Ärliga frågor granskar vår intellektuella synd

21 oktober, 2019

Pär SegerdahlVarför ska vi vara stolta över vår filosofiska tradition? Varför ska vi vörda Sokrates och andra stora tänkare? För att de stärkt förnuftet? För att de lärt mänskligheten att ställa känslorna åt sidan och i stället renodla fakta och logik?

Det låter som om vi borde vörda filosoferna för att de bepansrat människor. För att de gjort oss till sinnrika neurotiker utan kontakt med känslolivet.

Jag vågar påstå att det storartade hos dessa filosofer är ödmjukare, enklare och mänskligare. De hade en pinsamt tydlig medvetenhet om sina egna intellektuella synder. De hade modet att bekänna sina synder och granska dem mycket nära. De hade modet att känna sig själva.

Den ödmjukheten tror jag kännetecknar äkta tänkare från hela världen. Liksom Sokrates mitt i en replik kunde höra en inre röst hejda honom från att tala med intellektuell auktoritet om något ämne, såg Lao Tzu det som en sjukdom att tala som om vi visste vad vi inte vet.

Sådana tänkare talade knappast med intellektuell säkerhet. Åtminstone inte i sina mest kreativa stunder. De kände antagligen skam över det tvärsäkra tonläge som utmärker våra intellektuella diskussioner om prestigefulla ämnen. De talade nog snarare trevande och de resonerade undrande.

Vi är alla felbara. Filosofi är i själ och hjärta en medvetenhet om detta mänskliga faktum. Hur uttrycker sig denna medvetenhet hos en tänkande människa? Ofta genom frågor som öppet bekänner att jag vet att jag inte vet. En filosofisk undersökning är en serie bekännelser. En serie ärliga frågor som granskar vår vilja att besitta intellektuell kontroll över olika ämnen. Frågorna blir klarare i takt med att vi får upp ögonen för denna maktvilja hos oss själva. I takt med att vi ser hur böjelsen att intellektuellt föreskriva hur det måste vara, gör oss blinda för hur det är.

Vågar du och jag bekänna vår intellektuella synd? Vågar vi som akademiker erkänna att vi inte vet? Vågar vi tala trevande? Vågar vi resonera undrande?

Jag tror att vi gjorde oss själva och mänskligheten en stor tjänst om vi oftare vågade tala öppet i ett sådant tonläge. Men vi står inför en viljans svårighet. För som forskare förväntas vi ha koll på fakta och logik. Vi får väl inte betalt för att vara okunniga och irrationella? Då måste vi väl snarare sprida vårt vetande och vårt kunnande?

Naturligtvis! Men utan medvetenhet om vår syndfullhet, som kunde stoppa Sokrates mitt i en mening, så riskerar vi att bidra till sjukdomen som Sokrates bearbetade hos sig själv. Vi visar upp inte bara vad vi råkar veta, utan även en skinande fasad som ger sken av att vi har kontroll över sanningen om olika ämnen.

Vi riskerar kort sagt att bete oss som intellektuella fariséer, uppvisande en alltid lika välpolerad yta. Under den ytan förtvinar vi och samhället som vi vill bidra till. Vi tappar kontakten med det som faktiskt lever i oss. Det kvävs under våra allmänna doktriner om hur det måste ligga till. Intellektualism är en ödesdiger form av faktaförnekelse. I sin iver efter allmän sanningskontroll förnekar den vad som ligger oss närmast.

Bepansra dig inte med förnuftstro, som om sanningen kunde kontrolleras. Gör i stället som de största tänkarna ur hela mänsklighetens filosoferande historia. Öppna dig för vad du inte vet och ta det på blodigt allvar.

Du är större än ditt inbillade vetande. Känn dig själv.

Pär Segerdahl

Mer om sanningen kanske? Två aktuella lästips:

Nora Hämäläinen. 2019. Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. (Förlaget)

Ikaros, tidskrift om människan och vetenskapen 2019-2, temanummer: Sanning?

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


Varför ska vi bry oss om miljön och klimatet?

8 oktober, 2019

Jessica Nihlén FahlquistFör många av oss är det idag självklart att vi ska bry oss om miljön och klimatet. Inte minst Greta Thunbergs enorma insats för att skapa politiskt intresse och engagemang kring klimatet har haft effekt på våra tankar och känslor kring betydelsen av miljöarbete. Men när vi fördjupar oss i ämnet filosofiskt finns olika idéer om varför och hur vi bör bry oss om miljön och naturen. Man kan exempelvis mena att vi bör bry oss om naturen eftersom vi som människor behöver den. Naturen är nödvändig för oss, exempelvis för att den ger oss mat, vatten och luft att andas. Utan naturen och ett bra klimat kan vi inte leva på jorden. Om vi inte gör tillräckligt leder vår livsstil och våra utsläpp till översvämningar, ohanterlig migration och så vidare.

Det finns också de som hävdar att det är fel att utgå från oss människor när vi vill förstå varför vi ska bry oss om miljön. Även utan oss människor, menar dessa filosofer, skulle naturen ha ett värde. Naturen har ett eget inneboende värde och inte bara ett instrumentellt värde. Det betyder att naturen har ett värde oberoende av oss, att den har något värdefullt i sig som inte kan mätas. De senare menar även ofta även att djur har ett värde och att de kanske till och med har intressen som borde skyddas precis som våra rättigheter. Men när vi dyker djupare även i denna fråga är olika tänkare inte eniga kring hur djur är värdefulla. Är det de enskilda djuren som har ett värde, och kanske även rättigheter? Eller är det arterna som är värdefulla och bör bevaras och skyddas? Är det kanske hela ekosystem som har värde, och kanske inte enskilda djur eller arter?

Inom det som kallas miljöfilosofi finns alltså olika teoretiska skolor, och dessa ligger också bakom den samhälleliga debatten om än inte uttalat. De kan fokusera på konsekvenser, plikter och rättigheter. Man diskuterar huruvida det är de katastrofala konsekvenserna av klimatförändringen som är det centrala, eller huruvida vi har plikter gentemot naturen, miljön och klimatet. Förutom dessa två skolor (den så kallade konsekvensetiska och den deontologiska skolan) finns även en tredje idébildning, nämligen den dygdetiska. Dessa tänkare menar att det inte räcker att fokusera på konsekvenser och plikter. Det räcker heller inte med regler och lagstiftning. Vår respekt och vördnad inför naturen grundar sig i de dygder vi bör utveckla som människor. Begreppet dygd är inte ofta använt i samhället och det var centralt i det filosofiska tänkandet under antiken, men man kan idag förklara en dygd genom att hänvisa till ideala karaktärsegenskaper. Dygdetiska miljöfilosofer menar att vi med hjälp av erfarenhet, reflektion och goda förebilder bör utveckla vissa föredömliga egenskaper, sätt att vara och attityder som gör oss till goda miljömedvetna medborgare, men som också gör att vi kan blomstra som människor. De menar att det är fel att se naturen som en vara som tillhör oss. Istället menar de att vi är en del av, och har en speciell relation till, den natur vi befinner oss i. Denna relation och hur vi kan lära oss att respektera den bör vara fokus i miljödebatten, menar man.

Medan denna skola fokuserar på etiska dygder, det vill säga hur vi bör förhålla oss till naturen genom att utvecklas som goda människor, finns det en besläktad skola som diskuterar estetiska värden som naturen har. Man påpekar att naturen är vacker och att den tack vare detta har ett stort värde.

Samtliga ovan nämnda skolor är överens om att vi bör bryr oss om miljön och klimatet. De menar också oftast att hållbarhet är ett viktigt mål nationellt och globalt. En intressant observation som inte alltid uppmärksammas är att det kan finnas konflikter mellan vad som är bra ur klimatperspektiv och vad som är bra ur hållbarhetsperspektiv. Kärnkraft skulle exempelvis kunna ses som bra för klimatet med tanke på de små utsläppen. Däremot verkar det tveksamt att det skulle vara hållbart i längden med tanke på problemen med förvaring av kärnavfall.

Slutligen är det viktigt att diskutera frågan om ansvar. Om vi nu enas om att det är viktigt att rädda miljön och klimatet, även om vi har olika argument varför, så uppstår frågan vem som har det etiska ansvaret för att göra detta. Där kan man hävda att det största ansvaret vilar på oss som enskilda människor eller att ansvaret bör ligga på politisk nivå. Man kan också hävda att ett stort ansvar ligger på företag och privata aktörer. Man kan också fokusera på vems fel det är att vi hamnat här. Är det exempelvis västvärldens överdrivna konsumtion? Vissa hävdar istället att det är fruktlöst att argumentera kring vems felet är och att vi istället måste blicka framåt, vem kan och bör ta ansvar för att nå de uppsatta målen? Vissa hävdar att det största ansvaret vilar på de som bidragit mest till problemet medan andra menar att det är de som har störst resurser att lösa problemen som har störst ansvar. Filosofiskt är detta frågor som rör individuellt kontra kollektivt ansvar och bakåtblickande kontra framåtblickande ansvar.

Som vi ser finns det många filosofiskt intressanta aspekter och diskussioner kring frågan om varför vi ska bry oss om miljön och klimatet. Förhoppningsvis kan dessa diskussioner bidra till att problemen blir hanterade på bästa sätt, och till att det arbete som Greta Thunberg och andra gör får bästa möjliga effekt på både enskilda människor och på de stater som ska försöka enas om vad som måste bli gjort.

Jessica Nihlén Fahlquist

Nihlén Fahlquist, J. 2018. Moral Responsibility and Risk in Modern Society – Examples from emerging technologies, public health and environment. Routledge Earth Scan Risk in Society series: London.

Van de Poel, I. Nihlén Fahlquist, J, Doorn, N., Zwart, S, Royakkers L, di Lima, T. 2011. The problem of many hands: climate change as an example. Science and Engineering Ethics.

Nihlén Fahlquist J. 2009. Moral responsibility for environmental problems – individual or institutional? Journal of Agricultural and Environmental Ethics, Volume 22(2), pp. 109-124.

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Bok om mat och etik

8 april, 2019

Pär SegerdahlEfter att i två bloggposter ha använt matsmältning som liknelse, passar det bra att rekommendera en ny bok som bokstavligen handlar om mat och ätande. Den är skriven av min kollega Anna T. Höglund, som vanligen skriver om vårdetik.

Frågor om produktion och konsumtion av mat har väl aldrig varit känsligare. Mängder av aktörer vill fånga vår uppmärksamhet och övertyga oss om hur vi bör äta, om vi vill tänka på hälsan, djuren, miljön och klimatet.

Börjar du bli stressad av alla synpunkter på ätande? Börjar du känna mat-skam? Då tror jag att du kan finna stöd och tröst i Anna T. Höglunds bok. Hon skriver nämligen inte som ännu en i raden av aktörer som vill fånga din uppmärksamhet och påverka ditt beteende i en bestämd riktning. Hon tar ett steg bakåt och frågar sig hur vi kan resonera och äta klokt, givet alla dessa olikartade perspektiv på ätande och matval.

Att vara mat-etisk är inte detsamma som att ha en övertygelse om hur vi bör äta. Anna T. Höglund skriver att ställningstagandena som vi möter i kokböcker eller debattböcker om mat sällan bygger på särskilt genomtänkta avvägningar mellan de olika värden som står på spel. Ofta framhävs ett enskilt värde, som man argumenterar för utan att nämna andra värden som därmed offras.

Utan att tala om för oss hur vi bör äta, försöker Anna T. Höglund hjälpa oss att själva ställa frågorna och finna svaren genom eget tänkande. Mat gör oss alla till filosofer!

Boken heter Vad ska vi äta? Om mat och etik. Den innehåller även ett kapitel om mat-etiken genom historien (från antiken och bibeln till moderniteten och dagens debatter), samt ett kapitel om mat, genus och skapandet av identitet.

Pär Segerdahl

Höglund, Anna T. 2019. Vad ska vi äta? Om mat och etik. Stockholm: Appell Förlag. ISBN: 978-91-984959-3-5

Pragmatiska studier utan informerat samtycke? Läs THE ETHICS BLOG

Kommer med lästips - Etikbloggen

 


Människan är inte bara en kategori

9 januari, 2019

Pär SegerdahlVi använder ofta ord som kategorier, som namn på prydliga grupper i världen. Människor och djur. Britter och tyskar. Kapitalister och kommunister. Kristna och muslimer. Jag vill belysa en svårighet vi kan råka in i, om vi försöker att hantera problemet mänskligt våld med utgångspunkt i denna utåtriktade saklighet.

Något som lätt händer, är nämligen att vi börjar leta efter den ideala subkategorin människor, som inte kan beskyllas för någon våldsamhet. Hittade vi bara en helt fredlig grupp människor någonstans i världen, så kunde den generaliseras till hela mänskligheten. Vi skulle skapa en ny evidensbaserad mänsklighet, som äntligen kunde leva fredligt. Våldets problem vore utraderat! Men var finns de fredliga människorna, som på vetenskapliga grunder kunde vägleda resten av mänskligheten?

Ett problem här, är att om vi finner de fredliga människorna, kanske på de brittiska öarna, eller i Himalaya, så måste alla andra människor på jordens yta omvändas till denna fredliga kategori. Det låter inte så hoppingivande! Tvärtom tycks vi på bekant manér återskapa konfliktytor mellan människor.

