Människan är bra på att lösa problem. Men lösningar orsakar även oförutsedda problem. De senare problemen kan vara svårare att förstå eftersom de ligger oss så nära: vi ser inte hur vi själva skapar dem genom våra lösningar. En människa som upplever att ingen ler mot henne är kanske omedveten om hur hon själv aldrig ler utan iakttar sin omgivning med en demonstrativt sträng blick, som om det kunde hjälpa: ”Varför ska jag le när mina så kallade medmänniskor aldrig gör det? Det är de som är problemet, inte jag!” I efterhand kan vi lättare se och erkänna hur vi själva bidrog till problemet genom vårt sätt att lösa det. Men försök att överblicka liknande mönster samtidigt som du ingår i dem och aktivt betraktar allt från ditt perspektiv!
Det så kallade uppgivenhetssyndromet hos flyktingbarn, som drabbade fler än 1 000 barn under mer än två decennier, är nu historia. I en ny artikel ger Karl Sallin en tillbakablick på sjukdomens uppgång och fall. Sjukdomen yttrade sig i form av kroppsliga och mentala funktionsbortfall. Barnen som drabbades kunde varken röra sig eller kommunicera utan blev sängliggande och behövde sondmatas. Den förhärskande problemanalysen var att tillståndet orsakades av trauma och stress, inte minst av påfrestningen att leva under hotet att inte få uppehållstillstånd, och att barnens uppgivenhet tog sig dessa kroppsliga och mentala uttryck. I sökandet efter en effektiv behandling antog man därför att barnen behövde trygghet för att tillfriskna: trygghet i form av närhet till familjen och beviljat uppehållstillstånd. Därför överlämnades vården av barnen till föräldrarna och uppehållstillstånd började användas som en del av behandlingen. Syndromet, som inte visade några tecken på att avta utan tvärtom fortsatte att engagera människor och diskuteras i media, uppvisade emellertid ett märkligt mönster. Sjukdomen drabbade enbart flyktingbarn i Sverige, och dessutom barn främst från forna Jugoslavien och länder i forna Sovjetunionen. Om problemanalysen var riktig så borde flyktingbarn även i andra länder än Sverige uppvisa symtomen, eftersom de upplevt liknande trauman och påfrestningar. Inte heller borde flyktingbarn från länder i forna Jugoslavien och Sovjet vara överrepresenterade.
Karl Sallin beskriver hur hanteringen av uppgivenhetssyndrom med tiden förändrades. Förändringen sammanhängde delvis med syndromets nationsbundna mönster, delvis med att några fall av barnmisshandel och simulering upptäcktes. Även om trauma och stress bidrog till symtomen, blev det med tiden tydligare att syndromet antagligen sammanhängde även med andra och mer avgörande faktorer. Asylprocessen separerades från behandlingen och ett barnskyddsfokus innebar att man ofta separerade barnet från familjen. Detta visade sig effektivt, och vad Karl Sallin kallar en kulturbunden endemi ebbade snart ut.
I efterhand kan syndromets mönster lättare överblickas. Det blir tydligare hur en koppling mellan symtom och uppehållstillstånd, liksom färgstarka mediaberättelser om sjukdomen, inte bara kunde uppmuntra till simulering, utan även kunde skapa starka sjukdomsförväntningar hos flyktingbarn och deras familjer som verkligen orsakade livshotande tillstånd. Tänk på placebo- och noceboeffekten, där djupa förväntningar orsakar tillfrisknande eller sjukdomstillstånd. Karl Sallin menar alltså att även om fall av simulering upptäcktes, så blev flyktingbarn verkligen livshotande sjuka av hur uppgivenhetssyndrom diagnostiserades, debatterades och behandlades i Sverige. Mänskliga förväntningar är inte att leka med, men det tycks såväl behandlingen av syndromet som mediaberättelserna om det ha gjort. Är det allmänna mönstret bekant?
Karl Sallin föreslår att uppgivenhetssyndrom fordrar ett konstruktivistiskt perspektiv på sjukdom för att bli begripligt, och att såväl benämning som diagnos och behandling antagligen orsakat skada. För att undvika liknande händelser i framtiden behövs en större medvetenhet om hur våra sätt att benämna, diagnostisera, behandla och berätta om sjukdom också kan bidra till sjukdom, skriver han. Med tanke på medicinens plikt att inte skada blir en sådan medvetenhet väsentlig.
Artikeln avslutas med förslaget att det vore rimligt att dra tillbaka diagnosen uppgivenhetssyndrom nu när den inte längre tjänar sitt syfte. Läs artikeln här: Looking back at resignation syndrome: the rise and fall of a culture-bound endemic.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Sallin, K. Looking back at resignation syndrome: the rise and fall of a culture-bound endemic. Philosophy Ethics and Humanities in Medicine 20, 41 (2025). https://doi.org/10.1186/s13010-025-00209-8
Vi hittar nya vinklar
Lämna ett svar