Sjuksköterskor som väljer att doktorera och bedriva forskning inom omvårdnad och hälsa bidrar starkt till utvecklingen av vården: avhandlingsprojekten är ofta samarbeten med vården. Doktorandutbildningen inom området rymmer dock utmaningar för såväl doktorander som handledare. En utmaning är att många kombinerar forskning med deltidsarbete i vården. Det är svårt att kombinera två så viktiga och krävande yrken, särskilt om både doktoranden och handledaren gör det.
För att få en tydligare bild av utmaningarna samt möjliga strategier för att hantera dem, genomfördes en systematisk litteraturgenomgång av engelskspråkiga studier av utmaningar och strategier vid doktorandhandledning inom omvårdnad och hälsa. Litteraturstudien är författad av bland andra Tove Godskesen och Stefan Eriksson, och förhoppningsvis kan den bidra till förbättrad handledning av sjuksköterskor som väljer att bli forskare.
En utmaning som beskrevs i litteraturen har att göra med övergången från ett yrkesliv med tydliga arbetsuppgifter till forskning som i högre utsträckning bedrivs självständigt. Doktoranderna kan oroas av oklar och svåråtkomlig handledning; samtidigt kan handledarna anse att doktoranderna har ett eget ansvar att söka stöd och synpunkter från dem vid behov. En annan utmaning har redan antytts: handledare som arbetar deltid i vården kan ha svårt att hålla ett konsekvent mötesschema med sina doktorander för att ge återkoppling. Dessutom rapporterades svårigheter när andelen doktorander är stor i förhållande till antalet potentiella handledare. Ytterligare en utmaning har att göra med att doktoranderna inte alltid är förberedda för akademiska arbetsuppgifter, som att skriva vetenskapliga texter och forskningsansökningar. Doktorandernas första studie kan därför vara särskilt tidskrävande att skriva och handleda.
Strategier för att hantera dessa utmaningar inkluderar bland annat tydliga överenskommelser från början om vad doktorand och handledare kan förvänta sig av varandra. Kanske i form av skriftliga överenskommelser och checklistor. Utbildning av doktorander för olika akademiska arbetsuppgifter och roller nämndes också, såsom träning i ansökningsskrivande, akademisk publicering och forskningsmetodik. Men även handledare behöver utbildning och träning för att fungera väl i sina roller gentemot sina doktorander. Ytterligare en strategi som rapporterades i litteraturen var mentorskap för att initiera doktorander i en akademisk miljö.
I sin diskussion föreslår författarna bland annat att bioetikens principer (autonomi, göra gott, inte skada, rättvisa) kan användas som ramverk för att hantera etiska utmaningar vid handledning av doktorander inom omvårdnad och hälsa. Etiskt genomtänkt handledning är en grundval för framgångsrik doktorandutbildning inom området, skriver de i sin slutsats. Läs artikeln här: Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.
Forskarseminariet tycks inte nämnas i litteraturen, noterar jag personligen. Att regelbundet delta i ett forskarseminarium är en viktig del av doktorandutbildningen och initierar effektivt doktoranden i en akademisk kultur. Seminariet möjliggör inte minst återkoppling från andra doktorander och från andra seniora forskare än handledarna. Att doktorandgruppen är stor kan faktiskt vara en fördel för seminariet. Min erfarenhet är att seminariet blir livaktigare med en större andel doktorander, som får lättare att göra sig hörda.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Godskesen, T., M. Grandahl, A. N. Hagen, and S. Eriksson. 2025. “Ethical Challenges and Strategies in Nursing Doctoral Supervision: A Systematic Mixed-Method Review.” Journal of Advanced Nursing 1–18. https://doi.org/10.1111/jan.70298
Kommer med lästips
Hej!
Väldigt intressant! Det första som slår mig är att, jag tycker om man ska forska om t.ex. omvårdnad, måste man ändå ha en fot på planen. Det vill säga – Om det går för allt lång tid mellan kliniskt arbete så tappar man mycket av det kliniska, men också hur själva vården och strukturen för omvårdnad är uppbyggt. Forskningen måste kunna spegla verkligheten på riktigt, och detta blir svårt om man själv inte befinner sig ute på fältet.
Men jag kan förstå att det blir problematiskt för doktoranderna, som det skrivs går från ett yrkesliv till något annat mer ”abstrakt” eller fritt. Som att arbeta som medarbetare och ha tydliga instruktioner till att bli chef och man nu istället ska utveckla och förnya instruktionerna.
Ska läsa artikeln också men väldigt intressant som inte jag alls tänkt på – kommer förmodligen i framtiden vilja mer och mer börja forska, då inom vårdetik såklart!
Tack för din kommentar, mycket bra observation. Du visar att problemet med att både forska och vara yrkesverksam även är en styrka att ta fasta på.