Författare: Pär Segerdahl (Sida 36 av 50)

Varifrån kommer idén att moraliska överväganden bygger på etiska principer? Idén får våra sätt att tala om livets angelägenheter att likna överläggningar mellan stater vid förhandlingsbordet, där man hänvisar till diverse högtidliga deklarationer:

1. ”Enligt principen om lyckliga konsekvenser bör du här ljuga; sanningen skulle skada många”.
2. ”Enligt principen om att alltid tala sanning är det rätta att berätta; även om många kommer till skada”.

Så talar vi inte, utan kanske:

1. ”Det bär mig emot att ljuga, men jag måste, annars skadas många”.
2. ”Det är hemskt att många kommer att lida, men sanningen måste fram”.

Så som vi faktiskt talar, utan att hänvisa till principer, bär vi själva ansvaret för hur vi agerar. Såväl att ljuga som att tala sanning är en börda, även när vi anser att vi gör ”det rätta”. Men om moraliska överväganden bygger på principer för det rätta, finns inget ansvar att bära. Vi hänvisar till principerna!

Principerna ger oss rätten att ljuga, eller tala sanning, och vi kan gå genom livet med ett självgott leende. Men varifrån kommer idén om moraliska principer?

Mitt svar: Genom behovet att intellektuellt och socialt kontrollera hur vi talar om viktiga saker i det offentliga rummet.

Såsom indiska grammatiker formulerade regler för det rätta uttalet av heliga ord, formulerar etiker principer för moraliska resonemang. Enligt den första principen resonerar den första personen moraliskt rätt; den andra fel. Enligt den andra principen placeras bockarna och stjärnorna tvärtom.

Men ingen skulle ens drömma om att formulera dessa principer, om vi inte redan talade som vi gör om viktiga saker. Principerna är sekunda varor, rekonstruktioner, byggnadsställningar på det levande livet, som i efterhand fyller en social kontrollfunktion.

Principerna spelar alltså en roll i det offentliga rummet, liksom grammatiska regler som kodifierar hur man skriver och talar rätt. Vi kommer överens om vilka principer som ska gälla vid offentliga förhandlingar.

Problemet är att principerna sirligt utläggs som moralens allmänna väsen och grundval, i imposanta verk som vördas som intellektuella biblar.

Sanningen måste fram: det är tvärtom. Principerna är hjälpkonstruktioner som kodifierar hur vi själva redan bär orden och ansvaret. Låt inte principernas funktion i offentliga rum dölja detta.

Pär Segerdahl

Vad gör tänkare när de tänker, undrade jag förra veckan. Det finns ju forskare som studerar världen, som tittar efter hur det ligger till med saker och ting. Tänkare forskar inte på detta vis, utan de bara tänker sina tankar. Vad ska vi med de tankarna till?

Om tankarna är upplysande, måste de väl handla om verkliga förhållanden? Och om tankarna handlar om verkliga förhållanden, måste väl tänkarna studera förhållandena empiriskt innan de uttalar sig om dem? Är inte det elementärt? Och då är de inga tänkare, utan forskare.

Jo, det är klart man tittar efter i kylskåpet innan man säger att det finns mjölk till middagen!

Men forskning liknar i praktiken sällan att öppna ett skåp och titta efter. Albert Einstein började sitt arbete kring relativitet genom att erkänna att han inte visste hur man ser om två händelser är samtidiga!

De flesta anser nog att de lätt ser om två händelser är samtidiga. Lika lätt som de öppnar kylskåpet och ser om det finns mjölk. Men hur gör man om händelserna inträffar på två planeter på så stort avstånd från varandra, att man inte kan lägga klockor bredvid varandra och synkronisera dem?

Om klockorna på planeterna inte kan synkroniseras, så kan vi inte jämföra tidsrapporter från planeterna. Så länge vi inte konstruerat en metod för att synkronisera avlägsna klockor, vet vi inte vad det betyder att säga händelser på planeterna är samtidiga.

Vi måste så att säga konstruera skåpet, och sättet att titta in i det, innan vi kan ”se efter” om händelser på planeterna är samtidiga.

Hur kom Einstein fram till detta problem? Genom empiriska studier av hur människor förstår ordet ”samtidighet”?

Nej, ingen enkätstudie gav Einstein empirisk evidens för att vi inte förstår vad samtidighet betyder. Det var han själv som tänkte att han inte förstod vad samtidighet betyder. Inte förrän det finns ett konkret förslag på hur man synkroniserar avlägsna klockor.

Dessa tankar banade vägen för relativitetsteorin.

Exemplet med relativitetsteorin kan förefalla extremt. Men faktum är att även enkätstudier och psykologiska experiment är omgärdade av outtalade antaganden som inte alltid är helt genomtänkta.

Tänker man efter, som Einstein tänkte efter, är det inte alltid klart ens vad en enkät eller ett psykologiskt experiment egentligen säger om förhållanden i världen.

Tankar kan alltså vara upplysande på ett annat sätt än forskningsresultat är upplysande. Tankar uttalar sig kanske inte om förhållanden i världen, men de kan behövas för att vi klart ska kunna se och forska och tala om världen.

Pär Segerdahl

Filosofer framstår nog ibland i det allmänna medvetandet som anspråksfulla. De har så stora idéer om vad allting egentligen är. Världen, medvetandet, språket, moralen, kunskapen – allt har de uppfattningar om!

Samtidigt ägnar de sig knappast åt empirisk forskning. Varifrån får de sina idéer? Sitter de i fåtöljen och bara kläcker dem? Är filosofi en latmansvetenskap där man går rakt på resultaten utan att ägna sig åt forskningen som underbygger dem?

Men det finns en skillnad i tilltalet. En forskare kan undervisa läsaren om resultat från sin forskning. Vetenskapsskribenten ställer sig alltså över läsaren, vilket är legitimt, eftersom hen forskat och känner till förhållanden som är okända för läsaren.

Men en filosof ställer sig inte över läsaren och skriver: ”Mina tankemödor de senaste tio åren antyder att moralen egentligen är…”, för att sedan undervisa läsaren om något i allmänhet okänt. Därför blir det komiskt om filosofiskt arbete rapporteras i dagspressen som man rapporterar forskningsstudier:

• ”Människor har i århundraden trott att kropp och själ är åtskilda, men en ny filosofisk studie från Uppsala universitet pekar på att de antagligen är förenade.”

Den komiken uttrycks i bilden av filosofen som anspråksfull fåtöljforskare. Visst gör filosofer anspråk, men det är anspråk som läsaren själv kan tillbakavisa genom att tänka vidare på egen hand. Denna ”detalj” förbises i bilden av den anspråksfulla filosofen.

En filosofisk författare tilltalar läsaren som en jämlik, som någon som också tänker själv. En filosofisk författare visar upp sitt tänkande så att läsaren kan tänka med – och emot – författaren.

Kanske har expertisens tilltal blivit så förhärskande att vi inte hör tankens tilltal.

Pär Segerdahl