Nobelpris i ekonomi

10 oktober, 2017

Pär SegerdahlFörr fick ekonomer nobelpriset för att de identifierade människan med ett ekonomiskt rationalitetsideal.

Numera får de nobelpriset för att de påpekar att människan inte är rationell.

Uppenbarligen vet ekonomer hur hur de maximerar nobelpristilldelningen med ett intellektuellt kapital de aldrig hade. 🙂

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


Vi söker en kommunikatör

26 september, 2017

Är du intresserad av att arbeta med forskningskommunikation? Vi behöver en kommunikatör i ett Europeiskt forskningsprojekt med partners från Europa, Amerika, Afrika och Asien.

Ta en titt på jobbannonsen! Sista dag för ansökan är 12 oktober.

Pär Segerdahl

Vi vill ha dialog : www.etikbloggen.crb.uu.se


Moralpanik i intellektet

6 september, 2017

Pär SegerdahlMoralpanik utvecklas antagligen i intellektet. Det är våra tankar som rusar iväg med oss. Mentala bilder gör så starkt intryck på oss, att vi tar dem för Verkligheten, för Sanningen, för Fakta. Tro inte att intellektet är iskallt och objektivt. Det kan koka av oroliga tankar.

Detta visar sig i bioetiken, där många frågor svettas ångest. Forskningsinformation om klonade djur, om nya tekniker för att redigera i arvsmassan, eller om embryonal stamcellsforskning, frammanar otäcka bilder av samhällsomstörtande forskning som hotar mänsklig moral. Paniken förutsätter ett känsligt intellekt. Där får bilderna sådana dimensioner, att vi inte längre kan se forskningen inramad i sina vardagliga sammanhang. Bilderna av forskningen tar i stället över intellektet som sanningens referensram. Alldagliga påpekanden, som kunde stödja besinning, framstår för intellektet som naiva.

Mina funderingar föranleds av en vetenskapsnyhet i National Geographic. Nyheten handlar om det första försöket i USA att genetiskt redigera mänskliga embryon. Forskarna använde så kallad CRISPR-teknik för att redigera bort en mutation som är associerad med ärftligt hjärtfel. Efter det lyckade försöket förstördes embryona.

När man tar del av sådan forskningsinformation, känner man onekligen oro i kroppen. Oron tar snart intellektet i besittning: Vad ska de göra härnäst? Utveckla nya supermänniskor som ser oss vanliga människor som lägre stående? Får vetenskapen verkligen ändra människans natur? NEJ, vi måste genast införa lagstiftning som definitivt förbjuder all genetisk redigering av mänskliga embryon!

Om intellektet kan koka av sådana ångestfyllda tankar, och om det vore oklokt att paniklagstifta på grundval av överhettade föreställningar, då tror jag att bioetiken behöver utveckla mer terapeutiska färdigheter än den har idag. Somliga bioetiska frågor behöver antagligen behandlas som ett slags intellektets sjukdomar. Bioetisk ångest uppkommer ofta, tror jag, när forskningskommunikation presenterar vetenskap som sanningens horisont, i stället för att ge vetenskapen en alldaglig, mänsklig horisont.

Nu kan det låta som om jag ensidigt tagit ställning för vetenskapen, genom att framställa kritiker som förblindade av moralpanik. Så är det inte, för moralpanikens andra sida är storhetsvansinnet. Hypade bilder av Stora Genombrott och Miralkelkurer kan lyfta hela forskningsfält. Mentala bilder som oroar de flesta av oss, stimulerar andra personlighetstyper. Måhända var Paolo Macchiarini  en sådan personlighet. Och kanske lyftes han fram i en vetenskapskultur präglad av vansinniga mentala förväntningar på forskningen och dess hjältar.

Vi behöver en terapeutisk bioetik som lugnar ner det oroliga intellektet.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se


Intern hantering av oredlighet misslyckas ofta

30 maj, 2017

Pär SegerdahlVad utmärker en forskningsskandal? I en kort artikel i Hastings Center Report använder Carl Elliott som exempel skandalen kring Paolo Macchiarini vid Karolinska Institutet.

Macchiarinis dödliga experiment med stamcellsbadade konstgjorda strupar, inopererade i patienter som inte var livshotande sjuka, har visserligen unika drag kopplade till forskarens personlighet och karisma. Men på en punkt liknar skandalen andra skandaler, menar Elliott. Visselblåsare som använder interna vägar vid hemuniversitetet för att utreda oegentligheter i forskning misslyckas ofta. Rättvisa skipas inte förrän media avslöjar oegentligheterna. I detta fall avslöjades de i Bosse Lindquists dokumentärfilm Experimenten.

Om Elliott har rätt, drar jag personligen två slutsatser. Den första är att granskande journalistik är viktig. Den avslöjar oegentligheter som annars inte skulle uppdagas. Min andra slutsats är att vi inte kan vara nöjda med detta.

Arga kunder som vill tvinga expediten att åtgärda något som de anser blev fel, kan hota: ”Om ni inte ordnar upp det här så skriver jag en insändare i tidningen.” En ansvarsfull person som misstänker forskningsfusk ska normalt inte behöva agera på ett sätt som kan tolkas som partisk maktutövning. Det förgiftar situationen och ökar risken för visselblåsaren.

Om misstänkt forskningsfusk inte kan hanteras internt, som Elliott menar, så krävs en ordning för extern hantering. Därför är det bra att en svensk utredning nyligen föreslog att en självständig myndighet ska utreda misstänkt oredlighet i forskning.

Att kontakta media ska inte behöva vara vägen vid misstankar om forskningsfusk, bara utvägen. Om utvägen ofta måste användas, är det något fel med vägen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet : www.etikbloggen.crb.uu.se


Vem tar ansvar för den förarlösa bilen?

23 maj, 2017

Pär SegerdahlTeknikutvecklingen går allt snabbare. Tempot i samhället blir allt högre. Faktum är att teknikutvecklingen kan påminna om en av dess senaste produkter: den förarlösa bilen.

Vem tar ansvar när tekniken fattar besluten? Vem tar ansvar för teknikutvecklingen? Frågorna ställs av Jessica Nihlén Fahlquist i en debattartikel i NyTeknik.

Hon påpekar att teknikutvecklingen trots allt inte är förarlös, utan styrs av människor. Eftersom tekniken har både positiva och negativa konsekvenser, bör vi ta oss tid att reflektera över etik och ansvar kring ny teknik – i stället för att använda människor och miljö som labbråttor i olika samhällsexperiment, skriver hon.

Nihlén Fahlquist poängterar inte bara företagens ansvar, utan även de enskilda ingenjörernas. De bör få adekvat etikundervisning och hjälp att reflektera över sin egen roll i samhället. Genom att integrera etik och teknik från början, kan etiken förbättra tekniken i stället för att kritisera den i efterhand, påpekar hon.

Men har vi tid att tänka efter, när allt går så snabbt? Etisk eftertanke kommer måhända att innebära att teknikutvecklingen går något långsammare. Men kanske är det ett pris vi måste betala om vi vill ta ansvar för vad som annars kan likna en förarlös bil.

Läs artikeln och tänk efter!

Pär Segerdahl

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


The New Yorker skriver om uppgivenhetssyndrom

29 mars, 2017

Pär SegerdahlFörra året skrev jag ett inlägg om uppgivenhetssyndrom hos barn i familjer som fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Jag beskrev en hypotes om syndromet som föreslagits av Karl Sallin, doktorand vid CRB inom området neuroetik och neurofilosofi.

En intuitivt näraliggande förklaring är att syndromet är en reaktion på långvarig stress och depression. En reaktion som utlöses när familjen får avslag på sin asylansökan. Men om förklaringen är riktig, borde syndromet förekomma i liknande omfattning även i andra länder som tar emot flyktingfamiljer. Det tycks det inte göra.

För att förstå vad som händer dessa barn bör vi, föreslog Karl Sallin, se det som en psykologisk reaktion som uppkommer i mötet mellan vissa kulturer och svenska kulturella förhållanden. En annan egenhet är nämligen att reaktionen förekommer främst i familjer från vissa delar av världen. Vi har att göra med en kulturbunden psykopatologi, menade Sallin i Frontiers in Behavioral Neuroscience.

Nu tar The New Yorker upp detta ”svenska” syndrom, i en lång artikel där även Karl Sallin intervjuas.

Artikeln innehåller en gripande beskrivning av hur ett av dessa barn insjuknar i samband med att familjen får avslag på sin asylansökan. Under flera månader är han sängliggande, inte kontaktbar, och måste sondmatas. När familjen får permanent uppehållstillstånd försöker man förmedla detta till pojken. Efter två veckor börjar han öppna ögonen. Efter ytterligare sju veckor ramlar slangen för sondmatning ut. Slutligen kan han återgå till skolan och börja berätta om sjukdomen.

Även artikeln i The New Yorker framhäver att det handlar om en kulturbunden psykopatologi. Men tendensen tycks vara att utpeka Sveriges krackelerande självbild som den relevanta kulturella kontexten för sjukdomen. Vi ser ”apatiska flyktingbarn” som symboler för vårt eget moraliska misslyckande att behandla dem och deras familjer humant. Vi sondmatar dem därför utan ytterligare behandling, i väntan på att familjen förhoppningsvis får sitt uppehållstillstånd. Det skapar en kultur där barn blir sjuka när deras familjer får avslag på sin asylansökan.

Det kan knappast vara hela förklaringen, för det blir då svårt att förstå varför det främst handlar om barn från vissa delar av världen. Och dessutom om barn som kommit tillsammans med sina familjer, inte om ensamkommande flyktingbarn. Den kulturella dynamiken tycks vara mer komplex än viljan att hitta syndabockar för syndromet kan hantera.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Kommersialisering, men inte till vilket pris som helst

14 februari, 2017

Pär SegerdahlI ett tidigare inlägg försökte jag göra poängen att läkemedelsindustrin kan möjliggöra altruistism mellan forskningsdeltagare och patienter, trots att industrin själv inte är altruistisk utan drivs av vinstintresse. Medicinska forskningsresultat kommer nämligen inte patienter till godo, om inte läkemedelsföretag utvecklar kommersiellt tillgängliga behandlingar.

Men givetvis förutsätter detta att prissättningen är rimlig, så att vi faktiskt har råd att köpa läkemedlen. Annars blir såväl forskning som forskningsdeltagande meningslöst.

Idag vill jag bara vidarebefordra ett tips om en artikel i tidskriften Cell, där författarna menar att priserna på nya cancerbehandlingar blivit ohållbart och oförsvarligt höga. De föreslår nya samarbeten mellan universitetsanställda forskare och mindre företag, för att kunna erbjuda cancerbehandlingar till rimligare priser. De menar att forskare bör försäkra sig om att företagen de samarbetar med är beredda att sälja läkemedlen med lägre vinstmarginaler.

En sammanfattning av idéerna hittar du i The Guardian.

Pär Segerdahl

Workman, P. Draetta, G. F., Schellens, J. H. M., Bernards, R. (2017). How much longer will we put up with $100,000 cancer drugs? Cell 168: 579-583.

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: