Artificiell intelligens: stärka intelligens i människor eller skapa mänsklig intelligens i maskiner?

Ibland läser man artiklar i gränstrakten mellan filosofi och vetenskap som innehåller riktigt spännande visionära tankar, som det samtidigt är svårt att förstå och bedöma. Den tekniska utarbetningen av tankarna växer alltmedan man läser, och till slut vet man inte om man är kapabel att tänka självständigt omkring idéerna eller om det handlar om nya vetenskapliga rön och trender som man saknar expertis att bedöma.

Idag dristar jag mig till att rekommendera läsning av en sådan artikel. Inlägget måste av naturliga skäl bli kort. Men grundidéerna i artikeln är så pass intressanta att jag hoppas att några läsare av inlägget även blir läsare av artikeln och försöker förstå den.

Vad handlar artikeln om? Den handlar om ett alternativt sätt att närma sig de högsta anspråken inom artificiell intelligens. I stället för att försöka skapa maskiner som kan göra vad människor kan göra, maskiner med personligt medvetande och moral, fokuserar artikeln på möjligheten att skapa maskiner som stärker intelligensen hos redan medvetna, moraliskt tänkande människor. Denna idé är dock inte helt ny. Den har i funnits i över ett halvsekel inom exempelvis cybernetiken. Så vad är nytt i artikeln?

Något som jag själv slogs av var den medkännande rösten i artikeln, som annars inte är framträdande i AI-litteraturen. Artikeln fokuserar inte på att skapa supersmarta problemlösare, utan på att stärka våra band med varandra och med världen vi lever i. Exemplen som ges i artikeln handlar om bättre moraliska hänsynstaganden till människor långt borta, om bättre förutsägelser av naturkatastrofer i ett komplext klimat, samt om att återställa sociala kontakter hos människor som lider av depression eller schizofreni.

Men det originellaste i artikeln är kanske ändå förslaget att utvecklingen av dessa jag-stärkande maskiner skulle hämta inspiration från hur hjärnan redan upprätthåller kontakten med sin omgivning. Här bör man hålla i minnet att det handlar om matematiska modeller av hjärnan och om nyskapande sätt att tänka om hur hjärnan samspelar med omgivningen.

Det är frestande att se hjärnan som ett isolerat organ. Men hjärnan är via sinnen och nervbanor i ständigt dynamiskt utbyte med kroppen och världen. Du skulle inte uppleva världen om den inte gjorde ständigt nya avtryck i din hjärna och du ständigt agerade på de avtrycken. Denna intensiva interaktivitet på mängder av nivåer och tidsskalor syftar till att upprätthålla en stabil och begriplig kontakt med en omgivande värld. Tänkesättet i artikeln påminner mig om begreppet ”digital tvilling”, som jag tidigare bloggat om. Men här är det hjärnan som framstår som en neural tvilling med världen. Hjärnan liknar en kontinuerligt uppdaterad neural spegelbild av världen, som hjärnan samtidigt kontinuerligt förändrar.

Här börjar jag dock få svårt att riktigt begripa och bedöma tankarna i artikeln, särskilt beträffande den matematiska modell som antas beskriva hjärnans ”adaptiva dynamik”. Men som jag förstår saken, föreslår man möjligheten av att återskapa en liknande dynamik i intelligenta maskiner, som kan stärka vår förmåga att se komplexa mönster i vår miljö och vara i kontakt med varandra. En smula poetiskt kunde man kanske säga att det handlar om att stärka vårt neurala tvillingskap med världen. Ett slags neuralt-digitalt tvillingskap med omgivningen? Ett digitalt förstärkt neuralt tvillingskap med världen?

Mer vågar jag inte säga om den visionära artikeln. Kanske har jag redan tagit mig för stora poetiska friheter? Jag hoppas ändå att jag lyckats göra dig intresserad att läsa artikeln och bedöma den själv: Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain.

Jo, en sak vill jag avslutningsvis påpeka. Jag nämnde svårigheten att ibland förstå och bedöma spännande tankar som formuleras i gränstrakterna mellan filosofi och vetenskap. Är inte den svårigheten själv ett exempel på hur kontakten med omgivningen ibland försvagas? Här vet jag emellertid inte om jag skulle ha haft hjälp av digital intelligensförstärkning som raskt tog mig igenom de filosofiska svårigheter som man kan uppleva under läsning. Somliga frågor tycks väsentligen fordra tid, att man stannar upp och tänker efter!

Att ge sig själv tid att tänka är ett naturligt sätt att fördjupa kontakten med verkligheten, känt av filosofer i årtusenden.

Northoff G, Fraser M, Griffiths J, Pinotsis DA, Panangaden P, Moran R and Friston K (2022) Augmenting Human Selves Through Artificial Agents – Lessons From the Brain. Front. Comput. Neurosci. 16:892354. doi: 10.3389/fncom.2022.892354

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips