Från kunskapsträd till kunskapslandskap

Det har funnits en vördnad för vetenskapen som fritt, självkritiskt kunskapssökande. Givetvis fanns förhoppningar om värdefulla tillämpningar, men snarast som frukter som då och då faller från kunskapens höga träd.

I en tankeväckande artikel i Croatian Medical Journal beskriver Anna Lydia Svalastog hur denna vördnad och fromma förhoppning om frukter från ovan i praktiken upphörde med andra världskriget.

Forskare som kanske uppfattat vetenskapen som sitt kall, fann sig under kriget snarare inkallade till tjänstgöring i projektgrupper för att lösa vetenskapliga problem med politiska bestämda syften. Mest känt är Manhattanprojektet, med syfte att utveckla en atombomb för att ändra styrkeförhållandena.

Detta sätt att organisera vetenskap har sedan bitit sig fast, i ett efterkrigstillstånd där forskningssatsningar snarare syftar till att ändra ekonomiska styrkeförhållanden mellan nationer. Från att vörda vetenskapen har vi börjat värdera projektforskning. Inte enbart i ekonomiska termer ska sägas, utan även i termer av välfärd, hälsa och miljö.

Från sent 1970-tal försköts det politiska och ekonomiska intresset för forskning från fysik till biovetenskap och bioteknologi. Svalastog ger exempel som genetiskt modifierade organismer (GMO), energiskog och biologisk oljesanering. Det är svårt att säga var forskningen slutar och tillämpningarna börjar, när tillämpningsintresset styr organiseringen av forskning från början.

Artikelns huvudfråga är hur vi ska förstå och hantera detta läge. Hur ska vi förstå biovetenskaperna, när samhället inte längre fromt hoppas på tillämpningar, som frukter från kunskapens höga träd, utan kalkylerar med dem från början?

Svalastog använder ett nytt begrepp om dessa kalkylerade frukter: bioobjekt. De är vad vi talar om när vi talar om bioteknologi: energiskogar, GMO, odlade stamceller, vacciner, genetiska tester och terapier, och så vidare.

Poängen är att vetenskapen inte definierar dessa bioobjekt själv, som om de fortfarande tillhörde vetenskapen. Bioobjekten är vad de blir, i skärningspunkten mellan vetenskap, politik och samhälle. Vaccin finns och omtalas ju inte bara i laboratorier, utan en förälder kan ta barnet till sjukhuset för en vaccinationsspruta som politiskt beslutats ska vara skattefinansierad.

I stället för att leva under ett kunskapsträd, som sträcker ut sina fruktbärande grenar över samhället, lever vi idag i ett plattare kunskapslandskap där en mängd aktörer bidrar till vad som i artikeln benämns bioobjektifieringen. Föräldern som tar barnet till sjukhuset är en sådan aktör, jämte sköterskan som ger sprutan, politikerna som debatterade vaccinationsprogrammet, journalisterna som skrev om det… och forskargruppen som tog fram vaccinet.

Varför behövs begreppet biobjektifiering, som inte vördnadsfullt låter biovetenskaperna själva definiera föremålen? Jag tror, för att förstå och hantera vårt efterkrigsläge.

Svalastog tar upp kontroverserna kring GMO som exempel. Motståndet mot GMO beskrivs ofta som ovetenskapligt, som om folk levde i skuggan av ett kunskapsträd och lösningen enbart bestod i att droppa effektivare forskningsinformation. Men några kopplingar till kunskapsnivå har inte kunnat beläggas, skriver Svalastog, utan snarare till livsåskådning, moral och religion.

För att hantera vårt läge behövs därför, menar Svalastog, precis den forskning som hamnade i skymundan i efterkrigstidens sätt att organisera forskning. Det behövs humanistisk forskning om kunskapslandskapet, snarare än ryggmärgsreaktioner från en svunnen tid då kunskapsträdet ännu vördades.

Jag gissar att även denna humanistiska forskning bedrivs i projektform, där inkallade humanister studerar sammanhangen där bioobjekten kan förstås, hanteras och värderas.

Men över kunskapslandskapet svävar onekligen några intressanta tankar om vårt läge.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

10 Responses to Från kunskapsträd till kunskapslandskap

  1. Jag blev så otroligt glad av att läsa dagens etikblogg. Pär Segerdahl har skrivit på ett sätt som blivit en dialog. Att bli förstådd är en ovanlig och mkt glädjerik känsla.

  2. erikl12 skriver:

    Anna Lydia Svalastog tar upp en viktig fråga om hur forskning styrs i sin uppsats. Tillämpningsintresset och ekonomiska krafter har tagit över, och det illustreras av aktuella biomedicinska projekt. Pär Segerdahl förstärker argumenteringen genom att hävda att ‘tillämpningsintresset styr organiseringen av forskning från början’. Om det skall uppfattas som en generell beskrivning av ‘bioteknologi, energiskogar, GMO, odlade stamceller, vacciner, genetiska tester, terapier’, så har jag svårt att känna igen mig. Den verklighet jag har sett och ser är hur utomordentligt svårt det är att få industri, ssk läkemedelsindustri, att intressera sig för kunskapens frukter, jag ser i stället prioritering av befintliga produkter för optimering av vinsten så länge det går, framför äventyrliga nya projekt. Hur det kan se ut illustreras av nyliga intervjuer i VRs nättidning Curie (http://www.tidningencurie.se/22/nyheter/nyheter/2014-05-06-forskare-behover-entreprenorers-hjalp.html).
    En bättre beskrivning är att forskare ofta är naiva i kontakt med media och gärna beskriver tillämpningsmöjligheter av något som står synnerligen långt från kommersialisering.
    Jag tycker att Pär Segerdahl gör Svalastogs uppsats en otjänst genom att beskriva alla aktörerna vid vaccinering som aktörer i bioobjektifiering. Föräldrar som vill hindra att barn blir sjuka? Forskargruppen som hittade en målmolekyl, som programmerade om immunsystemet genom en tidigare inte känd mekanism, sköterskan som gör sitt jobb i sjukvården???

    • Pär Segerdahl skriver:

      Ja, det var den konflikten jag tyckte att artikeln klargjorde, mellan hur enskilda forskare kan se på sin vetenskapliga verksamhet, och vad som förväntas av dem i ett nytt ”kunskapslandskap”.
      Jag är inte expert på begreppet bioobjektifiering, men tror inte att det kan avgränsas som kommersialisering etc., utan det är öppet för varje sammanhang där ”forskningens frukter” omtalas eller visas eller förekommer. Även en konstutställning med genetiskt modifierade organismer kan bidra till processen.

  3. ‘Bio-objects’ är ett analytiskt begrepp utvecklat inom ramen för COST Action IS 1001:
    http://www.cost.eu/domains_actions/isch/Actions/IS1001
    Begreppet är i sig inte värderande eller knutet till bestämda arenor i samhället.

    I en rad olika publikationer, bland annat genom en artikelserie i Croatian Medical Journal (CMJ) har man vidareutvecklat begreppet, bl.a. genom artiklar om bio-objectifiation’. Se http://www.cmj.hr och välj så sökordet Bio-objects (överst till höger) så kommer det fram en översikt över bio-objects texterna.

    En inledande artikel i CMJ från 2011 om ‘bio-objects’ är följande:
    http://www.cmj.hr/2011/52/5/21990084.htm
    En inledande artikel i CMJ från 2011 om ‘bio-objectification’ är:
    http://www.cmj.hr/2011/52/6/22180274.htm

    Se också hemsidan: http://www.univie.ac.at/bio-objects/ och boken ‘Bio-objects Life in the 21th Century’: https://www.ashgate.com/isbn/9781409411789

    Hoppas detta var klargörande.
    Mvh Anna Lydia Svalastog

  4. erikl12 skriver:

    Tack för klargörandet och referenserna. Utan tvekan sysslar denna forskning med vitala frågor, som också biologer kämpat med under lång tid, human-icke human, levande – icke levande. I den diskussionen behövs många fler röster eftersom de har även många samhälleliga implikationer, inklusive de problematiska som har att göra med europeisk självkänsla och kapitalismens hemegoni inom läkemedelsindustrin.
    Det jag reagerade mot var bloggens beskrivning av styrning av initiering av biologisk forskning. Jag har under många år sett serendipiteterna dimpa ner från kunskapens träd, epigenetik, icke-linjära reglersystem i biologisk signalering, nya reglerceller i immunsystemet, tidigare okända gener helt nödvändiga för biologisk funktion och tumörers multiklonala struktur. Sådana kunskapsfrukter hamnar ibland i skärningspunkten mellan människors önskan att få bli friska och ett ekonomiskt vinstintresse. Om jag förstått resonemanget rätt kan tex oväntade fynd om tumörers klonalitet både bli ett bioobjekt och bara vara en oväntad kunskapsfrukt (crawling är ett bra ord). Därför, igen om jag förstått rätt, är denna forskning fascinerande.
    Den undran jag fick efter att ha läst Svalastogs artikel är följande Gäller inte objektifiering all forskning, ibland blir nya kunskaper även utanför biosfären objekt, eller? Svalastog pekade på humaniora, men kan inte samma sak hända där? Har inte sökande efter svar på existentiella frågor i litteratur eller teater samma valör som förtvivlade föräldrars önskan om stamcellsterapi på dödssjuka barn? När de hamnar i förlagsredaktörers bedömningar, blir inte även humanioras produkter objekt, på samma sätt som stamcellsterapi kan bli det? Eller hur är det med Dawkins och Blackburns memer?

  5. […] Förra veckan skrev jag att vi övergått från att organisera vetenskap som kunskapsträd som då och då släpper frukter över samhället, till att organisera forskning som del av ett kunskapslandskap, där skörden, skötseln och användningen av frukterna uppmärksammas från början. […]

  6. @erikl12 Det var många frågor, tackar för de! Jag försöker att svara:
    Visst, på olika arenor och i olika typer av samtal bestämmer vi betydelsen av t ex olika bio-objects, också inom humaniora. Nu har olika ämnen olika begreppsliga, teoretiska och metodiska sätt att bestämma betydelse. Inom humaniora finns en tydlig förtolkande utgångspunkt, dvs man förväntas vara medveten om att den betydelsen man ger något är ett resultat av en tolkning och att man från en annan utgångspunkt (vad gäller val av material eller frågor eller perspektiv) kan tolka på et annorlunda vis och därigenom också komma till en annan konklusion. Diskussioner inom humaniora-ämnen handlar också ofta om hur och varför man tolkar som man gör. Då får bearbetningarna en tydligare filosofisk karaktär som omfattar teoretiska beskrivningar av vad betydelse, språk, tolkning, dialog, text, osv är. I min senaste artikel i CMJ lyfter jag fram humaniora av ett delvis annat skäl. Jag lyfter fram humaniora därför att humaniora, som förvaltare av historia (indelad i olika delämnen), språk och filosofi, representerar kunskapsfält som är viktiga för dagens medicinska forskning när denne önskar att förstå samverkan mellan gen och omgivning (människans livsvillkor och historia) och farmaceutiska forskning när denne nyttjar så kallad traditionell medicin för att identifiera verksamma substanser i naturen.
    Existentiella frågor, vem är vi, varför lever vi, vad är meningen med livet osv. är både konstens och filosofins område, viktig i mycken forskning och i enskilda människors liv. Att spegla livet, att litteratur och teater kan spegla och bearbeta t ex föräldrar i en svår situation, är en av konstens funktioner. Det kan också vara en uppgift för forskning. Huruvida en konstnär eller forskare har gjort et skickligt arbete, om arbetet får en funktion i samtiden och om det tål tidens tand er en annan fråga. Om kopplingar mellan bio-object, existentiella diskussioner och folklig opinion knutet till genetik och ny teknologi har jag skrivit i artikeln Gene myths in public perceptions http://pus.sagepub.com/content/21/4/478

  7. Björn skriver:

    Pär Segerdahl ställer sig frågan varför begreppet bioobjektifiering behövs. Det är en bra fråga. För mig är det inte helt klart vad ett bioobjekt egentligen är, resonemanget går snabbt från objekt som återfinns på prekliniska laboratorier (som stamceller, genetiskt förändrade organismer, vävnadsodlingar mm) till att handla om alla möjliga konsekvenser av biovetenskaplig forskning och dessas betydelse för ekonomi, välfärd, hälsa och miljö.
    Så om jag åker i en bil med etanoldrift till Ica för att köpa tomater och ett paket Alvedon och sedan tar en TBE-spruta på vaccinationscentrat så har jag begått ett antal handlingar som involverar flera av bioobjektens omfattande sfärer. Och onekligen ligger dessa vitt olika bioobjekt – i tid och rum – långt bort från de bioforskare som en gång hade ett finger med i spelet.

    Är det klokt att som Anna Lydia Svalastog gör att anta att Manhattanprojektets politiskt styrda mål i efterkrigstidens USA är relevant för hur bioforskningsprojekt initieras och styrs idag? I vilken utsträckning kalkylerar biovetenskapen med inprisade framtida tillämpningar när forskningsbidrag och resurser tilldelas nya projekt? Finns det någon empiri i frågan? Och kan man dra en och samma kam över ”biovetenskapen” eller kan man tänka sig att Skogforsk och SLU, tex sysslar mer med tillämpad forskning än molekylärbiologerna på BMC som håller på med akademisk nyfikenhetsforskning?

    Varför får jag intrycket att biobjektifiering är en term med lätt pejorativa undertoner, en vagt formulerad kritik att bioforskning (till skillnad från annan forskning får man tänka) bedrivs fritt från kontext och självkritisk reflektion om den får utföras av bioforskarna själva, och därför kräver den medverkan av humanistiska forskare så att det hela kan förstås, hanteras och värderas på rätt sätt. Detta resonemang känns som en avdammad fortsättning av CP Snow:s two cultures, ett särskiljande mellan naturvetenskap och humaniora, där båda med emfas och emellanåt blossande kinder anklagar den andra för att inte har rätt kunskap eller perspektiv för att verkligen förstå. Det avståndstagandet är kanske i sig en form av bioobjektifiering, bioforskningen sedd i ett svagt humankonspiratoriskt skymningsljus.

    Det är väl, i så fall, inte en helt rättvisande bild tycker jag. Biovetenskapen sysslar ju inte bara med att försöka beskriva och förklara världen. Hand i hand med denna forskning pågår ju oftast många projekt som på humanistiskt och tvärvetenskapligt manér ifrågasätter, dekonstruerar och med kvalitativ metod undersöker hur vi människor förhåller oss till de nya bio-landvinningarna. Och det är ju förstås precis som det ska vara.

    • Pär Segerdahl skriver:

      Tack för intressant kommentar! Jag håller med om att ordet ”bioobjektifiering” låter en smula negativt, men har inte fått intrycket att begreppet används med pejorativa undertoner. Jag gissar också att Anna Lydia Svalastog bland annat tänker på just de humanistiskt tvärvetenskapliga samarbetsprojekt som du nämner på slutet, när hon talar om ”humanistisk forskning”. Ett exempel kunde vara projektet Mind the Risk, som stöds av Riksbankens jubileumsfond:
      http://www.crb.uu.se/research/bioethics/MTR.html
      Där studerar man hur människor hanterar och resonerar om riskinformation, för att bidra till en väl fungerande tillämpning av genetikens frukter, exempelvis genetiska tester. Om vi ska använda det där ordet igen, kunde man säga att projektet vill bidra till att göra exempelvis genetiska tester till bra bioobjekt: projektet vill bidra till en ansvarsfull bioobjektifiering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: