En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I media (Sida 1 av 8)

Kan subjektiviteten förklaras objektivt?

Föreställningen om ett medvetet universum besjälat av icke-observerbara upplevelser framställs idag nästan som en vetenskaplig hypotes. Hur är det möjligt? Bidrar kosmologernas hypoteser om att universum är fyllt av mörk materia och mörk energi till att göra tanken på ett universum fyllt av ”mörkt medvetande” nästan trovärdig?

Jag ställer frågan för att jag själv förundras av hur föreställningen att elementarpartiklar har elementära upplevelser plötsligt blivit akademiskt rumsren. Föreställningen om alltings besjälade natur brukar kallas panpsykism och anses ha företrätts av flera filosofer i historien. Panpsykismens påstått vetenskapliga status motiveras idag genom att framhålla två klassiska filosofiska misslyckanden att förklara medvetandet. Materialismen har inte lyckats förklara hur medvetandet kan uppstå ur icke-medveten materia. Dualismen har inte lyckats förklara hur medvetandet, om det är separat från materien, kan interagera med den fysiska verkligheten.

Mot denna nedslående bakgrund framställs panpsykismen som en attraktiv, rentav elegant lösning på medvetandeproblemet. Hypotesen är att medvetandet finns fördolt i universum, som en fundamental icke-observerbar egenskap hos materien. Förespråkarna av denna eleganta lösning föreslår att detta ”mörka medvetande” i universum är ytterst blygsamt. Medvetandet finns i varje elementarpartikel i form av ofattbart oansenliga elementarupplevelser. Dessa oansenliga upplevelser förenas och förstärks i hjärnans nervsystem, vilket ger upphov till vad vi känner som vårt kraftfulla mänskliga medvetande, med sina stormande känslor och tankar.

Denna motivering av panpsykismen som elegant lösning av ett stort vetenskapligt problem förutsätter emellertid att det verkligen finns ett stort vetenskapligt problem att ”förklara medvetandet”. Är inte utgångspunkten en smula märklig, att även subjektiviteten måste förklaras som vilken objektiv företeelse som helst? Även dualismen tenderar att objektifiera medvetandet, eftersom den framställer medvetandet närmast som ett parallelluniversum till vårt fysiska universum.

De alternativa förklaringarna är således alla lika objektifierande. Antingen reduceras subjektiviteten till rent materiella processer, eller så förklaras subjektiviteten som ett separat mentalt parallelluniversum, eller så hypostaseras subjektiviteten som ”mörkt medvetande” i universum: som elementära upplevelseartade kvaliteter hos materien. Kan vi inte låta subjektiviteten vara subjektivitet och objektiviteten vara objektivitet?

Det fanns en gång en filosof som hette Immanuel Kant. Han såg hur vår ständigt objektifierande subjektivitet går i baklås, när den försöker förstå sig själv utan att dra gränser för sitt eget objektifierande sätt att närma sig alla frågor. Vi börjar då likna katter som utsiktslöst jagar sina egna svansar: än åt höger, än åt vänster. Båda riktningarna är lika frustrerande. Finns det en elegant lösning på den snurriga kattens problem? Nu vill jag inte påstå att Kant definitivt avslöjade medvetandeproblemet som en intellektuell fälla, men han påvisade betydelsen av att självkritiskt granska vår projektiva, ständigt objektifierande utåtriktadhet. Om vi levde lika gränslöst expansivt som vi förklarar allting objektivt, skulle vi snart förpesta planeten… är det inte precis vad vi gör?

Under en filosofilektion försökte jag visa studenterna hur vi kan fångas av skenbara problem, av pseudoproblem som naturligtvis inte är vetenskapliga problem, eftersom de får oss att likna katter, som jagar sina egna svansar utan att inse utsiktslösheten. En student gillade inte vad hon upplevde som en godtycklig begränsning av vetenskapens enorma landvinningar, så hon invände: ”Men om det är vetenskapens uppgift att förklara alla stora problem, då måste den försöka förklara även dessa gåtor”. Invändningen liknar motiveringen av panpsykismen, som antar att det är vetenskapens uppgift att förklara allting objektivt, även subjektiviteten, oberoende av hur hopplöst frågorna snurrar i våra huvuden.

Den snurriga kattens problem har en enkel lösning: sluta jaga svansen. Människan däremot behöver klart inse hopplösheten i sitt eget snurrande för att kunna stoppa det. Därför behöver människan filosofera för att leva väl på denna planet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vill du läsa mer om panpsykism, här är två länkar:

Does consciousness pervade the universe?

The idea that everything from spoons to stones is conscious is gaining academic credibility

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Att filosofera är att sväva fritt i ovissheten

Vad skulle hända om vi oftare lade bort våra prestigefyllda kunskapsmasker och i stället befriade våra uppriktigaste frågor? Inte bara i enskilda samtal, utan även i offentligheten. Hur skulle våra röster låta, om vi öppet gav oss tid att invänta klarhet? Hur låter filosofin i ett samhälle som normalt inte ger tid för eftertanke? Det är frågan i detta lilla inlägg.

Jag hörde för länge sedan ett tv-samtal med några experter runt bordet. Jag minns inte vad samtalet handlade om. Att jag ändå fortfarande tänker på det, beror på en av de medverkande, Anna Christensen (1936-2001), Sveriges första kvinnliga juridikprofessor. Den djupa uppriktigheten i hennes sätt att tala gjorde starkt intryck på mig. Om filosofin föds överallt där människor tänker själva, så vill jag säga att den föddes i Anna Christensen, vars röst i mina öron lät himmelskt fri och självständig. Kanske är det ingen tillfällighet att denna födsel av fritt tänkande skedde i en manlig labyrint, som knappast gav en kvinna något vidare svängrum. Ställd mot väggen finns inget annat val än att finna friheten vid källan: hos sig själv. De mäktigas frihet i labyrinten kan inte jämföras med friheten från labyrinten. Anna Christensens röst var fri i denna större mening, den kom från vidderna utanför.

Att jag minns tv-samtalet beror även på den oväntade effekt som Anna Christensens ord hade på det småtrevliga samtalet experter emellan, under den skickliga programledarens trygga ledning. De manliga experterna trivdes i varandras sällskap. Allt de sa var orienterat mot de andra. De liknade en akademisk manskör, som njöt av att få sjunga sina kunskapssånger lite mer glansfullt än vanligt, i strålkastarljus. Mitt intryck var att Anna Christensen inte riktigt orienterade sig mot de andra eller mot sångerna de sjöng. Hon orienterade sig mot frågan, som hon antagligen funderat över själv och som hon nu riktade sin uppmärksamhet mot, medan hon hörde de andra relatera sig till varandra genom att växelvis sjunga vad de ansåg sig veta om det förutbestämda temat. När hon väl fick ordet, stannade tiden. Alla tankemönster som hållit igång tv-samtalet stannade av. Hela 1900-talet stannade för ett ögonblick och någon började tänka själv. Orden var befriade från de mentala mönster som drivit replikerna i samtalet. De kom från en lugnare plats, från en enklare plats, där vi ser klarare eftersom vi inte rör upp intellektuellt damm. När Anna Christensen sagt vad som behövde sägas, blev det knäpptyst i studion. Hur fortsätter man ett lättsamt studiosamtal när någon satt punkt för själva tiden?

För att få samtalet att flöda igen, för att återuppväcka 1900-talet, blev programledaren tvungen att säga något förväntat, återknyta till bekanta tankemönster, röra upp lite opinionsmässigt damm att reagera på. Vilken lättnad som spred sig bland de förstummade deltagarna i studion! Äntligen var de tillbaka i labyrinten, i den framrusande tiden, där det fanns mönster att hålla sig till. Detta avstannande och uppstartande av den mänskligt organiserade tiden upprepades varje gång Anna Christensen talade.

Anna Christensen ändrade kanske inte 1900-talet, men hon kunde hejda dess mekaniska upprepning av mentala mönster inom sig själv. Hon kunde stanna upp och tänka efter. Vilken betydelse har eftertänksamma röster som hennes när de letar sig in i samtiden? Den frågan fortsätter jag att sväva i ovisshet omkring, för ingen kan veta vad som händer när någon vågar undra och tala fullkomligt uppriktigt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Kan du klonas?

Varför kan vi känna metafysiskt illamående inför tanken på klonade människor? Gissningsvis sammanhänger det med hur vi, utan att ge oss tillräckligt med tid för att reflektera, fångas av en enkel bild av individualitet och kloning. Sedan styr bilden vårt tänkande. Vi föreställer oss kanske att kloning består i att vår unika individualitet mångfaldigas i oskiljbara kopior. Vi känner då yrsel inför den otänkbara tanken att vårt individuella jag skulle mångfaldigas som kopior som alla på något märkligt sätt är jag, eller inte kan skiljas från mig.

I ett bidrag till en filosofisk nättidskrift diagnostiserar Kathinka Evers detta metafysiska illamående inför kloning. Om du har minsta tendens att oroas av att du skulle kunna mångfaldigas som ”identiska kopior” som inte kan särskiljas från dig, ge dig då de sju minuter det tar att läsa texten och befria dig från åkomman:

”I cannot be cloned: the identity of clones and what it tells us about the self.”

Naturligtvis förnekar inte Kathinka Evers att kloning är möjligt eller förenat med risker av olika slag. Hon ifrågasätter den förhastade bilden av kloning, genom att ge oss tid reflektera över identitet och individualitet, utan att fångas av bilden.

Vi störs av tanken att modern forskning på något märkligt sätt skulle kunna göra något som borde vara otänkbart. När vi klart ser att vad vi oroas av verkligen är otänkbart, försvinner yrseln. I sin upplysande diagnos av vårt metafysiska illamående, kombinerar Kathinka Evers filosofiska reflektioner med belysande fakta om bland annat genetik och personlighetsutveckling.

Ge dig de sju minuter det tar att befrias från metafysiskt illamående inför kloning!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Artificiell intelligens och medvetande

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg diskuterar Michele Farisco idag en hisnande fråga om artificiell intelligens (AI): kan vi skapa medvetna maskiner?

Michele Farisco menar att frågan förutsätter att vi först klargör vad vi menar med medvetande. Han ger exempel på definitioner som använts i diskussionen om medveten AI och konstaterar att de föga överraskande definierar medvetande i termer av olika former av beräkningar inom informationsbehandling. Uppenbarligen bäddar man som man vill ligga. Det vill säga, man definierar sina termer efter den typ av svar man söker. Är det ett filosofiskt uppriktigt sätt att närma sig frågan?

Michele Farisco menar att vi måste närma oss frågan om medveten AI med stor försiktighet och eftertänksamhet. Annars riskerar viktiga filosofiska frågor att försvinna ur sikte bakom en begreppslig slöja av förhastade språkliga analogier mellan det mänskliga och det maskinella.

Läs Michele Fariscos inlägg på The Ethics Blog: Can AI be conscious? Let us think about the question.

Vi söker klarhet

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Faktaresistens och det mänskliga missnöjet med verkligheten

Vad är faktaresistens egentligen? Man brukar tala om en tendens att inte låta sig påverkas av fakta som talar emot ens egna övertygelser. Eller om en tendens att hysa trosuppfattningar trots att det saknas evidens för dem. För att göra faktaresistens mänskligt begripligare, vill jag uppmärksamma ett sätt att uttrycka frågor, som kan påminna oss om hur ofta vi faktiskt gör motstånd mot verkligheten.

Har du lagt märke till att många varför-frågor inte alls uttrycker någon uppriktig undran? Vi ställer frågorna för att uttrycka vårt missnöje med verkligheten. Varför måste det alltid regna på midsommarafton? Varför måste jag alltid välja den kö som tar längst tid? Redan i frågan skuldbeläggs verkligheten. Redan i frågan gör vi motstånd mot verkligheten. Det måste vara något fundamentalt fel på det svenska vädret! Jag måste vara en idiot som alltid väljer fel kö!

Faktaresistens är antagligen en djupare mänsklig tendens än bara bristande källkritik. Den är en sida av vårt mänskliga missnöje med tillvaron. Våra varför-frågor gör uppror mot själva universum, om jag får uttrycka mig dramatiskt. När vi ställer dessa frågor, förväntar vi oss inga klart lugnande besked, utan tvärtom svar som bekräftar världens galenskap. Om jag minns rätt sa pessimisten Arthur Schopenhauer, som bara såg elände överallt, att världen är så genomsyrad av elände, att bara världen själv kan hållas ansvarig för eländet. Världen måste vara fundamentalt felkonstruerad. Han beskrev världens felkonstruktion i ett stort filosofiskt system, som hyllades av pessimister i hela världen.

Tänk dig vad som händer när våra varför-frågor inte längre handlar om midsommarvädret eller något annat trivialt, utan om företeelser som skrämmer och upprör många samtidigt. Som COVID-19 och pandemiåtgärder. Många tvivelaktiga påståenden kommer att spridas som om de vore säkra, eftersom redan frågorna är säkra på att något måste vara fundamentalt fel. Jag tror att faktaresistens blir begripligare, om vi ser hur mänskligt instinktivt vi gör uppror mot verkligheten.

Väcks inte motståndsmönstret även när vi vill bekämpa faktaresistensen? ”Varför sprider folk så många uppenbara lögner på sociala medier? Det måste vara något fundamentalt fel, här fordras massiva utbildningsinsatser!” Faktaresistens är så näraliggande för oss, att även vårt begrepp om mönstret tenderar att fastna i mönstret.

Det fantastiska är, att när vi ser mönstret hos oss själva, så blir faktaresistens begripligare som faktum och därför lättare att erkänna, utan att vi utbrister i upprörda varför-frågor. Vi ser mönstret i ett försonande ljus. Det fantastiska är alltså, att när vi blir förlåtande, så reagerar vi inte längre mot faktaresistensen. Vi är ute ur leken, fria från vår egen faktaresistens. Först då kan vi hantera faktaresistensen klokt, utan att återskapa den i vårt motstånd mot den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Bör sociala medieplattformar censurera felinformation om COVID-19?

När coronaviruset för ett år sedan började spridas utanför Kina, sa WHO:s generaldirektör att vi inte bara kämpar mot en epidemi, utan även mot en infodemi. Termen syftar på snabb spridning av ofta falsk eller tvivelaktig information.

Medan stater bekämpar pandemin genom nedstängningar (lockdowns), bekämpar sociala medieplattformar som Facebook, Twitter och YouTube infodemin genom olika sorters nedstängning eller inramning av information. Innehåll kan förses med varningsskyltar och länkar till vad som anses vara trovärdiga informationskällor. Innehåll kan även plockas bort och i vissa fall kan konton stängas av.

I en artikel i EMBO Reports frågar sig Emilia Niemiec om det finns klokare sätt att hantera spridningen av medicinsk felinformation än genom att låta kommersiella aktörer censurera innehållet på egna sociala medieplattformar. Förutom att censur tycks motsäga idén om dessa plattformar som platser där alla fritt kan uttrycka sin åsikt, så är det oklart hur man avgör vilken information som är falsk och skadlig. Ska exempelvis forskare få använda YouTube för att diskutera möjliga negativa konsekvenser av de nedstängningar som genomförs? Eller bör sådant innehåll plockas bort som skadligt för pandemibekämpningen?

Om kommersiella medieaktörer på eget bevåg plockar bort innehåll, varför väljer de att göra det? Gör de det för att innehållet är vetenskapligt kontroversiellt? Eller för att det är opinionsmässigt kontroversiellt? Mitt under en pandemi med ett nytt virus är kunskapsläget dessutom inte alltid så klart som man kunde önska. Då är det naturligt att även vetenskapliga experter är oeniga i vissa viktiga frågor. Kan medieaktörer då fatta rimliga beslut om vad vi vet? I så fall har vi fått en ny instans som fattar viktiga beslut vad som ska betraktas som vetenskapligt bevisat eller välgrundat.

Emilia Niemiec förslår att ett klokare sätt att hantera spridning av medicinsk felinformation är att öka människors kunskap om hur sociala medier arbetar. Liksom om hur forskning och forskningskommunikation fungerar. Hon ger flera exempel på vad vi kan behöva lära oss om sociala medieplattformar och om forskning för att stå bättre rustade mot medicinsk felinformation. Utbildning som vaccin, med andra ord, som immuniserar oss mot felinformation. Denna immunisering bör helst ske så tidigt som möjligt, skriver hon.

Jag vill rekommendera Emilia Niemiecs artikel som ett eftertänksamt inlägg kring frågor som lätt väcker lika snabba som starka åsiktsreaktioner. Kanske är det inte minst där problematiken ligger. Pandemin skrämmer oss, vilket gör oss mentalt på helspänn. Utan den rädslan är det svårt att förstå den snabba spridningen av omotiverat starka åsikter om fakta. Rädslan i ett osäkert läge får oss att kräva kunskap, just för att den inte finns. Allt som inte pekar i den riktning som rädslan kräver, väcker omedelbar ilska. Rädsla och ilska blir en inre åsiktsmekanism som fattar blixtsnabba beslut om vad som är sant och falskt, just för att så mycket är osäkert.

Så kanske skulle jag drömma om ytterligare ett vaccin. Vi skulle nog behöva immunisera oss även mot rädslan och ilskan som osäkerheten orsakar i våra snabbt övertygelsebildande intellekt. Kan vi immunisera oss mot något så mänskligt som rädsla och ilska i ett osäkert läge? Eftertänksamheten i artikeln väcker i alla fall förhoppningar om det.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Niemiec, Emilia. 2020. COVID-19 and misinformation: Is censorship of social media a remedy to the spread of medical misinformation? EMBO Reports, Vol. 21, no 11, article id e51420

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Ansvarsfullt planerad forskningskommunikation

Akademisk forskning drivs av hur resultat sprids till kolleger via konferenser och publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Men forskningsresultat tillhör inte bara forskarsamhället. De tillhör hela samhället. Därför bör resultaten nå inte bara specialisterna i fältet eller i angränsande fält. De bör även nå utanför akademin.

Vilka finns därute? En homogen allmänhet? Nej, så enkelt är det inte. Kommunikation av forskning handlar inte om att forskarna först kommunicerar resultat inomvetenskapligt till varandra och sedan populärvetenskapligt till ”allmänheten”. Utanför akademin finns ingenjörer, företagare, politiker, myndighetsföreträdare, lärare, skolelever, forskningsfinansiärer, skattebetalare, sjukvårdspersonal… Utanför akademin finns vi alla, med våra olika erfarenheter, uppgifter och förmågor.

Forskningskommunikation är därför en strategiskt mer komplicerad uppgift än bara den att ”nå allmänheten”. Varför vill du kommunicera din forskning, vad gör den viktig? Vem kan finna din forskning viktig, vem vill du nå? Hur vill du kommunicera? När vill du kommunicera? Här finns inte bara en uppgift, utan många. Du måste tänka igenom din uppgift i varje enskilt fall. För uppgiften varierar med svaren på dessa frågor. Först när du kan tänka en smula strategiskt om uppgiften, kan du kommunicera forskning ansvarsfullt.

Josepine Fernow är en skicklig och erfaren forskningskommunikatör vid CRB. Hon arbetar med kommunikation i flera forskningsprojekt, däribland Human Brain Project och STARBIOS2. I det senare projektet, som handlar om ansvarsfull forskning och innovation (RRI), bidrar hon i en ny bok med argument för ansvarsfullt planerad forskningskommunikation: Achieving impact: some arguments for designing a communications strategy.

Josepine Fernows bidrag är, anser jag, mer än ett övertygande argument. Det är en ögonöppnande text som hjälper forskningsföreträdare att tydligare se sina relationer till samhället – och därmed sitt ansvar. Akademin är ingen kunskapsklippa i ett hav av okunniga lekmän. I samhället finns tvärtom erfarna människor, som på grund av vad de kan, kan ha glädje av din forskning. Det är lättare att tänka strategiskt om forskningskommunikation om du överblickar forskningens relationer till ett mångsidigt samhälle som redan är kunnigt. Texten öppnar den överblicken.

Josepine Fernow varnar även mot att överdriva betydelsen av din forskning. Biovetenskaplig forskning har möjlighet att i framtiden ge oss nya effektiva behandlingar av svåra sjukdomar, nya näringsrika och motståndskraftiga grödor och mycket mera. Eftersom vi alla är möjliga förmånstagare av sådan forskning, i egenskap av framtida patienter och konsumenter, kan vi vara benägna att tro på överdrivet hoppfulla budskap som överdrivet ambitiösa forskare förmedlar. Vi stirrar oss blinda på den möjliga framtida nyttan, i en farlig ringdans av alltmer orealistiska förhoppningar.

Ringdansen kallas hype. Hype kan i längden hindra din forskning genom förlorat förtroende. Hype kan också göra att din forskning kör fast i återvändsgränder eller tar oetiska genvägar. Den fantastiska framtida ”möjliga nyttan” grumlar ditt omdöme som ansvarsfull forskare.

Inom vissa forskningsfält är det extra svårt att undvika hype, eftersom överdrivna förhoppningar tycks inskrivna i fältets språk. Ett exempel är artificiell intelligens (AI), där det psykologiska och neurovetenskapliga språk som används om maskiner kan ge intryck av att förhoppningarna redan infriats. Genom att tala om maskiner i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om vissa maskiner redan tänkte som människor och fungerade som hjärnor.

Att kommunicera forskning ansvarsfullt är lika viktigt som svårt. Därför förtjänar uppgiften – dessa uppgifter – största uppmärksamhet. Läs Josepine Fernows argument för noga planerade kommunikationsstrategier och överblicka ansvaret.

Slutligen en påminnelse för alla intresserade: Projektet STARBIOS2 anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Fernow, J. (2019). Note #11: Achieving impact: Some arguments for designing a communications strategy, In A. Declich (Ed.), RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project, (pp. 177-180). Uppsala University. ISBN: 978-91-506-2811-1

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet

Forskarpodden om etiska vägval i vården under en pandemi

Uppsala universitets Forskarpodden (avsnitt 47) diskuterar etiska frågor om prioriteringar i vården samt begränsningar av individers rättigheter under pågående pandemi. Lyssna på det halvtimmeslånga programmet, där programledaren Annica Hulth samtalar med Anna T Höglund och Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB:

Etiska vägval i en pandemi

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pratar om svåra saker

Maning till försiktighet med vaccin mot covid-19

Läkemedelsföretag vill snabbtillverka vaccin mot covid-19, med tester på människor och lansering på marknaden så snart som möjligt. I en debattartikel varnar Jessica Nihlén Fahlquist vid CRB för risken att vi förlorar det större riskperspektivet: ”Tester på människor och en potentiellt för tidig massvaccination medför risker. Det är lätt att få tunnelseende och glömma tidigare liknande situationer,” skriver hon.

Bieffekter visar sig ibland först efter längre tid. Därför tar det tyvärr tid att utveckla säkra vaccin. Vi behöver utveckla vaccin, men även med nya vaccin behövs försiktighet.

Läs artikeln på Svenska Dagbladets debattsida: Gå försiktigt fram med vaccin mot covid-19

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi deltar i debatten

Julblogginlägg om kontemplation och vida horisonter

Pär SegerdahlVad betyder det att vara kontemplativ? I ett samtal behandlar filosofen Ludwig Wittgenstein frågan genom en kontrast: professionella racingförare. En framgångsrik racingförare har ett mål i sikte: att slå hastighetsrekord. Det är inte fel att ha en så tydlig målbild. Det krävs som professionell racingförare. Men attityden kapslar in sinnet. Alla frågor som inte tar dig närmare målet blir irrelevanta. Tänk dig att föraren diskuterar förbättringar av förgasaren med mekanikerna. Hur skulle stämningen i garaget förändras om en frågvis Sokrates plötsligt dök upp och stillsamt undrade över sportens mening? Ändlösa frågor utan minsta relevans för justeringarna av förgasaren! En förare som vill bli världsmästare kan inte stanna upp och kontemplera olika möjligheter för mänskligt tävlande. Framförallt inte möjligheten av en värld där ingen försöker slå hastighetsrekord. Vem är den här token? Sokrates måste lämna verkstaden.

Det är som sagt inget fel på racingförarens attityd, den är naturlig och ofta ofrånkomlig. Den har glädjens dynamik i sig (och frustrationens). Men när den blir alltför förhärskande inskränks något annat: blicken för det oväntade, öppenheten för det okända. Stora frågor utan givna svar ses som obskyra, irrelevanta och kanske även farliga, eftersom de saknar tävlingsnytta och minskar farten. Förgasarinställningarna måste premieras. Livet som tävling får inte förloras ur sikte. Det kunde riskera lagandan och konkurrensfördelarna. Om vi gemensamt dryftade alltför många stora och tankeväckande frågor, kunde det rentav förleda ungdomen. Den nya generationen förlorar styrfarten som samhället behöver. Unga individer förlorar förmågan att identifiera sig med de specifika mål som framgångsrika karriärer på livets arenor kräver. Sokrates måste lämna samhället.

Är fria tankar inget annat än onyttiga tokerier? Litet och stort, nyttigt och onyttigt, är två teman som löper genom en av den kinesiska filosofins stora böcker, Chuang Tzu. Boken börjar med en historia om en enorm fisk, som snart förvandlas till en enorm fågel, båda så osannolikt stora att man vill säga att de överstiger alla mått. Den enorma fågeln kontrasteras mot två mindre varelser, en cikada och en liten duva, som inte för sina liv kan begripa vitsen med den stora fågeln. Fågeln närmast sammansmälter med himlen själv. Kan det verkligen kallas fågel, som inte flyger från buske till buske? De små varelserna lyckas inte förstå den stora fågeln. Den saknar ytterkonturer, precis som Sokrates ändlösa frågande. Ett besläktat tema i Chuang Tzu är nyttan av det onyttiga. I boken förekommer flera knotiga och illaluktande träd, som genom sin oanvändbarhet för mänskliga ändamål får frihet att växa och bli stora. ”Everyone knows the usefulness of the useful”, skriver Chuang Tzu, ”but no one knows the usefulness of the useless”. Vem läser Chuang Tzu i dagens Kina?

Kanske kan vi säga att Chuang Tzu driver det kontemplativa självgranskandet så långt, att jaget förlorar sina konturer och blir ett med himlen, precis som den stora fågeln. Den visdom som kan höras hos Chuang Tzu öppnar sig mot det oändliga. Detta gränslöst stora låter sig aldrig infångas av läror, doktriner eller livsåskådningar. Det kan aldrig inskrivas i en filosofi eller en religion. ”To use what has a boundary to pursue what is limitless is dangerous”, varnar Chuang Tzu. Dogmatismen är lika gammal som visdomen som öppnar oss för det okända. Det gränslösa överträffar kort sagt varje doktrin om ”det gränslösa”. Om vi vågar leva med så vida horisonter, kan vi kanske förstå röster som denna, ”Plunge into the unknown and the endless and find your place there!” Fullkomligt oanvändbara ord, som just därför kan vara användbara i en tid som främst förstår användbarheten av det användbara.

När filosofier, religioner och livsåskådningar får så tydliga konturer att de närmast fungerar som kulturella normer eller partipolitiska program, snöper de friheten hos det oändliga, som vi sökte i sin oanvändbarhet. När sökandet däremot ifrågasätter allt som begränsar sinnet, kan kontemplationen befria jaget från sin inkapsling: ofrihetens inre förutsättning.

Kan detta rentav möjliggöra en mänsklighet där ingen hävdar egna intressen mot andra? Utan skarpa konturer kring jaget finns ju ingen annan att hävda sig mot. Finns ens någon exploaterbar omvärld att förorena? Vi skulle låta världen (och varandra) vara. En så makalös harmoni låter sig inte formuleras som målbild, utan att vi återigen begränsar friheten och blir inkapslade varelser, som cikadan och duvan. ”The understanding of the small cannot be compared to the understanding of the great”.

Är detta glada nyheter eller är det bara oanvändbara tokerier?

Pär Segerdahl

The Book of Chuang Tzu. (Translated by Martin Palmer.) Penguin Books, 1996

Ludwig Wittgenstein, Rush Rhees, Gabriel Citron, (ed.). 2015. Wittgenstein’s Philosophical Conversations with Rush Rhees (1939–50): From the Notes of Rush Rhees. Mind 124: 1–71.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker det otänkbara

« Äldre inlägg