Kliniska cancerstudier uppvisar en hoppets kultur

14 januari, 2020

Pär SegerdahlAktiviteter som vi kan vilja hålla isär, överlappar ändå ofta. Ett exempel är cancerforskning och cancervård. På sjukhusens canceravdelningar genomförs närmast kontinuerligt forskning, där patienter rekryteras som forskningsdeltagare. Forskningen är viktig för att framtida patienter ska få bättre cancerbehandlingar. Men är det rimligt att resonera så även om patienterna som deltar i studierna? Får de bättre cancervård som forskningsdeltagare?

Tove Godskesen publicerade nyligen, tillsammans med fem medförfattare, en intervjustudie med cancerläkare i Sverige, Danmark och Finland. Frågorna handlade om vilka etiska utmaningar läkarna ser när de vårdar patienter som deltar i kliniska studier. Skapar överlappningen av vård och forskning etiska svårigheter? Även om flera läkare påtalade utmaningar, så fanns tendenser att tona ner dem och snarare se fördelar med överlappningen av forskning och vård.

Tove Godskesen menar sig se tecken på en hoppets kultur i kliniska cancerstudier, där patienter och läkare tillsammans förstärker bilden av att forskningsdeltagande är en möjlighet att få den bästa cancervården. Ett slags gräddfil till det nyaste på området. Bilden får en knäck när osäkra patienter frågar läkaren om den experimentella behandlingen verkligen är lika bra som standardbehandlingen. Det vet man inte: det är därför man forskar!

Författarna tar inte ställning till om odlandet av en hoppets kultur i kliniska cancerstudier är bra eller dåligt. Däremot menar de att kulturen behöver göras synlig och diskuteras öppet. Så att inte de etiska utmaningarna när vård och forskning överlappar försvinner ur sikte.

Hoppets kultur har flera aspekter, som du kan läsa om i artikeln. Exempelvis attityden att det ofta är bra att skydda patienter från dåliga nyheter.

Pär Segerdahl

Tove E Godskesen, Suzanne Petri, Stefan Eriksson, Arja Halkoaho, Margrete Mangset and Zandra E Nielsen. The culture of hope and ethical challenges in clinical trials: A qualitative study of oncologists and haematologists’ views. Clinical Ethics. First Published December 30, 2019. https://doi.org/10.1177/1477750919897379

Detta inlägg på engelska

I dialog med kliniker : www.etikbloggen.crb.uu.se


Julblogginlägg om kontemplation och vida horisonter

19 december, 2019

Pär SegerdahlVad betyder det att vara kontemplativ? I ett samtal behandlar filosofen Ludwig Wittgenstein frågan genom en kontrast: professionella racingförare. En framgångsrik racingförare har ett mål i sikte: att slå hastighetsrekord. Det är inte fel att ha en så tydlig målbild. Det krävs som professionell racingförare. Men attityden kapslar in sinnet. Alla frågor som inte tar dig närmare målet blir irrelevanta. Tänk dig att föraren diskuterar förbättringar av förgasaren med mekanikerna. Hur skulle stämningen i garaget förändras om en frågvis Sokrates plötsligt dök upp och stillsamt undrade över sportens mening? Ändlösa frågor utan minsta relevans för justeringarna av förgasaren! En förare som vill bli världsmästare kan inte stanna upp och kontemplera olika möjligheter för mänskligt tävlande. Framförallt inte möjligheten av en värld där ingen försöker slå hastighetsrekord. Vem är den här token? Sokrates måste lämna verkstaden.

Det är som sagt inget fel på racingförarens attityd, den är naturlig och ofta ofrånkomlig. Den har glädjens dynamik i sig (och frustrationens). Men när den blir alltför förhärskande inskränks något annat: blicken för det oväntade, öppenheten för det okända. Stora frågor utan givna svar ses som obskyra, irrelevanta och kanske även farliga, eftersom de saknar tävlingsnytta och minskar farten. Förgasarinställningarna måste premieras. Livet som tävling får inte förloras ur sikte. Det kunde riskera lagandan och konkurrensfördelarna. Om vi gemensamt dryftade alltför många stora och tankeväckande frågor, kunde det rentav förleda ungdomen. Den nya generationen förlorar styrfarten som samhället behöver. Unga individer förlorar förmågan att identifiera sig med de specifika mål som framgångsrika karriärer på livets arenor kräver. Sokrates måste lämna samhället.

Är fria tankar inget annat än onyttiga tokerier? Litet och stort, nyttigt och onyttigt, är två teman som löper genom en av den kinesiska filosofins stora böcker, Chuang Tzu. Boken börjar med en historia om en enorm fisk, som snart förvandlas till en enorm fågel, båda så osannolikt stora att man vill säga att de överstiger alla mått. Den enorma fågeln kontrasteras mot två mindre varelser, en cikada och en liten duva, som inte för sina liv kan begripa vitsen med den stora fågeln. Fågeln närmast sammansmälter med himlen själv. Kan det verkligen kallas fågel, som inte flyger från buske till buske? De små varelserna lyckas inte förstå den stora fågeln. Den saknar ytterkonturer, precis som Sokrates ändlösa frågande. Ett besläktat tema i Chuang Tzu är nyttan av det onyttiga. I boken förekommer flera knotiga och illaluktande träd, som genom sin oanvändbarhet för mänskliga ändamål får frihet att växa och bli stora. ”Everyone knows the usefulness of the useful”, skriver Chuang Tzu, ”but no one knows the usefulness of the useless”. Vem läser Chuang Tzu i dagens Kina?

Kanske kan vi säga att Chuang Tzu driver det kontemplativa självgranskandet så långt, att jaget förlorar sina konturer och blir ett med himlen, precis som den stora fågeln. Den visdom som kan höras hos Chuang Tzu öppnar sig mot det oändliga. Detta gränslöst stora låter sig aldrig infångas av läror, doktriner eller livsåskådningar. Det kan aldrig inskrivas i en filosofi eller en religion. ”To use what has a boundary to pursue what is limitless is dangerous”, varnar Chuang Tzu. Dogmatismen är lika gammal som visdomen som öppnar oss för det okända. Det gränslösa överträffar kort sagt varje doktrin om ”det gränslösa”. Om vi vågar leva med så vida horisonter, kan vi kanske förstå röster som denna, ”Plunge into the unknown and the endless and find your place there!” Fullkomligt oanvändbara ord, som just därför kan vara användbara i en tid som främst förstår användbarheten av det användbara.

När filosofier, religioner och livsåskådningar får så tydliga konturer att de närmast fungerar som kulturella normer eller partipolitiska program, snöper de friheten hos det oändliga, som vi sökte i sin oanvändbarhet. När sökandet däremot ifrågasätter allt som begränsar sinnet, kan kontemplationen befria jaget från sin inkapsling: ofrihetens inre förutsättning.

Kan detta rentav möjliggöra en mänsklighet där ingen hävdar egna intressen mot andra? Utan skarpa konturer kring jaget finns ju ingen annan att hävda sig mot. Finns ens någon exploaterbar omvärld att förorena? Vi skulle låta världen (och varandra) vara. En så makalös harmoni låter sig inte formuleras som målbild, utan att vi återigen begränsar friheten och blir inkapslade varelser, som cikadan och duvan. ”The understanding of the small cannot be compared to the understanding of the great”.

Är detta glada nyheter eller är det bara oanvändbara tokerier?

Pär Segerdahl

The Book of Chuang Tzu. (Translated by Martin Palmer.) Penguin Books, 1996

Ludwig Wittgenstein, Rush Rhees, Gabriel Citron, (ed.). 2015. Wittgenstein’s Philosophical Conversations with Rush Rhees (1939–50): From the Notes of Rush Rhees. Mind 124: 1–71.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker det otänkbara


Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

11 december, 2019

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Etiska frågor när genetisk redigering närmar sig människan

2 december, 2019

Pär SegerdahlGenteknik som redan används för att utveckla genetiskt modifierade organismer (GMO), skulle i framtiden kunna användas även kliniskt på människor. En sådan tillämpning vore genetisk modifiering av mänskliga embryon, där man redigerar gener som annars skulle orsaka sjukdom.

Givetvis väcker tanken på kliniska användningar av genmodifiering på människor både oro och debatt. Förutom frågor om säkerhet och effektivitet för människorna som direkt skulle beröras av behandlingarna, väcks stora frågor om mänsklighetens öde. När modifieringarna görs på könsceller eller på embryon, så förs ändringarna vidare till framtida generationer.

Något som ofta förbises i debatten, är etiska frågor om forskningen som skulle föregå sådana kliniska tillämpningar. För att utveckla gentekniker som är effektiva och säkra för människor, fordras ju forskning. Man måste bland annat testa teknikerna på mänskliga embryon. Men eftersom genetisk redigering görs bäst vid befruktningsögonblicket (görs den på embryot modifieras inte alltid alla celler), fordras antagligen ett stort antal donerade könsceller, där äggen befruktas i laboratoriet för att skapa genmodifierade embryon.

Emilia Niemiec och Heidi Carmen Howard, båda vid CRB, riktar uppmärksamheten mot dessa i tiden mer närliggande etiska utmaningar. De påpekar att redan forskningen, som föregår eventuella kliniska tillämpningar, måste beaktas och debatteras noga. Den väcker sina egna etiska frågor.

I en insändare till tidskriften Nature framhåller de det stora antal donerade ägg som forskningen antagligen skulle behöva. Äggdonation innebär påfrestningar och risker för kvinnor. Den ekonomiska kompensering de erbjuds kan dessutom fungera som otillbörlig lockelse för ekonomiskt utsatta kvinnor.

Emilia Niemiec och Heidi Carmen Howard skriver i inlägget att kvinnor som tar ställning till äggdonation bör få tillfälle att ordentligt sätta sig in i de etiska frågorna, så att de kan göra ett informerat beslut och delta i debatter om genetisk redigering. Jag tror att de har en bra poäng när de påminner om etiska frågor som väcks redan av det forskningsarbete som föregår eventuella kliniska tillämpningar.

En fråga som jag själv undrar över, är under vilka former vi kan samtala om djupt oroande framtidsscenarier. Hur skiljer vi mellan bild och verklighet, när oron startar en hel kärnreaktion av skrämmande bilder, som tycks besannade av ångesten de triggar? Hur kyler vi ner denna psykologiska reaktivitet utan att släcka det kritiska sinnet?

Kort sagt, hur tänker och samtalar vi klokt om angelägna framtidsfrågor?

Pär Segerdahl

Niemiec, E. and Carmen Howard, H. 2019. Include egg donors in CRISPR gene-editing debate. Nature 575: 51

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen


Brett och djupt samtycke till biobanker

18 november, 2019

Pär SegerdahlEn ny artikel om samtycke för biobanker lyckas överraska mig. Hur? Genom att påpeka vad som borde vara uppenbart. Om vi vill bedöma vilket slags samtycke som fungerar bäst för biobanker, så bör vi utgå från biobanker och inte snegla bakåt mot traditionell medicinsk forskning.

Riskerna i traditionell medicinsk forskning är inte minst fysiska. Forskningsdeltagaren kan skadas av substanserna som prövas eller av ingreppen som görs. Deltagaren måste därför informeras om dessa fysiska risker, som är unika för det specifika projektet. Studiespecifikt informerat samtycke är därmed väsentligt i traditionell medicinsk forskning.

I biobanksforskning däremot är riskerna framförallt informationsrisker. Personliga data kan hamna i fel händer. Här är riskerna inte så mycket knutna till de specifika projekt som använder material från biobanken. Riskerna är snarare knutna till biobanken, till hur den är uppbyggd, leds och kontrolleras. Vill vi ge biobanksdeltagare etiskt skydd genom informerat samtycke, är det snarast information om biobanken de behöver, inte om specifika projekt.

I debatten om samtycke för biobanker har studiespecifikt samtycke fungerat som krav på vad informerat samtycke ska vara. Men i biobankssammanhang riskerar det kravet att ställa ett irrelevant krav. Deltagarna får fel skydd! Vad göra?

I stället för att snegla bakåt, som om studiespecifikt samtycke vore en evig norm för medicinsk forskning, formulerar författarna tre krav som är relevanta för dagens biobanker. För det första bör potentiella deltagare informeras om relevant risk och nytta. För det andra bör de få möjlighet att bedöma om forskningen på biobanksmaterialet är i linje med egna värderingar. Slutligen bör de ges etiskt skydd så länge de deltar, samt god möjlighet att regelbundet ompröva sitt deltagande.

I jämförelsen mellan de samtyckesformer som figurerat i debatten, kommer författarna fram till att brett samtycke särskilt väl uppfyller det första kriteriet. Eftersom risken inte är fysisk utan handlar om persondata som biobanken sparar, är information till deltagarna om själva biobanken relevantare än information om de specifika projekt som ansöker om biobankens tjänster. Det är vad brett samtycke levererar.

Däremot menar författarna att de två senare kriterierna inte uppfylls av brett samtycke. När potentiella deltagare inte informeras om specifika projekt blir det svårt att bedöma om sparat material används enligt deltagarnas värderingar. Och när tiden går (biobanksmaterial kan sparas i årtionden), kan deltagare rentav glömma att de gett prover och data till biobanken. Det underminerar värdet av rätten att dra tillbaka sitt samtycke.

Återigen, vad göra? Författarna föreslår en fördjupad form av brett samtycke, som ska tillfredsställa samtliga tre krav. För det första bör informationen till deltagarna innehålla en tydlig ram kring vilket slags forskning som får använda materialet, så att deltagarna kan bedöma om den är förenlig med egna värderingar, och så att framtida etikprövning kan bedöma om specifika projekt faller inom ramen. För det andra bör deltagarna regelbundet informeras om biobankens verksamhet, samt påminnas om att de fortfarande deltar och fortfarande kan dra tillbaka samtycket.

Etiska resonemang är svåra att sammanfatta. Vill du själv bedöma författarnas slutsats att brett och djupt samtycke är bäst när det handlar om biobanker, måste jag hänvisa till artikeln.

I det här inlägget ville jag främst framhålla originaliteten i författarnas sätt att diskutera samtycke: de formulerar nya relevanta kriterier, för att befria oss från gamla vanor. Det uppenbara är ofta det djupast överraskande.

Pär Segerdahl

Rasmus Bjerregaard Mikkelsen, Mickey Gjerris, Gunhild Waldemar & Peter Sandøe. Broad consent for biobanks is best – provided it is also deep. BMC Medical Ethics volume 20, Article number: 71 (2019)

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


Ett utsträckt begrepp om medvetandet och en etik för hela hjärnan

4 november, 2019

Pär SegerdahlNär vi besöker en nyopererad patient, så undrar vi antagligen: Har hon återfått medvetandet? Frågan är viktig för oss. Är svaret jakande så finns hon mittibland oss, vi kan umgås. Är svaret nekande så är hon frånvarande, det går inte att umgås. Vi kan bara vänta och hoppas att hon återvänder till oss.

Michele Farisco vid CRB föreslår i en ny avhandling ett mer utsträckt begrepp om medvetandet. Enligt detta begrepp är vi medvetna i princip utan avbrott, så länge hjärnan lever. Det låter kontroversiellt. Inte minst låter det okänsligt för den enorma betydelse som det har för oss i vardagen huruvida någon är medveten eller inte.

Kanske ska jag genast förklara att det inte handlar om att förändra våra vanliga sätt att tala om medvetandet. Michele Farisco föreslår snarare ett nytt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. Vetenskapen behöver ibland använda bekanta ord på obekanta sätt. Biologin kan till exempel inte tala om människor och djur som ett motsatspar, så som vi vanligen gör det. För biologin är människan ett av djuren. Liksom biologin sträcker ut begreppet djur till människan, sträcker Michele Farisco ut begreppet medvetande till hela den levande hjärnan.

Varför kan ett utsträckt begrepp om medvetandet vara rimligt i neurovetenskapen? Ett enkelt svar är att hjärnan fortsätter att vara aktiv, även när vi i vanlig mening förlorar medvetandet och förmågan att umgås. Hjärnan fortsätter att umgås med signalerna från kroppen och från omgivningen. Neurala processer som håller oss levande fortsätter, om än i modifierade former. Den till synes livlösa kroppen i sjukhussängen ger alltså en dålig bild av den omedvetna hjärnan. Den kan vara mycket aktiv. Faktum är att vissa typer av hjärnprocesser är extra aktiva just under vila när hjärnan inte reagerar på yttre stimuli.

Ytterligare faktorer talar för ett utsträckt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. En är att även när vi är medvetna, i vanlig mening, så sker mängder av hjärnprocesser omedvetet. Dessa processer gör ofta samma arbete som medvetna processer gör, eller stödjer medvetna processer, eller har formats av medvetna processer. När vi tittar neurovetenskapligt på hjärnan, blir vår svartvita motsättning mellan medveten och omedveten svår att urskilja. Då kan det vara rimligare att tala om kontinuiteter, om nivåer av samma medvetande, alltid inneboende i den levande hjärnan.

Neurovetenskapen kan alltså vinna på att inte överta vårt vanliga medvetandebegrepp. Skillnaden som är så absolut när vi besöker en nyopererad patient – är hon medveten eller inte? – är inte lika svartvit för den som studerar hjärnan.

Menar Michele Farisco att neurovetenskapen inte bör göra någon som helst skillnad mellan vad vi vanligen kallar medveten och omedveten, mellan att vara närvarande och frånvarande? Nej, den skillnaden måste neurovetenskapen naturligtvis fortsätta att utforska. Men skillnaden kan ses som en modifikation av i grunden samma slags medvetande, av i grunden samma slags hjärnaktivitet. Neurovetenskapen behöver kunna studera skillnader utan att bli offer för en svartvit motsättning. Ungefär som biologin behöver göra skillnader mellan människan och andra djur, även när begreppet djur utsträcks till människan.

Poängen är således att neurovetenskapen behöver vara öppen för såväl skillnad som kontinuitet. Med användning av engelskans rika ordförråd föreslår Michele Farisco en distinktion som är svår att översätta. Han föreslår en neurovetenskaplig distinktion mellan ”aware and unaware consciousness”. Den fångar bägge aspekterna, skillnaden och kontinuiteten.

Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp har även etiska konsekvenser. Det kan motivera en etik för hela hjärnan, inte bara för den i vanlig mening medvetna hjärnan. Frågan är inte längre bara huruvida patienten är medveten eller inte. Frågan är på vilken nivå patienten är medveten. Vi kan behöva ta hänsyn till även i vanlig mening omedvetna hjärnprocesser. Exempelvis genom att tala lugnt och vänligt kring patienten, trots att hon inte tycks höra, eller genom att spela musik som patienten brukar uppskatta.

Vi ska kanske inte nöja oss med att vänta och hoppas att patienten återvänder till oss. Hjärnan är redan här. På flera nivåer kan denna hjärna fortsätta att umgås, trots att patienten inte tycks reagera.

Vill du veta mer om Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp och etik för hela hjärnan, läs avhandlingen som han försvarade nyligen. Då kan du även läsa om nya tekniska möjligheter att kommunicera med patienter som lider av svåra medvetandestörningar, samt om nya möjligheter att diagnostisera sådana störningar.

Du kan även läsa pressmeddelandet från Uppsala universitet.

Pär Segerdahl

Farisco, Michele. 2019. Brain, consciousness and disorders of consciousness at the intersection of neuroscience and philosophy. (Digital Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Medicine 1597.) Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Detta inlägg på engelska

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Ärliga frågor granskar vår intellektuella synd

21 oktober, 2019

Pär SegerdahlVarför ska vi vara stolta över vår filosofiska tradition? Varför ska vi vörda Sokrates och andra stora tänkare? För att de stärkt förnuftet? För att de lärt mänskligheten att ställa känslorna åt sidan och i stället renodla fakta och logik?

Det låter som om vi borde vörda filosoferna för att de bepansrat människor. För att de gjort oss till sinnrika neurotiker utan kontakt med känslolivet.

Jag vågar påstå att det storartade hos dessa filosofer är ödmjukare, enklare och mänskligare. De hade en pinsamt tydlig medvetenhet om sina egna intellektuella synder. De hade modet att bekänna sina synder och granska dem mycket nära. De hade modet att känna sig själva.

Den ödmjukheten tror jag kännetecknar äkta tänkare från hela världen. Liksom Sokrates mitt i en replik kunde höra en inre röst hejda honom från att tala med intellektuell auktoritet om något ämne, såg Lao Tzu det som en sjukdom att tala som om vi visste vad vi inte vet.

Sådana tänkare talade knappast med intellektuell säkerhet. Åtminstone inte i sina mest kreativa stunder. De kände antagligen skam över det tvärsäkra tonläge som utmärker våra intellektuella diskussioner om prestigefulla ämnen. De talade nog snarare trevande och de resonerade undrande.

Vi är alla felbara. Filosofi är i själ och hjärta en medvetenhet om detta mänskliga faktum. Hur uttrycker sig denna medvetenhet hos en tänkande människa? Ofta genom frågor som öppet bekänner att jag vet att jag inte vet. En filosofisk undersökning är en serie bekännelser. En serie ärliga frågor som granskar vår vilja att besitta intellektuell kontroll över olika ämnen. Frågorna blir klarare i takt med att vi får upp ögonen för denna maktvilja hos oss själva. I takt med att vi ser hur böjelsen att intellektuellt föreskriva hur det måste vara, gör oss blinda för hur det är.

Vågar du och jag bekänna vår intellektuella synd? Vågar vi som akademiker erkänna att vi inte vet? Vågar vi tala trevande? Vågar vi resonera undrande?

Jag tror att vi gjorde oss själva och mänskligheten en stor tjänst om vi oftare vågade tala öppet i ett sådant tonläge. Men vi står inför en viljans svårighet. För som forskare förväntas vi ha koll på fakta och logik. Vi får väl inte betalt för att vara okunniga och irrationella? Då måste vi väl snarare sprida vårt vetande och vårt kunnande?

Naturligtvis! Men utan medvetenhet om vår syndfullhet, som kunde stoppa Sokrates mitt i en mening, så riskerar vi att bidra till sjukdomen som Sokrates bearbetade hos sig själv. Vi visar upp inte bara vad vi råkar veta, utan även en skinande fasad som ger sken av att vi har kontroll över sanningen om olika ämnen.

Vi riskerar kort sagt att bete oss som intellektuella fariséer, uppvisande en alltid lika välpolerad yta. Under den ytan förtvinar vi och samhället som vi vill bidra till. Vi tappar kontakten med det som faktiskt lever i oss. Det kvävs under våra allmänna doktriner om hur det måste ligga till. Intellektualism är en ödesdiger form av faktaförnekelse. I sin iver efter allmän sanningskontroll förnekar den vad som ligger oss närmast.

Bepansra dig inte med förnuftstro, som om sanningen kunde kontrolleras. Gör i stället som de största tänkarna ur hela mänsklighetens filosoferande historia. Öppna dig för vad du inte vet och ta det på blodigt allvar.

Du är större än ditt inbillade vetande. Känn dig själv.

Pär Segerdahl

Mer om sanningen kanske? Två aktuella lästips:

Nora Hämäläinen. 2019. Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. (Förlaget)

Ikaros, tidskrift om människan och vetenskapen 2019-2, temanummer: Sanning?

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


%d bloggare gillar detta: