Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: etik (Sida 1 av 4)

Vad döljer sig bakom begreppet forskningsintegritet?

14 maj, 2024 / / 1 kommentar

För att motverka vetenskaplig oredlighet och skadlig forskning talar man ofta om skydda och stödja forskningens integritet. Begreppet tycks täcka tre olika aspekter av forskning, möjligen utan att man alltid är helt medveten om skillnaderna. Begreppet kan syfta på individuella forskares karaktärsdrag, som att forskaren värdesätter sanning och precision samt har goda avsikter. Men begreppet kan även avse forskningsprocessen, som att metod, data och resultat är korrekt valda, väl utförda samt troget återgivna i vetenskapliga publikationer. För det tredje kan begreppet syfta på forskningsrelaterade institutioner och system, som universitet, etisk granskning, lagstiftning och vetenskapliga tidskrifter. I det senare fallet brukar man framhålla att forskningsintegritet förutsätter institutionella villkor bortom individuella forskares moraliska karaktär.

Måste ett så varierande begrepp vara problematiskt? Naturligtvis inte, men möjligen är just begreppet forskningsintegritet mindre lyckat, menar Gert Helgesson och William Bülow i en artikel som du kan läsa här: Research Integrity and Hidden Value Conflicts.

I artikeln diskuterar de först några oklarheter hos de tre användningarna av begreppet forskningsintegritet. Vilka personliga karaktärsdrag är önskvärda hos forskare och vilka värden bör de omfatta? Täcker forskningsprocessens integritet samtliga etiskt relevanta aspekter av forskning, även ansökningsprocessen till exempel? Är forskningsrelaterade institutioner aktörer med forskningsintegritet, eller är de snarare medel som stödjer forskningsintegritet?

Oklarheterna ovan är såvitt jag förstår inte den avgörande invändningen. Inte heller menar författarna att det i allmänhet är en brist om begrepp har en bred och varierande användning. Men just begreppet forskningsintegritet riskerar genom sin varierande användning att dölja värdekonflikter, menar de. Anta att någon hävdar att vi, för att skydda och stödja forskningsintegritet, bör kriminalisera allvarliga former av vetenskaplig oredlighet. Detta stämmer kanske om vi med forskningsintegritet syftar på aspekter av forskningsprocessen, som att resultat är korrekta och tillförlitliga. Men den striktare regleringen av forskningen som detta innebär riskerar att minska individuella forskares ansvarstagande, vilket kan undergräva forskningsintegriteten i den första meningen. Hur ska vi jämföra forskningsintegritetens värde i de olika betydelserna? Vad betyder det att ”öka forskningsintegriteten”?

Begreppet forskningsintegritet är inte oanvändbart, menar författarna. Men om vi vill göra värdekonflikter synliga, om vi vill reda ut vad vi menar med forskningsintegritet och vilka former av integritet som är viktigast, samt reda ut oklarheterna som nämndes ovan, så kommer vi att undersöka frågor som lämpligen beskrivs som forskningsetiska.

Förstår jag författarna rätt, menar de således att etiska frågor om forskning bör karaktäriseras som forskningsetiska. Det är olyckligt att ”forskningsintegritet” kommit att fungera som alternativ beteckning på etiska frågor om forskning. Allt blir klarare om eventuella frågor kring ”forskningens integritet”, om vi vill använda begreppet, faller under forskningsetiken. 

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G., Bülow, W. Research Integrity and Hidden Value Conflicts. Journal of Academic Ethics 21, 113–123 (2023). https://doi.org/10.1007/s10805-021-09442-0

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Etik som förnyad klarhet om nya situationer

smiling robot
26 augusti, 2020 / / 1 kommentar

En artikel i tidskriften Big Data & Society kritiserar skarpt den form av etik som kommit att dominera forskning och utveckling inom artificiell intelligens (AI). Det handlar om samma ramverkstolkning av etiken som du kunde läsa om på Etikbloggen förra veckan. Men med en oroväckande skillnad. Snarare än att fungera som staket som sätter nödvändiga gränser för utvecklingen, riskerar ramverket att användas som etisk täckmantel av AI-företag, som vill undvika juridisk reglering av området. Genom att hänvisa till etisk självreglering – vackra deklarationer av principer, värdeord och riktlinjer – hoppas man kunna undvika juridisk reglering, som verkligen kunde sätta viktiga gränser för AI.

Problemet med AI-etik som ”mjuk etiklagstiftning” är inte bara att den kan användas för att undvika nödvändig juridisk reglering av området. Problemet är framförallt, menar SIENNA-forskarna som skrivit artikeln, att den formen av etik inte hjälper oss att tänka klart om nya situationer. Vad vi behöver, menar de, är en etik som ständigt förnyar vår blick för det nya. Det är nämligen så att AI ständigt ställer oss inför nya situationer: nya användingar av robotar, nya möjligheter för regeringar och företag att övervaka människor, nya former av teknikberoende, nya risker för diskriminering, samt utmaningar som vi kanske inte så lätt förutser.

Författarna betonar att en sådan ögonöppnande AI-etik kräver nära samarbete med samhällsvetenskaperna. Det är naturligtvis riktigt. Själv vill jag betona att en etik som förnyar vår blick för det nya, även måste vara filosofisk i ordets djupaste mening. För att klart se det nya och oväntade, kan du inte ens vila i din professionella kompetens, med sina etablerade metoder, teorier och begrepp. Du måste ifrågasätta dina egna intellektuella ramar. Du måste tänka själv.

Läs den redan uppmärksammade artikeln, som jag upplevde som frisk fläkt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Anaïs Rességuier, Rowena Rodrigues. 2020. AI ethics should not remain toothless! A call to bring back the teeth of ethics. Big Data & Society

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Etiska fitnessappar för moraliskt högpresterande

Hand som håller en hantel, med smart klocka på handleden
23 juni, 2020 / / 1 kommentar

I en ovanligt retorisk artikel för att vara i en vetenskaplig tidskrift, tecknas bilden av en mänsklighet som befriar sig från moralisk svaghet genom nerladdning av etiska fitnessappar.

Författarna menar att devisen ”Känn dig själv!” från Apollontemplet i Delfi idag besvarats grundligare än någonsin. Aldrig har människan känt sig själv bättre. Etiskt är vi i princip fullärda. Samtidigt vet vi mer än någonsin om de moraliska svagheter, som hindrar oss från att agera enligt dessa etiska principer, som vi idag alltså känner så väl. Forskningen upptäcker alltfler mekanismer i hjärna och psyke, som påverkar mänsklighetens moraliska tillkortakommanden.

Givet denna enorma och växande självkännedom, varför utvecklar vi inte artificiell intelligens som stödjer en moraliskt haltande mänsklighet? Varför satsas så mycket resurser på ännu intelligentare artificiell intelligens, som tar våra arbeten ifrån oss och en dag kan hota hela mänskligheten i form av okontrollerbar superintelligens? Varför beter vi oss så oklokt, när vi kunde utveckla artificiell intelligens som hjälper oss människor att bli superetiska?

Hur kan AI göra moraliskt svaga människor superetiska? Författarna jämför med fitnessapparna, som idag hjälper motionärer att träna hälsosammare, effektivare och mer regelbundet än de annars skulle göra. Författarnas förslag är att dagens etiska kunskap om moralteorier i kombination med växande vetenskaplig kunskap om moraliska svagheter kunde stödja en teknikutveckling av kloka appar: visa föremål som stödjer människor på precis de punkter, där vi idag vet att vi haltar moraliskt.

Min personliga bedömning av detta utopiska förslag, är att det mycket väl kan förverkligas i mindre utopiska former. AI används redan flitigt som stöd i beslutsfattande. Man kunde tänka sig mobilappar som stödjer konsumenter att göra etiska matval i butiken. Eller dataspel där matkonsumenter tränas att väga olika etiska hänsynstaganden mot varandra, som djurvälfärd, klimateffekter, ekologiska effekter och mycket annat. Snygga presentationer av de etiska problemen och uppmuntrande musik som gör det roligt att vara moralisk.

Den filosofiska fråga jag ställer mig, är om mänskligheten verkligen kan sägas bli klokare och mer moralisk av artificiellt beslutsstöd i matbutiker och andra sammanhang. Föreställ dig en människa som väljer bland grönsakerna, ivrigt letande efter beslutsstöd i sin intelligenta mobiltelefon. Vad ser du? En människa som tack vare mobilappen blivit klokare än Sokrates, som levde långt innan vi visste så mycket om oss själva som vi vet idag?

Etiska fitnessappar är fullt tänkbara. Risken är bara att de sprider en självkännedom som flyger över oss själva, misstänkt lik den moraliska bristen självgodhet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pim Haselager & Giulio Mecacci (2020) Superethics Instead of Superintelligence: Know Thyself, and Apply Science Accordingly, AJOB Neuroscience, 11:2, 113-119, DOI: 10.1080/21507740.2020.1740353

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Autonoma tillsammans

par som promenerar på en pir
1 juni, 2020 / / 2 kommentarer

Autonomi är ett så omhuldat begrepp inom etiken, att jag knappt vågar skriva om det. Inte blir det lättare av att begreppet används för att omhulda människor. Minsta fel i ditt bruk av begreppet, och du riskerar att utpekas kanske inte som folkets fiende, men som individens!

I etiken betyder autonomi personlig autonomi: individens förmåga att förnuftigt styra över sitt eget liv. Denna förmåga riskerar ständigt att störas. Den störs om andra obehörigt påverkar dina beslut, om de styr över dig. Förmågan störs också om du inte är tillräckligt välinformerad och rationell för att styra dig själv. Exempelvis om du fattar beslut utifrån falsk och motsägelsefull information, eller om besluten styrs av dina manier och din svaga vilja. Det är ditt förnuft som ska styra ditt liv!

I en artikel i BMC Medical Ethics diskuterar Amal Matar, som doktorerat vid CRB, beslutssituationer i vården där detta individcentrerade begrepp om autonomi förefaller mindre användbart. Det handlar om beslut som ska fattas inte av individer, utan av två människor tillsammans: av par som planerar att bli föräldrar.

Ett par som tillsammans planerar en graviditet förväntas fatta gemensamma beslut. Kanske om genetiska tester samt åtgärder om barnet riskerar genetisk sjukdom. Vårdpersonalen har här som alltid ansvar att respektera och stödja patienternas autonomi. Men hur låter sig detta göras om besluten inte fattas av en enskild person, utan gemensamt av paret?

Personlig autonomi är ett idealiserat begrepp. Ingen människa är en ö, heter det. Detta blir extra tydligt när två människor planerar ett gemensamt liv. Om en partner börjar insistera på sin personliga autonomi, börjar nog relationen att upplösas. Ett försök att komma tillrätta med autonomibegreppets brist på realism har varit att utveckla idéer om relationell autonomi, som betonar hur individen som styr sitt liv väsentligen är relaterad till andra. Men som du hör knyts även den relationella autonomin till individen. Amal Matar finner det därför angeläget att ta ett steg till i realism. Åtminstone när det handlar om beslut som par förväntas fatta gemensamt.

Kan vi tala om autonomi inte bara på individens nivå, utan även på parets? Kan ett par som planerar en graviditet styra sitt liv genom att fatta beslut som är autonoma inte bara för var och en individuellt, utan även för dem tillsammans som ett par? Detta är Amal Matars fråga.

Inspirerad av hur man inom språkläran talar om språklig mening inte bara på ordets nivå, utan även på satsens nivå (där ord förenas), förslår Amal Matar ett nytt begrepp om par-autonomi (”couple autonomy”). Hon föreslår att par kan fatta gemensamma beslut som är autonoma både på individens och parets nivå.

Artikeln föreslår en definition av par-autonomi i tre steg. Först ska bägge parter vara individuellt autonoma. Sedan ska beslutet nås via en kommunikativ process, som uppfyller ett antal kriterier (ingen partner dominerar, tillräcklig tid ges, beslutet är samstämmigt). Slutligen tillåter definitionen att den ena partnern autonomt överlåter aspekter av beslutsprocessen till den andra.

Syftet med definitionen är inte att göra filosofisk revolution i etiken. Syftet är praktiskt. Amal Matar vill hjälpa såväl par som vårdpersonal att tala realistiskt om autonomi i de fall där besluten förväntas vara parens gemensamma. Att låtsas som om dessa beslut fattades parallellt av separata individer, gör det svårt att realistiskt bedöma och stödja beslutsprocessen. Den handlar om samspel.

Amal Matar avslutar artikeln, skriven tillsammans med Anna T. Höglund, Pär Segerdahl och Ulrik Kihlbom, med två fallbeskrivningar. Dessa fall visar konkret hur definitionen kan hjälpa vårdpersonal att bedöma och stödja autonomt beslutsfattande på parets nivå. I ena fallet undergrävs parets autonomi, i andra fallet förmodligen inte.

Läs artikeln som ett exempel på hur vi ibland kan behöva rucka på omhuldade begrepp för att kunna använda dem realistiskt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Matar, A., Höglund, A.T., Segerdahl, P. and Kihlbom, U. Autonomous decisions by couples in reproductive care. BMC Med Ethics 21, 30 (2020). https://doi.org/10.1186/s12910-020-00470-w

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Forskarpodden om etiska vägval i vården under en pandemi

Jessica Nihlén Fahlquist och Anna T Höglund
8 april, 2020 / / Inga kommentarer

Uppsala universitets Forskarpodden (avsnitt 47) diskuterar etiska frågor om prioriteringar i vården samt begränsningar av individers rättigheter under pågående pandemi. Lyssna på det halvtimmeslånga programmet, där programledaren Annica Hulth samtalar med Anna T Höglund och Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB:

Etiska vägval i en pandemi

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pratar om svåra saker

Maning till försiktighet med vaccin mot covid-19

Injektion
4 april, 2020 / / 5 kommentarer

Läkemedelsföretag vill snabbtillverka vaccin mot covid-19, med tester på människor och lansering på marknaden så snart som möjligt. I en debattartikel varnar Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB för risken att vi förlorar det större riskperspektivet: ”Tester på människor och en potentiellt för tidig massvaccination medför risker. Det är lätt att få tunnelseende och glömma tidigare liknande situationer,” skriver hon.

Bieffekter visar sig ibland först efter längre tid. Därför tar det tyvärr tid att utveckla säkra vaccin. Vi behöver utveckla vaccin, men även med nya vaccin behövs försiktighet.

Läs artikeln på Svenska Dagbladets debattsida: Gå försiktigt fram med vaccin mot covid-19

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi deltar i debatten

Vad är en moralisk maskin?

Folksamling
1 april, 2020 / / 2 kommentarer

Jag läste nyss en på många sätt klargörande artikel om så kallade moraliska robotar. Filosofen John-Stewart Gordon varnar för fallgropar som icke-etiker (robotforskare och AI-programmerare) kan ramla ned i när de försöker konstruera moraliska maskiner. Helt enkelt för att de saknar etisk expertis.

Den första fallgropen är de rena nybörjarmisstagen. Man kanske naivt identifierar etik med vissa berömda bioetiska principer, som om etik inte kunde vara något annat än så kallad principlism. Eller så tror man att datorsystem genom automatiserad analys av enskilda fall kan ”lära sig” etiska principer och ”bli moraliska”. Som om moral kunde upptäckas erfarenhetsmässigt eller empiriskt.

Den andra utmaningen har att göra med att etikexperterna själva är oeniga om den ”rätta” moralteorin. Det finns flera konkurrerande etiska teorier (konsekvensetik, pliktetik, dygdeetik med mera). Vilken moralisk rättningsmall ska programmerarna använda när datorer ska fås att lösa moraliska problem och dilemman som uppkommer i olika verksamheter? (Tänk på robotbilar i svåra trafiksituationer.)

Den första fallgropen kan åtgärdas med mer kunskap i etik. Hur hanterar vi den andra? Ska programmerare få välja moralteori fritt som det passar dem? Ska vi tillåta såväl konsekvensetiska som pliktetiska robotbilar på våra gator?

John-Stewart Gordons förslag är att så kallad maskinetik bör fokusera på överensstämmelser mellan olika moralteorier angående vad man inte får göra. Robotar bör förses med en bindande lista på sådant som måste undvikas som omoraliskt. Med den inskränkningen får robotarna sedan spelrum att använda och balansera mångfalden av moralteorier, för att på olika sätt lösa moraliska problem.

Sammanfattningsvis bör robotforskare och AI-programmerare konsultera etikexperterna, så att de undviker nybörjarmisstagen och förstår de metodologiska problem som uppkommer när inte ens experterna på området kan enas om den rätta moralteorin.

Allt detta förefaller både klokt och klargörande på ett plan. Samtidigt känner jag mig uppriktigt förvirrad kring själva idén om ”moraliska maskiner” (även om artikeln inte diskuterar idén, utan fokuserar på etiska utmaningar för ingenjörerna). Vad betyder idén? Inte så att jag betvivlar att artificiell intelligens kan designas enligt etiska krav. Vi kanske inte vill att robotbilar ska undvika kollisioner i stadstrafik genom att svänga in på trottoarer där många människor promenerar. I den meningen kan det finnas etisk programvara, ungefär som det finns etiska aktiefonder. Vi kunde tala om moraliska och omoraliska robotbilar, lika självklart som vi talar om etiska och oetiska fonder.

Ändå känner jag mig som sagt osäker. Varför? Jag inledde med att skriva ”så kallade” moraliska robotar. Det gjorde jag för att jag inte är bekväm med att tala om moraliska maskiner, men är öppen för förslag på vad det kan betyda. Jag tror att vad som förvirrar mig är att moraliska maskiner omnämns utan distanserande uttryck, som om alla egentligen borde veta vad det måste betyda. Etikexperter är oense om den ”rätta” moralteorin. Men de tycks eniga om att moralteori bestämmer vad ett moraliskt beslut är, ungefär som språkläran bestämmer vad en grammatisk mening är. Med den tilltron till moralteori behöver man inte fundera över vad en moralisk maskin är. Det är helt enkelt en maskin som fattar beslut enligt accepterad moralteori. Men fattar maskiner beslut i samma mening som människor gör det?

Kanske handlar det om betoning. Vi talar om etiska fonder utan att känna yrsel inför att en aktiefond kan vara etisk (”Kan de vara humoristiska också?”). Det finns ingen mytologisk betoning i talet om etiska fonder. På samma sätt kan vi tala om etiska robotbilar utan att känna yrsel som inför något övernaturligt. Men i den filosofiska diskussionen om maskinetik omnämns ibland moraliska maskiner på ett mytologiskt sätt, tycks det mig. Som om en kentaur, en maskin-människa, snart ser dagens ljus. Samtidigt ska vi inte känna yrsel inför dessa sköna nya kentaurer, eftersom experterna kan bokstavera exakt vad de talar om. Med alla rättningsmallar i händerna behöver de inga distanserande uttryck!

Jag misstänker att även etisk expertis kan vara en filosofisk fallgrop när vi intellektuellt närmar oss så kallade moraliska maskiner. Expertattityden kan tysta de förvirrande frågor som vi alla behöver tid att reda ut, när uppriktiga tvivel gör uppror mot anspråket att veta.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Gordon, J. Building Moral Robots: Ethical Pitfalls and Challenges. Sci Eng Ethics 26, 141–157 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-019-00084-5

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Vad ska vi äta? Ett etiskt ramverk för matval (av Anna T. Höglund)

Anna T. Höglund och gaffel
16 mars, 2020 / / 2 kommentarer

Att reflektera etiskt över mat och ätande har förekommit genom hela historien. I äldre tider var fokus främst på konsumtionen av mat, även om det varierade om man betonade mängden mat som skulle intas (som i det antika Grekland) eller vilken sorts mat man fick eller inte fick äta (som i Gamla testamentet).

Modern matetik har istället satt produktionen av mat i centrum. Därmed har fokus hamnat på sådant som djuretik och miljöetik. I en ny artikel är min ambition att ta ett bredare grepp och diskutera både produktion och konsumtion av mat. Dessutom vill jag få med måltiden som en viktig del i en matetisk analys.

I artikeln identifierar jag fyra berörda parter i relation till produktion och konsumtion av mat, nämligen djur, natur, producenter och konsumenter. Vilka etiska värden kan vara aktuella för dessa parter?

För djuren handlar det om välfärd, att inte utsättas för onödigt lidande eller stress samt att ges möjlighet till ett naturligt beteende. För naturen handlar det om att undvika negativ påverkan på miljön och att bidra till ett hållbart klimat. För producenterna kan man betona värdet av rättvisa löner och goda arbetsvillkor. För konsumenterna, slutligen, är viktiga värden rätten till hälsosam mat och rätten att fritt välja vad man ska äta. Utöver det finns värdet av att se mat som en del av ett gott liv.

Uppenbarligen aktualiseras en mängd etiska värden i relation till produktion och konsumtion av mat. De här värdena  kommer dessutom ofta i konflikt vid val av mat. Då måste man göra en avvägning och hitta skäl för varför något värde ska ges företräde framför något annat.

Problemet i dagens debatt är att man ofta fokuserar på ett värde åt gången, utan att sätta det i relation till andra värden och perspektiv. Inte minst har frågan om matens påverkan på klimatet slagit ut nästan alla andra aspekter.

Många har hört att nötköttsproduktion kan påverka klimatet negativt, eftersom nötkreatur släpper ut förhållandevis stora mängder metangas, och väljer därför bort nötkött. Samtidigt kan betande djur bidra till den biologiska mångfalden genom att hålla hagmarker öppna, vilket är positivt för miljön. Produktion av kycklingkött ger å andra sidan låga utsläpp av klimatgaser. Här gäller utmaningarna djurvälfärd och naturligt beteende samt användningen av bekämpningsmedel vid foderframställningen.

Att ersätta kött med grönsaker kan vara positivt ur hälsosynpunkt, men importerade frukter och grönsaker kan ge ett större kemikalieavtryck om de inte är ekologiskt odlade. Långa transporter påverkar dessutom klimatavtrycket.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att om man väljer mat utifrån enbart ett perspektiv, så kan det bli etiskt problematiskt. Etik är inte så enkelt. Därför behöver vi öka vår förmåga att se vilka olika etiska värden som står på spel vid val av mat och hitta goda skäl för varför vi ska välja det ena eller det andra. I artikeln gör jag detta utifrån fyra välkända etiska perspektiv, nämligen plikter, konsekvenser, dygder och omsorg.

Konsekvenser och plikter finns ofta med i etiska resonemang. Men genom att min analys även tar med dygder och omsorg, framstår också måltiden och gemenskapen som den skapar som ett etiskt värde att värna om. Tyvärr riskeras detta värde med dagens trend mot alltmer individualiserade matval. Vid måltiden skapas relationer, som omsorgsetiken betonar. Måltiden är också en plats för att utveckla dygder som mänskligt samspel, dialog och respekt.

Det är svårt att vara en etiskt medveten konsument idag. Dels för att det är så många aspekter att ta hänsyn till, dels för att det är svårt att få fram tillräcklig och tillförlitlig information att grunda sina matval på. Men det innebär inte att det är meningslöst att fundera över vad som är rätt och gott i relation till matetiska konflikter.

Genom att tänka igenom vilka råvaror vi köper och undvika att slänga mat kan vi som konsumenter göra mycket för ett klokare matval. Men det behövs också politiska beslut som minskar transporter och utsläpp, och premierar småskalig och miljömedveten matproduktion. Med sådana insatser skulle vi alla kunna känna oss lite säkrare när vi funderar över frågan: Vad ska vi äta?

Artikeln bygger på min bok: Vad ska vi äta? Om mat och etik, utgiven på Appell förlag 2019.

Anna T. Höglund

Skrivet av…

Anna T. Höglund, docent i etik och lektor vid Centrum för forsknings- och bioetik.

Höglund, Anna T. (2020) What shall we eat? An ethical framework for well-grounded food choices. Journal of Agricultural and Environmental Ethics. DOI: 10.1007/s10806-020-09821-4

Höglund, Anna T. (2019). Vad ska vi äta? Om mat och etik. Appell Förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om etik

Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

11 december, 2019 / / 3 kommentarer

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Ärliga frågor granskar vår intellektuella synd

21 oktober, 2019 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlVarför ska vi vara stolta över vår filosofiska tradition? Varför ska vi vörda Sokrates och andra stora tänkare? För att de stärkt förnuftet? För att de lärt mänskligheten att ställa känslorna åt sidan och i stället renodla fakta och logik?

Det låter som om vi borde vörda filosoferna för att de bepansrat människor. För att de gjort oss till sinnrika neurotiker utan kontakt med känslolivet.

Jag vågar påstå att det storartade hos dessa filosofer är ödmjukare, enklare och mänskligare. De hade en pinsamt tydlig medvetenhet om sina egna intellektuella synder. De hade modet att bekänna sina synder och granska dem mycket nära. De hade modet att känna sig själva.

Den ödmjukheten tror jag kännetecknar äkta tänkare från hela världen. Liksom Sokrates mitt i en replik kunde höra en inre röst hejda honom från att tala med intellektuell auktoritet om något ämne, såg Lao Tzu det som en sjukdom att tala som om vi visste vad vi inte vet.

Sådana tänkare talade knappast med intellektuell säkerhet. Åtminstone inte i sina mest kreativa stunder. De kände antagligen skam över det tvärsäkra tonläge som utmärker våra intellektuella diskussioner om prestigefulla ämnen. De talade nog snarare trevande och de resonerade undrande.

Vi är alla felbara. Filosofi är i själ och hjärta en medvetenhet om detta mänskliga faktum. Hur uttrycker sig denna medvetenhet hos en tänkande människa? Ofta genom frågor som öppet bekänner att jag vet att jag inte vet. En filosofisk undersökning är en serie bekännelser. En serie ärliga frågor som granskar vår vilja att besitta intellektuell kontroll över olika ämnen. Frågorna blir klarare i takt med att vi får upp ögonen för denna maktvilja hos oss själva. I takt med att vi ser hur böjelsen att intellektuellt föreskriva hur det måste vara, gör oss blinda för hur det är.

Vågar du och jag bekänna vår intellektuella synd? Vågar vi som akademiker erkänna att vi inte vet? Vågar vi tala trevande? Vågar vi resonera undrande?

Jag tror att vi gjorde oss själva och mänskligheten en stor tjänst om vi oftare vågade tala öppet i ett sådant tonläge. Men vi står inför en viljans svårighet. För som forskare förväntas vi ha koll på fakta och logik. Vi får väl inte betalt för att vara okunniga och irrationella? Då måste vi väl snarare sprida vårt vetande och vårt kunnande?

Naturligtvis! Men utan medvetenhet om vår syndfullhet, som kunde stoppa Sokrates mitt i en mening, så riskerar vi att bidra till sjukdomen som Sokrates bearbetade hos sig själv. Vi visar upp inte bara vad vi råkar veta, utan även en skinande fasad som ger sken av att vi har kontroll över sanningen om olika ämnen.

Vi riskerar kort sagt att bete oss som intellektuella fariséer, uppvisande en alltid lika välpolerad yta. Under den ytan förtvinar vi och samhället som vi vill bidra till. Vi tappar kontakten med det som faktiskt lever i oss. Det kvävs under våra allmänna doktriner om hur det måste ligga till. Intellektualism är en ödesdiger form av faktaförnekelse. I sin iver efter allmän sanningskontroll förnekar den vad som ligger oss närmast.

Bepansra dig inte med förnuftstro, som om sanningen kunde kontrolleras. Gör i stället som de största tänkarna ur hela mänsklighetens filosoferande historia. Öppna dig för vad du inte vet och ta det på blodigt allvar.

Du är större än ditt inbillade vetande. Känn dig själv.

Pär Segerdahl

Mer om sanningen kanske? Två aktuella lästips:

Nora Hämäläinen. 2019. Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. (Förlaget)

Ikaros, tidskrift om människan och vetenskapen 2019-2, temanummer: Sanning?

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

« Äldre inlägg