En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 3 av 48)

Sjuksköterskors erfarenheter av avhumanisering

Många sjuksköterskor uppger att de upplever sina arbetsförhållanden som avhumaniserande. Studier tyder på att upplevelsen är förknippad med en orimlig arbetsbelastning, brist på institutionaliserat stöd samt växande byråkratisering. En alltmer standardiserad och regelstyrd vårdapparat begränsar sjuksköterskornas utrymme att ge personlig och medkännande vård. Detta leder till yrkesrelaterad stress och utmattning, samt till förlust av mening i arbetet.

Om detta skriver Marie-Charlotte Mollet och Sylvia Martin idag på den engelskspråkiga versionen av Etikbloggen. De påpekar att urholkningen av det mänskliga mötet mellan sjuksköterska och patient undergräver inte bara sköterskornas känslomässiga välbefinnande utan även vårdkvaliteten. Studier tyder på att fler medicinska fel görs i avhumaniserande vårdmiljöer.

Avhumanisering i vårdyrket är ett av ämnena i Marie-Charlotte Mollets snart färdiga avhandling vid Université Paris-Nanterre. I en delstudie fick 263 sjuksköterskor vid olika vårdinrättningar (offentliga, privata vårdhem) svara på frågor om arbetsbelastning, känslomässiga krav, ångest, stress utbrändhet och avhumanisering. För att bedöma förekomsten av avhumanisering användes ett psykologiskt bedömningsinstrument för utbrändhet. Även uppgifter om ålder, tjänsteår och kön samlades in. I analysen av data visade sig kön vara en relevant faktor. Bland deltagarna visade sig manliga sjuksköterskor ha en större tendens att avhumanisera patienter. Kön bör därför beaktas i studier av avhumanisering i vården, menar de två författarna av inlägget. Studier visar till exempel att kvinnliga sjuksköterskor oftare förväntas visa medkänsla, vilket ökar sårbarheten för utbrändhet.

Marie-Charlotte Mollet vill med sin avhandling bidra till en empiriskt underbyggd diskussion om sjuksköterskeyrkets villkor som beaktar såväl sköterskors som patienters välbefinnande, samt kvaliteten på den vård som ges.

Du hittar blogginlägget här: Nurses’ experiences of dehumanization

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tar upp aktuella frågor

Varför ställer vetenskapen frågan om artificiellt medvetande?

Möjligheten av medveten AI uppfattas alltmer som en legitim och angelägen vetenskaplig fråga. Detta intresse har uppstått efter en lång historia av vetenskapliga tvivel på möjligheten av medvetande inte bara hos andra djur, utan ibland rentav hos människan. Själva begreppet medvetande ansågs under en period vara vetenskapligt suspekt. Men nu ställs alltså frågan om medveten AI inom vetenskapen.

För den som är intresserad av hur en så halsbrytande fråga kan besvaras filosofiskt och vetenskapligt, vill jag rekommendera ett intressant AI-filosofiskt tankeutbyte i den franska tidskriften Intellectica. Tankeutbytet (som är på engelska) kretsar kring en artikel av två filosofer, Jonathan Birch och Kristin Andrews, som under flera år diskuterat medvetande inte bara bland däggdjur, utan även bland fåglar, fiskar, bläckfiskar, kräftdjur, reptiler, groddjur och insekter. De två filosoferna skiljer noga mellan psykologiska frågor om vad som kan göra oss emotionellt lockade att tro att ett AI-system är medvetet, och logiska frågor om vad som filosofiskt och vetenskapligt kan räknas som evidens för medveten AI. Det är till detta logiska perspektiv som de vill bidra. Hur kan vi avgöra om ett artificiellt system verkligen är medvetet; inte bara förföras till att tro det för att systemet emotionellt övertygande speglar beteendet hos subjektivt upplevande människor? Deras grundtanke är att vi först bör studera medvetande hos ett brett spektrum av djurarter bortom däggdjuren. Dels för att människohjärnan skiljer sig alltför mycket från (dagens) artificiella system för att fungera som lämplig utgångspunkt, men framförallt för att sådan bred jämförelse kan hjälpa oss att identifiera de väsentliga dragen hos medvetandet: drag som kunde användas som markörer för medvetande i artificiella system. De två filosofernas förslag är alltså att vi, genom att utgå från olika former av djurmedvetande, bättre kan förstå hur vi filosofiskt och vetenskapligt bör söka evidens för eller emot medveten AI.

En av mina kollegor vid CRB, Kathinka Evers, även hon filosof, kommenterar artikeln. Hon uppskattar Birch och Andrews diskussion som filosofiskt klargörande och ser förslaget att närma sig frågan om medveten AI via studium av medvetandeformer hos ett brett spektrum djurarter som väl underbyggt. Hon menar dock att ett antal frågor fordrar mer uppmärksamhet. Bland annat frågar hon om inte övergången från kol- till kiselbaserade substrat fordrar större uppmärksamhet än Birch och Andrews ger den.

Birch och Andrews föreslår ett tankeexperiment där en robotråtta beter sig exakt som en verklig råtta. Den klarar samma kognitiva och beteendemässiga tester. De antar vidare att råtthjärnan avbildats exakt i roboten, neuron för neuron. I ett sådant fall, menar de, vore det inkonsekvent att inte acceptera samma smärtmarkörer som gäller för råttan även för roboten. Fallen är lika, menar de, övergången från kol till kisel ger inte tillräckliga skäl för att betvivla att robotråttan kan känna smärta när den uppvisar samma drag som markerar smärta hos den verkliga råttan. Men fallen är ju inte lika, påpekar Kathinka Evers, för den verkliga råttan är, till skillnad från roboten, levande. Om liv är väsentligt för medvetande så är det inte inkonsekvent att betvivla att roboten kan känna smärta ens i detta tankeexperiment. Någon kunde givetvis förknippa liv med medvetande och hävda att en robotråtta som uppvisar de väsentliga dragen för medvetande också måste betraktas som levande. Men om syftet är att identifiera vad som logiskt kan fungera som evidens för medveten AI så kvarstår problemet, menar Kathinka Evers, för vi behöver då klargöra hur relationen mellan liv och medvetande ska undersökas och hur begreppen ska definieras.

Kathinka Evers föreslår alltså flera frågor av relevans för vad som logiskt kan räknas som evidens för medveten AI. Men hon ställer också en mer grundläggande fråga, som kan anas genom hela hennes kommentar. Hon frågar varför frågan om konstgjort medvetande alls ställs inom vetenskapen idag. Ett av Birch och Andrews syften var som sagt att undvika att svaret styrs av psykologiska tendenser att tolka en AI som övertygande speglar mänskliga känslor som om den vore medveten. Men Kathinka Evers frågar, som jag läser henne, om inte detta logiska syfte möjligen kommer för sent. Är inte redan frågan en frestelse? AI är tränad på människogenererade data för att spegla mänskligt beteende, påpekar hon. Söker vi måhända filosofisk och vetenskaplig evidens kring en fråga som tycks betydelsefull bara för att vi har en psykologisk tendens att identifiera oss med våra digitala spegelbilder? För att en fråga ska betraktas som vetenskaplig och värd att finansieras krävs vanligen något slags initialt empiriskt stöd, men det finns överhuvudtaget ingen evidens för möjligheten av medvetande hos icke-levande entiteter såsom AI-system. Frågan om en AI kan vara medveten har inte mer empiriskt stöd än frågan om vulkaner kan uppleva sina utbrott, påpekar Kathinka Evers. Risken är stor att vi vetenskapligt försöker besvara en fråga som saknar vetenskaplig grund. Hur försiktigt vi än söker det efterlängtade svaret, så tycks frågan oförsiktig.

Jag kommer att tänka på myten om Narcissus. Efter en lång historia av avvisanden av andras kärlek (andras medvetande), förälskade han sig slutligen i sin egen (digitala) spegelbild, sökte hopplöst att krama den, och plågades sedan av en evig längtan efter bilden. Är du där? Kommer spegelbilden att svara? En AI kommer säkert att generera en respons som talar till våra mänskliga känslor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Birch Jonathan, Andrews Kristin (2024/2). To Understand AI Sentience, First Understand it in Animals. In Gefen Alexandre & Huneman Philippe (Eds), Philosophies of AI: thinking and writing with LLMs, Intellectica, 81, pp. 213-226.

Evers Kathinka (2024/2). To understand sentience in AI first understand it in animals. Commentary to Jonathan Birch and Kristin Andrews. In Gefen Alexandre & Huneman Philippe (Eds), Philosophies of AI: thinking and writing with LLMs, Intellectica, 81, pp. 229-232.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Etik som integrerad del av vården

Vårdpersonal upplever dagligen etiska dilemman och etiskt utmanande situationer. Ett barn som får en viktig behandling har kanske svårt att sitta still. Hur bör man tänka omkring fasthållning av barn i sådana situationer? För att kunna ge god vård kan vårdpersonal regelbundet behöva tid och stöd att reflektera kring etiska dilemman som kan uppstå i arbetet.

Erfarenheter från ett försök att införa regelbunden reflektion kring etikfall redovisas i en artikel med Pernilla Pergert som huvudförfattare. Personal inom barncancervården fick utbildning i att genomföra så kallade etikronder, där vårdpersonal möts för att diskutera relevanta etikfall. Kursdeltagarna fick såväl under som efter utbildningen i uppdrag att arrangera etikronder på sina respektive arbetsplatser. De intervjuades därefter om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan resultaten hjälpa andra som planerar att införa etikronder.

Erfarenheterna kretsade kring utmaningen att positionera etik på arbetsplatsen. Hur får man tid och plats för regelbunden etisk reflektion i vårdarbetet? Att positionera etiken handlade inte minst om etikens status i en vårdorganisation som prioriterar den direkta patientvården. Ur ett sådant perspektiv kan etikronder lätt ses som en lyx som inte tillhör själva vårdarbetet, trots att etisk reflektion behövs för god vård.

De intervjuade talade även om olika strategier för att positionera etiken. Exempelvis ansågs det viktigt att flera intresserade bildar allianser där man samverkar och delar ansvar för att införa etikronder. Detta bidrar även till att flera olika yrkesgrupper kan inkluderas i etikronderna, såsom läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och psykologer. Det ansågs också viktigt att berätta om etikronderna och om nyttan av dem på personalmöten, liksom att identifiera relevanta patientfall med etiska dilemman som kan skapa oro, osäkerhet och konflikter i arbetet. Dessa etiska dilemman behöver inte vara stora och svåra. Även mer vardagliga, ofta förekommande etiska utmaningar behöver diskuteras, menade man. Slutligen betonades vikten av att schemalägga etikronderna på fasta tider.

Författarna skriver avslutningsvis att studien lyfter fram att etiken behöver positioneras i vården så att personalen kan praktisera etik som en del av sitt vårdarbete. Studien exemplifierar även strategier för att uppnå detta. En stor utmaning, framhåller författarna, är dock polariseringen mellan vård och etik, som om etiken på något sätt låg utanför det egentliga vårdarbetet. Men om etiska dilemman tillhör vårdens vardag, så borde etiken kunna ses som en integrerad del av standardvården, menar författarna.

Läs artikeln här: Positioning Ethics When Direct Patient Care is Prioritized: Experiences from Implementing Ethics Case Reflection Rounds in Childhood Cancer Care.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pergert, P., Molewijk, B. & Bartholdson, C. Positioning Ethics When Direct Patient Care is Prioritized: Experiences from Implementing Ethics Case Reflection Rounds in Childhood Cancer Care. HEC Forum (2024). https://doi.org/10.1007/s10730-024-09541-6

Detta inlägg på engelska

Vi finns där frågorna uppstår

Kan konstgjort medvetande skapas, är det ens tänkbart?

Hur otroligt det än kan låta så finns det faktiskt ingenjörsmässiga försök att skapa medveten artificiell intelligens. Med tanke på att uppfinnare också försökt att skapa evighetsmaskiner, finns skäl att tänka efter. Kan artificiellt medvetande verkligen skapas? Är ”idén” ens tänkbar? Dessa frågor ställs av Michele Farisco, i ett inlägg på den engelskspråkiga versionen av denna blogg.

Ett sätt att tänka efter kring den här typen av intellektuellt lockande idéer är att föreställa sig jämförbara exempel som är klart meningsfulla, som kanske redan finns eller åtminstone är tekniskt möjliga att skapa. Drömmen om en evighetsmaskin kan till exempel jämföras med försök att minimera friktionen i ett gyroskop, så att det fortsätter att snurra häpnadsväckande länge utan ytterligare energitillförsel. Den intellektuella tjusningen i idén om en perpetuum mobile kan naturligtvis stimulera kreativiteten och de mest oväntat energieffektiva lösningar ser dagens ljus, även om det inte handlar om ”evighetsmaskiner”. Samtidigt kan dessa jämförbara exempel, som faktiskt är tekniskt genomförbara eller kanske rentav existerar, hjälpa oss att hantera intellektets tendens att ibland förlora sig i sina egna drömmar. Vi får någonting konkret verkligt att jämföra med, en vaken kontrast till vad vi drömmer om.

Michele Farisco gör något liknande med idén om artificiellt medvetande. Han definierar en begränsad aspekt av vad vi kallar medvetande, en aspekt som redan idag kunde skapas i form av en AI-robot. Den aspekt han avgränsar är inte förmågan att ha upplevelser (eller subjektiva erfarenheter), utan snarare en förmåga att välja ut relevant information från omgivningen och använda informationen för att uppnå specifika mål. Han lägger till ytterligare några krav på processen, som du kan läsa mer om i hans inlägg: Conceivability and feasibility of artificial consciousness. Där hittar du även länk till artikeln som inlägget utgår från.

I själva verket har ett robotsystem som är medvetet i denna begränsade mening redan skapats, enligt Michele Farisco, nämligen inom CAVAA-projektet där han arbetar. Roboten hanterar information på ett sätt som kan anses uppfylla definitionen som antyddes ovan. Michele Farisco hänvisar till robotexemplet för att hjälpa oss att tänka mer vaket om konstgjort medvetande, men just för att exemplet är så bra kunde man också uppfatta roboten som ett lovande steg mot drömmen om konstgjort medvetande.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi söker klarhet

Behovet av självkritisk expertis vid offentlig policyutveckling

Akademiker rekryteras ofta som experter i kommittéer med uppgift att ta fram riktlinjer för offentliga verksamheter, till exempel sjukvården. Det är naturligtvis viktigt att policy-dokument för offentliga verksamheter baseras på kunskap och förståelse av problemen. Samtidigt är rollen som expert långt ifrån självklar, för problemen som behöver lösas är inte rent akademiska och låter sig inte avgränsas så som forskare avgränsar sina forskningsfrågor. En kunnig akademiker som accepterar uppdraget som expert har därför anledning att känna sig både säker och osäker inför uppdraget. Det vore olyckligt annars. Detta rör även omgivningens förväntningar på experten, inte minst uppdragsgivarens. Experten bör få utrymme att påtala eventuella oklarheter i kommitténs uppdrag samt att även vara osäker i sin roll som expert. Återigen vore det olyckligt annars. Men om expertrollen är så motsägelsefull att den rymmer både säkerhet och osäkerhet, både kunskap och självkritik, hur ska vi förstå den?

En realistisk utgångspunkt för diskussion kring frågan är en artikel i Politics & Policy, skriven av Erica Falkenström och Rebecca Selberg. De gjorde en empirisk fallstudie av etiska problem kring skapandet av svenska riktlinjer för intensivvården under coronapandemin: ”Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden.” Expertgruppen bestod av 11 män, alla läkare eller filosofer. Här är givetvis bristen på mångfald problematisk. Den yrkesgrupp som påtagligast kommer i kontakt med de organisatoriska utmaningarna inom sjukvården, sjuksköterskorna, till stor del kvinnor, fanns inte representerade i gruppen. Inte heller innehöll expertgruppen några samhällsvetare, som hade kunnat bidra med kunskap om strukturella problem i svensk sjukvård redan innan pandemin utbröt, såsom problem relaterade till att äldrevården i Sverige administreras separat av kommunerna. Patienter på kommunala äldreboenden tillhörde de hårdast drabbade grupperna under pandemin. De presenterades i policy-dokumentet som en svag grupp som helst borde hållas borta från sjukhusen (där den mest avancerade sjukvården ges), och i stället skötas på plats på äldreboendena. En problematisk sida av detta var att gruppen äldre patienter i kommunal omsorg inte fick tillgång till kompetent medicinsk bedömning av sina individuella möjligheter att klara intensivvård, vilket möjligen kan betraktas som diskriminerande. Denna minskning av antalet patienter i behov av intensivvård kan i sin tur ha gett regionerna som ansvarar för intensivvården anledning att hävda att de hade tillräckliga resurser. Om ett av syftena med riktlinjerna dessutom var att minska stressen hos sjukvårdspersonal, kan man undra vilken inverkan som riktlinjerna hade på stressen hos den kommunalt anställda personalen på äldreboendena.   

Författarna identifierar etiska problem på tre områden: kring utgångspunkterna för arbetet med de nationella riktlinjerna, kring innehållet i dokumentet, samt kring implementeringen av riktlinjerna. De diskuterar även ett alternativt politisk-filosofiskt sätt att närma sig rollen som expert, som kunnat motverka problemen som beskrivs i fallstudien. Detta alternativa filosofiska tillvägagångssätt, ”engaged political philosophy”, kontrasteras mot en mer konventionell filosofisk expertroll, som enligt det alternativa synsättet överbetonar filosofins roll. Bland annat genom att låta filosofisk teori definiera problematiken utan att uppmärksamma sammanhanget tillräckligt. I stället bör öppnare frågor ställas. Varför blev problemet en offentlig angelägenhet just nu? Vilka är positionerna och vad driver människor isär? Genom att utgå från sådana öppna frågor om sammanhanget kan den politiskt engagerade filosofen identifiera värden som står på spel, fakta om den aktuella situationen och dess historiska bakgrund, och möjliga samtida alternativ. Samt inkludera olika former av relevant expertis. En bredare förståelse för sammanhanget som skapade problemet kan även hjälpa myndigheter och experter att förstå när det vore bättre att inte föreslå en ny policy, påpekar författarna.

Själv tänker jag att risken att experter överbetonar sina egna kunskapsformers betydelse möjligen är allmänt utbredd och inte unik för filosofin. Ett alternativt förhållningssätt till rollen som expert kräver sannolikt öppenhet för rollens grundläggande motsägelse: experten både vet och vet inte. Ingen akademisk disciplin kan göra exklusivt anspråk på en sådan självkritisk medvetenhet, även om självgranskning kan beskrivas som filosofisk i en vid mening som tar oss bortom akademiska gränser.

Jag rekommenderar artikeln i Politics & Policy som fruktbar fallbeskrivning för vidare forskning och reflektion om utmaningar i rollen som expert: Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Falkenström, E. and Selberg, R. (2025), Ethical Problems and the Role of Expertise in Health Policy: A Case Study of Public Policy Making in Sweden During COVID-19. Politics & Policy, 53: e12646. https://doi.org/10.1111/polp.1264

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Speglar vårdplanen den äldre patientens personliga önskemål?

Personcentrerad vård är inte bara ett etiskt förhållningssätt som värderar patientens personliga önskemål och beslutsfattande. Det är också ett konkret sätt att förbättra vården och patientens livskvalitet. Inte minst gäller detta vid vård av äldre patienter, som kan ha flera samtidiga kroniska sjukdomar samt olika funktionsnedsättningar. Här fordras lyhördhet för patientens beskrivning av sin situation och gemensam planering för att anpassa vården till patientens individuella behov och önskemål. Vårdplanen ska dokumenteras i patientjournalen i form av utvärderingsbara mål.

En ny svensk studie undersökte förekomsten av personcentrerade, utvärderingsbara mål i vårdplanerna för patienter vid en äldrepsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Man fann att målsättningarna som dokumenterades i patientjournalerna snarare hade ett biomedicinskt fokus på sjukdomen: på tillfrisknande eller på minskade symtom. Trots att analysen av patientjournalerna avslöjade att patienterna själva uttryckte även andra behov, exempelvis existentiella behov samt behov av stöd för att kunna utföra vardagsaktiviteter som de upplevde viktiga för en bättre livskvalitet, så återspeglades inte dessa personliga önskemål i vårdplanerna i form av utvärderingsbara mål.

Ett biomedicinskt fokus på farmakologisk sjukdomsbehandling kunde även visa sig i form av beslut att minska utskrivningen av beroendeframkallande läkemedel, utan att man i vårdplanen indikerade alternativa åtgärder eller nämnde effekter som denna målsättning kunde ha på patienten.

Författarna påpekar att det faktum att patientjournalerna trots allt dokumenterade patienternas personliga önskemål tyder på man i viss utsträckning haft ett personcentrerat samspel med patienterna. Men eftersom samtalen inte resulterade i dokumenterade målsättningar, tycks den personcentrerade processen ha avstannat halvvägs, menar författarna i sin diskussion av resultaten. Patienternas berättelser fanns med, men införlivades inte i den medicinska beslutsprocessen och i vårdplaneringen.

Ett syfte med studien var även att undersöka psykiatriska vårdplaner i livets slutskede. Trots att närheten till döden samt möjligheten av palliativ vård kunde nämnas i patientjournalerna, så ändrades sällan målsättningarna från kurativ till palliativ vård. Vidare tycktes varken vårdpersonalen eller patienterna se psykiatrisk vård som en del av den palliativa vården. Tvärtom tycktes man se palliativ vård som ett skäl att avsluta den psykiatriska vården. Inget av de få besluten om förändrat vårdfokus ledde i praktiken till något uttalat palliativt tillvägagångssätt.

Frånvaron av begreppet palliativ vård, trots att patienterna var nära döden när de studerade vårdplanerna upprättades, är överraskande menar författarna. Samtal om målsättningar och förhoppningar i livets slutskede borde vara självklara i äldrepsykiatrin, och författarna föreslår i sin diskussion konkreta hjälpmedel som redan finns tillgängliga för att stödja sådana samtal. Givet den komplexa sjukdomsbilden och närheten till döden finns starka skäl att formulera vårdplaner med ökat fokus på förbättrad livskvalitet och inte bara på återställd psykisk hälsa, resonerar författarna.

I slutsatsen påtalar författarna ett behov av mer forskning om hur personcentrerad vård samspelar med planeringen av utvärderingsbara mål. De påpekar också vikten av ett palliativt tillvägagångssätt i psykiatrisk äldrevård, där patienter kan lida av flera samtidiga sjukdomar samt mer eller mindre allvarliga och långvariga psykiska störningar.

Läs artikeln här: Psychiatric Goals of Care at the End of Life: A Qualitative Analysis of Medical Records at a Geriatric Psychiatric Outpatient Clinic.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kullenberg, Helena, Helgesson, Gert, Juth, Niklas, Lindblad, Anna, Psychiatric Goals of Care at the End of Life: A Qualitative Analysis of Medical Records at a Geriatric Psychiatric Outpatient Clinic, Journal of Aging Research, 2024, 2104985, 10 pages, 2024. https://doi.org/10.1155/jare/2104985

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Columbo i Aten

En av de mest tidlösa TV-deckarna är antagligen Columbo. Peter Falk spelar där en frågvis poliskommissarie som ibland tycks så långt bortom vanlig tideräkning, att han kan få Los Angeles att likna antikens Aten, där en lika frågvis filosof brydde sig lika lite om sitt yttre.

Jag hoppas att du sett Columbo någon gång. Jag tar mig också friheten att inleda inlägget med att avslöja varför jag vill skriva om honom. För att han inte bara avslöjar mördarna utan samtidigt befriar dem från att leva insnärjda i sina egna lysande planer. Du minns kanske det ovanliga upplägget i serien, att vi omedelbart får veta vem förövaren är. Mördarna i serien utmärks inte bara av sin höga sociala och ekonomiska status, utan även av sin höga intelligens (och sin övertro på den). Innan mordet sker får vi följa hur genialiskt mördaren planerar sitt dåd. Syftet är att ge sken av att ha vattentätt alibi, att undvika att lämna oavsiktliga spår på mordplatsen, samt att lämna spåren som tydligt utpekar någon annan. Allt är perfekt uttänkt: PANG! I nästa scen släntrar Columbo in på mordplatsen i sin slitna rock och med en cigarr som vanligen slocknat. I ett avsnitt anländer han med ett kokt ägg i fickan som han knäcker mot mordvapnet när han inte hunnit äta frukost.

Mordet var bara förspelet. Nu börjar episoden på allvar, samspelet mellan den tankspridde Columbo och den skärpta mördaren som planerat allt i detalj och nu känner sig oövervinnelig. Särskilt med tanke på att poliskommissarien som leder utredningen uppenbarligen bara är en förvirrad stackare som ständigt fumlar efter anteckningsblock och penna och ställer ovidkommande frågor. Det här klarar jag snart av, tänker mördaren.

Columbo vet ofta omedelbart vem mördaren är. Han kan avslöja detta i ett avslutande samtal med mördaren där båda oväntat kan finna varandra och tala öppenhjärtigt, nästan som gamla vänner. Snart börjar även mördaren förstå att Columbo vet, trots att kommissariens tankspridda uppsyn först gjorde detta osannolikt. Vanligen rubbas dock inte mördarens självförtroende av att veta att Columbo vet, för allt är ju perfekt uttänkt: Columbo ”vet” utan att kunna bevisa någonting! Columbo ligger ofta sömnlös och undrar över mördarens alibi och motiv, eller om till synes ovidkommande detaljer på mordplatsen: de ”lösa trådändar” som Columbo ofta talar om, utan att mördaren förstår varför. De verkar alltför triviala för att beröra den sinnrika planen! Mördaren tycks nästan njuta av att se Columbo rådbråka sin hjärna med ovidkommande detaljer som omöjligtvis kan bevisa vad båda redan ”vet”. Mördaren anar inte att Columbos ovisshet snart bär frukt.

Slutligen lyckas Columbo knyta ihop trådändarna som mördaren inte såg betydelsen av (de såg ju så torftiga ut i jämförelse med den eleganta planen). När Columbo avslöjar hur alibit bara var skenbart, hur de uppenbara spåren avsiktligt placerats på mordplatsen, samt mördarens billigt själviska motiv, så förväntar sig mördaren att bli anhållen av Columbo. ”Nej, det kommer andra och anhåller dig senare”, säger Columbo som plötsligt tycks ointresserad av alltsammans. Columbo verkar bara ha velat avslöja den illusoriska verklighet som mördaren skapade för att vilseleda alla. Mördaren är den som först går i fällan. För att få allt att se verkligt ut måste mördaren redan från första akten leva strängt enligt den lömska planen. Kanske är det därför som mördaren ofta tycks dra en lättnadens suck i slutakten. Columbo avslöjar inte bara brottslingen, utan befriar samtidigt det kriminella sinnet från att ständigt leva instängt i sina egna beräkningar.

I samtalet på slutet tycks den annars så aktiva mördaren bedövad av Columbo, lugn och utan vinnarleende. Även mördaren är för första gången lyckligt tankspridd.

Hur lyckas Columbo avslöja den dolska planen? Vi tänker gärna att Columbo lyckas avslöja mördaren för att Columbo är ännu listigare. Om Columbo bytte sida och planerade brott så kunde ingen avslöja honom! Han vore en superintelligens som kunde tillfredsställa varje önskan, som anden i lampan. Ibland tycks även mördaren tänka i sådana banor och erbjuder Columbo anställning och lysande karriär. Med Columbo som medhjälpare vore mördaren oslagbar. Men Columbo verkar inte bry sig mer om sin framtid än om sitt yttre: ”No, never, I couldn’t do that.” Han älskar sitt arbete, förklarar han, men ger knappast intryck av att vara en poliskommissarie, utan tas ibland för en uteliggare som vänligt ombes att avlägsna sig från mordplatsen. Nunnor kan erbjuda honom mat och kläder. Är det i själva verket Columbo som sprider det vilseledande skenet? Är det han som har den överlägset slugaste planen? Är hans tankspridda uppenbarelse bara en ironisk förställning för att lura mördaren i fällan?

Columbo har säkert nytta av sin avväpnande enkelhet och tankspridda uppsyn. Men även om vi ibland ser honom gillra fällor för mördaren, så ser vi honom aldrig förklä sig till en lösdrivare. När hans fru givit honom en finare rock tycks han uppriktigt besvärad av den, som om han vore utklädd. Är Columbos förvirring trots allt uppriktig? Är det förvirringen han älskar med sitt arbete? Är det rentav förvirringen som så småningom avslöjar mördarens vattentäta plan?

Columbos kollegor är inte förvirrade. De följer polisspelets regler och har snart exakt den övertygelse som mördaren planerat åt dem enligt handboken: mördaren saknar motiv, har vattentätt alibi och kan inte bindas vid mordplatsen. Teknisk bevisning pekar tvärtom tydligt i annan riktning. Om kollegorna ledde utredningen skulle mördaren redan ha strukits från listan över misstänkta. Så här kan en poliskollega klaga när han upplever att Columbo sinkar utredningen genom att inte följa den kriminella spelledarens plan:

Sergeant Hoffman: Now what do you think Lieutenant, do you really think that Deschler didn’t shoot Galesko in the leg?

Columbo: I’ll tell you something, Sergeant, I don’t know what to think.

Skadeskjutne Galesko är i själva verket mördaren. Han sköt sig själv i benet efter att ha dödat Deschler, för att få mordet att se ut som självförsvar mot ”hustruns kidnappare”. Hustrun har Galseko redan mördat, efter att ha iscensatt kidnappningen och placerat ut spåren som utpekar Deschler. Varför mördade Galesko hustrun? För han kände att hon förmörkade hans lysande framtid. Mördarna i TV-serien planerar inte bara sina dåd, utan även sina liv. Utan idéer om lysande framtidsutsikter skulle de sakna motiv att planera mord.

Varken mördaren eller kollegan tvivlar, utan sover gott. Endast Columbo är vaken: ”I don’t know what to think.” Därför försöker han knyta ihop lösa trådändar. I likhet med filosofen Sokrates i antikens Aten, vet Columbo att han inte vet. Därför plågar han mördaren (och kollegorna) med sina enerverande frågor som inte tillhör spelet utan snarare kretsar omkring det. Nu vill du nog rikta Columbos berömdaste replik mot mig: ”Oh, just one more thing!” För sa jag inte att Columbo omedelbart vet vem mördaren är? Jo, det sa jag. Columbo ”vet” redan vem mördaren är. Hur? Vet han det genom sin överlägsna intelligens som blixtsnabbt avslöjar alltsammans? Nej, utan för att mördaren inte reagerar som någon som inte vet. När mördaren informeras om mordet reagerar mördaren märkligt: som någon som redan vet. Bristen på förvirring är mördarens kännemärke.

När Columbo avslöjat härvan av tankar som redan i första akten snärjde mördaren, går förövaren i fängelse utan att klaga. Handbojor är överflödiga när de egentillverkade äntligen låsts upp. Columbo har lugnat det kriminella sinnet. Brottslingen är fri från mordplanen som skulle säkra framtidsplanen. Plötsligt är allting verkligt, bara verkligt.

Bara en sak till: Ha en riktigt god jul och planera inte för mycket!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Dialogen mellan Hoffman och Columbo är från episoden Negative Reaction (1974). Tillbakavisandet av karriärerbjudandet är från The Bye-Bye Sky-High I.Q. Murder Case (1977).

Bilden är AI-genererad i Microsoft Designer av Ashkan Atry.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Var många kliniska prövningar under covid-19-pandemin oetiska?

Det är begripligt om covid-19-pandemin sporrade många forskare att göra egna studier på patienter med sjukdomen. De ville hjälpa till i en svår situation genom att göra vad de var kompetenta att göra, nämligen forska. Frågan är om den goda viljan ibland fick forskningsetiskt problematiska konsekvenser.

För att en klinisk prövning ska ha vetenskapligt och samhälleligt värde krävs ett stort antal deltagare. Detta för att man ska kunna jämföra grupper som behandlas olika och med tillräckligt stor sannolikhet påvisa verkliga samband mellan behandling och utfall. För 20 år sedan var små kliniska studier vanliga, men pandemin fick dem att frodas igen. Somliga covid-19-studier hade färre än 50 deltagare.

Är det då inte bra att forskare gör vad de kan i en svår situation, även om det innebär att de forskar på de mindre patientgrupper som de lyckas rekrytera? Problemet är att små kliniska prövningar inte ger giltig vetenskaplig kunskap. Därmed har de knappast värde för samhället och det blir tveksamt om forskarna verkligen gör vad de känner att de gör, nämligen hjälper till i en svår situation.

Om detta kan du läsa i en kommentar i Journal of the Royal Society of Medicine, skriven av Rafael Dal-Ré, Stefan Eriksson och Stephen Latham. De påpekar att forskare ibland försvarar små kliniska prövningar med argumentet att mindre studier är lättare att genomföra och att data från små studier runtom i världen kan slås samman, så att man uppnår den statistiska styrka som krävs. Detta stämmer om studierna använde tillräckligt lika forskningsmetoder för att göra data jämförbara, kommenterar författarna. Detta är ofta inte fallet utan fordrar att forskare redan från början planerar för att slå samman data från sina respektive studier. Ett annat problem är att små kliniska studier oftare har negativa resultat och att sådana studier mer sällan publiceras. Sammanslagna data från små studier som publicerats i tidskrifter är därför inte representativa. Data från sådana studier skulle därför behöva publiceras på öppet tillgängliga plattformar, menar författarna.

Att utsätta patienter för de risker och besvär som det innebär att delta i en klinisk prövning är oetiskt om studien inte kan bedömas ge vetenskapligt giltig kunskap med värde för samhället. Författarnas slutsats är därför att de etikprövningskommittéer som granskar planerad forskning mycket noga måste bedöma att studierna har tillräckligt stort deltagarantal för att uppnå giltig och användbar kunskap. Om små studier ändå planeras måste deltagarna informeras om att resultaten kanske inte är vetenskapligt giltiga i sig själva, men att de kommer att slås samman med resultat från liknande studier för att uppnå statistisk styrka. Saknas en överenskommelse med andra forskare om att slå samman resultat, så bör små studier inte godkännas av etikprövningskommittéer, avslutar de tre författarna. Inte ens under en pandemi.

Läs kommentaren här: Underpowered trials at trial start and informed consent: action is needed beyond the COVID-19 pandemic.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Dal-Ré R, Eriksson S, Latham SR. Underpowered trials at trial start and informed consent: action is needed beyond the COVID-19 pandemic. Journal of the Royal Society of Medicine. 2024;0(0). doi:10.1177/01410768241290075

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Världshälsoorganisationen beskriver riktlinjer för användning av genomiska data

Mänsklig genomik har potential att förbättra hälsan hos individer och populationer för kommande generationer. Den förutsätter också insamling, användning och delning av data från människor i hela världen. Det finns därför ett åtföljande behov av en globalt rättvis fördelning av teknik, data och resultat. Eftersom databaser och infrastrukturer kommer att vara i drift under lång tid behöver etiska, juridiska, sociala och kulturella frågor beaktas redan från början, med hela livscykeln för data i åtanke.

För att främja en sådan etisk, rättvis och ansvarsfull användning av genomiska data, beskrev Världshälsoorganisationen (WHO) nyligen globalt tillämpliga riktlinjer för datainsamling, åtkomst, användning och delning av genomiska data. Riktlinjerna är formulerade som 8 principer med tillhörande praktiska rekommendationer. Principerna utvecklades stegvis, först genom granskning av befintliga dokument och virtuell konsultation med experter från olika delar av världen, sedan genom en workshop i Genève där experter träffades på plats. Slutligen diskuterades utkastet genom samråd med allmänheten.

Syftet med WHO-dokumentet är att skapa globalt tillämpliga principer som kan komplettera lokal lagstiftning. Detta för att främja bland annat social och kulturell delaktighet samt rättvisa i användningen av mänskliga genomiska data.

Läs det viktiga dokumentet här: Guidance for human genome data collection, access, use and sharing.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Medborgarforskare som medförfattare

Ett återkommande tema på denna blogg är frågan om vem som kan räknas som författare till en forskningsartikel. Nu tänker du kanske: hur svårt kan det vara att avgöra om någon är författare till en artikel? Men kriterierna för akademiskt författarskap utmanas på flera fronter och behöver därför diskuteras. Nyss bloggade jag om en debatt om två av dessa utmaningar: enorma forskningsprojekt där ett stort antal forskare och experter inom olika områden bidrar till studierna, samt användning av AI i forskning och akademiskt skrivande (till exempel ChatGPT).

Idag vill jag rekommendera en publiceringsetisk artikel om en tredje utmaning för författarkriterierna. Utmaningen heter medborgarforskning (”citizen science” på engelska). I likhet med de stora projektsamarbeten jag nämnde ovan bidrar ofta ett mycket stort antal individer till medborgarforskning. Skillnaden är att de professionella forskarna här samarbetar med frivilliga deltagare från allmänheten och inte bara med andra forskare eller specialister. Det kan handla om att vanliga medborgare rapporterar in sina observationer av växt- och djurliv, att de hjälper astronomer att kategorisera stora mängder fotograferade astronomiska objekt, att de bidrar till lösningar på matematiska problem eller kanske rentav diskuterar utformningen av forskningsprojekt. Medborgarforskning är viktig exempelvis när insamling av data kräver insatser från så många observatörer på så många platser, att observationerna annars vore för dyra eller tidsödande. Medborgarforskning är viktig också för att den ger medborgare insyn i forskning, ökar förtroendet för vetenskap samt skapar kontakter mellan forskare och omgivande samhälle.

De så kallade Vancouver-reglerna för författarskap har kritiserats för att de sägs utesluta medborgarforskare från författarskap, trots att de frivilliga insatserna ibland är så betydande att de kunde förtjäna ett sådant erkännande. Reglerna säger (något förenklat) att för att räknas som författare måste du ha gjort betydande bidrag till forskningsstudien (t.ex. planering, datainsamling, analys, tolkning). Men du måste även ha deltagit i skrivprocessen, godkänt artikelns slutversion, samt accepterat ansvar för att forskningen utförts riktigt.

En viktig synpunkt i artikeln som jag rekommenderar är att det inte nödvändigtvis är Vancouver-reglerna som utesluter medborgarforskare från författarskap. Tvärtom kan det handla om att forskarna som leder projekten inte följer reglerna. Utöver de fyra kriterierna ovan säger Vancouver-reglerna nämligen att individer som uppfyller det första kriteriet bör ges möjlighet att uppfylla även övriga tre. Medborgarforskare som gett betydande bidrag till studien bör alltså ges tillfälle att skriva eller revidera relevanta textavsnitt, godkänna slutversion samt acceptera ansvar för riktigheten av åtminstone det egna bidraget till studien. I medborgarforskning är det dessutom ofta så att ett litet antal ”superdeltagare” står för huvuddelen av arbetsinsatsen. Det borde gå att behandla dessa individer på samma sätt som man behandlar professionella forskare som gjort betydande bidrag, det vill säga ge dem möjlighet att kvalificera för författarskap.

En svårare fråga som diskuteras i artikeln är gruppförfattarskap. I medborgarforskning är ofta hela gruppens kollektiva bidrag betydande medan de individuella bidragen inte är det. Vore det möjligt att ge gruppen ett kollektivt erkännande i form av gruppförfattarskap? Att inte göra det kunde ge en falsk bild av att de professionella forskarna gjort en större insats i studien än de i själva verket gjort, menar de fyra publiceringsetikerna bakom artikeln. Det kan också vara orättvist. Om individuella forskare som uppfyller första kriteriet ska ges möjlighet att uppfylla samtliga kriterier, så borde även grupper få denna möjlighet. I sådana fall borde alltså gruppen (på något sätt) ges möjlighet att delta i den kritiska revideringen av artikeln och att godkänna slutversionen. Men kan en grupp bestående av 2 000 frivilliga fågelskådare ta ansvar för att en forskningsstudie genomförts riktigt? Kanske kan gruppen åtminstone svara för riktigheten av de egna observationsinsatserna. Att erkännas för sitt bidrag till en studie genom författarskap och att ta ansvar för bidraget är två sidor av samma mynt, menar publiceringsetikerna. Att medborgarforskare måste acceptera ansvar för att få räknas som medförfattare är kanske även en möjlighet att förmedla något om vetenskapens natur, kunde man tillägga.

Den publiceringsetiska artikeln avslutas med att föreslå sju praktiska tumregler kring vem som kan inkluderas som författare. Till exempel bör man så långt möjligt respektera existerande riktlinjer (som Vancouver-reglerna), tillämpa ett brett begrepp om bidragens natur samt vara öppen för nya former av författarskap. Kanske kan en grupp ibland erkännas genom författarskap? Den sjunde och sista tumregeln är att i oklara fall vara generös mot medborgarforskare genom att hellre inkludera än exkludera.

Läs artikeln om medborgarforskare som författare här: Authorship and Citizen Science: Seven Heuristic Rules.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Sandin, P., Baard, P., Bülow, W., Helgesson, G. Authorship and Citizen Science: Seven Heuristic Rules. Science and Engineering Ethics 30, 53 (2024). https://doi.org/10.1007/s11948-024-00516-x

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

« Äldre inlägg Nyare inlägg »