Eftersom jag filosoferar när jag bloggar, kan jag inte låta bli att blogga om vad det är att filosofera.
Jag tror att man i filosofin drivs av en vilja till ordning och reda i sina egna resonemang. Åtminstone börjar jag filosofera när jag märker att jag saknar ordning på loftet, kanske beträffande innebörden av breda samtycken.
Syftet när jag filosoferar är att uppnå en ordning i tänkandet som jag märker att jag saknar. Jag filosoferar med andan i halsen.
Under historien har denna vilja till ordning i tankarna ofta sublimerats till en fåfäng dröm: Drömmen om att slutgiltigt finna Förnuftsordningen och spegla den i Principer, Lagar, eller Scheman, så att hela mänskligheten äntligen får kartan över de rätta tankevägarna.
Jag tror att vi fortfarande har svårt att bli kvitt den drömbilden: Bilden att filosofin eftersträvar en Första Kunskap om hur man tänker och söker kunskap om världen: de första principerna för riktigt resonerande och genuin kunskap.
Men det är inte i den andan vi verkligen tänker, utan på randen av olika missförstånd. Jag filosoferar när jag inte behärskar mina egna resonemang, kanske om oväntade fynd i biobanksforskning.
När jag filosoferar erkänner jag min förvirring och börjar där. Inte i ”första principer”.
Bilden att filosofin studerar Tänkandets Förutsättningar är frestande, för den ger filosofin en status som inte är av denna världen. Men om filosofi inte handlar om ett mer primärt vetande, som föregår vanligt mänskligt vetande och resonerande, så blir konsekvensen oväntad…
Filosofin själv blir i viss mening osynlig. Den blir självutplånande, utan egen auktoritet. Den fråntar därför ingen ansvaret att tänka själv.
Om filosofin inte uppdagar en Förnuftsordning som mänskligheten hittills famlat efter, så är allt som kan eftersträvas när vi filosoferar, att vanliga mänskliga företeelser framträder en smula klarare.
Jag hoppas därför att filosofin inte ska stelna i dessa bloggar, utan att den förblir osynlig så att sakerna själva syns desto bättre: de mänskliga företeelser vi filosoferar om; biobanker, stamcellsforskning, genmodifierade organismer…
Men huruvida något verkligen blir klarare måste var och en bedöma för egen del.
”Om filosofin inte uppdagar en Förnuftsordning som mänskligheten hittills famlat efter, så är allt som kan eftersträvas när vi filosoferar, att vanliga mänskliga företeelser framträder en smula klarare.”
En ödmjuk och samvetsgrann attityd till tänkande, kunskap och filosofi och som i sin anspråkslöshet ger ett eko av den attityd till ”sanningar” som även den grekiske sofisten Protagoras gav uttryck för, för omkring 2 500 år sedan, speciellt kanske då han försökte bemöta den dåtida tron på gudar:
”Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – Frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.”
Kort, Koncist & Exhact (och med glimten i ögat;-)!
Protagoras är en spännande gestalt, uppenbarligen med glimten i ögat! En annan person med glimten i ögat är Tomas Alfredson. Jag kan inte låta bli att återge vad han sa i TV-serien Bergmans video: ”Verkligheten är ju väldigt subjektiv – som jag ser det”.