Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: etik (Sida 1 av 5)

Kan vi förändras genom att se våra misstag?

9 december, 2025 / / 3 kommentarer

Kanske bör jag inledningsvis påpeka att jag inte är någon kännare av Konfucius, men finner honom inspirerande. Detta inlägg uttrycker bara den inspirationen, inget annat.

Med tanke på hur konflikter ständigt återskapas, överallt och på alla områden, kan man undra om vi någonsin kan förändras genom att se våra misstag. Vi har bemästrat så mycket genom ny kunskap på olika områden. Ändå dras vi ständigt in i nya konflikter, trots vår kunskap om mönstret. Historiker har alltid följt intriger, krig och konflikter särskilt noga. Vi vet allt vi behöver veta.

Kanske kan vi ändå ana hur konflikter återuppstår trots kunskapen om mönstret. För ingår inte kunskapen i mönstret? Tänk på hur vi engageras av dokumentärer om historiska konflikter: hur vi dras in i motsättningarna som de ger oss kunskap om. Tänk på hur skickliga strateger alltid funnit studier av konflikter särskilt användbara i kampen mot strategiskt identifierade fiender. Och nu vill vi använda denna kunskap strategiskt i kampen mot alla konflikter! Självklart är det viktigt att skapa en fredlig värld baserad på kunskap, men kanske hindrar den välinformerade ansatsen oss från att se hur mönstret återuppstår? Vi drömmer om en upplyst kamp mot alla konflikter och hamnar omedelbart i krig med oss själva. Hur ska vi någonsin kunna lära oss av våra misstag om vi inte ser dem när vi faktiskt gör oss skyldiga till dem? Vi kommer alltid för sent. Vi lyckas aldrig ta oss själva på bar gärning.

Kanske upprepar jag själv mönstret genom att skriva ännu ett inlägg om det?

Redan för 2 500 år sedan ställde sig den kinesiske tänkaren Konfucius denna fråga om hur vi kan lära oss av våra egna misstag (och av lysande exempel). Han gjorde detta i en tid som möjligen var ännu mer präglad av konflikter än vår egen. Omgiven av krigförande stater föreslog han att verkligt moraliskt ansvar för oss själva förutsätter att vi människor tänker själva, att vi granskar oss själva. Man kunde tro att Konfucius därmed såg självgranskning som en elementär mänsklig aktivitet. Det gjorde han säkert, men samtidigt såg han självgranskning som en sällsynthet bland människor:

Mästaren sade: ”Jag får nog ge upp! Jag har ännu inte träffat någon som kan inse sina fel och ställa sig själv till svars.”

Det är svårt för oss människor att ställa oss själva till svars; svårt att söka roten till våra misstag hos oss själva. Och förunderligt lätt att hitta felen hos andra och ställa dem till svars! Viljan att bekämpa alla konflikter är ett exempel. Som om vi kunde bevaka allt omkring oss men inte se oss själva upprepar vi det mönster vi vill korrigera. Hur ska vi någonsin kunna ta moraliskt ansvar för oss själva om vi hjälplöst upprepar vad vi vill befria oss från?

Om självgranskning ska ha den stora betydelse som Konfucius tillmätte den, så kan detta att ”tänka själv” knappast vara en mänsklig aktivitet jämte andra. En mänsklig aktivitet upprepar sitt mönster: att som människa ställa sig själv till svars är att hamna i konflikt med sig själv. Vi skulle återigen behöva stanna upp och granska oss själva för att ge utrymme för verklig förändring. Att granska sig själv måste överskrida hur vi lever och fungerar som vanliga människor. Att ”tänka själv” måste vara extraordinärt, kanske rentav mer än mänskligt? Självgranskning utmärker åtminstone inte hur vi vanligen tänker, talar och agerar i våra mellanmänskliga angelägenheter.

Någonting helt annat får därför betydelse för Konfucius, utöver människan: himlen. Enligt min mening bör hans himmel inte tolkas som en högre religiös auktoritet som överordnade kan hänvisa till för att hävda sina intressen gentemot underordnade. Det vore bara mänskligt. Himlen har inga intressen eller åsikter att vakta: en bild av öppenhet. Till skillnad från människan har himlen inget mönster (även om moln kan skymma detta faktum). Den är bara stor, klar, lysande och gränslös. Även om Konfucius ibland talar om ”himlens befallning” så är hans himmel inte talför och den dikterar inga budskap. Kanske är det himlens storhet som är befallande, dess klarhet som möjliggör förändring? När hans lärjungar önskar ett tydligt budskap från mästaren som de kan förmedla till andra, kan samtalet ta denna vändning:

Mästaren sade: ”Jag vill upphöra att tala.” Zigong sade: ”Om du mästare inte talar, vad ska då vi, dina lärjungar förmedla?” Mästaren sade: ”Säger himlen något? De fyra årstiderna har sin gång, och de hundra skapelserna får liv, men säger himlen något?”

Att tänka själv åstadkommer inga läror som mästare förmedlar till lärjungar, och lärjungar till mänskligheten. Självrannsakan sker inom var och en av oss och är inte en mellanmänsklig angelägenhet. Inte ens förnuftet riktas mot alla oförnuftiga människor för att fastställa det förnuftiga mönstret. Att tänka själva är lika blygsamt som det är enkelt, för när vi inte söker stöd för positioner (inte ens från allvetande AI) upprepar vi inte längre våra mönster och kan plötsligt se dem. Vi blir klara som himlen, öppna för verklig förändring. Detta är en oväntad möjlighet som inte kan skildras i dokumentärer utan att återskapa våra tendenser: en inre revolution jämförbar med hur himlen plötsligt öppnar sig. Jag kommer att tänka på en anmärkning som filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sin anteckningsbok:

Revolutionär kommer den att vara som kan revolutionera sig själv.

Naturligtvis kan vi lära oss av våra misstag. Men knappast när vi håller varandra ansvariga genom att hålla oss informerade om mänskliga misstag; snarare när vi för en gångs skull tänker själva. Att tala är att upprepa sig själv; i tystnaden väntar förändringen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Konfucius samtal, översättning av Torbjörn Lodén, Apell Förlag, 2016.

Ludwig Wittgenstein, Särskilda anmärkningar, översättning av Lars Hertzberg, Doxa 1983.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

När sjuksköterskor blir forskare: etiska utmaningar vid doktorandhandledning

Sjuksköterska som blivit doktorand på seminarium. Foto av RU Recovery Ministries på Unsplash
25 november, 2025 / / 3 kommentarer

Sjuksköterskor som väljer att doktorera och bedriva forskning inom omvårdnad och hälsa bidrar starkt till utvecklingen av vården: avhandlingsprojekten är ofta samarbeten med vården. Doktorandutbildningen inom området rymmer dock utmaningar för såväl doktorander som handledare. En utmaning är att många kombinerar forskning med deltidsarbete i vården. Det är svårt att kombinera två så viktiga och krävande yrken, särskilt om både doktoranden och handledaren gör det.

För att få en tydligare bild av utmaningarna samt möjliga strategier för att hantera dem, genomfördes en systematisk litteraturgenomgång av engelskspråkiga studier av utmaningar och strategier vid doktorandhandledning inom omvårdnad och hälsa. Litteraturstudien är författad av bland andra Tove Godskesen och Stefan Eriksson, och förhoppningsvis kan den bidra till förbättrad handledning av sjuksköterskor som väljer att bli forskare.

En utmaning som beskrevs i litteraturen har att göra med övergången från ett yrkesliv med tydliga arbetsuppgifter till forskning som i högre utsträckning bedrivs självständigt. Doktoranderna kan oroas av oklar och svåråtkomlig handledning; samtidigt kan handledarna anse att doktoranderna har ett eget ansvar att söka stöd och synpunkter från dem vid behov. En annan utmaning har redan antytts: handledare som arbetar deltid i vården kan ha svårt att hålla ett konsekvent mötesschema med sina doktorander för att ge återkoppling. Dessutom rapporterades svårigheter när andelen doktorander är stor i förhållande till antalet potentiella handledare. Ytterligare en utmaning har att göra med att doktoranderna inte alltid är förberedda för akademiska arbetsuppgifter, som att skriva vetenskapliga texter och forskningsansökningar. Doktorandernas första studie kan därför vara särskilt tidskrävande att skriva och handleda.

Strategier för att hantera dessa utmaningar inkluderar bland annat tydliga överenskommelser från början om vad doktorand och handledare kan förvänta sig av varandra. Kanske i form av skriftliga överenskommelser och checklistor. Utbildning av doktorander för olika akademiska arbetsuppgifter och roller nämndes också, såsom träning i ansökningsskrivande, akademisk publicering och forskningsmetodik. Men även handledare behöver utbildning och träning för att fungera väl i sina roller gentemot sina doktorander. Ytterligare en strategi som rapporterades i litteraturen var mentorskap för att initiera doktorander i en akademisk miljö.

I sin diskussion föreslår författarna bland annat att bioetikens principer (autonomi, göra gott, inte skada, rättvisa) kan användas som ramverk för att hantera etiska utmaningar vid handledning av doktorander inom omvårdnad och hälsa. Etiskt genomtänkt handledning är en grundval för framgångsrik doktorandutbildning inom området, skriver de i sin slutsats. Läs artikeln här: Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.

