En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I forskardebatten (Sida 1 av 24)

Kan subjektiviteten förklaras objektivt?

Föreställningen om ett medvetet universum besjälat av icke-observerbara upplevelser framställs idag nästan som en vetenskaplig hypotes. Hur är det möjligt? Bidrar kosmologernas hypoteser om att universum är fyllt av mörk materia och mörk energi till att göra tanken på ett universum fyllt av ”mörkt medvetande” nästan trovärdig?

Jag ställer frågan för att jag själv förundras av hur föreställningen att elementarpartiklar har elementära upplevelser plötsligt blivit akademiskt rumsren. Föreställningen om alltings besjälade natur brukar kallas panpsykism och anses ha företrätts av flera filosofer i historien. Panpsykismens påstått vetenskapliga status motiveras idag genom att framhålla två klassiska filosofiska misslyckanden att förklara medvetandet. Materialismen har inte lyckats förklara hur medvetandet kan uppstå ur icke-medveten materia. Dualismen har inte lyckats förklara hur medvetandet, om det är separat från materien, kan interagera med den fysiska verkligheten.

Mot denna nedslående bakgrund framställs panpsykismen som en attraktiv, rentav elegant lösning på medvetandeproblemet. Hypotesen är att medvetandet finns fördolt i universum, som en fundamental icke-observerbar egenskap hos materien. Förespråkarna av denna eleganta lösning föreslår att detta ”mörka medvetande” i universum är ytterst blygsamt. Medvetandet finns i varje elementarpartikel i form av ofattbart oansenliga elementarupplevelser. Dessa oansenliga upplevelser förenas och förstärks i hjärnans nervsystem, vilket ger upphov till vad vi känner som vårt kraftfulla mänskliga medvetande, med sina stormande känslor och tankar.

Denna motivering av panpsykismen som elegant lösning av ett stort vetenskapligt problem förutsätter emellertid att det verkligen finns ett stort vetenskapligt problem att ”förklara medvetandet”. Är inte utgångspunkten en smula märklig, att även subjektiviteten måste förklaras som vilken objektiv företeelse som helst? Även dualismen tenderar att objektifiera medvetandet, eftersom den framställer medvetandet närmast som ett parallelluniversum till vårt fysiska universum.

De alternativa förklaringarna är således alla lika objektifierande. Antingen reduceras subjektiviteten till rent materiella processer, eller så förklaras subjektiviteten som ett separat mentalt parallelluniversum, eller så hypostaseras subjektiviteten som ”mörkt medvetande” i universum: som elementära upplevelseartade kvaliteter hos materien. Kan vi inte låta subjektiviteten vara subjektivitet och objektiviteten vara objektivitet?

Det fanns en gång en filosof som hette Immanuel Kant. Han såg hur vår ständigt objektifierande subjektivitet går i baklås, när den försöker förstå sig själv utan att dra gränser för sitt eget objektifierande sätt att närma sig alla frågor. Vi börjar då likna katter som utsiktslöst jagar sina egna svansar: än åt höger, än åt vänster. Båda riktningarna är lika frustrerande. Finns det en elegant lösning på den snurriga kattens problem? Nu vill jag inte påstå att Kant definitivt avslöjade medvetandeproblemet som en intellektuell fälla, men han påvisade betydelsen av att självkritiskt granska vår projektiva, ständigt objektifierande utåtriktadhet. Om vi levde lika gränslöst expansivt som vi förklarar allting objektivt, skulle vi snart förpesta planeten… är det inte precis vad vi gör?

Under en filosofilektion försökte jag visa studenterna hur vi kan fångas av skenbara problem, av pseudoproblem som naturligtvis inte är vetenskapliga problem, eftersom de får oss att likna katter, som jagar sina egna svansar utan att inse utsiktslösheten. En student gillade inte vad hon upplevde som en godtycklig begränsning av vetenskapens enorma landvinningar, så hon invände: ”Men om det är vetenskapens uppgift att förklara alla stora problem, då måste den försöka förklara även dessa gåtor”. Invändningen liknar motiveringen av panpsykismen, som antar att det är vetenskapens uppgift att förklara allting objektivt, även subjektiviteten, oberoende av hur hopplöst frågorna snurrar i våra huvuden.

Den snurriga kattens problem har en enkel lösning: sluta jaga svansen. Människan däremot behöver klart inse hopplösheten i sitt eget snurrande för att kunna stoppa det. Därför behöver människan filosofera för att leva väl på denna planet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vill du läsa mer om panpsykism, här är två länkar:

Does consciousness pervade the universe?

The idea that everything from spoons to stones is conscious is gaining academic credibility

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Medvetande och komplexitet: teoretiska utmaningar för en praktiskt användbar idé

Den samtida forskningen om medvetandet har en kanske något pinsam dubbelhet, som kan föra tankarna till guden Janus med sina två ansikten. Detta skriver Michele Farisco idag i ett inlägg på den engelska versionen av Etikbloggen. Å ena sidan har forskningen uppnått imponerande praktiska resultat, som möjliggör bättre vård av patienter med hjärnskador. Å andra sidan kännetecknas fältet av djup begreppslig oenighet. Man saknar fortfarande en övergripande teori om medvetandet, som forskarna kan vara överens om.

En teori som alltmer diskuteras, förknippar medvetande med komplexitet. Idén är att medvetande kan förklaras som en viss typ av informationsbehandling. Idén föreslogs ursprungligen av Giulio Tononi och Gerald Edelman i en artikel från 1998 med titeln Consciousness and Complexity. Sedan dess har flera artiklar undersökt idén att förknippa medvetande med komplexitet.

I sitt inlägg påtalar Michele Farisco flera allvarliga teoretiska utmaningar för idén, samtidigt som han framhåller att komplexitet är ett praktiskt användbart mått på medvetande, exempelvis hos patienter med hjärnskador. Vill du veta mer om de teoretiska utmaningarna, läs Michele Fariscos inlägg: Consciousness and complexity: theoretical challenges for a practically useful idea.

Om de teoretiska utmaningar är så allvarliga som Michele Farisco får åtminstone mig att tro, så får nog medvetandeforskningen leva ännu ett tag med den kanske något pinsamma likheten med guden Janus.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi söker klarhet

Dynamiskt samtycke: brett och specifikt samtidigt

Utmaningen att hitta ett lämpligt sätt att hantera informerat samtycke till biobanksforskning är stor och har ofta diskuterats här på Etikbloggen. Data och biologiska prover insamlas och sparas under lång tid för att kunna användas i framtida forskning, exempelvis om hur gener och miljö samverkar vid sjukdomsuppkomst. Det informerade samtycket till forskning blir av naturliga skäl brett, eftersom man vid insamlingen av data och prover ännu inte kan specificera vilka framtida forskningsstudier som materialet kommer att användas i.

I en ovanligt klar och koncis artikel om biobanksforskning presenteras ett engagerat försök att hantera möjliga etiska problem kring brett samtycke. Det initiala breda samtycket till forskning kombineras med en tydligt specificerad kontrollapparat. Denna utmärks inte bara av stark reglering och övervakning av hur data och prover hanteras. Utmärkande är även den kontinuerliga kommunikationen med forskningsdeltagarna, där de får uppdaterad information som inte kunde ges vid det ursprungliga samtyckestillfället. Detta gör det möjligt för deltagarna att hålla sig mer specifikt informerade och göra självständiga val om sitt forskningsdeltaganade över tid.

Modellen kallas dynamiskt samtycke. Denna samtyckesform kan betraktas som bred och specifik samtidigt. I artikeln beskrivs erfarenheter från en långsiktig biobanksstudie i Sydtyrolen i Italien, CHRIS-studien, där man sedan 2011 implementerat dynamiskt samtycke och nu använder modellen vid uppstart av den första uppföljande fasen, där deltagare kontaktas för ytterligare provtagning och datainsamling i nya studier.

Artikeln om dynamiskt samtycke i CHRIS-studien är skriven av Roberta Biasiotto, Peter P. Pramstaller och Deborah Mascalzoni. Förutom att beskriva sina erfarenheter av dynamiskt samtycke bemöter de även vanliga invändningar mot modellen, som att deltagare skulle tyngas av ständiga förfrågningar om samtycke eller att de skulle få orimligt inflytande över forskningen.

Jag vill återigen framhålla artikelns klarhet, som uppvisar stort mod och ärlighet. Författarna gömmer sig inte bakom en fasad av teknisk terminologi och jargong, så att man måste tillhöra en viss akademisk disciplin för att förstå. De skriver brett och specifikt samtidigt, vill jag säga! Detta inger förtroende och antyder hur uppriktigt man närmat sig de etiska utmaningarna att involvera och kommunicera med forskningsdeltagarna i CHRIS-studien.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Biasiotto, Roberta; Pramstaller, Peter P.; Mascalzoni, Deborah. 2021. The dynamic consent of the Cooperative Health Research in South Tyrol (CHRIS) study: broad aim within specific oversight and communication. Part of BIOLAW JOURNAL-RIVISTA DI BIODIRITTO, pp. 277-287. http://dx.doi.org/10.15168/2284-4503-786

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha dialog

Utmaningar i vården av svårt dementa i livets slutskede

För att förbättra vården behövs insyn i de utmaningar man upplever i det dagliga vårdarbetet. Ett sätt att få insyn är att genomföra intervjustudier med vårdpersonal. Analysen av intervjuerna kan ge ett välgrundat perspektiv på utmaningarna, så som de upplevs inifrån verksamheterna.

I Sverige dör människor med svår demens oftast på vårdhem. I jämförelse med den specialiserade vården av cancerpatienter i livets slutskede, är den allmänna vården av svårt dementa vid livets slut mindre avancerad, med färre möjligheter att lindra smärta och andra besvär. För att få en klarare insyn i utmaningarna, genomförde Emma Lundin och Tove Godskesen en intervjustudie med sjuksköterskor på olika vårdhem i Stockholm. De tillfrågade alltså den yrkesgrupp som till stor del har ansvaret för att lindra smärta och andra besvär hos svårt dementa i livets slutskede.

Innehållet i intervjuerna analyserades tematiskt som tre typer av utmaningar: kommunikativa, relationella och organisatoriska. De kommunikativa utmaningar sköterskorna upplever har att göra med svårigheten att bedöma smärttyp och smärtnivå, eftersom svårt dementa ofta inte kan förstå och besvara frågor. Särskilt svårt blir det om sköterskan inte känner den demente sedan tidigare och därför inte kan bedöma skillnaden mellan personens nuvarande och tidigare beteende. Kommunikationssvårigheterna gör det även mycket svårt att bedöma rätt dos av smärtstillande medel. Dessutom försvåras bedömningen av huruvida den dementes beteende uttrycker smärta eller kanske snarare ångest, som kan behöva annan behandling.

Släktingar på besök kan ofta hjälpa sköterskorna att tolka beteendet hos den demente. Men de kan även störa sköterskornas arbete att lindra smärta genom avvikande uppfattningar om användningen av exempelvis morfin. Somliga släktingar vill öka dosen för att vara säkra på att den demente inte lider av smärta, medan andra är oroliga för att morfinet kan påskynda döden eller skapa ett beroende.

De organisatoriska utmaningarna har delvis att göra med underbemanning. Sköterskorna har inte tillräcklig tid att tillbringa med de dementa, som ibland dör ensamma, kanske utan optimal smärtlindring. Vidare saknas ofta professionell kompetens och erfarenhet på vårdhemmen kring palliativ vård av svårt dementa: en mycket svår konst.

Artikelförfattarna menar att dessa utmaningar pekar på behovet av specialistsjuksköterskor som är särskilt tränade på palliativ vård av dementa. Författarna menar vidare att det behövs resurser och strategier för att informera släktingar om vård i livets slutskede, samt involvera dem i beslutsfattandet, där de kan företräda släktningen. Släktingar kan behöva informeras om att ökade morfindoser antagligen inte beror på tillvänjning. De beror snarare på att på att behovet av smärtlindring ökar när alltfler komplikationer tillstöter nära döden. Om avsikten är symptomlindring i livets slutskede, kan man till slut hamna i ett läge där stora doser morfin behöver ges för att lindra smärta, trots risken för patienten.

Vill du få djupare insyn i utmaningarna, läs artikeln i BMC Nursing: End-of-life care for people with advanced dementia and pain: a qualitative study in Swedish nursing homes.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Lundin, E., Godskesen, T.E. End-of-life care for people with advanced dementia and pain: a qualitative study in Swedish nursing homes. BMC Nurs 20, 48 (2021). https://doi.org/10.1186/s12912-021-00566-7

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Att förändra den föränderliga människan

Neurovetenskapen bidrar till vår mänskliga självförståelse men väcker även oro att den skulle kunna förändra mänskligheten. Exempelvis genom ny neuroteknik som påverkar hjärnan så djupt att människan inte längre är sant mänsklig, eller slutar att uppleva sig som människa. Patienter som behandlas med så kallad djup hjärnstimulering kan exempelvis uppge att de känner sig som robotar.

Vilka etiska och juridiska åtgärder skulle en sådan utveckling kunna motivera?

Arleen Salles, neuroetiker i Human Brain Project, menar att frågan är förhastad eftersom vi inte klargjort vårt begrepp om människan. Saken kompliceras av att det finns flera begrepp om den mänskliga naturen att bekymra sig över. Om vi tror att vår mänsklighet består i vissa unika förmågor som särskiljer människan från djuren (såsom moral), så tenderar vi att avhumanisera varelser som vi menar saknar dessa förmågor som ”djuriska.” Om vi tror att vår mänsklighet består i vissa förmågor som särskiljer människan från livlösa föremål (såsom känslor), så tenderar vi att avhumanisera varelser som vi menar saknar dessa förmågor som ”mekaniska.” Antagligen är det i den senare meningen som patienterna ovan uppger att de inte känner sig riktigt mänskliga, utan som robotar.

Efter en genomgång av grunddragen i flera centrala filosofiska begrepp om människan, tar Arleen Salles reflektioner en överraskande vändning. Hon presenterar nämligen ett begrepp om vår mänsklighet som utgår från den neurovetenskapliga forskning som man oroar sig skulle kunna förändra vår mänsklighet! Det riktigt överraskande är att detta begrepp om vår mänskliga natur i viss utsträckning ifrågasätter själva frågan. Begreppet framhäver nämligen människans djupgående föränderlighet.

Vad betyder det att oroa sig över att neurovetenskapen kan förändra människans natur, om den mänskliga naturen till stor del kännetecknas av förmågan att förändras?

Den som följer Etikbloggen och minns ett inlägg om Kathinka Evers idé om ett neurovetenskapligt motiverat ansvar för den mänskliga naturen, är redan bekant med det dynamiska begrepp om människan som Arleen Salles presenterar. Förenklat kan man säga att det handlar om att komplettera människans genetiska evolution med en ”epigenetisk” selektiv stabilisering av synapser, som varje människa genomgår under uppväxten. Dessa kopplingar mellan hjärnceller är inte medfödda, utan selekteras i den levande hjärnan under dess samspel med miljön. Språket kan antas tillhöra de mänskliga förmågor som till stor del utvecklas epigenetiskt. Jag har föreslagit ett liknande språkbegrepp tillsammans med två amerikanska apspråksforskare.

Tro nu inte att detta dynamiska begrepp om den mänskliga naturen skulle förutsätta att människan är någonting mycket instabilt. Som om minsta vindpust kunde rubba den mänskliga evolutionen och förändra vår natur i grunden. Tvärtom bidrar antagligen språket som vi utvecklar under uppväxten till att stabilisera de många mänskliga egenskaper som utvecklas samtidigt med språket. Språket stödjer antagligen förmedlingen till nya generationer av de mänskliga livsformer, där språket har sina användningar.

Arleen Salles reflektioner är viktiga bidrag till den neuroetiska diskussionen om människans natur, hjärnan och neurovetenskapen. För att kunna ta etiskt ansvar behöver vi klargöra våra begrepp, framhåller hon. Vi behöver beakta att människan utvecklas i tre sammanvävda dimensioner. Det handlar om genetik tillsammans med selektiv stabilisering av synapser i levande hjärnor, i samspel med sociala-kulturella-språkliga miljöer. Allt samtidigt!

Arleen Salles reflektioner finns utgivna som ett kapitel i en ny antologi, Developments in Neuroethics and Bioethics (Elsevier). Jag är osäker på om publikationen kommer att vara öppet tillgänglig, men förhoppningsvis hittar du Arleen Salles bidrag via den här länken: Humanness: some neuroethical reflections.

Kapitlet rekommenderas som nyskapande bidrag till förståelsen av vår mänskliga natur och frågan huruvida neurovetenskapen kan förändra människan. Frågan tar en överraskande vändning, som antyder vi alla tillsammans har ett fortlöpande ansvar för vår föränderliga mänskliga natur.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles (2021). Humanness: some neuroethical reflections. Developments in Neuroethics and Bioethics. https://doi.org/10.1016/bs.dnb.2021.03.002

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik

Ny avhandling om patientinflytande vid läkemedelsgodkännanden

Under våren har flera doktorander vid CRB disputerat. Karin Schölin Bywall är den tredje i raden, hon försvarade framgångsrikt sin avhandling den 12 maj 2021. Avhandlingen speglar, liksom de två tidigare, en trend i bioetiken från teoretiska studier till empiriska undersökningar av människors uppfattningar kring bioetiska frågor.

Ett nyskapande grepp i Karin Schölin Bywalls avhandling är att hon identifierar ett specifikt tillämpningsområde där de preferensstudier som blivit vanliga i bioetiken kan få särskild nytta. Det handlar om patientinflytande vid läkemedelsgodkännanden. Redan idag har patienter inflytande, men det sker under mer informella former där ett mindre antal patienter inbjuds för att framföra sina synpunkter. Karin Schölin Bywall utforskar möjligheten att vässa patientinflytandet vetenskapligt. Preferensstudier kan ge beslutfattarna en empiriskt mer välgrundad förståelse av vad patienter egentligen föredrar när de väger effektivitet mot biverkningar och andra läkemedelsegenskaper.

Vill du veta mer om möjligheten att använda preferensstudier för att vetenskapligt stärka patientinflytandet vid läkemedelsgodkännanden, läs Karin Schölin Bywalls avhandling: Getting a Say: Bringing patients’ views on benefit-risk into medical approvals.

Vill du ha en kortfattad sammanfattning av avhandlingen, läs Anna Holms nyhetsartikel på vår hemsida: Lyssna på patienterna i läkemedelsgodkännanden!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Schölin Bywall, K. (2021) Getting a Say: Bringing patients’ views on benefit-risk into medical approvals. [Doktorsavhandling]. Uppsala University.

Detta inlägg på engelska

Utforskar preferenser

Artificiell intelligens och medvetande

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg diskuterar Michele Farisco idag en hisnande fråga om artificiell intelligens (AI): kan vi skapa medvetna maskiner?

Michele Farisco menar att frågan förutsätter att vi först klargör vad vi menar med medvetande. Han ger exempel på definitioner som använts i diskussionen om medveten AI och konstaterar att de föga överraskande definierar medvetande i termer av olika former av beräkningar inom informationsbehandling. Uppenbarligen bäddar man som man vill ligga. Det vill säga, man definierar sina termer efter den typ av svar man söker. Är det ett filosofiskt uppriktigt sätt att närma sig frågan?

Michele Farisco menar att vi måste närma oss frågan om medveten AI med stor försiktighet och eftertänksamhet. Annars riskerar viktiga filosofiska frågor att försvinna ur sikte bakom en begreppslig slöja av förhastade språkliga analogier mellan det mänskliga och det maskinella.

Läs Michele Fariscos inlägg på The Ethics Blog: Can AI be conscious? Let us think about the question.

Vi söker klarhet

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

När etablerade behandlingar inte hjälper

Vad ska sjukvårdsteamet göra när etablerade behandlingar inte fungerar på patienten? Ska man få testa en så kallad icke-validerad behandling på patienten, där effektivitet och biverkningar ännu inte fastställts vetenskapligt?

Gert Helgesson kommenterar problemet i Theoretical Medicine and Bioethics. Hans kommentar handlar om förslag från författare som i samma tidskrift driver en specifik restriktiv linje. De menar att om man vill testa en icke-validerad behandling, så bör man från början planera detta som ett forskningsprojekt där behandlingen provas på flera försökspersoner. Bara så får man data som kan ligga till grund för vetenskapliga slutsatser om behandlingen. Framförallt kommer försöket att genomgå etikprövning, där man noga bedömer riskerna för patienten samt skälen till att testa behandlingen.

Det är naturligtvis viktigt vara restriktiv. Samtidigt finns nackdelar med det specifika förslaget ovan. Om patienten har en sällsynt sjukdom kan det exempelvis vara svårt att samla tillräckligt många patienter att dra vetenskapliga slutsatser från. Här kan det vara rimligare att tillåta fallbeskrivningar och öppen lagring av data, snarare än att kräva etikprövade kliniska studier. Ett annat problem är att kliniska studier sker på andra villkor än vård av patienter. Om syftet är att behandla en enskild patient när etablerade behandlingar inte fungerar, så blir det märkligt om patienten ska ingå i en randomiserad studie där patienten kanske hamnar i kontrollgruppen, som får standardbehandlingen. Ett tredje problem är när behovet av behandling är akut och det inte finns tid att invänta forskningsetisk prövning. Är det för övrigt rimligt att forskningsetiska instanser fattar beslut om individuella patienters behandlingar?

Gert Helgesson är väl medveten om problemets komplexitet och vikten av att vara försiktig. Patienter får inte användas som om de vore försökspersoner åt kliniker som vill göra snabba prestigefulla upptäckter utan att genomgå forskningsetisk granskning. Samtidigt kan man göra mycket gott för patienter genom att identifiera nya effektiva behandlingar när etablerade behandlingar inte fungerar. Men vem ska fatta beslutet att prova en icke-validerad behandling, om det är orimligt att överlåta beslutet till en forskningsetisk instans?

Gert Helgesson föreslår att sådana beslut om icke-validerade behandlingar rimligen kan tas av klinikchefen, samt att en procedur för beslut på kliniknivå bör finnas. Exempelvis kan en rådgivande sjukhusnämnd utses, som stödjer diskussioner och beslut på kliniknivå om nya behandlingar. Att en behandling är icke-validerad betyder inte att det saknas empiriska och teoretiska skäl att tro att den kan fungera. Att göra en klok bedömning av dessa skäl är en viktig uppgift i dessa diskussioner och beslut.

Jag hoppas att jag gjort rättvisa åt Gert Helgessons balanserade diskussion av en komplex fråga: What is a reasonable framework for new non-validated treatments? I vissa fall, som en sista utväg, och när exempelvis vårdbehovet är brådskande eller sjukdomen ovanlig, så bör beslut om icke-validerade behandlingar vara kliniska snarare än forskningsetiska, menar Gert Helgesson. Patienten måste samtycka och man måste göra en noggrann bedömning av den kunskap som finns om behandlingen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G. What is a reasonable framework for new non-validated treatments?. Theor Med Bioeth 41, 239–245 (2020). https://doi.org/10.1007/s11017-020-09537-6

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om etik

En ovanligt stor fråga

Ibland är de intellektuella anspråken på vetenskapen så stora att de riskerar att skymma den egentliga forskningen. Detta tycks hända inte minst när anspråken förknippas med någon stor prestigefull fråga, som livets ursprung eller medvetandets natur. Genom att betona den stora frågan, vill man ofta visa att modern vetenskap är bättre lämpad än äldre mänskliga traditioner att besvara livets gåtor. Bättre än filosofin till exempel.

Jag tänker på detta när jag läser en kort artikel om en sådan gåta: ”What is consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers”. Artikeln av Christof Koch ger intrycket att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen fastställer inte bara var i hjärnan medvetandet uppkommer (man tycks redan hittat en misstänkt), utan även de unika mekanismer som där ger upphov till – allt du någonsin upplevt. Åtminstone om man ska tro på en av de fundamentala teorierna om saken.

Att läsa om upptäckterna bakom identifieringen av var i hjärnan medvetandet uppkommer är lika spännande som att läsa en pusseldeckare. Man förstår att här görs viktig forskning om de effekter som bortfall eller stimulering av olika delar av hjärnan kan ha på människors upplevelser, mentala förmågor och personligheter. Även beskrivningen av en ny teknik och matematisk algoritm för att avgöra om patienter är medvetna eller inte är spännande och tyder på att forskningen gör fascinerande framsteg, som kan få viktiga användningar i sjukvården. Men när matematisk symbolism används för att antyda en möjlig fundamental förklaring till allt du någonsin upplevt, blir artikeln lika svår att förstå som den dunklaste filosofiska text från svunna tider.

Eftersom även företrädare för vetenskapen ibland gör filosofiska anspråk, nämligen när de vill besvara prestigefulla gåtor, är det kanske klokare att öppna sig för filosofin, i stället för att konkurrera med den. Filosofi består nämligen inte bara i att spekulera kring stora frågor. Filosofi handlar även om att ödmjukt klargöra frågorna, som annars tenderar att växa bortom alla rimliga gränser. Sådan öppenhet för filosofin blomstrar inom Human Brain Project, där några av mina filosofiska kolleger vid CRB samarbetar med neurovetare för att begreppsligt klargöra frågor om medvetandet och hjärnan.

Något som jag själv undrade över vid läsningen av den vetenskapligt spännande men samtidigt filosofiskt ambitiösa artikeln, är idén att medvetandet är allt vi upplever: ”Det är melodin som fastnat i huvudet, chokladmoussens sötma, tandvärkens dunkande smärta, den intensiva kärleken till ditt barn och den bittra vetskapen om att alla känslor en dag kommer att upphöra”. Vad betyder det att ta ett så allomfattande anspråk på allvar? Vad är i så fall inte medvetande? Om allt vi kan erfara i själva verket är medvetande, från smaken av chokladmousse till anblicken av stjärnorna på himlen och våra mänskliga kroppar med sina olika organ, var är den objektiva verklighet som vetenskapen vill relatera medvetandet till? Är även den i medvetandet?

Om medvetandet är vår ständiga utgångspunkt, om allt vi erfar som verkligt är medvetande, blir det oklart hur vi kan behandla medvetandet som en objektiv företeelse i världen jämte kroppen och andra ting. Nu talar jag naturligtvis inte om den vetenskapliga forskningen om hjärnan och medvetandet, utan om det gränslösa intellektuella anspråket att vetenskapen förr eller senare upptäcker de neurala mekanismerna som ger upphov till allt vi någonsin kan uppleva.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Christof Koch, What Is Consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers, Nature 557, S8-S12 (2018) https://doi.org/10.1038/d41586-018-05097-x

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Patientintegritet i livets slutskede

När man pratar om patienters integritet, pratar man ofta om patientjournaler och hantering av personuppgifter. Men patientintegritet handlar inte bara om hur information om patienter hanteras, utan även om hur patienterna själva bemöts. Får de exempelvis berätta om sina besvär utan att alla i väntrummet eller flerbäddssalen hör?

Denna verkligare sida av patientintegriteten är kanske extra utmanande på en intensivvårdsavdelning. Här kan patienter ligga mer eller mindre nedsövda och kopplade till livsuppehållande utrustning. Patienterna är extremt sårbara och utsatta, i vissa fall döende. Det kan vara svårt att se människan för all medicinsk apparatur. Att värna om dessa patienters integritet är en utmaning inte minst för sjuksköterskorna, som har nära kontakt med dem dygnet runt (och med släktingarna). Hur uppfattar och hanterar sjuksköterskor integriteten hos patienter som avslutar sina liv på en intensivvårdsavdelning?

Denna viktiga fråga undersöks i en artikel i tidskriften Annals of Intensive Care, skriven av Lena Palmryd, Åsa Rejnö och Tove Godskesen. De genomförde en intervjustudie med sjuksköterskor på fyra intensivvårdsavdelningar i Sverige. Många av sköterskorna hade svårt att definiera integritet och förklara vad begreppet innebär i vården av döende patienter. Det är inte överraskande. Inte ens filosofen Sokrates skulle ha lyckats definiera integritet. Däremot använde sköterskorna andra ord, som betonade respekt för patienten och patientcentrerade attityder, såsom att vara lyssnande och känslig för patienten. De försökte även att beskriva god omvårdnad.

När jag läste artikeln, slogs jag av hur etiskt centrala begrepp, som integritet och autonomi, ofta fördunklar verkligheten och gör oss handlingsförlamade. Precis när vi behöver se klart och agera klokt. När artikelförfattarna analyserar intervjuerna med sköterskorna, använder de i stället fem kategorier, som enligt min mening talar klarare än det övergripande begreppet integritet gör:

  1. Att se den unika individen
  2. Att vara känslig för patientens utsatthet
  3. Att iaktta patientens kroppsliga och psykiska sfär
  4. Att ta hänsyn till patientens religion och kultur
  5. Att vara respektfull i patientmötena

Så genomskinliga för verkligheten dessa ord är! De låter oss se vad det handlar om. Det är naturligtvis inte fel att tala om integritet och det är ingen tillfällighet att dessa kategorier växte fram vid analysen av samtalen med sköterskorna om integritet. Men ibland är det kanske bättre att avstå från etiskt centrala begrepp, eftersom sådana begrepp ofta döljer mer än de avslöjar.

Återgivandet av intervjuerna under dessa fem rubriker, med väl valda citat från samtalen, är ännu mer klargörande. Detta visar på värdet av kvalitativa undersökningar. I intervjustudier avtäcks verkligheten genom människors egna ord. Märkligt nog kan sådana ord uppvisa verkligheten tydligare än de tekniska begrepp som specialisterna på området anser är sakens kärna. Under rubrik (2) berättar exempelvis en sjuksköterska om en patient som led av hallucinationer, och som blev orolig när människor dök upp som patienten inte kände igen. En kväll kom några läkare in tillsammans med 15 personer ur personalen, för att avge rapport vid patientens säng: ”Så jag körde ut dem, det är förbjudet, 15 personer kan inte stå där, för patientens skull.” Språket är lika klargörande som agerandet.

Jag tror inte att sjuksköterskan som körde ut folksamlingen för patientens skull tänkte att hon gjorde det ”för att skydda patientens integritet”. Etiskt tunga begrepp kan avleda uppmärksamheten, som om de vore av större vikt än människan själv. Att prata om patientens integritet kan märkligt nog göra oss blinda för patienten.

Kanske är det därför som många av Sokrates samtal om begrepp slutar i tystnad i stället för i definitioner. Borde vi definiera tystnad som ett etiskt begrepp? Borde vi arrangera utbildning där vi får tillfälle att prata mer om tystnad? Instinkten att kontrollera verkligheten genom att göra begrepp av den avleder uppmärksamheten från verkligheten själv.

Läs den kvalitativa studien av integritet i livets slutskede, som fäster uppmärksamheten på vad det verkligen handlar om.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Palmryd, L., Rejnö, Å. & Godskesen, T.E. Integrity at end of life in the intensive care unit: a qualitative study of nurses’ views. Ann. Intensive Care 11, 23 (2021). https://doi.org/10.1186/s13613-021-00802-y

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

« Äldre inlägg