Transhumanismen renodlar det mänskliga eländet

Pär SegerdahlMänniskan är en eländig varelse. Vi gläds visserligen åt det nya välbetalda jobbet, men snart har vi lagt oss till med dyrare vanor, rikare vänner och vansinnigare arbetsuppgifter. Vi är tillbaka på ruta ett, missnöjda med livet och obekväma med oss själva. Varför kan livet aldrig vara riktigt bra?

Missnöjet får oss att vilja fly någon annanstans än där vi är. Fly från oron, från tristessen, från sjukdomarna, från åldrandet, från livets alla begränsningar, helst även från döden. Ständigt vill vi fly till vad vi tror blir en bättre plats. Lika ofta som vi återkommer till ruta ett.

Eländets eviga återkomst utmärker alltså det mänskliga tillståndet. Vi inbillar oss att allt äntligen ska bli perfekt, bara vi lyckas rymma från den nuvarande situationen, som vi tror begränsar oss och orsakar missnöjet. Resultatet är en strid ström av infall, som vi återigen känner oss begränsade av.

Ständigt denna ruta ett.

Transhumanismen är en intellektuell väckelserörelse som lovar att allt ÄNTLIGEN ska bli perfekt. Hur? Genom att fly människan själv – denna bristfälliga varelse, fångad i en biologisk kropp som begränsas av sjukdom, åldrande och död.

Hur ska det gå till? Genom att låta ny teknik förnya människan. Göra henne perfekt, så att hon inte längre lider av livets biologiska begränsningar. En skinande ny gränslös cyborg.

Vem köper frälsningsläran? Bokstavligen några av de rikaste teknikentreprenörerna i världen. De har redan tänjt gränserna så långt det går. De ser att det inte går att fly längre. Ständigt återkommer känslan av begränsning. Därför ser de ingen annan utväg än att fly från PRECIS ALLT. De investerar i rymdteknik för att kunna fly planeten. De investerar i artificiell intelligens och i djupfrysning av deras kroppar, för att i framtiden kunna fly kroppen, in i superdatorer som ÄNTLIGEN ska befria dem från ALLA livets begränsningar, inklusive sjukdom, åldrande och död.

Känner du igen mönstret? Transhumanismen är det mänskliga missnöjet. Den är eskapismen som ständigt leder tillbaka till ruta ett. Den är drömmen om ett högteknologiskt kvanthopp från missnöjet. Hur ser paradiset ut? Som en högteknologisk återkomst till ruta ett.

Ny teknik behövs för att lösa problem i världen. Men när tekniken sammankopplas med det mänskliga missnöjet fastar vi djupare i mönstret. Bara du själv kan befria dig från mönstret. Genom att inte längre fly till en ideal framtid. Det fungerar inte. Flykten till framtiden är mönstret för ditt elände.

Transhumanismen är eländets intellektuella renodling, inte vägen ut.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

3 Responses to Transhumanismen renodlar det mänskliga eländet

  1. Robert van Dongeren skriver:

    Tack Pär Segerdal för ditt inlägg.
    Transhumanism är en tydlig förebild av reducering av människans väsenskärna. I samma anda ligger också de stora förhoppningar angående tekniska medel som skulle befria människan från att vara människa. En av de flera synsätt som har som gemensam nämnare att de ser människans väsenskärna som en församling av egenskaper i stället för den styrande kraft som ger våra liv en mening. Varje förändrings process har vissa kriterier som gör förändringen möjligt eller ej. Den viktigaste handlar om att acceptera de mänskliga egenskaper som jag vill förändra helt och fullt som mina egna. För jag dessa egenskaper tillbaka till yttre eller historiska händelser är förändringen dömt att misslyckas eller blir på sin höjd en värre tillstånd än den jag så gärna ville ändra. Att leva medvetet som människa ger oss en upplevelse av smärta som vi på något sätt är tvungen att förhålla oss till. Alla överlevnadsstrategin har på något sätt alltid att göra med hur vi handskas med lidandet i våra liv. Vi kan fastna i besvikelse och vill fly från den för att slippa mer smärta, eller vi flyr i ideal för att slippa verkligheten. En tredje väg kan vara att inte ha någon mening överhuvudtaget då kan man heller inte bli besviken, man blir rationalist. Ett kontinuerligt sökande är nödvändigt i hur vi hanterar våra besvikelser, våra möjligheter, våra oförmågor och den verklighet vi möter, men redskapen är vi själva. Det behövs mod att kunna se sanningen i ögat, att nöja sig med de små steg vi kan ta själva, att våga njuta av det man har och att kunna lidannär man förlorar det man älskade. Denna väg är konfrontering med ångesten och den skapande samt befriande kraft som förlusten innebär och som man möter varje dag. Först då blir vår väsenskärna dirigenten som tar taktpinnen och leder orkestern i den symfoni som den så gärna vill spela. Teknologi är underbart men vill den i transhumanismens anda ta över dirigentens taktpinne för att undvika de möjligheter till utveckling som vi människor har, vem är då dirigenten?

    • Pär Segerdahl skriver:

      Hej Robert, tack för klok och viktig kommentar (och förlåt att det tog lite tid innan den dök upp på bloggen, jag fick inget meddelande om att den väntade). Jag kommer att tänka på en bild hos Konfucius: ”När bågskytten missar måltavlans mittpunkt, vänder han sig om söker orsaken till sitt misslyckande inom sig själv.” Den tilltron till oss själva som människor – om vi bara stannar upp och samlar oss invärtes – är som du påpekar satt ur spel i transhumanismens hysteriska flykt till framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: