Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: prover (Sida 2 av 4)

Att vara människa och att representera livet

10 september, 2013 / / Inga kommentarer

En ny artikel återvänder till Henrietta Lacks och de ”odödliga” HeLa-celler som på femtiotalet isolerades från Henriettas ovanliga cancertumör; celler som fortfarande mångfaldigas och används i biomedicinska laboratorier över hela världen:

Artikeln är skriven av Anna Lydia Svalastog och Lucia Martinelli, båda medlemmar i nätverket Culture, Health and Bioethics vid CRB.

Artikeln myllrar av teman och infallsvinklar, vilket gör den svår att sammanfatta. Som jag läser den, fokuserar artikeln på två olika spänningsfält som uppträder när biologiska prover från en människa används i biomedicinsk forskning:

  1. Att vara människa gentemot att representera biologiskt liv.
  2. Värdet av en gentemot värdet av många.

Dessa spänningsfält överlappar varandra i Henrietta Lacks fall:

  1. Henrietta Lacks var en människa med sin existens i en mänsklig värld; men HeLa-cellerna fungerar som ”bio-objekt” som representerar biologiskt liv.
  2. Henrietta Lacks var en unik individ; men HeLa-cellerna har kommit att representera mänskligheten i allmänhet.

Författarna diskuterar dessa spänningsfält för att visa hur forskning och samhälle står i ett intimt utbyte med varandra. Vi existerar som människor, men genom att ge prover till forskningen bidrar vi till att representera biologiskt liv. Vi är unika individer, men genom våra prover bidrar vi till att representera något mer allmänt.

Artikeln nämner den europeiska biobanksinfrastrukturen BBMRI som ett intressant försök att hantera äganderätt till kunskap och egendomsrätt till biologiskt material: utmaningar som utbytet mellan biomedicinsk forskning och samhälle ställer oss inför.

Författarna argumenterar även för mer tvärvetenskapligt samarbete mellan livsvetenskaperna, samhällsvetenskaperna och humaniora för att förstå spänningsfälten när enskilda människor bidrar till biomedicinsk forskning.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen

De mångskiftande användningarna av biologiska prover

28 augusti, 2013 / / Inga kommentarer

Som en påminnelse om hur mångskiftande insamling och sparande av biologiska prover kan vara, rekommenderar jag en artikel av Takako Tsujimura-Ito, Yusuke Inoue (gästforskare vid CRB), och Ken-ichi Yoshida:

Rättsmedicinska institutioner analyserar prover från obduktioner för att ta fram evidens som kan användas i brottmålsfall. Dessa prover, inte sällan hela organ, måste ofta sparas länge, eftersom en del fall kan kräva att evidensen omprövas. Proverna sparas också för sekundära användningar i forskning som bidrar till utvecklingen av såväl klinisk medicin som rättsmedicin.

Problemet som artikeln fokuserar på rör kommunikationen med offrens familjer. Dessa kontaktas sällan av de rättsmedicinska institutionerna i Japan, eftersom sådana kontakter kan uppfattas hota en neutral bedömning av evidensen.

Betonande värdet av sparade prover från obduktioner för såväl offrens familjer som patienter och samhället i stort, rekommenderar artikelförfattarna mer effektiva sätt att kommunicera med familjer. Detta bland annat för att undvika att tilltron till rättsmedicinen urholkas av att anhöriga tillfälligtvis får kännedom om att prover från avlidna familjemedlemmar sparas eller används i forskning.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Utmaningen att låta biobanker vara vad de är

13 augusti, 2013 / / Inga kommentarer

Jag skrev nyss om studiemissförståndet av biobanksinfrastruktur. Tanken var att göra en analogi med det terapeutiska missförståndet, där deltagare i kliniska studier blandar ihop forskningen som de deltar i med vård.

Studiemissförståndet av biobanker innebär att man blandar ihop biobankande med specifika forskningsstudier. Vi är ju vana vid att om man ställer upp som forskningsdeltagare, så ställer man upp för en specifik studie kring en bestämd forskningsfråga.

Biobanksdeltagande ser inte riktigt ut så. Utmaningen är att förstå biobankande bortom de invanda föreställningarna om medicinsk forskning.

