En av de mest tidlösa TV-deckarna är antagligen Columbo. Peter Falk spelar där en frågvis poliskommissarie som ibland tycks så långt bortom vanlig tideräkning, att han kan få Los Angeles att likna antikens Aten, där en lika frågvis filosof brydde sig lika lite om sitt yttre.
Jag hoppas att du sett Columbo någon gång. Jag tar mig också friheten att inleda inlägget med att avslöja varför jag vill skriva om honom. För att han inte bara avslöjar mördarna utan samtidigt befriar dem från att leva insnärjda i sina egna lysande planer. Du minns kanske det ovanliga upplägget i serien, att vi omedelbart får veta vem förövaren är. Mördarna i serien utmärks inte bara av sin höga sociala och ekonomiska status, utan även av sin höga intelligens (och sin övertro på den). Innan mordet sker får vi följa hur genialiskt mördaren planerar sitt dåd. Syftet är att ge sken av att ha vattentätt alibi, att undvika att lämna oavsiktliga spår på mordplatsen, samt att lämna spåren som tydligt utpekar någon annan. Allt är perfekt uttänkt: PANG! I nästa scen släntrar Columbo in på mordplatsen i sin slitna rock och med en cigarr som vanligen slocknat. I ett avsnitt anländer han med ett kokt ägg i fickan som han knäcker mot mordvapnet när han inte hunnit äta frukost.
Mordet var bara förspelet. Nu börjar episoden på allvar, samspelet mellan den tankspridde Columbo och den skärpta mördaren som planerat allt i detalj och nu känner sig oövervinnelig. Särskilt med tanke på att poliskommissarien som leder utredningen uppenbarligen bara är en förvirrad stackare som ständigt fumlar efter anteckningsblock och penna och ställer ovidkommande frågor. Det här klarar jag snart av, tänker mördaren.
Columbo vet ofta omedelbart vem mördaren är. Han kan avslöja detta i ett avslutande samtal med mördaren där båda oväntat kan finna varandra och tala öppenhjärtigt, nästan som gamla vänner. Snart börjar även mördaren förstå att Columbo vet, trots att kommissariens tankspridda uppsyn först gjorde detta osannolikt. Vanligen rubbas dock inte mördarens självförtroende av att veta att Columbo vet, för allt är ju perfekt uttänkt: Columbo ”vet” utan att kunna bevisa någonting! Columbo ligger ofta sömnlös och undrar över mördarens alibi och motiv, eller om till synes ovidkommande detaljer på mordplatsen: de ”lösa trådändar” som Columbo ofta talar om, utan att mördaren förstår varför. De verkar alltför triviala för att beröra den sinnrika planen! Mördaren tycks nästan njuta av att se Columbo rådbråka sin hjärna med ovidkommande detaljer som omöjligtvis kan bevisa vad båda redan ”vet”. Mördaren anar inte att Columbos ovisshet snart bär frukt.
Slutligen lyckas Columbo knyta ihop trådändarna som mördaren inte såg betydelsen av (de såg ju så torftiga ut i jämförelse med den eleganta planen). När Columbo avslöjar hur alibit bara var skenbart, hur de uppenbara spåren avsiktligt placerats på mordplatsen, samt mördarens billigt själviska motiv, så förväntar sig mördaren att bli anhållen av Columbo. ”Nej, det kommer andra och anhåller dig senare”, säger Columbo som plötsligt tycks ointresserad av alltsammans. Columbo verkar bara ha velat avslöja den illusoriska verklighet som mördaren skapade för att vilseleda alla. Mördaren är den som först går i fällan. För att få allt att se verkligt ut måste mördaren redan från första akten leva strängt enligt den lömska planen. Kanske är det därför som mördaren ofta tycks dra en lättnadens suck i slutakten. Columbo avslöjar inte bara brottslingen, utan befriar samtidigt det kriminella sinnet från att ständigt leva instängt i sina egna beräkningar.
I samtalet på slutet tycks den annars så aktiva mördaren bedövad av Columbo, lugn och utan vinnarleende. Även mördaren är för första gången lyckligt tankspridd.
Hur lyckas Columbo avslöja den dolska planen? Vi tänker gärna att Columbo lyckas avslöja mördaren för att Columbo är ännu listigare. Om Columbo bytte sida och planerade brott så kunde ingen avslöja honom! Han vore en superintelligens som kunde tillfredsställa varje önskan, som anden i lampan. Ibland tycks även mördaren tänka i sådana banor och erbjuder Columbo anställning och lysande karriär. Med Columbo som medhjälpare vore mördaren oslagbar. Men Columbo verkar inte bry sig mer om sin framtid än om sitt yttre: ”No, never, I couldn’t do that.” Han älskar sitt arbete, förklarar han, men ger knappast intryck av att vara en poliskommissarie, utan tas ibland för en uteliggare som vänligt ombes att avlägsna sig från mordplatsen. Nunnor kan erbjuda honom mat och kläder. Är det i själva verket Columbo som sprider det vilseledande skenet? Är det han som har den överlägset slugaste planen? Är hans tankspridda uppenbarelse bara en ironisk förställning för att lura mördaren i fällan?
Columbo har säkert nytta av sin avväpnande enkelhet och tankspridda uppsyn. Men även om vi ibland ser honom gillra fällor för mördaren, så ser vi honom aldrig förklä sig till en lösdrivare. När hans fru givit honom en finare rock tycks han uppriktigt besvärad av den, som om han vore utklädd. Är Columbos förvirring trots allt uppriktig? Är det förvirringen han älskar med sitt arbete? Är det rentav förvirringen som så småningom avslöjar mördarens vattentäta plan?
Columbos kollegor är inte förvirrade. De följer polisspelets regler och har snart exakt den övertygelse som mördaren planerat åt dem enligt handboken: mördaren saknar motiv, har vattentätt alibi och kan inte bindas vid mordplatsen. Teknisk bevisning pekar tvärtom tydligt i annan riktning. Om kollegorna ledde utredningen skulle mördaren redan ha strukits från listan över misstänkta. Så här kan en poliskollega klaga när han upplever att Columbo sinkar utredningen genom att inte följa den kriminella spelledarens plan:
Sergeant Hoffman: Now what do you think Lieutenant, do you really think that Deschler didn’t shoot Galesko in the leg?
Columbo: I’ll tell you something, Sergeant, I don’t know what to think.
Skadeskjutne Galesko är i själva verket mördaren. Han sköt sig själv i benet efter att ha dödat Deschler, för att få mordet att se ut som självförsvar mot ”hustruns kidnappare”. Hustrun har Galseko redan mördat, efter att ha iscensatt kidnappningen och placerat ut spåren som utpekar Deschler. Varför mördade Galesko hustrun? För han kände att hon förmörkade hans lysande framtid. Mördarna i TV-serien planerar inte bara sina dåd, utan även sina liv. Utan idéer om lysande framtidsutsikter skulle de sakna motiv att planera mord.
Varken mördaren eller kollegan tvivlar, utan sover gott. Endast Columbo är vaken: ”I don’t know what to think.” Därför försöker han knyta ihop lösa trådändar. I likhet med filosofen Sokrates i antikens Aten, vet Columbo att han inte vet. Därför plågar han mördaren (och kollegorna) med sina enerverande frågor som inte tillhör spelet utan snarare kretsar omkring det. Nu vill du nog rikta Columbos berömdaste replik mot mig: ”Oh, just one more thing!” För sa jag inte att Columbo omedelbart vet vem mördaren är? Jo, det sa jag. Columbo ”vet” redan vem mördaren är. Hur? Vet han det genom sin överlägsna intelligens som blixtsnabbt avslöjar alltsammans? Nej, utan för att mördaren inte reagerar som någon som inte vet. När mördaren informeras om mordet reagerar mördaren märkligt: som någon som redan vet. Bristen på förvirring är mördarens kännemärke.
När Columbo avslöjat härvan av tankar som redan i första akten snärjde mördaren, går förövaren i fängelse utan att klaga. Handbojor är överflödiga när de egentillverkade äntligen låsts upp. Columbo har lugnat det kriminella sinnet. Brottslingen är fri från mordplanen som skulle säkra framtidsplanen. Plötsligt är allting verkligt, bara verkligt.
Bara en sak till: Ha en riktigt god jul och planera inte för mycket!
Dialogen mellan Hoffman och Columbo är från episoden Negative Reaction (1974). Tillbakavisandet av karriärerbjudandet är från The Bye-Bye Sky-High I.Q. Murder Case (1977).
Bilden är AI-genererad i Microsoft Designer av Ashkan Atry.
Detta inlägg på engelska
Vi tänker om tänkande
