Just nu sitter doktorander, forskare och tjänstemän från Egypten, Singapore, Tyskland, Italien och Sverige vid varsin dator och diskuterar publikationsetik. Nästa vecka handlar det om situationer när forskningsresultat kan användas för att skada andra. Tanken är att den som deltar ska få med sig faktiska praktiska kunskaper och en känsla av ansvar. Men kan man göra det på nätet?
Den känslan ska förhoppningsvis hänga kvar efter kursen och kunna mobiliseras när man springer på ett etiskt dilemma. Målet med etikutbildning, oavsett om den är på nätet eller i ett klassrum, är att hjälpa deltagaren att bli bättre på att reflektera över sina egna förutfattade meningar och värderingar. Och kunna sätta dem i relation till forskningsetiska problem. I det långa loppet är det så vi hjälper vetenskapssamhället att upprätthålla forskningens integritet
Centrum för forsknings- och bioetik har utvecklat en onlinekurs för att möta ökade krav från anslagsgivare och universitet på att göra bra utbildning tillgänglig, oavsett vem du är och var du befinner dig i världen. Vi heter Stefan Eriksson och Josepine Fernow och är just nu med på en spännande resa som lärare och student när kursen pilottestas för att ta reda på om det går att uppfylla dessa mål i en nätkurs.
Som utvecklare och lärare har målet varit att skapa en kurs som är interaktiv, rolig och där allt du behöver finns samlat på ett och samma ställe. Det som drivit fram behovet av en sådan här kurs är framförallt forskningsfinansiärerna. Det amerikanska National Institutes of Health har börjat kräva formell utbildning för alla som söker anslag för forskning på människor. Men de flesta kurser som finns på nätet idag uppfyller inte deras krav på vare sig innehåll eller interaktivitet. Vi såg det som en utmaning och det visade sig att en nätkurs kan vara betydligt mer interaktiv än man kanske tror vid en första anblick.
Men vad är det som är bra med att lära sig de här sakerna på Internet? Som student är det såklart praktiskt att kunna jobba i sin egen takt. Och det är smidigt att kursbok, artiklar, filmer och andra resurser som ingår i kursen är tillgängliga fritt på Internet. Men i det här upplägget kan vi få fördelarna med en onlinekurs utan att tappa kontakten med de andra deltagarna.
Kursen är gjord för att passa både doktorander och seniora forskare och alla däremellan. Den fungerar för tjänstemän vid universitet, finansiärer, etikkommittéer och andra som behöver vara medvetna om och hantera frågor om forskningsetik. I pilotkursen blev det tydligt att det bara är till fördel att målgruppen är så bred. Eftersom kursen ges på engelska finns dessutom en oväntad bonus: Att få diskutera fall med människor från andra kulturer. Även fast att regleringen ser lite olika ut i olika länder, fast att kursdeltagarna har olika bakgrund och roller, så är vi ändå till slut alla människor som upplever forskningsetiska dilemman och behöver hantera dem.
Men det där med att bli bättre på att reflektera över sina egna förutfattade meningar och värderingar. Går det att lära sig på nätet? Och kan man förmedla både faktiska praktiska kunskaper och en känsla av ansvar? Efter sju veckor är slutsatsen att ja, det kan man.
Stefan Eriksson, docent i forskningsetik
Josepine Fernow, koordinator
Vill du veta mer om kursen och vad några andra studenter tycker? Titta in på http://www.crb.uu.se/researchethicsonline/
Lycka till med kursen! Inlägget kan ju tyckas stå i kontrast till det föregående inlägget (”Läraren som exempel”). Men givetvis kan läraren och de andra studenterna bli närvarande för varandra även på Internet – om man tänker igenom upplägget. I denna kurs finns ju flera videofilmade föreläsningar och vidare kan lärare och kursdeltagare samtala i ett diskussionsforum. Ett bra exempel på en nätkurs som tänkt igenom utmaningen att göra människor närvarande för varandra även när de inte sitter i samma klassrum!
Ja, det är en utmaning. Vi har även interaktiva e-möten med hjälp av Adobe Connect.
En annan sak är distinktionen mellan instruktion och egen reflektion. En föreläsning, vare sig den föregår i ett klassrum eller på nätet, blir lätt till det förra; en förmedling av ett kunskapsinnehåll. Utmaningen består i att engagera studenten i en moralisk problematik och få denne att vrida och vända på sina moraliska intuitioner och idéer till lösningar. Där kan e-lärande idag presentera sätt att arbeta – t ex med interaktiv film – som står sig väl i jämförelse med gruppbaserad interaktiv inlärning i ett klassrum.
Det är kort sagt spännande med de nya möjligheter som öppnar sig!
Sitter jag fast i ”klassrumsnormen” när jag antyder att det är en särskild utmaning att skapa närvaro och samspel i en nätkurs? Det är ju rimligen en utmaning även i klassrummet!