Ett av de mest förbryllande filosofiska problem man brottas med har att göra med detta bloggande: vad betyder det att diskutera etik i dagens läge? Vitsen med att resonera om viktiga problem är väl rimligen att finna svar på frågorna. Men vad vore ett allmängiltigt svar på etiska frågor som löper rakt ned i våra djupaste inställningar? Inte kan väl moderna etikdiskussioner förutsätta en gammal idé om att ”den sanna moralen” finns (även om vi ännu inte upptäckt vilken)?
Nej, knappast. Så varför diskuterar vi, om vi inte tror att den sanna moralen kan upptäckas? Är det inte som att leta efter en nål i en höstack, när vi inte längre tror att det finns någon nål? – Har den moderna människan blivit tokig, som söker vad hon slutat tro på?
Nej, vi är knappast tokiga när vi diskuterar livsviktiga frågor. Vi vore tokiga om vi inte gjorde det. Så vad gör vi när vi diskuterar etiska frågor idag?
Jag har inget riktigt svar, men jag kan föreslå en annan liknelse än nålen i höstacken. Anta att den moderna människan spelade ett brädspel med den märkliga egenskapen att brädet förändras allteftersom tiden går. Reglerna gäller det gamla brädet, så med jämna mellanrum blir det heta diskussioner om hur reglerna bör omskrivas för att gälla det nya brädet. När man söker dessa nya regler tror man givetvis inte att ”de sanna” reglerna redan finns, men måste upptäckas. Utgångspunkten är ju att reglerna som fanns blivit inaktuella!
I den andan kan man kanske diskutera etik, och med emfas föreslå och argumentera för sina svar. När stamcellsforskningen uppkom, när man började bygga upp stora biobanker utan att specificera forskningen som ska använda banken, så förändrades brädet. Därför diskuterar vi biobanksetik, i ett nytt läge, utan att vara sökare efter en evig sanning som vi inte längre tror på.
Men anta att någon invände att själva förändringen av brädet kan vara omoralisk? Att etik inte kan handla om att anpassa sig till ständigt nya bräden. Att ”modern” framtidsorienterad etik är… ryggradslöst amoralisk!
Ja, då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag misstänker att man kan tala om en ”traditionell” och en ”modern” etisk tendens som är så olika att de knappt kan befatta sig med varandra. Den förra fördjupar sig i givna livsformer (som om de vore vårt öde). Den senare bearbetar ständigt nya livsformer (som om förändring vore vårt öde). Båda tenderar att se den andra tendensen som ett tillkortakommande.
Eller överdriver jag skillnaderna mellan dessa etiska tendenser? Har jag vilseletts av mina egna liknelser? – Kommentera gärna!
Väldigt intressant och tankeväckande liknelse. Liknelser är exakt vad vi behöver i etiska diskussioner (särskilt på det abstrakta planet) för att kunna förmedla komplexa bilder. Ordvalet ”tendens” istället for ”riktning” etc. kittlar i sig tankarna.
Är dock inte helt säker på att förstå vad som menas med ”traditionell” och ”modern”. Om jag har förstått rätt så vill den ena tendensen ”föreviga” (universella värden, normer, etc), medan den andra vill sätta allting i gungning (kontextualism, perspektivisk, relativism etc.). Personligen känner jag mig mer hemma i det senare lägret. Vår verklighet är i viss mån som ett evigt föränderligt spelbräde.
Men… i en sann cartesiansk anda reser du tvivel över det hela i slutet av inlägget. I samma anda vill jag säga att jag inte tycker att skillnaderna mellan dessa tendenser överdrivs och just liknelsen hjälper till att uppdaga dessa skillnader, som kan vara fundamentala. I samma anda skulle jag vilja ställa frågan: kan det vara så att dessa tendenser, och skillnaderna dem emellan, snarare pekar på en grundläggande oförmåga hos vårt medvetande (eller de medvetna tankeprocesserna), på vilket vi förlitar och stödjer oss när vi diskuterar etik? Många av oss kan inte (även om vi skulle försöka) föreställa sig ett spelbräde som simultant är både föränderligt och icke föränderligt. På samma sätt stöter man på stora begränsningar när man försöker föreställa sig en mångfald som samtidigt är enhetlig. Även om vi skulle lyckas med detta, så har vi inget språk för att kunna förmedla det.
Med andra ord — kan det vara så att den första tendensen pekar på en oförmåga att ”se” mångfalden och det ytterst föränderliga (en oförmåga länkad med en envis vilja till att föreviga), medan den andra pekar på en oförmåga att kunna föreställa sig och formulera en universalitet som är kompatibelt med mångfald och förändring? Vi fortsätter så klart att diskutera och reflektera över det etiska, men jag befarar att vi gör det i närvaron av den epistemologiska elefanten i rummet.
Jag tycker att det finns två bra anledningar till varför vi diskuterar etik: För det första för att finna vår egna ”sanna moral”, d.v.s. vad som är rätt och fel för oss som individer. För det andra för att försöka finna svar på frågan hur vi bör leva tillsammans, d.v.s. hur vårt samhälle bör se ut. När det t.ex. gäller frågan om abort eller dödshjälp kan man ju personligen anse att det är fel men ändå mena att det är rätt att det inte är förbjudet. Kanske motsvarar letandet efter den egna ”sanna moralen” av nålarna i höstacken (som vi inte behöver ha slutat tro på) och samhällsnivån av det föränderliga brädet?
@Ashkan Atry och Joanna Forsberg: Tack båda för fina synpunkter!
Jag ville nog inte säga att den första tendensen (aktivt) ”förevigar” medan den andra (aktivt) ”sätter i gungning”. Snarare att den första tendensen FINNER att livet har en given ordning, medan den andra FINNER att livet är i förändring. Fram till 1800-talet var den första tendensen stark. Men från 1800-talet och framåt har det varit svårt att uppleva livet som annat än i förändring. De historiska förutsättningarna för vår etiska tendens ändrades med industrialiseringen, gissar jag.
Det är SVÅRT att uppfatta livet som något fast och givet idag. Vår tid har försatt den livskänslan i kris. Den blir inget vackert. Den blir hellre till bakåtblickande dogmatism där man sticker oliktänkande med nålarna man envist tror på.
Det fanns något storartat i den gamla ”eviga” etiska tendensen, som gått förlorat i vår ofrånkomliga tidslighet. Därför delar vi upp moralen i en privat och en offentlig del? I enskildhet håller vi kvar ett slags evighetsperspektiv som vi är beredda att kompromissa om i samhällslivet, för att inte sticka andra med VÅRA nålar. – Men därmed är vi väl moderna som inte längre tror på ”Nålen”?