Det är svårt att tänka på sig själv som en levande människa utan att referera till medvetandet. Vi definierar oss själva genom två särdrag: vi är vakna (vår medvetandenivå är mer än noll), och vi är medvetna om någonting (vårt medvetande är inte tomt).
Det är rimligt att tänka sig att hjärnan är nödvändig för att vi ska vara medvetna. Men därför är det också lockande att tänka att det går att förstå medvetandet genom att rätt och slätt observera vad som pågår i hjärnan. Men det räcker inte att göra empiriska undersökningar.
Neurovetenskapens metoder för att undersöka medvetandet har utvecklats enormt de sista årtiondena och vi har sett imponerande vetenskapliga och kliniska framsteg. De etiska och kliniska avtryck som utvecklingen ger debatteras och studeras flitigt. Men det saknas fortfarande en tillfredsställande begreppslig analys.
Detta blir tydligt när vi tittar på medvetandestörningar. Det är tillstånd när en persons medvetande är mer eller mindre svårt skadat. Oftast tänker vi på patienter i vegetativa tillstånd, där man kan se nivåer av medvetande utan något innehåll. Men det kan också handla om tillstånd med minimalt medvetande där innehållet och medvetandegraden fluktuerar.
Hur kan vi förklara dessa komplexa tillstånd? Det är lätt att tänka att empirisk forskning räcker för att ge vägledning om viktiga frågor, såsom medvetandets och medvetandestörningarnas natur. Sådan vetenskaplig kunskap är i grund och botten slutledd: den är baserad på jämförande bedömningar av kvarvarande medvetande hos hjärnskadade patienter.
Men just på grund av kunskapens härledda natur tar neurovetenskapen formen av ett induktivt resonemang: Slutsatser om närvaron av medvetande dras utifrån data som samlats in med hjälp av neuroteknologi. Det här görs genom att jämföra data från hjärnskadade patienter med data från friska individer. Men de slutledningarna är giltiga först på basis av en tidigare definition av medvetande. Den definitionen har gjorts inom ramen för ett teoretiskt ramverk som kan vara antingen implicit eller explicit. Det ramverket förutsätts när slutsatser om medvetandet dras och måste därför vara väl utvecklat och genomtänkt. Det kommer ju att påverka slutsatserna som kan dras från empiriska data.
När det gäller medvetandestörningar finns det fortfarande ingen begreppsanalys som speglar komplexiteten i medvetandets nivåer, tillstånd och grader. Inom neurovetenskapen utgår man ofta från en funktionalistisk syn på medvetandet och ser det som synonymt med kognition, eller i alla fall baserat på kognition. Men studier av människor i koma visar det kanske inte är så. Istället verkar det som att medvetandet har sin grund i fenomenella funktioner hos hjärnan när den är i vilotillstånd.
För att empirisk neurovetenskap ska kunna bidra till att öka förståelsen av medvetandet behövs bidrag från filosofin. Det gäller både när vi försöker använda neuroteknologiska lösningar för att kommunicera med människor som varken har tillgång till tal eller beteende, och när vi försöker simulera den mänskliga hjärnan. Här kan neurovetarna bidra genom att ge filosoferna empiriska data som måste beaktas för att utveckla ett välgrundat ramverk inom vilket medvetandet kan definieras.
Påståendet att empirisk forskning helt på egen hand är en källa till objektiv kunskap är problematiskt. Just därför behöver filosofer samarbeta med naturvetare: Dels för att hjälpa till att förfina begreppen de behöver i sin forskning. Dels för att filosoferna också behöver dialogen med naturvetenskapen för att filosofin ska vara meningsfull.
Vi behöver en begreppslig strategi för att klargöra det teoretiska ramverk inom vilket neurovetenskapliga slutledningar görs. Det är en del av vårt arbete med neuroetik och neurofilosofi inom ramen för the Human Brain Project.
Michele Farisco och Josepine Fernow
