Jag gissar att ni hört talas om Paolo Macchiarini, ”stjärnkirurgen” som med viljestyrkan hos en general helt enkelt skulle vinna slaget vid forskningsfronten – genom att skapa nya luftstupar med hjälp av patienternas egna stamceller. Att det kostade några soldaters – eller patienters – liv är sorgligt, men vissa förluster får man räkna med om man ska vinna stora framgångar i den experimentella forskningens tjänst.
Det är svårt att undvika den tolkningen av Macchiarinis sinnelag och inställning, efter att ha sett SVT-dokumentärerna om honom (”Experimenten”). Här finns en dominerande järnvilja att genomdriva och vinna. Den viljan göder vad som liknar en krigets anda, där kollegialt tvivel måste stävjas eftersom tvivlen stör stridsmoralen och sinkar marschen framåt, mot fronten.
Sanningen är som bekant krigets första offer. Förlusterna måste omskrivas som framgångar, för att inte förlora stridsberedskap inför det slutgiltiga slaget – som naturligtvis kommer att vinnas, tvivla inte ett ögonblick på det! Således måste läget för opererade patienter som knappt får luft omskrivas som om operationen gett dem en nästan normal andningsfunktion.
Macchiarinis oredlighet följer krigets logik.
Föreställ er denne benhårde vinnare, otåligt väntande på patienter för vilka hans oprövade metoder (med lite god vilja) skulle kunna tolkas som en sista chans att överleva. Förhåller han sig till patienterna som en läkare som vill erbjuda en sista vårdmöjlighet? Knappast, men möjligheten att tolka det så tar honom till forskningsfronten: han får operera.
Förhåller han alltså sig till patienterna som forskare till sina försökspersoner? Inte det heller. För behandlingen är bara hoprafsad i stridens hetta och kan knappast ens kallas experimentell, och varje misslyckande kommer att döljas genom mer forskningsfusk.
Att forskningsetiken utvecklades i skuggan av andra världskriget är knappast en tillfällighet. Något som oroar i fallet Macchiarini är att forskningen själv – med sin konkurrens om anslag med mera – uppenbarligen kan besjälas av en strategisk vinnaranda som korrumperar såväl individer som institutioner…
Det säger sig självt att misstänkt forskningsfusk inte bör utredas av universiteten själva; att det behövs en oberoende instans som hanterar sådana ärenden.
