Först stoppade Datainspektionen (DI) biobanksatsningen LifeGene. Sedan föreslog regeringen nya regler för registerforskning, tänkta att göra LifeGene lagligt. Förra månaden kom DI:s remissvar på regeringens förslag.
DI:s yttrande är skarpt kritiskt. Framförallt menar man att det är olämpligt att reglerna införs som en förordning, snarare än som en lag.
Jag är inte insatt i juridik och kan inte uttala mig om denna del av kritiken. Däremot innehåller DI:s yttrande även resonemang om etisk granskning och samtycke, som jag har egna tankar om (däribland några tvärtomtankar).
DI framhåller att regelförslaget innebär att datainsamlingar för medicinska forskningsändamål i många fall inte kommer att behöva etikgranskas. Etikgranskning görs först i ett senare skede, när forskare ansöker om att använda redan insamlade datauppgifter i forskningsprojekt.
Detta betyder att en känslig del av vad som hittills tillhört den etikgranskade forskningsprocessen, datainsamlingen, i många fall kommer att genomföras utan insyn eller stöd från etikprövningsnämnderna.
Här har DI en poäng. Jag tror att det är angeläget att även datainsamlingsfasen etikgranskas. Men jag vill göra ett tillägg.
Etikgranskningen bör i de aktuella fallen inte genomföras som om den gällde ett specifikt forskningsprojekt. Begreppet ”etikgranskning” måste få utvecklas och gå nya vägar, så att det får olika innebörd beroende på om granskningen avser forskningsprojekt eller forskningsinfrastruktur.
Infrastruktur för framtida forskning har ett annat slags syfte än enskilda forskningsprojekt. Samtycket får därmed en annan innebörd.
På denna punkt tycks DI hålla fast vid en syn på information och samtycke, som är lika utbredd som den är problematisk. Jag gissar att man tänker ungefär så här:
- Samtycke måste vara samtycke till NÅGOT.
- Detta NÅGOT måste preciseras för den som ger samtycket.
- Annars ges inte samtycke till NÅGOT, utan till LITE VAD SOM HELST.
- Och det är inget samtycke alls!
Problemet är att ”NÅGOT” har olika karaktär i olika sammanhang. Jag kan ge just dig samtycke till att plocka högst tio röda äpplen i min trädgård. Men jag kan också sätta upp en skylt, där jag ger förbipasserande mitt samtycke till att plocka äpplena i min trädgård.
Är det senare samtycket mindre specifikt, bara för att jag inte namnger vilka som får plocka, eller anger antalet äpplen som får plockas, eller deras färg? – Är det på något sätt mer oklart vad jag samtycker till?
DI tycks resonera som om det fanns ett allmänt mått på informations specificitet, som kan tillämpas på samtycke. När det gäller datainsamling som (på något sätt) har att göra med forskning, tycks man hämta detta förment allmänna mått från specifika forskningsprojekt. Utifrån detta mått framstår forskningsinfrastruktursyften inte som ”något specifikt forskningssyfte”, utan som ”lite vilken forskning som helst”.
Det är ungefär som om du vant dig vid att tänka, att ger man samtycke till äppelplockning, uppger man personerna som får plocka, antalet äpplen, samt självfallet äpplenas färg. Annars är det inget samtyckte till SPECIFIKT ÄPPELPLOCKANDE, utan till LITE VILKET ÄPPELPLOCKANDE SOM HELST.
Min skylt gav i så fall inget äppelplockningssamtycke, för den angav inte ”NÅGOT” äppelplockande! Det var ju lite överraskande, både för mig som skrev skylten och för dem som trodde sig förstå den.
För fem år sedan sedan publicerade Cambridge University Press boken Rethinking Informed Consent in Bioethics, av Neil C. Manson och Onora O’Neill. Boken ifrågasätter det sätt att tänka om information och samtycke, som inte bara DI tycks anamma som en självklarhet, utan som även kommer till uttryck i Dataskyddsdirektivet, som DI citerar i sitt yttrande.
Boken ifrågasätter dessutom om våra ”persondata” egentligen är så personliga i forskning, som ju inte är intresserad av oss som indivder. Samma tema har tagits upp på Etikbloggen.
Jag förstår att olika juridiska dokument måste stå i samklang med varandra, och att svenska regler inte kan gå på tvärs mot Dataskyddsdirektivet.
Men om dessa dokument uttrycker samma frestande överförenklingar om information och samtycke, finns risken att harmoniserandet av dokumenten börjar likna… nationell blindhet som söker vägledning och förankring i en ännu större, internationell blindhet.
Jag menar att vi måste fundera förutsättningslöst om vad etikgranskning och samtycke kan betyda i samband med forskningsinfrastruktur, till skillnad från enskilda forskningsprojekt.
Det är möjligt att DI har rätt i att detta är så omfattande frågor, att funderandet bäst görs i samband med utredning av ny lagstiftning, snarare än i hastigt påkomna förordningar.
För nog verkar det rimligt att även forskningsinfrastruktur etikgranskas – men på sina egna villkor.
0 kommentarer
2 pingbacks