Herb Terrace om schimpansen Nim – ser du motsägelsen?

23 mars, 2020

Pär SegerdahlHar du sett små barn göra upprepade försök att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål (plastleksak för de minsta)? Man blir förbryllad: Ser de inte att det är omöjligt? Föremålet och hålet har ju olika form!

Ibland är vuxna människor lika förbryllande. Våra intellekt passar inte alltid verkligheten. Ändå tvingar vi på verkligheten våra tankar, trots att de har olika form. Ja, kanske är vi extra envisa just när det inte går. Detta inlägg handlar om ett sådant fall.

Herb Terrace är känd som psykologen som bevisade att apor inte kan lära sig språk. Han försökte själv lära schimpansen Nim teckenspråk, men misslyckades enligt egen utsago. När Terrace tittade närmare på videobanden, där Nim interagerade med sina mänskliga teckenspråkslärare, såg han hur Nim bara härmade lärarens tecken, för att få sin belöning.

Nyligen läste jag ett blogginlägg av Terrace, där han inte bara upprepar att hans forskning visar att apor inte kan lära sig språk. Det märkliga är att han även kritiserar sin forskning mycket hårt. Han skriver att han använde fel metod med Nim, nämligen den att ge honom belöningar när språkläraren ansåg att han gjort rätt tecken. Riktigt märkligt blir det när Terrace skriver att inte ens ett människobarn skulle lära sig språk med en sådan metod.

För mig är detta lika förbryllande som när ett barn envisas med att pressa ett fyrkantigt föremål genom ett runt hål. Om Terrace använde fel metod, som inte skulle fungera ens på ett människobarn, då kan man väl inte säga att Project Nim visar att apor inte kan lära sig språk? Ändå resonerar han så, utan att uppleva att han motsäger sig själv. Ingen som läser honom verkar heller uppleva motsägelsen. Varför?

Gissningsvis för att de flesta av oss tror att människor inte kan lära djur någonting alls, om vi inte tränar dem med belöningar. Så eftersom Nim inte lärde sig språk med denna träningsmetod, så kan apor inte lära sig språk. Bättre metoder fungerar ju inte på djur, tänker vi. Om Terrace misslyckades, så måste alla misslyckas, tänker vi.

Men det finns en forskare som faktiskt provat en bättre metod i apspråksforskningen. Hon använde en ”metod” som fungerar med människobarn. Hon slutade träna aporna med hjälp av ett belöningssystem. Hon levde med aporna, som en förälder med sina barn. Och det lyckades!

Terrace nämner i princip aldrig den mer framgångsrika forskarens namn. Hon använde ju en metod som är omöjlig med djur: hon tränade dem inte. Därför kan hon inte ha lyckats, tänker vi.

Jag kan berätta att den framgångsrika forskarens namn är Sue Savage-Rumbaugh. För att se en rund verklighet bortom en fyrkantig tankevärld, behöver vi ompröva våra tankemönster. Vill du läsa en bok som försöker göra en sådan omprövning, kan jag rekommendera en filosofisk självkritik som jag skrev med Savage-Rumbaugh och hennes kollega William Fields.

Att filosofera är att lära oss att sluta påtvinga verkligheten våra vansinniga tankar. Då äntligen ser vi verkligheten som den är.

Pär Segerdahl

Segerdahl, P., Fields, W. & Savage-Rumbaugh, S. 2005. Kanzi’s Primal Language. The Cultural Initiation of Primates into Language. Palgrave Macmillan.

Detta inlägg på engelska


Julblogginlägg om kontemplation och vida horisonter

19 december, 2019

Pär SegerdahlVad betyder det att vara kontemplativ? I ett samtal behandlar filosofen Ludwig Wittgenstein frågan genom en kontrast: professionella racingförare. En framgångsrik racingförare har ett mål i sikte: att slå hastighetsrekord. Det är inte fel att ha en så tydlig målbild. Det krävs som professionell racingförare. Men attityden kapslar in sinnet. Alla frågor som inte tar dig närmare målet blir irrelevanta. Tänk dig att föraren diskuterar förbättringar av förgasaren med mekanikerna. Hur skulle stämningen i garaget förändras om en frågvis Sokrates plötsligt dök upp och stillsamt undrade över sportens mening? Ändlösa frågor utan minsta relevans för justeringarna av förgasaren! En förare som vill bli världsmästare kan inte stanna upp och kontemplera olika möjligheter för mänskligt tävlande. Framförallt inte möjligheten av en värld där ingen försöker slå hastighetsrekord. Vem är den här token? Sokrates måste lämna verkstaden.

Det är som sagt inget fel på racingförarens attityd, den är naturlig och ofta ofrånkomlig. Den har glädjens dynamik i sig (och frustrationens). Men när den blir alltför förhärskande inskränks något annat: blicken för det oväntade, öppenheten för det okända. Stora frågor utan givna svar ses som obskyra, irrelevanta och kanske även farliga, eftersom de saknar tävlingsnytta och minskar farten. Förgasarinställningarna måste premieras. Livet som tävling får inte förloras ur sikte. Det kunde riskera lagandan och konkurrensfördelarna. Om vi gemensamt dryftade alltför många stora och tankeväckande frågor, kunde det rentav förleda ungdomen. Den nya generationen förlorar styrfarten som samhället behöver. Unga individer förlorar förmågan att identifiera sig med de specifika mål som framgångsrika karriärer på livets arenor kräver. Sokrates måste lämna samhället.

Är fria tankar inget annat än onyttiga tokerier? Litet och stort, nyttigt och onyttigt, är två teman som löper genom en av den kinesiska filosofins stora böcker, Chuang Tzu. Boken börjar med en historia om en enorm fisk, som snart förvandlas till en enorm fågel, båda så osannolikt stora att man vill säga att de överstiger alla mått. Den enorma fågeln kontrasteras mot två mindre varelser, en cikada och en liten duva, som inte för sina liv kan begripa vitsen med den stora fågeln. Fågeln närmast sammansmälter med himlen själv. Kan det verkligen kallas fågel, som inte flyger från buske till buske? De små varelserna lyckas inte förstå den stora fågeln. Den saknar ytterkonturer, precis som Sokrates ändlösa frågande. Ett besläktat tema i Chuang Tzu är nyttan av det onyttiga. I boken förekommer flera knotiga och illaluktande träd, som genom sin oanvändbarhet för mänskliga ändamål får frihet att växa och bli stora. ”Everyone knows the usefulness of the useful”, skriver Chuang Tzu, ”but no one knows the usefulness of the useless”. Vem läser Chuang Tzu i dagens Kina?

Kanske kan vi säga att Chuang Tzu driver det kontemplativa självgranskandet så långt, att jaget förlorar sina konturer och blir ett med himlen, precis som den stora fågeln. Den visdom som kan höras hos Chuang Tzu öppnar sig mot det oändliga. Detta gränslöst stora låter sig aldrig infångas av läror, doktriner eller livsåskådningar. Det kan aldrig inskrivas i en filosofi eller en religion. ”To use what has a boundary to pursue what is limitless is dangerous”, varnar Chuang Tzu. Dogmatismen är lika gammal som visdomen som öppnar oss för det okända. Det gränslösa överträffar kort sagt varje doktrin om ”det gränslösa”. Om vi vågar leva med så vida horisonter, kan vi kanske förstå röster som denna, ”Plunge into the unknown and the endless and find your place there!” Fullkomligt oanvändbara ord, som just därför kan vara användbara i en tid som främst förstår användbarheten av det användbara.

När filosofier, religioner och livsåskådningar får så tydliga konturer att de närmast fungerar som kulturella normer eller partipolitiska program, snöper de friheten hos det oändliga, som vi sökte i sin oanvändbarhet. När sökandet däremot ifrågasätter allt som begränsar sinnet, kan kontemplationen befria jaget från sin inkapsling: ofrihetens inre förutsättning.

Kan detta rentav möjliggöra en mänsklighet där ingen hävdar egna intressen mot andra? Utan skarpa konturer kring jaget finns ju ingen annan att hävda sig mot. Finns ens någon exploaterbar omvärld att förorena? Vi skulle låta världen (och varandra) vara. En så makalös harmoni låter sig inte formuleras som målbild, utan att vi återigen begränsar friheten och blir inkapslade varelser, som cikadan och duvan. ”The understanding of the small cannot be compared to the understanding of the great”.

Är detta glada nyheter eller är det bara oanvändbara tokerier?

Pär Segerdahl

The Book of Chuang Tzu. (Translated by Martin Palmer.) Penguin Books, 1996

Ludwig Wittgenstein, Rush Rhees, Gabriel Citron, (ed.). 2015. Wittgenstein’s Philosophical Conversations with Rush Rhees (1939–50): From the Notes of Rush Rhees. Mind 124: 1–71.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker det otänkbara


Vardagsnära forskningskommunikation om det tänkvärda

11 december, 2019

Pär SegerdahlEfter att ha varit redaktör för Etikbloggen i åtta år, vill jag försöka beskriva den forskningskommunikation som brukar förekomma på denna blogg.

Etikbloggen undviker helst den populärvetenskapliga stil som ibland förekommer i media, som rapporterar forskningsresultat på formen, ”Vi har traditionellt trott att…, men en ny vetenskaplig studie visar att…”. Det beror delvis på att Etikbloggen drivs av ett etikforskningscentrum, CRB. Även om etikforskning kan innebära empiriska studier (intervjuer och enkäter till exempel), så är etik framförallt en fråga om att tänka själv. Om du som etikforskare vill utarbeta nya rekommendationer kring informerat samtycke, så måste du tänka klart och grundligt. Men hur rigoröst du än tänker, så kan du aldrig säga: ”Vi har traditionellt ansett det viktigt att ge patienter information om…, men nya filosofiska tankar visar att vi snarare bör undvika det”.

Tänkande ger inte den auktoritet som empirisk forskning ger. Som etiker kan jag inte rapportera mina slutsatser som om de vore forskningsresultat. Jag kan inte heller åberopa ”nya tankar” som evidens för slutsatserna. Tankar ger ingen evidens. Etiker redovisar därför öppet sitt tänkande inför läsarnas kritiska blickar. Slutsatserna framställs som öppna förslag till läsaren: ”Så här tänker jag, kan du se det så också?”

Etikbloggen undviker därför att bara pumpa ut forskningsresultat. Naturligtvis informerar den om nya rön. Men den betonar det tankeväckande i dem. Den väljer att reflektera kring det tänkvärda i etikforskningen. Kommunikationen blir därmed jämlikare, eftersom författare och läsare kan mötas i ett tänkande om frågor som gör båda lika undrande. Och eftersom varje inlägg försöker stå på egna ben, utan att åberopa intellektuell auktoritet (”forskarnas senaste tankar visar att…”), kan läsaren sparka undan benen på den tänkande bloggaren.

Kort sagt: Om forskning kommuniceras i en filosofisk anda, så kan den möta människor på mer jämlika villkor. Genom att fokusera på det tänkvärda blir det möjligt att skriva om forskning utan att ställa sig över läsaren. Det är åtminstone Etikbloggens strävan.

En annan sida av forskningskommunikationen vid CRB, även vid sidan av Etikbloggen, är att vi vill använda ett så vardagsnära språk som möjligt. Att skriva enkelt är inte lätt! Varför gör vi den ansträngningen, som nästan är dömd att misslyckas när det handlar om akademisk forskning? Varför försöker Anna Holm, Josepine Fernow och jag kommunicera forskning utan att använda konstiga ord?

Vi har faktiskt en tanke med det. Inte nog med att vi vill nå flera olika läsargrupper: allmänheten, patienter och anhöriga, vårdpersonal, beslutsfattare, forskare, genetiker med mera. Vi vill också att dessa grupper ska förstå varandra lite bättre. Förhoppningen är att vi alla ska förstå oss själva bättre. I vardagsspråket är vi mer förenade än vi kan tro.

Nu råkar det dessutom vara så att etikforskning ofta handlar om människors svårigheter att förstå varandra. Det kan handla om patienters svårigheter att förstå genetisk riskinformation, eller om genetikers svårigheter att förstå hur patienter tänker om genetisk risk. Det kan handla om cancerpatienters svårigheter att förstå vad det betyder att delta i cancerstudier, eller om cancerforskarnas svårigheter att förstå hur patienterna tänker.

Om etikforskare identifierar mänskliga förståelsesvårigheter som viktiga etiska problem, så får vi forskningskommunikatörer ett extra stort ansvar att tala klarspråk. Annars riskerar vi att skapa ännu fler språkproblem, utöver de problem som etikforskarna identifierar! Etikforskningen skulle själv bli ett kommunikationsproblem. Vi vill därför skriva så familjärt som vi kan. För att nå de människor och grupper som etikforskarna visar inte alltid når varandra.

Vill du se ett färskt exempel, läs gärna vår slutrapport från forskningsprogrammet ”Mind the risk” (finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).

Vi hoppas att vår vardagsnära kommunikation om det tänkvärda i etikforskningen kan stimulera läsare att fundera vidare om etiska frågor. Alla kan undra. Oförståelse är faktiskt källan till större visdom, om vi vågar erkänna den.

Pär Segerdahl

Mats G. Hansson, Anna Holm och Pär Segerdahl. 2019. Mind the risk: Den genetiska informationens etik för individ och samhälle. RJ:s skriftserie nr 17. Makadam förlag.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Ärliga frågor granskar vår intellektuella synd

21 oktober, 2019

Pär SegerdahlVarför ska vi vara stolta över vår filosofiska tradition? Varför ska vi vörda Sokrates och andra stora tänkare? För att de stärkt förnuftet? För att de lärt mänskligheten att ställa känslorna åt sidan och i stället renodla fakta och logik?

Det låter som om vi borde vörda filosoferna för att de bepansrat människor. För att de gjort oss till sinnrika neurotiker utan kontakt med känslolivet.

Jag vågar påstå att det storartade hos dessa filosofer är ödmjukare, enklare och mänskligare. De hade en pinsamt tydlig medvetenhet om sina egna intellektuella synder. De hade modet att bekänna sina synder och granska dem mycket nära. De hade modet att känna sig själva.

Den ödmjukheten tror jag kännetecknar äkta tänkare från hela världen. Liksom Sokrates mitt i en replik kunde höra en inre röst hejda honom från att tala med intellektuell auktoritet om något ämne, såg Lao Tzu det som en sjukdom att tala som om vi visste vad vi inte vet.

Sådana tänkare talade knappast med intellektuell säkerhet. Åtminstone inte i sina mest kreativa stunder. De kände antagligen skam över det tvärsäkra tonläge som utmärker våra intellektuella diskussioner om prestigefulla ämnen. De talade nog snarare trevande och de resonerade undrande.

Vi är alla felbara. Filosofi är i själ och hjärta en medvetenhet om detta mänskliga faktum. Hur uttrycker sig denna medvetenhet hos en tänkande människa? Ofta genom frågor som öppet bekänner att jag vet att jag inte vet. En filosofisk undersökning är en serie bekännelser. En serie ärliga frågor som granskar vår vilja att besitta intellektuell kontroll över olika ämnen. Frågorna blir klarare i takt med att vi får upp ögonen för denna maktvilja hos oss själva. I takt med att vi ser hur böjelsen att intellektuellt föreskriva hur det måste vara, gör oss blinda för hur det är.

Vågar du och jag bekänna vår intellektuella synd? Vågar vi som akademiker erkänna att vi inte vet? Vågar vi tala trevande? Vågar vi resonera undrande?

Jag tror att vi gjorde oss själva och mänskligheten en stor tjänst om vi oftare vågade tala öppet i ett sådant tonläge. Men vi står inför en viljans svårighet. För som forskare förväntas vi ha koll på fakta och logik. Vi får väl inte betalt för att vara okunniga och irrationella? Då måste vi väl snarare sprida vårt vetande och vårt kunnande?

Naturligtvis! Men utan medvetenhet om vår syndfullhet, som kunde stoppa Sokrates mitt i en mening, så riskerar vi att bidra till sjukdomen som Sokrates bearbetade hos sig själv. Vi visar upp inte bara vad vi råkar veta, utan även en skinande fasad som ger sken av att vi har kontroll över sanningen om olika ämnen.

Vi riskerar kort sagt att bete oss som intellektuella fariséer, uppvisande en alltid lika välpolerad yta. Under den ytan förtvinar vi och samhället som vi vill bidra till. Vi tappar kontakten med det som faktiskt lever i oss. Det kvävs under våra allmänna doktriner om hur det måste ligga till. Intellektualism är en ödesdiger form av faktaförnekelse. I sin iver efter allmän sanningskontroll förnekar den vad som ligger oss närmast.

Bepansra dig inte med förnuftstro, som om sanningen kunde kontrolleras. Gör i stället som de största tänkarna ur hela mänsklighetens filosoferande historia. Öppna dig för vad du inte vet och ta det på blodigt allvar.

Du är större än ditt inbillade vetande. Känn dig själv.

Pär Segerdahl

Mer om sanningen kanske? Två aktuella lästips:

Nora Hämäläinen. 2019. Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. (Förlaget)

Ikaros, tidskrift om människan och vetenskapen 2019-2, temanummer: Sanning?

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


Varför ska vi bry oss om miljön och klimatet?

8 oktober, 2019

Jessica Nihlén FahlquistFör många av oss är det idag självklart att vi ska bry oss om miljön och klimatet. Inte minst Greta Thunbergs enorma insats för att skapa politiskt intresse och engagemang kring klimatet har haft effekt på våra tankar och känslor kring betydelsen av miljöarbete. Men när vi fördjupar oss i ämnet filosofiskt finns olika idéer om varför och hur vi bör bry oss om miljön och naturen. Man kan exempelvis mena att vi bör bry oss om naturen eftersom vi som människor behöver den. Naturen är nödvändig för oss, exempelvis för att den ger oss mat, vatten och luft att andas. Utan naturen och ett bra klimat kan vi inte leva på jorden. Om vi inte gör tillräckligt leder vår livsstil och våra utsläpp till översvämningar, ohanterlig migration och så vidare.

Det finns också de som hävdar att det är fel att utgå från oss människor när vi vill förstå varför vi ska bry oss om miljön. Även utan oss människor, menar dessa filosofer, skulle naturen ha ett värde. Naturen har ett eget inneboende värde och inte bara ett instrumentellt värde. Det betyder att naturen har ett värde oberoende av oss, att den har något värdefullt i sig som inte kan mätas. De senare menar även ofta även att djur har ett värde och att de kanske till och med har intressen som borde skyddas precis som våra rättigheter. Men när vi dyker djupare även i denna fråga är olika tänkare inte eniga kring hur djur är värdefulla. Är det de enskilda djuren som har ett värde, och kanske även rättigheter? Eller är det arterna som är värdefulla och bör bevaras och skyddas? Är det kanske hela ekosystem som har värde, och kanske inte enskilda djur eller arter?

Inom det som kallas miljöfilosofi finns alltså olika teoretiska skolor, och dessa ligger också bakom den samhälleliga debatten om än inte uttalat. De kan fokusera på konsekvenser, plikter och rättigheter. Man diskuterar huruvida det är de katastrofala konsekvenserna av klimatförändringen som är det centrala, eller huruvida vi har plikter gentemot naturen, miljön och klimatet. Förutom dessa två skolor (den så kallade konsekvensetiska och den deontologiska skolan) finns även en tredje idébildning, nämligen den dygdetiska. Dessa tänkare menar att det inte räcker att fokusera på konsekvenser och plikter. Det räcker heller inte med regler och lagstiftning. Vår respekt och vördnad inför naturen grundar sig i de dygder vi bör utveckla som människor. Begreppet dygd är inte ofta använt i samhället och det var centralt i det filosofiska tänkandet under antiken, men man kan idag förklara en dygd genom att hänvisa till ideala karaktärsegenskaper. Dygdetiska miljöfilosofer menar att vi med hjälp av erfarenhet, reflektion och goda förebilder bör utveckla vissa föredömliga egenskaper, sätt att vara och attityder som gör oss till goda miljömedvetna medborgare, men som också gör att vi kan blomstra som människor. De menar att det är fel att se naturen som en vara som tillhör oss. Istället menar de att vi är en del av, och har en speciell relation till, den natur vi befinner oss i. Denna relation och hur vi kan lära oss att respektera den bör vara fokus i miljödebatten, menar man.

Medan denna skola fokuserar på etiska dygder, det vill säga hur vi bör förhålla oss till naturen genom att utvecklas som goda människor, finns det en besläktad skola som diskuterar estetiska värden som naturen har. Man påpekar att naturen är vacker och att den tack vare detta har ett stort värde.

Samtliga ovan nämnda skolor är överens om att vi bör bryr oss om miljön och klimatet. De menar också oftast att hållbarhet är ett viktigt mål nationellt och globalt. En intressant observation som inte alltid uppmärksammas är att det kan finnas konflikter mellan vad som är bra ur klimatperspektiv och vad som är bra ur hållbarhetsperspektiv. Kärnkraft skulle exempelvis kunna ses som bra för klimatet med tanke på de små utsläppen. Däremot verkar det tveksamt att det skulle vara hållbart i längden med tanke på problemen med förvaring av kärnavfall.