Modernt biobankande handlar om att långsiktigt bygga upp en gemensam infrastruktur, där prover samlas och görs tillgängliga för framtida studier. Även om prover tas för en specifik studie, så ingår de i infrastrukturen och kan återanvändas i framtiden, i studier som ännu inte planerats.

Det finns mycket att vinna på att bygga upp en sådan infrastruktur, med en gemensam standard för hur prover samlas in och sparas, och för hur de dokumenteras. Men dessutom kräver den genetiska forskning som dagens teknik möjliggör en sådan infrastruktur.

Det tar tid innan gener uttrycker sig i sjukdom. För att kunna studera sjukdomsgenetik, för att kunna studera hur gener och miljö samverkar, måste prover sparas under lång tid, och den genetiska information som de innehåller måste samköras med data som samlas i hälsoregistren – av naturliga skäl i framtida studier.

Genetik kräver ett annat framtidsperspektiv än vi är vana vid. Uppbyggandet av biobanksinfrastruktur är inte minst ett svar på detta behov. Deltagande i medicinsk forskning behöver inte längre bara bestå i att delta i redan specificerade studier. Deltagande kan också betyda att bidra till den infrastruktur som dagens genetiska forskning behöver… med sitt framtidsperspektiv.

Vad hindrar modernt biobankande från att fullt ut vara vad det är? Varför fick inte LifeGene vara det stöd för framtida forskning som man ville åstadkomma? Varför stoppade Datainspektionen just den biobank som var mest genomtänkt som biobank?

Delvis på grund av studiemissförståndet av modernt biobankande. LifeGene framstod, utifrån detta missförstånd, som en vag studie utan specifika forskningsfrågor. Så vag att deltagarna inte ens kunde samtycka till ”den”.

Men inte bara gamla tankevanor ställde sig i vägen för LifeGene. Lagar, förordningar och anvisningar för etikgranskning är utformade för en äldre verklighet: en verklighet av specifika studier.

LifeGene försökte alltså bli verklighet som biobank. Men man tvingades att ge sken av att LifeGene var ett forskningsprojekt, eftersom spelreglerna inte riktigt erkänner någon annan forskningsverklighet. (Etikgranskning görs exempelvis bara av specifika forskningsprojekt.)

Centrala etikprövningsnämnden såg senare igenom skenet och fastslog att LifeGene inte är ett forskningsprojekt, utan infrastruktur för framtida forskning. Därmed verklighetsförvisades i praktiken LifeGene. Eller mer profant uttryckt: LifeGene stoppades av Datainspektionen.

Varför fetstilar jag dessa ord för verkligt och overkligt? Därför att jag vill klargöra inte bara modernt biobankande, utan också betydelsen av fritt tänkande, som kan öppna upp och karaktärisera nya verkligheter, för att det inte styrs av etablerade regler, förordningar och arbetsbeskrivningar.

Anta att jag vore en myndighetsperson eller en funktionär som måste följa spelreglerna när jag agerar. Då skulle jag inte kunna erkänna biobankens moderna sätt att vara. Jag skulle inte kunna karaktärisera den verkligheten, åtminstone inte i min yrkesutövning. Möjligen i enrum.

Jag skulle bara kunna säga: ”Enligt personuppgiftslagen…”; ”Enligt riktlinjerna för etikgransking…”; ”Enligt EU:s nya regler för…”. Jag skulle inte kunna tänka, bara redogöra för det ena och det andra.

Nya verkligheter kräver fritt tänkande. Därför är det till synes onyttiga filosoferandet så viktigt, så länge det inte stängs in och blir en egen profession, med sina spelregler. Alla kan tänka. Det kräver inte att man är inläst på någon specifik filosofisk litteratur.

Det kan till och med underlätta att inte vara alltför låst vid specifika texter. Risken är annars stor att man återigen börjar redogöra, nämligen för denna litteratur. ”Enligt den och den filosofen…”; ”Enligt den och den filosofiska teorin…”. Att tänka är inte att redogöra för filosofiska texter!

Jag ville alltså med detta inlägg klargöra både modernt biobankande och innebörden av fritt tänkande.

Pär Segerdahl

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

När etiska principer skapar moraliska hallucinationer

20 februari, 2013 / / Inga kommentarer

I förra veckan skrev jag på The Ethics Blog om oväntade fynd. När forskare analyserar biologiska prover från människor för att studera hur arv och miljö samspelar vid sjukdom, kan de råka upptäcka genetiska variationer hos enskilda deltagare som kan vara relevanta för deras framtida hälsa. En aktuell etikfråga är om deltagarna bör informeras om dessa oväntade fynd.

Artikeln jag kommenterade förra veckan tog ytterligare ett steg och frågade:

  • Om vi antar att forskare är skyldiga att informera deltagare om oväntade genetiska fynd, har de en skyldighet att även aktivt leta sådana fynd?

Med andra ord: Har genomikforskarna en skyldighet att inte bara vara forskare, utan även fungera som ett slags läkare som utför genetiska hälsoundersökningar?

Joanna Forsberg hade en mycket träffande kommentar till inlägget. Förutom att det låter märkligt att ”leta efter oväntade fynd”, så framhöll hon att inte ens läkare har någon skyldighet att göra de vårdinsatser som här diskuteras.

Inom vården undviker man oväntade fynd genom att bara göra de tester som det finns kliniska skäl att genomföra, framhåller Joanna. Någon plikt att använda all tillgänglig teknik på sjukhuset för att totalskanna en patient som sökt för ledvärk, för att se om hen kanske dessutom har ett antal oväntade åkommor och sjukdomsrisker, finns inte.

Så hur i herrans namn kan den forskningsetiska debatten ha nått därhän att man diskuterar om forskare har skyldigheter att ge mer vård än vården själv?

Joanna och jag diskuterade detta i kommentarfältet utan att finna något riktigt tillfredsställande svar. Men jag gissar att professionaliseringen av etiken bidrar. Det har blivit en yrkesskyldighet att tillämpa etiska principer på medicinsk forskning. Detta fungerar hjälpligt så länge det går att identifiera drag i verkligheten som gör principerna tillämpbara:

– Vill man tillämpa principer om att göra gott, att inte skada, eller att kompensera för uppoffringar och risker, så är det väsentligt att går att identifiera sådant som faktiskt gör gott, som faktiskt skadar eller som faktiskt utgör en uppoffring eller en risk.

Problemet är att när det handlar om biobanksforskning och genetisk riskinformation, så är det i dagsläget oerhört svårt att veta om de oväntade fynd man kan göra om deltagare gör gott eller skadar (t.ex. genom att oroa i onödan). Det är oklart vilka risker forskningsdeltagare egentligen tar eller vilka uppoffringar de gör, liksom vilken relation forskare och deltagare har, när forskarna inte arbetar med deltagarna själva, utan bara med deras prover.

Frestelsen är då stor att leta med ljus och lykta efter drag i verkligheten som gör principerna tillämpbara. Kan man i dunklet ana något ”gott” för forskningsdeltagarna? Kan man ana ”risker” eller ”uppoffringar” som detta ”goda” eventuellt kunde ”kompensera”?

De etiska principerna börjar plötsligt styra verklighetsbeskrivningen och orsakar lätt moraliska hallucinationer. Risken att etiken i dessa fall gör alltför oväntade upptäckter av skyldigheter blixtbelystes av Joannas träffande kommentar.

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Henrietta Lacks och rätten till betalning

16 januari, 2013 / / Inga kommentarer

Vävnadsprover från våra kroppar kan användas i forskning och ger ibland upphov till vinstgivande verksamhet. Det kanske mest dramatiska exemplet blev känt genom en bestseller: Den odödliga Henrietta Lacks.

Henrietta Lacks dog 1951 i livmoderhalscancer. Medan hon ännu levde tog hennes läkare prov från cancern (utan att be om samtycke). Det ovanliga med dessa cancerceller var deras odödlighet. Det gick att odla dem i laboratoriemiljö och de lever fortfarande. Detta har gjort ”HeLa-cellerna” oerhört användbara i medicinsk forskning. Forskning med cellerna har gett upphov till flera nobelpris, men också till vinstgivande produkter.

Det faktum att Henrietta Lacks var en fattig svart kvinna vars efterlevande inte haft råd till sjukvård har väckt frågan om människor, för att inte utnyttjas, bör få betalt för sina vävnadsprover.

Frågan benas upp i Science Policy Forum. Författarna till artikeln manar till eftertänksamhet.

För det första skiljer de mellan vävnader som sparas för diagnos/vård av patienter, och vävnader som samlas i forskningssyfte. Författarna menar att provgivare inte i något av fallen har egendomsrätt till vävnaderna de lämnat. De har därför ingen rätt till betalning för proverna.

Däremot bör provgivare kunna kompenseras om provgivandet innebär en extra insats. Vad man då betalar för är inte själva provet, utan för insatsen att lämna provet. En sådan insats gör dock inte patienter i vården. De lämnar ju proverna för att få egen diagnos och vård. Forskarna använder bara överblivet material. Beträffande patientprover görs alltså ingen insats som motiverar kompensation.

En annan åtskillnad som författarna gör, är mellan kompensering och del av intäkter. Man kan som sagt inte kompensera patienter för en insats de inte gör. Men anta att ett prov, som Henrietta Lacks cancerceller, leder till medicinska produkter som inbringar miljoner i intäkter.

Oberoende av hur provet insamlats – borde inte personen som lämnat provet ha rätt till del av dessa intäkter? Ska man få tjäna storkovan på andras celler utan att dela med sig?

Jo, det ska man få, menar författarna. Vävnaderna är bara råmaterial utan värde. Det är forskarnas intellektuella arbete som skapar värdet. Dessutom vore det orättvist om vissa provgivare med unik vävnad tjänar stora pengar på sina prover, medan de flesta blir lottlösa.

För att hårddra: Det var inte fel att Henrietta Lacks inte kompenserades, för hon var patient där provgivandet (om jag förstår rätt) inte innebar någon extra insats. Det var inte heller fel att inte ge hennes efterlevande del av vinsterna på HeLa-cellerna, för det var forskarna som skapade värdet. Det vore dessutom orättvist om provgivare som råkar ha celler med intressanta egenskaper tjänar storkovan, medan flertalet inte tjänar något.

(Däremot bör man be om samtycke när prov tas.)

Etikens vägar är märkliga: Först föreföll det orättvist att Henrietta Lacks inte fick betalt. Resonemangen i artikeln fick oss att tänka tvärtom; att det snarare hade varit orättvist om hon (eller familjen) fått betalt!

Samtidigt kan jag förstå om en enskild person såg en orättvisa i fallet Henrietta Lacks och skänkte pengar till hennes efterlevande. Om någon av läkemedelsutvecklarna som använt hennes celler gjorde det, skulle jag vara benägen att kalla det en moralisk handling. Ändå skulle jag inte rekommendera det som en etisk policy.

Bör vi skilja mellan samhällelig etik och mänsklig moral?

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Betala för biobanksprover och ta betalt för dem

9 januari, 2013 / / Inga kommentarer

Frågan om kommersialisering av biobanksprover är dubbeltydig. Den kan syfta på om biobanken bör betala provgivarna för materialet från deras kroppar. Men frågan kan också gälla om biobanken bör ta betalt av forskarna som tar ut prover från banken.

I tidskriften Biopreservation and Biobanking diskuterar experterna kommersialisering i en tvådelad artikel.

Ena delen är skriven av CRB-medarbetarna Kathinka Evers och Joanna Forsberg. De fokuserar inte minst på första frågan (om biobanker bör betala provgivare), men de avser även andra frågan (om biobanker bör ta betalt av forskare).

Evers och Forsberg är skeptiska till båda slagen av kommersialisering. Att betala för prover till forskningsändamål kan få patienter att tänka att även de har rätt till ekonomisk ersättning för prover som tas i vården. Att ta betalt skulle hindra forskningen genom att forskningsmedel måste användas till material som man nu har gratis tillgång till.

Ytterligare negativa konsekvenser anges, som risk för objektifiering av kroppen, samt olika former av orättvisa.

Evers och Forsbergs främsta argument mot kommersialisering handlar dock om bästa möjliga användning av biologiska prover i forskningen. Förutom att kommersialisering skulle äta projektmedel som kunde användas till mer och bättre forskning, så menar de att man inte kan vara säker på att de som är villiga att betala mest för dessa begränsade resurser också är de som använder proverna vetenskapligt bäst.

Vidare menar de att kommersialisering riskerar det vetenskapliga värdet av proverna, eftersom proverna kanske inte blir representativa för den relevanta populationen.

  • Sammanfattningsvis: Begränsde biobanksresurser bör komma till så effektiv vetenskaplig användning som möjligt. Kommersialisering riskerar att inte stödja en sådan användning. Därför bör biobanker varken betala eller ta betalt för prover.

Andra artikeldelen är skriven av James F. Eliason. Han fokuserar främst på andra frågan (om biobanken bör ta betalt), men avser även första frågan (om provgivarna ska få betalt).

Till skillnad från Evers och Forsberg, så kan Eliason tänka sig att biobanken betalar provgivare när proverna tas för forskningsändamål. Om proverna tas inom vården, däremot, finns inga skäl att betala provgivarna, ens om proverna senare säljs på en marknad. Vad biobanken tar betalt för är mervärdet biobanken skapar genom att lagra och tillhandahålla prover på ett bra sätt.

Om Evers och Forsberg främst månar om att prover ska användas väl i forskningen, så månar Eliason främst om att biobanker ska bära sina kostnader på sikt. Han menar att dagens ekonomiska klimat är sådant att inte ens välfärdsstater med upplysta skattebetalare kan täcka biobankernas kostnader. Därför måste en avgift tas för proverna. Forskarna får söka ytterligare medel för att betala proverna (skattemedel!?). (Han antyder dock att enbart avgifter inte kan täcka kostnaderna.)

Intressant nog har Eliason ett liknande argument för kommersialisering som Evers och Forsberg har som motargument. Han litar inte på att biobanker kan formulera kloka kriterier för vilka forskningsprojekt som bör få tillgång till proverna. Dessutom menar han att eftersom provernas värde ökar av att användas i många olika forskningsprojekt, får biobankerna inte reservera sina prover åt särskilt priviligierade  forskargrupper utan de bör vara tillgängliga för så många forskargrupper som möjligt.

– En marknad för biobanksprover skulle lösa båda problemen.

  • Sammanfattningsvis: Eliason menar att det ibland kan vara rimligt att betala provgivare. Men framförallt bör biobanker sälja sina prover på en marknad: dels för att bära sina kostnader; dels för att proverna ska komma till bästa möjliga användning i forskningen.

Uppenbarligen är frågan om kommersialisering av biobanksprover inte bara dubbeltydig. Hur vi närmar oss problematiken beror dessutom på hur vi ställer oss till ekonomiska och politiska tendenser i samtiden; vad vi litar på och vad vi misstror.

Etiska frågor har en tendens att förgrena sig och bli alltmer övergripande.

Pär Segerdahl

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen

Gentester på nätet: som att förvandla astronomi till astrologi?

14 november, 2012 / / Inga kommentarer

Förr läste vi vårt öde i stjärnorna. Idag beställer vi gentester på internet. Men hur väl återspeglar dessa tester kunskapsläget i dagens genetik och medicin?

Genetiken är på god väg att revolutionera medicinen. Ett välkänt problem vid medicinsk behandling är att olika människor reagerar olika på samma läkemedel. Hos somliga har läkemedlet snabb effekt på sjukdomen; hos andra inte. Somliga får biverkningar; andra inte.

Detta sammanhänger med att medicinska preparat samverkar med ämnesomsättningen i våra kroppar. Och ämnesomsättningen skiljer sig mellan individer. Via gentester kan man, för alltfler läkemedel, identifiera individer med rätt ämnesomsättning för läkemdelet ifråga: individer där just detta läkemedel har snabb effekt på sjukdomen, och som inte får allvarliga biverkningar av det.

Man brukar kalla detta personlig medicin: ett mer individualiserat – och samtidigt mer komplext – sätt att hantera hälsa och sjukdom. Utvecklingen mot personlig medicin är på god väg att omstöpa våra idéer om sjukdom, behandling och biverkning.

Genetiken har redan revolutionerat sig själv. Förr tänkte man att generna, bara genom sin existens i cellerna, orsakar våra egenskaper. Idag vet man att gener kan vara på- eller avslagna, och att miljöfaktorer slår på och av gener.

Man talar om genaktivitet. Genernas aktivitet påverkas av vad vi äter, hur vi lever, vad vi upplever. Existensen av en viss gen behöver alltså inte betyda någonting, för den är kanske avslagen. Men en ny ovana slår på den…

Medicin och genetik håller på att bli miljökänsliga, kunde man säga. Man tänker inte längre som om läkemedel ”i sig själva” påverkar hälsa och sjukdom. Man tänker inte längre som om gener ”i sig själva” orsakar egenskaper. Såväl medicinska substanser som gener verkar i en miljö. Det är detta större miljöperspektiv man vill åt, genom fokuseringen på individen.

Orden ”personlig” och ”individualiserad” ger alltså en felaktig bild av utvecklingen. Det låter som om man förenklade, reducerade, stirrade på atomer. Det är precis tvärtom. Individualiseringen innebär att man lyfter blicken, och beaktar miljön där läkemedel och gener fungerar. – Ett slags helhetstänkande, kunde man faktiskt säga.

Det är i detta sammanhang man bör förstå dagens satsningar på biobanker och biobanksforskning, tror jag. Här samlas biologiska prover från tusentals människor, tillsammans med information om deras hälsa och levnadsvanor. På så vis hoppas man uppnå kunskap om något mer komplext än bara hur våra gener, eller bara våra levnadsvanor, påverkar hälsa och sjukdom.

Abstraktioner som ”gener” och ”miljö” vill biobanksforskarna lägga bakom sig. I stället vill de studera gener-och-miljö i oupplöslig samverkan. Genetisk information ”i sig” är ofta meningslös, liksom information om miljön. Det är genom att kombinera dessa två slags information, som vi uppnår riktigt meningsfull kunskap om faktorerna bakom hälsa och sjukdom.

Men så var det då dessa gentester, som vi lockas köpa på nätet. Vad har de med denna utveckling inom medicin och genetik att göra?

Jag tror att vad som förför oss att köpa dessa tester, är den gamla synen på hur gener fungerar. Vi tror att våra gener ”i sig själva” innehöll information om vår framtid. Vi inbillar oss att våra celler innehåller ett slags stjärnbildsinformation om vår framtid, som dagens gensekvenseringsteknik kan avslöja. Då verkar det nästan oansvarigt att inte beställa denna ödesmättade information, och ta kontroll över vår framtida hälsa.

Testerna lever alltså på utvecklingen inom genetiken, samtidigt som de drar ner genetiken till samma intellektuella nivå som tidningarnas horoskopsidor. Vad människor får från sina gentester, är ytterst osäker information om samvariation mellan gener och sjukdom på gruppnivå. Det säger ofta inte mer om dem själva än stjärnbilden de föddes i.

Testerna förbiser miljön som dagens genetik försöker studera som oupplösligt förenad med genaktiviteten. Testerna förbiser alltså individen, trots att vi köper dem i tron att det handlar om oss som individer. Testerna står i praktiken för en förlegad genetik, som bland annat dagens biobanksatsningar försöker ta sig förbi.

Samtidigt måste vi ta ännu en miljö i beaktande, som gentesterna på nätet förbiser: kommunikationsmiljön. Den komplexa information vi talar om här, kan inte förmedlas via ett företags hemsida. Den fordrar en kommunikationsmiljö som bara sjukvården kan tillhandahålla, förhoppningsvis med hjälp av särskilt utbildade genetiska rådgivare.

Vill du höra mer om detta ämne och har tid, lyssna gärna på denna intressanta diskussion om gentester anordnad av Svenska läkaresällskapet.

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

Om yrkesidentitet och etiskt tänkande

24 oktober, 2012 / / Inga kommentarer

Jag undrar om stamcellsforskare normalt undrar, ”Vad är stamcellsforskning?” Eller om mäklare brukar plågas av frågan, ”Vad är fastighetsmäklande?”

Vem som helst kan undra över sitt yrkesval, men få undrar vad det är för yrke de egentligen har. Har man gått en viss utbildning och fått en viss anställning, så ÄR man stamcellsforskare, fastighetsmäklare eller bussförare. Punkt slut.

Trivs man inte, omskolar man sig till vinodlare.

Men det finns verksamheter utan lika givna yrkesidentiteter. Visst har vi idealiserade bilder av hur romanförfattare, fotografer, eller skådespelare ska vara. Och visst kan människor även rent yrkesmässigt ägna sig åt författande, fotografi, eller teater. Men konstnärliga verksamheter öppnar samtidigt för ett slags filosofiska frågor om romankonstens, fotografins eller teaterns mening i samtiden.

Nyskapande konstnärer brukar undra vad de ägnar sina liv åt, och de besvarar frågan med sina egna verk. De är alltså inte säkra på vad de gör, förrän möjligen efter att de gjort det. Men de blir aldrig helt trygga, utan måste återigen skapa för att tro på betydelsen av verksamheten.

Jag vill föreslå att bioetik är en verksamhet som inte heller bör eftersträva en alltför grundmurad yrkesidentitet. Därför att man inom bioetiken konfronteras med tidens öppenhet. En robust yrkesidentitet kan innebära att man inte ser vad som håller på att födas.

Bioetikern skapar inte, som konstnären, men konfronteras med det skapande i samtiden.

Alla som följt Etikbloggen vet att jag betraktar biobanker och biobanksforskning som inne i en nyskapande process. Biologiska prover samlas som aldrig förr, och analyseras med kraftfulla genetiska tekniker. Många tror att detta kan leda till en ny sorts individualiserad medicin med nya sjukdomsbegrepp.

Ett enormt svårt etiskt problem som denna utveckling medfört är hur man ska hantera oväntade fynd om deltagare i biobanksforskning: genetisk riskinformation som skulle kunna vara relevant för deltagarnas framtida hälsa. Ska forskningsdeltagarna identifieras och få riskinformation och hälsorådgivning?

Här tycker jag mig ana en viss tendens att hantera problematiken med alltför stor yrkesmässig trygghet. Man tillämpar välkända etiska principer om ömsesidighet, rättvisa, respekt, och att göra gott. För att det är bioetikerns jobb att tillämpa dessa principer.

Men om man inte öppnar sig för den (kanske oväntade) verklighet som principerna tillämpas på – vilket kan kräva empiriska undersökningar – så finns risken att man går i cirkel med sina principer. Man gör de etiska principerna till normer för att beskriva den verklighet som det sedan blir väldigt lätt att tillämpa principerna på när man argumenterar för en viss policy.

För att gå i närkamp med etiska problem i tiden – och inte bara utföra piruetter med sina principer – kan det vara en fördel att inte vara alltför robust i sin yrkesroll.

Ett i min mening lyckat exempel på bioetiskt tänkande om oväntade fynd är en ny artikel i Norsk Epidemiologi av Berge Solberg och Kristin Solum Steinsbekk. De strömlinjeformar ingen allmän biobanksverklighet efter etiska principer, utan undersöker ödmjukt några av de verkliga kontexter där oväntade fynd kan förväntas. De visar hur olika tillämpningen av etiska principer kan se ut i olika delar av en mångbottnad verklighet.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Förnyat brett samtycke

3 oktober, 2012 / / Inga kommentarer

Diskussionen om samtycke till deltagande i forskning är snårig. Det finns många slags samtycken. Därmed också flera benämningar: specifikt, brett, generellt… samtycke. Dessa benämningar kan sedan olika personer tolka olika.

Det är som att gå på glatt is, man drattar omkull!

På Etikbloggen har jag diskuterat det slags bredare samtycke som blivit vanligt i biobanksammanhang. Här samtycker deltagaren inte till ett specifikt forskningsprojekt, utan till att provet som denne ger används i framtida ”ospecificerade” forskningsprojekt.

Den stora frågan är i vilken bemärkelse denna framtida forskning är ”ospecificerad”. Vi kan tänka oss en skala:

  • SPECIFIKT … BRETT … GENERELLT samtycke
  1. Specifikt samtycke är samtycke till att provet används i ett specifikt forskningsprojekt.
  2. Brett samtycke tillåter att provet används i forskningsprojekt som ännu inte sett dagens ljus. Men man specificerar vilket slags forskning det handlar om. Cancerforskning, till exempel. Eller forskning om cancer, hjärtkärlsjukdom, diabetes och andra folksjukdomar. Man beskriver också ramverket i biobanken: hur data kodas, vilka som får tillgång till provet etc.
  3. Generellt samtycke specificerar inget alls, utan ger forskarna fria händer. Detta samtycke öppnar upp för att provet används i kriminalforskning, och kanske lite hur som helst! Många skulle säga att generellt samtycke är en omöjlighet. Att samtycka är att samtycka till något bestämt. Visst kan man ge andra fria händer, men det är inte att ”samtycka till något”.

Min poäng med skalan specifikt–brett–generellt samtycke, är att vi inte hamnar i generellt samtycke bara för att vi lämnar specifikt samtycke och talar om ”ospecificerad framtida forskning”. Det finns en rimlig anhalt på vägen: brett samtycke.

Den anhalten tycks Datainspektionen ha förbisett i december förra året, då man stoppade LifeGene. Man menade ju att ”framtida ospecificerad forskning” är så ospecifikt, att ingen kan samtycka till det.

Men brett samtycke är brett bara i meningen att det inte handlar om ett specifikt forskningsprojekt. Det är inte brett i meningen att det skulle vara oprecist, vagt eller generellt.

Även brett samtycke är samtycke till något bestämt.

Ett lackmustest på om ett samtycke är äkta (och inte problematiskt ”generellt”), är frågan om det kan dyka upp ett läge då man kan behöva be om förnyat samtycke.

Om samtycket är generellt, är det svårt att tänka sig ett sådant läge. Donatorerna har ju ”samtyckt” till allt!

Men om samtycket är brett, det vill säga man har specificerat vilken typ av forskning som får använda provet och ramverket där provet hanteras, så kan mycket väl lägen uppstå, då man har skäl att återkontakta donatorerna för förnyat samtycke.

I LifeGenes fall gissar jag att man skulle behöva överväga förnyat samtycke, bland annat om man i framtiden vill använda proverna i forskning om andra sjukdomar än folksjukdomarna.

Att LifeGene mycket väl kunde hamna i ett läge då man behöver förnyat samtycke, visar att man hållit sig på banan, menar jag. LifeGene har inte halkat ut i ett problematiskt ”generellt samtycke”.

Vill du fundera mer över brett samtycke, vill jag rekommendera en fin artikel av Kristin Solum Steinsbekk och Berge Solberg i Public Health Ethics. Artikeln diskuterar konkreta fall där det bredare samtycke som används i biobanksammanhang kan behöva förnyas.

Artikeln gör det tydligt hur brett samtycke till framtida forskning är ett äkta samtycke till något bestämt.

Pär Segerdahl

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Inget samtycke för kvalitetsutveckling av vården?

19 september, 2012 / / Inga kommentarer

Jag skrev för ett par veckor sedan om forskning för patientens skull. Jag ansåg att vi tenderar att överdramatisera skillnaden mellan data insamlade i vården för att säkerställa god vård – och – insamling av liknande uppgifter utanför vården för att bygga upp forskningsinfrastruktur.

Även i det senare fallet handlar det ytterst om patientens bästa; eller om att utveckla förebyggande åtgärder som hindrar att vi behöver bli patienter, eller som skjuter upp insjuknandet.

När jag skrev inlägget antog jag att någon form av så kallat brett samtycke krävs i bägge fallen. Det är uppenbart att samtycke krävs när prover och data insamlas från friska personer. Man tar inte blod från en frisk person utan att förklara varför man vill göra det och be om lov.

Men är kravet på samtycke lika självklart när patienter lämnar prover i vården, genomgår behandling, hälsoundersöks och svarar på doktorns frågor? Kan patienter förväntas låta sina spår i vården, såsom uppgifter om biverkningar, bli föremål för studium, för att optimera kvaliteten på diagnoser och behandlingar?

Jag vill rekommendera en artikel av Mats G. Hansson vid CRB. Artikeln i Theoretical Medicine and Bioethics är väl argumenterad, men många skulle nog se tesen som uppseendeväckande.

Tesen är att högkvalitativa register och biobanker uppbyggda inom vården spelar en så avgörande roll för den vårdkvalitet vi förväntar oss som patienter, att inget samtycke bör krävas för att spara och bearbeta våra patientspår (förutsatt att syftet är kvalitetsutveckling av vården och inget annat).

Samtycke kostar, i form av bortfall av data. Det urholkar värdet av informationen i register och biobanker, och därmed förutsättningarna för att säkerställa kvaliteten på diagnos och behandling. Integriteten är inte det enda värdet i sammanhanget. I andra vågskålen ligger vårdkvaliteten som individen som uppsöker doktorn önskar.

Kanske är vi beredda att acceptera insyn i vår patienthistoria, om det är en förutsättning för att säkerställa och utveckla vårdkvaliteten?

Läs och begrunda.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

« Äldre inlägg Nyare inlägg »