Jakten på det uteslutna tredje

Ni vet hur svårt det kan vara att hitta saker hemma. Om vi letar där nyckeln verkligen ligger, så hittar vi den naturligtvis. Det är bara det att det finns vita fläckar på kartan: ställen vi inte kommer att tänka på som ”letbara”.

Så vi letar där vi brukar leta. Hittar vi inte nyckeln, går vi samma runda igen… och igen: ”för den måste ju ligga här någonstans”.

Så är det när vi filosoferar också. Tankarna går sina invanda banor. Samtidigt är det här som utmaningen ligger. För att finna lösningen måste du göra dig själv mer originell än du vanligtvis är.

Även om nyckeln verkligen ligger ”här någonstans”, så begränsas ditt ”här” i praktiken av dina sökvanor. Du måste hitta de ”o-letbara” platserna i ditt eget hem. På samma sätt måste du, för att reda ut filosofiska svårigheter, hitta de otänkbara tankarna i ditt eget huvud.

Du måste överträffa dig själv, vidga ditt vanliga jag.

Ett av de största hindren för fruktbart tankearbete är lagen om det uteslutna tredje. Precis som den som fruktlöst söker något hemma brukar upprepa ”den måste ligga här någonstans”, tenderar den som fruktlös söker lösningen på tankeproblem att upprepa ”det måste vara antingen så, eller inte så; det finns ingen tredje möjlighet”.

Det maniska upprepandet av dessa självklarheter är i praktiken en låsning. Tänk tvärtom! Tänk sedan bortom tvärtomtanken också. Snart kommer du att upptäcka hur inkrökt ditt ”här”, ditt ”så” och ditt ”inte så” var!

I ett blogginlägg kan man inte göra allt det bökande som en filosofisk undersökning i praktiken innebär. Jag vill bara nämna två besläktade tankeproblem, som jag tror utmanar oss till jakt på det uteslutna tredje:

  1. Hur utvecklas barnets språk?
  2. Hur utvecklas mänskligheten?

Jag skrev för länge sedan två streckare i Svenska Dagbladet (första och andra), om apors förmåga att spontant tillägna sig språk i en artöverskridande kultur. Jag antydde att experimenten med aporna pekade på att språk varken är medfött eller inlärt.

En biolog frågade förbryllat vad jag menade. Om språkbeteende varken är medfött eller inlärt – vad i herrans namn är det då!? Svaret krävde en jakt på det uteslutna tredje; en jakt som snart tog formen av en bok.

På liknande sätt har vi en tendens att tänka att mänskliga sätt att leva antingen baseras på naturgivna fakta, eller är kulturella konstruktioner baserade på normer som vi underordnar oss.

Tanken att våra liv antingen vilar på fakta eller styrs av normer är en låsning som många av oss hamnar i när vi tänker om politik, om etik, om identitet, om historia, om framtid – om de mänskligt mest angelägna frågorna.

Här krävs återigen en jakt på det uteslutna tredje. Nyckeln ligger där du omedvetet uteslöt att någon kunde leta.

Pär Segerdahl

Vi tänker det otänkbara

11 kommentarer till Jakten på det uteslutna tredje

  1. Max Kern skriver:

    Visst är det så!

    Och sofisten Protagoras ser ut att tidigt ha brottats med problemet och utvecklade också en metod för att överskrida låsningarna, ”Dissoi Logoi”. En metod som också flygpionjärerna Bröderna Wright hade anammade i sin strävan att erövra luftrummet (mer om detta, se http://maxexhact.wordpress.com/2010/03/29/the-wright-way/ för kortfattad info).

    Men härmed utmanar du återigen den breda filosofiska traditionen som utvecklats från Platon/Aristoteles fram till idag. Vad vore filosofin som tankedisciplin och ideal utan en fast övertygelse och tilltro till de logiska tankelagarna?

    Dessa är ju dess främsta byggstenar trots att vi upprepade gånger har sett att man med dess hjälp har kunnat bygga fantastiska himmelstorn (mao konstruktioner utan verklighetsförankring):

    • Pär Segerdahl skriver:

      Tack för kommentar och länk till din spännande blogg. Ja, vad ska man säga om tankelagarna? Kanske gäller de i ett utopiskt slutstadium där mänskligheten tänkt färdigt. Men det är ju en utopi, en idealiserad fasad utan liv. Så länge vi har anledning att tänka är det nog bäst att vi aktar oss för tankelagarna. De kräver ordning när ordning är precis vad som saknas. De blundar alltså för vår situation. Tack igen.

      • Max Kern skriver:

        Jag anar att dessa tankelagar starkt och positivt bidragit till vår vetenskaps utveckling och därmed även till vår kultur- och samhällsutveckling. Och det får man väl säga är rätt så stort.

        De har alltså visat sig vara bra – de har haft ett praktiskt värde och har i många situationer bidragit till att skänka oss klarhet.

        Problemet som jag anar här är att ”man” alltför ofta haft för vana att mer uppfatta dem som universellt giltiga storheter än som praktiska rationella verktyg. Och då får man som regel lite problem med den empiriska givna verkligheten, som exempelvis vid studiet av chimpansers eventuella språkförståelse.

  2. Henrik skriver:

    Jag förstår inte riktigt hur det du skriver här skulle erbjuda något motexempel eller invändning mot lagen om det uteslutna tredje som den brukar förstås. Lagen är ju en logisk lag som säger (något i stil med) att varje välbildat påstående är antingen sant eller falskt – något tredje gives ej.
    Ta nu ditt exempel om debatten rörande apors språkförmåga. Här verkar tre olika påståenden mer eller mindre rättframt figurera:
    1. ”Språket är medfött.”
    2. ”Språket är inlärt.”
    3. ”Språket är antingen medfött eller inlärt.”

    Påstående 1 är antingen sant eller falskt. (Du verkar mena att det är falskt.)
    Påstående 2 är antingen sant eller falskt. (Du verkar mena att det är falskt.)

    Men notera att även för påstående 3 verkar lagen om det uteslutna tredje gälla: du verkar ju mena att påstående 3 är falskt (eftersom språket varken är medfött eller inlärt). Har man någon fjärde eller femte teori i frågan om språkförmågans ursprung skulle ju även förfäktande av någon av dessa teorier leda en till att förneka påstående 3. Har man rätt i ett sådant förnekande så är 3 falsk, har man fel i förnekandet så är 3 sann. Oavsett vilket gives inget tredje vad gäller sanningsvärdet hos påstående 3.

    Med andra ord: man bör väl inte blanda ihop lagen om det uteslutna tredje som en logisk lag om påståendens möjliga sanningsvärden med en möjlig lag om att för varje par av hypoteser eller teorier eller modeller eller förklaringar så måste exakt en av hypoteserna/teorierna/modellerna/förklaringarna ifråga vara sanna? Det senare vore ju sannerligen en bisarr och olycklig lag..

    • Pär Segerdahl skriver:

      Tack för kritiska frågor! Tanken med mitt inlägg var inte att ifrågasätta lagen om det uteslutna tredje så som den förekommer i logiken. Jag ville sätta fingret på hur det i praktiken ofta låser sig när vi försöker reda ut tankeproblem om bekanta företeelser, som språk. Tänkande om språk blir exempelvis gärna schematiskt. I praktiken leds många till att ofritt upprepa: ”Antingen medfött eller inlärt, något tredje ges inte”. När jag då uppmanar till jakt på det uteslutna tredje, uppmanar jag inte till jakt på en tredje schematisk ståndpunkt, utan till ett mer radikalt omprövande av hela det tänkande om språk, människa, djur, natur, kultur, barndom, förändring… som leder oss till att se enbart dessa två fundamentalt motsatta alternativ. Jag hävdar alltså inte att påståendena 1 och 2 är rätt och slätt falska. Det gäller att finna ett mindre schablonartat tänkesätt som gör båda påståendena rättvisa. Det försökte vi i boken jag hänvisade till. Jag kunde därför lika gärna ha talat om ”Jakten på det andra tänkandet”. Tack igen, jag hoppas detta klargör inlägget.

  3. Henrik skriver:

    Tack för ditt svar! Givetvis finns det många situationer där man kan låsa sig vid två olika alternativ (t.ex. handlingsalternativ, eller olika alternativa förklaringar till något fenomen) medan det finns många fler möjliga alternativ som skulle vara relevanta att ta i beaktande. Och huruvida ett påstående som t.ex. det jag kallade ”1” ovan är sant eller falskt beror ju givetvis (bland annat) på hur de i påståendet ingående termerna tolkas – om predikatet ”är medfött” tolkas som att det bara är sant applicerbart när beteendet det appliceras på inte i något avseende är beroende för sin uppkomst av inlärning så har vi ju i 1 ett påstående som ger uttryck för en teori som i en bemärkelse är väldigt ”schematisk” och som väldigt sannolikt är falsk. (Men det är nog knappast en så extrem tolkning av uttrycket som de flesta som förespråkat idén att språket är medfött har avsett, lika litet som de flesta som förespråkat idén att språket är inlärt har tänkt sig en motsvarande extrem tolkning av uttrycket ”är inlärt”).