Slutligen är det viktigt att diskutera frågan om ansvar. Om vi nu enas om att det är viktigt att rädda miljön och klimatet, även om vi har olika argument varför, så uppstår frågan vem som har det etiska ansvaret för att göra detta. Där kan man hävda att det största ansvaret vilar på oss som enskilda människor eller att ansvaret bör ligga på politisk nivå. Man kan också hävda att ett stort ansvar ligger på företag och privata aktörer. Man kan också fokusera på vems fel det är att vi hamnat här. Är det exempelvis västvärldens överdrivna konsumtion? Vissa hävdar istället att det är fruktlöst att argumentera kring vems felet är och att vi istället måste blicka framåt, vem kan och bör ta ansvar för att nå de uppsatta målen? Vissa hävdar att det största ansvaret vilar på de som bidragit mest till problemet medan andra menar att det är de som har störst resurser att lösa problemen som har störst ansvar. Filosofiskt är detta frågor som rör individuellt kontra kollektivt ansvar och bakåtblickande kontra framåtblickande ansvar.

Som vi ser finns det många filosofiskt intressanta aspekter och diskussioner kring frågan om varför vi ska bry oss om miljön och klimatet. Förhoppningsvis kan dessa diskussioner bidra till att problemen blir hanterade på bästa sätt, och till att det arbete som Greta Thunberg och andra gör får bästa möjliga effekt på både enskilda människor och på de stater som ska försöka enas om vad som måste bli gjort.

Jessica Nihlén Fahlquist

Nihlén Fahlquist, J. 2018. Moral Responsibility and Risk in Modern Society – Examples from emerging technologies, public health and environment. Routledge Earth Scan Risk in Society series: London.

Van de Poel, I. Nihlén Fahlquist, J, Doorn, N., Zwart, S, Royakkers L, di Lima, T. 2011. The problem of many hands: climate change as an example. Science and Engineering Ethics.

Nihlén Fahlquist J. 2009. Moral responsibility for environmental problems – individual or institutional? Journal of Agricultural and Environmental Ethics, Volume 22(2), pp. 109-124.

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Bok om mat och etik

8 april, 2019

Pär SegerdahlEfter att i två bloggposter ha använt matsmältning som liknelse, passar det bra att rekommendera en ny bok som bokstavligen handlar om mat och ätande. Den är skriven av min kollega Anna T. Höglund, som vanligen skriver om vårdetik.

Frågor om produktion och konsumtion av mat har väl aldrig varit känsligare. Mängder av aktörer vill fånga vår uppmärksamhet och övertyga oss om hur vi bör äta, om vi vill tänka på hälsan, djuren, miljön och klimatet.

Börjar du bli stressad av alla synpunkter på ätande? Börjar du känna mat-skam? Då tror jag att du kan finna stöd och tröst i Anna T. Höglunds bok. Hon skriver nämligen inte som ännu en i raden av aktörer som vill fånga din uppmärksamhet och påverka ditt beteende i en bestämd riktning. Hon tar ett steg bakåt och frågar sig hur vi kan resonera och äta klokt, givet alla dessa olikartade perspektiv på ätande och matval.

Att vara mat-etisk är inte detsamma som att ha en övertygelse om hur vi bör äta. Anna T. Höglund skriver att ställningstagandena som vi möter i kokböcker eller debattböcker om mat sällan bygger på särskilt genomtänkta avvägningar mellan de olika värden som står på spel. Ofta framhävs ett enskilt värde, som man argumenterar för utan att nämna andra värden som därmed offras.

Utan att tala om för oss hur vi bör äta, försöker Anna T. Höglund hjälpa oss att själva ställa frågorna och finna svaren genom eget tänkande. Mat gör oss alla till filosofer!

Boken heter Vad ska vi äta? Om mat och etik. Den innehåller även ett kapitel om mat-etiken genom historien (från antiken och bibeln till moderniteten och dagens debatter), samt ett kapitel om mat, genus och skapandet av identitet.

Pär Segerdahl

Höglund, Anna T. 2019. Vad ska vi äta? Om mat och etik. Stockholm: Appell Förlag. ISBN: 978-91-984959-3-5

Pragmatiska studier utan informerat samtycke? Läs THE ETHICS BLOG

Kommer med lästips - Etikbloggen

 


Människan är inte bara en kategori

9 januari, 2019

Pär SegerdahlVi använder ofta ord som kategorier, som namn på prydliga grupper i världen. Människor och djur. Britter och tyskar. Kapitalister och kommunister. Kristna och muslimer. Jag vill belysa en svårighet vi kan råka in i, om vi försöker att hantera problemet mänskligt våld med utgångspunkt i denna utåtriktade saklighet.

