Herb Terrace om schimpansen Nim – ser du motsägelsen?

23 mars, 2020

Pär SegerdahlHar du sett små barn göra upprepade försök att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål (plastleksak för de minsta)? Man blir förbryllad: Ser de inte att det är omöjligt? Föremålet och hålet har ju olika form!

Ibland är vuxna människor lika förbryllande. Våra intellekt passar inte alltid verkligheten. Ändå tvingar vi på verkligheten våra tankar, trots att de har olika form. Ja, kanske är vi extra envisa just när det inte går. Detta inlägg handlar om ett sådant fall.

Herb Terrace är känd som psykologen som bevisade att apor inte kan lära sig språk. Han försökte själv lära schimpansen Nim teckenspråk, men misslyckades enligt egen utsago. När Terrace tittade närmare på videobanden, där Nim interagerade med sina mänskliga teckenspråkslärare, såg han hur Nim bara härmade lärarens tecken, för att få sin belöning.

Nyligen läste jag ett blogginlägg av Terrace, där han inte bara upprepar att hans forskning visar att apor inte kan lära sig språk. Det märkliga är att han även kritiserar sin forskning mycket hårt. Han skriver att han använde fel metod med Nim, nämligen den att ge honom belöningar när språkläraren ansåg att han gjort rätt tecken. Riktigt märkligt blir det när Terrace skriver att inte ens ett människobarn skulle lära sig språk med en sådan metod.

För mig är detta lika förbryllande som när ett barn envisas med att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål. Om Terrace använde fel metod, som inte skulle fungera ens på ett människobarn, då kan man väl inte säga att Project Nim visar att apor inte kan lära sig språk? Ändå resonerar han så, utan att uppleva att han motsäger sig själv. Ingen som läser honom verkar heller uppleva motsägelsen. Varför?

Gissningsvis för att de flesta av oss tror att människor inte kan lära djur någonting alls, om vi inte tränar dem med belöningar. Så eftersom Nim inte lärde sig språk med denna träningsmetod, så kan apor inte lära sig språk. Bättre metoder fungerar ju inte på djur, tänker vi. Om Terrace misslyckades, så måste alla misslyckas, tänker vi.

Men det finns en forskare som faktiskt provat en bättre metod i apspråksforskningen. Hon använde en ”metod” som fungerar med människobarn. Hon slutade träna aporna med hjälp av ett belöningssystem. Hon levde med aporna, som en förälder med sina barn. Och det lyckades!

Terrace nämner i princip aldrig den mer framgångsrika forskarens namn. Hon använde ju en metod som är omöjlig med djur: hon tränade dem inte. Därför kan hon inte ha lyckats, tänker vi.

Jag kan berätta att den framgångsrika forskarens namn är Sue Savage-Rumbaugh. För att se en rund verklighet bortom en fyrkantig tankevärld, behöver vi ompröva våra tankemönster. Vill du läsa en bok som försöker göra en sådan omprövning, kan jag rekommendera en filosofisk självkritik som jag skrev med Savage-Rumbaugh och hennes kollega William Fields.

Att filosofera är att lära oss att sluta påtvinga verkligheten våra vansinniga tankar. Då äntligen ser vi verkligheten som den är.

Pär Segerdahl

Segerdahl, P., Fields, W. & Savage-Rumbaugh, S. 2005. Kanzi’s Primal Language. The Cultural Initiation of Primates into Language. Palgrave Macmillan.

Detta inlägg på engelska


Vara människor när vi är djur

1 april, 2015

Pär SegerdahlDe flesta vet att människan är ett djur, en primatart. Ändå är det svårt att tillämpa detta vetande direkt på sig själv: ”Jag är ett djur” eller ”Mina föräldrar är primater.”

– Kan du säga det utan rodna och känna en smula svindel?

I en artikel undersöker jag denna svårighet att ”ta hem” ett faktum som tillhör vår allmänbildning:

Varför gör allmänbildningen motstånd när vi försöker tillämpa den direkt på oss själva?

I artikeln behandlas svårigheten filosofiskt. Vi kan inte rusa före oss själva. Men jag tror att vi försöker oss på det konststycket när vi närmar svårigheten genom att teoretisera. Exempelvis genom att anta att skillnaden mellan människa och djur är en förutsättning i mänskligt språk, som vetenskapen inte kan rucka på.

En teori är lika lätt att rabbla som ”vetandet” att människan är en primatart. En teori berör inte vår egen svårighet, svindeln vi själva känner.

I stället utforskar jag en personlig upplevelse. När jag besökte ett laboratorium för apspråkforskning, sa apa vid namn Panbanisha åt mig att vara TYST. Lite senare kallade hon mig ett MONSTER. Att bli tillrättavisad av en apa gav mig svindel om min mänsklighet och om hennes djuriskhet.

I artikeln undersöks svindeln. Hur uppstod den? Efter att ha tillbringat mer tid med aporna, försvann svindeln. Hur försvann den?

Frågorna undersöks genom att ställa ytterligare frågor och beskriva detaljer i mötet med Panbanisha som frågorna uppmärksammar mig på. Artikeln erbjuder ett filosofiskt alternativ till att teoretisera: en undersökning som drivs av ens egna frågor snarare än av antaganden.

Lita på din osäkerhet och följa dina frågor!

Pär Segerdahl

Vi pratar med apor


Medborgarforskare i biobanken?

20 juni, 2013

Bemyndiga forskningssubjektet som aktiv forskarpartner! Så lyder uppropet i senaste numret av tidskriften Research Ethics.

Eftersom jag skrivit om apspråksforskning där framgångsreceptet är just detta – att inte behandla aporna som forskningssubjekt – så slår uppropet an en sträng hos mig.

Men som framgår av inlägget förra veckan på Etikbloggen, behöver jag mer eftertänksamhet kring vad som låter som en ny forskningsetisk jargong om ”empowerment”, som attraherar alltfler. Jag vet bara inte varför. Men jag medger att jag hör hur skönt jargongen klingar.

I fallet apspråksforskning är det för övrigt inte så att aporna blir ”medforskare” (även om det har ett korn av sanning). Snarare är det forskarna som gör sig delaktiga i apornas liv. Laboratoriet pulserar fram och tillbaka mellan att vara ett meningsfullt hem där människor och apor lever tillsammans, och att vara just ett laboratorium där människorna under några timmar intar sina forskarroller, och utför kontrollerade tester som kan rapporteras i vetenskapliga tidskrifter.

I dessa tester fungerar aporna – under begränsad tid – som forskningssubjekt, ungefär som barn testas i psykologilabbet men annars lever som vanligt hemma. För att vara en framgångsrik forskare på detta område måste man kunna pulsera i sin roll. Detta för att få forskning och vardagsliv att befrukta varandra. Man kan inte enbart vara disciplinär forskare, man måste vara människa också.

Uppropet tycks ha motsatt innebörd. Det är människorna som deltar som forskningssubjekt som ska adlas genom att sugas upp i forskarrollen. Jag skulle lyssna mer uppmärksamt om man i stället betonade pulserandet fram och tillbaka mellan en disciplinär forskningskontext och vanligt levande.

Anta att de beskrivningar av människors levnadsvanor och symptom som ingår som data i biobanksforskning, och som länkas till proverna i laboratoriefrysen, ibland missar avgörande faktorer och dimensioner. Kan man lyssna bättre på sina forskningssubjekt genom att – periodvis – sätta specialistrollen, det disciplinära språket, inom parentes?

Jag spekulerar givetvis, men pekar samtidigt i en riktning där jag kunde finna en mening i den forskningsetiska jargong jag nämnde. Men då handlar det kanske mer om en ändrad inställning till forskarrollen än till deltagarrollen.

Samtidigt tror jag det är viktigt att göra biobanksforskning transparent för deltagarna, till exempel via en hemsida på nätet. Och om samtycket kunde göras dynamiskt på denna hemsida, som Deborah Mascalzoni föreslagit, kunde man kanske börja hantera de svårigheter kring brett samtycke som låg bakom Datainspektionens beslut att stoppa LifeGene.

Förhoppningsvis tas liknande frågor upp på en kommande biobankskonferens. Konferensen HandsOn: Biobanks, som förra hösten arrangerades i Uppsala, arrangeras den 21-22 november 2013 i Haag. Registreringen är öppen!

Pär Segerdahl

I dialog med patienter


Jakten på det uteslutna tredje

12 september, 2012

Ni vet hur svårt det kan vara att hitta saker hemma. Om vi letar där nyckeln verkligen ligger, så hittar vi den naturligtvis. Det är bara det att det finns vita fläckar på kartan: ställen vi inte kommer att tänka på som ”letbara”.

Så vi letar där vi brukar leta. Hittar vi inte nyckeln, går vi samma runda igen… och igen: ”för den måste ju ligga här någonstans”.

Så är det när vi filosoferar också. Tankarna går sina invanda banor. Samtidigt är det här som utmaningen ligger. För att finna lösningen måste du göra dig själv mer originell än du vanligtvis är.

Även om nyckeln verkligen ligger ”här någonstans”, så begränsas ditt ”här” i praktiken av dina sökvanor. Du måste hitta de ”o-letbara” platserna i ditt eget hem. På samma sätt måste du, för att reda ut filosofiska svårigheter, hitta de otänkbara tankarna i ditt eget huvud.

Du måste överträffa dig själv, vidga ditt vanliga jag.

Ett av de största hindren för fruktbart tankearbete är lagen om det uteslutna tredje. Precis som den som fruktlöst söker något hemma brukar upprepa ”den måste ligga här någonstans”, tenderar den som fruktlös söker lösningen på tankeproblem att upprepa ”det måste vara antingen så, eller inte så; det finns ingen tredje möjlighet”.

Det maniska upprepandet av dessa självklarheter är i praktiken en låsning. Tänk tvärtom! Tänk sedan bortom tvärtomtanken också. Snart kommer du att upptäcka hur inkrökt ditt ”här”, ditt ”så” och ditt ”inte så” var!

I ett blogginlägg kan man inte göra allt det bökande som en filosofisk undersökning i praktiken innebär. Jag vill bara nämna två besläktade tankeproblem, som jag tror utmanar oss till jakt på det uteslutna tredje:

  1. Hur utvecklas barnets språk?
  2. Hur utvecklas mänskligheten?

Jag skrev för länge sedan två streckare i Svenska Dagbladet (första och andra), om apors förmåga att spontant tillägna sig språk i en artöverskridande kultur. Jag antydde att experimenten med aporna pekade på att språk varken är medfött eller inlärt.

En biolog frågade förbryllat vad jag menade. Om språkbeteende varken är medfött eller inlärt – vad i herrans namn är det då!? Svaret krävde en jakt på det uteslutna tredje; en jakt som snart tog formen av en bok.

På liknande sätt har vi en tendens att tänka att mänskliga sätt att leva antingen baseras på naturgivna fakta, eller är kulturella konstruktioner baserade på normer som vi underordnar oss.

Tanken att våra liv antingen vilar på fakta eller styrs av normer är en låsning som många av oss hamnar i när vi tänker om politik, om etik, om identitet, om historia, om framtid – om de mänskligt mest angelägna frågorna.

Här krävs återigen en jakt på det uteslutna tredje. Nyckeln ligger där du omedvetet uteslöt att någon kunde leta.

Pär Segerdahl

Vi tänker det otänkbara


Kan apor lära sig språk?

20 februari, 2012

Jag har länge funderat över varför apor visar sig utveckla språk så som småbarn gör det: spontant. Däremot inte om man försöker specialträna dem. Läs mer på The Ethics Blog.

Pär Segerdahl

Vi skriver om apor : www etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: