I takt med att datorer och robotar tar över uppgifter som hittills bara kunnat utföras av människor, som att köra bil, kommer vi antagligen att utsättas för alltfler försåtliga språkliga glidningar från teknikens prästerskap.
Idén om intelligenta datorer, om medvetna robotar, är av någon anledning ohyggligt fascinerande. Vi ser oss själva som intelligenta och medvetna varelser. Tänk om robotar också kan vara intelligenta och medvetna! Faktum är att vi redan har sett dem (nästan): på bioduken. Snart ser vi dem kanske i verkligheten också (på riktigt)!
Tänk om artefakter som vi betraktat som dött mekaniska en vacker dag får livets karaktär! Tänk om vi skapar intelligent liv! Har vi tillräckligt många utropstecken för ett sådant mirakel?
Idén om intelligent liv i superdatorer kommer ofta tillsammans med idén att det finns ett test som kan avgöra om en superdator är intelligent. Det är lite som om jag ville göra idén om evighetsmaskiner trovärdig genom att tala om ett evighetsmaskin-test, uppfunnet av en supersmart matematiker på 1600-talet. Frågan om något är en evighetsmaskin är i princip avgörbar och alltså värd att beakta! Snart driver de kanske våra intelligenta, robotstyrda bilar!
Det finns en välkänd idé om ett intelligenstest för datorer, uppfunnet av den brittiske matematikern Alan Turing. Testet antas kunna avgöra om en maskin ”har vad vi har”: intelligens. Hur funkar testet? I princip handlar det om huruvida du kan skilja en dator från en människa – eller inte kan göra det.
Men det är väl ingen konst att skilja en dator från en människa? Nej, visst! Jag glömde säga att det finns dimridåer i testet, så att du varken ser, hör, känner, smakar eller luktar något! I princip skickar du in nedskrivna frågor i dimman. Ur dimman kommer nedskrivna svar. Men vem skrev/genererade svaren? Människa eller dator? Om du inte kan skilja de datorgenererade svaren från mänskliga svar – ja, då är det säkrast att du hukar, för då lurar en intelligent superdator i dimman!
Testet är alltså anpassat till datorn, som inte kan ha ett intelligent ansiktsuttryck eller se perplex ut, och som inte kan stöna ”Åh neej, vilken dum fråga!” Testet är anpassat till ett ingenjörsbegrepp om intelligent hantering av skrivna symbolsekvenser. Att den stackars testpersonen är en människa som inte alltid är säker på ”vem” som ”genererat” det skrivna svaret, döljer allt detta.
Dessa språkliga glidningar syns ovanligt tydligt i en artikel jag stött på via en ganska smart sökmotor. Artikeln frågar om maskiner kan vara medvetna. Och den svarar: Ja, och ett nytt Turing-test kan bevisa det.
Artikeln börjar med att hänryckas av medvetandet som ”vårt obeskrivliga och gåtfulla inre liv”. Medvetandet exemplifieras sedan med virveln av sensationer som väcks inom oss när vi äntligen återser vår käresta, hör ett underbart violinsolo, eller avnjuter en makalös måltid.
Efter denna extatiska hyllning av medvetandet, börjar anpassningarna av begreppet, så att det till slut bara är ett begrepp om maskinell informationshantering. Författarna ”visar” att medvetande inte förutsätter något samspel med omgivningen. Det förutsätter inte heller minnen. Medvetande förutsätter vidare inga känslor som ilska, rädsla eller glädje. Det förutsätter varken uppmärksamhet, självreflektion, språk eller förmåga att agera i världen.
Vad blir då kvar av medvetandet, som det nyss lät så läckert att ha? Svaret i artikeln är att medvetande har att göra med ”mängden integrerad information som en organism, eller en maskin, kan generera”.
Begreppet anpassas alltså gradvis till vad som skulle bevisas. Det blir slutligen något som föga överraskande kan karaktärisera en datamaskin. Efter att vi svalt denna anpassning, är det meningen att vi i slutet av artikeln återigen ska häpna och känna hänryckning över att en maskin kan ha ”detta gåtfulla inre liv” som vi har, medvetande: ”Åh, vilket utsökt violinsolo, för att inte tala om sniglarna, åh så ljuvligt att återses så här!”
Det nya Turing-test som författarna föreställer sig är såvitt jag förstår ett slags bildidentifierings-test: Kan en dator identifiera innehållet i en bild som ”ett rån mot ett affärsbiträde”? En medveten dator ska kunna identifiera bildinnehåll lika bra som en människa. Jag gissar att tanken är att uppgiften kräver supermycket integrerad information. Inga enkla tumregler av typen man + pistol + byggnad + rädd kund = rån. Det måste handla om så himla mycket integrerad information att datorn verkligen alldeles själv fattar att det är ett rån (och inte en femåring som leker med en leksakspistol).
Tron på testet förutsätter alltså att vi svalt anpassningarna av begreppet medvetande och börjat hänryckas av superstora mängder integrerad information som: ”Vårt obeskrivliga och gåtfulla inre liv”.
Den här typen av försåtliga språkliga glidningar kommer att attrahera oss ännu mer i takt med att robottekniken utvecklas. Tänk dig en android med mimik och röst som kan uttrycka intelligens och som kan stöna inför dumma frågor. Då har vi väl en intelligent och medveten maskin!
Eller bara en bedrägligare dimridå, en vandrande interaktiv superbioduk?
