Rädsla för det okända väcker spöken

26 april, 2017

Pär SegerdahlNågot som verkligen kan starta febril tankeaktivitet är att stå inför ett otydligt hot. Vi ser inte riktigt vad det är, så vi försöker själva fylla i konturerna.

På seminariet i måndags diskuterade vi vad jag tror var ett sådant fall. En kvinna bestämde sig för att testa om hon möjligen hade kalciumbrist. Till sin förvåning fick hon beskedet att hon led av en sjukdom, osteoporos eller benskörhet.

Trots att hon egentligen redan var bekant med problemet – hon kunde skada revbenen av att få en kram och hade brutit axeln när hon försökte knuffa igång bilen – så var det först när doktorn berättade att hon led av en sjukdom som innebar förhöjd risk för benbrott som hon blev rädd.

Nu menar jag inte att hon inte hade skäl att bli bekymrad. Men oron tycks ha blivit mardrömslik.

Rimligen förstod hon redan att hon behövde vara försiktig ibland. Men nu upplevde hon riskfaktorn hon informerats om som ett osynligt hot. Som ett spöke, säger hon själv. Hon började jämföra sin kropp med ett hus vars grund börjat upplösas och när som helst rasar ihop. Hon började uppleva stor fara i varje aktivitet.

Många som diagnostiseras med benskörhet får inga frakturer. Får man frakturer behöver de inte vara allvarliga. Men risken för frakturer är större i denna grupp och får man en höftfraktur så är det ett stort problem. Men kvinnan i exemplet hade börjat föreställa sig sin ”riskfaktor” som ett spöke som ständigt förföljde henne.

Jag undrar nu: Handlar etiska debatter ibland om liknande spökbilder? De flesta av oss vet inte riktigt vad embryoforskning är, det låter vagt kusligt. Så när vi hör talas om sådan forskning fyller vi själva i konturerna: embryot är väl en liten människa? Genast framstår forskningen som mardrömslik och absoluta gränser måste dras. Annars hamnar vi på ett sluttande plan där mänskligt liv förfaller, som kvinnan föreställde sig kroppen rasa ihop.

Jag undrar vidare: Om debatter ibland handlar om spökbilder, hur ska vi hantera spökena? Med information? Men det var ju information som väckte spökena. Med ihärdiga logiska motargument? Men spökena finns ju i det frenetiska resonerandet. Ska vi fortsätta att fylla i konturer, som om vi korrigerade dåliga skisser? Är det inte att ta spökbilder på för stort allvar? Är det inte som att försöka väcka sig själv i en dröm? Det vaknar man inte av.

Allt började med att vi upplevde ett otydligt hot. Resten var drömlika följdverkningar. Vi behöver antagligen besinna oss på situationen där vi upplevde det första vaga hotet. Hur tänkte vi där? Vi behöver bearbeta problemet i den gestalt det hade innan det antog sina mardrömslika dimensioner.

Därmed inte sagt att vi skulle sakna skäl att bekymra oss.

Pär Segerdahl

Reventlow, S., Hvas, A. C., Tulinius, C. 2001. “In really great danger.” The concept if risk in general practice. Scandinavian Journal of Primary Health Care 19: 71-75

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Att lita på sig själv

19 april, 2017

Pär SegerdahlAtt lita på sig själv, vad innebär det? Det kan naturligtvis innebära att anse sig veta bäst, att tro att man har styrkan att vinna över vem eller vad som helst.

Det finns en annan form av tillit till sig själv, där man litar på sin osäkerhet snarare än på sin säkerhet. Man reagerar på sin osäkerhet inte genom att anklaga sig själv, utan genom att ta ett djupt andetag och säga: detta är svårt. Jag skulle inte vara så osäker om det inte vore för att jag stött på något som sannerligen kräver försiktighet, eftertanke och långsiktigt undersökande.

Det låter ödmjukt när Sokrates säger att det enda han vet är att han ingenting vet. Eller när det sägs att vishet består i insikten att man inte är vis. I en mening är det ödmjukt. Men det är en ödmjukhet som samtidigt uppvisar självtillit. Det är inte jag som är ovanligt dum, det är saken som är ovanligt svår. Ibland överträffar livet intellektet.

Den som litar på sin osäkerhet uttrycker den som uppriktiga frågor, i stället för att dölja den under kvicka argument och teser. När osäkerheten uttrycks som frågor kan arbetet börja. Osäkerheten är då det enda säkra att hålla sig till. Det är den som visar att det finns något att undersöka. Det är den som visar vägen, genom uppriktiga frågor och genom tillbakavisande av förhastade lösningsförslag.

Ibland är svaghet en styrka. Sokrates förlitade sig på den. En forskande person gör det.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Att glida utmed ett sluttande plan

11 april, 2017

Pär SegerdahlI debatter om dödshjälp, abort eller embryonal stamcellsforskning förekommer ofta resonemang i termer av det sluttande planet. Här är ett exempel på ett sådant resonemang:

Om vi tillåter läkarassisterat självmord i livets slutskede, så förskjuts moralen i sjukvården i farlig riktning. Snart kan läkarassisterat självmord komma att praktiseras även på människor som inte är i livets slutskede och som inte begär det. Även om det inte går så långt, så kommer allmänhetens förtroende för sjukvården att urholkas. Därför måste läkarassisterat självmord i livets slutskede förbjudas.

Att resonera om framtiden är viktigt. Vi behöver bedöma konsekvenser av att tillåta nya praktiker. Men hur bedömer vi framtiden på ett trovärdigt sätt?

I en artikel i Medicine, Health Care, and Philosophy menar Gert Helgesson, Niels Lynøe och Niklas Juth att många resonemang i termer av det sluttande planet inte är empiriskt underbyggda, utan bygger på värdemässiga faktaantaganden. Den som anser att alla former av dödshjälp är absolut fel, anser att läkarassisterat självmord i livets slutskede är ett fatalt steg i farlig riktning. Därför antar man att steget kan följas av fler steg i samma farliga riktning. Slår man in på fel väg, hamnar man ju allt längre fel. Det tycks ofrånkomligt att första steget följs av andra steget…

Problemet är bara att detta siande av framtiden bygger på den ursprungliga moraliska tolkningen. Den som inte är övertygad om fataliteten i det ”första” steget, har inte samma böjelse att se det just som ett ”första steg” med en inneboende tendens att leda till ”nästa steg” och slutligen till katastrofen.

Att resonera i termer av sluttande plan kan ibland upplevas som om man själv befann sig på ett sluttande plan. Ens tankar glider skräckfyllda iväg mot stupet. Kanske innehåller artikeln av Helgesson, Lynøe och Juth en analys av detta fenomen. Det sluttande planet har blivit ett cirkelresonemang, där siandet av katastrofala följdverkningar styrs av den moraliska tolkning som man försvarar med hänvisning till det sluttande planet.

Att resonera i termer av sluttande plan är inte fel i sig. Ibland befinner sig utvecklingen på ett sluttande plan. Men det är en resonemangsform som fordrar försiktighet, för ibland är det de egna tankarna som glider iväg utmed ett sluttande plan.

Och det kan få konsekvenser.

Pär Segerdahl

Helgesson, G., Lynøe, N., Juth, N. 2017. Value-impregnated factual claims and slippery-slope arguments. Medicine, Health Care, and Philosophy 20: 147-150.

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden - etikbloggen


Stamceller: unikt biobanksmaterial?

8 mars, 2017

Pär SegerdahlStamceller är kanske inte det första vi tänker på som biobanksmaterial. Men visst kan även stamceller utgöra biobanksmaterial och det finns biobanker som fokuserar på just stamceller. Användningen av detta biobanksmaterial har dock har några unika egenskaper.

Stamcellsforskare behandlar inte bara data från mänskligt material. Materialet i sig behandlas och kan transplanteras till forskningsdeltagare. Kommersialisering av stamcellsforskning innebär dessutom att celler deriverade från donerad mänsklig vävnad kan komma att ingå i produkter på en marknad. Detta ger upphov till etiska och juridiska frågor.

Tillåter lagen patentering av cellinjer som härrör från mänskligt donerat material? Är handel med sådant material laglig? En annan fråga gäller forskningsdeltagares rätt att när som helst dra tillbaka sitt samtycke. Mänsklig embryonal stamcellsforskning använder stamceller från donerade överblivna embryon från IVF-behandling. Hur långt sträcker sig embryodonatorers rätt att dra tillbaka sitt samtycke? Måste transplantat med mognade celler avlägsnas från försökspersoner, om embryodonatorn återkallar sitt samtycke? Och om forskare delar stamcellslinjer med företag: är dessa företag villiga att investera i utveckling av stamcellsprodukter om donatorer när som helst kan dra tillbaka sitt samtycke?

En annan svårighet handlar om syftet som embryodonatorer ombeds att samtycka till. Enligt lagen kan överblivna embryon doneras endast för forskningsändamål (eller till andra IVF-patienter). Men medicinsk forskning förlorar sin mening om resultaten inte kan kommersialiseras. Den når då inte patienterna. Det är viktigt att informera donatorer om detta bredare sammanhang kring embryodonationen. Innebär den informationen att samtycket blir bredare än lagen tillåter? Eller finns det stöd, eftersom man inte använder embryon i produktutvecklingen, utan deriverat material?

Svaren på dessa frågor beror troligen på om man kan skilja mellan donerade embryon och cellmaterial som deriverats från embryon (genom användning av uppfunna tekniker). Även mer filosofiska frågor väcks om hur vi ska betrakta embryon, stamcellslinjer, mognade celler och mänsklig vävnad.

Pär Segerdahl

En tidigare version av denna text publicerades i Biobank perspectives.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


Inte bara fakta, idéer behövs också

8 februari, 2017

Pär SegerdahlNär ohederliga ”akademiska” tidskrifter publicerar artiklar utan fackgranskning. När websidor på nätet sprider fejkad information. När politiker talar om alternativa fakta. Då känner man onekligen ett behov av allmän skärpning.

Ett möjligt problem i den reaktionen är att vi snöper oss själva. Att vi inte vågar framkasta och pröva idéer om det läge vi hamnat i. Att vi inte vågar tänka, tolka och analysera. För att vi blivit rädda för att själva beslås med felaktigheter.

Vi gömmer oss i ett pansar av grå saklighet. För att inte på minsta sätt likna det som vi reagerar på.

Men varför uppträder dessa företeelser nu? Handlar det om internet? Om bortglömda väljargrupper? Om ekonomisk-politiska maktförskjutningar?

För att förstå detta och agera klokt behövs inte bara bra faktakoll. Det behövs också bra frågor, tankar, tolkningar och analyser av vårt läge. Om vi tar den uppgiften på allvar så tar vi också relevanta fakta på allvar när idéerna prövas.

Om vi reagerar med hyperkorrektion, med ett pansar av faktakoll, riskerar det att förtränga frågorna om hur vi bör tänka om saken. Vi förtränger vår egen osäkerhet: själva motivet för att tänka, tolka och analysera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Hur ska vi tänka om saken?

24 januari, 2017

Pär SegerdahlOmdebatterade frågor brukar handla om hur vi ska se på viktiga saker som samtidigt är mångfasetterade. Skolan är viktig. Men det finns många sätt att tänka om skolans betydelse; många sätt att resonera om hur den bör utformas för att utföra de viktiga uppdrag som vi tänker att den har.

Så hur ska vi tänka om saken?

Frågan är reflexiv. Den handlar om saken, men samtidigt om hur saken ska beskrivas. Hur ska vi spegla viktiga saker i våra sätt att resonera om dem? Det är i denna reflexiva dimension vi debatterar skolan, sjukvården, yttrandefriheten, eller stamcellsforskningens etik. Det är en svårnavigerad dimension där vi lätt blir vilsekomna, men även kan försöka finna vägen och bli klokare.

Filosofer har känt sig särskilt ansvariga för denna reflexiva dimension. De har tänkt om hur vi tänker om tingen, om jag får uttrycka det så. De har tänkt om tänkande. Jag gör det nu, genom att försöka förstå omdebatterade frågor i termer av en svårnavigerad reflexiv dimension. Jag vet inte hur lyckat det är. Risken är att ”om-dimensionen” framstår som en separat sfär av rena idéer om tingen (absoluta rättesnören för hur vi bör tänka)

Jag vill inte återuppfinna platonismen. Jag vill bara påpeka att när vi debatterar något, så resonerar vi inte bara om saken, utan även om hur vi resonerar om den. Vi arbetar på oss själva. Debatter som saknar den självmedvetenheten brukar bli låsta, dogmatiska.

Ett namn på arbetet med denna självmedvetenhet kunde vara bildning, men arbetet kunde även kallas självkritik eller tänkande. Jag tror att det gör skillnad om samtalen i ett samhälle präglas av inställningen att ”sakfrågan” även inkluderar oss själva. Ansvaret börjar där.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Läkemedelsindustrin och altruismen

16 januari, 2017

Pär SegerdahlJag går och funderar över en vanlig ryggmärgsreaktion mot läkemedelsindustrin. Jag kan också ha den, så det här är en granskning av min egen reaktion.

Reaktionen är en olustkänsla inför att en aktör inom hanteringen av något så mänskligt viktigt som hälsa och sjukdom är en mångmiljardindustri med ekonomisk vinst som övergripande mål.

Går det verkligen att kombinera affärsmässighet med en äkta vilja att bota sjuka?

Låt oss jämföra med en annan industri, som utstrålar mer godhjärtad vilja att bota, nämligen alternativmedicinen. Även här säljs produkter till människor med olika krämpor. Det är helt klart en marknad med affärstänk. Ändå utstrålar aktörerna på denna marknad mer människokärlek. Det kan ibland rentav framstå som om produkterna tillverkades och såldes av ren godhet!

Vad är det som gör att affärsmässigheten i detta fall tycks så förenlig med en god vilja att bota? Min gissning är att det beror på den starka tron på produkternas helande effekter. Jag förnekar inte att många av produkterna har välgörande effekter. Min poäng är bara att tron på de goda effekterna står i förgrunden och gör att tillhandahållandet av produkterna kan framstå som en etisk handling av ädla aktörer.

Läkemedelsindustrin skiljer sig från alternativmedicinen bland annat genom att den inte får genomsyras av denna tro på produkternas helande effekter. Det är faktiskt olagligt för läkemedelsindustrin att agera så ädelt och godhjärtat som alternativmedicinens aktörer. Det kunde inbjuda till kvacksalveri.

Läkemedelsindustrin agerar på en hårt reglerad marknad. Det finns särskild lagstiftning för läkemedelsprodukter och särskilda myndigheter som övervakar industrin. Att tillfredsställa kvalitets- och säkerhetskraven på produkterna kräver ofta decennier av forsknings- och utvecklingsarbete. Detta innebär stora investeringskostnader, vilket förutsätter vinster.

Det är så vi löst problemet med att tillhandahålla säkra och effektiva läkemedel via sjukvården. Genom att ha en läkemedelsindustri som inte genomsyras av god tro eller god vilja, men som däremot är starkt reglerad och kontrollerad. Produkterna ska fungera och tillfredsställa kvalitetskraven, punkt slut. Övertygelser och goda avsikter är irrelevanta.

Forskning, läkemedelsindustri och sjukvård utgör tillsammans ett reglerat system för hantering av hälsa och sjukdom. I detta system kan forskare drivas av nyfikenhet och företag av vinstintresse, samtidigt som läkare vill bota sina patienter och forskningsdeltagare vill stödja forskning som kan leda till effektivare behandlingar.

Poängen jag försöker göra är att ryggmärgsreaktionen nog förbiser just denna fördelning av drivkrafterna: För att ett helt system ska fungera gott behöver inte varje aktör i systemet sätta goda syften främst. Det kan tvärtom riskera hela systemet.

Det finns ingen anledning att förhärliga läkemedelsindustrin. Det är tvärtom viktigt att ifrågasätta den, exempelvis marknadsföringen av produkterna, som ibland försöker skapa just den tro som inte får styra utvecklingen och godkännandet av produkterna.

Industrin är inte altruistisk. Den drivs av vinstintresse. Men genom sin plats i systemet kan den möjliggöra altruism och god vilja.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: