En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 2 av 46)

Filosofi på en stol

Filosofi är en ovanlig verksamhet, bland annat för att den i så hög utsträckning kan bedrivas stillasittande. Filosofer behöver inga forskningsfartyg, laboratorier eller arkiv för att arbeta med sina frågor. Bara en stol att sitta på. Varför är det så?

Svaret är att filosofer granskar våra sätt att tänka, och vi är aldrig någon annanstans än där vi är. En stol tar oss precis så långt vi behöver: till oss själva. Filosoferandet på stolen kan naturligtvis se självupptaget ut. Hur kan vi lära oss någonting väsentligt av ”tänkare” som varken tycks förflytta sig eller se sig omkring i världen? Om vi råkar se dem där de sitter alldeles stilla på stolen och tänker, så kan de onekligen se ut att vara avskärmade från den komplexa värld som vi andra måste leva och orientera oss i. Genom sitt fokus på mänskligt tänkande kan filosofin tyckas bortse från vår mänskliga värld och inte vara till någon glädje för oss andra.

Vad vi förbiser med en sådan invändning mot filosofin, är att vår komplexa mänskliga värld i hög utsträckning redan reflekterar våra mänskliga sätt att tänka. I den utsträckning som dessa sätt att tänka är förvirrade, begränsade, ensidiga och orättvisa, kommer även vår värld att vara förvirrad, begränsad, ensidig och orättvis. När vi lever och rör oss i denna mänskliga värld, som reflekterar våra sätt att tänka, kan man då inte säga att vi lever en smula inåtvänt, utan att vi noterar det? Vi agerar i en värld som återspeglar oss själva, däribland bristerna i våra sätt att tänka.

I så fall är det kanske inte så introvert att sätta sig ner och granska dessa sätt att tänka? Tvärtom tycks detta kunna befria oss och världen från mänskliga tankemönster som ibland begränsar och förvränger våra perspektiv utan att vi inser det. Naturligtvis vidgar även forskningsfartyg, laboratorier och arkiv våra perspektiv på världen. Men det visste vi redan. Jag ville bara öppna ögonen för en mer oväntad möjlighet: att även en stol kan ta oss långt, om vi bedriver filosofi på den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Vård i livets slutskede: etiska utmaningar för intensivvårdssköterskor

På en intensivvårdsavdelning övervakas och behandlas svårt sjuka patienter som behöver medicinskt och tekniskt stöd för centrala kroppsliga funktioner, såsom andning och cirkulation. Vanligen går det bra, men inte alla patienter överlever, trots den avancerade och specialiserade vården. En intensivvårdsavdelning kan vara en påfrestande miljö för patienten, inte minst på grund av den tekniska utrustning som patienten är kopplad till. Vid övergången till vård i livets slutskede försöker man därför skapa en lugnare och värdigare miljö för patienten, bland annat genom att reducera användningen av livsuppehållande apparatur och lägga fokus på att dämpa smärta och oro.

Övergången till vård i livets slutskede kan skapa flera etiskt utmanande situationer för intensivvårdssköterskor. Hur ser dessa utmaningar ut i praktiken? Frågan undersöks i en intervjustudie med sköterskor vid intensivvårdsavdelningar i en svensk region. Vad sa de intervjuade om övergången till vård i livets slutskede?

En utmaning som många intervjuade nämnde var när livsuppehållande behandling fortsatte på initiativ från läkaren, trots att sköterskorna inte såg några tecken på förbättring hos patienten och bedömde att sannolikheten för överlevnad var mycket låg. Man oroade sig för att patientens lidande på så vis förlängdes och att patienten berövades rätten till en lugn och värdig död. Man oroade sig också för att fortsatt livsuppehållande behandling kunde ge närstående falska förhoppningar om att patienten skulle överleva, och att detta hindrade familjen från att stödja patienten vid livets slut. Andra utmaningar hade att göra med doseringen av smärt- och ångestdämpande medel. Sköterskorna eftersträvade naturligtvis god effekt, men var samtidigt rädda att för höga doser kunde skada patienten och riskera att påskynda döden. Intensivvårdssköterskorna påtalade även att familjemedlemmar kunde begära högre doser åt patienten, vilken ökade oron kring risken att eventuellt förkorta patientens liv.

Andra utmaningar hade att göra med situationer där patientens önskemål är okända, kanske för att patienten är medvetslös. En annan utmaning som nämndes är när medvetna patienter har önskemål som strider mot sköterskornas professionella bedömningar och värderingar. En patient kanske begär att den livsuppehållande behandlingen upphör, medan bedömningen är att patientens liv avsevärt kan förlängas genom fortsatt behandling. Ytterligare utmanande situationer kan uppstå när familjen vill skydda patienten från information om att döden är nära förestående, vilket strider mot patientens rätt till information om diagnos och prognos.

Slutligen nämndes olika situationer kring organdonation som etiskt utmanande. Till exempel kan familjemedlemmar motsätta sig patientens beslut att donera organ. Det kan också hända att familjen inte förstår att patienten drabbats av en total hjärninfarkt, och tror att patienten dog under donationsoperationen.

Resultaten ger en god inblick i intensivvårdsköterskors erfarenheter av etiska utmaningar vid vård i livets slutskede. Läs artikeln här: Critical care nurses’ experiences of ethical challenges in end-of-life care.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Palmryd L, Rejnö Å, Alvariza A, Godskesen T. Critical care nurses’ experiences of ethical challenges in end-of-life care. Nursing Ethics. 2024;0(0). doi:10.1177/09697330241252975

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Ödmjukhet inför frågan om artificiellt medvetande

Möjligheten av artificiellt medvetande har på senare tid blivit en fråga som alltfler tar på allvar. Utan att fundera alltför länge kring vad det kan betyda, frågar somliga redan ”När kan vi förvänta oss det?”, som om man spekulerade kring lanseringen av en ny, tekniskt avancerad produkt: medveten AI. Parallellt med denna förväntan om stora teknikframsteg poängteras även möjligheten av stora filosofiska framsteg. Om vi lyckas konstruera medvetna maskiner, som har upplevelser, känslor och självkännedom, då kan vi väl även sägas förstå vad det betyder att vara till, vad det innebär att existera?

Nja, om medvetandet är så fundamentalt att det omfattar allt som vi uppfattar, känner och tänker, om medvetandet är vår existens, så att säga, vilket tycks förutsättas i dessa stora anspråk, så är väl även dessa anspråk innefattade i medvetandet, utan att det erkänns? För hur kan man drömma om resor utanför medvetandet, för att långt där ute förklara tillvarons gåta, om medvetandet redan omfattar allt som vi uppfattar, känner, tänker eller drömmer om att kunna göra? Sådana ”långresor” kan man väl spekulera om bara om man glömmer var spekulerandet redan måste ske och vara hemma, enligt samma anspråk? Den anspråksfulle långresenären glömmer sig själv hemma, vill jag säga: glömmer existensen som skulle förklaras.

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg skriver Michele Farisco om behovet av kunskapsmässig ödmjukhet inför frågan om artificiellt medvetande. Hans överväganden kunde beskrivas som vetenskapliga självbetraktelser, i det att han utgår från vad dagens vetenskap vet om biologiskt medvetande, liksom om hjärnan, som vetenskapen funnit är väsentlig för medvetande. Han utesluter inte att medvetande kan uppkomma på andra sätt, exempelvis i maskiner. Men för att klargöra frågorna om tänkbarheten och genomförbarheten av artificiellt medvetande, så behöver vi utgå från dagens vetenskapliga kunskap om hjärna och medvetande: som ett slags riktmärke eller referensmodell. Han påpekar flera egenskaper hos hjärnan som kan bedömas väsentliga för medvetande, men som dagens AI väsentligen saknar. Samtidigt som detta motiverar ödmjukhet, kan skillnaderna mellan hjärna och AI inspirera bättre forskning om artificiellt medvetande, menar Michele Farisco, som försiktigt vill hålla dörren öppen för andra former av medvetande än vårt eget.

Läs blogginlägget här: Artificial consciousness and the need for epistemic humility.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kommer med lästips

Självklart, men: etik i palliativ praktik

Det i princip självklara kan visa sig mindre självklart i praktiken. Det vore åtminstone en möjlig tolkning av en ny studie om etik i palliativ vård.

Palliativ vård ges till patienter med livshotande sjukdomar som inte kan botas. Även om palliativ vård ibland kan bidra till att förlänga livet något, ligger fokus på att förebygga och lindra symtom i livets slutskede. Patienten kan även få stöd att hantera oro kring döden, samt vägledning om praktiska frågor kring ekonomi och relation till närstående.

Liksom i all vård är respekten för patientens autonomi central i palliativ vård. Patienten bör i görligaste mån få möjlighet att delta i det medicinska beslutsfattandet och få information som svarar mot patientens kunskap och önskemål om information. Det betyder att om patienten inte önskar information om sitt hälsotillstånd och framtida utsikter, så bör även detta respekteras. Hur hanterar palliativ vårdpersonal en sådan situation, där en patient inte vill veta?

Frågan undersöks i en intervjustudie av Joar Björk, som är klinisk etiker och läkare i palliativ hemsjukvård. Han genomförde sex fokusgruppsintervjuer med personal i palliativ vård i Sverige, totalt 33 deltagare. Varje intervju började med en skiss av ett etiskt utmanande patientfall. En man med spridd prostatacancer behandlas av ett palliativt vårdsteam. Han har tidigare upprepat att det är viktigt för honom att få fullständig kunskap om sjukdomstillståndet och hur hans död kan komma att se ut. Eftersom teamet behövt hantera många kroppsliga symtom har man ännu inte hunnit besvara hans frågor. När man äntligen får tid att samtala med mannen säger han plötsligt att han inte vill ha mer information och att frågan inte ska tas upp igen. Han anger inget skäl för sin ändrade ståndpunkt, men inget verkar ha förändrats i övrigt och han verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.

Vad sa de intervjuade om det påhittade fallet? Utgångsreaktionen var att det är självklart att patienten har rätt att inte informeras. Vill en patient inte ha information, så får man inte påtvinga honom informationen, utan måste ”möta patienten där han är”. Men de intervjuade började ändå undra över sammanhanget. Varför ändrade sig mannen plötsligt? Trots att fallbeskrivningen anger att mannen är beslutskompetent, började man tvivla på detta. Eller kan någon närstående ha påverkat honom? Vad som först föreföll självklart framstod efterhand som problematiskt.

De intervjuade framhöll att man i ett fall som detta måste gräva djupare och undersöka om det verkligen stämmer att patienten inte vill informeras. Kanske sa han att han inte vill veta för att verka modig, eller för att skydda närstående från nedslående information? Preferenser kan dessutom förändras över tid. Plötsligt vill man inte vad man nyss ville, eller trodde sig vilja. Palliativ vård är en process, framhölls det i intervjuerna. Tack vare att vårdteamet har kontinuerlig kontakt med patienten, upplevde man att man med jämna mellanrum försiktigt kunde sondera vad han egentligen vill.

Även andra värden stod på spel för de intervjuade, vilket ytterligare kunde bidra till att underminera vad som först föreföll självklart. Till exempel att patienten har rätt till en värdig, lugn och god död. Om han är oinformerad om att han har mycket kort tid kvar att leva, kan han inte förbereda sig för döden, ta adjö av närstående, eller avsluta vissa praktiska göromål. Det kan också vara svårare att planera och ge god vård till en oinformerad patient, och det kan kännas oärligt att veta någonting viktigt men inte berätta det för den berörde. De intervjuade funderade även över konsekvenser för närstående av patientens ovilja att informeras.

Studiens huvudresultat är att vårdteamen fann det svårt att hantera en situation där en patient plötsligt ändrar sig och inte vill informeras. Borde de inte ha upplevt dessa svårigheter? Borde de acceptera vad som först föreföll principiellt självklart, nämligen att patienten har rätt att inte veta? De intervjuade själva betonade att vården är en process, en gradvis utvecklad relation, och att det är viktigt att vara flexibel och kontinuerligt sondera patientens föränderliga vilja. Kanske är det trots allt inte så svårt att hantera fallet i praktiken, även om det inte är så enkelt som det först framstod?

De intervjuade tycktes olyckliga över patientens beslut, men tycktes samtidigt känna att det fanns vägar framåt och att tiden verkade till deras fördel. Till slut vill nog patienten veta, trots allt, tycktes de tänka. Borde de inte ha haft en sådan inställning till patientens beslut?

Läs författarens intressanta diskussion av studieresultaten här: “It is very hard to just accept this” – a qualitative study of palliative care teams’ ethical reasoning when patients do not want information.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Björk, J. “It is very hard to just accept this” – a qualitative study of palliative care teams’ ethical reasoning when patients do not want information. BMC Palliative Care 23, 91 (2024). https://doi.org/10.1186/s12904-024-01412-8

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Vad döljer sig bakom begreppet forskningsintegritet?

För att motverka vetenskaplig oredlighet och skadlig forskning talar man ofta om skydda och stödja forskningens integritet. Begreppet tycks täcka tre olika aspekter av forskning, möjligen utan att man alltid är helt medveten om skillnaderna. Begreppet kan syfta på individuella forskares karaktärsdrag, som att forskaren värdesätter sanning och precision samt har goda avsikter. Men begreppet kan även avse forskningsprocessen, som att metod, data och resultat är korrekt valda, väl utförda samt troget återgivna i vetenskapliga publikationer. För det tredje kan begreppet syfta på forskningsrelaterade institutioner och system, som universitet, etisk granskning, lagstiftning och vetenskapliga tidskrifter. I det senare fallet brukar man framhålla att forskningsintegritet förutsätter institutionella villkor bortom individuella forskares moraliska karaktär.

Måste ett så varierande begrepp vara problematiskt? Naturligtvis inte, men möjligen är just begreppet forskningsintegritet mindre lyckat, menar Gert Helgesson och William Bülow i en artikel som du kan läsa här: Research Integrity and Hidden Value Conflicts.

I artikeln diskuterar de först några oklarheter hos de tre användningarna av begreppet forskningsintegritet. Vilka personliga karaktärsdrag är önskvärda hos forskare och vilka värden bör de omfatta? Täcker forskningsprocessens integritet samtliga etiskt relevanta aspekter av forskning, även ansökningsprocessen till exempel? Är forskningsrelaterade institutioner aktörer med forskningsintegritet, eller är de snarare medel som stödjer forskningsintegritet?

Oklarheterna ovan är såvitt jag förstår inte den avgörande invändningen. Inte heller menar författarna att det i allmänhet är en brist om begrepp har en bred och varierande användning. Men just begreppet forskningsintegritet riskerar genom sin varierande användning att dölja värdekonflikter, menar de. Anta att någon hävdar att vi, för att skydda och stödja forskningsintegritet, bör kriminalisera allvarliga former av vetenskaplig oredlighet. Detta stämmer kanske om vi med forskningsintegritet syftar på aspekter av forskningsprocessen, som att resultat är korrekta och tillförlitliga. Men den striktare regleringen av forskningen som detta innebär riskerar att minska individuella forskares ansvarstagande, vilket kan undergräva forskningsintegriteten i den första meningen. Hur ska vi jämföra forskningsintegritetens värde i de olika betydelserna? Vad betyder det att ”öka forskningsintegriteten”?

Begreppet forskningsintegritet är inte oanvändbart, menar författarna. Men om vi vill göra värdekonflikter synliga, om vi vill reda ut vad vi menar med forskningsintegritet och vilka former av integritet som är viktigast, samt reda ut oklarheterna som nämndes ovan, så kommer vi att undersöka frågor som lämpligen beskrivs som forskningsetiska.

Förstår jag författarna rätt, menar de således att etiska frågor om forskning bör karaktäriseras som forskningsetiska. Det är olyckligt att ”forskningsintegritet” kommit att fungera som alternativ beteckning på etiska frågor om forskning. Allt blir klarare om eventuella frågor kring ”forskningens integritet”, om vi vill använda begreppet, faller under forskningsetiken

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G., Bülow, W. Research Integrity and Hidden Value Conflicts. Journal of Academic Ethics 21, 113–123 (2023). https://doi.org/10.1007/s10805-021-09442-0

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Att hitta vägen när det inte finns någon

En svårighet för skrivande akademiker är att hantera den dubbla författarrollen att både veta och inte veta, både visa vägen och inte hitta den. Det finns en förväntan på sådana författare, att de redan från början borde ha kunskapen som de skriver om, att de redan från början borde veta vägen som de upplyser andra om. Som läsare gläds vi naturligtvis och känner tacksamhet över att få ta del av författarnas kunskaper och klarsyn.

Men skrivande akademiker skriver vanligen för att någonting slagit dem som förbryllande. De skriver av samma skäl som läsarna läser: för att de saknar kunskapen och klarsynen som krävs för att hitta vägen genom frågorna. Denna brist stimulerar dem att forska och skriva. Vägen som inte fanns, tar form när de ger sig i kast med frågorna.

Denna dubbla författarroll bekymrar ofta studenter som för första gången ska skriva uppsats eller avhandling. De kan lätt uppleva sig som otillräckligt kunniga för att ha rätt att gripa sig an arbetet. Eftersom de saknar expertisen som de tror krävs av akademiska författare redan från början, följer väl att de ännu inte är mogna att påbörja arbetet? Studenter förlamas lätt av kunskapskraven som de ställer på sig själva. Därför döljer de sina frågor i stället för att ge sig i kast med dem.

Det kommer alltid som en överraskning, att vägen faktiskt tar form så snart vi frågar efter den. Vem vågar tro det? Forskning är ett dynamiskt samspel med frågorna: med okunnigheten och oklarheten. En skrivande akademiker är inte främst någon som vet väldigt mycket och därför kan visa andra vägen, utan någon som vågar och rentav stimuleras av denna dubbelhet av att både veta och inte veta, både hitta vägen och inte hitta den.

Om vi har något viktigt att lära oss av de forskande författarna, så är det kanske detta att levande kunskap inte låter sig separeras som ren kunskap och inget annat än kunskap. Kunskap står alltid i samspel med sin motsats. Därför har uppsatsskrivande studenter redan det viktigaste för att kunna skriva utforskande, nämligen frågorna som de undrar över. Dölj inte frågorna utan låt dem stå i centrum. Låt texten kretsa kring vad du inte vet. Kunskap utan kontakt med okunskap är död. Den löser ingens problem, den besvarar ingens fråga, den avlägsnar ingens förvirring. Så låt frågorna gro i textens mylla, så tar vägen snart form.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Tankar om författarskap

Föremål som beter sig mänskligt

Ja, så kunde man betrakta vissa former av artificiell intelligens, som föremål som beter sig mänskligt. Det krävs dock inte mycket för att vi människor ska personifiera icke-levande ting. Vi blir arga på bilen som inte startar eller på vädret som inte låter oss ha picknick, som om de var emot oss. Barn personifierar spontant enkla leksaker och kan beskriva relationen mellan geometriska former som ”den lilla cirkeln försöker fly från den stora triangeln”.

Vi stöter allt oftare på artificiell intelligens som designats för att ge mänskligt intryck, exempelvis i form av chattbottar för kundservice när du handlar online. Sådan AI kan rentav utrustas med personliga karaktärsdrag, en persona som blir en viktig del av kundupplevelsen. Chattbotten kan föreslå ännu fler produkter åt dig och effektivt generera merförsäljning utifrån data som insamlas om dig. Inte konstigt att intresset för att utveckla människolik AI är enormt. Delvis har det naturligtvis med användarvänlighet att göra, men samtidigt kommer en AI som du finner personligt attraktiv att fånga din uppmärksamhet. Du kanske rentav fattar tycke för chattbotten eller känner att det vore oartigt att stänga av. Under tiden som chattbotten har din uppmärksamhet exponeras du för alltmer anpassad reklam och får alltfler paketerbjudanden.

Detta och mycket mer kan du läsa om i en artikel om mänskliga relationer till AI designad för att ge ett mänskligt intryck: Human/AI relationships: challenges, downsides, and impacts on human/human relationships. Författarna diskuterar ett stort antal exempel på sådan AI, allt från chattbottarna ovan till vårdrobotar och AI som erbjuder psykoterapi, eller AI som människor chattar med för att motverka ensamhet. Möjligheterna är stora, men det är även utmaningarna och de möjliga nackdelarna, vilket artikeln framhäver. 

Särskilt intressant är kanske ändå insikten om hur effektivt AI kan skapa förvirring genom att exponera oss för objekt som utrustats medmänskliga responsmönster. Vår naturliga tendens att förmänskliga icke-mänskliga ting möter högteknologiska ansträngningar att producera föremål som är konstruerade för att bete sig mänskligt. Här handlar det inte längre om att fantasifullt projicera sociala relationer på icke-mänskliga ting, som i det geometriska exemplet ovan. I samspel med AI-föremålen reagerar vi på subtila sociala signaler som föremålen utrustas med. Vi kan rentav känna ett moraliskt ansvar för sådan AI och sörja när företagen avslutar eller modifierar den.

Författarna manar till försiktighet så att vi inte övertolkar AI-föremål som personer. Samtidigt varnar de för risken att vi, genom att undvika empatiska reaktioner, blir mindre känsliga för verkliga personer i nöd. Sannerligen förvirrande!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Zimmerman, A., Janhonen, J. & Beer, E. Human/AI relationships: challenges, downsides, and impacts on human/human relationships. AI Ethics (2023). https://doi.org/10.1007/s43681-023-00348-8

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

En väg ut ur den babyloniska språkförbistringen i teoretiserandet av medvetandet?

Det finns idag ett brett spektrum av konkurrerande teorier, som var och en på sitt sätt försöker redogöra för medvetandet i neurobiologiska termer. Parallellt med den ”babyloniska språkförbistring” och oförmåga att samarbeta som detta innebär i teoretiserandet av medvetandet, har framsteg gjorts i det empiriska studiet av hjärnan. Avancerade metoder för att avbilda och mäta hjärnan och dess aktiviteter kartlägger strukturer och funktioner som möjligen kan vara relevanta för medvetandet. Problemet är att dessa empiriska data återigen inspirerar ett brett spektrum av teorier om medvetandets plats i hjärnan.

Det har påpekats ett splittrat intellektuellt tillstånd som detta, där konkurrerande skolbildningar förespråkar sina egna teorier utifrån sina egna utgångpunkter – utan gemensamt ramverk eller paradigm där förslagen kan jämföras och bedömas – är typiskt för ett förvetenskapligt stadium av en möjligen begynnande vetenskap. Med tanke på att de divergerande teorierna var och en gör anspråk på vetenskaplig status, är detta naturligtvis besvärande. Men kanske att teorierna trots allt inte är så divergerande som de förefaller?

Det har föreslagits att flera av teorierna, vid närmare analys, möjligen delar vissa fundamentala idéer om medvetandet, som skulle kunna ligga till grund för en framtida enhetlig teori. Jag vill idag rekommendera en artikel som självkritiskt granskar denna förhoppning om en väg ut ur språkförbistringen. Om strävan efter en enhetlig medvetandeteori inte ska förfalla till ett slags ”fabricerad enhetlighet”, måste vi först fastställa att teorierna som integreras verkligen är jämförbara i relevanta avseenden. Men kan vi identifiera sådana gemensamma nämnare bland dagens konkurrerande teorier, som kunde stödja utvecklingen av ett övergripande ramverk för vetenskaplig forskning om medvetandet? Det är frågan som Kathinka Evers, Michele Farisco och Cyriel Pennartz undersöker för några av de mest omtalade neurovetenskapligt orienterade teorierna om medvetandet.

Vad kommer författarna fram till? Något överraskande!De kommer nämligen fram till att det faktiskt är fullt möjligt att identifiera ett antal gemensamma nämnare, som uppvisar mönster av likheter och olikheter bland teorierna, men att detta ändå inte är vägen till en övergripande medvetandeteori som stödjer hypoteser som kan testas experimentellt. Varför? Dels för att de gemensamma nämnarna, såsom ”information”, ibland är alltför allmänna för att fungera som kärnbegrepp i forskning specifikt om medvetandet. Dels för att teorier som har gemensamma nämnare trots allt kan vara begreppsligt artskilda.

Författarna föreslår därför, som jag förstår dem, att en mer framkomlig väg möjligen vore att utveckla ett gemensamt metodologiskt tillvägagångssätt kring prövning av hypoteser om relationer mellan medvetande och hjärna. Det är måhända först i den empiriska verkstaden, öppen för det oväntade, så att säga, som ett vetenskapligt ramverk, eller paradigm, eventuellt kan börja ta form. Inte genom att avsiktligt formulera enhetlig teori utifrån identifiering av gemensamma nämnare bland konkurrerande teorier, vilket riskerar att fabricera en fasad av enhetlighet.

Artikeln är skriven i en filosofiskt öppensinnad anda, utan bindningar till specifika teorier. Den kan därigenom stimulera det kreativa samarbete som hittills hämmats av självupptagen konkurrens mellan skolbildningar. Läs artikeln här: Assessing the commensurability of theories of consciousness: On the usefulness of common denominators in differentiating, integrating and testing hypotheses.

Jag skulle vilja avsluta med att nämna en ofta försummad sida av hur vetenskapliga paradigm fungerar (enligt Thomas Kuhn). Ett paradigm genererar inte bara möjliga förklaringar av fenomen. Det genererar även problemen som forskarna försöker lösa inom paradigmet. Kvantmekaniken och evolutionsbiologin möjliggjorde nya frågor, som gjorde naturen problematisk på nya utforskningsbara sätt. Ett eventuellt framtida paradigm för vetenskaplig medvetandeforskning skulle i så fall inte besvara de frågor om medvetandet som förbryllar oss idag (åtminstone inte utan att först omtolka dem). Det skulle snarare skapa nya, ännu inte ställda frågor, som är utforskningsbara inom paradigmet som genererar dem. 

Artikelförfattarna kan därför mycket väl ha rätt i att det mest fruktbara för tillfället är att ställa sonderande frågor som hjälper oss att avgränsa vad som faktiskt låter sig undersökas, snarare än att börja med att fabricera övergripande teoretisk enhetlighet. Det senare tillvägagångssättet vore möjligen att spänna vagnen framför hästen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

K. Evers, M. Farisco, C.M.A. Pennartz, “Assessing the commensurability of theories of consciousness: On the usefulness of common denominators in differentiating, integrating and testing hypotheses,” Consciousness and Cognition, Volume 119, 2024

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt

https://doi.org/10.1016/j.concog.2024.103668

För en mer balanserad diskussion om medveten artificiell intelligens

Idag vill jag rekommendera ett blogginlägg på den engelska versionen av denna etikblogg. Michele Farisco diskuterar där utvecklingen av så kallad medveten AI, något som givetvis väcker funderingar.

Etikdiskussionen är livlig. Vissa kräver ett internationellt moratorium för alla försök att skapa konstgjort medvetande: riskerar vi att skapa konstgjort lidande? Andra menar att redan ”vanlig” AI är tillräckligt riskfylld: riskerar vi att skapa ännu mer svårhanterliga former av AI?

Dessa och andra etiska farhågor är svåra att bedöma. Inte bara för att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen är snabb och avancerad, utan även för att vi allvarligt talat inte riktigt vet vad vi pratar om! Vad är medvetande? Vet vi ens vad det innebär att människor och andra djur är medvetna?

Michele Farisco har länge undersökt frågan om mänskligt medvetande. Han har bland annat bidragit till att utveckla indikatorer för olika dimensioner av mänskligt medvetande som kan användas för vid bedömningar medvetandegraden hos patienter. Hans förslag är att indikatorerna kan vara relevanta även för att identifiera medvetenhet i artificiella system, samt att detta kan göra den etiska diskussionen mer balanserad och realistisk.

Läs blogginlägget här: A strategy for a balanced discussion of conscious AI.

Utgångspunkten för blogginlägget är ett bokkapitel som Michele Farisco nyligen skrivit. Du hittar referens och länk till kapitlet nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Michele Farisco. The ethical implications of indicators of consciousness in artificial systems. Developments in Neuroethics and Bioethics. Available online 1 March 2024. https://doi.org/10.1016/bs.dnb.2024.02.009

Vi söker klarhet

Filosofins tvivelaktiga början

Filosofin börjar med tvivel, det har många filosofer framhållit. Men vad betyder det att tvivla? Att hysa misstankar? Att kritisera vedertagna trosföreställningar? I så fall bygger tvivel på att vi tror oss veta bättre. Vi anser att vi har goda skäl att tvivla.

Är det tvivel? Att tro sig veta? Det låter paradoxalt, men det är antagligen den vanligaste formen av tvivel. Vi tvivlar och tror att vi lätt kan förklara varför. Men det är knappast filosofins tvivel. För i så fall skulle filosofin inte börja med tvivel, utan med tro eller vetande. Om en filosof tvivlar, och lätt motiverar tvivlet, så kommer filosofen snart att betvivla sina egna motiv att tvivla. Att tvivla, så som filosofer tvivlar, är att betvivla sitt eget tänkande. Det är att erkänna: jag vet inte.