Forskarseminariet tycks inte nämnas i litteraturen, noterar jag personligen. Att regelbundet delta i ett forskarseminarium är en viktig del av doktorandutbildningen och initierar effektivt doktoranden i en akademisk kultur. Seminariet möjliggör inte minst återkoppling från andra doktorander och från andra seniora forskare än handledarna. Att doktorandgruppen är stor kan faktiskt vara en fördel för seminariet. Min erfarenhet är att seminariet blir livaktigare med en större andel doktorander, som får lättare att göra sig hörda.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Godskesen, T., M. Grandahl, A. N. Hagen, and S. Eriksson. 2025. “Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.” Journal of Advanced Nursing 1–18. https://doi.org/10.1111/jan.70298

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Vikten av att låta saker ta sin tid

Stoppur, Bild av Bruno från Pixabay
11 november, 2025 / / Inga kommentarer

Att vara etiker och filosof är att vara en tidens advokat: ”Vänta, vi behöver tid att tänka efter här.” Detta att låta saker ta sin tid får sällan gehör i samhället. Det börjar redan i skolan, där det ofta gäller att kunna räkna snabbt och kunna rabbla så många ord som möjligt på en minut. Det fortsätter sedan på samhällsnivå.

Ett bra exempel är teknikutvecklingen, som går snabbare än någonsin. Människan har alltid använt mer eller mindre avancerad och funktionell teknik, alltid letat efter bra sätt att lösa problem. Med den industriella revolutionen började det gå riktigt snabbt, sedan har hastigheten bara ökat. Vi fick fabriker, biltrafik, flygtrafik, kärnkraft, genmodifierade grödor och fosterdiagnostik. Vi fick skrivmaskiner, datorer och telefoner. Vi fick olika sätt att spela och spela upp musik. Nu har vi har vi fått artificiell intelligens (AI), som det ofta sägs kommer att revolutionera de flesta delar av samhället.

Utvecklingen och implementeringen av AI går ojämförligt snabbt. Olika myndigheter använder AI, hälso- och sjukvården tillåter att AI-verktyg får allt fler uppgifter. Skolor och universitet brottas med frågan hur AI ska användas av studenter, lärare och forskare. Lärare har stått handfallna eftersom AI etablerade sig så snabbt, och olika lärare har olika sätt att dra gränser för vad som är fusk, vilket resulterar i stor otydlighet för studenter om vad som gäller. Människor använder AI för allt från att planera sin dag till att få hjälp med psykiska problem. AI används som relationsexpert, men också som själva föremålet för romantiska relationer eller vänskapsrelationer. Det finns idag AI som kan ringa upp gamla och sjuka människor och fråga dem hur de känner sig, om de tagit sin medicin, och kanske om de har haft några sociala kontakter den senaste tiden.

Precis som med all teknik finns det fördelar och nackdelar med AI, och den kan användas på både bra och dåliga sätt. AI kan användas för att förbättra för människor och miljö, men liksom all teknik kan den också vara skadlig för människor och miljö. Människor och samhällen kan göra saker bättre och enklare med AI, men liksom all teknik kan den också få negativa konsekvenser som miljöförstöring, arbetslöshet och diskriminering.

Forskare i Nederländerna har diskuterat problemen som uppstår med ny teknik i termer av ”sociala experiment”. De menar att det finns en viktig skillnad jämfört med den noggranna prövning som exempelvis nya läkemedel genomgår. Läkemedel testas i laboratorier och djurförsök innan de godkänns. Ny teknik genomgår inte en lika strukturerad process.

EU har infört ett grundläggande juridiskt ramverk kring AI (EU AI Act), vilket kan ses som ett försök att introducera den nya tekniken på ett sätt som är mindre experimenterande med människor och samhällen: mer ”ansvarsfull” och ”pålitlig” AI. Den nya lagen kritiseras av vissa europeiska teknikföretag som hävdar att lagen innebär att vi hamnar efter de länder som inte har några regler, till exempel USA och Kina. Att göra saker på ett genomtänkt och etiskt riktigt sätt betraktas tydligen som mindre viktigt än att snabbt få tekniken på plats. Tvärtom betraktas eftertänksamhet som riskfyllt, vilket säger en del om det riskbegrepp som för närvarande framtvingar en så snabb utveckling att kanske inte ens tekniken hinner leverera vad marknaden förväntar sig.

Precis som med tidigare viktiga tekniker skulle vi behöva tänka efter innan. Om AI ska hjälpa oss utan skadliga konsekvenser så måste utvecklingen få ta sin tid. Detta är ännu viktigare med AI än med tidigare teknik, eftersom AI har ovanligt stor potential att påverka våra liv. Etikforskningen pekar på flera problem som har att göra med rättvisa och tillit. Ett problem är att vi inte kan förklara varför AI i sjukvården kommer till en viss slutsats om en patients hälsotillstånd. Med tidigare teknik har någon person, om inte användaren så åtminstone utvecklaren, alltid kunnat förklara kausaliteten i systemet. Vågar vi lita på en teknik i sjukvården som vi inte kan kontrollera eller förklara på väsentliga punkter?

Det finns teknikoptimister och teknikpessimister. Vissa är entusiastiska över ny teknik och tror att den är lösningen på alla våra problem. Andra anser att försiktighetsprincipen borde gälla för all ny teknik och vill inte acceptera några risker alls. Det vore bra om vi kunde se medelvägen. Medelvägen består i att låta saker ta sin tid att visa sina reella möjligheter bortom optimisternas och pessimisternas förutfattade meningar om saken. Att förespråka ett etiskt förhållningssätt handlar alltså inte om att sätta stopp för utvecklingen, utan om att sakta ner processen. Detta för att vi ska få tid att reflektera över var det kan vara lämpligt att införa AI och var vi kanske borde avstå från tekniken. Vi borde också fundera över hur den AI som vi väljer att använda introduceras på ett bra sätt, så att vi hinner upptäcka riskerna för orättvisa, diskriminering och minskad tillit och kan minimera dem.

Det är inte lätt och inte populärt att vara den som säger ”Vänta, vi måste tänka efter”. Ändå är det så viktigt att vi tar oss tid. Vi måste tänka efter före, så att det inte blir fel när det så lätt hade kunnat bli rätt. Det kan vara värt att fundera över vad som kunde hända om vi fick lära oss i skolan att det är viktigare att göra saker rätt än att göra dem snabbt.

Skrivet av…

Jessica Nihlén Fahlquist, lektor i biomedicinsk etik och docent i praktisk filosofi vid Centrum för forsknings- & bioetik.

Läs även SvD 2025-10-20: ”AI – ett experiment på samhällsnivå?”

Detta inlägg på engelska

Vi deltar i debatten

Tänk på avståndet mellan etik i princip och etik i praktik

tåg som passerar station, foto: Ingo Joseph på Pexels
2 september, 2025 / / 3 kommentarer

När etiska dilemman diskuteras med hjälp av fallbeskrivningar eller vinjetter, har vi en tendens att föreställa oss fallen som tagna ur verkligheten. Visst, vinjetterna är vanligen påhittade och beskrivningarna anpassade för att illustrera etiska principer, men när vi diskuterar fallen brukar vi ha attityden att de är verkliga. Eller åtminstone verkliga möjligheter: ”Hur bör vi göra om vi möter ett fall som detta?”

Att diskutera etiska fall är en oerhört bra övning i etiskt resonerande och en viktig del i utbildning och fortbildning av vårdpersonal. Men ibland kan vi även behöva hålla i minnet att det handlar om anpassade övningar i träningslokalen, så att säga. Verkligheten levererar sällan separata dilemman som kan hanteras ett och ett. Ofta är den snarare ett kontinuerligt flöde av mer eller mindre klart upplevda utmaningar som förändras snabbare än vi hinner beskriva dem. Vi kan inte alltid säga hur problemsituationen egentligen ser ut. Därför kan det ibland vara klokt att inte besluta eller agera omedelbart, utan att vänta på att situationen tar en annan och kanske tydligare form. Och då kan det etiska problemet i praktiken delvis ha löst sig, eller blivit mer hanterbart, eller blivit inaktuellt.

Låter det oansvarigt? Att döma av två texter som jag vill rekommendera idag, kan ansvarsfull vårdpersonal tvärtom uppleva att det skaver mellan etik i princip och etik i praktik, och att det vore oetiskt att inte ta detta på allvar. Den första texten är en essä av Joar Björk (som är både etiker och läkare i palliativ vård). I tidskriften Palliative Care and Social Practice diskuterar han ett påhittat patientfall. En man med spridd prostatacancer vårdas av ett palliativt team. I vinjetten har mannen tidigare uttryckt att han vill ha fullständig kunskap om sitt tillstånd och hur hans död kan se ut. Men när teamet får tid att tala med honom ändrar han sig plötsligt och säger att han ingenting vill veta, och att frågan inte ska tas upp igen. Vad ska man nu göra?

Enligt Joar Björk vore den principiella etiska standardrekommendationen här antagligen den följande. Respekten för patientens autonomi kräver att teamet inte försöker genomföra samtalet. Bara om man har goda skäl att tro att ett samtal kan ha stor medicinsk nytta kan man överväga att på något sätt försöka informera patienten.

Observera att den principiella rekommendationen behandlar den uppkomna situationen som ett separat fall: som en färdigskriven vinjett som inte kan förändras. Men i praktiken vårdar palliativa team sina patienter kontinuerligt under längre tid: så mycket förändras ständigt. Naturligtvis är de medvetna om att de inte kan påtvinga patienten information som han uppger att han inte vill ha, eftersom det strider mot autonomiprincipen. Men i praktiken är den oväntade situationen en oklar etisk utmaning för vårdteamet. Vad hände egentligen, varför ändrade han sig? Vägrar mannen plötsligt acceptera sin sjukdom och dödens närhet? I så fall kanske teamet försiktigt borde försöka samtala mer med honom snarare än mindre? Hur kan teamet planera mannens vård – kanske behövs snart en sjukhussäng i hemmet – om man inte får prata med honom om hans tillstånd? Eftersom palliativa vårdteam utvecklar god förmåga att lyssna och kommunicera, kan situationen mycket väl snart se annorlunda ut. Allt förändras!

Joar Björks reflektioner ger läsaren en aning om hur etiska utmaningar i praktiken antar andra gestalter än i vinjetterna som är så viktiga inom etisk undervisning och vidareutbildning. Hur hanterar han avståndet mellan etik i princip och etik i praktik? Som jag förstår honom förfäktar Joar Björk ingen bestämd uppfattning om hur man bör gå tillväga. Men han prövar att formulera en palliativ etisk vårdfilosofi, som skulle kunna ge bättre etisk vägledning i fall som det nyss beskrivna. Flera författare som arbetar med palliativ vård har försökt formulera aspekter av en sådan vårdfilosofi. I sin essä sammanfattar Joar Björk deras ansträngningar i 11 punkter. Vad som nyss lät passivt och oansvarigt – att vänta och se – dyker upp i Joar Björks lista i form av visdomsord som ”Allting förändras” och ”Anpassning och improvisation”.

Kan vårdpersonal då finna bättre etisk vägledning i sådana praktiska inställningar än i väletablerade bioetiska principer? Joar Björk diskuterar tentativt hur de 11 punkterna sammantagna skulle kunna ge vägledning som är känsligare för den palliativa vårdens praktiska kontexter. Själv undrar jag dock – men jag vet inte – om det inte vore klokt att låta avståndet mellan etik i princip och etik i praktik vara så stort som det är. De 11 punkterna har antagligen sitt ursprung i en etisk vårdpraktik som redan fungerar så som punkterna beskriver den. Den fungerar så utan att vårdpersonalen använder punkterna som en sorts mjuk vägledning. Joar Björk beskriver alltså en palliativ etik i praktik; en beskrivning som kan hjälpa oss att tänka klarare om skillnaden mellan de två formerna av etik. Att reflektera över de 11 punkterna kan till exempel göra vårdpersonal mer medveten om särdrag i sin praktik, så att de inte felriktat anklagar sig själva om de inte alltid förhåller sig till uppkomna situationer som om de vore separata fall som illustrerar etiska principer.

Kanske är det fräckt av mig att föreslå denna möjlighet i ett blogginlägg som kommer med lästips, men Joar Björks reflektioner är så tankeväckande att jag inte kan låta bli. Läs hans essä här: Ethical reflection: The palliative care ethos and patients who refuse information.

Du kommer säkert att finna Joar Björks reflektioner spännande. Därför vill jag också nämna en ny bok som även den tänker på avståndet mellan etik i princip och etik i praktik. Boken är skriven av Stephen Scher och Kaisa Kozlowska och är publicerad med öppen tillgång. Du hittar den här: Revitalizing Health Care Ethics. The Clinician’s Voice.

Jag tror alltså att det ofta är svårt att bli klar över skillnaden mellan etik i princip och etik i praktik. Vi tenderar att överföra egenskaper från den ena till den andra, och blir missnöjda när det inte går. I boken av Scher och Kozlowska används därför varningen ”Tänk på avståndet!” för att fästa uppmärksamheten på skillnaden. Om vi tänker på avståndet mellan vagn och plattform – om vi inte föreställer oss vagnen som en alltför rörlig plattform, och plattformen som en alltför stillastående vagn – så kanske att de två formerna av etik kan acceptera och finna bättre stöd i varandra. Oftare än vi tror är vi missnöjda av den enkla anledningen att vi inte lyckas hålla isär olika saker.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Björk J. Ethical reflection: The palliative care ethos and patients who refuse information. Palliative Care and Social Practice. 2025;19. doi:10.1177/26323524251355287

Stephen Scher, Kasia Kozlowska. 2025. Revitalizing Health Care Ethics. The Clinician’s Voice. Palgrave Macmillan Cham.

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Vad döljer sig bakom begreppet forskningsintegritet?

