Dopning är ett komplicerat problem inom elitidrotten. Det är inte så enkelt att enskilda idrottsutövare på egen hand väljer att dopa sig för att öka chanserna att vinna. Att ta hem pokalen är viktigt även för tränaren, för laget, för sponsorn, för fansen – och för TV-kanalerna som vill visa häpnadsväckande bragder.
Ett starkt tryck driver fram en vittförgrenad dopningskultur. Det blir då svårt att identifiera enskilda skyldiga. Alla och ingen har ansvaret, så att säga.
I sitt avhandlingsarbete om dopning uppmärksammar Ashkan Atry idrottsläkarens roll i sammanhanget. Dopning på elitnivå är så medicinskt avancerad, att den sällan kan genomföras utan läkarassistans. Idrottsläkaren ingår i teamet, som chefsmekanikern i motorsporten, och kan i dopningskulturen känna ett ansvar inför laget att tänja på gränserna för det tillåtna.
Hur få en ände på detta? Somliga vill införa hårdare regler och sanktioner inte bara för dopande idrottare, utan även för idrottsläkare som förmedlar dopningspreparat. Det finns till och med förslag på att göra dopning olagligt, så att hela rättsapparaten kan kopplas in när dopning misstänks.
Ashkan Atry är kritisk till denna ”legalistiska” hantering av dopningsproblematiken. Det blir visserligen möjligt att i efterhand – när brottet begåtts och förövaren identifierats – utkräva ansvar från individuella idrottsutövare och läkare. Men om dopningskulturen är utbredd, så att syndaren är som ett helt människomoln som driver med vinden, är frågan om inte utpekandet i efterhand av vissa enskilda blir både ineffektivt och illegitimt.
Atry föreslår en annan väg. Idrottsläkaren har en central plats i elitidrotten, som skulle kunna utvecklas till något mer framåtriktande. I stället för att i efterhand utkräva ansvar från enskilda läkare som bidragit till dopning, föreslår Atry att man stärker idrottsläkarens roll och förmåga att ta ett framåtriktat ansvar, mitt inne i idrottskulturen.
Exakt hur detta ska göras är givetvis inte lätt att säga, men Atry har en lovande och originell tanke som jag tror bör prövas. Om vi enbart fokuserar på att i efterhand utkräva ansvar i ett moln av medskyldiga, undermineras det framåtriktade ansvar som utmärker människor som vi i vanliga sammanhang beundrar som ansvarstagande.
Det skulle kunna handla om att öka kontakterna idrottsläkare emellan, och därmed transparensen. Det skulle kunna handla om att utveckla en etisk motkultur i kollektivet av idrottsläkare, där man stödjer en positiv roll att motverka precis det tryck som nu kan få enskilda läkare att trimma idrottsutövare till bristningsgränsen, och lite till.
I stället för att vara den som hjälper laget att tänja på gränserna, skulle idrottsläkaren kunna bli den som hjälper laget att ta det säkra före det osäkra – och beundras för detta.
Att stödja framåtriktat ansvar i stället för att utkräva ansvar i efterhand – det kan vara något att beakta även i andra sammanhang där röster höjs för strängare regler och sanktioner.
Läs gärna även Yusuke Inoues inlägg på The Ethics Blog om en ny lag i Japan för att ge myndigheterna större makt vid en ny pandemi.
Pär Segerdahl
Senaste kommentarer