Det finns många beskrivningar av företeelsen jag uppmärksammar i detta inlägg. Här är några beskrivningar: Att uppmärksamma något; att notera; att lägga märke till; att slås av; att observera; att bli klar över; att inse; att bli medveten om något.
Alla är vi med om det. Med jämna mellanrum sker det som beskrivningarna pekar mot. Vi inser något, vi blir medvetna om något. Det kan handla om elementära saker, som att slås av hur blå himlen är. Det kan handla om känsliga saker, som att bli varse (ännu en beskrivning) hur självupptagna vi är eller hur ogint vi behandlar någon.
Vad vore livet om vi inte då och då blev medvetna om livet?
Det kan också handla om mer komplexa, filosofiska insikter. Som att bli klar över vad det innebär att förlåta någon. Förlåtelse kan inte beordras, lika lite vi kan beordra någon att vara glad. Orden ”Jag förlåter dig” låter kanske som en viljemässig handling som kan beordras, men enbart några tomma ord kommer att lyda ordern. Själva förlåtelsen kommer spontant, eller inte alls. Jag utbrister ”Jag förlåter dig” när jag med lättnad märker (ännu en beskrivning) att jag förlåtit; att jag inte längre tänker oförsonliga tankar etc.
Vad vore mänskligt liv utan dessa insikter om hur vi lever? Vad vore etiken?
Lika lite som förlåtelse kan beordras, kan medvetenhet beordras. ”Inse detta!” är ingen uppmaning, utan ren och skär desperation. Medvetenheten är lika skygg som förlåtelsen. Den kommer spontant, eller inte alls. Så snart en medvetenhet beordras, avkrävs, eller förutsätts, så krymper den till påbjuden norm för tanken. Så skapas trosgemenskaper, kyrkor, eller filosofiska skolor. Där bekräftar medlemmarna varandra och talar illa om ”de andra”, de insiktslösa, som måste uteslutas.
Med tanke på hur medvetenheten vägrar lyda order, kunde man se den som något radikalt. Den tar oss bortom alla normer och trosgemenskaper! Plötsligt inser vi något som överträffar allt vi trodde oss veta. Men försöker vi plumpt meddela andra våra insikter, bevisa dem som fakta, så reducerar vi vår fria öppna klarhet till tvingande slutna normer. Vår radikala frihet är omärkbar på ytan, vi kan inte skylta med den utan att förlora den.
Om medvetenheten är fri och omöjlig att fånga som faktum, betyder det att vi måste tiga om alla skygga insikter? Nej, filosofiskt arbete försöker att med ord locka fram dem i ljuset: hos oss själva och hos andra. Genom slående exempel, betraktelser, liknelser och träffande ordvändningar, försöker vi locka fram vad som radikalt vägrar lyda order. Detta är hemligheten bakom en äkta filosofisk undersökning. Den bevisar inte utan lockar fram sanningen. Huruvida undersökningen lyckas får var och en bedöma själv. I filosofin kan ingen säga, ”Elementärt, min käre Watson”. Men många yrkestänkare drömmer om det. De drömmer om de tvingande normerna för tanken. Förnuftstro är ren och skär desperation.
Detta inlägg kan tyckas innehålla orakeluttalanden om exempelvis förlåtelse. Men meningen är inte att någon ska tro på mig eller använda inlägget som norm för tanken. Uttalandena är till sist frågor människor emellan: Ser du också dessa drag, som jag ser hos förlåtelse och medvetenhet? Annars fortsätter vi att undersöka tillsammans. För i filosofin kan vi inte framtvinga sanningen, bara locka fram den. Den kommer spontant, eller inte alls.
Pär Segerdahl
Detta inlägg på engelska
