På den engelska versionen av denna blogg ställer Luis de Miranda idag fem självkritiska frågor om samtalsstöd och psykoterapi. Syftet med frågorna är att belysa hur dessa verksamheter möjligen utgår från olika filosofiska antaganden, utan att man är medveten om detta, till exempel om personlig identitet och autenticitet, eller om relationen mellan kropp och medvetande.
Bakgrunden till blogginlägget är en artikel av Fredrik Andersen, Rani Lill Anjum, and Elena Rocca: “Philosophical bias is the one bias that science cannot avoid.” Artikeln beskriver hur molekylärbiologer respektive ekologer närmat sig säkerhetsfrågor om genmodifierade grödor: från fundamentalt olika filosofiska utgångspunkter. Båda sätten att närma sig frågorna var vetenskapligt rigorösa och gav viktiga insikter, men inget av tillvägagångssätten kan sägas ha varit filosofiskt neutralt. Om vetenskapen inte kan undvika att mer eller mindre omedvetet göra olika filosofiska antaganden, frågar sig Luis de Miranda, kan vi då förvänta oss att olika sätt att bedriva samtalsstöd och psykoterapi är filosofiskt förutsättningslösa?
De fem frågorna i inlägget försöker blottlägga fem dimensioner av mänskligt liv som man kan ha olika filosofiska uppfattningar om; uppfattningar som i sin tur kan resultera i olika sätt att bedriva samtalsstöd och terapi. Luis de Miranda arbetar själv med en filosofisk form av samtalsstöd, där dessa och liknande dimensioner undersöks filosofiskt med klienten. Det kan då naturligtvis förefalla som om filosofiskt samtalsstöd hade ett företräde, eftersom man där explicit diskuterar filosofiska antaganden som annars lätt tas för givna. Men även filosofer gör grundläggande filosofiska antaganden utan att vara medvetna om dem, även de närmar sig sina frågor på fundamentalt olika sätt. Och även när de skymtar sina djupare utgångspunkter är de sällan överens om vilka utgångspunkter som är de rätta, eftersom de resonerar från olika utgångspunkter!
Filosofins splittring understryker möjligen Luis de Mirandas poäng. När även filosofer är oense om sina filosofiska utgångspunkter får vi alla ansvaret att granska oss själva: granska övertygelserna som präglar oss så djupt att de riskerar att forma även vår granskning av dem. Tänk på hur svårt det kan vara för en optimist att ifrågasätta sina ljusa begrepp om det möjliga; för en pessimist att ifrågasätta sina mörka begrepp om det omöjliga. Psykologer kan i vissa fall säkert hjälpa filosofer att bli klarare över sina personliga utgångspunkter som tänkare, mönster som kan vara nog så djupt rotade.
Vill du fundera mer om samtalsstöd, psykoterapi och filosofiska utgångspunkter så hittar du blogginlägget här: Can counseling be unphilosophical?
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Andersen, F., Anjum, R. L., & Rocca, E. (2019). Philosophical bias is the one bias that science cannot avoid. eLife, 8, e44929. https://doi.org/10.7554/eLife.44929
Vi ställer frågor
Tack för ett tankeväckande inlägg. Jag skummade igenom Mirandas text men inte läst grundligt.
Jag tänker att idén om absolut neutralitet i samtalsstöd är lockande och egentligen för alla professioner eftersom den lovar en slags rättvisa: Att terapeuten/vårdaren inte ska påverka klienten med egna värderingar eller ideologier. Men samtidigt är ”att vara” neutral ett ställningstagande. Men, finns det någon mening att försöka vara neutral? Har det en betydelse? Jag tror det beror på situation och hur ”mycket” man är påverkan, medvetet eller undermedvetet.
En intressant tanke är – den mer erfarna terapeuten, den som läser mer och utforskar teorier och tankar – är den sämre på att vara neutral? Kanske blir vi inte mindre neutrala av att läsa fler teorier och filosofier, men vi kanske blir mindre dogmatiska, mer självreflekterande och mer öppna.
Som blivande distriktssköterska möter jag varje dag människor där livsfilosofiska frågor nästan ligger på bordet: Vad är meningen? Vem är jag i sjukdom? Vad är hopp?
Det går inte att möta dessa samtal professionellt utan att samtidigt reflektera över sina egna grundantaganden om kroppen, själen och lidandet.
Kanske är det just detta som är den djupaste formen av professionell etik:
Att veta att vi aldrig är helt neutrala och därför alltid är självreflekterande.
Kanske är ”neutral” ett olyckligt ord i sammanhanget, anar jag när jag läser din kommentar – tack för den!