Redan sökandet efter evidens tycks våldsamt, eftersom det kommer att upprepa inte bara en utan alla beskyllningar om våldsamhet som någonsin haglat över människor. Det finns nämligen:

  • våldsamma kristna
  • våldsamma muslimer
  • våldsamma kapitalister
  • våldsamma anti-kapitalister
  • våldsamma tyskar
  • våldsamma britter

Det finns även våldsamma trombonister. Att det finns våldsamma demokrater vet vi, jämte våldsamma anti-demokrater. På sistone har vi överraskats av hur till och med buddhister kan förfölja oliktänkande och bränna helgedomar. Där ser man, inte ens buddhisterna är fredliga! Projektet att skapa en evidensbaserad fredlig mänsklighet tycks hopplöst.

Men låt oss vända på steken. Vi är ju trots allt alla människor:

  • kristna är människor
  • muslimer är människor
  • kapitalister är människor
  • anti-kapitalister är människor
  • tyskar är människor
  • britter är människor

Trombonister är människor, liksom demokrater, anti-demokrater och buddhister. Vi är alla människor. Låter det inte hoppfullare, när vi vänder på steken och konstaterar att vi alla är människor? Visst, det klingar hoppfullare. Men varför?

Är det kanske för att vi slutat att ställa grupper mot varandra och i stället talar högtidligt om människan som en enda universell kategori? Jag tror inte det. Problemet var ju från första början att det finns:

  • våldsamma människor

Det är inte alls svårt att misstro människan som universell kategori. Vore det inte bäst om människan bara försvann från jordens yta? Är det inte hemskt att vi är alla dessa människor som inkräktar på naturen? Det finns faktiskt de som anser att vi bör lämna människokategorin bakom oss och bli posthumana. Som om lösningen vore en ännu ofödd kategori.

Nej, jag tror att hoppfullheten, som vi nyss anade, snarare väcktes av att vi slutade tala om människan som kategori. Notera ordet vi människor. Vad betyder det att tala om oss människor? Jag tror att det betyder att vi inte längre talar om människan som kategori i världen. Inte ens högtidligt som universell kategori. Människan är snarare ”vi alla”, ”du och jag”, ”var och en av oss” – någonting mycket mer intimt.

När vi talar om människan inifrån oss själva, utpekas inte människan som världslig kategori för att vara våldsam. Snarare ser vi våldsamheten i oss själva. Jag ser våldsamheten hos mig själv, du ser den hos dig. Vi ser våldsamheten hos var och en av oss, vi ser den hos oss alla. Därmed blir ansvaret naturligt vårt eget mänskliga ansvar. Där finns hoppfullheten, tror jag, i inifrånperspektivet på det mänskliga. Det var närheten till oss själva som klingade så lovande, när vi konstaterade att vi alla är människor.

Jag stannar där. Jag ville bara påminna om detta elementära, att människan inte bara är en världslig kategori att kalkylera och laborera med. Kategorin människa kan göra oss blinda för oss själva som intimt levande, och därmed för våldet i oss och ansvaret för det.

Jag hoppas bara att påminnelsen inte triggat mer våld: ”Vad!? Skulle problemet ligga hos mig själv? Det var det fräckaste! Snälla, inberäkna inte mig i ditt patetiska vi.”

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se


Förarlös trafiketik

20 juni, 2018

Pär SegerdahlRobotbilar styrs av datorprogram med stora mängder trafikregler. Men i trafiken sker inte allt friktionsfritt enligt reglerna. Plötsligt springer ett barn ut i vägen. Två personer försöker hjälpa en cyklist som kollapsat på vägen. En bilist försöker göra en U-sväng på en alltför smal väg och blir stående på tvären.

Förutsatt att robotbilarnas program lyckas kategorisera trafiksituationerna via bildinformation från bilens kameror, så måste programmen välja lämpliga körbeteenden för robotbilarna. Ska bilarna bryta mot viktiga trafikregler genom att exempelvis styra in på trottoaren?

Det är mer komplicerat än så. Anta att en vuxen person promenerar på trottoaren. Bör den vuxnes liv äventyras för att rädda barnet? Eller för att rädda cyklisten och de två hjälpsamma?

Konstruktörerna av självkörande bilar har en svår uppgift. De måste programmera bilarnas val av körbeteende i etiskt komplexa situationer som vi kallar oväntade, men som konstruktörerna måste förutse långt i förväg. De måste så att säga redan i fabriken bestämma hur bilmodellen ska bete sig i framtida ”helt oväntade” trafiksituationer. Kanske tio år senare. (Jag förutsätter att programvaran inte uppdaterats; men även uppdaterad mjukvara innebär att man förutser vad vi normalt ser som oväntat.)

På ett samhälleligt plan försöker man nu enas kring etiska regler för hur framtida robotbilar bör bete sig i tragiska trafiksituationer där det kanske inte går att helt undvika skador eller dödsfall. En kommission initierad av tyska transportministeriet föreslår exempelvis att robotbilarnas passagerares liv aldrig får offras för att rädda livet på ett större antal personer i trafiksituationen.

Vem skulle för övrigt köpa en robotbil som är programmerad att offra ens liv? Vem skulle ta en sådan robottaxi? Samtidigt är vi kanske som förare beredda att offra oss, när vi faktiskt konfronteras med oväntade trafiksituationer. Några forskare bestämde sig för att undersöka saken. Du kan läsa om studien i ScienceDaily, eller läsa forskningsartikeln i Frontiers in Behavioral Neuroscience.

Forskarna använde VR-teknik (Virtual Reality) för att utsätta försökspersoner för etiskt svåra trafiksituationer. Sedan studerade man försökspersonernas val av trafikbeteende. Forskarna fann att försökspersonerna var överraskande villiga att offra sig själva för att rädda andra. Men de tog även hänsyn till potentiella trafikoffers ålder samt var beredda att styra in på trottoaren för att minimera antalet trafikoffer. Detta strider mot normer som vi håller viktiga i samhället, som att åldersdiskriminering inte får förekomma och att oskyldigas liv bör skyddas.

Folk är kort sagt benägna att köra bil på ett politiskt inkorrekt sätt!

Varför gjordes studien? Såvitt jag förstår för att de trafiketiska regler som nu föreslås centralt inte tar hänsyn till empiriska data om hur levande förare är benägna att köra sina bilar i etiskt svåra trafiksituationer. Robotbilarna kommer att fatta etiska beslut som kan göra ägarna av bilarna missnöjda med sina bilar; moraliskt missnöjda!

Forskarna förespråkar dock inte att förarlösa bilar bör reagera på etiskt komplexa trafiksituationer så som levande människor gör det. Men diskussionen om förarlös trafiketik bör ta hänsyn även till data om hur levande människor är benägna att köra sina bilar i trafiksituationer där det kanske inte går att undvika olyckor.

Låt mig komplettera empirin med några filosofiska funderingar. Något som slår mig när jag läser om förarlös trafiketik, är nämligen detta att ”det oväntade” försvinner som realitet. En levande förare som försöker hantera en plötslig trafiksituation hanterar något som mycket påtagligt händer just nu. Robotbilen fattar däremot beslut som tickar fram lika förutbestämt som varje annat beslut; som att stanna vid rött ljus. Trafiketiken är bara ytterligare programvara som robotbilen utrustats med på fabrik (eller vid uppdatering av programvaran).

Vad får det för konsekvenser?

En levande förare som plötsligt hamnar i en svår trafiksituation konfronteras (som sagt) med något som sker just nu. Föraren får bära ansvaret för sitt agerande i detta intensiva ögonblick under resten av sitt liv. Även om en medtrafikant rationellt offras för att rädda livet på tio, så kommer föraren att bära bördan av detta dödsfall, drömma om det, fundera över det. Och om föraren fattar ett dumt beslut som skadar fler än det räddar, så kan det ändå vara möjligt att med tiden försonas med det, just för att situationen var så oväntad.

Detta gäller däremot inte för robotbilen, som programmerats på fabrik enligt riktlinjer från trafikmyndigheterna. Vi skulle kanske vilja säga att robotbilen var förprogrammerad att offra vår systers liv, där hon helt oskyldigt kom gående på trottoaren. Hade bilen styrts av en levande människa, så hade vi blivit arga på föraren. Men efter en tid hade vi möjligen kunnat börja försona oss med förarens beteende. Det var ju en oväntad situation! Och föraren lider själv av sitt agerande!

Men om det var en robotbil som betedde sig perfekt enligt tillverkarens program och myndigheternas rekommendationer, då kanske vi skulle ha sett det som en skandal att bilen var förprogrammerad att styra in på trottoaren, där vår syster oskyldigt kom gående.

