Författare: Pär Segerdahl (Sida 41 av 50)

Vi har en önskan att mänskliga livsproblem helst ska orsakas av diagnostiserbara tillstånd som läkarvetenskapen kan bota.

På seminariet i måndags diskuterade två amerikanska gäster hur denna önskan kan leda till en klåfingrighet som kanske snarare skadar än hjälper. Det handlar om viljan att korrigera människor med oklar könstillhörighet.

Milton Diamond diskuterade könskorrigerande operationer på barn som fötts med genitalier som gör det svårt att klassificera dem som antingen pojkar eller flickor. Oron att dessa barn ska få svårt att finna sin plats i livet gör att man, i bästa välvilja, kirurgiskt och på andra vis ger dem en tydlig könstillhörighet… som vi faktiskt inte vet om barnen kan leva med när de senare hamnar i puberteten eller blir vuxna.

Jag har skrivit ett inlägg om detta – Könskorrigera barn – eller korrigera samhället? – och jag övergår därför till den tanke som vår andra gäst väckte.

Constance Brinton-Diamond är psykoterapeut och kliniskt arbetande sexolog på Hawaii. Människorna som uppsöker henne har problem med livet. Det kan handla om föräldrar som oroar sig över hur dottern helst leker pojklekar med pojkarna. Det kan handla om män som förbryllas över hur de på dagen lever och fungerar som män (förväntas göra), men på kvällen helst klär sig i kvinnokläder och beter sig som kvinnor (förväntas göra).

Vad som slog mig var hur Brinton-Diamond undvek att göra vad hon förväntades göra som terapeut gentemot dessa människor.

En vanlig förväntan är nämligen att terapeuten ska diagnostisera ett bakomliggande tillstånd som orsakar problematiken; ett tillstånd som kan behandlas. Förväntningen är alltså att terapeuten ska reducera livsproblemet till ett tillstånd: ”Mitt problem är att mina hormonnivåer…”; ”Mitt problem är att mina föräldrar när jag var liten…” etc. etc.

I stället för att på detta vis gå från problemet till tillståndet som skulle orsaka det, försöker terapeuten att hjälpa personen som uppsökt henne att beskriva upplevelsen av problemet bättre. Personen är ofta ensam med sitt problem. Problemet framstår som ett mysterium och det saknas ord för att beskriva det. Alla sedvanliga ord bär på förväntningar som inte infrias, och detta är till stor del själva problemet.

Språket slår knut på sig själv, och i den knuten sitter man.

Terapeuten däremot har genom sin praktik en annan kontaktyta mot mångfalden av sätt att vara, och hon kan sammanföra människor som plågas av liknande oklarheter med sig själva. När dessa människor samtalar med terapeuten och med varandra, finner delvis nya ord, beskrivningar och inställningar förankring i vad som i den nya gemenskapen börjar få konturerna av möjliga sätt att leva. (Åtminstone i många fall.)

Beskrivningen av problemet övergår gradvis i beskrivningen av ett liv.

Så vad var min tanke? Jo, att detta kan gälla mer allmänt för livsproblem och moraliska problem. Dessa problem är inte ytterst någon hormonbrist, utan är just detta att ha dem. Livsproblemen är väsentligen upplevelsen av problemen, kunde man säga.

Sådana problem har ingen objektiv diagnos och behandling; de står alldeles för mitt i livet, alldeles för mitt i språket vi dagligen talar.

Att problemen väsentligen är problemupplevelsen gör dem inte till hjärnspöken. Om vi nu inte vill se hela tillvaron som en diagnostiserbar sjukdom som borde botas.

Att det saknas objektiv diagnos gör inte heller problemen ohjälpliga. Språkknutarna vi fastnar i när vi beskriver problemen kan som sagt lösas och övergå i friare beskrivningar av liv som därigenom visar sig vara möjliga att erkänna och leva.

Det är vad som sker när vi finner lösningen på moraliska problem, så som jag diskuterat dem här på Etikbloggen. Vi finner ett slags livets lag, vårt upplevda livs lag. Men den är inte inhuggen på någon stentavla, utan förankrad i just det liv som nu kan levas.

Utan att förneka att många upplevda problem kan diagnostiseras som tillstånd som behöver behandling, vill jag avsluta med ett Kierkegaardcitat som jag läste i en spännande streckare i Svenska Dagbladet:

• ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.”

Pär Segerdahl