En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: apspråksforskning

Vi kan inte kontrollera allt: livets filosofiska dimensioner

Livet överträffar oss alltid. Vi trodde att vi hade kontroll, men så händer något oväntat som tycks rubba ordningen i grunden. En storm, en skogsbrand, en pandemi. Livet framstår som en teckning i sand, vars konturer plötsligt upplöses.

Så illa är det naturligtvis inte, för även en storm, en skogsbrand, en pandemi, går över. Konturerna blir tydliga igen, i något nya former. Men det oväntade påminde oss om att livet är större än vår förmåga att kontrollera det. Min fråga i detta inlägg är hur vi balanserar viljan att kontrollera livet mot vetskapen om att livet alltid överträffar oss.

Att livet är större än vår förmåga att kontrollera det visar sig inte bara i form av stormar, skogsbränder och pandemier. Det visar sig också i form av skönt varierande väder, växande skogar och god hälsa. Visst bidrar medicinen till bättre hälsa. Men det är inte tack vare några piller som blod cirkulerar i våra kroppar och mat blir till näring för våra celler. Vi är med rätta tacksamma mot medicinen, som hjälper sjuka. Men kanske kunde vi även ägna livet självt en tacksamhetens tanke ibland. Är inte kroppen fantastisk, som utvecklar immunitet i samröre med virus? Är inte skogarna och klimatet underbara, som ger syre, sol och regn? Och naturen, som vi är som utväxter på?

Många vill nog invända att det är bortkastat att filosofera om sådant som vi inte kan göra något åt. Varför ödsla tid på att reflektera över livets okontrollerbara dimensioner, när vi kan utveckla nya mediciner? Borde vi inte fokusera alla krafter på att förbättra världen?

Jag påpekar bara att vi då resonerar som konstnären som trodde sig kunna måla enbart förgrunder, utan bakgrunder. Som om bakgrunden distraherade från det viktiga. Men vill du framhäva förgrunden, måste du uppmärksamma även bakgrunden. Då framträder förgrunden. Förgrunden behöver omfamnas av bakgrunden. Litet och stort förutsätter varandra.

Viljan till kontroll fungerar klokare, tror jag, om vi besinnar oss på vårt ofrånkomliga beroende av omfamning av en större bakgrund. Vi kan som sagt inte styra allt, lika lite som en konstnär kan måla enbart förgrunder. Jag vill föreslå att filosofi utmärks av att den påminner oss om just detta. Den hjälper oss att se det kontrollerbara mot bakgrund av det okontrollerbara. Den påminner om det större sammanhanget: bakgrunden som det mänskliga intellektet inte bemästrar, utan måste förutsätta och samspela klokt med.

Det behöver inte vara dramatiskt. Även vardagslivet har filosofiska dimensioner som överträffar vår medvetna kontroll. Barnen lär sig prata bortom föräldrarnas kontroll, utan vare sig läroplaner eller examinationer. Ingen språklärare i världen kan lära ett litet barn att prata genom lektioner i klassrum. Det kan bara ske spontant och gränslöst mitt i livet. Bara den som redan pratar kan lära sig språk genom lektioner i ett klassrum.

Förmågan att prata är alltså bakgrunden till språkundervisning i klassrum. En språklärare kan planera lektionerna i detalj. De yngstas språktillägnelse, däremot, är så oupplösligt förenad med vad det är att leva som människa, att den överträffar intellektets förmåga att ordna och styra. Vi kan bara påminna oss om skillnaden mellan förgrund och bakgrund. Här följer en sådan filosofisk påminnelse. En förälder till ett skolbarn kan säga: ”Nu har du pluggat engelska i två timmar och behöver en rast: gå ut och lek.” Men en förälder till ett litet barn som börjar prata kan inte säga: ”Nu har du pratat i två timmar och behöver en rast: gå ut och lek!” Barnet pratar jämt. Det lär sig mitt i leken, mitt i livet, bortom kontroll. Därför har barnet inga raster.

Hade Herb Terrace sett skillnaden mellan språkets förgrund och bakgrund, hade han aldrig använt den vansinniga metoden att träna teckenspråk med schimpansen Nim i ett särskilt klassrum, som om Nim var en skolelev som redan kunde prata. Ibland behövs en smula filosofi (en smula förnuft) för att våra projekt ska fungera. Förgrund och bakgrund samspelar överallt. Våra välfärdssamhällen fungerar inte om vi inte i grunden lever av egen kraft. Pandemier avtar knappast utan att virus vandrar genom tillräckligt många av våra därefter immuna kroppar – under kontrollerade former som skyddar riskgrupper och ger svårt sjuka vård. Överallt samspelar förgrund och bakgrund, kontrollerbart och okontrollerbart.

Strävan efter intellektuell kontroll är därför en fallgrop när vi filosoferar. Åtminstone om filosofi behövs för att belysa den levande bakgrunden till det som låter sig kontrolleras. Då kan vi inte drömma om att definiera livet som en enda intellektuellt kontrollerbar förgrund. En smula filosofi hjälper oss att se samspelet mellan förgrund och bakgrund. Den hjälper oss att leva aktivt och agera klokt i zonen mellan kontrollerbart och okontrollerbart.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Vara människor när vi är djur

Pär SegerdahlDe flesta vet att människan är ett djur, en primatart. Ändå är det svårt att tillämpa detta vetande direkt på sig själv: ”Jag är ett djur” eller ”Mina föräldrar är primater.”

– Kan du säga det utan rodna och känna en smula svindel?

I en artikel undersöker jag denna svårighet att ”ta hem” ett faktum som tillhör vår allmänbildning:

Varför gör allmänbildningen motstånd när vi försöker tillämpa den direkt på oss själva?

I artikeln behandlas svårigheten filosofiskt. Vi kan inte rusa före oss själva. Men jag tror att vi försöker oss på det konststycket när vi närmar svårigheten genom att teoretisera. Exempelvis genom att anta att skillnaden mellan människa och djur är en förutsättning i mänskligt språk, som vetenskapen inte kan rucka på.

En teori är lika lätt att rabbla som ”vetandet” att människan är en primatart. En teori berör inte vår egen svårighet, svindeln vi själva känner.

I stället utforskar jag en personlig upplevelse. När jag besökte ett laboratorium för apspråkforskning, sa apa vid namn Panbanisha åt mig att vara TYST. Lite senare kallade hon mig ett MONSTER. Att bli tillrättavisad av en apa gav mig svindel om min mänsklighet och om hennes djuriskhet.

I artikeln undersöks svindeln. Hur uppstod den? Efter att ha tillbringat mer tid med aporna, försvann svindeln. Hur försvann den?

Frågorna undersöks genom att ställa ytterligare frågor och beskriva detaljer i mötet med Panbanisha som frågorna uppmärksammar mig på. Artikeln erbjuder ett filosofiskt alternativ till att teoretisera: en undersökning som drivs av ens egna frågor snarare än av antaganden.

Lita på din osäkerhet och följa dina frågor!

Pär Segerdahl

Vi pratar med apor

Medborgarforskare i biobanken?

Bemyndiga forskningssubjektet som aktiv forskarpartner! Så lyder uppropet i senaste numret av tidskriften Research Ethics.

Eftersom jag skrivit om apspråksforskning där framgångsreceptet är just detta – att inte behandla aporna som forskningssubjekt – så slår uppropet an en sträng hos mig.

Men som framgår av inlägget förra veckan på Etikbloggen, behöver jag mer eftertänksamhet kring vad som låter som en ny forskningsetisk jargong om ”empowerment”, som attraherar alltfler. Jag vet bara inte varför. Men jag medger att jag hör hur skönt jargongen klingar.

I fallet apspråksforskning är det för övrigt inte så att aporna blir ”medforskare” (även om det har ett korn av sanning). Snarare är det forskarna som gör sig delaktiga i apornas liv. Laboratoriet pulserar fram och tillbaka mellan att vara ett meningsfullt hem där människor och apor lever tillsammans, och att vara just ett laboratorium där människorna under några timmar intar sina forskarroller, och utför kontrollerade tester som kan rapporteras i vetenskapliga tidskrifter.

I dessa tester fungerar aporna – under begränsad tid – som forskningssubjekt, ungefär som barn testas i psykologilabbet men annars lever som vanligt hemma. För att vara en framgångsrik forskare på detta område måste man kunna pulsera i sin roll. Detta för att få forskning och vardagsliv att befrukta varandra. Man kan inte enbart vara disciplinär forskare, man måste vara människa också.

Uppropet tycks ha motsatt innebörd. Det är människorna som deltar som forskningssubjekt som ska adlas genom att sugas upp i forskarrollen. Jag skulle lyssna mer uppmärksamt om man i stället betonade pulserandet fram och tillbaka mellan en disciplinär forskningskontext och vanligt levande.

Anta att de beskrivningar av människors levnadsvanor och symptom som ingår som data i biobanksforskning, och som länkas till proverna i laboratoriefrysen, ibland missar avgörande faktorer och dimensioner. Kan man lyssna bättre på sina forskningssubjekt genom att – periodvis – sätta specialistrollen, det disciplinära språket, inom parentes?

Jag spekulerar givetvis, men pekar samtidigt i en riktning där jag kunde finna en mening i den forskningsetiska jargong jag nämnde. Men då handlar det kanske mer om en ändrad inställning till forskarrollen än till deltagarrollen.

Samtidigt tror jag det är viktigt att göra biobanksforskning transparent för deltagarna, till exempel via en hemsida på nätet. Och om samtycket kunde göras dynamiskt på denna hemsida, som Deborah Mascalzoni föreslagit, kunde man kanske börja hantera de svårigheter kring brett samtycke som låg bakom Datainspektionens beslut att stoppa LifeGene.

Förhoppningsvis tas liknande frågor upp på en kommande biobankskonferens. Konferensen HandsOn: Biobanks, som förra hösten arrangerades i Uppsala, arrangeras den 21-22 november 2013 i Haag. Registreringen är öppen!

Pär Segerdahl

I dialog med patienter

Jakten på det uteslutna tredje

Ni vet hur svårt det kan vara att hitta saker hemma. Om vi letar där nyckeln verkligen ligger, så hittar vi den naturligtvis. Det är bara det att det finns vita fläckar på kartan: ställen vi inte kommer att tänka på som ”letbara”.

Så vi letar där vi brukar leta. Hittar vi inte nyckeln, går vi samma runda igen… och igen: ”för den måste ju ligga här någonstans”.

Så är det när vi filosoferar också. Tankarna går sina invanda banor. Samtidigt är det här som utmaningen ligger. För att finna lösningen måste du göra dig själv mer originell än du vanligtvis är.

Även om nyckeln verkligen ligger ”här någonstans”, så begränsas ditt ”här” i praktiken av dina sökvanor. Du måste hitta de ”o-letbara” platserna i ditt eget hem. På samma sätt måste du, för att reda ut filosofiska svårigheter, hitta de otänkbara tankarna i ditt eget huvud.

Du måste överträffa dig själv, vidga ditt vanliga jag.

Ett av de största hindren för fruktbart tankearbete är lagen om det uteslutna tredje. Precis som den som fruktlöst söker något hemma brukar upprepa ”den måste ligga här någonstans”, tenderar den som fruktlös söker lösningen på tankeproblem att upprepa ”det måste vara antingen så, eller inte så; det finns ingen tredje möjlighet”.

Det maniska upprepandet av dessa självklarheter är i praktiken en låsning. Tänk tvärtom! Tänk sedan bortom tvärtomtanken också. Snart kommer du att upptäcka hur inkrökt ditt ”här”, ditt ”så” och ditt ”inte så” var!

I ett blogginlägg kan man inte göra allt det bökande som en filosofisk undersökning i praktiken innebär. Jag vill bara nämna två besläktade tankeproblem, som jag tror utmanar oss till jakt på det uteslutna tredje:

  1. Hur utvecklas barnets språk?
  2. Hur utvecklas mänskligheten?

Jag skrev för länge sedan två streckare i Svenska Dagbladet (första och andra), om apors förmåga att spontant tillägna sig språk i en artöverskridande kultur. Jag antydde att experimenten med aporna pekade på att språk varken är medfött eller inlärt.

En biolog frågade förbryllat vad jag menade. Om språkbeteende varken är medfött eller inlärt – vad i herrans namn är det då!? Svaret krävde en jakt på det uteslutna tredje; en jakt som snart tog formen av en bok.

På liknande sätt har vi en tendens att tänka att mänskliga sätt att leva antingen baseras på naturgivna fakta, eller är kulturella konstruktioner baserade på normer som vi underordnar oss.

Tanken att våra liv antingen vilar på fakta eller styrs av normer är en låsning som många av oss hamnar i när vi tänker om politik, om etik, om identitet, om historia, om framtid – om de mänskligt mest angelägna frågorna.

Här krävs återigen en jakt på det uteslutna tredje. Nyckeln ligger där du omedvetet uteslöt att någon kunde leta.

Pär Segerdahl

Vi tänker det otänkbara