Kanske har jag redan alltför många gånger citerat Sokrates berömda självbeskrivning, men det finns en skatt begravd i dessa enkla ord:

”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet.”

Oraklet i Delfi hade ju sagt om Sokrates, att han var visast av alla. Eftersom Sokrates inte ansåg sig kunnigare än andra, fann han uttalandet gåtfullt. Vad kunde oraklet mena? Självbeskrivningen ovan var Sokrates lösning på gåtan. Om jag är visare än andra, tänkte han, så kan min visdom inte bestå i att jag vet mer än andra, för det gör jag inte. Men jag har ett egenartat drag, och det är att när jag inte vet, så tror jag heller inte att jag vet. Alla som jag ställer frågor till här i Aten, tycks däremot ha standardattityden att de vet, även när jag kan visa att de inte gör det. Vad jag än frågar dem, så anser de sig veta svaret! Sådan är inte jag. Om jag inte vet, så reagerar jag heller inte som om jag visste. Kanske är detta vad oraklet menade är min överlägsna visdom?

Så vari bestod Sokrates visdom? I att börja med tvivel. Men måste han inte ha haft skäl att tvivla? Något måste han väl ändå ha vetat, någon intuition åtminstone, som gav honom anledning att tvivla! Märkligt nog tycks Sokrates ha tvivlat utan goda skäl. Han sa att han hörde en inre röst, som manade honom att stanna och hålla tyst, just som han var på väg att tala mångordigt som om han visste något: Sokrates demon. Men hur kunde en ”inre röst” göra Sokrates vis? Är det inte snarare ett säkert tecken på galenskap?

Jag tror inte att vi ska göra alltför stort nummer av att Sokrates valde att beskriva situationen i termer av en inre röst. Det viktiga är att han inte reagerar, när han inte vet. Tänk dig en människa som blivit klart medveten om sin egen reflex att bli arg. I samma ögonblick som hon märker att hon är på väg att bli arg, blir hon i stället fullkomligt lugn. Dramat är över innan det börjat. På samma sätt blev Sokrates fullkomligt lugn i samma ögonblick som han noterade sin egen reflex att börja tala som om han visste något. Han var klart medveten om sin egen kunskapsreflex.

Vad är kunskapsreflexen? Vi har redan känt av den i inlägget. Den slog till när vi trodde oss veta att en vis människa inte kan tvivla utan skäl. Det gjorde oss nästan rasande! Om Sokrates tvivlade, så måste han ha haft goda skäl! Om en ”inre röst” inspirerade tvivlen, så vore det inte visdom utan ett säkert tecken på galenskap! Detta är kunskapsreflexen. Att plötsligt inte kunna låta bli att tala, som om vi hade synnerligen goda skäl att hävda oss. Så reagerade aldrig Sokrates. I de lägena noterade han kunskapsreflexen och blev med ens fullkomligt lugn.

Värdet av att bli alldeles lugn, just när kunskapsreflexen vill sätta oss i rörelse, är att det gör oss fria att undersöka oss själva. Om vi lät kunskapsreflexen driva våra tvivel – ”detta är högst tvivelaktigt, eftersom…” – så skulle vi inte ifrågasätta oss själva, utan hävda oss själva. Vi skulle tvivla så som vi människor i allmänhet tvivlar, för att vi anser oss ha skäl att tvivla. Naturligtvis tvivlar Sokrates inte godtyckligt, som en vansinnig, men källan till hans tvivel blir uppenbar först i efterhand. Filosofi är kärlek till den klarhet vi saknar när filosoferandet börjar. Utan denna kärleksfulla inställning till det vi inte vet riskerar vår samlade mänskliga kunskap att bli en koloss på lerfötter – vinglar den redan?

När kunskapsreflexen inte längre styr oss, utan är bedövad av filosofiskt självtvivel, är vi fria att tänka självständigt och klart. Därför börjar filosofin med tvivel och inte med tro eller vetande.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Platon. 2000. ”Sokrates försvarstal” i Platon, skrifter, bok 1, översättning av Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

« Äldre inlägg Nyare inlägg »