Ett skäl som anförs för förarlösa bilar är att de, genom att minimera den mänskliga faktorn, kan minska antalet trafikolyckor. Det är möjligt att de kan. Men kanske har vi, just för att den mänskliga faktorn minimeras, mindre överseende med hur de programmerats att rädda liv i etiskt svåra situationer. Inte nog med att de är förprogrammerade. De bär inte heller det ansvar som levande människor tvingas bära. Även för rationella beslut.

Nåväl, vi kommer säkert att finna oss tillrätta med de förarlösa bilarna. Men en annan fråga bekymrar mig ännu. Om det levande nuet försvinner som realitet i de förarlösa bilarnas etikmjukvara, har det inte redan försvunnit i den etik som föreskriver moraliskt rätt och fel för oss levande?

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Rovdjurstidskrifter och etisk utbildning

5 juni, 2018

Idag ger jag tre lästips. Först två artiklar i tidningen Curie, fint skrivna av Sara Nilsson, om fenomenet rovdjurstidskrifter:

De ger en klar överblick av företeelsen och kan vara upplysande inte bara för etablerade forskare och doktorander, utan för alla och envar. Detta händer nu! (Observera länkarna vidare till engelska översättningar av artiklarna.)

I båda artiklarna intervjuas Stefan Eriksson vid CRB, som inte bara forskar om rovdjurstidskrifter utan dessutom menar att vi bör sluta använda begreppet. Han föreslår att vi i stället talar om bedrägliga respektive lågkvalitativa tidskrifter. De är problematiska på olika sätt.

Kan man genom etisk utbildning dana forskare som inte faller för frestelsen att publicera sig i bedrägliga tidskrifter? Om inte, varför lyckas det inte? Kan neurovetenskapen kasta ljus över det? Mitt tredje lästips idag är ett inlägg på The Ethics Blog:

Där berättar Daniel Pallarés Domínguez om sitt postdoktorala projekt vid CRB. Han kommer att kritiskt undersöka ambitioner att förena neurovetenskapen med strävan att genom utbildning göra människor mer moraliska.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen


Kan en robot lära sig tala?

29 maj, 2018

Pär SegerdahlDet finns självmodifierande datorprogram som ”lär sig” av framgång och misslyckande. Schackspelande datorer kan exempelvis bli bättre av att spela mot människor.

Skulle en liknande robot kunna lära sig tala? Om roboten får samma input som ett barn får, så borde det väl i princip vara möjligt?

Lägg märke till hur frågan växlar fram och tillbaka mellan människa och maskin. Vi säger att roboten lär sig. Vi säger att barnet får input. Vi talar roboten som om den vore ett barn. Vi talar om barnet som om det vore en robot. Sedan tar vi detta språkliga sicksackande på allvar som en fascinerande fråga, kanske till och med en stor forskningsuppgift.

En AI-expert och blivande far som drömde om forskningsuppgiften vidtog följande ambitiösa åtgärd. Han utrustade hela huset med kameror och mikrofoner. Syfte? Han ville veta exakt vilken typ av språklig input barnet får när det lär sig tala. I ett senare skede skulle han kunna ge en självmodifierande robot samma slags input och testa om den också lär sig tala.

Hur utföll projektet? Den personliga erfarenheten av barnet fick AI-experten att ifrågasätta hela projektet att lära en robot tala. Hur kunde en personlig erfarenhet leda till att ett till synes seriöst vetenskapligt projekt ifrågasattes?

Här kunde jag börja jollra om hur varmt sociala barn är jämfört med iskalla maskiner. Hur de lär sig i intima relationer till föräldrarna. Hur de nyfiket och med upptäckarglädje tar initiativet, i stället för att beräknande invänta input.

Problemet är att sådant joller från min sida får det att låta som om AI-experten enbart hade fel om robotar och barn. Att han saknade faktakoll, men nu vet bättre. Så enkelt är det inte. Idén om projektet förutsatte nämligen ett omedvetet språkligt sicksackande. Redan i frågan suddas gränserna mellan robotar och barn ut. Redan i frågan har man till hälften besvarat den!

Vi kan alltså inte nöja oss med att besvara frågan i rubriken med ett Nej. Vi måste tillbakavisa frågan som nonsens. Det är frågans bedrägliga sicksackande som får den att låta trovärdig; som något att utforska.

Att språkteknologiska lösningar alltmer använder självmodifierande program är däremot troligt. Men det är en annan fråga.

Pär Segerdahl

Beard, Alex. How babies learn – and why robots can’t compete. The Guardian, 3 April 2018

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: