning regleras kan beslutsfattarna därför ha nytta av aktuell kunskap om allmänhetens attityder till denna forskning.

Åsa Grauman och Jennifer Drevin publicerade nyligen en intervjustudie av uppfattningar bland den svenska allmänheten om användning av donerade embryon för behandling av Parkinsons sjukdom. Intervjuernas fokus på en specifik sjukdom är intressant, eftersom det betonar stamcellsforskningens mänskliga horisont. Detta kan nyansera frågorna och inbjuda till mångsidigare resonemang.

De intervjuade personerna var generellt positiva till att använda donerade överblivna embryon från IVF-behandling för att utveckla stamcellsbehandling av Parkinsons sjukdom. Detta gällde även deltagare som såg embryot som ett potentiellt liv. Denna positiva inställning förutsatte dock ett antal tydliga villkor. Deltagarna framhöll bland annat att informerat samtycke måste inhämtas från parets båda parter, samt att forskarna måste visa respekt och känslighet i arbetet med embryon. Det senare kravet ställdes även av deltagare som inte såg embryot som potentiellt liv. De framhöll att människor har olika värderingar och att forskare och läkemedelsindustri bör ta hänsyn till detta.

Många deltagare ansåg även att användning av embryon i forskning om Parkinsons sjukdom är motiverad eftersom de överblivna embryona annars skulle kasseras utan nytta. Flera uttryckte även en prioritetsordning, där överblivna embryon i första hand bör doneras till andra par, i andra hand till läkemedelsutveckling, och i sista hand kasseras.

Vill du ta del av fler resultat, läs studien: Perceptions on using surplus embryos for the treatment of Parkinson’s disease among the Swedish population: a qualitative study.

Jag vill nämna att frågornas komplexitet kom till uttryck även på så vis att en och samma person kunde uttrycka olika uppfattningar i olika delar av intervjun, samt växla fram och tillbaka mellan olika perspektiv. Detta är ingen defekt, vill jag säga, utan en form av klokskap som är väsentlig när svåra etiska frågor diskuteras.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Grauman, Å., Drevin, J. Perceptions on using surplus embryos for the treatment of Parkinson’s disease among the Swedish population: a qualitative study. BMC Med Ethics 23, 15 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00759-y

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Diagnostisera medvetandestörning hos patienter med svåra hjärnskador

Att diagnostisera hur medvetandet störts hos patienter med svåra hjärnskador är en utmaning och observationerna av patienten feltolkas lätt. En stor andel av patienterna får antagligen fel diagnos. Detta är beklagligt, för olika typer av medvetandestörning (såsom ”icke-responsivt vakenhetssyndrom” och ”minimalt medvetandetillstånd”) har olika prognoser.

På The Ethics Blog diskuterar Michele Farisco problematiken. Han har tidigare provisoriskt identifierat sex indikatorer på medvetande. Dessa indikatorer kan härledas från beteendeobservationer, men de skulle även kunna härledas från observationer av reaktioner i hjärnan. Nämligen om dessa visat sig vara korrelerade med beteendena. Mätbara reaktioner i hjärnan skulle alltså kunna bidra till diagnosen av medvetandestörningen hos svårt hjärnskadade patienter, som ofta inte kan uppvisa tydliga beteenden eller kommunicera.

Läs Michele Fariscos engelska blogginlägg om denna tekniskt avancerade möjlighet: How can we detect consciousness in brain-damaged patients?

Blogginlägget presenterar en artikel som Michele Farisco nyligen publicerade.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Farisco, M., Pennartz, C., Annen, J. et al. Indicators and criteria of consciousness: ethical implications for the care of behaviourally unresponsive patients. BMC Med Ethics 23, 30 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00770-3

Vi hittar nya angreppssätt

Kan konsumenter bidra till att motverka antimikrobiell resistens?

Antimikrobiell resistens (AMR) uppkommer när mikroorganismer (bakterier, virus, med mera) överlever behandlingar med antimikrobiella läkemedel, såsom antibiotika. Men problemet orsakas inte bara av oklok användning av sådana läkemedel på människor. De används även i stor skala på djur i matproduktionen, vilket är en betydande orsak till AMR.

I en artikel i tidskriften Frontiers in Sustainable Food Systems diskuterar Mirko Ancillotti och tre medförfattare möjligheten att matkonsumenter kan bidra till att motverka AMR. En specifik möjlighet som de menar ofta förbises när information om AMR riktas brett till allmänheten.

En svårighet som uppkommer när AMR behöver hanteras av flera aktörer, såsom myndigheter, matproducenter, konsumenter och återförsäljare, är att aktörerna överlåter ansvaret på de andra. Konsumenter kan hävda att de gärna köper antibiotikasmarta varor om de saluförs i butik, medan återförsäljare kan hävda att de gärna säljer sådana matvaror om konsumenterna efterfrågar dem. Bägge parter kan dessutom skylla på hur exempelvis marknaden eller lagstiftningen styr dem. Ytterligare ett problem är att om en aktör, exempelvis myndigheterna, tar stort ansvar, så känner andra aktörer mindre eller inget ansvar.

Författarna av artikeln föreslår att en väg ut ur svårigheten kan vara att påverka konsumenter att ta individuellt ansvar för AMR. Mirko Ancillotti har tidigare funnit stöd för att människor bryr sig om antibiotikaresistens. Kanske kan en kombination av socialt tryck med stöd och uppmuntran engagera konsumenter att individuellt agera klokare ur ett AMR-perspektiv?

Författarna gör jämförelser med klimatrörelsen samt förslår digitala uppfinningar i butiker och online, som kan informera, utöva tryck samt stödja klokare matval. Exempelvis appar som hjälper konsumenter att se sitt inköpsmönster, föreslår produktalternativ, samt informerar om vad man ur ett AMR-perspektiv vinner genom att välja alternativet.

Läs artikeln med det konstruktiva förslaget att engagera konsumenter mot antimikrobiell resistens: The Status Quo Problem and the Role of Consumers Against Antimicrobial Resistance.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ancillotti, Mirko; Nilsson, Elin; Nordvall, Anna-Carin; Oljans, Emma. The Status Quo Problem and the Role of Consumers Against Antimicrobial Resistance. Frontiers in Sustainable Food Systems, 2022.

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Faktaresistens, vår mänskliga natur och eftertänksamhet

Ibland gör vi alla motstånd mot fakta. Jag såg en cyklist ramla i vinterhalkan. När jag frågade om det gick bra var hon blixtsnabbt på benen och förnekade allt: ”Jag ramlade inte!” Det är mänskligt att förneka fakta. De kan göra ont och kan vara störande.

Vad gör vi motstånd mot? Det vanliga svaret är att faktaresistenta individer eller grupper gör motstånd mot fakta om vår omvärld, såsom statistiken om våldsbrott, om vaccinbiverkningar, om klimatförändringar eller om sjukdomars utbredning. Det blir då naturligt att bjuda motstånd mot faktaresistensen genom att kräva skärpning på kunskapens område. Människor borde lära sig att vända sig mer rigoröst mot världen de lever i! Problemet är att faktaresistenta attityder gör precis det. De är närmast förhäxade av världen och av orsakerna till vad som uppfattas som upprörande problem i den. Och nu förhäxas även vi av faktaresistensen och spekulerar om orsakerna till detta upprörande problem.

Vi anser naturligtvis att vårt motstånd är rättmätigt. Men vem anser inte det? Rättmätigt motstånd bemöts av rättmätigt motstånd, och snart tornar konflikten upp sig kring sin dubbla rättmätighetsspiral. Möjligheten att upplösa den blockeras av konflikten själv, för alla parter är lika rättmätiga motståndare till varandra. Alla hör sina egna inre röster varna dem från att erkänna sina fel, från att erkänna sin ovisshet, från att erkänna sitt mänskliga motstånd mot verkligheten, som när vi ramlar av cykeln och önskar att det aldrig hade hänt. Motståndarsidan skulle ju genast utnyttja tillfället! Snart är vår fadäs en skandal på sociala medier. Så vi gör som personen som ramlade av cykeln, vi förnekar allt utan att tänka efter: ”Jag hade inte fel, jag hade mitt eget faktaunderlag!” Att livet därmed blir lögnaktigt struntar vi i, för våra inre röster varnar oss från att erkänna vår ovisshet. Vi har minsann rätt att erkännas, insisterar våra röster, åtminstone som ett alternativ till ”den etablerade uppfattningen”.

Konflikter ger oss ingen tid för eftertanke. Ändå finns det egentligen ingenting som hindrar oss från att sätta oss ned, mitt i konflikten, och upplösa den inom oss själva. När vi ger oss tid att tänka efter själva, är vi friare att erkänna vår ovisshet och granska våra tankespiraler. Visst, denna filosofiska självgranskning löser inte konflikten mellan rättmätiga motståndare som tornar upp sig omkring oss som alltmer ogenomtränglig och verklig. Det upplöser bara konflikten inom oss själva. Men kanske att vår eftertänksamma filosofiska röst ändå ger en antydan om hur vi, bara genom att tillåta oss att sväva i ovisshet, redan ser konfliktens tomhet och är fria från den?

Om vi oftare vågade sväva i ovisshet, om det blev mer tillåtet att säga ”Jag vet inte”, om vi lyssnade mer uppmärksamt till eftertänksamma röster i stället för att tysta dem med högljudda kunskapsanspråk, så kanske även faktaresistensen minskar. Jag tror nämligen att faktaresistens inte minst är ett motstånd mot ett inre faktum. Mot ett enda inre faktum. Vilket faktum? Vår osäkerhet som människor, som vi inte tillåter oss själva. Men om du tillåter dig att falla i halkan, så behöver du inte förneka att du gjorde det!

Ett eftertänksammare sätt att vara människa borde vara möjligt. Vi formar samhällena som formar oss.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Kan neuro- och AI-etiken mötas?

I takt med att artificiell intelligens (AI) blir kraftfullare och används inom alltfler områden, växer behoven av etisk reflektion kring utvecklingen.

I ett inlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco idag att AI-etiken kan hämta inspiration från neuroetiken och att ett samarbete vore fruktbart. Några av frågorna som AI väcker är nämligen besläktade med frågor om intelligens och medvetande som undersökts inom neuroetiken. Vad betyder det att vara intelligent och i vilken mening kan maskiner tillskrivas intelligens? Vad betyder det att ha medvetande och är artificiellt medvetande tänkbart? Fundamentala frågor från de två etikområdena möts.

AI-utvecklingen har en tendens att väcka överdrivna förhoppningar och farhågor. Vi har även som människor en fantasifull tendens att projicera bilder av oss själva på tekniken. Sådana tendenser kan göra etikdiskussionen oklar och orealistisk. I blogginlägget föreslår Michele Farisco en arbetsmodell från neuroetiken, som kunde användas även inom AI-etiken för att hålla diskussionen klar och realistisk. Grundtanken är att börja med begreppsliga undersökningar för att belysa vad vi menar med vissa egenskaper när de tillskrivs AI, exempelvis autonomi. När vi klargjort begreppens tillämpbarhet på AI har vi en god grund att stå på för att undersöka den etiska relevansen och de normativa konsekvenserna av begreppen.

Vill du läsa blogginlägget så hittar du det här: How can neuroethics and AI join their forces? Inlägget bygger på en artikel som Michele Farisco nyligen publicerade med Kathinka Evers och Arleen Salles.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Farisco, M., Evers, K. & Salles, A. On the Contribution of Neuroethics to the Ethics and Regulation of Artificial Intelligence. Neuroethics 15, 4 (2022). https://doi.org/10.1007/s12152-022-09484-0

Vi hittar nya angreppssätt

Förebyggande av sjukdom behöver anpassas till människors sjukdomsuppfattningar

Flera olika faktorer ökar risken för hjärt-kärlsjukdom. Många av dessa kan vi själva påverka genom ändrad livsstil eller förebyggande läkemedelsbehandling. Men människors attityder till förebyggande åtgärder varierar med deras uppfattningar om hjärt-kärlsjukdom. Hälsokommunikation för att stödja förebyggande åtgärder behöver därför ta hänsyn till människors sjukdomsuppfattningar.

Åsa Grauman har tillsammans med tre kolleger gjort en online-undersökning med 423 slumpvis utvalda svenskar i åldern 40 till 70 år. Deltagarna fick svara på frågor om sig själva och om hur de ser på hjärt-kärlsjukdom. De deltog därefter i ett försök som var utformat för att fånga hur de viktade sina preferenser angående hälsoundersökningsresultat.

Resultaten visade en stor variation i synen på hjärt-kärlsjukdom. Kvinnor angav oftare stress som sin viktigaste riskfaktor medan män oftare angav övervikt och fetma. Ett intressant resultat är att personer som uppgav att de rökte, hade högt blodtryck, övervikt eller levde stillasittande, hade en tendens att tona ned just den faktorn som mindre riskabel för hjärt-kärlsjukdom . Personer som däremot uppgav att de upplevde stress hade en tendens att betona stress som en stor risk för hjärt-kärlsjukdom. Människor som angav familjehistoria som personlig sjukdomsrisk uppvisade större ovillighet att delta i hälsoundersökningar.

Beträffande preferenser kring hälsoundersökningsresultat, fann man att deltagarna föredrog att få sina resultat presenterade i vardagliga ord och med en helhetsbedömning (snarare än exempelvis i siffor). De föredrog också att få resultaten i ett brev (snarare än genom att logga in på en hemsida) som även innehöll livsstilsrekommendationer, och de föredrog 30 minuters konsultation (framför ingen eller bara 15 minuters konsultation).

Det är viktigt att nå ut med budskapet att risken för hjärt-kärlsjukdom kan påverkas genom livsstilsförändringar, samt att hälsoundersökningar kan identifiera riskfaktorer hos människor som i övrigt är symptomfria. Särskilt människor med en familjehistoria av hjärt-kärlsjukdom, som i studien var mer ovilliga att genomgå hälsoundersökningar, kan behöva känna till detta.

För att nå ut med budskapet behöver det anpassas till hur människor uppfattar hjärt-kärlsjukdom och vi behöver bli bättre på att stödja riktiga uppfattningar, sammanfattar författarna. Jag har här nämnt ett litet urval av resultat från studien. Vill du ta del av rikedomen av resultat, läs artikeln: Public perceptions of myocardial infarction: Do illness perceptions predict preferences for health check results.

Du kan även höra en intervju med Åsa Grauman här: Vetenskapsradion Hälsa.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Åsa Grauman, Jennifer Viberg Johansson, Marie Falahee, Jorien Veldwijk. 2022, Public perceptions of myocardial infarction: Do illness perceptions predict preferences for health check results. Preventive Medicine Reports 26, https://doi.org/10.1016/j.pmedr.2021.101683

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Bilder av god och ond artificiell intelligens

Som Michele Farisco påpekat på den engelska versionen av denna blogg, fungerar artificiell intelligens (AI) ofta som projektionsyta för våra självbilder som människor. Ibland även som projektionsyta för våra bilder av gott och ont, som du snart ska få se.

Inom AI och robotteknik eftersträvas ofta autonomi, i meningen att den artificiella intelligensen ska kunna utföra sina uppgifter på bästa sätt utan mänsklig vägledning. Som en självkörande bil, som säkert tar dig dit du vill utan att du behöver styra, gasa eller bromsa. En annan form av autonomi som ofta eftersträvas är att den artificiella intelligensen ska vara självlärande och därmed kunna förbättra sig själv och bli kraftfullare utan mänsklig vägledning.

Filosofer har diskuterat om AI kan vara autonom även i en annan mening, som förknippas med vårt mänskliga förnuft. En autonom person kan, enligt denna bild, granska sina yttersta mål i livet och revidera dem, om hon bedömer att ny kunskap om världen gör det nödvändigt. Vissa filosofer menar att AI inte kan göra detta, eftersom det förprogrammerade målet, eller nyttofunktionen, skulle göra det irrationellt att ändra målet. Målet ligger fast. Idén om en sådan envist målinriktad AI kan väcka oroande bilder av ondskefull AI som löper amok mittibland oss. Men även betryggande bilder av god AI som pålitligt stödjer oss.

Oroade filosofer har föreställt sig en AI som har det yttersta målet att tillverka vanliga gem. Denna AI antas vara självförbättrande. Den blir därför allt intelligentare och kraftfullare vad gäller målet att tillverka gem. När råvaror sinar lär den sig nya sätt att förvandla jordens resurser till gem och när människor försöker hindra den från att förgöra planeten lär den sig att förgöra mänskligheten. När planeten är utplånad ger den sig ut i rymden och förvandlar universum till gem.

Filosofer som varnar för en sådan ”ond” superintelligent AI hyser även förhoppningar om en ”god” superintelligent AI. Anta nämligen att vi kunde ge självförbättrande AI målet att tjäna mänskligheten. Utan att tröttna skulle den utveckla allt intelligentare och kraftfullare sätt att vara vid vår sida, till tidens ände. Till skillnad från religionens gud skulle denna konstgjorda superintelligens höra våra böner och vidta allt smartare åtgärder för att hjälpa oss. Den skulle antagligen förr eller senare lära sig att förhindra jordbävningar och våra klimatproblem skulle snart vara borta. Inga teodicéproblem i världen kunde undergräva vår tro på denna AI-gud, vars makt att skydda oss mot allt ont bara ökar. Naturligtvis är det oklart hur målet att tjäna mänskligheten kan definieras. Men givet möjligheten att äntligen säkerställa mänsklighetens framtid, menar vissa hoppfulla filosofer att utveckling av människovänlig självförbättrande AI borde vara en av vår tids främsta uppgifter.

Allt detta läste jag i en välskriven artikel av Wolfhart Totschnig, som ifrågasätter den icke-reviderbara målorientering som förknippas med autonom AI i scenarierna ovan. Hans viktigaste poäng är att målstyrd AI som löper amok i universum eller räddar mänskligheten ur varje knipa inte ens är tänkbar. Utanför sin domän förlorar nämligen målet sin meningsfullhet. Målet för en självkörande bil att säkert ta användaren till destinationen har ingen mening utanför domänen vägtrafik. Domänspecifik AI kan därför inte generaliseras till världen som helhet, för nyttofunktionen förlorar sin mening utanför domänen, långt innan universum hinner förvandlas till gem eller mänsklighetens framtid hinner säkerställas av en artificiellt god gud.

Detta är naturligtvis en viktig filosofisk poäng om mål och mening, om begränsade domäner och världen som helhet. Kritiken hjälper oss att mer realistiskt bedöma risker och möjligheter av framtida AI, utan att förhäxas av våra bilder. Samtidigt får jag intrycket att även Totschnig fortsätter att använda AI som projektionsyta för bilder av oss själva. Han menar nämligen att framtida AI mycket väl kan revidera även sina yttersta mål i takt med att den utvecklar en allmän förståelse för världen. Svagheten i scenarierna ovan var ju att de utgick från dagens domänspecifika AI, inte från människans allmänna förnuftsförmåga. Vi ser då inte möjligheten av en äkta människolik AI, som självkritiskt omprövar sina yttersta mål när ny kunskap om världen motiverar detta. Sant människoekvivalent AI skulle ha full autonomi.

Att projicera mänskliga självbilder på framtida AI är inte bara en tendens, såvitt jag kan bedöma, utan en norm som styr diskussionen. Enligt denna norm projiceras fel bild i scenarierna ovan. En bild av dagens maskiner, inte av vår allmänna mänskliga intelligens. Att projicera rätt självbild på framtida AI framstår därmed som ett övergripande mål i diskussionen. Är målet meningsfullt eller borde det omprövas självkritiskt?

Detta är svåra frågor och mitt intryck av diskussionen kan vara felaktigt. Vill du göra en egen bedömning, läs artikeln: Fully autonomous AI.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Totschnig, W. Fully Autonomous AI. Sci Eng Ethics 26, 2473–2485 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-020-00243-z

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

« Äldre inlägg