Månad: september 2026

När vi pratar om normer förbiser vi ofta en högre norm i mänskligt samspel. Jag tänker på normen att ha kunskap, kravet att veta. Varför säger jag att kunskap är en högre norm? För att normer förutsätter vår kunskap om dem. Om vi inte kände till de normer som gäller skulle de ligga vid sidan av vägen. De skulle ligga i diket och fel normer skulle styra oss längs vägen. Att vara en god förälder, till exempel, förutsätter att vi tillägnat oss normerna för gott föräldraskap och förstår vad de kräver av oss. Vi tycks leva under detta överordnade krav på kunskap om gällande normer. Så skamsna vi känner oss när vi är okunniga om vad som gäller och alla andra tycks veta.

Om kunskapens norm genomsyrar mänskligt samspel så kan den också prägla vårt omedvetna rollspel i livets olika sammanhang. Vi märker inte hur våra gester, tonfall och beteenden ofta ofrivilligt styrs av det överordnade kravet att veta vad som gäller. Kravet på kunskap, som skulle hålla oss på vägen, kan paradoxalt nog leda oss in i lögnens labyrinter. Rädslan och skammen över att inte veta är så outhärdlig att vi instinktivt flyr från vår okunnighet genom att uppvisa en säker fasad. Inte minst inför oss själva. Vi inbillar oss att vi vet vad vi inte vet, och lösa antaganden blir fasta övertygelser. Kravet på kunskap ger på så vis upphov till sin motsats, den alstrar skuggvärldar som vi tar för vår verklighet.

Filosofi brukar förklaras som kärleken till visdom. Kanske skulle man kunna säga att denna kärlek, ända sedan Platons dagar, har yttrat sig i att filosofer alltid tagit kunskapens norm på särskilt stort allvar. I det här inlägget vill jag påpeka hur detta allvar inbjuder till två möjliga filosofiska uppgifter, som kompletterar varandra. En uppenbar uppgift, som direkt svarar mot normen, är naturligtvis att kritiskt granska hur vi lever upp till kunskapsnormen. Falska och grundlösa kunskapsanspråk identifieras och ersätts av mer genomtänkta. Till denna filosofiska uppgift hör även att utveckla ett systematiskt kunskapssökande tillvägagångssätt som mer rigoröst tar oss närmare normen.

Denna filosofiska uppgift är dock inte enkel, för det är oklart hur kunskapens norm ska tolkas. Vad är kunskap? Vad innebär det att ha kunskap om växt- och djurliv eller om statsmannakonst och samhälle? Vad innebär det att ha kunskap om rätt och fel eller om vackert och fult? Ända sedan Platons dagar har filosofer varit oeniga om vad det innebär att leva upp till kunskapens norm och de har diskuterat vilket kunskapssökande tillvägagångssätt som bäst säkerställer att vi närmar oss normen snarare än rör oss bort från den. Filosofiska skolor har kritiserat varandra som okunniga om vad kunskap är, och därmed okunniga om hur vi bäst söker kunskap. Så även om filosofer verkligen ofta identifierar falska påståenden och ger goda skäl för mer genomtänkta ståndpunkter, så fungerar filosofin inte riktigt som en högre domstol som auktoritativt reder ut mänskliga meningsskiljaktigheter om sant och falskt, rätt och fel. Den uppvisar ofta samma typ av mänskliga meningsskiljaktigheter som den känner ett ansvar att reda ut på ett systematiskt sätt. Filosofer har ibland upplevt sina återkommande meningsskiljaktigheter som något av en skandal i filosofin och som en kris för hela mänskligheten. Hur är kunskap möjlig om inte ens filosofin lyckas leva upp till den överordnade norm som den tar så allvarligt?

Men kunskapens norm öppnar som sagt också upp för annan möjlig filosofisk uppgift, som kompletterar den förra. Den andra uppgiften är att konfrontera kunskapsnormens mörka sida genom att undersöka hur kravet på kunskap även alstrar skuggvärldar. För liksom alla normer har den högre kunskapsnormen en tendens att alstra sin motsats. Förväntningen som ställs på oss att veta vad som gäller utlöser en allt snabbare reflex att dölja vår osäkerhet bakom en säker fasad. Denna obemärkta reflex blir en omedveten vana. Det känns så obehagligt att stå där med tomma kunskapsluckor, att vi rutinmässigt fyller luckorna med uppfattningar om allt möjligt som vi egentligen inte vet så mycket om. Temat har berörts i ett tidigare inlägg: Hälsoinformation när kunskapsluckorna redan är fyllda. Inlägget handlade om svårigheten att nå ut med ny hälsoinformation när våra kunskapsluckor paradoxalt nog inte är tomma utan är fyllda med uppfattningar som motsätter sig informationen.

Filosofins andra uppgift – att uppmärksamma kunskapsnormens skuggsida – innebär att vi öppnar oss för vår egen ovisshet. Vi ger inte efter för den flyktsrespons som kunskapsnormen aktiverar när vi känner osäkerhetens obehag. Vi gömmer oss inte bakom en fasad, utan erkänner uppriktigt och ödmjukt: jag vet inte. I stället för att ge sken av att vi lever upp till normen finner vi oss vid kunskapsanspråkens absoluta nollpunkt. Bara från denna lägsta punkt kan vi fritt granska hur den högre normen alstrar skuggvärldar i våra sätt att tänka, tala och leva. Denna uppgift är inte heller lätt. Den som lever i en skuggvärld är omedveten om att det bara är en skuggvärld, eftersom skuggbilden har blivit verklighetens förebild. Den filosofiska uppgiften att belysa hur dessa skuggor uppstår och får spela huvudrollen som verklighetens arketyp, förutsätter därmed en viss frihet från kunskapsnormen. Att enbart skärpa normens krav ger ett tveksamt skydd mot vår faktaresistens, eftersom redan själva normen tenderar att alstra de skuggbilder som den skulle utesluta. Därför är filosofins ödmjukare uppgift att belysa hur kunskapsnormen alstrar skuggvärldar inom oss själva.

Sammanfattningsvis vill jag säga att filosofin – kärleken till visdom – har två kompletterande uppgifter. Om vi inte uppmärksammar den mörka sidan av kunskapsnormen finns det en risk att betoningen på den ljusa sidan lockar oss tillbaka in bland skuggorna. Kärleken till visdom är större än kravet på kunskap. Utan att fördöma eller skambelägga belyser kärleken till visdom kunskapsnormens mörka sida – så att vi äntligen kan säga, med Sokrates: ”det som jag inte vet, det tror jag inte heller att jag vet.”

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande