Känslan att det är OK att dopa sig skapas kollektivt

Dopning diskuteras ofta som den enskilde idrottarens medvetna handling. Idrottaren vill till varje pris vinna, och väljer strategiskt att dopa sig för att nå målet.

När cyklisten Lance Armstrong nyligen erkände att han var dopad då han vann Tour de France sju gånger, tog han personligen på sig ansvaret och framställde det som om dopandet varit hans eget beslut.

Samtidigt sa han i intervjun med Oprah Winfrey att han inte kände sig som någon bedragare när han dopade sig. Det var något som liksom ingick i jobbet. Det kändes helt enkelt inte fel att dopa sig; inte så länge det pågick!

Han talade plötsligt om dopning inte i individuella termer, utan som en dopningskultur som han förr tillhört utan att behöva tänka eller fatta några beslut, men nu ville ändra.

I en ny artikel i Sport, Ethics and Philosophy undersöker Ashkan Atry, tillsammans med Mats G. Hansson och Ulrik Kihlbom, detta ofta förbisedda kollektiva ursprung till känslor av rätt och fel.

Det är klart att när en idrottare erkänner dopning, så tar hen på sig fulla ansvaret. Men kanske att erkännandets dramaturgi innehåller ett falskt individualistiskt perspektiv på fenomenet dopning, som gör problematiken svårare att hantera?

Det menar i alla fall Ashkan Atry. Dopning är en kultur både materiellt och känslomässigt. Dopning går bortom den enskilde idrottsutövaren och involverar förutom lagkamrater även tränare, läkare, fans och sponsorer (med sina krav på övermänskliga prestationer).

Känslan att det är OK att dopa sig skapas socialt. Ska vi komma till rätta med dopning, måste vi undvika ett ensidigt individualistiskt perspektiv, och fokusera på sociala processer och vad Atry kallar känslokulturer inom idrotten.

Jag fann artikeln uppfriskande i sin verklighetsförankring inför ett fenomen som annars lätt lockar till tomma moraliserande gester.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya angreppssätt : www.etikbloggen.crb.uu.se

3 kommentarer till Känslan att det är OK att dopa sig skapas kollektivt

  1. […] starkt tryck driver fram en vittförgrenad dopningskultur. Det blir då svårt att identifiera enskilda skyldiga. Alla och ingen har ansvaret, så att […]

  2. Lars Hertzberg skriver:

    Det här resonemanget verkar trovärdigt. Men samtidigt kan en enskild idrottare GÖRA dopningen till en fråga för individen. Ett exempel på detta är den finländska tävlingscyklisten PIa Sundstedt, som år 2000 för en tid lämnade tävlandet för att undgå trycket att låta dopa sig. Hon upplevde påtryckningarna som själslig tortyr. (Det är inte lätt att hitta uppgifter om detta på nätet. För dem som läser finska finns artikeln http://fi.wikipedia.org/wiki/Pia_Sundstedt.)

    Historien bekräftar samtidigt bilden av ett dopningskollektiv, där en central ingrediens otvivelaktigt är föreställningen att ”alla andra gör det”.

    • Pär Segerdahl skriver:

      Tack för en fint komplementerande kommentar! Jag ville inte utesluta det individuella ansvaret. Tanken var att om det finns en dopningskultur, så kommer vi inte långt om vi hanterar problemet som ett (ackumulerat) individuellt moraliskt problem – om vi inte är Pia, så att säga, utan agerar på en samhällelig eller politisk nivå. Bör man skilja på personlig moral och etik på ett mer samhälleligt, politiskt plan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: