En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I forskardebatten (Sida 1 av 22)

Att lära av internationella försök att lagstifta psykokirurgi

Så kallad psykokirurgi, där psykiska störningar behandlas genom att exempelvis skära av kopplingar i hjärnan, har kanske ett något skamfilat rykte efter det okänsliga bruket av lobotomi under 1900-talet för att behandla ångest och depression. Icke desto mindre kan psykokirurgi av olika slag hjälpa vissa patienter och området utvecklas snabbt. Området behöver antagligen en uppdaterad reglering, men vilka är utmaningarna?

Frågan undersöks ur ett internationellt perspektiv i en artikel i Frontiers in Human Neuroscience. Neurokirurgiska behandlingar av psykiska störningar behöver inte innebära att man förstör hjärnvävnad eller skär av kopplingar. Vid så kallad djup hjärnstimulering skickas exempelvis elektriska pulser till vissa områden av hjärnan. Metoden har visat sig lindra rörelsesvårigheter hos patienter med Parkinsons sjukdom. Denna oväntade möjlighet åskådliggör en av utmaningarna. Hur avgränsar vi de behandlingar som regleringen ska omfatta inom ett område med snabb vetenskaplig och teknisk utveckling?

Artikeln kartlägger lagstiftning av psykokirurgi runtom i världen. Syftet är att hitta styrkor och svagheter i de olika lagstiftningarna. Genom kartläggningen hoppas man kunna motivera rimliga sätt att hantera utmaningarna i framtiden, samtidigt som man uppnår större internationell harmonisering. Utmaningarna är som sagt flera, men beträffande utmaningen att avgränsa de behandlingar som ska omfattas i regleringen, nämns lagstiftningen i Skottland som ett exempel. Den ger ingen uttömmande lista på behandlingar som ska omfattas av regleringen, utan anger att även andra behandlingar än de listade kan komma att omfattas.

Har du är intresserad av juridik och vill ha en mer detaljerad bild av frågorna som behöver besvaras för en bra reglering, läs artikeln: International Legal Approaches to Neurosurgery for Psychiatric Disorders.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Chandler JA, Cabrera LY, Doshi P, Fecteau S, Fins JJ, Guinjoan S, Hamani C, Herrera-Ferrá K, Honey CM, Illes J, Kopell BH, Lipsman N, McDonald PJ, Mayberg HS, Nadler R, Nuttin B, Oliveira-Maia AJ, Rangel C, Ribeiro R, Salles A and Wu H (2021) International Legal Approaches to Neurosurgery for Psychiatric Disorders. Front. Hum. Neurosci. 14:588458. doi: 10.3389/fnhum.2020.588458

Detta inlägg på engelska

Juridiska funderingar

Bör sociala medieplattformar censurera felinformation om COVID-19?

När coronaviruset för ett år sedan började spridas utanför Kina, sa WHO:s generaldirektör att vi inte bara kämpar mot en epidemi, utan även mot en infodemi. Termen syftar på snabb spridning av ofta falsk eller tvivelaktig information.

Medan stater bekämpar pandemin genom nedstängningar (lockdowns), bekämpar sociala medieplattformar som Facebook, Twitter och YouTube infodemin genom olika sorters nedstängning eller inramning av information. Innehåll kan förses med varningsskyltar och länkar till vad som anses vara trovärdiga informationskällor. Innehåll kan även plockas bort och i vissa fall kan konton stängas av.

I en artikel i EMBO Reports frågar sig Emilia Niemiec om det finns klokare sätt att hantera spridningen av medicinsk felinformation än genom att låta kommersiella aktörer censurera innehållet på egna sociala medieplattformar. Förutom att censur tycks motsäga idén om dessa plattformar som platser där alla fritt kan uttrycka sin åsikt, så är det oklart hur man avgör vilken information som är falsk och skadlig. Ska exempelvis forskare få använda YouTube för att diskutera möjliga negativa konsekvenser av de nedstängningar som genomförs? Eller bör sådant innehåll plockas bort som skadligt för pandemibekämpningen?