    Men om det var det du menade, och inte den mycket mer radikala tesen att den rent logiska lagen om det uteslutna tredje inte gäller, får jag säga att vissa av formuleringarna ovan var ganska missvisande. Bara att tala om den här intressanta och viktiga men helt okontroversiella psykologiska tendensen som jag skriver om ovan som ”lagen om det uteslutna tredje” leder ju tankarna till den logiska lagen, då det är den som brukar avses med just det uttrycket. Och i kommentarerna ovan låter det ju också som det är något åt det hållet som menas – Max Kern talar ju explicit om ”de logiska tankelagarna” i traditionen från Platon och Aristoteles, och du verkar referera tillbaka till dessa när du talar om ”tankelagarna” som ett problem som vi ska akta oss för när vi har anledning att tänka. Det är detta jag har svårt att överhuvudtaget förstå, och – i den mån jag förstår det – väldigt svårt att hålla med om.

    • Max Kern skriver:

      Hej Henrik, du uttrycker dig väl i dessa komplexa sammanhang – vilket gör att även jag, som vanligtvis har lite svårt med alltför abstrakta resonemang, faktiskt anar mig pudelns kärna.

      Och låt mig lite trevande försöka finna ett svar (ur mitt perspektiv).

      Det ter sig tämligen självklart här att lagen om det uteslutna tredje och motsägelselagen gäller i en mängd olika situationer, som ex. i matematik, logik och mekanik (antingen rör sig kugghjulet i en riktning och gör det inte det så rör den sig i den andra – om den överhuvudtaget rör sig).

      Och denna logiska lag är väl i stort sett också den som gjort det möjligt för oss att utnyttja den digitala tekniken som, om jag har förstått saken rätt, just består av en mängd antingen-eller förhållanden (ettor och nollor).

      Men det som är på tapeten här är väl om dessa tankelagar är giltiga i alla tänkbara sammanhang och det verkar det som att jag och Pär är eniga om att de inte gör, medan du ser ut att luta mot att de faktiskt är giltiga (antingen är de giltiga eller så är de ogiltiga – ingen tredje möjlighet gives;-).

      Denna tankelag har så vitt jag kan se länge praktiserats men den har också ifrågasatts.

      Den första kritiska rösten som står ut rakt och tydligt är ju Herakleitos. När han exempelvis säger att skruvens väg ned i trä både går rakt och samtidigt i cirklar, så är det ju just det polära uppfattningen om antingen sant eller falskt, som han har i sikte.

      Och det svar vi också kan ana att han ger oss på denna blott synbara paradox. är ju givetvis att, ser vi skruven, sett från sidan så rör den sig rakt ned – men ser vi den uppifrån så går den i cirklar ned i trät.

      Det handlar här alltså att om gör vi en perspektivförskjutning så kan vi inte längre använda oss av de klassiska tankelagarna, de ser ut att kräva frusna ögonblick utifrån ett enkelperspektiv för att vara giltiga. Och det är väl troligtvis därför som kvantfysiken har fått många märkliga svar i studiet av atompartiklar som både är och samtidigt inte verkar vara på ett visst sätt.

      Så, mitt svar blir att ”lagen om det uteslutna tredje” ser ut att vara universellt giltig i alla de situationer där den faktiskt är giltig! Men inte i andra situationer där man måste ta hänsyn till sådant som perspektiv, tid och förändring, etc.

    • Pär Segerdahl skriver:

      Hej Max och Henrik, angelägna svåra frågor!
      Angående tänkanden som låser sig kring två alternativ som om ett tredje vore otänkbart, så vill jag nog ändå säga jag att vi i de filosofiskt relevanta fallen har att göra med mer än enbart en psykologisk oförmåga att se flera alternativ. Filosoferande personer har TOLKAT företeelser (som rörelse, språktillägnelse) på sådana sätt, TÄNKT om dem på sådana sätt, att två alternativ renodlats som om de vore de LOGISKA alternativen: antingen är språket medfött eller så är det inte medfött… där det senare alternativet utan vidare tas för ”inlärt”. En person som befinner sig i en sådan låsning behöver bearbeta tolkningen av företeelserna som lockar tankelagarna in i dessa återvändsgränder.
      Satserna om rörelse eller språktillägnelse som tankelagarna tillämpas på är alltså hårt filosofiskt tolkade, och tolkningen behöver bearbetas och undersökas. I det omprövande arbetet föreslog jag att vi kan behöva distans till tankelagarna, eftersom de har denna tendens att härda tolkningarna och göra låsningarna mer än psykologiska; så att säga logisk-psykologiska. Jag ifrågasätter alltså inte tankelagarna, men menar att vi ofta inte kan tillämpa dem klokt när vi befinner oss mitt uppe i en filosofisk problematik.
      Jag tror alltså att det är tolkningen av företeelserna som behöver ifrågasättas, inte tankelagarna, men för att kunna ompröva tolkningen kan viss distans till tankelagarna behövas, eftersom de tenderar att härda tolkningen och göra det svårt att öppna sig för möjligheter och alternativ. – Blev något klarare?

      • Henrik skriver:

        Tack Pär för svar (och ursäkta att mitt svar dröjt lite). Jag tror att jag håller med dig om att det som du beskriver är en tendens som faktiskt är problematisk (det hoppas jag att jag gjorde klart i tidigare inlägg också), men jag har svårt att hålla med dig om den förklaring du verkar vilja ge till denna tendens, i den mån jag har förstått den föreslagna förklaringen. Jag har svårt att se att det fenomen du diskuterar här ger några som helst skäl att ”hålla distans” till de logiska lagarna eller vara försiktig med att tillämpa dem. Vad man bör göra är väl snarare att reflektera ordentligt över de logiska lagarna – vad de säger och vad de inte säger – och då inse att dessa lagar inte tvingar en att sluta sig till sådant som att ”nyckeln finns antingen här eller där – någon tredje möjlighet gives ej!”. Och i den mån man stöter på denna sorts tendenser hos andra så bör man väl reda ut missförståndet med hänvisningen just till att lagen om det uteslutna tredje inte överhuvudtaget säger något om hur många möjliga alternativ det finns i sådana fall som nyckelfallet eller språkförmågefallet. I den mån vi begår den här sortens misstag när vi tänker så är det väl i högre grad vår dåliga logikfilosofiska eller språkfilosofiska förståelse som är att klandra än de logiska lagarna själva. Och det är ju tur det, eftersom den förra men inte de senare är möjliga för oss att påverka.

        Angående vad Max skrev i sitt senaste inlägg så svarade jag på det tämligen omgående efter att inlägget ifråga publicerats, men mitt svar verkar ha gått förlorat i modereringen eller någon annan av internets vindlingar, så jag ska försöka svara kortfattat på Max’ inlägg igen:

        Hej Max! Till att börja med är det ju, för tydlighetens skull, värt att notera att det fall du diskuterar berör motsägelselagen, och inte lagen om det uteslutna tredje som den tidigare diskussionen handlade om. (Nu råkar jag även anse att vad som gäller för lagen om det uteslutna tredje gäller för motsägelselagen, men det är såvitt jag kan se fullt möjligt att omfatta den ena utan att omfatta den andra – eller vice versa.)
        Hursomhelst ser jag inte att Herakleitos exempel som du återger det (jag vet tyvärr väldigt lite om Herakleitos och hans åsikter, så jag får ta ditt ord för att detta är hans åsikt) erbjuder något bra motexempel mot motsägelselagen. I fallet med skruvarna har vi att göra med två olika påståenden:

        1) Från ett perspektiv sett från sidan ser skruven ut att röra sig rakt nedåt.
        2) Från ett perspektiv sett ovanifrån ser skruven ut att röra sig i en cirkelrörelse nedåt.

        Men notera att för vart och ett av dessa påståenden gäller att det enbart har ett sanningsvärde (nämligen sant, om jag har förstått saken rätt – jag vet nästan lika lite om skruvar och deras rörelser som jag gör om Herakleitos). Vidare motsäger inte påståendena 1 och 2 varandra – de handlar ju nämligen om olika saker (olika visuella perspektiv), så båda kan mycket väl vara sanna utan att någon motsägelse uppstår. För att få en genuin motsägelse skulle vi ju behöva två påståenden av följande slag som båda var sanna:

        1) Från ett perspektiv sett från sidan ser skruven ut att röra sig rakt nedåt.
        3) Det är inte fallet att från ett perspektiv från sidan ser skruven ut att röra sig rakt nedåt.

        1 och 3 är ju (till skillnad från 1 och 2) ett par påståenden som handlar om samma sak, eftersom 3 är negationen av 1. Men eftersom bara ett av de två motsägande påståendena 1 och 3 är sant (nämligen 1) – vilket det verkar som både du och Herakleitos skulle gå med på – så finns här ingen motsägelse.

      • Pär Segerdahl skriver:

        Hej igen Henrik, jag är glad att du fortfarande tänker på dessa frågor! Jag beklagar också att en av dina tidigare kommentarer inte dök upp på bloggen. Jag har ingen aning om vad som kan ha hänt.
        Jag kan inte låta bli att fundera vidare över tankelagarna, jag heller. Jag vet inte om du skulle hålla med om att man kan förstå tankelagarna som ett uttryck för vad det betyder att göra påståenden i vårt språk. Om någon tycks motsäga sig själv, till exempel, så blir det genast oklart vad personen egentligen säger. Tankelagarna kunde ses som idealbild av vad det betyder att göra påståenden.
        Man kunde säga att tankelagarna är en bild av vårt sanningssägande.
        Frågan blir då: Kan man, utan att ifrågasätta idealet, ändå mena att vi ibland luras av det?
        Jag tror att det är möjligt. Paradoxalt nog för att tankelagarna är en bild av perfekt sanningssägande, eller språk. Vilket vi sällan behärskar när vi arbetar med filosofiska frågor om exempelvis rörelse eller kunskap.
        Just för att vi i filosofin ofta kämpar med oförmågan att leva upp till idealet, knyter vi sådana enorma förhoppningar till idealet, som om vi kunde uppnå det genom att älska det. Tänk bara på hur Sokrates kämpade med komplexa begrepp, utan att få rätsida på dem.
        Det är då lätt att bli otålig, lätt använda idealet, som vi inte uppnår, som KRAV: ”Kom igen nu, du säger att du är oklar över vad det betyder att säga att det är 1 245 674 sandkorn i högen där; men var ingen vekling nu, utan tala ut: antingen är det väl 1 245 674 sandkorn i högen eller inte?”
        När vi är oklara över meningsfrågan, piskas vi av sanningssägaridealet, som är en bild av fungerande språk, till att släta över just meningsproblematiken vi sitter fast i, och göra prematura påståenden.
        Jag har intrycket att Sokrates hela tiden är otålig i denna mening, att han piskar dem han samtalar med till att ägna sig åt sanningssägande, trots att han egentligen kämpar med meningsfrågor och borde vara mindre otålig och krävande.
        En av de få som ger Sokrates riktigt motstånd, och som är tålmodig där Sokrates hetsar, är en filosof som Max uppmärksammat, och som gör ett imponerande intryck när han dyker upp i dialogerna: Protagoras.
        Jag vill alltså vilja säga: Tankelagarna är helt i sin ordning, ett perfekt uttryck för vad det betyder att göra påståenden. Men det finns ett sammanhang där vi kan behöva ha distans till tankelagarna: nämligen när vi tänker…
        … när vi tänker för att vi INTE lever upp till idealet, och därför känner desto djupare kärlek till idealet, och tror att vår uppvaktning av den älskade ska beveka henne. (Det brukar ha motsatt effekt.)
        Så jag håller fast vid att vi, när vi filosoferar, kan behöva hålla distans till tankelagarna, och hoppas att dessa anmärkningar om lagarnas roll som ideal förklarar hur jag menar. Jag menar inte att det är fritt fram att motsäga sig. Jag menar bara att idealet inte kommer att frälsa oss när vi inte lever upp till det, men att det är alltför lätt att tro det, i det läget.

  4. Max Kern skriver:

    Henrik skriver: ”Men notera att för vart och ett av dessa påståenden gäller att det enbart har ett sanningsvärde.”

    Det är riktigt! Ett dåligt formulerat problem – eller sammanblandningar av olika iakttagelser gör inte att motsägelselagen eller lagen om det uteslutna tredje blir ogiltiga.

    Vad som återstår att säga är väl då bara att ett oskickligt användande av dessa tankelager kan leda till en rad märkliga slutsatser… Som i sammanblandningen av perspektiv i fallet med Herakleitos skruv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: