Varifrån kommer idén att moraliska överväganden bygger på etiska principer? Idén får våra sätt att tala om livets angelägenheter att likna överläggningar mellan stater vid förhandlingsbordet, där man hänvisar till diverse högtidliga deklarationer:
- ”Enligt principen om lyckliga konsekvenser bör du här ljuga; sanningen skulle skada många”.
- ”Enligt principen om att alltid tala sanning är det rätta att berätta; även om många kommer till skada”.
Så talar vi inte, utan kanske:
- ”Det bär mig emot att ljuga, men jag måste, annars skadas många”.
- ”Det är hemskt att många kommer att lida, men sanningen måste fram”.
Så som vi faktiskt talar, utan att hänvisa till principer, bär vi själva ansvaret för hur vi agerar. Såväl att ljuga som att tala sanning är en börda, även när vi anser att vi gör ”det rätta”. Men om moraliska överväganden bygger på principer för det rätta, finns inget ansvar att bära. Vi hänvisar till principerna!
Principerna ger oss rätten att ljuga, eller tala sanning, och vi kan gå genom livet med ett självgott leende. Men varifrån kommer idén om moraliska principer?
Mitt svar: Genom behovet att intellektuellt och socialt kontrollera hur vi talar om viktiga saker i det offentliga rummet.
Såsom indiska grammatiker formulerade regler för det rätta uttalet av heliga ord, formulerar etiker principer för moraliska resonemang. Enligt den första principen resonerar den första personen moraliskt rätt; den andra fel. Enligt den andra principen placeras bockarna och stjärnorna tvärtom.
Men ingen skulle ens drömma om att formulera dessa principer, om vi inte redan talade som vi gör om viktiga saker. Principerna är sekunda varor, rekonstruktioner, byggnadsställningar på det levande livet, som i efterhand fyller en social kontrollfunktion.
Principerna spelar alltså en roll i det offentliga rummet, liksom grammatiska regler som kodifierar hur man skriver och talar rätt. Vi kommer överens om vilka principer som ska gälla vid offentliga förhandlingar.
Problemet är att principerna sirligt utläggs som moralens allmänna väsen och grundval, i imposanta verk som vördas som intellektuella biblar.
Sanningen måste fram: det är tvärtom. Principerna är hjälpkonstruktioner som kodifierar hur vi själva redan bär orden och ansvaret. Låt inte principernas funktion i offentliga rum dölja detta.
Hej Pär,
Till att börja med är det alltid ett nöje att följa med dina tankar här!
Jag är beredd att hålla med dig i sista stycket, men var lite osäker om jag hängde med eller höll med i mitten. Så jag kommer från ett lite annat håll och frågar vad du tänker om det. Så här, jag tänker att en del av ”principformen” också kommer av att olika imperativ (som präglar mycket av uppfostran i hur barn ska handskas med människorelationer) på olika, mer eller mindre spontana sätt, formaliseras (vissa uttryck blir på sätt och vis fastfrysta) i handlingsregler (det här sker både i olika sätt att uttrycka oss, som i mer regelrätt reflekterande). Typ, ”Gör inte så! (t.ex. Knuffa inte din storebror!)”, ”Du får inte göra så!”, ”Man får inte göra så.” ”Ingen får göra så (mot dig)!” ”Det är fel att knuffas.” (Jag tänker mig att Kant tar fasta på just de här aspekterna i sitt kategoriska imperativ. ”Alla måste göra så här.”) Till det här, hör väl också många mer resonerande om-så-satser och olika vädjanden till att sätta sig in i en annans situation. ”Om du gör så där, så blir han ledsen.” ”Tänk nu på hur du skulle känna dig om ingen kom på ditt kalas.” Jag är lite tveksam till att i allmänna termer tala om många av de här aspekterna som verktyg för social kontroll. Främst för att det, ju mer vi talar om de här sakerna, handlar om att fostra in ett barn i insikten om vad olika handlingar och situationer har för betydelse är viktiga. Men kanske du tänkte på andra situationer, eller på kontroll i en annan bemärkelse?
Tack så mycket för din kommentar! Jo, jag tänker på andra situationer och på kontroll i en annan bemärkelse. Jag tänker på mer offentliga arenor där man etiskt debatterar utformningen av sektorer av samhället, och där man kan enas om vilka slags överväganden som har tyngd i debatten, kanske genom att lista ett antal relevanta principer (säg, fyra principer). Man försöker alltså att kontrollera en offentlig arena för debatt. Det kan ha en viktig funktion, men det är frestande att ta den funktionen för en sinnebild av moralens natur, liksom grammatiken (som har besläktade viktiga funktioner) lätt blir en sinnebild för språkets natur.
Situationerna du nämner vill jag se som exempel på hur barn lär sig att tala om att knuffas, om att tacka nej till inbjudningar, eller om att ljuga och tala sanning, inte bara ”rent deskriptivt” så att säga, utan i moralisk mening. Ungefär som vad som kallats ”thick moral concepts”. Dina exempel vill jag alltså placera bland ”hur vi faktiskt talar”, snarare än bland byggnadsställningarna.
Tack, det var klargörande. Jag har kanske fortfarande svårt att lokalisera de här offentliga arenorna. Jag antar att du har något mer specifikt i åtanke, medan jag inte kan konkretisera det för att kanske därifrån kunna fortsätta fundera på vad det är som sker där. Och jag såg också mina exempel som uttryck för hur vi talar, men ville bara göra poängen att idén om principer på sätt och vis också kan ses som något som rätt så naturligt (vad det nu betyder här, kanske spontant i kontrast till rationellt övervägd) växer ut ur våra vanliga sätt att prata. Som en ytterligare aspekt av dessa (som kan men inte måste anknyta till de offentliga arenorna) så hänger väl mycket av intellektualiserandet, eller resonerandet kring moral, ut på rättfärdiganden av att saker och ting hände på ett sätt som gör att den som gjorde det som kunde ses som fel, kan gå ur situationen utan att förlora ansiktet eller behöva stå till svars för det.
Tänk på debatter om statens legitima befogenheter, om utformningen av ett rättvist samhälle, om djurs rättigheter etc. etc. Här kombineras ofta etiska principer och begrepp, såsom de utvecklats i mer eller mindre klassiska verk, med fakta och rön om sakernas tillstånd, för att leda i bevis att tillståndet är ”fel”, och att vissa åtgärder behöver vidtas för att de ska bli ”rätt”. Saken är glasklar! Men det finns även andra exempel, där ett antal principer och begrepp fungerar mer som påminnelser om angelägenheter som bör beaktas i diskussionen av aktuella problem, så att man inte förbiser något betydelsefullt, och där principerna och begreppen alltså inte används för att ge sken av att saken är solklar, utan just svår och mångdimensionell. Jag vill se bioetiken som en arena där diskussionen försöker vara av det senare slaget, och dessutom nära verksamheterna man diskuterar och problemen som uppkommer där; men där finns naturligtvis exempel på den förra tendensen också.