Om kommersiella medieaktörer på eget bevåg plockar bort innehåll, varför väljer de att göra det? Gör de det för att innehållet är vetenskapligt kontroversiellt? Eller för att det är opinionsmässigt kontroversiellt? Mitt under en pandemi med ett nytt virus är kunskapsläget dessutom inte alltid så klart som man kunde önska. Då är det naturligt att även vetenskapliga experter är oeniga i vissa viktiga frågor. Kan medieaktörer då fatta rimliga beslut om vad vi vet? I så fall har vi fått en ny instans som fattar viktiga beslut vad som ska betraktas som vetenskapligt bevisat eller välgrundat.

Emilia Niemiec förslår att ett klokare sätt att hantera spridning av medicinsk felinformation är att öka människors kunskap om hur sociala medier arbetar. Liksom om hur forskning och forskningskommunikation fungerar. Hon ger flera exempel på vad vi kan behöva lära oss om sociala medieplattformar och om forskning för att stå bättre rustade mot medicinsk felinformation. Utbildning som vaccin, med andra ord, som immuniserar oss mot felinformation. Denna immunisering bör helst ske så tidigt som möjligt, skriver hon.

Jag vill rekommendera Emilia Niemiecs artikel som ett eftertänksamt inlägg kring frågor som lätt väcker lika snabba som starka åsiktsreaktioner. Kanske är det inte minst där problematiken ligger. Pandemin skrämmer oss, vilket gör oss mentalt på helspänn. Utan den rädslan är det svårt att förstå den snabba spridningen av omotiverat starka åsikter om fakta. Rädslan i ett osäkert läge får oss att kräva kunskap, just för att den inte finns. Allt som inte pekar i den riktning som rädslan kräver, väcker omedelbar ilska. Rädsla och ilska blir en inre åsiktsmekanism som fattar blixtsnabba beslut om vad som är sant och falskt, just för att så mycket är osäkert.

Så kanske skulle jag drömma om ytterligare ett vaccin. Vi skulle nog behöva immunisera oss även mot rädslan och ilskan som osäkerheten orsakar i våra snabbt övertygelsebildande intellekt. Kan vi immunisera oss mot något så mänskligt som rädsla och ilska i ett osäkert läge? Eftertänksamheten i artikeln väcker i alla fall förhoppningar om det.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Niemiec, Emilia. 2020. COVID-19 and misinformation: Is censorship of social media a remedy to the spread of medical misinformation? EMBO Reports, Vol. 21, no 11, article id e51420

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Hur tar vi ansvar för forskning med dubbla användningsområden?

Vi styrs oftare än vi tror av gamla tankemönster. Som filosof finner jag det spännande att se hur mentala mönster fångar oss, hur vi fastnar i dem, och hur vi kan ta oss ur dem. Med den blicken läste jag nyligen ett bokkapitel om något som brukar kallas forskning med dubbla användningsområden, ”dual-use research”. Även här finns tankemönster att fastna i.

I kapitlet diskuterar Inga Ulnicane hur man tagit ansvar för hjärnforskning med dubbla användningsområden inom Human Brain Projekt (HBP). Jag läser kapitlet som ett filosofiskt drama. De europeiska regler som styr HBP, styrs i sin tur av tankemönster om vad problemet med dubbla användningar består i. För att kunna ta verkligt ansvar för projektet, behövde man därför inom HBP tänka sig fri från mönstren som styrde regleringen av projektet. Ansvaret blev en filosofisk utmaning: att öka medvetenheten om verkliga problem kring dubbla användningar av hjärnforskning.

Traditionellt handlar ”dubbla användningsområden” om civila respektive militära användningar. Genom regeln att forskningen i HBP uteslutande ska fokusera på civila användningsområden, kan man säga att regleringen av projektet själv styrdes av detta tankemönster. Det finns naturligtvis stora militära intressen i hjärnforskning, inte minst för att forskningen gränsar till informationsteknik, robotteknik och artificiell intelligens. Resultat kan användas för att öka soldaters stridskraft. De kan användas till effektivare underrättelseverksamhet, kraftfullare bildanalys, snabbare hotdetektering, precisare robotvapen och för att tillfredsställa många andra militära behov.

Problemet är att det finns fler problematiska behov än militära. Forskningsresultat kan även användas till att manipulera människors tankar och känslor i andra syften än militära. De kan användas till att övervaka befolkningar och styra deras beteende. Det går inte att säga en gång för alla vilka problematiska lockelser som hjärnforskningen kan väcka, även bortom det militära området. En enda god idé kan sätta fart på flera dåliga idéer på många andra områden.

Därför föredrar man inom HBP att tala om nyttiga respektive skadliga användningsområden, snarare än om civila respektive militära. Denna öppnare förståelse av ”det dubbla” innebär att man inte en gång för alla kan identifiera problematiska användningsområden. I stället krävs kontinuerlig diskussion bland forskare och andra aktörer samt allmänheten för att öka medvetenheten kring olika möjliga problematiska användningar av hjärnforskning. Vi behöver hjälpa varandra att se de verkliga problemen, som kan dyka upp på helt andra områden än vi förväntar oss. Eftersom problemen sällan kan inringas nationellt, utan rör sig över gränser, behövs dessutom globalt samarbete mellan satsningar på hjärnforskning runtom i världen.

Inom HBP fann man att ytterligare ett tankemönster styrde regleringen av projektet och gjorde det svårare att ta verkligt ansvar för forskningen i projektet. Definitionen av problematiken i styrdokumenten hämtades nämligen från EU:s exportkontrollbestämmelser, som inte är helt relevanta för forskning. Även här fordras större medvetenhet, så att vi inte fastnar i tankemönster om vad som eventuellt skulle kunna ha dubbla användningsområden.

Min personliga slutsats är att mänskliga utmaningar inte bara orsakas av bristande kunskap. De orsakas även av hur vi lockas att tänka, av hur vi upprepar till synes självklara tankemönster. Vår tendens att fasta i mentala mönster gör oss omedvetna om verkliga problem och möjligheter. Därför borde vi ta människans filosofiska dramatik på större allvar. Vi behöver upptäcka betydelsen av att filosofera oss fria från vår självförvållade fångenskap i lockande sätt att tänka. Detta gjorde man i Human Brain Project, menar jag, när man utmanades av vad det verkligen kan betyda att ta ansvar för hjärnforskning med dubbla användningsområden.

Läs Inga Ulnicanes upplysande kapitel, The governance of dual-use research in the EU. The case of neuroscience, som även nämner andra mönster som kan styra tänkandet om forskning med dubbla användningsområden.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ulnicane, I. (2020). The governance of dual-use research in the EU: The case of neuroscience. In A. Calcara, R. Csernatoni, & C. Lavallée (Editors), Emerging security technologies and EU governance: Actors, practices and processes. London: Routledge/Taylor & Francis Group, pages 177-191.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Det svåra problemet om medvetandet

Kan subjektiva upplevelser av hur kaffe smakar eller hur polarkyla känns reduceras till materiella samband i hjärnan? Varför har vi sådana subjektiva upplevelser? (En termostat kan reglera värme utan att uppleva hur värme eller kyla känns.)

Detta har betraktats som ett extra stort filosofiskt problem om medvetandet. Det har därför benämnts det svåra problemet, ”the hard problem of consciousness”. I ett inlägg på The Ethics Blog frågar Michele Farisco om problemet kan mjukas upp. Han diskuterar två besläktade tänkesätt, som skulle kunna mjuka upp problemet genom att betrakta medvetandet som ett kulturellt begrepp.

Michele Farisco påpekar att en uppmjukning av medvetandeproblemet riskerar att skapa svåra etiska problem. Etiken förutsätter att människor är medvetna, kännande och tänkande. Ett kulturellt uppmjukat medvetandeproblem riskerar att relativisera etiska frågor om exempelvis vård i livets slutskede.

Läs inlägget: The hard problem of consciousness: please handle with care!

Michele Farisco samarbetar med filosofer, kognitionsforskare, neurovetare och datorvetare i Human Brain Project.

Svåra frågor

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vem publicerar sig i bedrägliga tidskrifter?

Vem vill publicera sin forskning i bedrägliga tidskrifter, så kallade rovdjurstidskrifter (”predatory journals”)? Tidigare har man trott att det huvudsakligen handlar om oerfarna forskare från låg- och medelinkomstländer. En ny studie av publiceringsmönster i svensk omvårdnadsforskning nyanserar bilden.

I studien granskades alla offentligt listade artiklar i omvårdnadsforskning kopplade till svenska högskolor under 2018 och 2019. Sedan identifierades vilka av dessa artiklar som publicerats i bedrägliga tidskrifter. Man hittade 39 sådana artiklar: 2,8 procent av samtliga artiklar. En betydande andel av dessa artiklar var publicerade av seniora akademiker.

Forskarna bakom studien framhåller tre problem med detta publiceringsmönster. Om seniora akademiker publicerar sig i bedrägliga tidskrifter, så bidrar de till att legitimera detta sätt att publicera omvårdnadsforskning, vilket hotar ämnets trovärdighet och gör gränsen mellan legitima och bedrägliga tidskrifter i ämnet suddig. Ett annat problem är att om somliga skaffar sig snabba publikationsmeriter med hjälp av bedrägliga tidskrifter, innebär det orättvisa när akademikers kvalifikationer jämförs, exempelvis vid tjänstetillsättningar. Slutligen kan mer seniora forskares publiceringsmönster vilseleda yngre forskare, exempelvis kan de tro att den snabba ”granskningsprocess” som bedrägliga tidskrifter erbjuder i själva verket är en form av effektivitet och alltså någonting lovvärt.

Forskarna som gjorde studien upptäckte även några fall en märklig företeelse, nämligen kapning av legitimt publicerade artiklar. I detta fall är artikelförfattarna oskyldiga. Deras redan publicerade artiklar kopieras och hamnar i rovdjurstidskrifterna, vilket får det att se ut som om erkända författare valde att publicera sig i där.

Vill du läsa mer, exempelvis om huruvida akademiker som publicerar sig i bedrägliga tidskrifter bör rapporteras, läs artikeln i Nursing Ethics. Ett möjligen positivt resultat är att antalet artiklar i bedrägliga tidskrifter minskade från 30 under 2018 till 9 under 2019. Förhoppningsvis kan undervisningsinsatser ytterligare minska förekomsten, avslutar artikelförfattarna.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sebastian Gabrielsson, Stefan Eriksson, Tove Godskesen. Predatory nursing journals: A case study of author prevalence and characteristics. Nursing Ethics. First Published December 3, 2020, doi.org/10.1177/0969733020968215

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Dags att reglera teknik som kan optimera människors egenskaper

Kanske har du också drömt om att vara mer än du är. Snabbare, smartare, modigare, starkare, eller kanske mer attraktiv? Det är inte länge sedan det bara var i science fiction som sådant var möjligt. Nu utmanar ny teknik som kan förändra våra kroppar och hjärnor våra föreställningar om vad som är normalt och abnormalt. Och gränserna mellan att behandla, förbättra och optimera suddas sakta ut. Under hösten har till exempel SVT-serien Framtiden runt hörnet lyft frågan i ett avsnitt om att optimera sig själv

Men det är inte många forskare eller företag som utvecklar läkemedel, proteser eller implantat som själva skulle hävda att de sysslar med att optimera människor, eller det som på engelska kallas human enhancement. Men teknologierna  de utvecklar kommer ändå att kunna röra sig från en domän till en annan. Våra kroppar kan förändras både funktionellt och kosmetiskt. Det finns både forskning och (icke evidensbaserad) behandling som syftar till att få oss att leva längre. Våra hjärnor kan också optimeras på olika sätt. Våra tankar och känslor kan förändras med läkemedel och terapi. Kanske kan man också förändra vår moral, både till det bättre och sämre. 

Den här spänningen kan vi känna igen från olika debatter om mer vanliga sätt att optimera människor. Doping inom idrotten till exempel. Eller studenter som använder ADHD-medicin för att plugga inför en stor tenta. Men det finns andra exempel på teknologier som kan användas för att optimera egenskaper. Vad händer om man förändrar människors moral eller använder cybernetiska implantat inom militären? Eller om friska individer får tillgång till neuroproteser för att förbättra minnet eller någon annan kognitiv funktion, när tekniken från början var avsedd för människor som skadats av neurologiska sjukdomar.  

Det har såklart funnits diskussion om hur etiken kring sådan utveckling ska regleras. Men eftersom väldigt få av de forskare och ingenjörer som utvecklar teknik som kan användas för att optimera olika egenskaper hos människor själva skulle säga att de är i optimeringsbranschen har initiativen inte varit så framgångsrika. Men kanske är tiden inne för etiska riktlinjer? Och då väcks frågan: hur gör man det på ett område som är brett, komplext och svårt att avgränsa? Ska det vara en uppsättning fristående allmänna riktlinjer för hela fältet, eller är det så spretigt att det kräver en reglering för varje fält eller domän? 

Ett försök till att svara på frågan kommer från SIENNA-projektet (Stakeholder-Informed Ethics for New technologies with high socio-ecoNomic and human rights impAct). Det är ett EU-projekt som fått i uppgift att utveckla den här typen av etiska regler och riktlinjer för tre väldigt olika teknikområden. Dels optimering av mänskliga egenskaper, men också av genetik och genomik, samt artificiell intelligens och robotik. Det kanske inte kommer som ett överraskning att det svåraste uppdraget varit just optimering. I närmare tre år har SIENNA kartlagt fältet, analyserat de etiska implikationerna, kartlagt lagstiftningen, studerat hur forskningsetikkommitteer hanterar de etiska frågorna, och kommit med förslag på olika sätt att förbättra befintlig lagstiftning. Input har kommit från olika typer av intressenter, experter och allmänheten. Representanter från industri, akademi och myndigheter har deltagit i olika workshops och granskat förslag. Allmänhetens syn på frågorna har undersökts i fokusgrupper i fem länder och kompletterats med en enkätundersökning där 11,000 personer i 11 länder från Europa, Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika fått svara på frågor om sina attityder till att använda olika teknologier för att optimera människors egenskaper eller prestationer. Resultatet är ett etiskt ramverk, som beskriver olika alternativ för hur det här arbetet kan översättas till praktisk etisk vägledning. 

Ramverket för optimering bygger på tre fallstudier som kan ge lite klarhet i vad som står på spel i ett väldigt spretigt fält: användandet av antidepressiva läkemedel, behandling av demens, och genetik. Fallstudierna lyfter fram olika typer frågor som sannolikt kommer att bli aktuella. Och de svårigheter som kommer med den komplexa uppgift som SIENNA nu står inför: att utveckla en etisk riktlinje för teknologier som används för att optimera mänskliga förmågor. 

Utvecklingen av många av de här teknologierna, deras applikationer och den potential för optimering de har, är fortfarande i sin linda. Så kanske är det här precis rätt läge att föreslå sätt för forskningsetikkommittéer att informera forskare om de etiska utmaningar som följer med den här potentialen att optimera människor? Och att uppmuntra forskarna att reflektera kring potentiella konsekvenser av att tekniken används för optimering i samband med att de ansöker om etikgodkännande för sin forskning.  

För den som vill vara med och påverka hur förslaget från SIENNA kommer att se ut finns möjligheten att delta i en remissrunda i mitten av januari nästa år. Mellan den 11-25 januari 2021 kommer projektets förslag för etisk reglering av teknologier som kan optimera våra egenskaper att finnas tillgängliga för kommentar. Men du kan också ge input till förslag som rör genomik, AI och robotik. Den som vill vara med rekommenderas besöka webbplatsen, www.sienna-project.eu.

Josepine Fernow

Skrivet av…

Josepine Fernow, koordinator vid Centrum för forsknings- och bioetik och kommunikationsledare i SIENNA-projektet.

SIENNA-projektets logotyp

Det här inlägget på engelska

Forskning för ansvarsfull hantering av våra hälsodata

Använder du smarttelefonen för att samla in och analysera din prestation på gymmet? Ny hälsorelaterad teknik utvecklas och integreras snabbt i våra liv. Denna utveckling leder till ett växande behov av att samla in, använda och dela hälsodata digitalt. Sjukvården, den medicinska forskningen, liksom teknik- och läkemedelsföretagen är alltmer beroende av att samla in och dela våra elektroniska hälsodata. Detta för att utveckla vården och nya medicinska och tekniska produkter.

Denna trend mot alltmer delning av personlig hälsoinformation väcker flera integritetsfrågor. Tidigare studier tyder på att människor är villiga att dela sin hälsoinformation om det övergripande syftet är förbättrad hälsa. De är dock mindre villiga att dela sin information med företag och försäkringsbolag, vars syften kan vara oklara eller inte uppfylla människors förväntningar. Det är därför viktigt att undersöka hur individers uppfattningar och attityder förändras beroende på det sammanhang i vilket deras hälsodata används, vilken typ av information som samlas in samt vilka kontrollmekanismer som styr datadelningen. Dessutom finns det en skillnad mellan vad människor säger är viktigt och vad som avslöjas i deras faktiska beteende. I enkäter anger individer ofta att de värdesätter sin personliga information. Samtidigt delar individer sin personliga information online trots liten eller ingen fördel för dem eller samhället.

Känner du igen dig själv, klickar du rutinmässigt på ”Godkänn”-knappen när du installerar en hälsoapp som du vill använda? Detta beteende kan vid första anblick tyda på att människor inte värdesätter sin personliga information särskilt mycket. Är det en korrekt slutsats? Tidigare studier tog kanske inte hänsyn till komplexiteten i beslut om integritet där kontextspecifika faktorer spelar en stor roll. Till exempel kan människor värdera att dela hälsodata via en fysisk aktivitetsapp på telefonen olika. Vi har därför valt att genomföra en studie som använder en sofistikerad flermetodsstrategi som tar hänsyn till kontextspecifika faktorer. Vi tror det finns en fördel inom cybersäkerhets- och integritetsforskning att använda både kvalitativa metoder och en kvantitativ preferensmetod, såsom ett så kallat discrete choice experiment (DCE). Vi hoppas på så vis kunna bidra till att människors hälsodata delas för flera ändamål på ett etiskt bättre sätt.

Du kan läsa mer om våra försök att initiera sådan forskning på vår forskargrupps webbplats. För närvarande analyserar vi enkätdata från 2 000 deltagare från Sverige, Norge, Island och Storbritannien. Forskargruppen har expertis inom juridik, filosofi, etik och samhällsvetenskap. På denna breda grund utforskar vi människors förväntningar och preferenser, samtidigt som vi identifierar möjliga etiska och juridiska fallgropar. På så sätt vill vi bidra till att göra den växande digitala användningen och delningen av hälsodata etiskt välinformerad, socialt acceptabel och i överensstämmelse med människors förväntningar.

Jennifer Viberg Johansson

Skrivet av…

Jennifer Viberg Johansson, postdoc vid Centrum för forsknings- & bioetik, arbetar inom projekten Governance of health data in cyberspace och PREFER.

Detta inlägg på engelska

Utforskar preferenser

Människor bryr sig om antibiotikaresistens

Ökningen av antibiotikaresistenta bakterier är ett globalt hot mot folkhälsan. Bara i Europa orsakar antibiotikaresistens (AR) varje år runt 33 000 dödsfall och belastar sjukvårdskostnaderna med cirka 1,5 miljarder euro. Vad orsakar då AR? Främst överanvändning och slarvigt bruk av antibiotika. För att minska AR, måste vi minska användningen av antibiotika.

Flera faktorer driver på utskrivningen av antibiotika. Patienter kan vara pådrivande genom att förvänta sig antibiotika när de besöker läkaren. Läkare kan i sin tur vara pådrivande genom att anta att patienterna förväntar sig antibiotika.

I en artikel i International Journal of Antimicrobial Agents redovisar Mirko Ancillotti från CRB den kanske första studien i sitt slag av allmänhetens inställning till AR när de väljer mellan antibiotikabehandlingar. I ett så kallat Discrete Choice Experiment fick deltagare från den svenska allmänheten upprepade gånger välja mellan två behandlingar, samtidigt som fem egenskaper hos behandlingarna varierades: (1) behandlingens bidrag till AR, (2) kostnad, (3) risk för biverkningar, (4) risk för utebliven behandlingseffekt och (5) behandlingstid. På så vis fick man en uppfattning om vilka egenskaper som driver antibiotikaanvändningen. Man fick också en uppfattning om hur mycket människor bryr sig om AR när de väljer antibiotika, relativt de andra egenskaperna hos behandlingarna.

Det visade sig att alla fem egenskaper påverkade deltagarnas val av behandling. Det visade sig också att för majoriteten var AR den viktigaste egenskapen hos behandlingarna. Människor bryr sig alltså om AR och är beredda att betala mer för att få en behandling som orsakar mindre antibiotikaresistens. (Notera att man förklarat för deltagarna att antibiotikaresistens är ett kollektivt hot snarare än ett problem för individen.)

Eftersom människor bryr sig om antibiotikaresistens när de får tillfälle att överväga saken, menar Mirko Ancillotti att en väg mot minskad antibiotikaanvändning kan vara bättre information i vården och andra sammanhang, som förklarar individens ansvar för det kollektiva hotet. Människor som förstår sitt individuella ansvar för AR kan vara mindre pådrivande när de möter läkare. Detta kan även få läkarna att ändra sina antaganden om patienters förväntningar beträffande antibiotika.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

M. Ancillotti, S. Eriksson, D.I. Andersson, T. Godskesen, J. Nihlén Fahlquist, J. Veldwijk, Preferences regarding antibiotic treatment and the role of antibiotic resistance: A discrete choice experiment, International Journal of Antimicrobial Agents, Volume 56, Issue 6, 2020. doi.org/10.1016/j.ijantimicag.2020.106198

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Indikatorer på medvetande

Frågan om vi kan veta om någon faktiskt är medveten eller inte, är inte rent filosofisk. Patienter med svåra hjärnskador kan ibland antas bibehålla ett visst medvetande, även om de inte kan visa detta genom beteende. Hur kan vi då veta om en sängbunden patient, som kanske inte ens kan blinka, har någon nivå av medvetande?

I ett blogginlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco provisoriskt sex indikatorer på medvetande. Tanken är att indikatorerna kan fastställas inte bara genom att iaktta patienters beteende, utan även genom andra kliniska undersökningar och genom tekniska gränssnitt som möjliggör samspel mellan människa och maskin.

Vill du veta mer, läs inlägget: Are you conscious? Looking for reliable indicators.

Forskningen som Michele Farisco skriver om är ett samarbete mellan filosofer, kognitionsforskare, neurovetare och datorvetare i Human Brain Project.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Etiskt ansvarsfull robotutveckling

Utveckling av nya tekniker hämtar ibland inspiration från naturen. Hur löser växterna och djuren problemet? Ett exempel är dagens robotik, där man vill utveckla bättre robotar på basis av vad neurovetenskapen vet om hjärnan. Hur löser hjärnan problemet?

Neurovetenskapen ser i sin tur nya möjligheter att testa sina hypoteser om hjärnan genom att simulera dem i robotar. Kanske kan man simulera hur områden i hjärnan samverkar vid Parkinsons sjukdom, för att bättre förstå hur patienters rörelseproblem orsakas.

Neurovetenskapligt inspirerad robotik benämns neurorobotik. Den befinner sig ännu i ett tidigt stadium, vilket gör neurorobotik till ett utmärkt område att vara etiskt och socialt mer förutseende än vi varit vid tidigare teknikutvecklingar. Det vill säga, vi kan redan nu börja identifiera möjliga etiska och sociala problem kring teknikutvecklingen och motverka dem innan de uppkommer. Vi kan exempelvis inte blunda för genus- och jämställdhetsfrågor, utan måste kontinuerligt reflektera över hur våra egna sociala och kulturella mönster återspeglas i tekniken vi utvecklar. Vi behöver öppna våra ögon för våra egna blinda fläckar!

Om detta etiska skifte i teknikutvecklingen kan du läsa mer om i en artikel i Science and Engineering Ethics (med Manuel Guerrero från CRB som en av författarna). Skiftet kallas ansvarsfull forskning och innovation och exemplifieras i artikeln med det Europeiska forskningsprojektet Human Brain Project.

Inom detta projekt samarbetar inte bara neurovetare och teknikexperter för att utveckla neurorobotiken. Även humanister och samhällsvetare ingår i samarbetet. Artikeln är själv ett exempel på detta breda samarbete. Emellertid är även implementeringen av ansvarsfull forskning och utveckling i ett tidigt stadium. Man behöver finna konkreta arbetsformer som gör det möjligt att inte bara förutse etiska och sociala problem och reflektera över dem, utan även agera och ingripa för att i praktiken påverka utvecklingen.

Från att ha varit ett ramverk kring forskning och utveckling, tycks etiken nu integreras alltmer i forskningen och utvecklingen. Läs artikeln om du vill fundera om denna övergång till en mer reflekterande och ansvarsfull teknikutveckling.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Aicardi, C., Akintoye, S., Fothergill, B.T. et al. Ethical and Social Aspects of Neurorobotics. Sci Eng Ethics 26, 2533–2546 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-020-00248-8

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

« Äldre inlägg