Filosofer framstår nog ibland i det allmänna medvetandet som anspråksfulla. De har så stora idéer om vad allting egentligen är. Världen, medvetandet, språket, moralen, kunskapen – allt har de uppfattningar om!
Samtidigt ägnar de sig knappast åt empirisk forskning. Varifrån får de sina idéer? Sitter de i fåtöljen och bara kläcker dem? Är filosofi en latmansvetenskap där man går rakt på resultaten utan att ägna sig åt forskningen som underbygger dem?
Men det finns en skillnad i tilltalet. En forskare kan undervisa läsaren om resultat från sin forskning. Vetenskapsskribenten ställer sig alltså över läsaren, vilket är legitimt, eftersom hen forskat och känner till förhållanden som är okända för läsaren.
Men en filosof ställer sig inte över läsaren och skriver: ”Mina tankemödor de senaste tio åren antyder att moralen egentligen är…”, för att sedan undervisa läsaren om något i allmänhet okänt. Därför blir det komiskt om filosofiskt arbete rapporteras i dagspressen som man rapporterar forskningsstudier:
- ”Människor har i århundraden trott att kropp och själ är åtskilda, men en ny filosofisk studie från Uppsala universitet pekar på att de antagligen är förenade.”
Den komiken uttrycks i bilden av filosofen som anspråksfull fåtöljforskare. Visst gör filosofer anspråk, men det är anspråk som läsaren själv kan tillbakavisa genom att tänka vidare på egen hand. Denna ”detalj” förbises i bilden av den anspråksfulla filosofen.
En filosofisk författare tilltalar läsaren som en jämlik, som någon som också tänker själv. En filosofisk författare visar upp sitt tänkande så att läsaren kan tänka med – och emot – författaren.
Kanske har expertisens tilltal blivit så förhärskande att vi inte hör tankens tilltal.
Frågan är, är inte studiet av ”Logos” (våra tankar, hur vi tänkt, våra resonemang,våra uppfattningar, våra tolkningar, vår logik, vårt språk) även det en slags empirisk aktivitet?
Om jag ex. genom en serie logiskt hållbara resonemang kan påvisa att själsbegreppet rent historiskt kan ha sin uppkomst via språkliga konklusioner och missuppfattningar – är detta då inte en empirisk filosofisk aktivitet? Även om den enbart är ”tänkt”, så att säga.
Jag menar, var sätter man gränsen för vad man kallar ett empiriskt förhållningssätt? Den gränsdragningen kan ju heller knappast i sig vara empiriskt grundad utan är just ett uttryck för ett språkligt-logiskt resonemang. Men ändå i slutänden ett resonemang som berör den sinnligt empiriska verkligheten.
Eller är det bara jag som i mitt motstånd mot alltför abstrakta filosofiska resonemang nu tänjt på empirins gränser?
Jag vill inte heller se tänkande som en översinnlig verksamhet, även om det ibland förstått sig självt så. Hur vi kan (och inte kan) tänka påverkas av vår erfarenhet i ett historiskt läge, och även av vad vi ”empiriskt-vetenskapligt” vet. Att tänka om ”förnuftsbegreppet” kan vara att försöka beskriva en historisk tendens hos vissa människor att tro att de kan lyfta sig själva i ett översinnligt och överhistoriskt hår. Frågan är om försöket att ta ner oss på jorden ska beskrivas som ”empiriskt” bara för att det inte är ”översinnligt”?