Ena stunden tänker jag att det är fånigt att vaccinera sig. Blir man sjuk får man väl ta det. Man kan inte skydda sig mot allt. – Nästa stund tänker jag att det inte bara handlar om mig. Smittas jag, så smittar jag andra. Att vaccinera sig är en solidaritetshandling.
Ena stunden tänker jag att det är otäckt när forskare samlar in DNA och känsliga persondata. Vad är det för fönstertittare? – Nästa stund tänker jag att de inte tittar på mig. De tittar på mönster i stora datasamlingar. Ingenstans är mina persondata så frikopplade från min person som i forskningen.
Att man så ofta tänker tvärtom är lite störande, särskilt när det handlar om viktiga frågor.
Samtidigt är det är det en glädje (för att återigen tänka tvärtom). När jag hör någon resonera riktigt förnuftigt, har jag ofta lust att säga: ”Vad du säger låter klokt och riktigt. Men man skulle antagligen kunna tänka precis tvärtom också”.
För den som gillar att tänka, så är tvärtomtanken den mest lovande (och levande) tanken. Flertalet filosofer har i själva verket tänkt emot sina egna tidigare tankar, och mot samtidens. De har slagits av sina egna tvärtomtankar, framtidens tankar.
Bara tvärtomtanken är värd att tänka. Den ursprungliga tanken saknar dynamik. Den är bara en urväxt vana, tänkandets slagg.
Det handlar inte om motsägelselusta. Utan om viljan att tänka bättre tankar än igår. Tvärtomtanken har så att säga större hållbarhet. Den är en bättre utgångspunkt för nya tvärtomtankar. Tvärtomtanken är framtiden.
Tänker du tvärtom? Välkommen att gå på tvären i kommentarfältet.
Om DNA kan man ha en tredje tanke, det är inte mitt utan också delar av mina föräldrars, av mina barns och indirekt mina barns mors. Den bestämmanderätt man ger individen och hänsynen till dess integritet kan behöva tänkas många varv om.
Det finns också ett alternativ till att tänka tvärtom; om en buddhistmunk berättas det att han stängdes in i 10 år för att meditera över ett mantra. När han kom ut undrade alla vad det var. Svaret: jag har förmodligen fel.
Mvh
ErikL
Tack för din tvärtomtanke! Du har rätt i att den utmanar min tanke. Även om forskarna inte är intresserade av personerna bakom data, utan av mönster i stora datamängder, så kan dessa mönster involvera släktskap. Hur fundamentalt detta utmanar min tanke vet jag ännu inte. Hur skulle du själv utveckla din tredje tanke? Jag är glad att få anledning att tänka vidare.
Min tanke gällde individens rätt att bestämma över sitt blodprov till exempel i en familjestudie, dvs där det finns skäl att misstänka ett fåtal, kanske en enda gen.
Antag att en mamma inte vill ställa upp. Det biobanksprov som togs en gång återkallar jag. Men om hennes man säger ja, liksom mor- och farföräldrar och tillåtelse ges för barnen, är mammans nej skrivet i vatten. Även en forskare som bara är intresserad av segregation av en gen – ett mönster – kommer att ha information även om ett osäkert faderskap.
Min poäng är att lagstiftning och praxis tar hänsyn till individens bestämmanderätt över sina kroppsvätskor. Men att det skydd som man vill ge individen är ointressant för forskaren. Det denna får veta gäller inte individen. Men den information som individen tror finns i just dennes blodprov gäller många fler än individen själv.
Jag tror du har rätt i att etiken blivit för individcentrerad. Den sorts studier du talar om tycks behöva ett annat slags tänkande, en ”familjeetik”. Vi har på CRB ett samarbete just kring familjeetik: http://www.family-ethics.com/
Jag hoppas kunna återkomma på bloggen till frågan om vad en forskningsetik i familjetermer kan vara. Dina kommentarer aktualiserar frågan!