Något som lätt händer, är nämligen att vi börjar leta efter den ideala subkategorin människor, som inte kan beskyllas för någon våldsamhet. Hittade vi bara en helt fredlig grupp människor någonstans i världen, så kunde den generaliseras till hela mänskligheten. Vi skulle skapa en ny evidensbaserad mänsklighet, som äntligen kunde leva fredligt. Våldets problem vore utraderat! Men var finns de fredliga människorna, som på vetenskapliga grunder kunde vägleda resten av mänskligheten?

Ett problem här, är att om vi finner de fredliga människorna, kanske på de brittiska öarna, eller i Himalaya, så måste alla andra människor på jordens yta omvändas till denna fredliga kategori. Det låter inte så hoppingivande! Tvärtom tycks vi på bekant manér återskapa konfliktytor mellan människor.

Redan sökandet efter evidens tycks våldsamt, eftersom det kommer att upprepa inte bara en utan alla beskyllningar om våldsamhet som någonsin haglat över människor. Det finns nämligen:

  • våldsamma kristna
  • våldsamma muslimer
  • våldsamma kapitalister
  • våldsamma anti-kapitalister
  • våldsamma tyskar
  • våldsamma britter

Det finns även våldsamma trombonister. Att det finns våldsamma demokrater vet vi, jämte våldsamma anti-demokrater. På sistone har vi överraskats av hur till och med buddhister kan förfölja oliktänkande och bränna helgedomar. Där ser man, inte ens buddhisterna är fredliga! Projektet att skapa en evidensbaserad fredlig mänsklighet tycks hopplöst.

Men låt oss vända på steken. Vi är ju trots allt alla människor:

  • kristna är människor
  • muslimer är människor
  • kapitalister är människor
  • anti-kapitalister är människor
  • tyskar är människor
  • britter är människor

Trombonister är människor, liksom demokrater, anti-demokrater och buddhister. Vi är alla människor. Låter det inte hoppfullare, när vi vänder på steken och konstaterar att vi alla är människor? Visst, det klingar hoppfullare. Men varför?

Är det kanske för att vi slutat att ställa grupper mot varandra och i stället talar högtidligt om människan som en enda universell kategori? Jag tror inte det. Problemet var ju från första början att det finns:

  • våldsamma människor

Det är inte alls svårt att misstro människan som universell kategori. Vore det inte bäst om människan bara försvann från jordens yta? Är det inte hemskt att vi är alla dessa människor som inkräktar på naturen? Det finns faktiskt de som anser att vi bör lämna människokategorin bakom oss och bli posthumana. Som om lösningen vore en ännu ofödd kategori.

Nej, jag tror att hoppfullheten, som vi nyss anade, snarare väcktes av att vi slutade tala om människan som kategori. Notera ordet vi människor. Vad betyder det att tala om oss människor? Jag tror att det betyder att vi inte längre talar om människan som kategori i världen. Inte ens högtidligt som universell kategori. Människan är snarare ”vi alla”, ”du och jag”, ”var och en av oss” – någonting mycket mer intimt.

När vi talar om människan inifrån oss själva, utpekas inte människan som världslig kategori för att vara våldsam. Snarare ser vi våldsamheten i oss själva. Jag ser våldsamheten hos mig själv, du ser den hos dig. Vi ser våldsamheten hos var och en av oss, vi ser den hos oss alla. Därmed blir ansvaret naturligt vårt eget mänskliga ansvar. Där finns hoppfullheten, tror jag, i inifrånperspektivet på det mänskliga. Det var närheten till oss själva som klingade så lovande, när vi konstaterade att vi alla är människor.

Jag stannar där. Jag ville bara påminna om detta elementära, att människan inte bara är en världslig kategori att kalkylera och laborera med. Kategorin människa kan göra oss blinda för oss själva som intimt levande, och därmed för våldet i oss och ansvaret för det.

Jag hoppas bara att påminnelsen inte triggat mer våld: ”Vad!? Skulle problemet ligga hos mig själv? Det var det fräckaste! Snälla, inberäkna inte mig i ditt patetiska vi.”

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: