En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: filosofi (Sida 2 av 19)

När vanliga ord får vetenskapliga användningar

För några veckor sedan skrev Josepine Fernow ett angeläget blogginlägg om vetenskap och språk. Hon anknöt till en forskardebatt om begreppsliga utmaningar för neurovetenskapen, utmaningar som uppkommer när vanliga ord får specialiserade användningar i vetenskapen som tekniskt definierade termer.

I fallet som debatterades var det ordet ”medvetenhet” eller ”förnimmelseförmåga” (på engelska, ”sentience”) som importerats till det vetenskapliga studiet av hjärnan. En forskargrupp rapporterade att de kunnat fastställa att odlade neuroner från människa och mus har inlärningsförmåga och att de uppvisar ”sentience” i en simulerad spelvärld. Naturligtvis väckte det stort uppseende att några neuroner odlade i ett laboratorium kunde uppvisa medvetenhet! Men forskargruppen menade inte det som väckte uppmärksamhet. De menade något mycket tekniskt som bara en specialist på området kan förstå. Det uppseendeväckande var alltså snarast ordvalet.

När det uppseendeväckande ordvalet ifrågasattes av andra forskare, försvarade sig forskargruppen med att de definierat termen ”sentience” strängt vetenskapligt, så att alla borde ha förstått vad de menade, åtminstone kollegerna på området. Nå, nu är ju inte alla människor specialister på det relevanta området. Upptäckten – vad det nu var som upptäcktes – väckte således uppståndelse bland människor som om det handlade om en upptäckt av förnimmelseförmåga hos neuroner som odlats i ett laboratorium.

Forskargruppens inställning till sitt eget tekniska språkbruk liknar en attityd som jag för länge sedan stötte på hos en berömd språkteoretiker, Noam Chomsky. Så här sa Chomsky om det vetenskapliga studiet av språkets natur: ”… varje allvarligt förhållningssätt till studiet av språk avviker från det vanliga begreppet och ersätter det med något tekniskt begrepp”. Chomsky har naturligtvis rätt i att språkvetenskapen definierar sina egna tekniska begrepp om språk. Men man kan ana en viss hybris i uttalandet, för det låter som om bara en språkteoretiker kan förstå ”språk” på ett sätt som är värt allvarlig uppmärksamhet. Detta är ohållbart, för det väcker frågan vad ett tekniskt begrepp om språk är. I vilken mening är ett tekniskt begrepp ett begrepp om språk? Är det ett tekniskt begrepp om språk i den vanliga meningen? Eller är det ett tekniskt begrepp om språk i samma svårtillgängliga mening? I det senare fallet fall tycks det seriösa studiet av språk förfalla till ett navelskåderi som inte kommer åt språket.

För att ett tekniskt begrepp om språk ska vara ett begrepp om språk, måste våra vanliga begrepp beaktas. Annars upphör det tekniska begreppet att vara ett begrepp om språk.

Detta är kanske något att beakta även inom neurovetenskapen. Nämligen i den utsträckning som man där vill kasta ljus över företeelser som medvetande eller förnimmelseförmåga. Naturligtvis kommer neurovetenskapen att definiera sina egna tekniska begrepp om dessa företeelser, som i det debatterade fallet. Men om de tekniska begreppen ska fungera som begrepp om medvetande och förnimmelseförmåga, så kan man inte negligera vårt vanliga språkbruk.

Vetenskap är något mycket allvarligt och betydelsefullt. Men om dess särskilda betydelse stiger oss åt huvudet, så riskerar attityden att urholka vetenskapens stora betydelse för mänskligheten. Här kan du läsa tre neuroetikers syn på dessa viktiga språkfrågor: Conceptual conundrums for neuroscience.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att upplösa konflikterna där de uppkommer

Jag tror att många av oss upplever att det mänskliga samtalsklimatet blivit kyligare, att vi fått svårare att prata med varandra och komma överens. Det känns kallare än på länge bland människorna. Samtidigt eskalerar de globala utmaningarna. Vädertecknen talar för en varmare planet, samtidigt som människorna talar ett kallare språk. Det borde vara tvärtom. För att kyla ner planeten borde mänskligheten först bli varmare.

Hur kan bli mänskligheten varmare? Hur kan vi hantera motsättningarna som får vårt mänskliga klimat att likna ett kallt krig på flera fronter: mellan länder, mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män, och så vidare?

Observera vad som sker inom oss själva när frågan ställs och kräver sitt svar. Vi vänder omedelbart vår uppmärksamhet mot världen och mot de åtgärder som vi tänker skulle kunna lösa problemet där. En världsregering? Globalt bindande lagstiftning? Ett gemensamt mänskligt språk i ett globalt klasslöst samhälle som inte skiljer mellan kvinna och man, mellan hudfärger, mellan vän och främling?

Observera återigen vad som sker inom oss själva när vi analyserar frågan, antingen på detta universalistiska sätt eller på något annat sätt. Vi skapar nya motsättningar mellan oss själva som analytiker och världen där problemen antas uppstå. Själva frågan är en konflikt. Den skuldbelägger en värld som nödvändigtvis måste förändras. Därigenom uppstår nya konfliktytor mellan människor som argumenterar för motstridiga analyser och åtgärder. Fredsrörelse kommer att bekämpa fredsrörelse, och de som inte tar nödvändig ställning i dessa enorma ödesfrågor… ja, vad gör vi med dem?

Observera för tredje gången vad som sker inom oss själva när vi nu två gånger i rad riktat uppmärksamheten mot oss själva. Först noterade vi vår inre tendens att reagera utåtriktat. Sedan noterade vi hur denna utåtriktade tendens skapade nya motsättningar inte bara mellan oss själva och en skuldbelagd omvärld som måste förändras, utan också mellan oss själva och andra människor med andra analyser av en skuldbelagd värld som måste förändras. Vad ser vi alltså, när vi nu för tredje gången observerar oss själva?

Vi ser hur vi söker konflikternas uppkomst överallt utom hos oss själva. Även när vi skuldbelägger oss själva så talar vi som om vi vore någon annan än den som analyserar problemet och kräver åtgärder (”jag borde lära mig att hålla käften”). Ser du det utåtriktade mönstret inom dig? Det är som en mental armbåge som stöter bort en problematisk värld. Ser du hur konflikterna uppkommer inom oss själva, genom denna konstant utåtriktade reaktivitet? Vi tror att vi tar ansvar för världen omkring oss, men vi projicerar bara våra mentala reflexer.

Det fanns en gång en filosof som hette Sokrates. Han liknades vid en darrocka då han med sina oväntade frågor tycktes bedöva dem han samtalade med, så att de inte längre kunde reagera med världsvana analyser och skarpa argument. Han var noga med att påpeka att han själv var lika bedövad. Han såg nämligen den utåtriktade tendensen inom sig själv. Varje gång han fick syn på den blev han stum och stillastående. Ibland kunde han bli stående i timtal i något gathörn. Han såg konflikternas födelse i det mänskliga sinne som alltid tror sig veta, som alltid tror sig ha analysen och argumenten. Denna inre förlamning kallade han sin visdom och han beskrev den så här: ”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet”.

En så vist bedövad filosof kunde naturligtvis inte själv hysa någon konfliktfylldhet, eftersom han i samma ögonblick som den började ta form, skulle notera tendensen inom sig själv och bedövas. Han kunde konsten att upplösa konflikter där de uppkommer: inom oss själva. Fri från viljan att förändra en skuldbelagd värld, skulle han just därigenom ha revolutionerat allting.

Sokrates visdom kan tyckas alltför enkel för vår tids komplexa problem. Men med tanke på våra tre observationer av hur konflikterna uppkommer i det mänskliga sinnet, så ser du hur vi själva är upphovet till all komplexitet. Den enkla visdomen kan värma en mänsklighet som glömt bort att granska sig själv.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Förändrar sjukdomens svårighet den moraliska motivationen att agera?

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att knäcka koden i artikeln som jag nu ska försöka sammanfatta kort. Jag hoppas att inte redan rubriken jag valt är ett missförstånd. Moralfilosofi är inte lätt, men ämnet i artikeln är angeläget så jag vill ändå göra ett försök.

Sjukdom uppfattas i allmänhet som någonting dåligt, som ett ont. Om vi ska tala i termer av värde kan vi säga att sjukdom har negativt värde. Enskilda sjukdomsfall brukar skapa en moralisk motivation hos oss att mildra den sjukes negativa tillstånd. Hur stark denna motivation är beror på flera faktorer, men sjukdomens svårighetsgrad är en relevant faktor. Motivationen att agera ökar typiskt med sjukdomens svårighetsgrad.

Detta kommer naturligtvis inte som någon överraskning. Motivationen att mildra en människas förkylning är inte särskilt stark eftersom förkylning inte är ett svårt tillstånd. Lite snuva får man leva med. Men inför svårare tillstånd såsom blodförgiftning, diabetes och cancer så ökar den moraliska drivkraften att agera. ”Detta sjukdomstillstånd är mycket svårt” säger vi och känner att det är mycket angeläget att agera.

Så vad är problemet som motiverar artikeln? Om jag tolkar författarna rätt, så är problemet att det inte är så enkelt att omvandla detta självklara språkbruk till en regel att följa. Jag köpte nyligen en vattenkokare som levererades med denna varning: ”Fyll inte på med överdrivet mycket vatten”. Varningen är på sätt och vis självklar. Naturligtvis ska man inte fylla på med överdrivet mycket vatten! Drivkraften att hälla borde ha upphört innan vattennivån blev överdrivet hög. Trots att språkbruket är fullkomligt självklart så är regeln inte lika självklar, för när är vattennivån överdrivet hög? När borde vi sluta hälla?

Problemet med ordet ”svårighetsgrad” är likartat, eller så tolkar jag det i alla fall. ”Svårighetsgrad” är ett självklart språkligt verktyg när vi diskuterar sjukdom och det angelägna i att göra något åt sjukdomstillstånd. Men samtidigt är det svårt att definiera begreppet som en beskrivning av när sjukdomstillstånd är (mer eller mindre) svåra och när det är (mer eller mindre) angeläget att göra något åt dem. Somliga filosofer har därför kritiserat användningen av begreppet ”svårighetsgrad” i diskussioner om till exempel prioriteringar i vården. Situationen är i så fall paradoxal, eftersom ett självklart relevant begrepp skulle uteslutas för att det är oklart hur det kan omvandlas till en beskrivning att följa som om det vore en enkel regel.

Förstår jag artikeln rätt, så vill författarna försvara begreppet svårighetsgrad genom att visa att svårighetsgraden förändrar vår moraliska motivation att agera när någon är sjuk. Detta gör de genom att beskriva sex andra begrepp som mer vedertaget förändrar hur moraliskt angeläget det är att göra något åt tillståndet, däribland begreppen behov och bristande välbefinnande. Inget av de sex begreppen sammanfaller helt med begreppet svårighetsgrad, men när vi försöker bedöma hur de påverkar angelägenheten att agera så kommer vi ofta samtidigt att bedöma svårighetsgraden. Och när vi bedömer en sjukdoms svårighetsgrad så kommer vi ofta samtidigt att bedöma hur sjukdomen påverkar välbefinnandet, till exempel.

Författarnas slutsats är att begreppet svårighetsgrad är ett moraliskt relevant begrepp som bör beaktas i framtida diskussioner, eftersom svårighetsgraden förändrar den moraliska motivationen att agera. Jag kan dock ha missförstått resonemangen, så vill du vara på den säkra sidan kan du läsa artikeln här: Severity as a moral qualifier of malady.

Jag vill avsluta inlägget med en personlig sidokommentar: Jag är benägen att säga att den filosofiska svårigheten att definiera begreppet svårighetsgrad (när vi pratar om sjukdomstillstånd) liknar svårigheten att definiera begreppet överdrivet mycket (när vi pratar om vattennivåer). Vad som gör begreppen så användbara är deras stora följsamhet. Det är svårt att säga vad ”svår sjukdom” eller ”överdrivet hög vattennivå” är, eftersom det beror på så mycket. Följsamma ord som dessa liknar spårhundar som känsligt rör sig genom terrängen i alla möjliga relevanta riktningar. Men om vi försöker rekonstruera spårhundens känslighet i allmänna intellektuella ordalag, utan tillgång till hundens luktsinne, erfarenheter och instinkter, så hamnar vi i stora svårigheter.

Borde dessa filosofiska svårigheter motivera oss att göra oss av med hunden? Naturligtvis inte! Liksom vi lär oss oerhört mycket av att följa en spårhund så lär vi oss oerhört mycket av att följa orden ”svår sjukdom”, även om resan blir strapatsrik. Detta understryker artikelförfattarnas slutsats: svårighetsgrad bör betraktas som ett moraliskt betydelsefullt begrepp som även fortsättningsvis förtjänar vår uppmärksamhet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Solberg, C.T., Barra, M., Sandman, L. et al. Severity as a moral qualifier of malady. BMC Medical Ethics 24, 25 (2023). https://doi.org/10.1186/s12910-023-00903-2

Detta inlägg på engelska

Svåra frågor

Betydelsen av det akademiska seminariet

Ända sedan jag var doktorand i filosofi har jag upplevt seminariet, som vanligen hålls en gång i veckan, som hjärtat i den akademiska miljön. Varför är seminariet så viktigt?

Om vi ska hålla oss till ordets etymologi så borde vi använda en annan bild än den av hjärtat. Seminariet är plantskolan där frön gror och plantor växer sig starka i en gynnsam miljö, för att sedan utplanteras. Den bilden stämmer bra på doktorandutbildningen. Seminariet är platsen där doktorander får träning i att presentera och diskutera sina vetenskapliga arbeten. Där får de tillfälle att lägga fram sina studier och texter och motta konstruktiv kritik från seniora forskare och från andra doktorander. På så vis blir deras avhandlingar så lysande som möjligt och de får öva sig i de akademiska samtalsformerna kring att ge och ta konstruktiv kritik, kring att försvara sig och ändra sig.

Men det finns även andra plantor vid akademin än doktorander och avhandlingsutkast. Även seniora forskares studier och texter är från början plantor. Även dessa behöver växa till sig innan de kan utplanteras i vetenskapliga tidskrifter eller på bokförlag. Seminariet upphör aldrig att fungera som plantskola. Jag vågar påstå att seminariet är lika viktigt för etablerade forskare som för doktorander.

Seminariet är även det veckovisa evenemanget där det äntligen händer något tillsammans med andra. Akademiker arbetar ofta i viss ensamhet, särskilt när de skriver. Kolleger som kanske inte träffats sedan förra seminariet sammanstrålar igen och fortsätter samtalet i det bekanta seminarierummet. Är seminariet som en återkommande danstillställning för ensamma akademiker? Ja, seminariet liknar nog även ett akademiskt danspalats. Dessutom kan man ibland bjuda in presentatörer till seminariet, kanske rentav stjärnor, då blir evenemanget riktigt lysande.

Seminariet är inte minst en av varje akademisk institutions viktigaste diskussionsplatser där kolleger regelbundet träffas och lär sig att förstå varandra. Trots att man arbetar utifrån olika teoretiska, metodologiska och språkliga utgångspunkter. Akademin är inte homogen utan spretar av teorier, metoder och språk, även inom en och samma disciplin. Om vi inte träffas varje vecka och fortsätter samtalet tillsammans blir vi snart främlingar som inte förstår varandra.

Alla dessa bilder träffar väsentliga sidor av det akademiska seminariet: såväl bilden av plantskolan som bilden av danspalatset och bilden av samtalsplatsen. Ändå träffar de inte riktigt den betydelse hos seminariet som jag upplevt allra starkast. Jag måste återgå till bilden av hjärtat, av den livsuppehållande mittpunkten. Jag vill nämligen säga att seminariet är platsen där ämnet blir levande och verkligt. Ämnet kan vara filosofi eller litteraturvetenskap, matematik eller neurovetenskap, juridik eller företagsekonomi. Vad kan sådana märkliga ämnen betyda i en människas hjärta? På seminariet möts livs levande filosofer, litteraturvetare, matematiker, jurister eller företagsekonomer. På seminariet levandegör de sina ämnen för sig själva och för yngre forskare i tillblivelse. Varje seminarium pumpar ny verklighet till ämnet, som annars vore blekt och abstrakt. På seminariet kan du se, höra och rentav lukta vad filosofi och andra akademiska ämnen är. De blir aldrig verkligare än på seminariet.

Jag tror att vi kunde fortsätta hur länge som helst att söka olika betydelser av det akademiska seminariet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi bryr oss om undervisning

Vetenskap, forskningskommunikation och ordens betydelse

All form av kommunikation förutsätter ett gemensamt språk. För att en diskussion ska hjälpa oss framåt och för att vi ska förstå vad den andre menar behöver vi gemensamma termer och tydliga begrepp. När vi definierar samma ord på olika sätt, eller beskriver samma fenomen på olika sätt blir det en utmaning. Inte bara för hur vi förstår varandra när vi pratar över en kopp kaffe. Utan också för vetenskapen. Det utmanar kommunikationen mellan olika forskningsfält, mellan olika professioner och gör det svårt att kommunicera med allmänheten. Forskningskommunikation når ofta en bred publik med olika förutsättningar att förstå. Men forskningsfrågor och resultat behöver också kommuniceras inom fältet, mellan olika fält, eller med beslutsfattare och allmänheten. Och för att kommunikationen ska vara effektiv behöver språket, tonen och kanalen anpassas till publikens behov, värderingar och förväntningar.

Det här gäller inte bara när vi kommunicerar vetenskap till allmänheten. En debatt som nyligen förts i tidskriften Neuron har fokuserat på semantiken för begreppet ”sentience”. Debatten utgick från en artikel av Brett J Kagan et al. om hur neuroner in vitro lär sig och uppvisar ”sentience” i en simulerad spelvärld. Ordet ”sentience” brukar syfta på förmågan att förnimma eller känna saker. Artikeln publicerades i december 2022 och har fått mycket uppmärksamhet. Resultaten har mottagits positivt i media och väckt lite mer blandade reaktioner från vetenskapssamhället. En av rektionerna finns i en respons till artikeln författad av Fuat Balci et al., där författarna är bekymrade över påståendet som görs i artikeln, nämligen att forskarna kunnat visa att neuroner i hjärnbarken kan självorganisera sig in vitro och uppvisa intelligent och ”sentient” beteende i en simulerad spelvärld. Bland annat är Balci et al. kritiska till hur forskarna använder termer och begrepp som de menar är vilseledande i sammanhanget. De hävdar också att Kagan et al. överdriver relevansen och överförbarheten av resultaten. I korthet att de skapar hype kring sin egen forskning. Diskussionen de väcker handlar egentligen om forskningskommunikation. Media brukar återge information som finns i abstracts och inte minst påståenden om forskningens betydelse. Och forskarna själva förstärker budskapen när de uttalar sig i media. Enligt Balci et al. finns ett problem här. Att ”översälja” värdet av forskningsresultat påverkar hur vi utvärderar vetenskaplig trovärdighet och tillförlitlighet.

Hur hänger det ihop? Balci et al. hänvisar till en artikel av Jevin D. West och Carl T. Bergstrom från 2021 som handlar om vilseledande information inom och om vetenskap, där författarna skriver att hype, retoriska överdrifter och det vi kallar för publikationsbias (när resultatet av ett experiment eller en studie påverkar beslutet att publicera) kan hänga ihop med krav som ställs på forskare att visa hur produktiva de är. Enligt West och Bergstrom är det inte bara allmänheten som vilseleds av överdrifter i populärvetenskaplig kommunikation. Även forskare vilseleds. I längden kan det leda det till att forskare väljer att citera sådant som styrker deras egna påståenden, eller som visar på samband de hade förväntat sig, men inte hittat. Ett relaterat problem är publicering i så kallade rovtidskrifter, som erbjuder billig och snabb publicering, eller ”predatory publishing” som det kallas på engelska. Här finns det också en risk att vi blir vilseledda eftersom många av oss saknar den erfarenhet som krävs för att kunna avgöra vilka förlag och tidskrifter som är seriösa. Och ovanpå det har vi ekokammare och filterbubblor som hjälper oss att välja det innehåll vi vill ha, men också att välja bort sådant vi inte vill ha. Med resultatet att budskap förstärks.

Diskussionen i Neuron har fortsatt med ett svar av Brett Kagan et al., som skriver om vetenskaplig kommunikation och semantiken kring ”sentience”. De inleder med att säga att den vetenskapliga diskursen kräver att vi väljer ord med omsorg. Men huruvida vetenskaplig kommunikation är effektiv eller inte beror på kontexten där språket används. De framhåller att termen ”sentience” i det här fallet har en teknisk betydelse som är i linje med terminologin i den vetenskapliga litteraturen inom teoretisk biologi och principen om fri energi, där biotisk självorganisering definieras som antingen ”aktiv inferens” eller ”sentient beteende”. Kagan et al. gör en poäng som tar oss tillbaka till början av den här texten, nämligen den om utmaningarna i mångvetenskapligt arbete. Samarbeten mellan olika fält är ofta utmanande i början på grund av just den här typen av svårigheter. Men om man ser olika system av termer och tillvägagångssätt i olika fält som en möjlighet till bättre forskning och innovation, så kan det tvärtom var en styrka.

Nyligen publicerade Neuron ännu ett inlägg i debatten, den här gången av tre neuroetiker, Karen S. Rommelfanger, Khara M. Ramos och Arleen Salles. De bidrar med ännu ett lager av reflektion kring de mer begreppsliga utmaningarna för neurovetenskap. I neuroetiken har man gjort flera upprop till klarspråk och tydliga begrepp inom både vetenskaplig praktik och forskningskommunikation. Alla tre har publicerat argument för hur begreppslig tydlighet kan utveckla forskningen, öka vår förståelse och leda till en mer nyanserad och produktiv diskussion kring etiska frågor. I sin text gör de en viktig poäng om vetenskap och samhälle. Nämligen att om vi verkligen tror att vetenskaplig terminologi kan behålla sin tekniska mening när vi överför termerna till kontexter som genomsyras av olika kulturella antaganden och vardagliga sätt att använda samma ord, så riskerar vi att trivialisera hur valet av vetenskapliga termer kan påverka vårt samhälle och hur vi uppfattar de etiska aspekterna av forskning. De ställer frågan om det verkligen är ansvarsfullt av forskare att utgå från att deras enda (relevanta) målgrupp är forskare inom samma fält. Eller om det kanske snarare är så att tydliga begrepp kräver både att vi involverar allmänheten och att vi för mångvetenskapliga diskussioner.

Hjälper termerna ”sentience” och ”intelligens” forskningen framåt i det aktuella fallet? Kanske är valet av dessa termer för att prata om neuroner i petriskålar tveksamt även ur det perspektivet. Om vi är överens om att neurovetenskapen kan hjälpa oss att förstå intelligens, förnimmelser och känslor, så kanske vi samtidigt behöver erkänna att vi ännu inte vet hur neurovetenskapen kommer att kunna göra det. Och det betyder kanske att det är lite tidigt att knyta en specifik teknisk mening till ord som redan bär betydelser, både i vår kultur och i vårt vardagliga språk, som neurovetenskapen kan kasta oväntat ljus på i framtiden.

Du kanske undrar hur en etikbloggare kan våga ha synpunkter på vetenskapliga begrepp? Poängen jag försöker göra är att vi alla använder och producerar språk. Varje dag. Tillsammans. I nästan allt vi gör. Orden tillhör oss alla och vi har gemensamt ansvar för hur vi använder dem. Att tillskriva vanliga ord teknisk innebörd får konsekvenser för hur människor uppfattar neurovetenskaplig forskning. Men valet av ord kan också få konsekvenser för vetenskapen. Kanske är gränserna mellan vetenskap och samhälle inte så tydliga?

Josepine Fernow

Skrivet av…

Josepine Fernow, koordinator och forskningskommunikatör hos Centrum för forsknings- och bioetik, som utvecklar kommunikationsstrategier för europeiska forskningsprojekt

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Filosofer i demokratiska samtal om etik, forskning och samhälle

Filosofer har en tvetydig ställning i kunskapssamhället som skulle kunna stödja demokratiska samtal där sanning och öppenhet förenas. Å ena sidan drivs filosofer av stark sanningssträvan. De ställer oftare frågor än de ger svar, och de ger inga svar förrän de anser sig ha rett ut frågorna grundligt och kan fastställa sanningen, för att tala en smula högtravande. Å andra sidan kan filosofer inte kommunicera sina slutsatser till samhället med samma auktoritet som empiriska forskare kan kommunicera sina resultat. Filosofiska tankegångar, hur stringenta de än kan tyckas vara, fungerar inte som vetenskaplig evidens. Det vore tveksamt om en filosof sa, ”En mycket klar tankegång som jag nyligen genomfört visar att…”, och förväntade sig att människor ska ta till sig slutsatsen, såsom vi förväntar oss att människor tar till sig resultat från empiriska studier.

Trots sin starka strävan att finna sanningen kan filosofer alltså sällan ”informera” om sanningarna som de anser sig ha funnit, utan måste lägga band på sig själva och framställa dessa sanningar som förslag, och sedan vädja till samtalspartnern att själv bedöma förslaget. Det vill säga, tänka själv. Viljan att kommunicera sina filosofiska slutsatser till andra mynnar alltså ut i samtal på mer eller mindre lika villkor, där mer eller mindre klara tankegångar utvecklas tillsammans under samtalets gång. Filosofens tvetydiga status i kunskapssamhället kan här fungera som en katalysator för samtal där strävan att tänka rätt, och viljan att tänka fritt, stödjer varandra.

Filosofins tvetydiga ställning i kunskapssamhället är tydlig i den medicinska etiken, eftersom filosofin där befinner sig i dialog med patienter, sjukvårdspersonal och medicinska forskare. I medicinsk etik förekommer ibland så kallade ”etikronder”, där en etiker besöker sjukhuset och diskuterar patientfall med personalen utifrån etiska perspektiv. Etikerns eller filosofens roll i dessa samtal är inte att dra de korrekta etiska slutsatserna och sedan informera personalen om det moraliskt rätta. Snarare stödjer filosofen, genom sin sanningssträvan och sina frågor, personalens egna etiska resonemang. Visst kan en och annan av filosofens egna slutsatser yttras i samtalet, men som förslag och som en vädjan till personalen att själv pröva om det kan vara så. Ofta är det viktigaste att identifiera de avgörande frågorna. Filosofens tvetydiga ställning kan i dessa sammanhang fungera som en katalysator för goda samtal.

Ett annat område där filosofins tvetydiga ställning i kunskapssamhället är tydlig är inom forskningskommunikation av etikforskning, som den vi gör här vid CRB. Visst genomför etiker empiriska studier av olika slag (enkäter, intervjuer och experiment). De kan då naturligtvis förvänta sig att människor (allmänheten eller relevanta grupper) tar till sig resultaten. Men dessa empiriska studier görs vanligen för att belysa någon etisk svårighet och för att på goda grunder dra etiska, normativa slutsatser. Återigen kan dessa slutsatser sällan kommuniceras som forskningsresultat, så även kommunikatören måste lägga band på sig själv och framställa slutsatserna som relevanta förslag att tänka och samtala vidare omkring. Kommunikationen blir inte bara informerande och förklarande, utan även eftertänksam. Den vädjar till mottagaren att tänka själv. Medvetenhet om filosofins tvetydiga ställning kan alltså stödja forskningskommunikation som väcker öppna frågor, vid sidan av att sprida och förklara vetenskapliga rön.

Eftersom politiska slutsatser baserade på vetenskapliga studier tycks ha en liknande tvetydig status som etiska och filosofiska slutsatser, skulle filosofin kunna inspirera även klokare demokratiska samtal om hur forskning bör omsättas i samhället. Inte minst gäller detta om kontroversiella frågor, som ofta polariserar och eggar debattdeltagare att göra starka anspråk på att äga den bästa evidensen och de stringentaste tankegångarna, som de menar belägger just deras positioner. Men en sådan kunskapsauktoritet om hur vi bör leva och utforma samhället finns knappast, även om vi strävar efter sanningen. Så snart vi samtalar med varandra kan vi bara framställa förslag och vädja till samtalspartnern att själv bedöma saken, liksom vi själva lyssnar till samtalspartnerns invändningar, frågor och förslag.

Stark sanningssträvan fordrar stor öppenhet. När vi filosoferar är dessa aspekter i bästa fall förenade. På så vis skulle filosofi kunna inspirera demokratiska samtal där människor faktiskt pratar med varandra och söker sanningen tillsammans. Inte bara gör sina röster hörda.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Projekt om möjligheten av artificiell medvetenhet

Vore det i princip möjligt att bygga en robot som inte bara uppför sig intelligent utan dessutom har medvetande? Denna hisnande fråga ska undersökas i ett 4-årigt europeiskt projekt om artificiell medvetenhet, koordinerat från Radboud University i Nederländerna.

I projektet samarbetar ingenjörer och datavetare med filosofer från CRB som arbetar inom området neuroetik. En av dessa filosofer är Michele Farisco, som du kanske redan läst om på Etikbloggen. Idag beskriver han projektet på den engelska versionen av denna blogg: A new project will explore the prospect of artificial awareness.

Filosoferna i projektet, däribland Kathinka Evers, kommer att skärskåda och analysera begreppet medvetande, samt identifiera indikatorer på medvetenhet som skulle kunna användas för att bedöma medvetenhet hos artificiella system. De kommer även att bidra till etisk analys av möjliga framtida scenarier.

Naturligtvis kommer Etikbloggen att följa arbetet i projektet!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Nycklar till öppnare debatter

Vi är vana att tänka oss att forskning är antingen teoretisk eller empirisk, eller en kombination av teori och empiri. Jag vill föreslå att det även finns studier som varken är teoretiska eller empiriska, även om det först kan tyckas otänkbart. Denna tredje möjlighet förekommer ofta tillsammans med de andra två, som den då sammanvävs med utan att vi särskilt lägger märke det.

Vilken är denna tredje, till synes otänkbara möjlighet? Att tänka själv! Forskning löper sällan helt friktionsfritt. Med jämna mellanrum dyker oklarheter upp kring såväl teoretiska som empiriska utgångspunkter, som vi själva måste ta ställning till. Vi behöver då reflektera över våra utgångspunkter och kanske även ompröva dem. Jag syftar nu inte främst på hur nya vetenskapliga rön kan motivera omprövningar av hypoteser, utan på de kontinuerliga omprövningar som måste göras i forskningsprocessen som leder fram till dessa nya rön. Det sker så naturligt i forskningsarbetet, att man inte alltid tänker på att man som forskare även tänker själv. Omprövar sina utgångspunkter under arbetets gång. Att man tänker själv behöver givetvis inte betyda att man tänker ensam. Det sker ofta i samtal med kolleger eller på forskarseminarier. Men man har i dessa lägen inga självklara utgångspunkter att utgå ifrån. Oklarheterna gäller ju utgångspunkterna som man tagit för självklara, och man är därför hänvisad till sig själv, antingen man tänker ensam eller med andra.

Detta tankearbete, som vi paradoxalt nog inte alltid tänker på att vi gör, framhävs sällan i de färdiga studier som publiceras som vetenskapliga artiklar. Den slutliga publikationen ger därför inte en fullkomligt sann bild av hur forskningsprocessen såg ut i sin helhet, vilket naturligtvis inte är en invändning. Det vore tvärtom komiskt om självbiografiska detaljer framhävdes i vetenskapliga publikationer. Där kan man vanligen inte hänvisa till informella samtal med kolleger i korridorer eller seminarierum. Ändå sker dessa samtal, så snart vi stöter på oklarheter. Samtal där vi tänker själva, även när det sker tillsammans. Det vore knappast forskning annars.

Ser du hur vi själva fastnar i en oklar utgångspunkt, när vi har svårt att föreställa oss möjligheten av akademiskt arbete som varken är teoretiskt eller empiriskt? Vi utgår då från en bild av vetenskaplig forskning, som tar fasta på hur redan färdiga studier ser ut i artikelform. Man kan säga att vi utgår från en ”fasadkonception” om vetenskapligt arbete, som döljer en hel del av vad som i praktiken sker bakom fasaden. Detta kan vara svårt att förlika sig med för nya doktorander, som kan tro att forskare bara väljer sina teoretiska och empiriska utgångspunkter och sedan utarbetar dem. En doktorand kan känna sig dålig som forskare, för att arbetet inte stämmer med den bild man får av forskning genom att läsa färdiga artiklar, där allt verkar gå på räls. Om det gjorde det, vore det knappast forskning. Ändå tvingas forskare, när de söker finansiering och etikgodkännande, presentera sina projektplaner som om allt redan hade gått på räls. Det vill säga, som om forskningen redan vore färdig och publicerad.

Om vad jag skriver här får dig att ana hur lätt vi människor fastnar i oklara utgångspunkter, så har detta blogginlägg redan fungerat som ett enkelt exempel på den tredje möjligheten. I detta inlägg tänker vi själva-tillsammans om en oklar utgångspunkt, fasadkonceptionen, som vi inte tänkte på att vi utgick från. Vi öppnar våra ögon för ett antagande som vi först inte såg, eftersom vi betraktade allting genom det, som genom glasögonen på näsan. Sådan självgranskning av våra egna utgångspunkter kan ibland vara själva huvudsaken, nämligen i filosofiska studier. Där är frågorna i sig redan uttryck för oklara antaganden. Vi trasslar in oss i våra utgångspunkter. Men eftersom de sitter på näsan, trasslar vi även in oss i illusionen att frågorna handlar om något utanför oss, något som bara kan studeras teoretiskt och empiriskt.

Idag vill jag därför illustrera hur olika vi kan arbeta som forskare. Detta genom att föreslå läsning av två publikationer kring samma problematik, där den ena publikationen är empirisk, medan den andra varken är empirisk eller teoretisk, utan rent filosofisk. Den empiriska artikeln författades av kolleger vid CRB; den filosofiska av mig. Båda artiklarna berör etiska frågor kring donation av embryon för stamcellsforskning. Forskning som i framtiden kan leda till behandlingar av exempelvis Parkinsons sjukdom.

Den empiriska studien är en intervjustudie med personer som genomgått infertilitetsbehandling på IVF-klinik. De intervjuades kring hur de såg på överblivna nedfrysta embryon från IVF-behandling, på donation av överblivna embryon i allmänhet och för cellbaserad behandling av Parkinsons sjukdom i synnerhet, och mycket annat. Sådana empiriska studier är viktiga som underlag för etiska och juridiska diskussioner om embryonal stamcellsforskning, och om möjligheten att i framtiden vidareutveckla forskningen till behandlingar av sjukdomar som idag saknar effektiva behandlingar. Läs intervjustudien här: Would you consider donating your left-over embryos to treat Parkinson’s disease? Interviews with individuals that underwent IVF in Sweden.

Den filosofiska studien undersöker farhågor om exploatering av embryodonatorer till stamcellsforskning. Dessa farhågor måste diskuteras öppet och samvetsgrant. Men just för att frågor om exploatering är så viktiga, riskerar debatten om dem att polariseras kring motsatta utgångspunkter, som man inte ser och inte kan ompröva. Debatter löper ofta denna risk att låsa positionerna, i stället för att öppna sinnena. Den filosofiska studien beskriver sådana tendenser att vilseledas av våra egna begrepp när vi debatterar medicinsk forskning, läkemedelsindustri och risker för exploatering vid donation till forskning. Den vill klargöra förutsättningarna för en eftertänksammare och öppnare diskussion. Läs den filosofiska studien här: The Invisible Patient: Concerns about Donor Exploitation in Stem Cell Research.

Det är lätt att se den empiriska studiens relevans, eftersom den har resultat att hänvisa till i debatten. Trots studiens empiriska karaktär vågar jag föreslå att forskarna även ”filosoferade” om oklarheter som dök upp under arbetets gång, att de tänkte själva. Kanske är det inte fullt lika lätt att se relevansen av den rent filosofiska studien, eftersom den inte resulterar i nya fakta eller normativa positioner som man kan hänvisa till i debatten. Den hjälper oss bara att se hur vissa tankemässiga utgångspunkter begränsar vår förståelse, om de inte uppmärksammas och omprövas. Vad har vi för användning av sådana filosofiska övningar?

Kanske liknar användningen av filosofi användningen av en nyckel som passar i låset, när vi vill ut ur ett låst rum. Saken är bara den att vi i filosofin ofta behöver ”nyckeln” redan för att se att vi är inlåsta. Filosofiska nycklar smids således efter behov, för att hjälpa oss att se våra låsningar vid oklara utgångspunkter som behöver omprövas. Du kan inte hänvisa till sådana nycklar. Du måste använda dem själv, på dig själv.

Medan jag skrev detta ”nyckel”-inlägg publicerade flitiga kolleger vid CRB ytterligare en empirisk studie om användning av mänskliga embryonala stamceller för medicinska behandlingar. Denna gång en webbenkät bland ett slumpmässigt urval av svenska medborgare (referens och länk nedan). Författarna framhåller att även empiriska studier kan låsa upp polariserade debatter. Detta genom att komplettera engagerade debattörers synpunkter, som ibland kan få stort inflytande, med rön om allmänhetens och berörda gruppers synpunkter: röster som inte alltid hörs i debatten. Även empiriska studier fungerar således som nycklar till öppnare och eftertänksammare diskussioner. I detta fall är ”nycklarna” rön som man kan hänvisa till i debatter.

– Två slags nycklar, som på olika sätt kan bidra till öppnare debatter.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Bywall, K.S., Holte, J., Brodin, T. et al. Would you consider donating your left-over embryos to treat Parkinson’s disease? Interviews with individuals that underwent IVF in Sweden. BMC Med Ethics 23, 124 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00864-y

Segerdahl, P. The Invisible Patient: Concerns about Donor Exploitation in Stem Cell Research. Health Care Analysis 30, 240–253 (2022). https://doi.org/10.1007/s10728-022-00448-2

Grauman, Å., Hansson, M., Nyholm, D. et al. Attitudes and values among the Swedish general public to using human embryonic stem cells for medical treatment. BMC Med Ethics 23, 138 (2022). https://doi.org/10.1186/s12910-022-00878-6

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Behöver folkhälsoarbete dygdetik?

Så kallad dygdetik kan förefalla alldeles för inåtriktad för att vara till någon praktisk nytta i en komplex omvärld. Den fokuserar nämligen på goda karaktärsegenskaper hos en moraliskt högtstående person, såsom mod, uppriktighet, medkänsla, ödmjukhet och ansvarsfullhet. Den betonar hur vi bör vara, snarare än hur vi bör handla. Hur kan vi finna tydlig vägledning i en så ”hjältemodig” etik, när vi söker det moraliskt korrekta handlandet i etiskt svåra situationer, eller den korrekta regleringen av olika delar av den offentliga sektorn? Hur kan en så antik etik ge bindande skäl för det moraliskt rätta? Att ödmjukt hänvisa till sina överlägsna karaktärsegenskaper är väl knappast formen för ett bindande argument?

Det är frestande att driva med den till synes oanvändbara dygdetiken. Men den har, enligt min mening, två egenskaper av största betydelse. Den första är att den litar på människan, på att vi i situationens allvar kan se vad som måste göras, och vad som måste beaktas. Den andra är att dygdetiken därmed också stödjer vår frihet. En person med moraliska karaktärsdrag behöver inte bindas vid normer för gott beteende för att undvika dåligt beteende, utan kommer spontant att bete sig bra: ansvarsfullt, ödmjukt, medkännande etc. Så en motfråga kunde vara: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världens moraliska korrekthet, men förlorar sig själv och sin egen frihet? – Detta var en personlig inledning till dagens blogginlägg.

I en artikel i Public Health Ethics diskuterar Jessica Nihlén Fahlquist folkhälsa som ett arbetsområde där moraliska karaktärsegenskaper kan behöva utvecklas och stödjas hos personalen. Till skillnad från sjukvården fokuserar folkhälsoarbete på god och jämlik hälsa hos hela riskgrupper och befolkningar. På grund av detta mer universella perspektiv på kollektiv hälsa, kan det finnas en risk att man ibland förbiser individers intressen, rättigheter och värderingar. Arbetet behöver därför balansera de allmänna folkhälsomålen mot individers värden. Detta kan kräva en väl utvecklad känslighet, vilket kan förstås dygdetiskt.

Vidare utmärks folkhälsoarbete ofta av ett större avstånd mellan personal och allmänhet än inom sjukvården, där det enskilda mötet med patienten stödjer en omtänksam attityd hos läkaren eller sköterskan till individen. Fantasi och inlevelse kan därför behövas i folkhälsoarbete för att bedöma individers behov och effekter av arbetet på individer. Slutligen finns en maktobalans mellan folkhälsopersonalen och människorna som berörs av folkhälsoarbetet. Detta kräver ansvarsfullhet hos yrkesutövare som använder de resurser och kunskaper som en folkhälsomyndighet har, vilket även det kan förstås dygdetiskt.

Jessica Nihlén Fahlquist framhåller tre karaktärsegenskaper som hon menar fordras i folkhälsoarbete: ansvarsfullhet, medkänsla och ödmjukhet. Hon konkretiserar egenskaperna genom tre ideal att personligt sträva efter i folkhälsoarbete. Idealen beskrivs i korta kursiverade stycken, som ger begripliga profilbilder av hur en ansvarsfull, medkännande och ödmjuk person bör vara i sitt arbete med folkhälsa – tre tydliga förebilder.

De etiska problemen konkretiseras genom två exempel, amning och vaccination, som illustrerar utmaningar och möjligheter för dygdetik i folkhälsoarbete. Läs artikeln här:  Public Health and the Virtues of Responsibility, Compassion and Humility.

Jessica Nihlén Fahlquist utesluter inte betydelsen av andra moralfilosofiska perspektiv inom folkhälsa. Men de tre dygdetiska idealen (och säkert även andra likande ideal) bör komplettera de rådande perspektiven, menar hon. Allt har sin plats, men att finna den rätta platsen kan kräva goda karaktärsegenskaper!

Om du även vill läsa en senare och kortare diskussion av Jessica Nihlén Fahlquist om dessa angelägna frågor, hittar du en referens nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Jessica Nihlén Fahlquist, Public Health and the Virtues of Responsibility, Compassion and Humility, Public Health Ethics, Volume 12, Issue 3, November 2019, Pages 213–224, https://doi.org/10.1093/phe/phz007

Jessica Nihlén Fahlquist, Individual Virtues and Structures of Virtue in Public Health, Public Health Ethics, Volume 15, Issue 1, April 2022, Pages 11–15, https://doi.org/10.1093/phe/phac004

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

En charmerande idé om medvetandet

Vissa idéer kan ha en sådan charm, att man bara behöver höra dem en gång för att genast känna att de nog säkert är sanna: ”något korn av sanning måste det ligga i det”. Konspirationsteorier och vandringssägner sprids antagligen delvis av hur tonsäkert de lyckas charma mottagliga mänskliga sinnen, genom att låta sanna. Ja, det sägs att även vissa sjukdomstillstånd kan spridas för att idén om sjukdomen har en så stark inverkan på många av oss. I vissa fall behöver vi bara höra talas om diagnosen så börjar vi uppvisa symtomen och får kanske behandlingen. Men även idén om sådana idéburna sjukdomar har sin charm, så vi bör vara på vår vakt.

Frestelsen att falla för idéernas charm finns naturligtvis även inom akademin. Samtidigt utmärks filosofi och vetenskap just av självkritisk granskning av idéer som kan låta så lockande, att vi inte noterar bristen på granskning. Så länge det handlar om avgränsade hypoteser som i princip kan kontrolleras genom studier, så är det relativt lätt att korrigera sin övertro på dem. Men ibland utgörs dessa charmerande idéer av storartade hypoteser om svårgripbara fenomen som ingen vet hur vi kan testa. Människor kan bli så övertygade av sådana idéer, att de förutsäger att framtida vetenskap bara behöver fylla i detaljerna. En farlig retorik att fastna i, som även den har sin charm.

Jag skrev förra året ett blogginlägg om en teori i gränstrakterna mellan vetenskap och filosofi som jag vill karaktärisera som både storartad och charmerande. Därmed inte sagt att teorin måste vara felaktig, bara att den i vår tid kan låta omedelbart övertygande. Teorin är ett försök att förklara ett svårgripbart ”fenomen” som förbryllar vetenskapen, nämligen medvetandets natur. Många känner att om vi kunde förklara medvetandet på rent vetenskapliga grunder så vore det en enormt betydelsefull prestation.

Teorin påstår att medvetandet är en matematiskt definierad form av informationsberarbetning. Att förknippa medvetande med information ligger rätt i tiden, vi är omedelbart benägna att lyssna. Vilket slags informationsbearbetning skulle medvetandet vara? Teorin säger att medvetande är integrerad information. Integrering syftar här inte bara på att information lagras som i en dator, utan på att all denna diversifierade information sammankopplas och bildar en organiserad helhet, där delarna är effektivt tillgängliga globalt. Om jag förstår saken rätt, kan man säga att den integrerade informationen i ett system är den mängd genererad information som överträffar informationen genererad av delarna. Ju mer information ett system lyckas integrera, desto mer medvetande har systemet.

Vad är det då som är så charmerande med idén att medvetande är integrerad information? Ja, idén kan tyckas stämma med hur vi upplever våra medvetna liv. I detta ögonblick upplever du mängder av olika sinnesintryck, fyllda med detaljer av skilda slag. Olika synintryck blandas med intryck från de övriga sinnena. Men samtidigt är dessa sinnesintryck integrerade i en enhetlig upplevelse från en enda synvinkel, din egen. Den matematiska teorin om informationsbearbetning, där diversifiering kombineras med integrering av information, kan därför låta som en lockande teori om medvetandet. Vi kan vara benägna att tänka: Kanske är det för att hjärnan bearbetar information på detta integrerande sätt som våra medvetna liv karaktäriseras av en personlig synvinkel där alla intryck organiseras i form av en jag-centrerad subjektiv helhet. Medvetande är integrerad information!

Ännu mer lockande blir det när det visar sig att teorin, som på engelska kallas Integrated Information Theory (IIT), innehåller ett beräkningsbart mått (Phi) på mängden integrerad information. Om teorin är riktig så skulle man alltså kunna kvantifiera medvetandet och ge olika system olika Phi för mängden medvetande. Här blir idén charmerande på ännu ett sätt. För om du vill förklara medvetandet vetenskapligt, så låter det som en fördel om teorin möjliggör kvantifiering av hur mycket medvetande ett system genererar. Viljan att förklara medvetandet vetenskapligt kan alltså göra oss extra mottagliga för idén, vilket är en smula bedrägligt.

I en artikel i Behavioral and Brain Sciences skärskådar Björn Merker, Kenneth Williford och David Rudrauf teorin om medvetande som integrerad information. Granskningen är detaljrik och omfattande. Den följs upp av kommentarer från andra forskare, samt avslutas med författarnas respons. Vad de tre författarna försöker visa i artikeln är att även om hjärnan skulle integrera information i teorins mening, så är identifieringen av medvetande med integrerad information felaktig. Vad teorin beskriver är effektiv nätverksorganisation snarare än medvetande. Phi är ett mått på nätverkseffektivitet, inte på medvetandegrad. Vad författarna särskilt granskar är det där charmerande draget som jag nyss nämnde, att teorin kan tyckas ”stämma” med hur vi upplever våra medvetna liv från en enda övergripande jag-synvinkel. Det stämmer att integrerad information utgör en ”enhet” i meningen att ett flertal ting sammanfogas i en funktionellt organiserad ordning. Men den ”enheten” är knappast samma slags ”enhet” som utmärker ditt medvetande, där enheten består i din egen synvinkel på dina upplevelser. Effektiva nätverk kan knappast sägas ha en ”synvinkel” från ett subjektivt ”jag-centrum”, bara för att de integrerar information. Att identifiera drag i våra medvetna liv med teorins grundbegrepp är alltså förhastat, även om det kan vara frestande.

Författarna förnekar som sagt inte att hjärnan integrerar information i enlighet med teorin. Teorin beskriver matematiskt ett effektivt sätt att bearbeta information i nätverk med begränsade energiresurser, något som utmärker hjärnan, påpekar författarna. Men om medvetande identifieras med integrerad information, så skulle även många andra system som bearbetar information på samma effektiva sätt vara medvetna. Inte bara andra biologiska system vid sidan av hjärnan, utan även artefakter såsom vissa stora elnät och sociala nätverk. Företrädare för teorin tycks bejaka detta, men vi har inga oberoende skäl att anta att även andra system än hjärnan skulle ha medvetande. Varför då insistera på att även andra system är medvetna? Tja, kanske för att man redan attraherats av associationen mellan teorins grundbegrepp och organiseringen av våra medvetna upplevelser, liksom av möjligheten att kvantifiera medvetande i olika system. Det senare kan låta som en vetenskaplig fördel. Men om identifieringen från början är förhastad, så framstår fördelen snarare som ett avsteg från vetenskapen. Teorin hotar att översvämma universum med medvetande. Så förstår i alla fall jag grundtanken i artikeln.

Alla som känner tjusningen i teorin att medvetande är integrerad information bör läsa den noggranna granskningen av idén: The integrated information theory of consciousness: A case of mistaken identity.

Sista ordet är säkert inte sagt och även charmerande idéer kan visa sig riktiga. Problemet är att charmen lätt blir evidensen när vi står under idéns inflytande. Därför anser jag att den noggranna diskussionen av teorin om medvetande som integrerad information är angelägen. Artikeln är ett utmärkt exempel på betydelsen av självkritisk granskning i filosofi och vetenskap.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Merker, B., Williford, K., & Rudrauf, D. (2022). The integrated information theory of consciousness: A case of mistaken identity. Behavioral and Brain Sciences, 45, E41. doi:10.1017/S0140525X21000881

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska

« Äldre inlägg Nyare inlägg »