14 maj, 2024 / / 1 kommentar

För att motverka vetenskaplig oredlighet och skadlig forskning talar man ofta om skydda och stödja forskningens integritet. Begreppet tycks täcka tre olika aspekter av forskning, möjligen utan att man alltid är helt medveten om skillnaderna. Begreppet kan syfta på individuella forskares karaktärsdrag, som att forskaren värdesätter sanning och precision samt har goda avsikter. Men begreppet kan även avse forskningsprocessen, som att metod, data och resultat är korrekt valda, väl utförda samt troget återgivna i vetenskapliga publikationer. För det tredje kan begreppet syfta på forskningsrelaterade institutioner och system, som universitet, etisk granskning, lagstiftning och vetenskapliga tidskrifter. I det senare fallet brukar man framhålla att forskningsintegritet förutsätter institutionella villkor bortom individuella forskares moraliska karaktär.

Måste ett så varierande begrepp vara problematiskt? Naturligtvis inte, men möjligen är just begreppet forskningsintegritet mindre lyckat, menar Gert Helgesson och William Bülow i en artikel som du kan läsa här: Research Integrity and Hidden Value Conflicts.

I artikeln diskuterar de först några oklarheter hos de tre användningarna av begreppet forskningsintegritet. Vilka personliga karaktärsdrag är önskvärda hos forskare och vilka värden bör de omfatta? Täcker forskningsprocessens integritet samtliga etiskt relevanta aspekter av forskning, även ansökningsprocessen till exempel? Är forskningsrelaterade institutioner aktörer med forskningsintegritet, eller är de snarare medel som stödjer forskningsintegritet?

Oklarheterna ovan är såvitt jag förstår inte den avgörande invändningen. Inte heller menar författarna att det i allmänhet är en brist om begrepp har en bred och varierande användning. Men just begreppet forskningsintegritet riskerar genom sin varierande användning att dölja värdekonflikter, menar de. Anta att någon hävdar att vi, för att skydda och stödja forskningsintegritet, bör kriminalisera allvarliga former av vetenskaplig oredlighet. Detta stämmer kanske om vi med forskningsintegritet syftar på aspekter av forskningsprocessen, som att resultat är korrekta och tillförlitliga. Men den striktare regleringen av forskningen som detta innebär riskerar att minska individuella forskares ansvarstagande, vilket kan undergräva forskningsintegriteten i den första meningen. Hur ska vi jämföra forskningsintegritetens värde i de olika betydelserna? Vad betyder det att ”öka forskningsintegriteten”?

Begreppet forskningsintegritet är inte oanvändbart, menar författarna. Men om vi vill göra värdekonflikter synliga, om vi vill reda ut vad vi menar med forskningsintegritet och vilka former av integritet som är viktigast, samt reda ut oklarheterna som nämndes ovan, så kommer vi att undersöka frågor som lämpligen beskrivs som forskningsetiska.

Förstår jag författarna rätt, menar de således att etiska frågor om forskning bör karaktäriseras som forskningsetiska. Det är olyckligt att ”forskningsintegritet” kommit att fungera som alternativ beteckning på etiska frågor om forskning. Allt blir klarare om eventuella frågor kring ”forskningens integritet”, om vi vill använda begreppet, faller under forskningsetiken. 

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G., Bülow, W. Research Integrity and Hidden Value Conflicts. Journal of Academic Ethics 21, 113–123 (2023). https://doi.org/10.1007/s10805-021-09442-0

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Etik som förnyad klarhet om nya situationer

smiling robot
26 augusti, 2020 / / 1 kommentar

En artikel i tidskriften Big Data & Society kritiserar skarpt den form av etik som kommit att dominera forskning och utveckling inom artificiell intelligens (AI). Det handlar om samma ramverkstolkning av etiken som du kunde läsa om på Etikbloggen förra veckan. Men med en oroväckande skillnad. Snarare än att fungera som staket som sätter nödvändiga gränser för utvecklingen, riskerar ramverket att användas som etisk täckmantel av AI-företag, som vill undvika juridisk reglering av området. Genom att hänvisa till etisk självreglering – vackra deklarationer av principer, värdeord och riktlinjer – hoppas man kunna undvika juridisk reglering, som verkligen kunde sätta viktiga gränser för AI.

Problemet med AI-etik som ”mjuk etiklagstiftning” är inte bara att den kan användas för att undvika nödvändig juridisk reglering av området. Problemet är framförallt, menar SIENNA-forskarna som skrivit artikeln, att den formen av etik inte hjälper oss att tänka klart om nya situationer. Vad vi behöver, menar de, är en etik som ständigt förnyar vår blick för det nya. Det är nämligen så att AI ständigt ställer oss inför nya situationer: nya användingar av robotar, nya möjligheter för regeringar och företag att övervaka människor, nya former av teknikberoende, nya risker för diskriminering, samt utmaningar som vi kanske inte så lätt förutser.

Författarna betonar att en sådan ögonöppnande AI-etik kräver nära samarbete med samhällsvetenskaperna. Det är naturligtvis riktigt. Själv vill jag betona att en etik som förnyar vår blick för det nya, även måste vara filosofisk i ordets djupaste mening. För att klart se det nya och oväntade, kan du inte ens vila i din professionella kompetens, med sina etablerade metoder, teorier och begrepp. Du måste ifrågasätta dina egna intellektuella ramar. Du måste tänka själv.

Läs den redan uppmärksammade artikeln, som jag upplevde som frisk fläkt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Anaïs Rességuier, Rowena Rodrigues. 2020. AI ethics should not remain toothless! A call to bring back the teeth of ethics. Big Data & Society

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Etiska fitnessappar för moraliskt högpresterande

Hand som håller en hantel, med smart klocka på handleden
23 juni, 2020 / / 1 kommentar

I en ovanligt retorisk artikel för att vara i en vetenskaplig tidskrift, tecknas bilden av en mänsklighet som befriar sig från moralisk svaghet genom nerladdning av etiska fitnessappar.

Författarna menar att devisen ”Känn dig själv!” från Apollontemplet i Delfi idag besvarats grundligare än någonsin. Aldrig har människan känt sig själv bättre. Etiskt är vi i princip fullärda. Samtidigt vet vi mer än någonsin om de moraliska svagheter, som hindrar oss från att agera enligt dessa etiska principer, som vi idag alltså känner så väl. Forskningen upptäcker alltfler mekanismer i hjärna och psyke, som påverkar mänsklighetens moraliska tillkortakommanden.

Givet denna enorma och växande självkännedom, varför utvecklar vi inte artificiell intelligens som stödjer en moraliskt haltande mänsklighet? Varför satsas så mycket resurser på ännu intelligentare artificiell intelligens, som tar våra arbeten ifrån oss och en dag kan hota hela mänskligheten i form av okontrollerbar superintelligens? Varför beter vi oss så oklokt, när vi kunde utveckla artificiell intelligens som hjälper oss människor att bli superetiska?

Hur kan AI göra moraliskt svaga människor superetiska? Författarna jämför med fitnessapparna, som idag hjälper motionärer att träna hälsosammare, effektivare och mer regelbundet än de annars skulle göra. Författarnas förslag är att dagens etiska kunskap om moralteorier i kombination med växande vetenskaplig kunskap om moraliska svagheter kunde stödja en teknikutveckling av kloka appar: visa föremål som stödjer människor på precis de punkter, där vi idag vet att vi haltar moraliskt.

Min personliga bedömning av detta utopiska förslag, är att det mycket väl kan förverkligas i mindre utopiska former. AI används redan flitigt som stöd i beslutsfattande. Man kunde tänka sig mobilappar som stödjer konsumenter att göra etiska matval i butiken. Eller dataspel där matkonsumenter tränas att väga olika etiska hänsynstaganden mot varandra, som djurvälfärd, klimateffekter, ekologiska effekter och mycket annat. Snygga presentationer av de etiska problemen och uppmuntrande musik som gör det roligt att vara moralisk.

Den filosofiska fråga jag ställer mig, är om mänskligheten verkligen kan sägas bli klokare och mer moralisk av artificiellt beslutsstöd i matbutiker och andra sammanhang. Föreställ dig en människa som väljer bland grönsakerna, ivrigt letande efter beslutsstöd i sin intelligenta mobiltelefon. Vad ser du? En människa som tack vare mobilappen blivit klokare än Sokrates, som levde långt innan vi visste så mycket om oss själva som vi vet idag?

Etiska fitnessappar är fullt tänkbara. Risken är bara att de sprider en självkännedom som flyger över oss själva, misstänkt lik den moraliska bristen självgodhet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pim Haselager & Giulio Mecacci (2020) Superethics Instead of Superintelligence: Know Thyself, and Apply Science Accordingly, AJOB Neuroscience, 11:2, 113-119, DOI: 10.1080/21507740.2020.1740353

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Autonoma tillsammans

par som promenerar på en pir
1 juni, 2020 / / 2 kommentarer

Autonomi är ett så omhuldat begrepp inom etiken, att jag knappt vågar skriva om det. Inte blir det lättare av att begreppet används för att omhulda människor. Minsta fel i ditt bruk av begreppet, och du riskerar att utpekas kanske inte som folkets fiende, men som individens!

I etiken betyder autonomi personlig autonomi: individens förmåga att förnuftigt styra över sitt eget liv. Denna förmåga riskerar ständigt att störas. Den störs om andra obehörigt påverkar dina beslut, om de styr över dig. Förmågan störs också om du inte är tillräckligt välinformerad och rationell för att styra dig själv. Exempelvis om du fattar beslut utifrån falsk och motsägelsefull information, eller om besluten styrs av dina manier och din svaga vilja. Det är ditt förnuft som ska styra ditt liv!

I en artikel i BMC Medical Ethics diskuterar Amal Matar, som doktorerat vid CRB, beslutssituationer i vården där detta individcentrerade begrepp om autonomi förefaller mindre användbart. Det handlar om beslut som ska fattas inte av individer, utan av två människor tillsammans: av par som planerar att bli föräldrar.

Ett par som tillsammans planerar en graviditet förväntas fatta gemensamma beslut. Kanske om genetiska tester samt åtgärder om barnet riskerar genetisk sjukdom. Vårdpersonalen har här som alltid ansvar att respektera och stödja patienternas autonomi. Men hur låter sig detta göras om besluten inte fattas av en enskild person, utan gemensamt av paret?

Personlig autonomi är ett idealiserat begrepp. Ingen människa är en ö, heter det. Detta blir extra tydligt när två människor planerar ett gemensamt liv. Om en partner börjar insistera på sin personliga autonomi, börjar nog relationen att upplösas. Ett försök att komma tillrätta med autonomibegreppets brist på realism har varit att utveckla idéer om relationell autonomi, som betonar hur individen som styr sitt liv väsentligen är relaterad till andra. Men som du hör knyts även den relationella autonomin till individen. Amal Matar finner det därför angeläget att ta ett steg till i realism. Åtminstone när det handlar om beslut som par förväntas fatta gemensamt.

Kan vi tala om autonomi inte bara på individens nivå, utan även på parets? Kan ett par som planerar en graviditet styra sitt liv genom att fatta beslut som är autonoma inte bara för var och en individuellt, utan även för dem tillsammans som ett par? Detta är Amal Matars fråga.

Inspirerad av hur man inom språkläran talar om språklig mening inte bara på ordets nivå, utan även på satsens nivå (där ord förenas), förslår Amal Matar ett nytt begrepp om par-autonomi (”couple autonomy”). Hon föreslår att par kan fatta gemensamma beslut som är autonoma både på individens och parets nivå.

Artikeln föreslår en definition av par-autonomi i tre steg. Först ska bägge parter vara individuellt autonoma. Sedan ska beslutet nås via en kommunikativ process, som uppfyller ett antal kriterier (ingen partner dominerar, tillräcklig tid ges, beslutet är samstämmigt). Slutligen tillåter definitionen att den ena partnern autonomt överlåter aspekter av beslutsprocessen till den andra.

Syftet med definitionen är inte att göra filosofisk revolution i etiken. Syftet är praktiskt. Amal Matar vill hjälpa såväl par som vårdpersonal att tala realistiskt om autonomi i de fall där besluten förväntas vara parens gemensamma. Att låtsas som om dessa beslut fattades parallellt av separata individer, gör det svårt att realistiskt bedöma och stödja beslutsprocessen. Den handlar om samspel.

Amal Matar avslutar artikeln, skriven tillsammans med Anna T. Höglund, Pär Segerdahl och Ulrik Kihlbom, med två fallbeskrivningar. Dessa fall visar konkret hur definitionen kan hjälpa vårdpersonal att bedöma och stödja autonomt beslutsfattande på parets nivå. I ena fallet undergrävs parets autonomi, i andra fallet förmodligen inte.

Läs artikeln som ett exempel på hur vi ibland kan behöva rucka på omhuldade begrepp för att kunna använda dem realistiskt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Matar, A., Höglund, A.T., Segerdahl, P. and Kihlbom, U. Autonomous decisions by couples in reproductive care. BMC Med Ethics 21, 30 (2020). https://doi.org/10.1186/s12910-020-00470-w

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Forskarpodden om etiska vägval i vården under en pandemi

Jessica Nihlén Fahlquist och Anna T Höglund
8 april, 2020 / / Inga kommentarer

Uppsala universitets Forskarpodden (avsnitt 47) diskuterar etiska frågor om prioriteringar i vården samt begränsningar av individers rättigheter under pågående pandemi. Lyssna på det halvtimmeslånga programmet, där programledaren Annica Hulth samtalar med Anna T Höglund och Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB:

Etiska vägval i en pandemi

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pratar om svåra saker

Maning till försiktighet med vaccin mot covid-19

Injektion
4 april, 2020 / / 5 kommentarer

Läkemedelsföretag vill snabbtillverka vaccin mot covid-19, med tester på människor och lansering på marknaden så snart som möjligt. I en debattartikel varnar Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB för risken att vi förlorar det större riskperspektivet: ”Tester på människor och en potentiellt för tidig massvaccination medför risker. Det är lätt att få tunnelseende och glömma tidigare liknande situationer,” skriver hon.

Bieffekter visar sig ibland först efter längre tid. Därför tar det tyvärr tid att utveckla säkra vaccin. Vi behöver utveckla vaccin, men även med nya vaccin behövs försiktighet.

Läs artikeln på Svenska Dagbladets debattsida: Gå försiktigt fram med vaccin mot covid-19

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi deltar i debatten

« Äldre inlägg